Stefan Kärvlings blogg

Inför onsdagens kommunfullmäktige hade Anders Strand (SD) tittat på Lärarförbundets skolrankning. Det föranledde Strand att ställa en fråga till barn- och utbildningsnämndens ordförande Mats Andersson (C).

Anders Strand skrev:

“Resultatet av denna undersökning är minst sagt nedslående: Vänersborgs kommun tillhör bottenskiktet och ligger på 237:e plats bland landets 290 kommuner.”

Och sedan kom frågan till Mats Andersson:

“Kommer det ske några kraftfulla åtgärder från minoritetsstyret under kommande år för att förbättra resultatet?”

Och det tyckte jag nog var både en intressant och berättigad fråga.

Både Lärarförbundets senaste skolrankning (se “Lärarförbundets Skolranking 2019”), trots att statistiken är från läsåret 2017-2018, och inte minst de officiella siffrorna från Skolverket (se “Skolverkets betygsstatistik: Fortfarande nedslående siffror”), vars statistik kommer från vårterminen 2019, har visat att Vänersborgs skolor ligger på efterkälken när det gäller kunskapsresultaten.

Det borde ha varit ett bra läge för Mats Andersson (C). Nu fick han chansen att berätta för Anders Strand (SD) och resten av kommunfullmäktige samt Vänersborgs invånare hur de styrande tänker och hur de vill tackla situationen på grundskolområdet samt vilka åtgärder som ska sättas in för att förbättra skolresultaten i Vänersborg. Andersson skulle kunna redovisa de förutsättningar som de styrande vill ge rektorer och pedagoger i grundskolan för att kunna arbeta med uppdraget från staten som det är beskrivet i Skollagen och Läroplanen.

Ordförande Mats Andersson tog inte chansen.

Andersson erkände lite så där i förbigående och tämligen motvilligt att resultaten i Vänersborg kunde ha varit bättre. Men det var mest historia menade Andersson. Lärarförbundets skolrankning grundade sig ju på statistik från läsåret 2017-2018 och var därför inte särskilt aktuell. Det hade hänt mycket sedan dess och det senaste läsåret visade ju bättre resultat.

Andersson hänvisade också Strand till att läsa delårsrapporten. Allt stod där. Det kändes som ett sätt att undvika frågan och diskussionen. Delårsrapporten från barn- och utbildningsnämnden är väl mestadels ett dokument som egentligen bara de mest insatta är intresserade av.

Och jag vet inte heller vad ordförande Andersson hänvisade till mer specifikt i delårsrapporten. Av 9 förväntade resultat hade 8 resultat gula ploppar, dvs resultatet uppnåddes delvis. Det var helt enkelt så att en avstämning inte var möjlig att göra redan i augusti – därav alla gula ploppar. Därför beskriver förvaltningen i delårsrapporten mestadels vilket arbete som pågår. Det handlar t ex om trygghet, studiero, kränkningar och frånvaro. Och hur rektorer, lärare och övrig skolpersonal ska göra, för det är de som ska göra arbetet – genom att samarbeta, arbeta annorlunda (ofta enligt någon ny modell), dokumentera etc. Och visst är det väsentliga områden, men får lärarna och skolpersonalen några ytterligare redskap och förutsättningar i detta arbete? Har de styrande politikerna satt in några kraftfulla åtgärder för att förbättra resultatet? Det gav inte delårsrapporten några svar eller upplysningar om. (Vi vet ju inte ens om arbetet som beskrivs i rapporten ger några resultat…)

Sedan är ju faktiskt delårsrapporten egentligen bara förvaltningens och tjänstemännens dokument. Och åtgärderna i rapporten bestäms och begränsas av de ekonomiska ramar som politikerna har ställt upp.

Anders Strand upprepade sin fråga och då tog Mats Andersson tillfället att utveckla sin syn.

Mats Andersson fokuserade, förutom att återigen hänvisa till delårsrapporten, på det positiva i skolrankningen. Och det var egentligen bara två saker som var positiva:

“Jag ser ändå två ljuspunkter i undersökningen. Andelen utbildade lärare… och … fullföljd gymnasieutbildning…”

Andersson utvecklade märkligt nog “fullföljd gymnasieutbildning” ganska utförligt. Jag skriver ”märkligt” eftersom det gick utanför ämnet. Strand frågade om grundskolan och det var ju de resultaten som skolrankningen framför allt visade. Och även delårsrapporten…

Ordförande Andersson betonade fullmäktiges kloka beslut om att fullföljd gymnasieutbildning var den enskilt viktigaste faktorn för eleverna att få ett bra liv. Men Andersson var lite fel ute där, fullmäktiges beslut handlade om grundskolan och inte gymnasieskolan. Nä, ska någon få “cred” för vänersborgsungdomarnas framgångsrika gymnasietid (om den nu är det) så är det Kunskapsförbundet. Vänersborg barn- och utbildningsnämnd kan inte ta åt sig äran. 25% av eleverna som gick ur 9:an i våras var inte ens behöriga till gymnasiet.

Medelmeritvärdena i Vänersborg har ökat två år i rad. Det fick Andersson till att säga:

“Vi är definitivt på rätt väg.”

Och på sätt och vis är ju påståendet inte helt fel, men alldeles för förenklat. Medelmeritvärdet har ökat från ett extremt lågt värde och är fortfarande långt efter det svenska genomsnittet. Men Mats Andersson vill gärna se verkligheten som bättre än den är, så ordförande Andersson målade upp en annan och bättre “värld”…

Och det här förhållningssättet hade Andersson också på lärartätheten.

Mats Andersson var inte nöjd med lärartätheten. Men istället för att diskutera hur den skulle bli bättre, eller ens om Andersson hade som målsättning att den skulle bli det, så undvek han problemet genom att återigen skapa en egen verklighet.

Lärarförbundet, menade Andersson, har bara tittat på antalet lärare – och inte antalet lärarassistenter, resurspedagoger och övrig elevhälsopersonal. Det är ingen personaltäthet som visas i undersökningen. Sa Mats Andersson, och blandade “bort korten”. Och kunde därmed lämna frågan.

Mats Andersson uppehöll sig också en del kring sjukskrivningstalen. De hade gått ner i förskolan jämfört med förra året. Och det stämmer, även om det är svårt att se hur mycket från de underlag barn- och utbildningsnämnden har fått. Sjukskrivningstalen fluktuerar nämligen en del mellan månaderna. Däremot har sjukfrånvaron inte minskat bland personalen på fritidshemmen och i grundskolan (även om det fluktuerar även här mellan månaderna). Och det var fortfarande grundskolan det handlade om.

Om det nu är så att sjukskrivningstalen fortsätter att minska i förskolan så kan man undra om det beror på något som politikerna eller de styrande partierna har gjort. Jag ser emellertid inga sådana politiska åtgärder…

Mats Andersson avslutade sitt svar, som tog bra mycket längre än de två minuter han hade till sitt förfogande, med att kommentera närvaroarbetet bland eleverna.

“Alla elever ska bli sedda och bekräftade och saknade om de uteblir från skolans undervisning.”

Sa Andersson. Och jag skulle nog vilja påstå att så har det alltid varit i skolans värld. Men det sker ett bra arbete med de så kallade hemmasittarna i kommunen – det gör det. Tyvärr tror jag dock, och de slutsatserna drar jag utifrån erfarenheter i arbetet med hemmasittare från hela regionen, att problemet oftast är att skolorna inte har resurser att anpassa undervisningen i tillräcklig omfattning om/när hemmasittarna återvänder till skolan.

Anders Strand (SD) var nöjd:

“Svaret var riktigt uttömmande och positivt.”

Jag var inte riktigt lika nöjd. Vänersborg har stora problem, eller utmaningar som många säger nu för tiden. Det visar både Lärarförbundets skolrankning och Skolverkets statistik. Då gäller det att se verkligheten som den är. Det är bara då som man kan ändra på den.

Och här var Mats Andersson svaret skyldigt. Vilket kanske berodde på att de styrande partierna egentligen inte har några åtgärder som ska få skolresultaten att förbättras.

Så faktiskt skulle ordförande i barn- och utbildningsnämnden Mats Andersson (C) kunnat gå upp till talarstolen och helt enkelt svarat Anders Strand (SD):

“Nej, något riktig kraftsatsning är inte på gång.”

Det var för övrigt synd att Anders Strand inte hade ställt sin fråga som en interpellation istället. Då hade fler kunnat delta i debatten.

Orsaken till de sämre kunskapsresultaten ligger naturligtvis i bristande resurser till undervisningen, låg lärartäthet (antal lärare per elev), andelen behöriga lärare och sjukskrivningarna. Om dessa variabler förbättras/ökar så är förutsättningarna för ökade kunskapsresultat goda. För det är definitivt så som Lärarförbundets ordförande Johanna Jaara Åstrand skrev:

“Det finns inga genvägar till bra skolresultat. Att försäkra sig om att lärare har rätt förutsättningar i mötet med varje barn och elev måste vara högsta prioritet för alla kommuner.”