DP Sikhall (12): Byggnadsnämnden besöker Sikhall

11 oktober, 2021 1 kommentar

Den 21 september behandlade byggnadsnämnden detaljplanen i Sikhall. Orsaken var att Magnus Larsson och de andra fastighetsägarna ville ha ett klart och tydligt besked av byggnadsnämnden och byggnadsförvaltningen. Det handlade om det lilla skogsområdet väster om badstranden i Sikhall. Fastighetsägarna hade helt enkelt begärt ett ja eller nej på sina planer för området. Ett nej skulle betyda att de tänkte dra sig ur hela detaljplaneprojektet. (Se “DP Sikhall (10): Byggnadsnämnd på tisdag”.)

Det blev emellertid varken ett ja eller nej. Byggnadsnämnden beslutade istället om en återremiss. Det innebar att nämnden så att säga sköt upp beslutet. Det slutliga beslutet ska fattas vid ett senare tillfälle och innan dess skulle politikerna i nämnden besöka det aktuella området i Sikhall. (Se “DP Sikhall (11): Återremiss!!”.)

Byggnadsnämnden tillsammans med ett antal tjänstemän besökte området i torsdags, den 7 oktober. Fastighetsägarna var också på plats, liksom undertecknad, nyfiken bloggare.

De närvarande samlades framför det så kallade ”träsket”, den av kommunen ägda och misskötta marken som förvandlats till en slyskog. De stod på den del av Magnus Larssons åkermark som kommunen exproprierade för att anlägga en parkeringsplats. Det blev för övrigt aldrig någon parkeringsplats, trots att det har gått snart 15 år…

Fastighetsägarna, framför allt Magnus Larsson, beskrev sina planer om hur de ville utveckla Sikhall. De vill röja träsket och anlägga en strandnära parkeringsplats. De vill omvandla skogsdungen vid Svartebäck till en parkliknande miljö. De tänkte sig att ta bort buskar och sly, och träd som håller på att ramla ner. Det är nämligen mycket sand i marken och flera av träden ruttnar inifrån. De planerar att kviströja, gallra och spara de finaste träden. De vill göra gångvägar med broar över Svartebäck. På fälten ska nya campingplatser skapas. Tanken är att det från campingen ska bli sjöutsikt över Sikhall och stranden. Magnus Larsson och exploatörerna vill utvidga och göra stranden betydligt både större och längre. De vill vidare skapa förutsättningar för en årentruntöppen lanthandel och service för boende och badgäster. Och all utveckling ska naturligtvis leda till att människor vill flytta till och bosätta sig i Sikhall.

Fastighetsägarna har stora planer för sitt Sikhall. De vill se ett attraktivt och hållbart Sikhall.

Från kommunens sida så var det bara en av tjänstemännen som pratade. Några enstaka politiker ställde vid enstaka tillfällen någon fråga, men det var inga synpunkter eller ställningstaganden som framfördes.

Tjänstepersonen tyckte att parterna inte stod särskilt långt från varandra och uttryckte förhoppningen att de skulle kunna komma överens.

Men det är nog lättare sagt än gjort. Tror jag.

Stötestenen är skogsdungen där Svartebäck rinner. Här finns det naturvärden som måste bevaras sa tjänstemannen. Naturvärdena har ett självändamål gentemot samhällsutvecklingen. Området ska därför definieras som ”natur” och inte ”park”. Det var en viss diskussion om skillnaden, eller om det behövde vara någon skillnad. Men det verkade som om tjänstemannen ansåg att kommunen inte skulle släppa taget om området och därför skulle de i den kommande detaljplanen stämpla marken som ”natur”. Det här motsätter sig alltså fastighetsägarna som menar att detta sätter stopp för all utveckling.

Och så är ju skogsdungen numera Magnus Larssons mark. Han har nyligen köpt den tillsammans med en bit av parkeringen som hörde till fastigheten. (Marken ägdes av en annan privat aktör.) Jag tror att byggnadsförvaltningen av någon anledning är rädd för vad Larsson ska göra med marken. De verkade befara det “värsta”. Och det hjälpte nog inte att Larsson bedyrade att han skulle göra det fint och attraktivt. Han hade inga som helst planer på att t ex kalhugga området. Larsson menade att det var tvärtom, att han hade ett stort intresse av att bevara naturvärden, och att det faktiskt är en del av hans jobb. Skogsområdet skulle bli snyggt och prydligt så att människor kunde vistas i området. (Som beskrevs ovan.) Det kan de inte nu.

För övrigt undrar om jag inte Magnus Larsson, som ägare till skogsområdet vid Svartebäck, egentligen kan göra lite som han vill med marken. Området är ju inte detaljplanelagt och således finns det ännu ingen “stämpling” med “natur”. Jag vet att han inte kommer att göra detta. Magnus Larsson vill invänta och bli överens, han vill diskutera och sluta avtal med kommunen. Det om något visar väl att Larsson, och de andra fastighetsägarna, bara har ärliga avsikter.

Idag fick jag förresten ett nytt förslag från Magnus Larsson och en annan fastighetsägare. Jag tar för givet att förslaget också har skickats till kommunen. Förslaget tar upp hur en fastighetsrättslig lösning kan utformas i Sikhallsområdet så att alla parters intressen tillvaratas och alla kan bli nöjda. Det finns ju också en del i den kommande detaljplanen om hur småbåtshamnen ska utvecklas. Även om parterna tycks stå närmare varandra i den frågan. (Den diskuterades dock inte på byggnadsnämndens studiebesök i torsdags, och förslaget återkommer jag till vid ett senare tillfälle.)

Jag vet inte om parterna kan enas om skogsområdet vid Svartebäck. Det verkar nästan inte så, i varje fall inte av förvaltningens kommentarer att döma. I varje fall blir det mycket svårt. Naturvärdena står alltför högt i kurs, tydligen bra mycket högre än i andra områden i kommunen som tex Mariedal östra, Kindblomsvägen etc. Jag förstår inte det. Det här är ingen skog som är särskilt gammal eller värdefull, tvärtom. Där finns inte heller några speciella skyddsvärda djurarter.

Vi får se hur politikerna i nämnden kommer att resonera. De brukar ju för det mesta lita på och följa sin förvaltning. Men det finns möjlighet för politikerna att väga naturens respektive människornas intressen annorlunda än vad tjänstemännen gör. Det är politikernas uppgift att göra val. Och i Vänersborgs kommun är det hittills nästan alltid så att naturintressena får stå tillbaka. Särskilt i själva staden där skogar är sällsynta. I Sikhall och områdena runt omkring så finns det hur mycket skog som helst. Ja, faktiskt är det så att när man kör från Sikhall till stan så åker man genom skog hela tiden, ända tills man kommer till Dalbobron…

En sak är helt klar, det blir till att lusläsa den naturvärdesinventering, som har gjorts, en gång till. Första gången jag läste den tyckte jag inte att den pekade ut skogsdungen som särskilt värd att bevara. Visst klassade den området som naturvärdesklass 3, vilket betydde “påtagligt naturvärde”. Men detta är, märk väl, den lägsta naturvärdesklassen. Och det är faktisk bara själva Svartebäck och dess kantzoner (5 meter på varje sida) som företaget som utförde inventeringen (Calluna) rekommenderade skulle vara naturvärdesklassat. Inget annat. Och jag blir inte särskilt imponerad när Calluna sedan skriver att naturvärdena är kopplade till:

“gynnsamma miljöer för bland annat fiskar och insekter”

Jag menar, det finns ju tämligen mycket skog runt omkring, där insekterna kan hålla till. Och Svartebäck blir ju kvar… Calluna vill att kantzonerna ska lämnas orörda vid en exploatering. Men det är inte helt lätt eftersom Svartebäck mest är ett dike i detta område, vilket bäcken också benämns som i inventeringen. Diket behöver underhållas, t ex rensas och dikas ut regelbundet. Med maskiner vid åtminstone den ena kantzonen…

När jag skrev bloggarna om detaljplanen (se ”DP Sikhall (9): Framtiden”) ställde jag en fråga om området och naturvärdesinventeringen till byggnadsförvaltningen. Jag fick svaret:

“Förvaltningens utgångspunkt har hela tiden varit att det finns naturvärden där som vi har ansvar att bevaka. Det fick visst stöd i den naturvärdesinventering som genomförts.”

Naturvärdena fick ett “visst stöd”.

Och jag som trodde att kommunens vision om att vara ”attraktiv och hållbar i alla delar, hela livet” gällde människor…

Till sist. En liten anekdot från byggnadsnämndens besök i Sikhall.

Undertecknad bloggare var endast där för att lyssna. Det var för övrigt Magnus Larsson som ville att jag skulle närvara. Och jag lyssnade.

Vid ett enda tillfälle när alla stod på ”P-platsen” framför träsket talade dock pedagogen i mig. Det var när Svartebäck och kulverteringen diskuterades. Då föreslog jag lite snällt att gruppen kunde gå till platsen ifråga, vi stod endast 50 meter ifrån, och typ se med egna ögon det som beskrevs. Då sa byggnadsnämndens ordförande Bo Dahlberg (S) att det bestämde inte jag. Dahlberg var tämligen hård och barsk i sin ton. Efter 2 min sa tjänstemannen att gruppen skulle gå dit. Och då gick alla dit… Jag kunde inte låta bli att säga till Dahlberg, enskilt men några bredvid hörde det naturligtvis, att jag fick uppfattningen av honom att det var han som bestämde. Men så var det tydligen inte, det var tjänstemannen… Då log han lite.

En politiker tyckte efteråt att Dahlbergs reaktion och tillsägelse var pinsam.

Efter drygt två timmar så var byggnadsnämndens studiebesök klart och alla begav sig hemåt. Parkeringen som hade fyllts av bilar blev åter tillgänglig för allmänheten och det rörliga friluftslivet.

===

Bloggar om detaljplanen i Sikhall:

Historien om Magnus Larsson (17)

10 oktober, 2021 1 kommentar

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen ”Historien om Magnus Larsson (16)”.

I slutet av oktober 2006 meddelade advokat Lundmark på Advokatfirman Kjällgren både kommunen och Länsrätten att Magnus Larsson var villig att skänka kommunen de markområden som den så hett eftertraktade. Kommunfullmäktige hade ju beslutat att förköpa alla, och hela, de tre fastigheter som Larsson ärligt och lagligt hade förvärvat i Sikhall. Magnus Larsson ville genom advokat Lundmark ha svar från kommunen senast den 1 december.

Och det fick Larsson på sätt och vis ganska omgående. Kommunjuristen svarade dock inte Magnus Larsson direkt, han ställde svaret till Länsrätten. Vilket i och för sig inte var helt fel, eftersom även Länsrätten hade skickat brevet från Advokatfirman Kjällgren till kommunen för yttrande. Kommunjuristen skrev svaret den 8 november.

Kommunjuristen började med att ifrågasätta lagligheten i att Magnus Larsson vände sig till Länsrätten. Han menade att Larsson inte fick lämna in några nya omständigheter efter att klagotiden hade löpt ut. Och det var säkert helt riktigt. Kommunjuristen drog därför slutsatsen att Länsrätten helt skulle bortse från gåvorna till kommunen. (Advokat Lundmark hade dock en annan vinkling på saken.) Dessutom, menade kommunjuristen, att kommunen ännu inte hade tagit ställning till Larssons erbjudande om gratis mark.

Så det var egentligen inget svar på Magnus Larssons erbjudande.

Ett intressant detalj i svaret från kommunjuristen var att han hänvisade till att Länsstyrelsen:

“tillstyrker bifall till förköp inför regeringens avgörande.”

Det beslut som kommunjuristen hänvisade till finns emellertid inte med i de handlingar som jag har fått från kommunens diarium. Så jag vet inte hur Länsstyrelsen motiverade ett förköp av t ex Magnus Larssons skogs- och jordbruksmark flera hundra meter från Vänerns strand… Det var dock inte varken första eller sista gången som Länsstyrelsen helt okritiskt har sprungit kommunens tvivelaktiga ärenden. Det senaste exemplet är Bengt Davidssons kamp mot kommunen. (Se “Byggnadsförvaltningen och David på Juta”.)

Men ännu intressantare var kommunjuristens avslutning av brevet:

“Kommunen kan också konstatera att Magnus Larsson numera sökt dispens från strandskyddsbestämmelserna i det aktuella området. Detta visar enligt kommunens mening att det aktuella området inte redan genom strandskyddet är skyddat för allmänhetens tillgänglighet på sätt som klaganden gör gällande. Även i framtiden kan dispens sökas från strandskyddsbestämmelserna. Strandskyddsbestämmelserna i sig är sålunda inte ” någon garanti för allmänhetens tillgänglighet till området.”

Det här sistnämnda reagerade advokat Lundmark på Advokatfirman Kjällgren mycket starkt på. Och det återkommer jag strax till. Det måste först nämnas att kommunstyrelsen den 8 november 2006 beslutade att ställa sig bakom kommunjuristens yttrande, dvs samma dag som yttrandet var daterat.

Det var riktigt att Magnus Larsson hade sökt strandskyddsdispens. I yttrandet till kommunens inlaga skrev advokat Lundmark:

“Som framgår av Magnus Larssons skrivelse har han ansökt om strandskyddsdispens hos länsstyrelsen för de åtgärder som han i stor utsträckning redan vidtagit inom fastigheternas strandområden. Det rör sig bland annat om anläggande av en gång- och cykelväg från det intilliggande fritidshusområdet (Brattens sommarstugeområde), iordningställande av parkeringsytor och rastplats för allmänheten, anläggande av ny sjösättningsramp, allmänna toaletter, avbärare vid stenpirarna samt upprustning av de befintliga bryggorna. Därtill har Magnus Larsson även sökt dispens för att rusta upp två fallfärdiga byggnader på området, oaktat sådan dispens torde vara obehövlig härför.”

Och så tog advokat Lundmark i ordentligt, på juristers språk:

“Kommunens invändning, att den ingivna ansökningen om strandskyddsdispens enligt kommunen mening visar att allmänhetens tillgänglighet inom området inte är skyddad genom miljöbalkens strandskydd, är synnerligen anmärkningsvärd.”

Ordet “anmärkningsvärd” är mycket tungt i juristkretsar och advokat Lundmark fortsatte i samma anda:

“Invändningen innefattar, såvitt kan förstås, ett påstående om att länsstyrelsen inte skulle vara kapabel att i sin prövning av dispenserna värna om en oinskränkt allemansrätt på fastigheterna. Det är häpnadsväckande att ett sådant påstående kommer från en kommun. Magnus Larsson är övertygad om att länsstyrelsen i alla delar kommer bevaka att eventuellt meddelade dispenser inte innebär någon negativ inverkan på de intressen strandskyddet är avsett att skydda. Redan av lagbestämmelsen om strandskyddsdispens i 7 kap 26 8 miljöbalken framgår, att sådan dispens endast får meddelas om den är förenlig med strandskyddets syfte. Häri ligger således, att Magnus Larssons ansökan om dispens för ovan angivna anläggningar kommer bifallas endast under förutsättning att områdets tillgänglighet för allmänheten inte minskar. Nu förhåller det sig dock så, att de anläggningar för vilka Larsson ansökt dispens är sådana som är ägnade just för besökare i området och för att underlätta tillgängligheten, varför något hinder inte torde finnas för bifall. I ljuset av det nu anförda bör kommunens invändning och påstående om bristande skydd för strandområdet kunna lämnas därhän. Till yttermera visso torde kommunen vid en fullföljd av förköpet under alla förhållanden få ansöka, eller överta ansökningen, om strandskyddsdispens för bibehållande av de anläggningar för allmänheten som Larsson tillfört området.”

Och advokat Lundmark avslutade resonemanget med att visa att det låg andra orsaker bakom kommunens agerande än värnandet av allmänheten och det rörliga friluftslivet:

“Det är tråkigt att Vänersborgs kommuns företrädare inte ens beträffande åtgärder som uppenbart är till gagn för allmänheten och friluftslivet, såsom exempelvis cykelvägar, allmänna toaletter och parkeringsytor, kan inta en positiv hållning gentemot Magnus Larssons insatser i området, utan istället i sin inlaga till länsrätten försöker vända detta mot honom.”

Vänersborgs kommun visade sig återigen från sin sämsta sida. Och det verkade som om någon eller några i kommunen också började inse det.

Fortsättning följer i bloggen Historien om Magnus Larsson (18).

PS. Alla faktauppgifter i denna blogg är hämtade från dokument i kommunens diarium.

===

Bloggar i denna serie:

KS 1: Sorgens dag och ny sessionssal

8 oktober, 2021 1 kommentar

Igår nåddes jag av budet att den kristdemokratiske politikern Gunnar Bäckman (KD) har avlidit.

Det var en mycket tråkig och sorglig nyhet. Jag uppskattade Gunnar väldigt trots att vi i mångt och mycket hade olika politiska åsikter. Men det hindrade inte att vi pratade om både det ena och det andra. Det jag kommer att minnas mest är nog Gunnars positiva inställning och, kanske framför allt, hans vänersborgska humor.

Gunnar kommer att vara mycket saknad, både som politiker och person. Mina tankar går självklart också till hustrun Marie-Louise.

Kommunstyrelsens sammanträde i onsdags blev långt. Det började som vanligt kl 08.30 och slutade inte förrän några minuter i 17.

Jag redogjorde för de flesta ärendena i min blogg inför sammanträdet (se “KS 6 okt 2021”) och jag ska som vanligt inte upprepa mig. Det blev dock ännu mer information än utannonserat i den ursprungliga kallelsen. Det är dock inget ovanligt.

I denna blogg tänkte jag enbart beskriva ett ärende, en föreslagen dyrbar investering… Som dessutom slutligt ska avgöras av kommunfullmäktige.

Kommunstyrelsens ordförande Benny Augustsson (S) började själv informationen genom att redogöra för läget kring denna investering. Det handlade om en investering i en ny sessionssal. Den nya tilltänkta byggnaden går dock fortsättningsvis under namnet “Möteslokal Myrten”. Det kan vara bra att lägga det namnet på minnet. Augustsson föreslog även att “Möteslokal Myrten” skulle bli ett nytt ärende på dagordningen. Som det således skulle fattas beslut om på ”sittande möte”. Och så blev det.

Upphandlingen om en ny möteslokal gjordes som bekant om eftersom det endast hade kommit in ett anbud. Som dessutom låg långt över de 40 milj kr som kommunfullmäktige hade avsatt till byggnaden. Och det kom tydligen in fler anbud i den andra omgången. Vem som till slut ska få anbudet är än så länge hemligt, och det är även kostnadsnivån på anbudet. På en fråga från James Bucci (V) sa Augustsson att anbudet i varje fall var lägre än det i den första upphandlingen.

Hur som helst, ordförande Augustsson (S) lämnade beslutsförslaget:

“Kommunfullmäktige beslutar att bevilja samhällsbyggnadsnämnden 10,0 mnkr i tilläggsbudget i investeringsbudget 2022 till mötessal på Myrten 10. Den totala investeringsbudgeten uppgår då till 50,0 mnkr. Finansiering kan ske genom ökad upplåning.”

Det kanske inte var så svårt att lista ut hur mycket det “vinnande” anbudet hamnade på… Och för de 50 miljonerna är allt inräknat sa Augustsson, t ex inredning och utrustning.

Det ska alltså kosta 50 milj kr att bygga en ny sessionssal – ursäkta, möteslokal – i kvarteret Myrten, dvs på samma plats som den gamla möteslo… – ursäkta, sessionssalen – låg. Och den är tänkt att användas för kommunfullmäktiges sammanträden 9 gånger om året. Förhoppningen är att även regionen ska förlägga sina 9 sammanträden med regionfullmäktige i möteslokalen. (Regionens fullmäktigesammanträden brukar dock vara i två dagar.)

Det blev en del diskussion, men partierna hade egentligen redan tagit ställning. Diskussionerna blev därför lite “rumphuggna”. De handlade mest om att tala om vilken ståndpunkt man hade intagit.

Sverigedemokraterna (SD) röstade nej till förslaget och Medborgarpartiet (MB) avstod från att rösta. James Bucci (V) röstade ja liksom samtliga ledamöter i socialdemokraterna (S), centerpartiet (C) och miljöpartiet (MP). De borgerliga partierna, moderaterna (M), liberalerna (L) och kristdemokraterna (KD), liksom undertecknad vänsterpartist (som fick hoppa in som ordinarie alldeles i slutet av sammanträdet), avstod från att delta i beslutet. Min motivering var att jag ville rådgöra med mina partikamrater innan jag tog definitiv ställning. De borgerliga lade följande protokollsanteckning, undertecknad av Henrik Harlitz (M) och Dan Åberg (M), som förklarade deras ställningstagande, eller brist på (de avstod ju från att rösta):

“Kommunstyrelsen föreslås besluta att bevilja ytterligare 10 mnkr i investeringsbudget för möteslokal Myrten 10.
Efter en förnyad upphandling av sessionssal /möteslokal blir denna betydligt dyrare än vad kommunfullmäktige beslutat.
Det är inte förvånande att kostnaderna ökar men innebär samtidigt att den lösning som kommunen valt inte är den bästa.
Redan för fem år sedan (den 5 oktober 2016) inlämnade moderaterna en motion där vi uppmärksammade problemen i den gamla sessionssalen och föreslog att samordna möteslokaler med olika kulturverksamheter. Trots ett bifall till motionen i kommunfullmäktige i mars 2018 vidtogs inte några utredningar. Istället tog kommunfullmäktige i juni 2020 ett nytt beslut om en möteslokal med begränsad användning till en kostnad av maximalt 40 miljoner.
Risken är nu uppenbar att detta beslut kommer att innebära betydligt större kostnader i framtiden än om vi samordnat en sessionssal med andra verksamheter. I biblioteket pågår en ombyggnad som kommer att medföra betydande hyreskostnader i framtiden och aulan vid tidigare Huvudnässkolan har en mycket begränsad verksamhet och kräver stora investeringar om den ska kunna användas på ett bra sätt.
Samordningen med Västra Götalandsregionen kunde också ha varit bättre. I ett nytt regionens hus vore det lämpligt att kommunen och regionen kunde samordna ett bygge av en större möteslokal.  Detta verkar kommunen inte ha varit intresserad av.”

Ordförande Augustsson (S) gillade inte protokollsanteckningen, särskilt inte avslutningen. Han menade att den var felaktig. Kommunen hade visst varit intresserad av gemensamma lösningar med regionen sa Augustsson. Regionen var emellertid inte intresserad av att ha en möteslokal i egen regi, i t ex ett nytt Regionens Hus.

Ärendet ska avgöras av kommunfullmäktige den 20 oktober. Och det är ett viktigt beslut, eftersom 50 miljoner är mycket pengar för en möteslokal som kommer att användas så sällan. Pengarna skulle dessutom kunna användas till betydligt mer angelägna uppgifter och investeringar.

Det blev votering, och beslutet blev att kommunstyrelsen föreslår att fullmäktige avsätter ytterligare 10 milj kr, sammanlagt 50 milj, till en ny möteslokal på kv Myrten.

Fortsättning följer…

Kategorier:KS 2021

Historien om Magnus Larsson (16)

6 oktober, 2021 Lämna en kommentar

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen ”Historien om Magnus Larsson (15)”.

Kommunens tjänstepersoner ville under inga omständigheter komma överens med Magnus Larsson. De ville fullfölja förköpet/expropriationen, som kommunfullmäktige hade bestämt, av samtliga Magnus Larssons ärligt inköpta fastigheter i Sikhall. Men naturligtvis fanns Lars-Göran Ljunggren (S) och Bo Carlsson (C) med och bestämde i bakgrunden… Det råder inga som helst tvivel om detta.

Hela kommunens argumentation kring “nödvändigheten” av förköpet handlade i själva verket “bara” om vissa delar av Larssons fastigheter, i det stora hela egentligen till ytan ganska små delar av fastigheterna. För att försöka eliminera risken att bli av med rubbet, med alltihop, som fullmäktige faktiskt hade bestämt, så beslutade Magnus Larsson att skänka de åtråvärda delarna av sin mark till kommunen. Det var en desperat åtgärd för att få behålla i varje fall det mesta av marken, av jorden och skogen. Och tomten där han ville bygga sin bostad. (Den som senare skulle kallas “Politikerhyllan”.)

Den 20 oktober 2006 skrev Magnus Larssons mycket kompetenta juridiska ombud Anders Lundmark på Advokatfirman Kjällgren till kommunen:

“Magnus Larsson har trots sitt starka principiella motstånd mot kommunens agerande i förköpsfrågan en uppriktig vilja att försöka hitta en lösning beträffande ägandet till fastigheterna som tillgodoser även kommunens intressen. Jag har därför låtit noggrant granska de skäl kommunen anfört för sin begäran om förköp och efter överläggningar med Magnus Larsson har denne accepterat följande.
Magnus Larsson har beslutat att till Vänersborgs Kommun skänka de delar av fastigheterna som kommunen i förköpsärendet uttalat intresse av. Kommunen erhåller dessa markområden utan ersättning. Han har vidare såsom gåva överlåtit Sikhalls Magasin jämte tomtområde till den stiftelse som innehar nyttjanderätten till byggnaden. Gåvoavtalen är bindande och träder ikraft i samma stund som Vänersborgs kommun återkallar sin begäran om tillstånd till förköpet hos regeringen. Magnus Larsson har själv ombesörjt överlämnandet av gåvobreven i original till kommunstyrelsens kansli.”

Jag har nämnt det förut, ett förköp skulle innan det blev lagligt godkännas av regeringen. Sedan var ju fullmäktiges beslut också överklagat.

För att få behålla de större delarna av sina fastigheter och börja “använda dem på riktigt” var Magnus Larsson alltså beredd till den ultimata eftergiften – han var beredd att skänka bort de delar som kommunen ville ha. Och jag skulle vilja säga, trots att Larsson hade stora chanser att hans överklagande skulle få Länsrättens bifall. Men Magnus ville få denna konflikt ur världen. Och säker på juridikens utfall kunde ju ingen vara.

I gåvan till kommunen ingick Sikhalls Magasin. I gåvobrevet stod det:

“Magnus Larsson överlåter härmed såsom gåva till Stiftelsen Sikhalls Magasin den del av fastigheten Vänersborg Sikhall 1:4 som markerats på till detta gåvobrev fogad karta. För överlåtelsen skall inget vederlag utgå.”

Den var ingen dålig gåva. Och så här i efterhand, mycket tråkig. Idag är nämligen magasinet så fruktansvärt dåligt skött och underhållet så eftersatt att det, enligt säkra källor, inte ens är tillåtet att gå in i byggnaden. Detta ovärderliga kulturminne… Det hade förmodligen aldrig hänt om Larsson hade fått sköta om magasinet.

Kartan som medföljde gåvobrevet visade gränserna för gåvan – se bild vänster.

Och det var likadant med det område på Larssons fastighet vid vägen och parkeringen strax före badstranden i Sikhall. Även den överlät han som gåva till kommunen, se streckat område på kartan nedan till höger.

Den uppmärksamme läsaren noterar sannolikt att hela det streckade området nu är i kommunal ägo sedan många år tillbaka. (Jag återkommer senare till hur det gick till.) Det är detta område, som idag består av ett mycket ovårdat skogsområde som byggnadsförvaltningen upphöjer till kommunens mest värdefulla skogsdunge… (Se ”DP Sikhall (10): Byggnadsnämnd på tisdag”.) Och den ännu mer uppmärksamme läsaren ser att Magnus Larsson också var villig att lämna ifrån sig en del av åkermarken på andra sidan landsvägen. Här skulle kommunen ordna en parkeringsplats. Det finns fortfarande ingen parkering här, och har aldrig funnits… Kommunen har i stället låtit området, den före detta åkermarken, vid flera tillfällen växa igen. Eller rättare sagt, det sägs att kommunen bara har slagit växtligheten tre gånger på ca 15 år…

Enligt Magnus Larsson var det tjänstepersonerna på kommunen som själva hade markerat dessa områden på kartorna, som de områden som kommunen ”ville ha”…

Gåvorna förutsatte, och skulle inte träda i kraft, förrän kommunen återkallade sin tillståndsansökan om förköp av fastigheterna hos regeringen.

Anders Lundmark på Advokatfirman Kjällgren fortsatte:

“Jag kan i det material som Vänersborgs kommun ingivit i de pågående juridiska processerna inte finna annat, än att Magnus Larssons gåva av de båda delarna av fastigheterna säkerställer de intressen och ambitioner som kommunen redovisat såsom grund för utnyttjandet av förköpsrätten. Om kommunen kan anse de kommunala angelägenheterna härigenom tillgodosedda, besparar sig kommunen såväl den avtalade köpeskillingen på tre miljoner kronor som ersättningen till köparen för på fastigheterna nedlagt arbete och kostnader samt de rättegångskostnader som kommunen enligt förköpslagen har att bära vid kommande prövning av denna fråga. Kommunen uppnår sålunda sitt mål helt utan kostnad.”

Advokat Lundmark skrev också till Länsrätten, den 22 oktober, och informerade om gåvorna. Lundmark skrev:

“Eftersom Vänersborgs kommun genom gåvorna erhåller de delar av fastigheterna varpå de angivna allmänna intressena för friluftsliv påstås lokaliserade, torde skäl saknas för kommunen att … tvångsvis överta äganderätten av hela fastigheterna.”

Jag noterar en vädjan, och närmast en desperation, i brevet till Länsrätten.

Kunde kommunen motstå detta synnerligen välvilliga erbjudande? Magnus Larsson ville genom advokat Lundmark ha svar från kommunen senast den 1 december 2016.

Fortsättning följer i bloggen ”Historien om Magnus Larsson (17)”.

PS. Alla faktauppgifter i denna blogg är hämtade från dokument i kommunens diarium.

===

Bloggar i denna serie:

Historien om Magnus Larsson (15)

5 oktober, 2021 Lämna en kommentar

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen ”Historien om Magnus Larsson (14)”.

Kommunfullmäktige hade fattat beslut om att förköpa Magnus Larssons fastigheter i Sikhall den 20 december 2005. Kommunen skulle expropriera rubbet, även områden som låg långt från stranden. Larsson överklagade kommunfullmäktiges beslut till Länsrätten (se “Historien om Magnus Larsson (8)”) och anmälde kommunen till JO (se “Historien om Magnus Larsson (9)”).

Det intressanta var att kommunen efter fullmäktiges beslut visade vissa tendenser på att vilja förhandla med Magnus Larsson. Det var i och för sig bara tendenser, det verkade aldrig vara några riktigt ärliga försök att komma överens.

Så här många år efteråt undrar jag dock fortfarande varför det ändå fanns sådana “tendenser”. Varför ville kommunledningen ge sken av att de ville göra upp i godo med Magnus Larsson?

En förklaring kan kanske vara att det rådde en viss splittring i kommunhuset. Politikerna var i och för sig tämligen eniga, bara folkpartister och moderater (med Lars G Blomgren och Gunnar Lidell i spetsen) hade röstat mot fullmäktiges beslut. Men resten, den stora majoriteten, var fortfarande mer eller mindre starkt emot Magnus Larsson, särskilt utmärkte sig politiker i Centerpartiet, Folkviljan och Kristdemokraterna. De fortsatte dessutom förtalskampanjen mot honom. Det enda som egentligen hade hänt i politiken var att James Bucci i Vänsterpartiet hade ändrat uppfattning under 2006, och han fick några andra partikamrater, däribland undertecknad, att börja se “Sikhallsaffären” i ett annat ljus.

Jag har emellertid fått “intrycket” att bakom den kompakta politiska enigheten mot Magnus Larsson så fanns det flera politiker som hade sina tvivel. De var, tror jag, tveksamma om hur de rättsliga tvisterna skulle utveckla sig, och sluta. Det rådde en osäkerhet om att kommunen verkligen hade rätt. Några började antagligen även att inse att personligt ogillande inte kunde vara en orsak till expropriering av egendom. Och faktiskt fanns det ju politiker, framför allt Gunnar Lidell, som öppet hävdade att ryktena om Magnus Larsson var totalt gripna ur luften.

Orsaken till politikernas osäkerhet härstammade sannolikt även från en del tjänstemän. Vad jag förstår så fanns det nämligen några, särskilda några med juridisk skolning, i kommunhuset som inte bara förutspådde att kommunen skulle förlora de rättsliga processerna utan också ansåg att fullmäktiges beslut var högst tveksamt från första början. Däremot så verkade många tjänstepersoner i de tekniska nämnderna mycket villiga att springa de styrande politikernas ärenden. Och gjorde så i många år framåt. Ja, vi ser det väl till stor del än idag. Och hur detta är möjligt, att tjänstepersoner med berått mod missgynnar och motarbetar en person bara för att politiker och chefer vill att de ska göra det, ja det övergår mitt förstånd. Man kan ibland fråga sig var yrkeshedern och stoltheten i att göra ett korrekt och professionellt jobb har tagit vägen.

Min egen, personliga slutsats, som jag drar utifrån flera samtal med politiker och tjänstemän, är att Bo Carlssons (C) och Lars-Göran Ljunggrens (S) grepp över kommunens förvaltning och styre var starkt. Och det var naturligtvis både anmärkningsvärt och skrämmande – lojaliteten till den politiska ledningen gick före yrkeshedern. Så var det hos många, dock inte alla.

Och greppet blev egentligen ännu starkare efter valet hösten 2006. Socialdemokraterna och Centerpartiet fick inte bara förnyat förtroende av Vänersborgs väljare, de fick dessutom egen majoritet i kommunfullmäktige. Det berodde dock inte på deras politik i Sikhall. Magnus Larsson var inte någon valfråga, trots att Larsson tryckte upp ett flygblad där han uppmanade till en röst på Lars G Blomgren (Fp) eller Gunnar Lidell (M).

Det är för övrigt tämligen tunt i diariet med handlingar om Sikhall från tiden kring valet. Det finns inga dokument från tidpunkten då Fastighetsenheten mötte Magnus Larsson den 27 juni 2006 och fram till oktober. Jag antar det berodde på att inget hände mellan parterna. De kanske väntade på att Länsrätten och JO skulle höra av sig eller komma med några utslag, men tydligen var det alldeles tyst även från de hållen.

Magnus Larsson hade under tiden arbetat med sina fastigheter. Vilket han för övrigt hade all rätt att göra. Så länge som ingen dom hade fallit på överklagandet till Länsrätten så var han laglig ägare. Dessutom skulle regeringen godkänna kommunala förköp av detta slag innan de blev lagliga. Och det hade regeringen inte gjort. Larsson hade lagt ner både ett omfattande arbete och stora kostnader för att öka områdets trevnad. Magnus Larsson hade ställt i ordning parkeringsytor, röjt upp bland skräp och vegetation, rivit förfallna byggnader och reparerat de medfarna bryggorna och sjösättningsrampen. När jag var där i somras, på Sikhall Rock (se ”DP Sikhall (1): Ny detaljplan”), så var det faktiskt inte mindre än tre personer som ville berätta för mig hur förfallet det var på fastigheterna, särskilt på den som senare kom att kallas ”Politikerhyllan”, innan Magnus Larsson etablerade sig i Sikhall.

Det finns ett brev från den 4 oktober 2006 i kommunens diarium som visar att det ändå hade funnits någon form av kontakt mellan kommunen och Magnus Larsson under den här perioden. Två tjänstepersoner på Fastighetsenheten skrev till Magnus Larsson:

“Du har därefter [efter mötet den 27 juni; min anm] muntligt delvis ändrat dina markanspråk och föreslagit att resp part skulle anlita en värderingsman och därefter eventuellt anlita en tredje part för att nå en uppgörelse.”

Det är väl inte bara jag som ser “Storebror” i formuleringen, och den skrämmer mig. “Dina markanspråk” skrev tjänstepersonerna… Men herregud, Magnus Larsson hade ju köpt fastigheterna på ett ärligt och rättmätigt sätt. Det var ju hans mark! “Dina markanspråk”…

Och tjänstepersonerna slutade brevet:

“Vi tror inte heller på den lösningen och vill med denna skrivelse delge dig detta.”

Och det här beslutet tog tydligen två enskilda tjänstemän – utan att fråga någon politiker. (Eller? Tjänstepersonernas politiske chef var Bo Carlsson, ordförande i samhällsbyggnadsnämnden…) Och det de avvisade var att Magnus Larsson ville att oberoende, utomstående experter skulle avgöra, eller åtminstone hjälpa till, att nå en uppgörelse. Skulle det vara ett önskemål som var oacceptabelt? Man häpnar.

Och vad gjorde Magnus Larsson i detta läge? Vad skulle ni som läser detta ha gjort när ingenting tycktes duga för Vänersborgs kommun?

Magnus Larsson beslöt att skänka bort de delar av fastigheterna som kommunen ville ha för sina syften, för det “rörliga friluftslivet”.

Fortsättning följer i bloggen ”Historien om Magnus Larsson (16)”.

PS. Alla faktauppgifter i denna blogg är hämtade från dokument i kommunens diarium.

===

Bloggar i denna serie:

KS 6 okt 2021

4 oktober, 2021 3 kommentarer

På onsdag sammanträder återigen kommunstyrelsen (KS). Denna gång är det 26 ärenden fördelade på 282 sidor. Det är ovanligt få sidor med andra ord.

Och precis som vanligt avgörs en del “mindre” ärenden direkt i KS, medan de “större” går vidare till kommunfullmäktige den 20 oktober.

Kommunstyrelsens dagordning har följande utseende:

Och lika precis som vanligt, så innehåller mötet mängder av information. De här informationspunkterna finns under ärende 2:

Det fattas inga beslut under informationen, men en del av den belyser ärenden som kommer senare under sammanträdet. Det händer också att en del informationspunkter förbereder ledamöterna för vad som ska komma på t ex nästa sammanträde. Ibland kan beredningen och beslutet ligga ännu längre fram i tiden.

Kommunstyrelsens ordförande Benny Augustsson (S) ska själv informera om sessionssalen. Det ska bli intressant. Kommunfullmäktige har beslutat att en ny sessionssal ska få kosta max 40 milj kr. Men det har bara kommit in ett enda anbud till kommunen under upphandlingen – och det låg på ett väsentligt högre belopp. Samhällsbyggnadsnämnden beslutade därför på sitt senaste sammanträde att gå ut med en ny upphandling. Förhoppningen var att fler företag skulle lägga anbud. Hur det gick med den saken vet jag inte. Idag måndag skulle, vad jag förstår, alla anbud öppnas, hur många de nu var.

Jag befarar att bygget av en ny sessionssal kommer att bli så dyrt att kommunen helt enkelt får lov att klara sig utan. Det går ju att fortsätta sammanträda i Folkets hus eller varför inte på Quality. Det handlar bara om ungefär 9 fullmäktigesammanträden per år. Då skulle alla miljoner dessutom kunna användas till mer angelägna uppgifter och investeringar.

Det finns en motion från moderaterna Henrik Josten och Dan Åberg, som kommunfullmäktige biföll i mars 2018, om att utreda uppförandet av en kombinerad sessionssal, bibliotek och kultur-/konserthus på Huvudnässkolans tomt. Motionen har dock gömts undan av det politiska styret, så trots att fullmäktige ville jobba i den riktningen, torde det nu vara för sent. Det är synd. Det var en mycket bra tanke.

Benny Augustsson (S) kommer att argumentera för att en ny sessionssal är nödvändig för att regionen behöver en sammanträdeslokal – om Vänersborg ska fortsätta att vara regionhuvudstad. Att Vänersborg ska fortsätta vara regionhuvudstad vill vi alla, men frågan är om kommunen ska behöva bygga en dyr sessionssal för det.

Sesssionssalen kommer att så småningom bli ett stort ärende. Ett annat större ärende blir kommunens nya:

“platsvarumärke för hela det geografiska området Vänersborgs kommun”

På onsdag ska det först informeras i frågan av kommundirektör Lena Tegenfeldt och kommunikations- och kanslichef Susanne Junkala – för att lite senare på sammanträdet beslutas. Det slutliga beslutet ska dock fattas av kommunfullmäktige.

Det står inte i handlingarna hur mycket framtagandet av varumärket har kostat men det har utförts mycket arbete av kommunens anställda. En reklambyrå har också anlitats. Jag är definitivt tveksam till hela idén. Det förefaller bättre att lägga kraften och pengarna på verksamheten än på reklam. En bra verksamhet är i sig den bästa reklamen för kommunen.

Det går dock inte att förneka att det grafiska, såsom teckensnitt, textdispositioner etc, är ganska stilfullt och snyggt. Platsvarumärkets huvudlogotyp kan beskrivas som:

“Vänersborg, med droppformade punkter över ”ä” som kan ges en mängd olika betydelser samt ett kompletterande sigill med ”Vänersborg – Regionhuvudstaden” i versaler samt illustrationer över berg, fält och vatten.”

Det verkar som om de styrande har fått “smak för” det här med gåvor till sin personal. Och det är inte helt fel. Utan kommunens anställda stannar hela verksamheten. Det är de anställda som gör jobbet, inte politikerna. Och det har varit ett särskilt tufft år med pandemin.

Så för att visa sin uppskattning till personalen så ska KS besluta att:

“inköpa och distribuera presentkort till ett värde av 500 kronor per anställd”

Som en julgåva. Presentkortet kan användas på alla företag som är anslutna till Forum Vänersborg. På det sättet gynnas också näringslivet i kommunen. Det kan också nämnas att det under 2021 gäller en:

“tillfällig skattefrihet för gåvor som innebär att en arbetstagare inte förmånsbeskattas för gåvor från sin arbetsgivare så länge gåvornas värde sammantaget inte överstiger 2000 kr och att de inte lämnas i pengar.”

Kostnaden för kommunen beräknas till ca 2,2 milj kr.

Kommunstyrelsen ska föreslå kommunfullmäktige att godkänna ett:

“upprättat förslag till Markanvisningsavtal, daterad 2021-09-03, med Serneke avseende fastighet inom område Nabbensberg västra, del av Onsjö 2:1, som ger exploatören ensamrätt under två år.”

Syftet med markanvisningsavtalet är att under tiden detaljplaneläggning av området pågår ge exploatören ensamrätt att förhandla om köp av marken. Det är mycket Serneke nu, det verkar som om företaget ska bygga överallt i kommunen…

Det kan dock bli så att hela den framtida köpeskillingen måste användas av kommunen för att betala en eventuell sanering av marken. Men:

“om saneringen av området uppgår till ett högre belopp än köpeskillingen för området … belastar de kostnaderna exploatören.”

Det är inte osannolikt att det kan finnas mycket gömt i marken. Jag kommer ihåg hur det gick för den angränsande tomten för 6-7 år sedan. Det blev en rejäl förlustaffär för kommunen. Saneringsbehovet upptäcktes för sent och kostade kommunen det tredubbla av köpeskillingen.

Området ska detaljplaneras och det kommer att ta max 2 år. Det kan noteras att:

“Kommunen står för utrednings- och undersökningskostnader avseende miljö, arkeologi, förorenad mark och geoteknik i den omfattning som krävs för att detaljplanen ska kunna antas. Övriga utrednings- och projekteringskostnader bekostas av Bolaget.”

Det är skillnad mot t ex exploatörerna i Sikhall. Där är fortfarande detaljplanen, efter 6,5 år, inte klar. Och Magnus Larsson och tre andra fastighetsägare får själva stå för 75% av alla utredningskostnader. (Se ”DP Sikhall: Ny detaljplan”.) Hittar kommunen några föroreningar så är det inte heller svårt att gissa vem som skulle få betala saneringen… Jag undrar varför Serneke slipper betala…

Kommunstyrelsen ska besluta att ge förvaltningen i uppdrag att påbörja ett arbete med att införa en koldioxidbudget för 2022. Jag skrev en del om detta för något år sedan. Det handlade om Mariedal Östra och jag ställde några frågor om kommunen t ex hade räknat på hur mycket koldioxid som frisattes genom att skogen i Mariedal höggs ner eller på hur mycket koldioxid som skulle produceras när husen byggdes, eller när de nya villaägarna skulle ta sig till jobbet. Jag fick ett svar som gick ut på att det inte gick att räkna på sådant. Det tjänstemannasvaret försvann dock snabbt i den politiska processen… (Se t ex “Det händer saker på Mariedal!!”.)

Det kan behövas en koldioxidbudget i kommunen. Jag ser emellertid att Henrik Harlitz (M) och Lena Eckerbom Wendel (M) inte deltog i beslutet i kommunstyrelsens arbetsutskott (KSAU). Jag undrar varför. Kan det bero på att det är meningslöst att räkna fram en budget – det finns ju knappt några skogsområden kvar mellan broarna?

Det går bra för kommunen rent ekonomiskt. Pandemin medför att kommunen gör enorma överskott. Årets prognostiserade resultat uppgår till inte mindre än +162 milj kr. Det är 119 milj kr bättre än budgeterat. År 2020 gjorde kommunen ett överskott på +161 milj kr…

Tor Wendel (M), Marie-Louise Bäckman (KD) och Gunnar Henriksson (L) har skrivit en motion om korrigering av kommunens fastighetsbestånd. De yrkar:

  • “Att av Kommunfullmäktige beslutad Lokalförsörjningspolicy följs, dvs ”Kommunen ska i första hand äga lokaler där det bedrivs kommunal verksamhet. Avyttring av kommunens lokaler bör efter en konsekvensbedömning ske om det inte finns ett långsiktigt behov av lokalerna för kommunens verksamheter””
  • “Att i de fall där konsekvensbedömning så medger, att Kommunfullmäktige ger de valda representanterna i AB Vänersborgsbostäders styrelse i uppdrag att skyndsamt, men under ordnade former, säkerställa att de bostäder som idag Socialnämnden hyr av Samhällsbyggnadsnämnden, övergår till AB Vänersborgsbostäder”
  • “Att framtida investeringar i boenden avsedda för Socialförvaltningen görs av AB Vänersborgsbostäder i enlighet med gällande Ägardirektiv.”

Det tycks mig vara en bra motion. Beslutsförslaget är att kommunstyrelsen ska råda kommunfullmäktige att bifalla motionen i sin helhet. Jag återkommer till motionen när det är dags för behandling i kommunfullmäktige.

Kunskapsförbundet Väst har begärt extra medel till vuxenutbildningen under 2021. Eleverna har drabbats hårt av coronan och medföljande distansundervisning. Kanske lika hårt som eleverna i förskoleklassen…
…kan jag inte låta bli att skriva ironiskt… (Se “KF 22/9 2021”.)

Kunskapsförbundet har ansökt om sammanlagt 2,1 milj kr från ägarkommunerna Trollhättan och Vänersborg. Kommunerna ska fördela pengarna utifrån:

“beställda volymer vad gäller antal platser i medlemskommunernas respektive uppdragsavtal”

Vänersborgs andel uppgår till 38,4% av det totala beloppet. Det blir 806.400 kr, som ska tillföras förbundet i tillfällig uppdragsersättning under 2021. Det är ett bra och nödvändigt beslut.

Kommunstyrelsen ska behandla en motion från Lutz Rininsland (V), om att “ompröva hanteringen av ärenden där handlingarna är mycket omfångsrika”. Kommunstyrelsen ska “rekommendera” kommunfullmäktige att bifalla motionen. Det har den borgerliga majoriteten i KSAU bestämt. Kommunledningen, dvs S+C, ville lägga motionen i någon byrålåda genom att:

“anse motionen besvarad.”

Det ska bli intressant att se hur kommunstyrelsen beslutar.

Den är en hel del andra ärenden på fullmäktiges bord. Men det är faktiskt ovanligt många rutinärenden denna gång. Flera av ärenden kommer nog att klubbas igenom utan att någon säger något. Det finns dock två ärenden om konst, ärende 11, “Svar på motion om klarläggande kring offentlig miljö som konstform” och ärende 12, “Antagande av riktlinjer för arbetet med konstnärlig gestaltning i offentlig miljö”. Dessa ärenden lär ge upphov till en del diskussion, men det är nog inga diskussioner där jag har något att bidra med. Det är bara att erkänna.

Historien om Magnus Larsson (14)

3 oktober, 2021 Lämna en kommentar

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen ”Historien om Magnus Larsson (13)”.

Magnus Larsson fortsatte att ta kontakt med kommunen trots att han hade överklagat kommunfullmäktiges beslut till Länsrätten (se “Historien om Magnus Larsson (8)”) och anmält kommunen till JO (se “Historien om Magnus Larsson (9)”).

Som svar på Magnus Larssons försök till dialog och kompromisser skrev Lars-Göran Ljunggren (S) den 30 maj 2006:

“Det grundläggande beslut som kommunen fattat i kommunfullmäktige är att kommunen skall utöva sin lagenliga förköpsrätt. Beslutet är överklagat av Dig och det pågår två rättsliga prövningar. Min uppfattning är att de rättsliga processerna bör ha sin gång innan kommunen hanterar frågan vidare. Det innebär att kommunen inte fattar något nytt beslut förrän processerna slutligen avgjorts.”

Det var så att säga “locket på”, men Ljunggren avslutade faktiskt brevet till Larsson på ett annorlunda och mer ”hoppingivande” sätt:

“…har jag bett berörda tjänstemän att ta kontakt med Dig för att redan nu diskutera dessa frågor. För att visa min goda vilja har jag också – trots vad jag skrivit ovan – gett tjänstemännen i uppdrag att se om det nu kan föreligga bättre förutsättningar för en uppgörelse mellan kommunen och Dig.”

Först tar jag din egendom typ, sa Ljunggren, och sedan visar jag min goda vilja och tar kontakt med dig… 

Och så skedde faktiskt. Fastighetsenheten ordnade ett möte med Magnus Larsson en månad senare, den 27 juni 2006. Men det var nästan så att man fick uppfattningen att tjänstepersonerna inte ville träffa Magnus men “vi var typ tvungna för att Ljunggren sa det…”. De skrev:

“Vi träffades 2006-06-27 i kommunhuset med anledning av kommunstyrelsens ordförande, Lars-Göran Ljunggrens skrivelse till dig 2006-05-30 där han givit oss i uppdrag undersöka om det kan…”

Och tjänstepersonernas förmodade farhågor infriades. De blev tydligen mycket besvikna på Magnus Larsson. Jag antar att det var ömsesidigt…

Det finns inga minnesanteckningar eller protokoll från mötet mellan Fastighetsenheten och Magnus Larsson den 27 juni. Däremot redovisade tjänstepersonerna sin syn på mötet och de förhandlingar som tilldrog sig i ett brev till Larsson en vecka senare, den 3 juli. (Citatet ovan är ifrån det brevet.)

Det stod inte beskrivet i brevet hur kommunens förslag såg ut som lades fram till Larsson. Det stod bara att det presenterades för honom och att två kartor med markeringar överlämnades. När det gällde infarten till parkeringen vid badet tycktes det dock som om kommunen ansåg att de skulle kunna komma överens med Magnus Larsson. Men när det gällde den andra “oenigheten” skrev tjänstepersonerna:

“På området på Sikhall 1:4 och 1:6 uppfattade vi att du inte accepterade vårt föreslag.”

Å andra sidan accepterade tjänstepersonerna inte Magnus Larssons lösningar heller. De innebar två alternativ, enligt tjänstepersonerna:

“1. Skänka magasinsbyggnaden med mark till Stiftelsen Sikhalls Magasin och att ingå i någon typ förening för parkering och toaletter där din del skulle vara 25 %. Resten av kostnaderna fördelas mellan kommunen, stiftelsen och Segelsällskapet.
2. Avstå en del av markerad yta men inte den del där smedjan står [den stod på kullen vid 90-graderskurvan på väg till magasinet och politikerhyllan; min anm] med tillhörande vik och den södra viken för att kunna anlägga pirer som skydd för båtar och bryggor för förtöjning. Du angav inget pris för kommunalt ägande av denna mark men det skulle bli ett mycket högt pris för kommunen. Något arrende av området var inte aktuellt för dig, möjligen ett mindre område vid piren och nedfartsrampen.”

Och tydligen var detta två totalt oacceptabla lösningsförslag för kommunen. Ja, så oacceptabla att vidare dialog var meningslös:

“Vår uppfattning är att dina krav på en lösning med uppdelning av mark och pris på denna är enligt vår uppfattning långt ifrån vad som skulle kunna godkännas av kommunfullmäktige. Vi finner därför inte meningsfullt att fortsätta med några förhandlingar.”

Det är svårt att förstå den totalt avoga inställningen hos tjänstepersonerna. De verkade inte förstå att de faktiskt satt där som representanter för en “makt” som hade beslutat att expropriera Larssons mark – mark som han hade förvärvat på ett ärligt och rättmätigt sätt. Man får uppfattningen att de bara krävde att Larsson skulle acceptera deras villkor rakt av. Som “makten” ofta kräver… De verkade vara totalt okänsliga för Magnus Larssons belägenhet. De var bara språkrör för kommunen, och ytterst för, ja… Vem…? Bo Carlsson? Carlsson var ju som ordförande i samhällsbyggnadsnämnden deras “politiske chef”.

Jag undrar även hur priset kunde vara ett argument mot fortsatta förhandlingar när tjänstepersonerna i samma skrivelse uppgav att Magnus inte hade lämnat något prisförslag.

Det är svårt att inte instinktivt ta parti för “den lille mannen” i sammanhanget – mot den “stora”, oformliga, kommunala byråkratin. Och jag reagerar också ganska starkt på att tjänstepersonerna gjorde sig till talespersoner för kommunfullmäktige. De gick, som jag ser det, vida över sin kompetens. Besluten är politikernas och ingen annans. Tjänstepersonerna hade inte heller, enligt dem själva, fått några förhandlingsdirektiv. De skrev i början av brevet att de bara fick i uppdrag av Ljunggren att:

se om det nu kan föreligga bättre förutsättningar för en uppgörelse”

Vilket de alltså inte tyckte.

Jag undrar vad syftet med mötet egentligen var från Ljunggrens och kommunens sida…

Bläcket hade inte hunnit torka på Fastighetsenhetens brev innan Magnus Larsson kom med ett nytt förslag till uppgörelse. Faktum var att Larssons nya förslag lämnades innan tjänstepersonerna hade författat och skickat ovanstående brev. Det var naturligtvis så att Larsson hade märkt att kommunen inte ville acceptera den kompromiss och de lösningar som han hade föreslagit. Magnus tänkte då igenom situationen och backade ytterligare. Man måste komma ihåg att Magnus Larsson kämpade med ”näbbar och klor” för att få behålla så mycket som möjligt av sina fastigheter. Kommunen hade ju beslutat att ta alltihop ifrån honom.

Magnus Larsson lämnade ytterligare ett förslag den 29 juni 2006, två dagar efter mötet men fyra dagar före tjänstepersonernas brev (den 3 juli). Det var ett mycket långtgående förslag. Och är det möjligtvis någon som fortfarande, mot alla odds, tror att Magnus Larsson spelade bakom ryggen på kommunen, så är det definitivt läge att omvärdera den uppfattningen. Magnus Larsson skrev nämligen:

“Jag är villig att skriva ett gåvobrev till stiftelsen Sikhalls magasin eller kommunen att jag skänker bort magasinet. Gåvobrevet träder i kraft när jag får min lagfart. Angående Sörbo 1:4 går jag med på att stycka av nästan all mark på sjösidan av vägen. Den parkering kommunen vill bygga på landsidan av vägen (alltså på mitt produktiva spannmålsfält) går jag också med på att stycka av om det skulle behövas.”

Magnus Larsson hade tröttnat på kommunen, hans tålamod höll på att ta slut. Han ville ta sin fastighet i anspråk och börja bruka jorden och sköta skogen, han ville röja upp och bygga sig en bostad på marken. Han kunde inte hålla på med dessa eviga bråk med kommunen. Magnus Larsson var villig att skänka bort delar av sin mark till kommunen för att uppnå detta. Det var de delar som kommunen behövde för att förverkliga de planer som hela tiden hade framförts. Men Larsson hade ännu mer att erbjuda kommunen.

Larsson fortsatte:

“Angående parkeringsplatsen vid Sikhalls magasin (sikhall 1:4-1:6) är mitt förslag följande, jag upplåter halvön gratis åt allmänheten, kommunen. Jag har alltså köpt & betalt den och tar inte betalt för den. Inte nog med det utan jag tar också 25% av kostnaderna att sköta parkeringen. Om vi bildar en väg & parkeringsförening så kan ingen stänga av nånting och allmänheten känna sig välkommen. … Om jag bygger nya toaletter, sätter upp lampor och ljus och åtar mig att sköta den här anläggningen för exempelvis 20.000 indexreglerade kronor om året minus mina 25 %. För så här lite pengar får vi en avgiftsfri stor uppgrusad parkering, gräsmattorna klippta, bra avgiftsfria sjösättningsramper, allmänna toaletter och lampor & ljus.
Jag vädjar till kommunstyrelsen att komma ut och träffa och diskutera med mig på plats.”

Var det någon tvekan att Magnus Larssons förvärv av fastigheterna inte handlade om pengar utan om att utveckla Sikhall och göra området attraktivt? (Som trogna läsare vet så hindrar kommunen honom fortfarande att utveckla Sikhall – se min bloggserie “DP Sikhall”.) Som jag ser det var Magnus Larssons erbjudande oerhört förmånligt för kommunen. För nästan inga pengar alls så skulle kommunen dels få som de ville och dels få en utveckling i Sikhall.

Fast det tyckte inte Fastighetsenheten. Det visade sig nämligen att tjänstepersonerna hade läst Magnus Larssons nya förslag innan de skrev sitt brev.

De skrev:

“Vi har tagit del av din skrivelse till kommunstyrelsen, daterad 2006-06-29. Innehållet i den skrivelsen ändrar inte vår uppfattning i frågan.”

Jag tror ärligt talat inte att kommunen ville komma överens med Magnus Larsson.

Fortsättning följer i bloggen ”Historien om Magnus Larsson (15)”.

PS. Alla faktauppgifter i denna blogg är hämtade från dokument i kommunens diarium.

===

Bloggar i denna serie:

Avskaffa marknadsskolan!

1 oktober, 2021 1 kommentar

I veckan skickade Vänsterpartiet i Vänersborg ut tidningen “Vänstern i Vänersborg” till 2.500 hushåll i kommunen. Det betyder att väldigt många fick läsa Vänsterpartiets syn på framför allt “marknadsskolan” och konsekvenserna av den. Det betyder samtidigt att inte alla fick tidningen i sin brevlåda. Men det går att åtgärda på ett mycket enkelt sätt – du kan komma och hämta ett exemplar imorgon lördag vid Gågatekrysset. Mellan kl 11.00-14.00 arrangerar Vänsterpartiet en Röd Lördag med temat ”Nej till Marknadsskolan!”.

Vänsterpartiet bjuder på fika samtidigt som du kan ställa frågor och diskutera med partiets kommunala företrädare, som t ex undertecknad bloggare. Naturligtvis kan du komma med synpunkter och förslag på vad som behöver förbättras i kommunen.

Tidningen “Vänstern i Vänersborg” innehåller en blandning av artiklar från både “centralt” och lokalt håll. Det finns intervjuer med partiföreningens ordförande Magnus Lilja, tillika ledamot i barn- och utbildningsnämnden, och Lutz Rininsland. Rininsland redogör för Kunskapsförbundet Väst (KFV) där han sitter som ledamot i direktionen. Vidare berättar fyra av föreningens medlemmar varför de är vänsterpartister. Och sist men inte minst, tidningen innehåller en artikel av undertecknad, som sedan många år är ledamot av barn- och utbildningsnämnden.

Min artikel har rubriken “Avskaffa marknadsskolan!” – och den tänker jag återge här.

==

Avskaffa marknadsskolan!

Skattepengar ska gå till elever och personal – inte till skolföretagens vinster. En bra utbildning är en mänsklig rättighet och en grundförutsättning för att skapa en stark demokrati.

Det är kris i den svenska grundskolan. Kunskaperna blir sämre, lärare lämnar yrket, segregationen ökar, elevernas bakgrund blir allt viktigare, skattemedel blir till företagsvinster och studerande väljer inte läraryrket. Lärartätheten är för låg och det är en alltför hög andel obehöriga lärare. Det är för få speciallärare och för lite resurser till elevhälsan. Det är betygsinflation.

Krisen är ett resultat av politiska beslut. Det började 1989 med kommunaliseringen av skolan och följdes 1992 av friskolereformen. Varje elev fick en skolpeng och fick fritt välja skola. Det blev tillåtet för andra huvudmän än kommunerna att driva skolor.

Skolan utvecklades till en handelsplats och lärare till servicepersonal. Skollagen har ersatts av Aktiebolagslagen. Skolbolagens mål är att maximera vinsten.

Friskoleföretagen etablerar sig i socioekonomiskt starka områden. De lockar till sig de mest lönsamma eleverna, de mest studiemotiverade, de med välutbildade föräldrar. Kvar på de kommunala skolorna blir de ”olönsamma eleverna”. Det är de nyanlända, elever med utländsk bakgrund och de med föräldrar med lägre utbildningsnivå. Det är elever där andelen i behov av särskilt, språkligt eller socialt stöd är högre.

Friskolorna dränerar de kommunala skolorna på pengar. Varje elev har samma skolpeng oavsett behov. De mer ”lättundervisade” eleverna på friskolorna har en större elevpeng än de behöver. Överskottet går till vinst till aktieägarna. På de kommunala skolorna med elever med större behov räcker inte elevpengen. Det försvinner resurser som borde ha gått till speciallärare, trygghetsskapande personal och ökad bemanning i klassrummen.

Resultatet av friskolornas etablering blir att det står tomma stolar i de kommunala skolorna. När eleverna minskar blir kostnaderna per elev större – kostnaderna för alla byggnader, lärare etc förblir desamma.

Vänsterpartiet vill att staten tar tillbaka huvudansvaret för skolan från kommunerna. Skattepengar ska gå till elever och personal – inte till skolföretagens vinster. En bra utbildning är en mänsklig rättighet, därför vill Vänsterpartiet avskaffa det fria skolvalet. Elever och föräldrar ska inte tvingas välja mellan ”bättre” och ”sämre” skolor. Alla ska kunna lita på att skolan närmast hemmet är en bra skola med förutsättningar att ge eleverna den kunskap de har rätt till. När elever med olika bakgrund möts förbättras både resultaten och sammanhållningen.

Historien om Magnus Larsson (13)

30 september, 2021 Lämna en kommentar

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen ”Historien om Magnus Larsson (12)”.

Den 15 februari 2006 beslutade kommunstyrelsen att ställa sig bakom kommunjuristens förslag till yttrande och det skickades in till Länsrätten. (Se Historien om Magnus Larsson (12).)

Gunnar Lidell (M) deltog inte i beslutet, han hade ju röstat mot förköpet i kommunfullmäktige. Bo Carlsson (C) och ytterligare två ledamöter deltog varken i handläggning eller beslut på grund av jäv. Det hindrade ju inte att Bo Carlsson arbetade mot Magnus Larsson i andra sammanhang…

Två ledamöter i Folkviljan reserverade sig. De ville stryka avsnittet om att kommunen ville ingå en överenskommelse med Magnus Larsson. Folkviljan ansåg inte att Larsson skulle få behålla någonting av sina fastigheter överhuvudtaget. Det visade sig att ledamöterna stenhårt och envist höll fast vid att smutskastningen av Larsson var befogad och rättfärdig.

Den 15 mars yttrade sig Magnus Larsson över kommunens yttrande. Han hade självklart hjälp av en jurist, från advokatfirman Kjällgren.

När det gällde de juridiska spetsfundigheterna i kommunens resonemang i yttrandet (se “Historien om Magnus Larsson (12)”) skrev Kjällgren:

“Självklart äger en kommun inom ramen för sin kompetens förvärva mark för kommunala behov. Den aktuella frågan i målet är inte denna, utan huruvida kommunen lagligen, och därmed inom ramen för sin kompetens, ägt utnyttja rätten enligt förköpslagen att tvångsvis överta äganderätten till de berörda fastigheterna. För att bedöma denna fråga är det nödvändigt för domstolen att pröva huruvida fastigheterna som sådana kvalificerar sig för en tillämpning av förköpslagens bestämmelser. Om så inte är fallet, strider kommunens beslut mot lag och skall … upphävas.”

Kjällgren noterade att under en stor del av den kommunala processen spelade Sikhalls magasin en stor roll, medan det i det senare skedet handlade om friluftsintresset. Jag kan väl lägga till att det inte fanns någon motivering alls i kommunfullmäktiges slutliga beslut.

Kjällgren tyckte rent allmänt att Magnus Larsson redan i sitt första yttrande egentligen hade svarat på de saker som kommunen tog upp. Sedan förstod advokatbyrån inte heller rädslan för Magnus Larsson, dels var det ju strandskydd i området, och dels kunde ju kommunen vidta andra åtgärder utan att gå så långt som till att förköpa marken, t ex införa områdesbestämmelser, upprätta detaljplan, inrätta naturreservat etc.

Kjällgren anförde inte direkt några nya argument, alla argument hade redan framförts. Magnus Larsson vidhöll slutligen att det skulle vara muntliga förhandlingar och syn på plats.

Kommunen fick tillfälle att lämna ytterligare ett yttrande. Det är så den fungerar i sådana här rättsprocesser. Det skrevs den 3 april, återigen av kommunjuristen, och antogs av kommunstyrelsen den 12 april. Kommunen upprepade ståndpunkten att den hade lagen på sin sida. Länsrätten skulle därför inte ens pröva överklagandet.

Kommunen upprepade även att kommunalt ägande var den enda garantin på sikt för att allmänhetens intresse skulle tillvaratas:

“Dessa privata intressen kan också komma att förändras över tiden. Det är inte alls säkert att dessa är detsamma i framtiden om t ex tio, tjugo eller kanske trettio år.”

Strandskydd och andra lagar var inte tillräckliga för att avskräcka Magnus Larsson från att privatisera området – om kanske 30 år… Och att inrätta ett naturreservat innebar:

“ett intrång för den enskilde.”

“Intrång”? Så det var tydligen skonsamt för fastighetsägare Magnus Larsson om kommunen exproprierade alla fastigheterna istället för att inrätta ett naturreservat – och göra “intrång”…? Jag kan inte tolka formuleringarna på annat sätt.

Kommunens argumentation imponerade inte nu heller, såvida inte kommunledningens ambition var att kommunalisera all privat egendom i Vänersborgs kommun… För vem vet vad folk skulle hitta på med sina fastigheter om 30 år…

I kommunstyrelsen anmälde Gunnar Lidell (M) återigen att han inte deltog i handläggningen. Och för första gången gjorde James Bucci (V) detsamma. Bucci var nu säker på vem som hade rätt och vem som hade fel… (Se “Historien om Magnus Larsson (10)”.)

Med alla dessa bloggar har jag nu på ett mycket uttömmande sätt redovisat i stort sett alla turer i denna förköpsprocess. Jag har samtidigt redogjort för alla argument som kommunen förde fram för nödvändigheten av att förköpa Magnus Larssons fastigheter i Sikhall. På samma sätt har jag presenterat Magnus Larssons argument för sina ståndpunkter – och också hans olika kompromissförslag.

Alla som har läst bloggarna bör vid det här laget kunna bilda sig en uppfattning om vem som hade rätt och vem som hade fel. Jag hoppas att politiker och tjänstepersoner i kommunhuset också gör det…

Vi får inte heller glömma att Magnus Larsson hela tiden befann sig inför det högst reella hotet att kommunen var på väg att ta ifrån honom hans hus och hem samt hans jord och skog. Samtidigt som han fortsatte att utpekas som en mycket suspekt person med dolda avsikter… Vilket det faktiskt antyddes av tjänstepersoner senast den 21 september i år på byggnadsnämndens sammanträde. (Se “DP Sikhall (11): Återremiss!!”.)

Fortsättning följer i bloggen Historien om Magnus Larsson (14)”.

PS. Alla faktauppgifter i denna blogg är hämtade från dokument i kommunens diarium.

===

Bloggar i denna serie:

Historien om Magnus Larsson (12)

29 september, 2021 1 kommentar

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen ”Historien om Magnus Larsson (11)”.

Kommunfullmäktige fattade den 20 december 2005 det extraordinära beslutet att förköpa Magnus Larssons fastigheter i Sikhall. (Se “Historien om Magnus Larsson (8)”.) En månad senare, den 20 januari 2006, diarieförde Länsrätten i Vänersborg en begäran om laglighetsprövning av kommunfullmäktiges beslut. Magnus Larsson överklagade kommunens beslut. Jag återgav i ovanstående blogg i stort sett hela överklagandet. Läs gärna igenom det igen innan du fortsätter…

Kommunen fick som rutinerna är utformade tillfälle att yttra sig om Magnus Larssons överklagan. Kommunjuristen hade den 3 februari upprättat ett yttrande som kommunstyrelsen skulle ta ställning till. Förslaget var att kommunen:

“bestrider överklagandet yrkar att länsrätten avslår klagandens yrkanden”

(Ja, det står faktiskt ordagrant så.)

Kommunjuristen, som naturligtvis hade upprättat detta yttrande i samarbete med andra, inte minst kommunens politiska ledning, inledde med ett spetsfundigt juridiskt resonemang som inte är helt lätt för en lekman att följa. Det handlade till stora delar om lagparagrafer och formalia som enligt kommunen visade att:

“Kommunen har inte överskridit sin befogenhet i kommunalrättsligt hänseende.”

Det torde vara självklart att kommunen måste ha den åsikten. Den kunde ju inte erkänna att kommunfullmäktige hade fattat ett olagligt beslut…

Sedan tog kommunen upp sakfrågorna. Kommunen utgick från – trots att marken var av riksintresse, att området omfattades av strandskydd och att allemansrätten naturligtvis gällde samt Magnus Larssons uttalade och nedskrivna intentioner – att Larsson skulle kunna använda fastigheterna på ett sätt som skulle förstöra:

“turismens och friluftslivets, främst det rörliga friluftslivets, intressen”

Och det tycktes som om kommunjuristen var smärtsamt medveten om kommunens bristande handlingskraft och oförmåga att förverkliga drömmar och visioner – han garderade sig genom att citera en proposition (1983/84:141):

“…om mark är av riksintresse för friluftslivet, detta bör kunna utgöra en grund för förköp. Därvid bör inte, som f n, krävas att kommunen ämnar vidta fysiska åtgärder med marken, t ex anordna rastplatser, för att förköp skall få ske.”

Kommunen verkade inte ha något större självförtroende för sina planer för området, de planer som kommunchef Guy Mahlviker tidigare hade framfört. Och det var nog ett tecken på en viss kommunal självinsikt…

Det följde sedan några längre avsnitt om hur kommunens översiktsplan framhöll betydelsen av Sikhalls badplats för rekreation, bad och camping. Och så upprepades återigen kommunens vilja:

“Kommunen anser att Sikhallsområdet skall utvecklas.”

Kommunjuristen skrev, intressant nog, inte att det var just kommunen som skulle utveckla Sikhall… Han räknade sedan upp vad som skulle behöva göras i Sikhall, t ex större parkeringsplatser, fler båtbryggor och sjösättningsmöjligheter. Det var nästan så att man kunde tro att han hade läst igenom Magnus Larssons planer för sina fastigheter… Och kanske såg kommunen det, det tillades för säkerhets skull:

“För att allmänhetens tillträde till området skall garanteras överskådlig tid och underlättas är det av vikt att kommunen äger marken istället för en privatperson.”

Så även om Magnus Larsson inte skulle privatisera sin mark nu, så skulle det kunna hända i framtiden… Även om det skulle vara i strid mot alla lagar och intentioner… Kommunen glömde också att nämna att de fastigheter som Magnus Larsson förvärvade alltid hade varit i privat ägo…

Kommunens resonemang och argumentation imponerade inte.

I Magnus Larssons överklagande så stod det:

Det har under beredningen av nu aktuellt ärende hos Vänersborgs kommun kommit i dager, att det föreligger ett starkt intresse hos det segelsällskap som äger den till Sikhall 1:4 angränsande fastigheten Sikhall 1:22 att få tillgång till ytterligare strandområde för anläggande av bryggor. Det ät dock inte lagligt för kommunen att genom utnyttjande av förköpsrätt tillgodose detta enskilda intresse.”

Som vi har sett tidigare så hade Vänersborgs Segelsällskap (VSS) varit tämligen aktiv i ärendet… Det var ju VSS som t ex hade kallat till det “konspiratoriska” mötet som jag beskrev i den förra bloggen. (Se “Historien om Magnus Larsson (11)”.) Det ryktades för övrigt om att VSS hade arrangerat fler sådana här möten, men det har jag inte kunnat få bekräftat.

Naturligtvis bestred kommunjuristen Magnus Larssons påståenden. Eller gjorde han det…? Juristen skrev:

“Syftet är inte endast att tillgodose Vänersborgs Segelsällskaps intresse av mark och vatten, för att t ex anlägga bryggor på sätt klaganden gör gällande.”

“inte endast”? Bara lite…? Jag kan inte tolka meningen på annat sätt än att kommunen faktiskt avsåg att tillgodose segelsällskapets intressen. Och det torde vara olagligt att expropriera mark från en privatperson för att gynna ett segelsällskap. Precis som Magnus Larssons jurist skrev i överklagandet.

Kommunjuristen fortsatte:

“Såvitt kommunen känner till kan också vem som helst som är intresserad av båtliv inträda som medlem i Vänersborgs segelsällskap.”

Wow! Allmänheten hade tillgång till stränderna och bryggorna vid segelsällskapets fastighet – bara de blev medlemmar i Vänersborgs Segelsällskap… Alla hade samma rättigheter och möjligheter – bara de blev medlemmar i Vänersborgs Segelsällskap. Den som ville utnyttja allemansrätten i Sikhall måste bli medlem i Vänersborgs Segelsällskap… Och det skrev kommunen till en domstol… Wow!

Jag tolkar kommunens skrivning som att kommunen faktiskt gynnade Segelsällskapet, därför att det var detsamma, menade kommunen, som att gynna allmänheten – vem som helst kunde ju bli medlem i VSS… Jag undrar hur övertygad kommunjuristen var om vem som hade rätt i konflikten. Det här resonemanget skulle aldrig hålla i en domstol.

Kommunen använde också ett beslut av regeringen från år 2000 som skäl för att Magnus Larsson hade fel i sitt överklagande, och kommunen rätt. Förhållandena var likadana som i Sikhall, menade kommunen, och i det rättsfallet vägde kommunens intressen tyngre än den privata köparens. Jag kan inte få tag i rättsfallet och kan därför inte uttala mig

Men så avslutades kommunens yttrande till Länsrätten lite, eller mycket, överraskande:

“Under förutsättning att kommunen och Magnus Larsson hittar en rimlig överenskommelse är dock kommunen inte främmande för att sälja de delar av fastigheterna till Magnus Larsson som kommunen inte behöver för ovan angivna ändamål.”

Oops.

Ville kommunen hitta en överenskommelse med Magnus Larsson helt plötsligt? Ångrade kommunen, och kommunjuristen, kommunfullmäktiges beslut? Insåg kommunjuristen att domstolen aldrig skulle hålla med kommunen och nu skulle det räddas det som räddas kunde…?

Eftersom det redan hade fattats beslut, så hade det. Därför måste kommunen fullfölja förköpet och sedan sälja tillbaka den större delen av fastigheterna till Larsson. Det gick inte att bara förköpa de delar som kommunen behövde. Inte i detta läge.

Denna avslutning visade onekligen att kommunen på ett klart och tydligt sätt erkände att den ansåg sig bara behöva vissa delar av Magnus Larssons fastigheter. Men varför hade kommunen ändrat sig? Varför kunde inte kommunen sagt detta från början och gjort upp med Larsson? Han hade ju erbjudit kommunen just precis denna överenskommelse. Och det var ju också vad Lars Blomgren (FP) hade föreslagit i kommunfullmäktige.

För övrigt avvisade kommunen Magnus Larssons begäran om muntlig förhandling och syn på plats.

Fortsättning följer i bloggen Historien om Magnus Larsson (13)”.

PS. Ju fler bloggar jag publicerar och ju längre fram i historien jag kommer desto fler personer ”med erfarenheter” från kommunhuset hör av sig. De både bekräftar och understryker att det spreds i huset att Magnus Larsson skulle motarbetas. Det var flera som inte var bekväma med detta, men det fanns starka politiska krafter i bakgrunden.

PPS. Alla faktauppgifter i denna blogg är hämtade från dokument i kommunens diarium.

===

Bloggar i denna serie:

%d bloggare gillar detta: