Nyhet: Länsstyrelsen ger kommunen bakläxa

17 juli, 2021 2 kommentarer

Den 16 juni beslutade Vänersborgs kommunfullmäktige att ändra i de lokala ordningsföreskrifterna. Syftet var att stoppa busliv och störande musik och oväsen på kommunens badplatser. Fullmäktige gjorde ett tillägg i paragrafen om bad, 16 §:

“På särskilt utmärkta badplatser, se kartbilaga 2, ska det mellan klockan 22:00 till 07:00 vara en tyst strand. Aktiviteter som är högljudda eller på annat sätt störande som exempelvis spelande av musik är inte tillåtet.”

Det var ett mycket hastigt, och till och med brådstörtat, beslut som egentligen inte var varken särskilt genomarbetat eller genomtänkt, även om syftet var gott. Det är viktigt att hålla i minnet. Jag framförde en del kritik av beslutet i en blogg, “KF (4): Förbud mot högljudda aktiviteter”. Det fanns nämligen många aspekter av beslutet som var ganska tveksamma.

En kommuns beslut att på något sätt ändra i sina ordningsföreskrifter ska enligt Ordningslagen 3 kap 13 § snarast anmälas till Länsstyrelsen. Länsstyrelsen ska sedan, inom tre veckor, kontrollera om föreskriften följer Ordningslagen. Och om föreskriften inte gör det, på något sätt, så ska Länsstyrelsen enligt samma lagparagraf upphäva föreskriften.

Och det är vad som har skett i det här fallet. Länsstyrelsen har så att säga prövat kommunfullmäktiges beslut och funnit att det inte var riktigt korrekt. Länsstyrelsens bedömning och beslut kan vi läsa i ett dokument som har rubriken “Anmälan om ändring av lokala ordningsföreskrifter i Vänersborgs kommun”. (Du kan ladda ner Länsstyrelsens beslut här.)

Länsstyrelsen har tagit fasta på en och endast en aspekt av beslutet. Länsstyrelsen skriver:

”Kommunen har beslutat att aktiviteter som är högljudda eller på annat sätt störande som exempelvis spelande av musik är inte tillåtet på utpekade badplatser inom vissa klockslag. Länsstyrelsen konstaterar att badplatser är allmän plats. I brottsbalken anges att den som för oljud på allmän plats eller annars offentligen beter sig på ett sätt som är ägnat att väcka förargelse hos allmänheten, döms för förargelseväckande beteende.”

Länsstyrelsen bedömer alltså att det som kommunen beslutat om redan regleras i brottsbalken. Och så får inte kommunen göra, det strider mot Ordningslagen:

“Enligt ordningslagen får kommunen inte besluta om föreskrifter som redan är reglerade i annan författning.”

Och det kan bara betyda en sak, Länsstyrelsen skriver:

“Kommunens beslut om ändring av de lokala ordningsföreskrifterna ska därför upphävas.”

Kommunfullmäktiges beslut var med andra ord inte förenligt med Ordningslagen. Beslutet var alltså, förutom att det var felaktigt, helt onödigt. Det ska gå att stävja “buslivet” vid stränderna med de lagar som redan finns. Kommunen, eller snarare polisen, behöver inte fler verktyg.

Kommunfullmäktiges beslut om tillägg i paragraf 16 om bad i de lokala ordningsföreskrifterna gäller inte längre.

Upp till kamp (mot måsarna)

Det är helt uppenbart att ornitologi intresserar många politiskt medvetna vänersborgare. Det var flera som klickade på min förra blogg. (Se “Ornitologisk betraktelse”.)

Mitt eget ornitologiska intresse har blivit större på senare år, speciellt efter flytten till Nordstan för drygt 30 år sedan. I ungdomsåren var fåglar dock något som intresserade mig föga. På “fågelprovet” i åk 9 för min gamle biologilärare på Torpaskolan, Bertil Holmer, kunde jag endast pricka in två av 15-20 fåglar. En av dom var, om jag inte minns fel, en svan. Det hör till saken att magister Holmer hade visat de uppstoppade fåglarna och mycket engagerat berättat om dem på ett antal lektioner innan provet. Det var för min del alltså helt bortkastat. Det var mitt sämsta provresultat någonsin på högstadiet.

Nu upptar fiskmåsarna en stor del av min vakna tid på somrarna…

En av mina ornitologiskt intresserade och bevandrade bloggläsare delade med sig av några riktlinjer kring fiskmåsproblemet. Riktlinjerna var sammanställda av Länsstyrelsen i Västra Götaland och riktade sig till regionens miljöförvaltningar. Miljö- och byggnadsförvaltningen i Vänersborg kan ladda ner dom här – “Klagomål på måsar – vad kan miljöförvaltningen göra?”.

Länsstyrelsen skriver att när klagomål på fiskmåsarna kommer in till kommunen, det kan vara på grund av oväsendet eller “nedskitningen” av t ex trädgårdsmöbler, bilar och barn, så ska i första hand de berörda fastighetsägarna kontaktas. Kommunen ska upplysa om deras ansvar enligt 9 kap 9 § i Miljöbalken samt 34 § i Förordningen om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd.

I Miljöbalken 9 kap 9 § står det:

“Bostäder och lokaler för allmänna ändamål skall brukas på ett sådant sätt att olägenheter för människors hälsa inte uppkommer och hållas fria från ohyra och andra skadedjur.
Ägare eller nyttjanderättshavare till berörd egendom skall vidta de åtgärder som skäligen kan krävas för att hindra uppkomsten av eller undanröja olägenheter för människors hälsa.”

Länsstyrelsen menar att enligt praxis anses bland annat vissa sorters duvor, kråk- och måsfåglar vara “skadedjur”. Det fattas bara tänker jag.

I Förordningen om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd står det:

“Utöver vad som anges i 9 kap. 9 § miljöbalken skall byggnader, lokaler för annat än allmänna ändamål och anläggningar hållas fria från ohyra.
Åtgärder skall vidtas mot skadedjur som kan orsaka olägenhet för människors hälsa. Är det av särskild betydelse med hänsyn till hälsoskyddet, skall kommunen sörja för att åtgärderna vidtas.”

Samtidigt som jag glädjande noterar det flitiga användandet av ordet “skall” i sammanhanget, så lägger jag märke till kommunens ansvar. Det råder ingen större tvivel om att åtgärder skall vidtas mot fiskmåsarna och gör inte fastighetsägarna det, vilket de sällan gör, så övergår ansvaret till kommunen.

Jag är inte säker på att Vänersborgs kommun har sett denna förordning heller. Miljö – och byggnadsförvaltningen kan därför klicka här: “Förordning om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd”.

Det förutsätts alltså att fastighetsägarna tar sitt ansvar. Och det vet ju som sagt alla i Nordstan, och kanske i andra delar av kommunen som t ex gågatan, att de sällan gör. Då menar Länsstyrelsen att miljöinspektörerna ska utreda och bedöma om det föreligger olägenhet.

Och här ligger enligt min erfarenhet en tämligen stor stötesten. Vi som har fiskmåsarna inpå oss dag och natt har självklart vår uppfattning klar. De drabbades uppfattning delas dock inte alltid av kommunens tjänstemän. Det kan vara argument som att de vid ett studiebesök inte såg(!) eller hörde(!!) en enda mås… Eller, om de såg någon fiskmås på typ ett hustak, att det är måsarnas naturligt habitat…

Denna motsättning i uppfattning har sannolikt andra orsaker än olika syn på verkligheten. Det är min övertygelse att det snarare beror på att kommunen inte vill ta tag i problemen… Om det är någon som ifrågasätter de drabbade invånarnas objektivitet så är det bara att tillbringa några minuter, när som helst under dygnet, i Nordstan. 

Enligt Länsstyrelsen kan kommunen genom att konstatera att fiskmåsarna är en olägenhet förelägga fastighetsägarna att vidta skäliga åtgärder. Med andra ord behöver inte kommunen själv göra något, i varje fall inte i “första vändan”.

Länsstyrelsen har en del förslag till fastighetsägarna för att minska risken för störande häckningar av måsfåglar på fastigheten. Det handlar om att försvåra för fåglarna att bygga bon på fastigheten. Här är ett exempel på hur den enkla och geniala principen kan te sig i verkligheten, en skorstenshuv någonstans på Lovisebergsgatan.

Eller en annan lika enkel och kreativ princip, en attrapp av en uggla någon annanstans på samma gata…

Självklart försvårar det kampen mot fiskmåsarna om det finns “femtekolonnare” bland de boende. Jag tänker på personer som matar kräken…

Länsstyrelsen anser inte att det är någon långsiktig lösning att skjuta fåglarna. Men samtidigt kan inte metoden avskjutning prövas på ett effektivt, konsekvent och validerat sätt eftersom myndigheterna lägger stora hinder i vägen för verifiering av teorin att avskjutning faktiskt fungerar:

“Fiskmåsen är dessutom fredad i hela landet under häckningssäsong mellan den 1 april – den 31 juli. Det är under denna period inte heller tillåtet att förstöra fåglarnas bon eller ta och förstöra deras ägg.”

Turkmenistan har en helt annan syn på måsarna och har vad jag förstår inte heller några hämningar kring jakten på dessa fåglar. Därför har de enligt uppgifter också lyckats utrota fiskmåsarna, dvs bevisat teorins hållbarhet i verkligheten.

Det finns dock möjlighet att testa teorin även i Sverige. Det finns nämligen vissa möjligheter att göra undantag i jaktreglerna…

Fastighetsägarna skulle faktiskt kunna bedriva skyddsjakt året runt – även på somrarna alltså. Det kan de om fåglarna orsakar extremt stora störningar. Och även kommunen skulle kunna skjuta av fiskmåsarna t ex om en stadsdel invaderas av dom. Det är ingen större tvekan att båda dessa förutsättningar faktiskt är uppfyllda – varje år…

Det finns med andra ord stora lagliga möjligheter att bekämpa fiskmåsarna och bli kvitt fiskmåsplågan. Om tillräckligt många boende i Nordstan klagar till miljö- och byggnadsförvaltningen så kan inte kommunen ignorera problemet.

Annars får väl de boende ta tag i fiskmåsproblemet själva på något sätt.

Kategorier:Nordstan, sommarläsning

Ornitologisk betraktelse

De senaste somrarna har barnbadet på Skräcklan periodvis varit “stängt”, speciellt efter typ åskoväder med spöregn. Vattnet har då blivit förorenat och kommunen har avrått från bad. I år har kommunen uppmanat vänersborgarna att undvika bad vid barnbadet helt och hållet under sommaren. Det är nämligen dålig kvalitet på vattnet hela tiden. Det kan man läsa på den stora skylt som kommunen har satt upp. Eller i TTELA. (Se TTELA “Avråder från bad på barnbad”.)

Det är vad jag förstår inte riktigt klarlagt vad den dåliga kvaliteten på badvattnet beror på, men det är väl inte så svårt att gissa – gässen. Gässen gör ju sina “stora” behov minst en gång varannan timme… De stora mängderna fekalier från gässen ihop med det stillastående vattnet förorenar sannolikt viken och förstör för barnen. Och det kanske bara är för oss inkräktande varelser till människor att acceptera. Det är väl så att barnbadet helt enkelt tillhör gässens naturliga habitat, som miljöförvaltningen brukar säga…

Det sägs för övrigt att det går att bada överallt i det “övriga” Skräcklan. Det finns i varje fall inga skyltar på något annat ställe.

Det verkar dock inte vara kanadagässens fel denna sommar. De tycks faktiskt inte vara så många i år som de brukar. I varje fall inte såvitt jag kan bedöma. Förra året hittade de enligt uppgifter från dalslandsbor ett nytt habitat i Rörvik, norr om Sikhall. Kommunen sköt ju av några kanadagäss på Skräcklan förra året, och det kan ju vara orsaken till att kanadagässen flydde upp till Dalsland. Det sägs ju att gässen från andra sidan Atlanten har ett särdeles gott minne.

Eller också kanske det beror på att Nordstan och Skräcklan inte är kanadagässens naturliga habitat. De är ju till och med att betrakta som en invasiv art i Sverige. Fast de hör ju inte hemma i Rörvik heller. Vi får se om gässen får vara ifred där uppe. Det är ju inte så långt från vissa skjutglada politiker från Gestad…

Vi i Nordstan skulle välkomna en permanent flytt av kanadagässen till Rörvik. Det vore en välgärning. Men inget gott som inte har något ont med sig… Det verkar istället som om kanadagässens plats på Skräcklan har tagits av vanliga grågäss. Det har vad jag kan bedöma varit betydligt fler grågäss än vanligt på Skräcklan i år. Kanske medförde avskjutningen av kanadagässen att tomrummet utnyttjades av konkurrenterna. Det vore nog idé att kommunen visade även grågässen vem som bestämmer.

Fast det är väl fåglarna som bestämmer i Vänersborg…

Det är bara att titta på fiskmåsarna. De får frodas och leva i fred i Vänersborg år efter år, särskilt i Nordstan. Här tillåts de att fullborda meningen med sina liv, att fortplanta släktet. Nordstan är ju enligt miljö och hälsa måsarnas naturliga habitat.

I torsdags träffade jag faktiskt av en slump en boende på gågatan. Hon kunde intyga att fiskmåsarna höll på att ta över centrum – också. Det enda som fick fiskmåsarna att tillfälligt lämna gågatan var när bilarna körde där… Det är nog svårt för kommunen att hävda att gågatan tillhör fiskmåsarnas naturliga habitat…

I år intog fiskmåsarna hustaken i Nordstan fredagen den 26 mars. (De tre senaste åren har fiskmåsarna anlänt ungefär en vecka tidigare än vanligt.) Och sedan dess har måsarna dagligen från sina försvars- och anfallsställningar högt över marknivån önskat alla i Nordstan godmorgon, godmiddag, godkväll och godnatt. Allt för att vi boende i området ska känna oss välkomna till deras område.

Men det har inte spelat någon roll, jag känner mig inte välkommen. Och jag hade hoppats att inte heller fiskmåsarna skulle känna sig det. Men kommunen har inte heller i år skjutit av några fiskmåsar. De har aldrig skjutit av några måsar… Vänersborg lär sig aldrig av Turkmenistan. Eller av Holbæk på danska Själland, där man satte in drönare. (Se ”Danmark sätter in drönare mot måsar”.) Eller av England, som också har sin beskärda del av fiskmåsproblem. Där byggde man speciella torn för berguvar… Det verkar tyvärr inte som om samhällets regler och moral tillåter oss i Sverige att ta itu med “fiskmåsutmaningen” på ett effektivt sätt.

Efter över 3 månader av fiskmåsarnas ockup…, förlåt, närvaro, så tillhör de fortfarande inte, och kommer aldrig att tillhöra, mina favoriter i den svenska faunan. De har under denna period som vanligt utgjort ett stort miljöproblem. De har fört oväsen under dygnets alla 24 timmar, de skitar ner bilar, fönster, trädgårdsmöbler, barn, människor, trottoarer osv. Det vet och det tänker alla boende i Nordstan på med ångest. I fredags eftermiddag satt jag i trädgården och fick för mig att spela in måsarnas ljud – klicka här för att lyssna.

Men jag ska vara ärlig. I år har fiskmåsplågan varit något mindre än det brukar vara i min del av Nordstan. Fastighetsägaren mitt emot har nämligen, och äntligen, tagit krafttag mot “sjöråttorna” (sea rats), som jag förstår att fiskmåsarna kallas av mina långväga släktingar i Wisconsin, USA. Det gjorde förresten denna beundransvärda fastighetsägare redan förra året. Det var många som hade hoppats att fler skulle följa detta exempel, särskilt vissa bostadsrättsföreningar, men så har det tyvärr inte blivit.

Grågässen tycks ha uppfyllt meningen med sina liv för den här gången. Deras avkomma klarar sig själva och de vuxna har dragit vidare. Fiskmåsarna finns fortfarande kvar på hustaken. De är i full extas och bara vrålar. Deras fula och äckliga ungar springer runt i trädgårdarna och avger sina ynkliga läten. Jag antar att denna sista kull av ungar snart klipper av navelsträngen och beger sig till sjön. Och då kommer lugnet äntligen att lägra sig.

Gäss av olika slag och fiskmåsar… De utgör sanitära problem och avskräcker folk från att besöka Nordstan och Skräcklan. Kommunen borde ta tag i problemet, inte bara för de boendes skull, utan även för turisternas. Annars går det väl snart inte att bada någonstans på Skräcklan. Eller ens att parkera bilarna.

Bantning med Banting

BantingDet var en gång för länge sedan en pojke som hette William. Han föddes i London en vårdag 1796. William växte upp och blev allt större efter som åren gick. När han blev stor, så blev han inte bara stor – han blev väldigt stor.

William blev fet.

William led av sin fetma. Det var inte bara det att människor pratade om och skrattade åt honom bakom hans rygg, hans feta rygg. Hans kropp verkligen led av fetman. William hade ont i sina knän och i sina fotleder. Han fick navelbråck och hans kondition var nere på noll. Han kunde inte knyta sina skor.

William gjorde allt för att gå ner i vikt. Han var så desperat i sin lidande kropp att han prövade alla metoder som läkare och andra rådde honom till. Det hände att han periodvis i stort sett slutade äta, några perioder använde han laxermedel, han promenerade och han tränade.

Inget hjälpte. På sin höjd gick han ner några kilon, tillfälligt. Kilon som han snabbt gick upp igen. Han blev allt fetare.

Det sägs att William blev så fet att fettet till och med tryckte mot innerörat, så att han fick problem med hörseln. Hur som helst. Han besökte av någon anledning en öronläkare. Och det var tur. Öronläkaren hade varit i Frankrike och fått höra på nya idéer.

William fick reda på att det inte spelade något roll hur mycket han åt, det viktiga var vad han åt. Det var inte kvantiteten som var det viktigaste, det var kvaliteten. Han prövade en helt ny diet.

William inte bara minskade i vikt av den nya dieten. Hans kropp mådde också mycket bättre.

William ville sprida sina erfarenheter. Han skrev ner dem i ett häfte som han tryckte upp och delade ut gratis. Häftena tog snabbt slut. Han tryckte upp nya upplagor. De gick åt.

Williams häfte var sensationellt. Det översattes till flera språk, också till svenska. Genomslaget för hans idéer blev så stort, att hans efternamn blev ett verb:

BANTA

Williams efternamn var Banting.

De lärdomar William Banting drog av sina erfarenheter var att man skulle avstå från socker, bröd, öl och potatis, dvs kolhydrater. Däremot var det helt ok att äta mycket protein och fett.

Vad Banting lärde ut på 1800-talet, det har inte Livsmedelsverket i Sverige lärt sig än. För Livsmedelsverket är det fortfarande tvärtom – det viktigaste är inte vad vi äter utan hur mycket

PS. Här kan du läsa det mesta om lågkolhydratkost: Kostdoktorn/Diet Doctor (Andreas Eenfelt)

PPS. Jodå, denna LCHF-blogg har också varit publicerad tidigare.

Kategorier:LCHF, sommarläsning

Vad åt jägaren och samlaren? (LCHF)

8 juli, 2021 2 kommentarer

Människan som art ”föddes” för 2-3 miljoner år sedan. Under denna tid utvecklades människan biologiskt enligt evolutionens principer. För 40.000 år sedan blev människan den hon är idag. Sedan dess har ingen biologisk utveckling skett av arten människa. Hon är idag likadan nu som för 40.000 år sedan.

Om vi gör om människans tid på jorden till ett år, 365 dagar, så har hon levt som samlare och jägare i 364 dagar. Den sista dagen uppfanns jordbruket. En kvart före midnatt det sista dygnet inträffade den industriella revolutionen.

När mina elever och jag diskuterade människan och människans natur på SO-lektionerna (en gång i tiden), brukade jag alltid framhålla det här förhållandet – att människan har levt 2-3 miljoner år, dvs under ”hela” evolutionen, som samlare och jägare. Det betyder människan är anpassad till ett liv som jägare och samlare.

Det här historiska perspektivet är oerhört viktigt att ha när man funderar och diskuterar kring frågor som om människan är ond eller god, om hon är född självisk osv. Det har också betydelse för att förstå könsroller, ägande, demokrati, konflikter och vad det nu kan vara.
jakt

Människan är skapt för ett liv som jägare och samlare.

Jag har de senaste åren insett att det här perspektivet är ännu mer omfattande än jag tidigare har trott. Det här perspektivet måste man ha även när man diskuterar vad människan är skapt för att äta.

Frågan handlar helt enkelt om:

Vad är människan designad för att äta? Vad är människans gener/kropp anpassade till för mat?

Under de 2-3 miljoner år (364 dagar på året) som människan levde som jägare och samlare åt hon den mat som fanns färdig i naturen. Människan jagade djur som hon åt upp, människan fångade fisk som hon åt upp. Människan åt allt som gick att äta i naturen, som ägg, nötter, rötter och vild frukt.

Det är denna mat som människan är skapad för att äta. Det är detta som människan har levt av i 364 av årets dagar.

Den här maten var näringsrik, full av mineraler och vitaminer. Människan fick i sig mycket protein och fett, men betydligt mindre av kolhydrater.

Under årets sista dag, för 10.000 år sedan, uppfann människan jordbruket. Då ändrades matvanorna radikalt. Då blev det bröd, ris, pasta och potatis, mat som innehöll mycket stärkelse. I samband med industrialiseringen ändrades matvanorna igen. Två lönsamma vita produkter hittade vägen till matborden, finmalt vitt mjöl och – socker.

Många av de sjukdomar vi ser idag, diabetes, fetma, hjärt- och kärlsjukdomar, allergier, cancer, karies, var sällsynta hos jägare och samlare. Nu exploderar dessa sjukdomar i omfattning. Kan det bero på våra ändrade matvanor? Kan det bero på att vi äter mat idag som våra kroppar inte är designade för?

LCHF (Low Carb High Fat; lite kolhydrat mycket fett) är ett sätt att ta vara på de lärdomar vi får när vi utgår från frågan: Vad är människan designad för att äta?

Stephan Rössner och Claude Marcus, två av våra ”stora kostexperter”, har kallat LCHF för en modediet. Ja, Claude Marcus har till och med kallat LCHF för ”extremkost”. Inget kan vara felaktigare!

LCHF handlar om att äta den mat som människan är skapad för.

Till sist. Vet ni vad bönderna matade grisarna med när de ville att de skulle bli riktigt feta? Vad äter sumo-brottare? Är det mycket fett? Hehe, leta upp det på nätet. Du kommer att bli förvånad…

PS. LCHF på nätet:
Kostdoktorn/Diet Doctor (Andreas Eenfelt)

PPS. Jo då, du kan ha läst den här bloggen tidigare. Det är en repris. Jag brukar ha en del bloggrepriser om LCHF på sommaren. Anledningen är att jag tror att människan skulle må mycket bättre av att äta en naturlig kost med få kolhydrater. Och hittills, vid varje ”repris”, så har jag fått mail från åtminstone en person som tänker pröva LCHF. Det hoppas jag på nu också. Det är ytterligare en anledning till att det kanske kommer någon LCHF-blogg till.

Kategorier:LCHF, sommarläsning

NCC:s deponi i Näverdraget (5): Framtiden

Anm. Jag fortsätter att publicera bloggar kring NCC:s ansökan om att få anlägga en deponi i Näverdraget. Detta trots Länsstyrelsens beslut tisdagen den 29 juni (se ”NCC:s deponi: Länsstyrelsen har beslutat!”). Anledningen är att jag är övertygad om att Länsstyrelsens beslut kommer att överklagas. Detta är den sista bloggen i ”serien”.
Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen “NCC:s deponi i Näverdraget (4)”.
===

Från NCC:s synvinkel innebär en deponi i Näverdraget inga som helst problem för natur, djur eller människor. Om företaget får säga det självt. Och visst imponeras man av ansökan, alla utredningar, yttranden och handlingar. Allt är uttänkt och allt blir åtgärdat. Det låter nästan för bra för att vara sant. Jag har själv inte tillräcklig kunskap för att avgöra om NCC har rätt, men har Miljöprövningsdelegationen på Länsstyrelsen det…? Utan ytterligare utredningar?

Det är många som tvivlar. Det verkar finnas flera frågetecken kvar att räta ut. (Jag har nämnt dom löpande i texten.) Men så finns ju också alltid den där tveksamheten – “tänk om”…

NCC skriver ju faktiskt själv i miljökonsekvensbeskrivningen:

“deponiverksamhet per automatik innebär att det finns en risk att förorenade massor tillförs området.”

Men det har alltså visat sig att NCC har övertygat myndigheterna, Miljöprövningsdelegationen i första hand, men kanske också miljö- och byggnadsförvaltningen i Vänersborg.

Hur opinionen ser ut i Frändefors vet jag inte. I gruppen Facebook har det skrivits en del, men egentligen inte särskilt mycket. Det finns däremot ett upprop med en namninsamling på nätet. Uppropet heter “Rädda Hästefjorden, Frändeforsån, Dalbergså och Vänern – Stoppa NCC deponi i Näverdraget” och har i skrivande stund 218 underskrifter.

Texten i uppropet lyder:

NCC har för avsikt att anlägga en avfallsanläggning för 1,6 miljoner ton (100.000 ton avfall/år i 16 år) i den gamla bergtäkten i Näverdraget, utanför Vänersborg. Avfallet kan enligt ansökan innehålla: metaller, sexvärt crom, mineralolja, PAH, PCB, klorerande pesticider, tennorgansika föreningar, bekämpningsmedel, som i slutändan kommer rinna ut i grundvattnet och närliggande vattendrag. Ansökan ligger nu hos, Länsstyrelsen Västra Götaland. 

NCC planerar att anlägga en lakvattendamm, men den bedöms vara kraftigt underdimensionerad och därmed inte fylla sin funktion. Detta eftersom vattenvolymen som pumpas upp ur täkten per dygn (i snitt) är i storleksordningen att hela lakvattendammens volym omsätts på under 24 timmar. Lakvattnet med ovanstående miljögifter går sedan via Kattholmsbäcken och hamnar i Hästefjorden, för att senare rinna vidare i Frändeforsån och Dalbergså. Slutligen hamnar det i Sveriges största dricksvattentäkt Vänern. Värt att nämna är också att regnmängderna sannolikt kommer att öka i framtiden och göra problemet ännu större.

NCC hävdar att de ska återställa naturen i den gamla bergtäkten i Näverdraget. Dock kan man misstänka att det främst är ett sätt att tjäna pengar på att dumpa diverse byggavfall och avfall från saneringsarbeten runt om i hela Västsverige.

För att slippa göra en fullständig tillståndsansökan för projektet vill NCC dessutom ha möjlighet att lägga till ytterligare typer av avfall senare, med Miljö- och hälsa Vänersborgs kommun som godkännande myndighet. För att överhuvudtaget kunna bedömas, måste samtliga tänkta avfallstyper redovisas i den utsprungliga ansökan och inte adderas i efterhand.

Jag motsätter mig NCC deponi genom att skriva på denna namninsamling.”

Några kommentarer från de som har skrivit under:

  • Projektet är förenat med alldeles för stora risker för miljö och hälsa.”
  • I ansökningshandlingarna är det oklart vad som kommer hamna i deponin.”
  • Åtgärd som kan ge allvarliga konsekvenser på allt från djurliv till dricksvatten. Rena dårskapen!”
  • Det ovan nämnda ”diket” är Kattholmenbäcken, som finns omnämnd redan på 1600-talet. … Jag är mycket orolig för bäcken.”
  • “Vi kan inte tillåta en sådan riskfylld verksamhet. Det går aldrig att fånga upp allt farligt. Förr eller senare blir det ett läckage.”
  • Gifter som sprids och påverkar både människor och djur ska vi ALDRIG acceptera!!”
  • “Som det låter så är risken stor att det kommer läcka och att dom ska återställa.. ja det har man hört för.”
  • Det låter helt befängt! Profit får aldrig gå före hälsa och natur.”
  • “Jag vill att våran vackra natur ska få finnas kvar! Framtida generationer ska också kunna få njuta av den!”
  • “Jag skriver under på grund av att det är ett helt idiotiskt förslag som kommer ge konsekvenser på ekosystemet.”

Det publicerades också en insändare i TTELA måndagen den 22 juni. (Se “NCCs planer på avfallsdeponi i Näverdraget – en tickande miljöbomb?”.) 

Jag tror knappast att de som har protesterat mot NCC:s planer har ändrat uppfattning efter Miljöprövningsdelegationens beslut att ge NCC tillstånd att anlägga och driva en deponi i Näverdraget. Tvärtom tror jag. Men samtidigt märks det på vissa håll en uppgivenhet och en besvikelse.

Och förtroendet för myndigheter har en tendens att naggas ytterligare i kanten…

Jag är dock övertygad om att det är lönt att fortsätta protestera, t ex genom skriva på uppropet ovan. Beslutet kommer med all sannolikhet att överklagas och då ska Mark- och miljödomstolen i Vänersborg pröva ärendet. Och de kan ha en helt annan syn på frågan än vad Miljöprövningsdelegationen har. På Mark- och miljödomstolen sitter mycket kunniga människor.

Det finns säkerligen anledning att återkomma i frågan om NCC.s planerade deponi i Näverdraget. Det finns många människor i området som kommer att bevaka den fortsatta hanteringen.

Och jag hoppas att mina bloggar kan vara till viss hjälp i arbetet mot deponin.

==

Bloggar i denna serie:

NCC:s deponi i Näverdraget (4): NCC svarar

Anm. Jag fortsätter att publicera bloggar kring NCC:s ansökan om att få anlägga en deponi i Näverdraget. Detta trots Länsstyrelsens beslut tisdagen den 29 juni (se ”NCC:s deponi: Länsstyrelsen har beslutat!”). Anledningen är att jag är övertygad om att Länsstyrelsens beslut kommer att överklagas.
Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen “NCC:s deponi i Näverdraget (3): Vattnet”.
===

Det har varit en del kritik mot NCC och företagets deponiplaner. Det har inkommit yttranden från bland annat Länsstyrelsen, Miljö- och hälsoskyddsnämnden i Vänersborg, Naturskyddsföreningen Vänersborg, Stora Hästefjordens Fiskevårdsområde och från flera av de närboende.

NCC har bemött en hel del av den kritik som har inkommit. Det fick jag se i ett av de dokument som jag begärde ut från Länsstyrelsen – efter att jag i stort sett hade skrivit klart hela bloggserien.

I denna “nytillkomna” blogg tänkte jag därför redogöra för NCC:s syn på de inkomna yttrandena. Yttrande från NCC är daterat den 11 maj 2021 och det kan laddas ner här – “Yttrande i ärende 551-19527-2020 angående ansökan om deponi för inert avfall vid Näverdraget, Vänersborgs kommun”. Jag vet inte huruvida Miljöprövningsdelegationen på Länsstyrelsen låter andra yttra sig över NCC:s nya yttrande. Men det kanske vore en bra idé om de kringboende gjorde det, i varje fall om de inte håller med om de påståenden som NCC framför.

Länsstyrelsen föreslår att en hel del villkor ska uppfyllas för att NCC:s planerade deponi ska kunna godkännas. Länsstyrelsen skriver:

”Innan deponering påbörjas ska åtgärder vidtas för att förhindra att ovidkommande vatten från omgivningen infiltrerar in i deponerat avfall.”

NCC tillstyrker det föreslagna villkoret. Det betyder att NCC går med på att detta ska krävas av NCC i den planerade deponin. NCC utvecklar däremot inte i yttrandet något ytterligare om hur detta ska gå till.

Länsstyrelsen föreslår fler villkor:

”En konstgjord geologisk barriär ska anläggas bestående av massor med minst 1 meter mäktighet med en permeabilitet mindre än 1 x 10-7 m/s eller motsvarande i enlighet med förordningen (2001:512) om deponering avfall. Barriären ska anläggas ovanpå och på sidorna av den befintliga täktbotten och den kan anläggas successivt allt eftersom deponering sker.”

Även detta villkor tillstyrks av NCC. Det är väl för övrigt denna barriär som ska “förhindra att ovidkommande vatten från omgivningen infiltrerar in i deponerat avfall”.

Sedan motsätter sig NCC ett villkor som Länsstyrelsen föreslår ska gälla:

”Massor och avfall som tas emot ska uppfylla kraven för känslig markanvändning (KM) enligt Naturvårdsverkets generella riktvärden publicerad i juni 2016 eller i uppdateringar av denna. Halten ska baseras på minst ett representativt samlingsprov i en enhetsvolym om högst 2.000 kbm, dock minst ett prov per projekt. Tillsynsmyndigheten får medge att massor med högre föroreningsinnehåll deponeras om det kan ske utan risk från miljösynpunkt. Tillsynsmyndigheten får också vid behov besluta om annat utförande av kontrollen av massorna.”

Det här är ett intressant villkor på flera sätt. Tillsynsmyndigheten som det skrivs om är i det här fallet miljö- och hälsoskyddsnämnden i Vänersborg. NCC motsätter sig att villkoret delegeras. NCC skriver:

“Bolaget [NCC] anser heller inte det rimligt att tillsynsmyndigheten ska få godkänna massor med större föroreningsinnehåll, eftersom detta skapar en rättsosäkerhet gällande vad som får tas emot vid den aktuella deponin.”

Ska man sammanfatta varför NCC vill att det föreslagna villkoret i övrigt bör utgå, så är det för att företaget anser att det är tydligt reglerat i Naturvårdsverkets föreskrifter om deponi (22-23§§) vad som får tas emot vid en deponi för inert avfall. Det har jag skrivit om i en tidigare blogg. (Se “NCC:s deponi i Näverdraget (2): Avfallet”.) NCC påpekar också att Länsstyrelsen inte ger några skäl för att dessa föreskrifter ska frångås.

Länsstyrelsen anser också att det ska finnas en:

“provtagningsbrunn som möjliggör en representativ provtagning på utgående vatten.”

NCC motsätter sig detta med argumentet att ett villkor inte bör vara låst för en speciell teknisk utformning.

Miljö- och hälsoskyddsnämnden i Vänersborgs kommun lämnade en del synpunkter. NCC kommenterar, men tycks mena att synpunkterna inte är relevanta.

Även Naturskyddsföreningen Vänersborg har lämnat synpunkter. De handlar framför allt om provtagningen av vattnet från deponin. NCC förklarar vattenprov på utgående vatten ska tas varje kvartal och att provtagning av grundvattnet ska ske två gånger per år, både uppströms och nedströms. NCC tänker även ta referensprover vid Ullasjön i samband med uppstarten av deponin. NCC tillägger också att:

“de massor som avses att tas in har en låg lakbarhet och risken för att den ansökta verksamheten skulle påverka vattnets kvalitet på så stort avstånd bedöms vara mycket liten.”

Det är vattenkvaliteten i Hästefjorden som avses.

Stora Hästefjordens fiskevårdsområde framförde i sitt yttrande att sedimentationsdammen var kraftigt underdimensionerad. Det är ju något som många har riktat fokus på och som framförts som kanske den viktigaste kritiken mot deponiplanerna.

NCC ställer sig frågande till:

“de egna beräkningar av avledning av vatten som gjorts av Stora Hästefjordens fiskevårdsområde.”

Den kritiken gäller fler än Stora Hästefjordens fiskevårdsområde. NCC har noterat, skriver företaget vidare, att det finns osäkerheter gällande de avlästa bortledda mängderna. Och fortsätter:

“Mängden bortlett vatten som redovisats i kompletteringen till ansökan innefattar utöver nederbörd och inläckande grundvatten också en okänd mängd tillskottsvatten från sumpskogsområdet. Bolaget har åtagit sig att vidta åtgärder för att förhindra bräddning från sumpskogsområdet till det planerade deponiområdet.”

Det är flera av de som bor i närheten av den planerade deponin som är osäkra, och ibland också misstänksamma, på vilken typ av avfall som kommer att hanteras på deponin. Och hur kontrollerna sker. Det har jag redogjort för i tidigare bloggar.

NCC ger följande besked:

“Bolaget (=NCC; min anm) har väl inarbetade rutiner för införselkontroll, dokumentation och uppföljning och driver flera andra motsvarande anläggningar. … En grundläggande karaktärisering ska vara gjord av avfallslämnaren innan massorna kommer till anläggningen, vilken sedan granskas av Bolaget innan inleverans godkänns. Allt avfall behöver uppfylla kraven i tillståndet och deponiföreskrifterna för att få tas emot för deponering.”

NCC vill också lugna alla oroade angående avfallet. Det är specificerat vilka avfallskoder som avses menar NCC, men vill att miljö- och hälsoskyddsnämnden ska få rätt att godkänna likvärdiga avfallskoder:

“Vilket avfallskod ett avfall klassas som är beroende av dess ursprung, vilket innebär att likvärdiga massor kan få olika avfallskoder beroende på varifrån de kommer. Bolaget yrkar därför att tillsynsmyndigheten ska medges rätt att godkänna likartade avfallsslag för att ha möjlighet att kunna anpassa verksamheten efter samhällets behov i framtiden.”

Jag får uppfattningen att NCC vill svara sakligt och korrekt på den kritik som har riktats. Om företaget gör det, om det är rätt eller fel – det kan jag inte bedöma. Saker och ting kan ju låta bra på papperet, fast det är mindre bra i verkligheten. Och går det fel, så är det ju verkligheten som drabbas. När det gäller avfall, föroreningar, vatten och natur så kan konsekvenserna av felaktigheter i papperen bli stora och kanske till och med förödande.

Det finns en osäkerhet som är svår att bli kvitt när man bor i området och själv riskerar att drabbas.

Anm. Fortsättning följer…

==

Bloggar i denna serie:

NCC:s deponi i Näverdraget (3): Vattnet

Anm. Jag fortsätter att publicera bloggar kring NCC:s ansökan om att få anlägga en deponi i Näverdraget. Detta trots Länsstyrelsens beslut tisdagen den 29 juni (se ”NCC:s deponi: Länsstyrelsen har beslutat!”). Anledningen är att jag är övertygad om att Länsstyrelsens beslut kommer att överklagas.
Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen “NCC:s deponi i Näverdraget (2)”.
===

En viktig fråga kring deponier är naturligtvis det vatten, lakvatten, som rinner ut från deponin, dels kvaliteten på vattnet och dels vart det tar vägen.

NCC planerar att anlägga en lakvattendamm. NCC skriver:

“Lakvatten från verksamhetsområdet ska före det avleds till recipient (=mottagare; det vattendrag, som vattnet leds till; min anm) minst genomgå slam- och oljeavskiljning i sedimentationsdamm. … därefter vidare till Ullasjön som är ett uppdämt våtmarksområde och som kommer att fungera som ett kompletterande reningssteg. Dammen planeras även att vara kvar efter avslutad verksamhet för uppsamling av avrinnande vatten.”

Utformningen och dimensionering av dammen ska, skriver NCC, bestämmas i samråd med tillsynsmyndigheten. Och det ska vara en tillräcklig reningsprocess och allt utgående vatten ska hålla sig inom alla gränsvärden.

Jag vågar inte ha några åsikter om hur rent detta vatten, som rinner vidare från Ullasjön, blir. Det är sannolikt ok såvida inga “konstigheter” inträffar. Men vad händer om det “råkar” komma in föroreningar i avfallet? Eller om täta behållare börjar läcka? Eller om det regnar mer än vanligt? Och vad händer om 10 eller 20 år?

Vattnet från den konstgjorda Ullasjön rinner via mindre diken och bäckar till Östra Hästefjorden, som ligger 8 km norr om Ullasjön (fågelvägen). Några grannar beskriver vattnets väg:

“De öppna vattendragen förser vilda djur samt tamboskap med vatten. Vattendragen passerar genom betesmarker och odlingslandskap, i flera fall ekologiska och/eller del av EU-stöd avseende program för miljöfrämjande åtgärder och biologisk mångfald. I Hästefjorden bedrivs fiske och därmed förenlig verksamhet i föreningsform. Inom närområdet finns flera enskilda brunnar som täcker hushållens behov av dricksvatten.”

Det är alltså ett område med ganska känsliga verksamheter som vattnet rinner igenom.

Det tar lång tid för vattnet att rinna från Ullasjön till Hästefjorden. Det innebär, skriver NCC att:

“det utgående vattnet från verksamheten kommer att spädas ut kraftigt, vilket gör att de från början förväntade låga halterna förväntas bidra med ett försumbart bidrag avseende föroreningsbelastning i Östra Hästefjorden.”

Det kan nämnas i sammanhanget att Frändeforsån rinner ut ur Östra Hästefjorden och mynnar sedan via Dalbergså i Vänern.

NCC skriver till Länsstyrelsen:

“Ullasjön och bäcken nedströms omfattas inte av några miljökvalitetsnormer och det finns heller ingen ädelfisk eller utpekade limnologiska värden varken i den konstgjorda Ullasjön eller i bäcken. … Avstånd till närmaste vattendrag med miljökvalitetsnormer uppgår till ca 8 km.”

En av grannarna anser att det är viktigt att få reda på var lakvattnet från deponin slutligen hamnar. Det är nämligen så att vattensystemen inte är helt enkla… Så här beskriver några av de berörda:

”[Vattnet från Ullasjön rinner till översvämningsområdena Långsjön och Goppan. Och vid] Långsjön ansluter ett stordike till bäcken. Stordiket mynnar i Stora Hästefjorden, vilket medför att vid lågvatten i Stora Hästefjorden väljer vattnet att rinna dit.”

Om det är högvatten, som det är just nu, så rinner vattnet den väg som NCC har angett, nämligen till Östra Hästefjorden. Annars till Stora Hästefjorden. (Jag antar att ”stordiket” och Långsjön ligger någonstans vid Dernäs, se karta.)

Det har ställts en del frågor kring “vattnet” av både grannar, Länsstyrelsen och kommunen. För att anlägga en deponi för inert avfall krävs att:

“transporttiden för lakvatten genom den hydrauliska barriären inte är kortare än ett år.”

Länsstyrelsen förelade därför NCC att:

“komplettera ansökan med sammanställning och resultat av bortlett vatten från täkten samt att beräkna andelen som utgörs av inläckande grundvatten.”

NCC svarade den 28/8 2020 (Berggeologiska Undersökningar AB, Bergab, stod för utredningen):

“[NCC] avser att vidta åtgärder för att förhindra bräddning av ovidkommande vatten in i området innan deponering påbörjas. Detta planerar att göras genom höjning av den naturliga bergtröskel över vilken bräddning sker vid stora nederbördsmängder. Skomakarmossen består av ett stort flackt markområde och utgörs av ett större sammanhängande skogsområde, vilken bedöms ha kapacitet att omhänderta det tillkommande vattnet vid högflöden. Vallen kommer att anläggas inom planerat verksamhetsområde.”

Inte heller detta kommer enligt NCC att bli något problem:

“Med planerade skyddsåtgärder bedöms risken för utlakning till grundvattnet vara begränsad.”

I miljökonsekvensbeskrivningen sammanfattar NCC:

“Deponering av massor kan innebära en risk för påverkan på yt- och grundvatten. Med planerade skyddsåtgärder avseende mottagningsrutiner och kontroller av vattenkvaliteten bedöms miljöeffekter på människors hälsa och miljön vara acceptabel.”

De absolut tyngsta argumenten från de som har reagerat mot den planerade deponin i Näverdraget handlar just om “vattenfrågan”. Det är ju naturligtvis helt naturligt eftersom det är vattnet som för med sig eventuella föroreningar vidare ut i miljön…

Det här med vattnet blir emellertid lite väl tekniskt för mig. (Jag borde kanske ha valt att studera marinteknik en gång i tiden…) Jag citerar därför från ett av inläggen från kringboende.

“…blev faktauppgifter tillgängliga genom Bergabs utredning Utlåtande gällande inläckage grundvatten. … Enligt tabell 1 sidan 2 i denna, avleddes 133.689 kbm vatten från täkten mellan 2019-08-13 och 2020-08-08, m.a.o under ett års tid. Snittvärde … [blir] cirka 366 kbm/dygn. Detta innebär att vattnet i den föreslagna sedimentationsdammen på 300 kbm, omsätts på kortare tid än ett dygn. Därför kommer dammens avsedda effekt att kraftigt förminskas, eller helt utebli.”

Citatet hänvisar till nedanstående tabell. Tabellen visar registrerade mängder bortlett vatten mellan augusti 2019 och augusti 2020.

Författarna till skrivelsen påpekar också ytterligare två saker. För det första visar tabellen tydligt skillnaden på mängden utpumpat vatten mellan perioderna:

“Under torrperiod minskar flödet, men under regnperiod blir ökningen betydande.”

Och det syns tydlig – mängden vatten varierar mellan 724 kbm och 22.775 kbm…

För det andra tar beräkningarna inte hänsyn till att regnmängderna enligt prognoserna kommer att öka i framtiden.

De kringboendes slutsats är uppenbar. Den sedimentationsdamm som NCC ska anlägga är underdimensionerad. Det ökar risken för att eventuella föroreningar sprider sig, och rinner ut i både Stora och Östra Hästefjorden. Som för övrigt har ett rikt fågelliv och är en utmärkt fiskesjö.

Det är inte heller enbart regnvatten som leds bort från den planerade deponin. Några av grannarna skriver:

“Av de uppgifter i ansökan som NCC själv lämnat framgår att det för täktverksamheten pumpas ut en större mängd vatten än vad som tillförs genom nederbörd. Detta beror på sk inläckage av vatten.
Det är redan genom dessa fakta klarlagt att vattenrörelse förekommer inom området. Enkel slutledningsförmåga leder tanken till att berget inte är helt sprickfritt, att leran släpper igenom viss mängd vatten, att utförda utredningsåtgärder inte fullt ut kartlagt de inom området rådande förhållandena.”

Detta innebär menar grannarna att risken för att vattnet från deponin kommer att vara förorenat ökar…

Det är svårt för en amatör som jag att avgöra vem som har rätt, men grannarnas farhågor verkar helt befogade tycker jag. Och det minsta man kan begära är väl att det görs ytterligare utredningar innan Länsstyrelsen fattar sitt beslut. Det måste stå klart vem som har rätt i frågan.

När det gäller grundvattnet kom den hydrogeologiska utredningen, som NCC beställde av Bergab, fram till att deponin ligger på:

“stort avstånd till närmaste ytvattenförekomst och berör ingen utpekad grundvattenförekomst.”

Det ska alltså inte finnas inga utpekade grundvattenförekomster i anslutning till täktområdet eller inom avrinningsområdet.

Det var någon som frågade mig om vad som händer om NCC inte får tillstånd för den ansökta deponiverksamheten. I så fall kommer området att efterbehandlas till en sjö. Däremot kommer verksamheten vid Swerocks angränsande täktverksamhet att fortgå på samma sätt som idag.

Anm. Fortsättning följer…

==

Bloggar i denna serie:

Solvarm i Kammarrätten

2 juli, 2021 2 kommentarer

Solvarms långa och segdragna kamp mot Vänersborgs kommun har skildrats tämligen utförligt i min blogg under åren. Det har varit strider mot Miljö- och byggnadsförvaltningen och Miljö- och hälsoskyddsnämnden, men också mot samhällsbyggnadsförvaltningen och politikerna i samhällsbyggnadsnämnden. Tjänstemännen i Kretslopp och vatten (samhällsbyggnadsförvaltningen) var till och med beredda att i domstol försvara att de hade lagen på sin sida mot Solvarm.

Det är många både inom och utom Vänersborgs kommun som frågar sig varför. Jag är en av dom, och jag tror att Solvarm är en annan. Det är en gåta varför Solvarm är så utsatt och i det närmaste förföljd. Anders Solvarm är ju en stor kämpe för miljön och har ambitionen att bygga världens smartaste miljövänliga kretsloppshus. Han vill inte bråka, han vill utveckla sitt cirkulära avloppssystem. Ett system som för övrigt uppmärksammas både internationellt och i resten av Sverige

Så det är väldigt svårt att förstå varför ordförande Ann-Marie Jonasson (S), som i kommunfullmäktige betonade sin lojalitet mot Sveriges lagar, hellre lyssnar på sina egna tjänstemän än de som är experter på lagar och miljöfrågor, nämligen domarna i Mark- och miljödomstolen… Som den 2 september 2019 slog fast att Solvarms VA-system sammantaget var bättre än kommunens.

Som ”tur” var hade oppositionens ledamöter i miljö- och hälsoskyddsnämnden samma uppfattning som domstolen. De röstade för att Solvarm skulle få sitt tillstånd, och de fick majoritet i nämnden. (Se “Solvarm vann!”.)

Detta var den 19 maj och slutet på en lång process under våren. Den 3 mars 2021 hade miljö- och hälsoskyddsnämnden beslutat att återremittera ärendet (se ”Solvarm 8: Nämnden körde över förvaltningen”) och på det följande sammanträdet den 7 april lyftes ärendet helt sonika bort från dagordningen.

Till sammanträdet den 7 april hade tjänstemännen i förvaltningen utarbetat ett nytt förslag enligt riktlinjerna i nämndens återremiss från den 3 mars. Tjänstemännens förslag var inte offentligt. Inte ens för familjen Solvarm själv… Miljö- och hälsoskyddsnämnden, liksom byggnadsnämnden, har nämligen sina egna regler om vad som är offentligt och inte. I kommunens övriga nämnder, inklusive kommunstyrelsen, offentliggörs allt underlag inför sammanträdena. Det kan tyckas vara en grundläggande demokratisk princip…

Miljö- och hälsoskyddsnämnden motiverade sitt beslut att inte lämna ut handlingarna inför det kommande sammanträdet på följande sätt:

“Vid tidpunkten för begäran om att få del av aktuella uppgifter har handlingen inte expedierats och ärendet som den hänför sig till är inte slutbehandlat, varför den begärda handlingen inte är upprättad i lagens mening. Handlingen är således inte en allmän handling.”

Det är faktiskt samma motivering som jag har fått, och säkert många andra, när handlingar har begärts ut. 

Förvaltningen sammanfattade:

“Anders Solvarm har begärt att få ut en handling avseende arbetsmaterial som är under bearbetning inför beslut för Miljö- och hälsoskyddsnämnden den 7 april 2021 gällande ansökan om avlopp på fastigheten Sikhall 1:20. … Miljö- och byggnadsförvaltningen har genom e-post kommunicerat till sökande om att handlingen inte är en allmän handling. Dokumentet är i dagsläget ett arbetsdokument som ska skickas till Miljö- och hälsoskyddsnämnden inför beslut den 7 april 2021. Förvaltningen anger att dokumentet blir allmän handling efter att nämndens protokoll har justerats.”

Solvarm accepterade inte det här utan överklagade förvaltningens beslut till Kammarrätten. Kammarrättens dom avkunnades i tisdags, den 29 juni:

“Kammarrätten upphäver det överklagade beslutet och visar målet åter till Miljö- och hälsoskyddsnämnden i Vänersborgs kommun för handläggning i enlighet med det som anges i skälen för kammarrättens avgörande.”

Kammarrätten motiverade sin dom med att återge paragrafer i Tryckfrihetsförordningen, Förvaltningslagen och Offentlighets- och sekretesslagen. Sedan skrev Kammarrätten:

“I målet är upplyst att det ärende till vilket den begärda handlingen hör numera är avslutat, varför handlingen är allmän. Det finns därmed inte skäl för att avslå Anders Solvarms begäran på den grunden att handlingen inte är allmän.
Miljö- och hälsoskyddsnämnden bör som första instans pröva dels om det finns hinder på grund av sekretess mot att lämna ut handlingen, dels – för det fall det finns sådant hinder – om utlämnande ändå ska ske på grund av reglerna om rätt till partsinsyn.”

Solvarm fick rätt.

Men ändå är inte domen helt solklar tycker jag. I och för sig är det solklart att Kammarrätten anser att Solvarm skulle ha fått handlingarna innan sammanträdet. Det står ju i Förvaltningslagen 10 §:

“Den som är part i ett ärende har rätt att ta del av allt material som har tillförts ärendet.”

Det får bara göras undantag om handlingarna är att betrakta som sekretessbelagda. Men det kan de svårligen betraktas som. De handlade ju om Solvarm själv och hans avloppssystem. Jag tror att miljö- och byggnadsförvaltningen helt enkelt hade missat den här lagen…

Det som inte är klarlagt är vad Kammarrätten anser om handlingarna i sig – var de allmänna eller inte. Det har betydelse för alla oss andra som vill ha ut handlingar från Miljö- och byggnadsförvaltningen.

Tyvärr blir det nog så att Miljö- och byggnadsförvaltningen kommer att fortsätta betrakta handlingar inför nämndens sammanträden som att de inte är allmänna – och därför inte offentliga.

Men spelar det egentligen någon roll vad lagen (eventuellt) medger för tolkningar? Vänersborgs kommun säger sig arbeta för offentlighet och öppenhet – och ett av kommunens övergripande inriktningsmål lyder:

“I Vänersborgs kommun ska det finnas mer jämställda och jämlika förutsättningar att påverka sina liv”

Det innebär bland annat, står det i Mål- och resursplanen, att alla invånare kan påverka och delta i samhället oavsett bakgrund. Och hur ska invånarna kunna göra det utan information?

Vi får se om kommundirektören går in och ändrar rutinerna, och attityderna, i Miljö- och byggnadsförvaltningen. Eller möjligtvis politikerna i Miljö- och hälsoskyddsnämnden själva. Eller kanske de styrande politikerna i kommunen? Det har ju lagts flera motioner som yrkar på större öppenhet och demokrati, och flera av dem har kommunfullmäktige antagit. (Se ”Motioner om ökad demokrati”.)

Anm. Du kan ladda ner domen från Kammarrätten här.

NCC:s deponi i Näverdraget (2): Avfallet

Anm. Jag fortsätter att publicera bloggar kring NCC:s ansökan om att få anlägga en deponi i Näverdraget. Detta trots Länsstyrelsens beslut tisdagen den 29 juni (se ”NCC:s deponi: Länsstyrelsen har beslutat!”). Anledningen är att jag är övertygad om att Länsstyrelsens beslut kommer att överklagas.
Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen
NCC:s deponi i Näverdraget (1)”.
===

NCC vill enbart deponera så kallat inert avfall i Näverdraget. I “Förordning (2001:512) om deponering av avfall” (se här) står det följande i 3 a §:

“Med inert avfall avses i denna förordning avfall som

  1. inte genomgår några väsentliga fysikaliska, kemiska eller biologiska förändringar, löses upp, brinner eller reagerar fysikaliskt eller kemiskt på något annat sätt,
  2. inte bryts ned biologiskt eller inverkar på andra material som det kommer i kontakt med på ett sätt som kan orsaka skador på miljön eller människors hälsa, och
  3. har en total lakbarhet, ett totalt föroreningsinnehåll och en ekotoxicitet hos lakvattnet som är obetydlig och inte äventyrar kvaliteten på yt- eller grundvatten.”

Och det låter ju lugnt, avfallet kommer inte att förorena mark eller vatten på något sätt. Avfallet kommer bara att ligga där i den gamla bergtäkten…

Det inerta avfall som NCC har tänkt att deponera är jord och sten, jord från avfallsanläggningar, spårballast, muddermassor, betong, betongavfall och betongslam, borrslam och tegel. Jag kan inte bedöma om det här avfallet är “ofarligt” att deponera, men jag antar det eftersom det räknas upp i NCC:s ansökan. (I den ursprungliga ansökan var också ferrokromslagg (Vargöslagg) med, men NCC har tagit bort detta.)

Men så står det i ansökan att NCC föreslår följande villkor för deponin:

“Verksamhetsutövaren får efter tillsynsmyndighetens godkännande även deponera andra typer av avfall med liknande egenskaper”

Och detta har flera personer i området reagerat på. I insändaren i TTELA i måndags (se “NCCs planer på avfallsdeponi i Näverdraget – en tickande miljöbomb?”) skriver insändarskribenterna:

“Vi menar att om detta överhuvudtaget ska kunna bedömas, måste samtliga tänkta avfallstyper redovisas i den ursprungliga ansökan och inte adderas i efterhand.”

Flera av grannarna anser att detta kan förstås så att även annat än inerta massor kan komma ifråga. Och några är misstänksamma mot NCC:s avsikter:

“Huvudsyftet med ansökan verkar vara att få tillstånd till att hantera “oskyldiga” avfallskoder och sedan successivt utöka med koder som inte kan tillåtas passera med endast liten Miljökonsekvensbeskrivning.”

NCC hänvisar i ansökan till Naturvårdsverkets föreskrifter (NFS 2004:10) om deponering när det gäller dessa “andra typer av avfall”. Det hänvisas till paragraferna 22 och 23. I paragraf 21 som inleder det här avsnittet i föreskrifterna står det:

“Avfall som får tas emot vid en deponi för inert avfall får inte överskrida gränsvärdena för utlakning i 22 § och totalhalten av organiska parametrar i 23 §. Avfall får tas emot vid en deponi för inert avfall, utan att ha genomgått provning, om avfallet omfattas av förteckningen i 24 §.”

Nu börjar det kännas att man kanske valde fel yrkesbana i livet, kanske skulle man ha läst juridik istället…

De ämnen som räknas upp i 22 §, och som inte får överskrida vissa gränsvärden “för utlakning”, är arsenik, barium, kadmium, krom, koppar, kvicksilver, molybden, nickel, bly, antimon, selen, zink, klorid, fluorid och sulfat.

Eller borde jag ha valt att läsa kemi…?

De här ämnena finns inte med i NCC:s ansökan, det ska noteras. Men de finns alltså med i Naturvårdsverkets föreskrifter om vad som får tas emot vid deponier för inert avfall, om de inte överskrider dessa gränsvärden. Kanske är det så att de här ämnena finns i muddermassor, betong, tegel osv…

Vad jag förstår så behöver det inte heller prövas. I 24 § står det nämligen:

“Om det finns anledning att misstänka att avfallet överskrider uppsatta gränsvärden i 22 eller 23 §§ skall det provas.”

Bara om det finns misstanke alltså. Vem det är som ska misstänka framgår inte, antagligen NCC.

Det torde då också gälla de ämnen som räknas upp i 23 §. De ämnena får inte heller överskrida gränsvärdena för “totalhalt av organiska parametrar”. Det är PCB (Polyklorinerade bifenyler), summa cancerogena PAH (benso(a)antracen, chrysen, benso(b)fluoranten, benso(k) fluoranten, benso(a)pyren, indeno(1,2,3-cd)pyren och dibens(a,h)antracen), summa övriga PAH (naftalen, acenaftalen, acenaften, fluoren, fenantren, antracen, fluoranten, pyren och benso(ghi)perylen).

De krav som anges i Naturvårdsverkets föreskrifter är minimikrav. Länsstyrelsen kan ställa strängare krav på vilket avfall som får tas emot i samband med tillståndsprövningen, t ex om det finns särskilda förutsättningar i Näverdraget.

Jag har ingen aning om varken vad det är för ämnen eller hur stor risken är att sådana ämnen, om de finns med i det avfall som NCC vill deponera i Näverdraget, kan läcka ut i vattendrag etc. Men det ska tydligen inte vara några problem med det inerta avfallet. Det kan låta farligt, men det ska inte vara det. I varje fall om inte gränsvärdena överskrids…

Men kanske hade Länsstyrelsen lite av samma funderingar kring avfallet. Den bad NCC att komplettera sin ansökan med vilka mängder av respektive avfallsslag som anläggningen kunde tänkas ta emot. NCC skulle också beskriva vilka föroreningar som kunde bli aktuella. NCC redovisade i denna tabell:

Den här kompletteringen från NCC torde, och borde, ingå i ansökan och därmed också i bedömningen av om företaget ska få tillstånd eller inte för deponin. 

För det låter inte som om det handlar om ett speciellt “trevligt” avfall. Det är också grannarnas åsikt. De befarar att de föroreningar som finns och kan finnas i avfallet inte är ofarliga och att de dessutom kan läcka ut i vattendragen. Och det är inte konstigt, jag menar – vad händer om det finns farliga föroreningar i avfallet, som läcker ut? Och om inte nu, så kanske om 20 år, 50 år eller 100 år? 

På något sätt måste NCC kunna garantera att det inerta och “andra typer av avfall med liknande egenskaper” verkligen är ofarliga. Går det att utforma villkoren så att de säkerställer att det inte tillåts förekomma material som kan orsaka skador på miljön eller människors hälsa? Det borde gå…

En nyckelfråga i sammanhanget är vem som ska kontrollera och bedöma avfallet och möjliga föroreningar. 

Det ska finnas ett aktuellt kontrollprogram för verksamheten som ska följas, men det ska:

“lämnas till tillsynsmyndigheten senast tre månader efter att denna dom vunnit laga kraft.”

Det är inte riktigt tillfredsställande. Man kan nog tycka att det ska ingå i själva ansökan och därmed i behandlingen av den. Det borde vara klart innan ett eventuellt tillstånd ges.

Vad jag förstår av ansökan så är det NCC själv som ska godkänna de inkommande massorna och att stickprov ska utföras. I ansökan står det:

“Alla inkommande massor kommer att vägas in över en fast våganläggning. Våganläggningen kommer att vara utrustad med en kamera, vilken gör det möjligt att okulärbesikta inkommande lass över våg. Samtliga inkommande massor ska ha genomgått en grundläggande karaktärisering som ska ha godkänts av Bolaget innan inleverans. Stickprov kommer att utföras för att verifiera avfallslämnarens uppgifter.”

 Jag tror att det är detta som gäller på alla liknande deponier av inert avfall, inte bara i Näverdraget. Men det känns inte helt förtroendeingivande. Hur kan man se om avfallet innehåller föroreningar enbart genom att titta på det? Är det tillräckligt med stickprov? Vad jag förstår av Naturvårdsverkets föreskrifter så ska emellertid en sådan här kontroll vara tillräcklig…

Många markägare i området reagerar på att det ska tillämpas en ordning med egenkontroll och stickprov. De anser att det inte är en fungerande ordning och därmed inte heller en tillfredsställande eller acceptabel ordning. Och jag är benägen att hålla med. Avfallet bör kontrolleras av någon som är oberoende och opartisk.

Läser man vidare i NCC:s ansökan så läser man att:

“flytande kemiska produkter och flytande farligt avfall ska förvaras i täta behållare på invallad yta, som är skyddad från nederbörd”

Nu blev det helt plötsligt “farligt avfall”. Men det inerta avfallet skulle ju inte vara farligt. Farligt avfall är ju, eller kan i varje fall vara, något helt annat än inert avfall. Har jag missat något? Ja, jag tror det. Det handlar antagligen om t ex diesel och sådant som används till maskiner under arbetets gång, och som inte ska deponeras i Näverdraget.

Hela avsnittet i ansökan har följande lydelse:

“Kemiska produkter (inklusive bränsle) och farligt avfall ska hanteras så att spill och läckage inte förorenar omgivningen. Flytande kemiska produkter och flytande farligt avfall ska förvaras i täta behållare på invallad yta, som är skyddad från nederbörd. Fordonsbränsle ska förvaras enligt ovan eller i dubbelmantlade cisterner. Vid behov ska anordningen förses med påkörningsskydd.”

Finns det kanske någon annan tolkning?

Anm. Fortsättning följer…

==

Bloggar i denna serie:

%d bloggare gillar detta: