Stefan Kärvlings blogg

Idag är det påskafton. Det är den dag då svenskarna firar påsk. Påskafton är typ själva helgen i Sverige. Men det finns egentligen ingenting att fira idag. Det hände ingenting som var teologiskt väsentligt för kristendomen på just påskafton. Det spelar antagligen ingen roll. Jag tror inte att särskilt många överhuvudtaget tänker på att påsken har med kristendomen att göra – att det är kristendomens allra viktigaste högtid.

Påskhelgen började egentligen i torsdags, trots att det inte är helgdag då. (Skärtorsdagen är ju helgdag i t ex Norge.)

Det var på skärtorsdagens kväll som Jesus samlade sina lärjungar för en sista måltid. Och denna kvällsvard lever kvar i den kristna kyrkan än idag. Den har gett upphov till kyrkans allra viktigaste heliga handling – nattvarden. 

Det är under nattvarden som en människa visar att hon är kristen. Under denna “måltid” ingår eller förnyar den kristne förbundet med gud. Förbund på grekiska heter testamente och nattvarden har gett namnet “Nya Testamentet” till den del av Bibeln som handlar om Jesus.

Efter den sista måltiden greps snickaren från Nasaret. Jesus hade ju tämligen radikala åsikter, kanske till och med revolutionära. Han var själv mycket medveten om att han betraktades som ett hot av de judiska skriftlärda och de religiösa ledarna i det judiska rådet. Och hur skulle de ha kunnat tycka annorlunda när Jesus hade vält och slagit sönder marknadsstånden i Jerusalems tempel och kört bort försäljarna?

Gripandet av Jesus ledde till en mycket hektisk fredagsnatt. Jesus fick uppleva en härva av politiska ränker, misstänkliggöranden och lögner från etablissemangets sida. Sedan fick Jesus sin dom. Han dömdes till döden av det judiska Stora Rådet.

Senare under fredagen fick Jesus sona med sitt liv i en mycket plågsam kvävningsdöd uppspikad på ett kors. Det var en lång fredag för Jesus, men det var så romarna, på uppdrag av det judiska Stora rådet, avrättade upprorsmän.

Jesus lidande och död på korset är kyrkoårets största händelse. I varje fall för de som bekänner sig till den lutherska tolkningen av den kristna läran. Som vi av tradition gör i Sverige sedan Gustav Vasa på 1500-talet. Otaliga är de generationer som under denna dag har hört sina andliga ledare vältaligt och målande beskriva Jesus lidande och plågsamma död på korset – och den skrämmande, eviga vistelsen i helvetet som väntade alla de syndare som inte trodde på den kommande uppståndelsen. Den mer ”positiva” ortodoxa kyrkan lade istället tonvikten på påskdagen – dagen då Jesus sägs ha uppstått.

Enligt kristendomen dör Jesus för alla människors skull. Han tar på sig alla människors synder genom sin död. Det är därför som människor kan få evigt liv trots att de är syndare – och då egentligen borde hamna på något hetare ställe… Uppståndelsen på påskdagen visar att synden är besegrad. Gud och livet är starkare än döden, människan kan få evigt liv. Uppståndelsen visar också att Jesus verkligen var Guds son.

Påsken borde egentligen firas samtidigt som judarna firar sin påsk. Det var naturligtvis det som Jesus gjorde när han tog med sig lärjungarna till templet i landets huvudstad Jerusalem. De skulle högtidlighålla minnet av Moses och sitt folks uttåg ur Egypten. Det var i samband med “vistelsen” i Sinai, efter uttåget, som Jahve (=gud) och det judiska folket slöt ett förbund. Moses fick de tio budorden av Jahve. Han lovade att det judiska folket skulle följa budorden och i gengäld lovade Jahve att betrakta och behandla judarna som sitt folk. Det var det gamla förbundet, “Gamla Testamentet”.

Nu för tiden är det en allt mindre del av befolkningen i Sverige som funderar på vad som hände i Palestina för över tvåtusen år sedan. Traditioner och tro har förändrats. Idag finns inte mycket kvar av den kristna påsken. Nu är påskhelgen den helg då gemene kvinna och man slår rekord i godisätning. Och barnen klär ut sig till påskgummor och påskgubbar. Och kycklingar pryder hus och hem. Och kanske äts det ett och annat ägg också.

Delar av det svenska påskfirandet kan ha förkristna rötter, möjligtvis till asatro och äldre nordiska vårtraditioner.

Vid tiden runt vårdagjämningen firades vårens ankomst – ljuset återvände, vintern tog slut och odlingssäsongen började. (Se ”Vårdagjämning och Eid al‑Fitr”.) Det har likheter med påskens symbolik om nytt liv och återfödelse. Den svenska påsken är full av ägg och kycklingar. Det symboliserar ofta nytt liv och fruktbarhet i många kulturer, antagligen också i den svenska.

De svenska påskkärringarna är en ganska unik tradition och bygger officiellt på häxtron från 1600-talet. Vissa forskare spekulerar i att traditionen också kan ha kopplingar till den äldre folktrons vårväsen och kvinnliga naturandar. I delar av Sverige och Norden har man under förkristen tid också tänt vår- och påskeldar.

Sannolikt är det dock så att inte bara gemene man utan kanske framför allt dagens unga generation har tänkt mer på liv och död de senaste åren än både far- och morföräldrar och deras far- och morföräldrar. Nu går tankarna till Rysslands angreppskrig i Ukraina, Israels folkmord i Gaza och brutala ockupation av Västbanken samt USA:s och Israels oprovocerade angrepp på Iran.

Och på hemmaplan efter det svenska NATO-inträdet talar rikspolitiker och media alltmer om svenskt deltagande i kommande krig. Det verkar som om hela det svenska etablissemanget har anammat den orwellska absurda doktrinen från boken “1984”:

“Krig är fred!”

Tänk vad tiderna förändras…

Och med dessa rader önskas alla en så Glad Påsk som möjligt…