BUN 21/1!
Det blev ett långt sammanträde idag. Barn- och utbildningsnämndens (BUN) ledamöter kunde inte lämna kommunhuset förrän kl 16.10.
Förmiddagen inleddes med att nämndens ordförande Mats Andersson (C) gav några riktlinjer till nämndens nya ledamöter och ersättare om sammanträdenas upplägg, mötesformer, ”formalia” etc. Det var nog en bra repetition även till nämndens ”gamla” ledamöter.
Under resten av förmiddagen introducerades de nya ledamöterna och ersättarna av barn- och utbildningsförvaltningen. Tjänstemännen informerade om huvudmannens systematiska kvalitetsarbete – och ledamöterna råddes att läsa mer på Skolverkets sida (se ”Huvudmannens systematiska kvalitetsarbete”). Nämnden upplystes också om en outtömlig källa till information, fakta och statistik (dvs Kolada). Och självklart även om att det finns en hel del att läsa på kommunens hemsida (se ”Utbildning & barnomsorg”).
Sedan berättade förvaltningen väldigt mycket av intresse, t ex att fokusområdena just nu är ”social inkludering”, ”dynamisk organisation” och ”bättre resultat”. Det är för övrigt intressant att fokusområdet kallas social inkludering och inte pedagogisk inkludering eller bara ”inkludering” – i varje fall med tanke på de bloggar jag nyligen har skrivit i ämnet. (Se ”Inkludering och särskilda undervisningsgrupper” och ”Mer om inkludering och särskild undervisning”.) Jag fick för övrigt höra att det finns flera särskilda undervisningsgrupper på de olika skolorna just nu, men huruvida det var tillfälliga grupper inom ramen för ”extra anpassningar” eller inte blev jag inte riktigt klar över. Det var inte heller meningen att detta skulle diskuteras idag. Och det trots att förvaltningen gjorde reklam för skriften ”Olika är normen” (kan laddas ner här), som förespråkar en mycket omfattande inkludering. (Det blir nog läge att återkomma till dessa frågor senare.) Nämnden fick också se kort filmsnutt som heter ”1000-kronorsloppet”. Den rekommenderas. (Den kan ses här.)
En nyhet till hösten är att elever i högstadiet ska få mer matte och idrott. Tiden kommer att tas från Elevens val. I mellanstadiet kommer idrottstimmarna också att bli fler. Det kommer följaktligen att behövas fler legitimerade mattelärare, vilket är en utmaning, och inte minst fler idrottshallar. Idrottshallarna räcker nämligen inte till som det är idag. Det ska i och för sig byggas en ny idrottshall på Sportcentrum, men det hjälper bara högstadieskolorna, och kanske också gymnasiet. (Det sägs förresten att iordningställandet av Hallevibadet blev billigare än beräknat och att pengar därifrån därför kan tas till den nya idrottshallen.)
Nämnden fick också en viktig genomgång av lokalsituationen. Det tycks lösa sig hyfsat bra för förskolan i och med att Belfragegatans förskola (”Hönan”) snart är klar och att förskolan i Vänerparken har tagits i bruk. Det betyder att alla som vill ha en plats i förskolan kommer att erbjudas det under våren. Nu återstår bara att göra något åt situationen i dalslandsdelen.
När det gäller grundskolan är situationen en annan. Det saknas i många fall:
”tillräckliga hemklassrum, ändamålsenliga special-/ämnessalar, idrottssalar, dimensionerade matsalar och skolkök, personalutrymmen, grupp-/konferensrum och mindre samtalsrum. Vissa skolor saknar helt arbetsplatser för personalen och några saknar dessutom pentry och lunchrum. Nästan alla skolor saknar också konferensrum och mindre samtalsrum.”
Läget är oerhört allvarligt. Hur ska Vänersborg kunna höja kunskapsresultaten eller locka till sig legitimerade pedagoger när det inte ens finns ändamålsenliga lokaler? Det kan förresten nämnas att det i Vänersborg går 600 elever i moduler! Det är faktiskt lite skrämmande, även om modulerna i sig är fina. (Moduler är för övrigt dyra.) Det är absolut nödvändigt att kommunen börjar investera i nya skolor, som t ex på Holmängen, snarast möjligt… Det är inte bara så att elevökningen har varit enorm de senaste 5 åren, den fortsätter. Även om det inte blir i samma takt. Fram till 2027 så är prognosen 300 nya elever i F-6 och ”ett par hundra” i 7-9.
Den korta verksamhetsberättelsen presenterades. Det var för övrigt en bloggläsare som saknade ett genusperspektiv på det förväntade resultatet ”Antal föreningar som grundskolan samarbetar med i syfte att öka barnens intresse för idrott och rörelse ska öka med 100 % fram till 2019”. Svaret från förvaltningen var att man inte hade studerat detta perspektiv.
Det blev ingen diskussion om den utredning som bland annat föranleddes av min motion. Det var bara jag som framförde en del synpunkter. (De kan du läsa om i två bloggar: ”Utredning av skolpersonalens arbetsbelastning och arbetsmiljö (1/2)” och ”Utredning av skolpersonalens arbetsbelastning och arbetsmiljö (2/2)”.) Det tycktes först som om utredningen bara skulle vandra vidare utan att den togs upp i nämnden, men jag fick beskedet att planerna var att den skulle diskuteras senare. Vi hoppas det…
Och med den förhoppningen gick jag hemåt för att se Sverige vinna över Norge i handbolls-VM… Det blev inte så…
Mer om inkludering och särskild undervisning
Det var väl inte helt oväntat att min blogg ”Inkludering och särskilda undervisningsgrupper” skulle ge upphov till diskussion och många synpunkter (på Facebook). Det är ett ämne som är hett diskuterat i hela landet. Glädjande nog kan jag konstatera att de allra flesta som har kommit med kommentarer har varit positiva till bloggen och idéerna. Och det tycks vara flera av dessa personer som själva har barn/elever i behov av särskilt stöd.
Naturligtvis framfördes även kritik. Och visst fanns det någon enstaka som påstod just det här som jag var rädd för – var man kritisk till eller problematiserade det här med inkludering så var man reaktionär och i det närmaste människofientlig. Det är tråkigt. Det blir inget bra debattklimat med sådana invektiv. Det handlar ju om barnens och elevernas bästa. Det är både utgångspunkten och målet. Och att skapa en skola för elevernas bästa, det vill vi ju alla. Det är också uppdraget i skolans styrdokument. Det måste kunna gå att föra en sådan här diskussion med sakliga och objektiva argument.
Det är också viktigt att ha begreppen klara för sig, och det är inte helt självklart om man inte är ”skolmänniska”. Men det är självklart en förutsättning för att kunna förstå (var)andra och för att diskussionen ska bli fruktbar.
Skolverket förklarar ”särskilt stöd” (se ”Att göra extra anpassningar av undervisningen och ge särskilt stöd”).
”Det är insatsernas omfattning och varaktighet som skiljer särskilt stöd från sådant stöd som ges i form av extra anpassningar. Särskilt stöd brukar vara mer omfattande och pågå under en längre tid. Att en elev får stöd av speciallärare eller får enskild undervisning några enstaka gånger under en kortare period räknas till exempel som extra anpassningar, inte som särskilt stöd.”
Särskilt stöd ska alltså skiljas från ”extra anpassningar”, ett annat begrepp som är bra att känna till. Extra anpassningar är helt enkelt olika sätt att göra undervisningen mer ”tillgänglig”. Det är ofta lättare att förstå med exempel, och Skolverket ger sådana:
- ett särskilt schema över skoldagen
- ett undervisningsområde förklarat på annat sätt
- extra tydliga instruktioner
- stöd att sätta igång arbetet
- hjälp att förstå texter
- digital teknik med anpassade programvaror
- anpassade läromedel
- någon extra utrustning
- extra färdighetsträning
- enstaka specialpedagogiska insatser.
Särskilt stöd är insatser av mer ”ingripande karaktär” (Skolverkets uttryck). Särskilt stöd ges oftast inte inom ramen för den ordinarie undervisningen. Insatserna är nödvändiga när elevens behov av stöd är mer omfattande och varaktigt.
Även när det gäller särskilt stöd ger Skolverket exempel:
- regelbundna specialpedagogiska insatser i ett visst ämne, till exempel undervisning av en speciallärare under en längre tid
- placering i en särskild undervisningsgrupp
- enskild undervisning
- anpassad studiegång, vilket innebär avvikelser från timplanen och de ämnen och mål som gäller för utbildningen, exempelvis att ett ämne eller delar av ett eller flera ämnen tas bort
Det är lärarna som bestämmer när extra anpassningar ska göras. Det behövs inga formella beslut för det. När särskilt stöd ska ”sättas in” måste detta däremot föregås av en utredning och dokumenteras i ett åtgärdsprogram. Det är rektor som beslutar om åtgärdsprogrammet.
Skollagen 3 kap 9 §:
”Ett åtgärdsprogram ska utarbetas för en elev som ska ges särskilt stöd. Av programmet ska behovet av särskilt stöd och hur det ska tillgodoses framgå. Av programmet ska det också framgå när åtgärderna ska följas upp och utvärderas och vem som är ansvarig för uppföljningen respektive utvärderingen. Eleven och elevens vårdnadshavare ska ges möjlighet att delta när ett åtgärdsprogram utarbetas.
Åtgärdsprogrammet beslutas av rektorn. Om beslutet innebär att särskilt stöd ska ges i en annan elevgrupp eller enskilt enligt 11 § eller i form av anpassad studiegång enligt 12 § får rektorn inte överlåta sin beslutanderätt till någon annan.”
En viktig fråga är också hur detta särskilda stöd ska organiseras. Naturligtvis är utgångspunkten hela tiden vad som är bäst för eleverna. Olika elever har olika behov. Organisationen kan också bero på hur många elever det handlar om. Oftast är särskilda undervisningsgrupper förlagda på de ”vanliga” skolorna och det är säkerligen också det bästa i de flesta fall, bland annat av sociala skäl. Då kan kompisar träffas på raster och kanske på vissa lektioner. Vid andra tillfällen kan det vara att föredra att undervisningen organiseras på en egen skola.
Men jag vet att det finns många elever som inte går (kan gå) till skolan. Det är alldeles för många människor där, både i klassrummen, korridorerna och på skolgården. De klarar inte av denna situation, de fixar inte att vistas i utrymmen med många människor – hur mycket de än vill. De blir ”hemmasittare”. De skolkar inte, de kan helt enkelt inte vistas i en skola, inkluderad eller ej. Antalet hemmasittare ökar i både Vänersborg och i landet som helhet.
I sådana här frågor har naturligtvis föräldrar och professionen den bästa kunskapen om vad som är bäst för den enskilde eleven. Ibland kan det dock vara så, som en på Facebook framhöll, att vårdnadshavarna kanske inte riktigt har den objektiva kunskap om sitt barn i skolsituationen som den pedagogiska professionen har. Som jag skrev i min förra blogg har rektor möjlighet att fatta beslut som ”frångå[r] elevens vårdnadshavares önskemål” (Skollagen).
Det är också viktigt att ha i minnet, när vi pratar om alla elever, så gäller det ALLA barn/elever. Det gäller även de elever som inte har behov av särskilt stöd. Det står Skollagen:
”Alla barn och elever i samtliga skolformer och i fritidshemmet ska ges den ledning och stimulans som de behöver i sitt lärande och sin personliga utveckling för att de utifrån sina egna förutsättningar ska kunna utvecklas så långt som möjligt enligt utbildningens mål.”
Frågorna kring inkludering och särskilt stöd är inte enkla – hur utformar vi en skola där ALLA elever kan utvecklas så långt som möjligt? Och det är inte bara den enskilda läraren, eller rektorn, som ”äger frågan” eller har ansvar. Det är också, och kanske framför allt, huvudmannens uppgift, dvs kommunens och ytterst politikernas ansvar. I Linköping har politikerna (som jag skrev om i den förra bloggen) tagit sitt ansvar, i Vänersborg är jag tveksam. (Det var väldigt snällt sagt…) I Vänersborg finns det ju inte ens tillräckligt med ändamålsenliga skollokaler, inte heller tillräckligt med personalresurser.
Det finns skolor som hävdar att de har lyckats med inkluderingen, att de har utformat en skola för ALLA elever – både för de elever som är i behov av särskilt stöd och de som inte är det. Ibland framhålls att en skola i Huddinge har kommit långt på denna väg. (Se ”Så blev deras skola NPF-säkrad”.)
Det är emellertid svårt för en utomstående att avgöra hur skolan har lyckats utan att ha sett en ordentlig utvärdering. (Vilken kanske finns, men som jag inte hittar.) Men visst finns det metoder och ”knep” för inkludering som kan användas i andra skolor. Å andra sidan så vet jag att det redan används många metoder i klassrummen – och jag vet att rektorer och lärare i bla Vänersborg gör allt vad de kan för att undervisningen ska fungera för ALLA elever.
Men hur gör en lärare när situationen i klassen ser ut så här? Det är en lärare i Vänersborg som beskriver situationen. (Beskrivningen lämnades som en kommentar till min förra blogg).
”När jag slutade som lärare hade jag en klass på 25 elever med många bekymmer. Det var 1 elev med adhd som skulle undervisas på förskoleklassnivå, 1 elev med Adhd som var särbegåvad i matte, 1 elev med grava medicinska problem samt Asperger. Han kunde plötsligt bli dålig och utan hjälp då dö. Dessa 3 elever tjöt i högan sky. De första månaderna var det 2 resurser men de 2 adhd eleverna rymde titt som tätt åt var sitt håll så då kom ytterligare en resurs till klassen. I klassen fanns ytterligare en elev i behov av resurs. Eleven hade troligen adhd. Fler bekymmer fanns. En med hörselskada. Han fick stänga av hörapparaten då eleverna tjöt. En elev med grav språkstörning. Han vågade inte prata då ingen förstod vad han sa. 3 stycken barn som inte förstod svenska. Dessa barn hade ingen som hjälpte dem med språket. De 3 elever med resurser kunde inte vara tysta under genomgång utan talade med sina resurser då. Då lärde sig eleven 20 % mindre pga av ljud. De enda elever som skolledningen talade om var de med resurser. Denna blandning av elever i samma klass var helt tokig. Skrikande elever och elev med hörselskada borde inte gå i samma klass. Språkstörda elever vågar tala i mindre grupper. Detta var i åk 1 när det sedan i åk 2 skulle komma ytterligare 1 elev som inte förstod språket samt var på särskolenivå så gav jag upp. Så många elever med bekymmer, så många resurser ska inte vara i samma klass. Klassen 
borde delats men icke sa Nicke. Vart tog de vanliga eleverna vägen i detta? De fick inte någon bra skolgång. Vem brydde sig om dem? Ja, fram för mindre grupper, klasser, där dessa elever kunde få hjälp av spec lärare. Där ALLA elever blev sedda och trygga. Tja, bara en liten berättelse från verkliga livet Önskar att det gick att ändra när sånt här förekommer men med mindre pengapåse är det svårt att göra något.”
Politikerna i Vänersborg måste börja diskutera, och agera, i frågorna kring inkludering och särskilt stöd. Och kanske är det på gång. I januariöverenskommelsen mellan S, L, C och MP (i riksdagen inför regeringsbildningen) så lyder punkt 52 (se ”Januariavtalet: Här är alla 73 punkter som S, L, C och MP enats om”):
”Inkluderingstanken har gått för långt: gör det lättare att få särskilt stöd i mindre undervisningsgrupp (Uppdrag till Skolverket hösten 2019).”
Jag hoppas på en fortsatt bra och saklig diskussion.
Mandatperioden första BUN (21/1)
På måndag samlas återigen barn- och utbildningsnämnden (BUN). Nu med nya ledamöter. Det är faktiskt först nu som valresultatet från september ger utslag i kommunens nämnder och styrelser.
Vi återfinner många gamla kända namn, men också en del nya. Mats Andersson (C) är fortfarande ordförande, åtminstone i 2 år till. Enligt TTELA ska Andersson bli kommunalråd (2:e vice ordförande i kommunstyrelsen) efter halva mandatperioden och då byta plats med Bo Carlsson (C), som ska ta Anderssons plats som ordförande i nämnden… Nämndens 1:e vice ordförande är ett nygammalt namn. Gunnar Henriksson (L) har tidigare varit ledamot i nämnden, dock inte förra mandatperioden. Som 2:e vice ordförande ser vi Christin Slättmyr (S). Slättmyr kom med i nämnden i slutet av förra perioden. Nämndens tidigare 2:e vice Joakim Sjöling (S) är nu ”vanlig” ledamot.
Det är bara två helt nya namn bland de ordinarie ledamöterna, Jonathan Svensson (S) och Monica Andersson (V). Bland ersättarna är det dock gott om ”rookies”, jag räknar till 8 stycken. Men dessa får jag presentera när de ”utmärker sig”.
Det är en ganska diger dagordning som möter den nya nämnden. Förvaltningen börjar med att presentera sig och därefter informera nämnden om ”Nuläge, behov, långsiktig organisation” och ”Aktuella lokalfrågor”. Nämnden och förvaltningen har ju en del lokalärenden att ”tampas med”.
Som en övergång till de ekonomiska ärendena så ska, som vanligt, en del nyckeltal redovisas. Det är inga direkt uppseendeväckande siffror, men jag noterar att sjukfrånvaron bland personalen och frånvaron bland elever är fortsatt relativt hög. Det är ett problem. Glädjande är däremot att ingen skola i kommunen har fått kritik av Skolinspektionen under höstterminen, ja faktiskt inte på hela året… Det kan också konstateras att elevökningen i grundskolan har mattats av. Det var bara 27 fler elever i december 2018 än motsvarande tid 2017. På fritids sjunker elevantalet, från 1.728 elever i dec 2017 till 1.658 i dec 2018. Även antalet barn i den enskilda pedagogiska omsorgen har minskat under samma period, med 54 barn. Förskolan skiljer sig. Här ökade antalet inskrivna barn med 85.
Sedan hälsas den nya nämnden ”välkommen” med att få ta del av den korta verksamhetsberättelsen. (De nya ledamöterna vet det kanske inte än, men det kommer att bli många verksamhetsberättelser under de kommande fyra åren…) Den är i och för sig viktig, eftersom den kommer att ingå i kommunens bokslut och årsredovisning för år 2018.
Som vanligt redovisas nämndens förväntade resultat i verksamhetsberättelsen – och som brukligt i form av olikfärgade ploppar. Vi hittar 4 gröna, 3 gula och 5 röda ploppar i berättelsen.
De gröna plopparna, som alltså betyder att det förväntade resultat uppnås, ger nämnden sig själv på ”antal föreningar som grundskolan samarbetar med i syfte att öka barnens intresse för idrott och rörelse ska öka med 100 % fram till 2019”, ”fler använder verksamheternas lokaler utanför verksamhetstid”, ”medelmeritvärdet i årskurs 9 ska öka under 2018 med 3 poäng” och ”andelen elever i årskurs 7-9 med mer än 25 % frånvaro ska minska fram till 2020 med 1 procentenhet per år”.
De röda plopparna betyder att de förväntade resultaten inte uppnås. De är:
- ”Andelen elever i årskurs 8 som upplever studiero i lärandemiljön ska öka under 2018 med 5 procentenheter.”
- ”Andelen elever i årskurs 8 som upplever att de får det stöd de behöver för att nå så långt som möjligt i sin kunskapsutveckling ska öka under 2018 med 3 procentenheter.”
- ”Andelen vårdnadshavare som är nöjda med de informationskanaler som finns mellan hem och förskola och skola ska öka under 2018 med 3 procentenheter i förskolan, årskurs 2 och årskurs 8.”
- ”Andelen elever i årskurs 8 som upplever att de har inflytande över undervisningens innehåll ska öka under 2018 med 5 procentenheter.”
- ”Andelen elever i årskurs 9 som har behörighet till gymnasiet ska öka under 2018 med 3 procentenheter.”
Det finns onekligen en del för barn- och utbildningsnämnden att ta tag i, samtidigt som ledamöterna naturligtvis får glädjas åt de gröna plopparna…
Verksamhetsberättelsen tar självklart också upp ekonomi och följsamheten mot budget. BUN gick förra året med ett underskott på 2,6 milj kr. Det är egentligen inte särskilt mycket, det är en budgetavvikelse på 0,3 %. Underskottet beror framför allt på ökade kostnader för skolskjutsar samt ”inköp under årets sista månader av förbrukningsinventarier, läromedel och digitala enheter så som Ipads och tv-skärmar”. Det tål också att påpekas att grundskolan förra året fick 86 milj kr i statsbidrag.
Snart börjar arbetet med budgeten för år 2020 på allvar. Den 31 januari ska alla nämnder (presidierna och tjänstemännen) få information om budgetförutsättningarna. Det blir ”spännande”… I handlingarna står det att:
”Förvaltningen ser gjord utredning avseende skolpersonalens arbetsmiljö och arbetsbelastning som ett 
underlag till arbetet med kommande budget för barn- och utbildningsnämnden.”
Utredningen som avses är den utredning som gjordes som ett resultat av min motion. Jag beskrev utredningen noga i två bloggar ”Utredning av skolpersonalens arbetsbelastning och arbetsmiljö (1/2)” och ”Utredning av skolpersonalens arbetsbelastning och arbetsmiljö (2/2)”, och tar inte upp den vidare här. Kanske blir det en intressant diskussion om utredningen på sammanträdet.
Nämnden ska också yttra sig över tre detaljplaner. BUN brukar inte ha så många synpunkter på sådana här ärenden, det ligger liksom utanför nämndens kompetens. Nämnden brukar emellertid få påpeka att det är viktigt att det finns förskolor och grundskolor till de nya invånarna i närheten av bostadsområdena. Det glöms ibland bort i planeringen. Eller oftare, det brukar vara områden inritade för framför allt förskolor men de byggs av kostnadsskäl inte… Ibland får nämnden också framhålla vikten av att det finns säkra gång- och cykelvägar till de pedagogiska verksamheterna.
BUN ska också utse ordförande Mats Andersson (C) att representera nämnden i ”Vänersborgs kommuns lokala styrgrupp i skolmatsakademin”.
Det var de flesta ärendena på mandatperiodens första sammanträde med barn- och utbildningsnämnden. Det lär säkerligen bli ett lugnt och bra möte. Som det brukar.
Inkludering och särskilda undervisningsgrupper
Det pågår många olika diskussioner i Sverige som har med skolan att göra. En av diskussionerna handlar om det som kallas inkludering.
Det är inte helt lätt att definiera ordet ”inkludering”. Två auktoriteter på området, Claes Nilholm och Kerstin Göransson, skriver i boken ”Inkluderande undervisning” flera sidor där de försöker förklara begreppet. De kommer fram till att det finns flera definitioner. Jag tror dock att denna förklaring omfattas av de flesta, som ser inkludering som något positivt och nödvändigt:
”Inkluderingsrörelsen har alltså försökt skifta fokus från frågan om hur elever som definieras som avvikande ska kunna anpassas till skolans sätt att fungera till hur skolan kan anpassa sig till det faktum att elever är olika. En viktig aspekt har varit betoningen på att olikhet ska ses som en tillgång och inte som ett problem och att undervisningen ska vara anpassad till elevers olika förutsättningar och behov.”
Trots att begreppet inkludering är på modet och förekommer i många skoldebatter så används det inte i de svenska styrdokumenten. Begreppet finns inte ens med i Skollagen eller läroplanen för grundskolan. Däremot kan man väl säga att flera värderingar i styrdokumenten är förenliga med en inkluderande skola. Men det är inte särskilt konstigt. Begreppet är luddigt och abstrakt och associeras lätt till många positiva tankar och värderingar.
Begreppet inkludering har fått en så stor positiv laddning i den allmänna diskussionen att den som yppar kritik mot begreppet eller dess följder ibland till och med kan misstänkas ha en omodern och reaktionär människosyn, Vänersborg utgör inget undantag. I klassrummen och skolornas personalrum, bland lärarna, så finns det däremot många som inte är särskilt bekväma med det långtgående kravet på inkludering.
Och det av flera skäl.
Det är i praktiken svårt med inkludering. Säg att en lärare har en klass på 25 elever. I denna klass kan det finnas elever med många diagnoser och medicinska förklaringar. Det kan finnas elever som är väldigt känsliga för ljud, autistiska barn som har svårt att vara tillsammans med andra, elever med grav dyslexi, utåtriktade elever som kan vara både stökiga och störande och elever med inlärningssvårigheter. En ensam lärare, eller kanske en lärare och en elevassistent, har med dessa förutsättningar en svår, om inte en omöjlig, uppgift att bedriva undervisning.
Elever, med svårigheter och behov av särskild undervisning, mår inte sällan dåligt av att vara i en stor 
klass. De kan ha svårt att koncentrera sig, de får inte sina behov tillgodosedda och flera av dem kan till och med bli ”hemmasittare”, dvs de stannar hemma.
En tredje aspekt av inkludering i praktiken är naturligtvis hur de övriga eleverna mår av att t ex ha en stökig och utagerande elev i klassen. De kanske inte kan koncentrera sig därför att de är rädda för att eleven får ett utbrott. Dessa elever förväntas arbeta och studera i en miljö som vuxna inte skulle acceptera.
I en insändare skriver en mamma (Skolvärlden 28 mars 2018):
”Vårt barn som går i årskurs 1 har en klasskamrat som väldigt lätt och ofta får okontrollerbara och våldsamma utbrott som är mycket svåra att hantera för alla i hans närhet. ”Kalle” har redan dödshotat flertalet elever och även lärare. Vi har efter många incidenter med våld ställt frågan till vårt barns skola om var gränsen går. Hur mycket våld får ”Kalle” utsätta de andra barnen för innan skolan agerar?”
Läraren och debattören Isak Skogstad framhåller också ovanstående tre aspekter. Skogstad skriver i en blogg alldeles nyligen (se ”Har inkluderingen gått för långt?”):
- ”En studie visade att lärare i mer inkluderade klassrum ägnar mindre tid åt själva undervisningen och mer tid åt att hålla ordning. De andra eleverna drabbas med andra ord.”
- ”Forskning har även visat att inkludering av elever med utåtagerande diagnoser påverkar de andra elevernas resultat negativt.”
- ”En nypublicerad studie visade att elever med särskilda behov lärde sig mer, inte mindre, när de får undervisning i särskilda grupper.”
Skogstad anger i sin blogg källor till dessa tre påståenden. Han menar vidare att vurmen för inkludering är ekonomisk. Kommunerna sparar helt enkelt pengar på att placera alla elever i samma klasser. Det blir då den enskilda skolans, och ytterst den enskilde lärarens, problem om undervisningen inte fungerar.
Den kritik som Skogstad och andra framför mot den långtgående inkluderingen ökar. Och det är inte bara lärare som protesterar utan också föräldrar. Huvudmännens (kommunernas) svar är oftast att det är föreskrivet i Skollagen och läroplanerna att det är inkludering som gäller. Men det stämmer inte, som jag har skrivit tidigare. Det är faktiskt lite tvärtom. I 3 kap i Skollagen uttrycks en möjlighet för huvudmannen att ordna särskilda undervisningsgrupper:
”11 § Om det finns särskilda skäl, får ett beslut enligt 9 § för en elev i grundskolan, grundsärskolan, specialskolan eller sameskolan innebära att särskilt stöd ska ges enskilt eller i en annan undervisningsgrupp (särskild undervisningsgrupp) än den som eleven normalt hör till.”
Det är också av intresse i sammanhanget att det finns en särskild bestämmelse om detta för fristående grundskolor. Det finns nämligen en paragraf som uttryckligen anger att utbildningen får begränsas till att avse elever som är i behov av särskilt stöd (Skollagen 10 Kap):
”35 § Varje fristående grundskola ska vara öppen för alla elever som har rätt till utbildning i grundskolan.
Utbildningen får dock begränsas till att avse
1. vissa årskurser,
2. elever som är i behov av särskilt stöd, och
3. vissa elever som utbildningen är speciellt anpassad för.”
Det verkar helt enkelt vara så att det tycks vara lite upp till kommunen att bestämma. I Vänersborg finns t ex inga resursskolor längre, medan det i grannkommunen Trollhättan finns tre stycken särskilda undervisningsgrupper.
Men…
Linköpings kommun gick härom året ett steg längre och inrättade och drev en tämligen stor resursskola för elever i behov av särskilt stöd. De ställde frågan på sin spets skulle man kunna säga. Och…
Skolinspektionen reagerade kraftigt och ansåg att Linköpings kommun bröt mot Skollagen. Skolinspektionen utdömde ett vite om 700.000 kr. Linköping överklagade emellertid beslutet. Och förlorade – både i Förvaltningsrätten och Kammarrätten. Men Linköping gav sig inte utan drev frågan ända upp till Högsta Förvaltningsdomstolen.
Högsta Förvaltningsdomstolen gav i en dom den 28 juni 2017 Linköpings kommun rätt.
Domstolen konstaterade inledningsvis i sin dom (här kan du ladda ner domen) att:
”den kommunala självstyrelsen medför att en kommun har en betydande frihet att själv bestämma hur den kommunala verksamheten ska organiseras och administreras. … [Det finns] inte några särskilda regler som innebär att en kommun vid sidan av den ordinarie grundskolan är förhindrad att organisera skolenheter i form av resursskolor med inriktning mot elever som är i behov av särskilt stöd.”
Domstolen anslår alltså tonen direkt. Det finns inte i varken lagtext eller förarbeten något förbud för kommuner att inrätta särskilda resursskolor. Det som inte är förbjudet är tillåtet med andra ord. Domstolens tolkning stöds, anser domstolen själv, av den bestämmelse som ger fristående skolor möjlighet att begränsa utbildningen till att avse elever i behov av särskilt stöd.
I domen betonas det fria skolvalet och att (främst) vårdnadshavarna ska ha frihet att välja skola för eleverna. Det är således helt avgörande för domstolen att en placering i en resursskola är vårdnadshavarnas val.
Ur domen:
”Principen om det fria skolvalet gäller såväl kommunala som fristående skolor. Det saknas därför även av detta skäl anledning att tolka skollagens bestämmelser om kommunala grundskolor på ett sätt som skulle utesluta en ordning som ger en vårdnadshavare möjlighet att välja en kommunal skola med inriktning mot elever som är i behov av särskilt stöd och därmed enbart vara hänvisad till en fristående skola med en sådan inriktning.”
Det finns dock undantag från denna princip, Skollagen 10 kap 30 §:
”Kommunen får annars frångå elevens vårdnadshavares önskemål endast om
1. den önskade placeringen skulle medföra betydande organisatoriska eller ekonomiska svårigheter för kommunen, eller
2. det är nödvändigt med hänsyn till övriga elevers trygghet och studiero.”
Det är rektorn som kan fatta ett sådant beslut.
Till slut tar domstolen också upp villkoren för placering i resursskolorna, som möjligtvis har att göra med ovanstående undantag:
”Den behovsprövning som sker i samband med placering vid en skola med inriktning mot elever i behov av särskilt stöd kan enligt Högsta förvaltningsdomstolens mening inte likställas med sådana tester och prov som avses i 10 kap. 9 § skollagen. Placering vid en resursskola efter en sådan prövning står därmed inte heller i strid med förbudet mot tester och prov som grund för antagning eller urval till en grundskola.”
Det följer alltså av domen i Högsta Förvaltningsdomstolen att det inte finns några hinder för kommuner att inrätta och driva resursskolor för elever i behov av särskilt stöd. Det skulle vara helt möjligt för t ex Vänersborg. Kommunen har haft sådana särskilda undervisningsgrupper förr. Och det finns således inga hinder att anordna sådana igen. Det är ytterst en fråga för politikerna i barn- och utbildningsnämnden och kommunfullmäktige.
Min uppfattning är att Vänersborg noga bör överväga att inrätta sådana här grupper/skolor – med kompetens och god kvalitet.
Lite olika: AV, VA, V, DS & MD
När jag följde upp bloggen om arenans kostnader (se ”Arenans kostnader 2018”) med att berätta att VM-arrangemanget i bandy blir dyrare för kommunen än beräknat (se ”Bandy-VM”) släppte det helt för vissa ”arenadyrkare”. Ja, jag får faktiskt religiösa associationer när jag ser hur vissa reagerar. Det är som om deras verklighetsuppfattning och människosyn ifrågasätts. Vilket jag naturligtvis inte har den minsta tanke på. När jag lägger fram odiskutabla fakta, som är hämtade från kultur- och fritidsnämnden och dess förvaltning, så bör ju inte ens de ”arenapositiva” kunna bortse från dessa eller medvetet, eller ännu värre, omedvetet, välja att missförstå. Och inte helt sällan klämma till med personligt nedsättande invektiv. Denna gång fanns det någon som gick ett steg längre än vanligt och ifrågasatte min mentala status. Utan någon opposition från de andra…
Under veckan har Marie Dahlin (S), Vänersborgs tidigare ordförande i kommunstyrelsen, skrivit en lång debattartikel i Melleruds Nyheter (se här). Det var ingen slump att den infördes i denna tidning, Dahlin har nämligen flyttat till Mellerud. Debattartikeln har sedan följts upp av intervjuer i andra media. Överallt vill Dahlin få ut budskapet att hon är ett offer. Och det framför allt för att hon är kvinna.
Det är inte så. Man kan tycka lite vad man vill om Dahlin, men hon är inget offer. Hon har helt enkelt uppträtt på ett sätt som har sårat och skadat andra människor. Och det oavsett om Dahlin har menat det eller inte. Det är dessa människor som är offer. Människor har genom åren talat med Dahlin om hennes sätt, men hon verkar inte ha lyssnat. Visst kan det hända att människor ibland säger eller gör något fel, men då är det viktigt att stå för det och helt enkelt be om ursäkt – inte att göra sig till offer.
Marie Dahlin har inte heller tvingats avgå för att hon är kvinna. Vilken tråkig och obehaglig anklagelse är förresten inte detta mot kvinnorna i socialdemokraternas styrelse, eller för den delen männen. Min absoluta övertygelse är att hade en man, säg hennes kommunalrådskollega Gunnar Lidell (M), sagt och betett sig som Marie Dahlin, så hade Lidell tvingats bort för länge sedan.
Nog om det.
Jag nås också av tillförlitliga rapporter att det har luktat vidrigt i Brålanda vid några tillfällen den senaste tiden. Lukten kommer naturligtvis från Dahlbergs Slakteri, i vanlig ordning.
En äldre man har överklagat kommunens beslut att tvingas ansluta sig till kommunens VA-nät. Mannen bor inte i kommunen, men har sommarstuga i Timmervik. Hans ombud beskriver hur han har en djupborrad brunn på tomten och elektrisk mulltoa. Han har vidare en dusch, disk- och tvättmaskin. Mannen lider av obotlig cancer och beskrivs som fattigpensionär. Han har inte de ekonomiska resurser som krävs för en kommunal VA-anslutning.
Det är självklart ett tragiskt fall, men jag tror inte att denne man är ensam i sin belägenhet. Kommunen visar dock inte, vad jag förstår, någon pardon. (Jag ser inte i diariet vad kommunen skriver, men i och med att mannen har överklagat så drar jag denna slutsats.) Mannen blir väl tvingad att göra som så många andra längs dalslandskusten, helt enkelt sälja fastigheten. Det är för bedrövligt hur gamla och sjuka människor behandlas. Bedrövligt!
För övrigt är det upp till Vänsterpartiet om Stefan Löfven ska bli statsminister. Jag anser att Vänsterpartiet ska rösta nej. Det är direkt utmanande mot oss i V att det i det nyliberalistiska manifestet, som överenskommelsen mellan socialdemokraterna, centerpartiet, liberalerna och miljöpartiet faktiskt är, också står:
”Denna överenskommelse innebär att Vänsterpartiet inte kommer att ha inflytande över den politiska inriktningen i Sverige under den kommande mandatperioden.”
Jag hörde förresten precis Jan Björklund (L) på nyheterna när han sa att överenskommelsen:
”minimerar inflytandet från de båda ytterkantspartierna.”
”Ytterkantspartiet” Vänsterpartiet hade ett ganska stort inflytande under den förra mandatperioden. Här följer några av de ”vänsterextremistiska” reformer som partiet drev igenom i förhandlingar med regeringen 2014-2018:
- ”Gratis kollektivtrafik under sommarlovet för unga som går i skolan.”
- ”Avgiftsfri mammografiundersökning.”
- ”Gratis medicin för barn.”
- ”Fördubblat tandvårdsbidrag för alla.”
- ”Gratis tandvård upp till 23 år.”
- ”Bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen har tagits bort.”
- ”Glasögonbidrag upp till 19 år.”
- ”Höjt golv i a-kassan.”
- ”Höjd assistansersättning.”
- ”Höjt studiebidrag med 300 kr/månad.”
- ”Återigen rätt att dra av på skatten för fackföreningsavgiften.”
- ”Sänkt skatt för de med låg pension.”
- ”10 miljarder kronor till välfärden.”
- ”Fler anställda i äldreomsorgen.”
- ”Investeringsstöd för att öka byggandet av hyresrätter med rimliga hyror.”
Vill du veta mer om de ”extrema” reformer som Vänsterpartiet drev igenom i förhandlingarna med den förra regeringen så klicka här.
Jag förstår inte hur Jan Björklund och Annie Lööf (C) kan anse att Vänsterpartiet är ett ”ytterkantsparti”, och tydligen också fått med sig socialdemokraterna och miljöpartiet i denna syn.
Vänsterpartiet måste rösta nej.
PS. Lutz Rininsland har bloggat om regeringsbildningen, se ”Ärligt talat – den röda knappen frestar” och ”Var det ingen som hörde?”.
Bandy-VM
Gårdagens blogg (”Arenans kostnader 2018”) gav upphov till en stor debatt på Facebook. (Den håller på fortfarande.) Det tycks som om det är tabu att överhuvudtaget ta upp arenan i vissa kretsar. Särskilt att nämna att den kostar pengar… Då hatar man bandy eller också så är man ”kommunist”. Vilket även tjänstemännen på kultur- och fritidsförvaltningen torde vara, eftersom uppgifterna om arenans intäkter och kostnader kommer därifrån…
Dessutom lär arenan kunna kosta kommunen ytterligare en miljon i år. Enligt P4 Väst (se här) tycks Länsförsäkringar som sponsrar arenan med 792.913 kr (år 2018) vilja sluta med det. ”Sponsra” är väl förresten inte en helt riktig beskrivning – Länsförsäkringar betalar för att ha sin logga utanpå Arena Vänersborg. För Länsförsäkringar är detta marknadsföring och inte sponsring. Enligt P4 Väst upphör avtalet att gälla vid halvårsskiftet, men kultur- och fritidsförvaltningen skriver:
”Från och med 2019 finns inget avtal om medfinansiering från Länsförsäkringar.”
Vilket naturligtvis bara kan tydas att avtalet gick ut vid årsskiftet. Det torde dock inte vara någon större fråga och förhandlingar har redan, enligt uppgift, startat. Det skulle förvåna mig om inte Länsförsäkringar fortsätter att betala för reklamen på arenan.
Snart börjar bandy-VM i Arena Vänersborg. Den 21 januari kl 08.30 spelas premiärmatchen. Då är det B-gruppen som drar igång. Det ”riktiga” VM börjar dock inte förrän den 26 januari. Kl 16.15 är det nämligen avslag i matchen mellan Sverige och Ryssland. Det är den första matchen i A-gruppen. (Spelscheman kan du hitta här.)
Bandy-VM kostar kommunen pengar. Och att säga det handlar inte på något sätt om att förringa VM:s betydelse för varken bandyn eller näringslivet i Vänersborg. Eller det enorma arbete som ideella krafter gör i IFK. Eller betydelsen av TV-utsändningarna från matcherna. (Det sistnämnda lovade jag en av mina belackare på FB att nämna i dagens blogg.) Men kommunen handhar skattebetalarnas pengar och därför är det självklart viktigt att man diskuterar hur dessa pengar bäst ska användas. Vi kan ju i dagens TTELA läsa om hur skola och förskola i Vänersborg ska spara 10 miljoner kronor i år. (Se TTELA: ”Skolorna i Vänersborg ska spara 10 miljoner”.) Kommunens utgifter och prioriteringar måste kunna diskuteras på ett lugnt och sakligt sätt.
Nu handlar det ur kommunens synpunkt inte om så där jättemycket pengar, sammanlagt 630.000 kr.
Så här är det.
Kommunstyrelsen beslutade den 20 december 2017 att avsätta 400.000 kronor till IFK Vänersborg för bandy-VM 2019. Pengarna var (och är) avsedda för marknadsföring och genomförande. Utöver dessa pengar beslöt kommunstyrelsen också, på samma sammanträde och efter önskemål från IFK, att tillskjuta:
”230.000 kronor till Kultur- och fritidsnämnden för ökande kostnader i samband med genomförande av bandy-VM 2019 enligt föreslaget samarbetsavtal.”
De här 230.000 kr skulle (ska), vad jag förstår, gå till hyra av arenan och till kontor och mötesrum. I praktiken innebär det att dessa pengar inte betalas ut till IFK, utan att IFK inte behöver betala kommunen hyra för arenan under bandy-VM.
IFK:s ordförande Jan Olof Olsson var för övrigt mycket nöjd med beslutet (se TTELA här):
”Det är jättepositivt. Det motsvarar de förväntningar vi hade”
Det betyder alltså att kommunen ”sponsrar” bandy-VM med sammanlagt 630.000 kr. Det kan också tilläggas att beslutet i kommunstyrelsen fattades i full enighet, inget parti reserverade sig mot beslutet.
Men det ser ut att ha blivit en ”fnurra på tråden”, kommunens kostnader kommer att öka…
I protokollet från kultur- och fritidsnämndens sammanträde den 17 december 2018 står det att förvaltningschef Håkan Alfredsson informerar nämnden om följande:
”Förvaltningens (=kultur- och fritidsförvaltningens; min anm) kostnader för Bandy VM har budgeterats till 230 tkr. Flera faktorer bidrar till att förvaltningen kommer att få högre kostnader än beräknat:
-VM blir två till fyra dagar längre än det som planerats.
– Bandyförbundet har utsett fler lag att delta i VM än det som planerats.
– TV- produktionen har ökade krav på el, ljus och placering av kameror. (För nya kameravinklar måste det byggas nya och säkra miljöer.)
– Vidare krävs utredning kring hållfasthet och ny lösning för montage av bland annat digital skärm.
– Utökad etablering i Idrottshuset kräver större insats av bland annat vaktmästeri och städ samtidigt som fler tränings- och matchtider måste flyttas.”
Det nämns inga siffror i protokollet på hur mycket större kommunens kostnader för bandy-VM beräknas bli. På en fråga från mig svarar förvaltningschefen:
”beroende på vilka insatser som slutligen behöver göras skulle kunna uppgå till mellan 100.000-150.000 kr eller strax därutöver.”
För mig låter det i minsta laget. (Bara hyreskostnaden för 3 extra matchdagar motsvarar, beräknat utifrån de tidigare förutsättningarna, och beloppet, upp mot 75.000 kr.) Hur som helst, jag vet inte hur kommunen kommer att hantera dessa ökade kostnader. Förmodligen måste ett nytt beslut fattas. Men vem eller vilka som ska fatta detta vet jag inte – kultur- och fritidsnämnden sammanträder den 25 januari och kommunstyrelsen först den 30 januari. Och VM börjar den 21 januari…
Det är också svårt att gissa hur de olika partierna ställer sig. Gunnar Lidell (M) t ex var tämligen tydlig i en intervju i P4 Väst i december 2017 att IFK Vänersborg inte ska få något mer ekonomiskt stöd. Lidell sa att IFK Vänersborg (hör intervjun här ”IFK Vänersborg får pengar – nu kan bandy-VM 2019 bli av”):
”ska stå för allt utöver detta.”
Det vill säga, IFK ska inte få mer ekonomiskt stöd än det som kommunstyrelsen beslutade 2017.
Det är nog svårt att tro att inte kommunen skjuter till de ekonomiska medel som behövs. Men då uppstår ju naturligtvis frågan, för alla utom de mest entusiastiska bandyförespråkarna – ska kommunen verkligen prioritera pengar till bandy-VM när kommunen samtidigt drar ner på skola, vård och omsorg?
Arenans kostnader 2018
Kvällens match i Arena Vänersborg mellan IFK Vänersborg och Bollnäs slutade oavgjort inför 1.344 åskådare. Det blev 2-2 i en ganska tråkig och händelsefattig match. Alla målen gjordes på hörnor. Resultatet var helt rättvist.
En fråga om Arena Vänersborg har i dagarna hittat sin väg till diariet. Det är en journalist som har ställt några frågor om arenans kostnader och intäkter under 2018. Journalisten är inte från närområdet, utan ska tydligen använda uppgifterna i en kommande artikel om bandyarenor i hela landet. Jag tyckte att uppgifterna om arenans ekonomi var intressanta för vänersborgarna och återger dem därför här.
Kultur- och fritidsförvaltningen hyrde Arena Vänersborg av samhällsbyggnadsförvaltningen till en kostnad av 20,913 milj kr. (Det handlar om år 2018 alltså.) Driftskostnaderna, som lokalvård, sophämtning, larm/bevakning, hyra av maskiner och inventarier mm, uppgick till 1,59 miljoner.
Det är en ansenlig summa, men kommunen har också intäkter för arenan. De låg förra året på nästan 3 milj kr.
Så här såg inkomsterna och utgifterna ut under förra året:
Nettokostnaden för arenan låg alltså på 19.540.036 kr. Det är alltså så mycket pengar som kommunen, dvs skattebetalarna, fick lägga på arenan 2018.
Och lite till. Journalisten frågade också om kommunens personalkostnader för driften av arenan. Svaret från kultur- och fritidsförvaltningen var:
”Personal arbetar med alla anläggningar inom Arena Fritid. Uppskattar att ca 10 % av personalkostnaden belastar Arena Vänersborgs anläggning.
Kostnad totalt för personal under 2018 uppgår till ca 1 480 tkr, varav 148 tkr belastar arenan.”
Denna siffra är alltså en uppskattning, men torde vara rimlig.
Det ställdes också två frågor om intäkterna och en handlade specifikt om IFK Vänersborg. IFK betalade 890.000 kr (fram till 13 dec) för hyra av arenan. (IFK hyr också andra anläggningar av kommunen.) Dessutom informerades journalisten om att även andra hyr arenan, som Blåsut, Vargöns bandyklubb och också andra klubbar utanför kommunen. Dessutom hyrs arenan ut till olika mässor och andra arrangemang.
Kommunen fick även intäkter från Länsförsäkringar. Länsförsäkringar betalade förra året 792.913 kr för att ha sin logga utanpå Arena Vänersborg. Företaget har betalat för denna reklam sedan 2009. Det kan noteras att det från och med i år inte längre finns något avtal med Länsförsäkringar om detta. Om avtalet ska förlängas eller om loggan ska tas ner vet jag inte. Det sägs att Länsförsäkringar inte är så pigga på att förlänga avtalet. Men det ger sig väl snart, förhandlingar lär pågå. Det borde vara klart innan bandy-VM går av stapeln kan man dock tycka.
Arenan kostade således omkring 20 milj kr netto för Vänersborgs kommun, dvs skattebetalarna, förra året och jag tror att det har legat på denna summa de senaste åren. Det är mycket pengar, pengar som överhuvudtaget inte diskuteras i kommunen inför budgetbeslut med neddragningar på skola, vård och omsorg.
Enligt uppgifter så kan kostnaderna öka frampå. Det lär vara ganska mycket som behöver åtgärdas i anläggningen, den har ju faktiskt stått några år nu och underhållet har väl kanske inte varit riktigt det optimala.
För övrigt är det snart VM i bandy i Arena Vänersborg. Det kommer att kosta skattebetalarna ytterligare pengar. (Det återkommer jag till i en senare blogg.) Å andra sidan kommer kommunens företag, restauranger, affärer etc säkerligen att tjäna några slantar på arrangemanget. Och vänersborgarna kan få tillfälle att se på bra bandy, bättre än den som bjöds ikväll.
PS. Hade missat den här nyheten – se (och lyssna) här ”Arena Vänersborg blir av med sin huvudsponsor”. (kl 22.45)
Stefan Kärvling
Senaste kommentarer