Arkiv

Författararkiv

BUN! BUN! BUN! (20/9)

18 september, 2021 Lämna en kommentar

På måndag är det dags för politikerna i barn- och utbildningsnämnden (BUN) att återigen ge sig in i elden. Höstens första sammanträde börjar kl 08.30. Och det sker fortfarande på distans.

Dagordningen är osedvanligt kort, men å andra sidan är de tre ärendena som ska behandlas tämligen “tunga”:

I ärende 2, “Reviderad förskole- och grundskoleplan 2021-2029: Förstudie om tillskapande av förskoleplatser i centrala Vänersborg och på Onsjö”, förväntas nämnden besluta att föreslå samhällsbyggnadsnämnden att:

“starta lokalplanering för utbyggnad av förskoleplatser på Onsjö”

Det behövs nämligen fler förskoleplatser i centrala Vänersborg (centrum, Mariedal och Torpa/Tärnan) samt på Onsjö fram till år 2029. Men med tanke på den stora utredning som ligger till grund för ärendet verkar det vid första påseendet vara ett förvånansvärt “okomplicerat” beslut.

Förskolorna i centrala Vänersborg och Onsjö är idag placerade på dessa platser:

De röda prickarna på kartan ovan visar de enskilda alternativen, Förskolan Villa Korseberg och Frida förskola. 

Antalet platser i de olika kommunala förskolorna i centrum och på Onsjö ser ut på följande sätt:

Utredningen bollar med olika alternativ för att tillskapa fler förskoleplatser, bland annat så ägnas både Tärnanskolan och Silvertärnan stort utrymme. Även Björkholmsgatans förskola behandlas, även om inte så utförligt. Det finns vidare olika alternativ utifrån den beslutade Holmängenskolan och för Onsjös tre förskolor. Alternativen diskuteras från många olika utgångspunkter, t ex pedagogiska och ekonomiska, utifrån kommunens mål, personalförsörjning, styrdokument, barnkonvention, integration, befolkningsutveckling osv.

Det är en gedigen utredning. Den tar tid att läsa igenom och sätta sig in i, några avsnitt är också tämligen “svåra”. Och efter genomläsning, bearbetning och analys skulle man vilja ha tid för att diskutera utredningen och slutsatserna med vårdnadshavare, partikamrater, företrädare för andra partier och andra intresserade. Det är viktiga frågor och det handlar om en hel del pengar. Därför var min första tanke när jag först såg förstudien att jag skulle begära bordläggning – inte för att jag är kritisk till slutsatserna utan för att det behövs mer tid för just diskussion och analys. Men så läste jag i slutet av utredningen:

“Då beslut angående handlingsalternativ inte kommer att kunna fattas av barn- och utbildningsnämnden förrän tidigast 20 september är tidplanen för detta mycket pressad och risk finns för förseningar. Anledningen är att förstudien har dragit ut på tiden.”

Oops. Tidplanen är tydligen så pressad att den politiska diskussionen typ inte hinns med. Det verkar knappt så att nämnden ens hinner besluta i tid. Med andra ord, nämnden bör lita på förvaltningens slutsatser och förslag.

Hmm… Vem är det som styr kommunen – politiker eller tjänstemän?

Men samtidigt som det är så bråttom med beslutet så ska det senare utarbetas detaljplaner, som kan ta ett år, och sedan kan bygglov etc överklagas, vilket kan ta ytterligare ett år…

När barn- och utbildningsförvaltningen i samarbete med andra kommunala förvaltningar har sammanställt alla fakta och allt underlag, diskuterat, jämfört och analyserat, så blir förstudiens/utredningens slutsats, och beslutsförslag, kort och gott att BUN måste skapa fler förskoleplatser på Onsjö.

Förvaltningen själv sammanfattar utredningen och ärendet:

“Förstudien bedömer att det är lämpligast att använda delar av Holmängenskolan för att tillskapa 85 förskoleplatser i centrala Vänersborg. 30 av platserna ersätter Björkholmsgatans förskola. Förstudien bedömer även att 30 förskoleplatser tillskapas på Onsjö genom att bygga ut Skördegatans förskola.”

Det kan väl tilläggas att precis som Björkholmsgatans förskola kommer att uppgå i Holmängenskolans förskola så kommer Norra skolans elever att ingå i Holmängenskolan. Jag tror ibland att det medvetet pratas tyst om Norra skolans öde. I utredningen står det:

“I inventeringen har Norra skolan ingått som kommer att tomställas då Holmängenskolan står klar. … Norra skolan har dessutom en omfattande fuktproblematik vilken inte beräknas kunna åtgärdas på grund av att investeringsmedel för renovering inte beviljats.”

“Tomställas”…?

Det är brist på medel för att åtgärda fuktproblematiken som orsakar “tomställningen”. Liksom att skolan är för stor för att göras om till förskola eftersom det i dagsläget inte finns några:

“andra verksamheter som skulle kunna samnyttja lokalerna med en förskola.”

Norra skolans öde är tragiskt. Det finns inga politiska beslut om nedläggning, ändå ska den bli “tomställd”. Vilket hemskt ord förresten… Jag funderar på vem som egentligen har bestämt att Norra skolan ska “tomställas” – och därmed läggas ner…

För att “pusslet” ska gå ihop krävs det att det finns lokaler till förskolan på Holmängenskolan hösten 2024. Och det ska finnas “lediga” lokaler där menar utredarna:

“…prognoserna för elevantalet gällande årskurs F-6 i centrala Vänersborg har skrivits ned samt att Tärnanskolan har utökat sina lokaler i Gamla Silvertärnan sedan beslutet om Holmängenskolan togs…”

Behovet av en utbyggnad på Skördegatan har att göra med att det är dags att “skrota” modulen som har stått där sedan 2010.

Kostnaderna för att förverkliga förstudiens förslag är naturligtvis intressanta.

“Den preliminära investeringskostnaden för en utbyggnad av Skördegatans förskola beräknas uppgå till 14 miljoner kronor med en beräknad utökad årshyra på cirka 900.000 kronor. Genom att bygga ut Skördegatans förskola kan modulen på Skördegatans förskola avvecklas. … Hyran för modulen är 406.496 kronor/år. Den utökade årshyran efter utbyggnad och borttagande av modul blir cirka 494.000 kronor.”

Det räknas inte heller med några ökade verksamhetskostnader. Det blir det däremot på förskolan i Holmängenskolan. Den totala driftskostnaden för 55 fler barn beräknas bli nästan 6 milj kr per år.

Det ska noteras att utredningen “bara” sträcker sig till 2029. Vad som händer därefter vet man inte idag. Barnantalet skulle kunna öka ytterligare vilket då kanske kräver att hela Holmängenskolan behövs till grundskola. Då måste det finnas mark för att bygga en ny förskola. Fördelen med Holmängenskolan är att det relativt lätt och billigt går att omvandla förskoledelen till grundskola. Om kommunens planer på att bygga fler bostäder på Onsjö södra går i lås så kan det behövas en ny förskola där också.

Jag tycker att prognoserna för befolkningsutvecklingen är en osäkerhetsfaktor. Prognoserna för elevantalet fluktuerar nämligen år från år skriver förvaltningen, men vad säger att de inte fortsätter att göra det de kommande åren? Tänk om förskoledelen på Holmängenskolan behövs till fler elever redan 2024?

Till sist vill jag framhålla förskolans stora betydelse för barnens utveckling och lärande, särskilt för barn med “svag” socioekonomisk bakgrund. Förskolan bidrar till att barn får mer likvärdiga förutsättningar inför skolstarten och barnen får därför bättre förutsättningar att nå högre kunskapsresultat i grundskolan. Det viktigaste är kanske att förskolan betyder mycket för språkutvecklingen och det gynnar framför allt barnen som har ett annat modersmål än svenska. Förskolan spelar här en viktig roll för integrationen.

Ett annat stort ärende på måndag kommer från kommunfullmäktige.

När fullmäktige i november förra året fastställde budgeten för 2022, dvs mål- och resursplanen, så gavs ett uppdrag till kultur- och fritidsnämnden och barn- och utbildningsnämnden. Nämnderna skulle ta fram en överenskommelse kring de lokaler som nyttjas gemensamt.

Och det har de tillsammans med samhällsbyggnadsförvaltningen gjort:

“…fört en dialog och tagit fram en rapport, som kartlagt uppdraget samt tagit fram förslag till hantering/överenskommelse. För att denna överenskommelse ska kunna genomföras krävs erforderliga beslut från högre instans för båda nämnderna.”

Förvaltningarna är överens och de tänker, efter beslutet från “högre instans”, dvs kommunfullmäktige, gå vidare. Målet för förvaltningarna är att kultur- och fritidsförvaltningen ska hyra samtliga uthyrningsbara lokaler av samhällsbyggnadsnämnden, t ex skolornas idrottshallar, för att sedan hyra ut dessa i andra hand till både barn- och utbildningsnämnden och även till t ex föreningar.

Det betyder att kultur- och fritidsförvaltningen kommer att ha:

“huvudansvaret för de fritidsanläggningar som de har idag med tillägg för de uthyrningsbara idrottssalarna i skolorna. I ansvaret för lokalerna ingår även underhåll, skötsel, fast och lös inredning, vaktmästeri samt städning.”

Det verkar vara ett bra förslag.

Till sist ska delårsrapporten behandlas.

Och det är bara att gratulera. Man blir imponerad. Trots stor frånvaro under pandemin bland både lärare och elever och trots de massiva nedskärningarna av personalen under höstterminen 2020 och trots att antalet elever i behov av särskilt och språkligt stöd av olika slag fortsätter att öka och trots att det är brist på pengar för att möta dessa elever, så uppfylls alla nämndens förväntade resultat som ska bidra till att fullmäktiges inriktningsmål uppnås, alla utom ett…

Följande förväntade resultat får en grön plopp:

  • “Andelen barn inskrivna i förskolan ökar”
  • “Andelen barn och elever som upplever trygghet i lärandemiljön ökar”
  • “Andelen barn i förskolan som tar del av en undervisning av hög kvalité ökar”
  • “Andelen elever som når kunskapskraven i årskurs 1 ökar”
  • “Andelen elever i årskurs 9 som har behörighet till yrkesprogram ökar”
  • “Andelen elever i årskurs 7–9 med mer än 25 % frånvaro minskar”
  • “Vårdnadshavare upplever att kommunikationsplattformen skapar förutsättningar för vårdnadshavare att vara delaktiga i sitt barns utbildning”
  • “Fler medarbetare upplever hållbart, kommunikativt och modigt ledarskap”

Anna Karlefjärd från Karlstads universitet inledde läsåret för lärarna. (Se “Uppstart och omstart – och ej ansvarsfrihet”.) Hon lyfte den stora motsägelsen under covid19-pandemin – frånvaron bland elever och lärare har varit hög samtidigt som betygsresultaten har ökat. Karlefjärd berättade att ett nytt uttryck har myntats i forskarsverige, “pandemi-E”. Flera elever har fått ett godkänt betyg tack vara pandemin, ett godkänt betyg som de antagligen inte hade fått under normala omständigheter. Anna Karlefjärd menade att man i kommunerna måste “problematisera” detta förhållande. Jag kan inte se att det görs i delårsrapporten…

Eller är det kanske så att nämnden har fel förväntade resultat? Resultaten kanske inte har någon anknytning till verkligheten…?

Det enda förväntade resultatet som inte har fått en grön plopp är:

“Andelen barn och elever som upplever delaktighet i undervisningen och tar ansvar i miljö- och hållbarhetsfrågor ökar”

Resultatet har fått en gul plopp, dvs uppnås delvis.

Inte nog med alla pedagogiska framgångar, även ekonomiskt så går det utmärkt. BUN uppvisar den 31 augusti 2021 ett överskott på 10,3 milj kr.

Överskottet beror framför allt på den statliga sjuklönekompensationen under coronapandemin, för perioden januari-augusti. Förskolan har inte heller hunnit utnyttja statsbidraget för mindre barngrupper. Den tredje förklaringen till överskottet är att verksamheterna har haft färre barn och elever än budgeterat. Sedan ska vi inte glömma att förvaltningen minskade antalet anställda ganska drastiskt under höstterminen 2020. Den minskade personalstyrkan, som nämnden gick in i 2021 med, har naturligtvis bidragit till det positiva ekonomiska resultatet.

Förvaltningen beräknar emellertid att överskottet kommer att förbrukas under hösten. 

Orsaken är, menar förvaltningen, att antal barn och elever i behov av särskilt stöd fortsätter att öka i både kommunala och externa enheter. Och att det under hösten kommer upp mot 100 nya elever till Restad Gård som ska gå i Vänersborgs grundskolor. (Se “BUN (2): Arbetskläder och Restad Gård”.) Det betyder naturligtvis ökade kostnader. Här har dock kommunstyrelsens ordförande Benny Augustsson (S) gett ett löfte om att hela kommunen ska stå för kostnaderna – det förväntade överskottet ska användas. (Se “KF (3): Delårsrapport och Fossilfritt Vbg”.)

BUN:s prognos för år 2021 visar med andra ord ett nollresultat.

Och med det avslutar jag denna långa blogg. Har du några synpunkter – skriv en kommentar eller skicka ett mail, ett DM (=direktmeddelande, dvs privat meddelande) på Messenger går också bra.

Historien om Magnus Larsson (10)

17 september, 2021 1 kommentar

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen ”Historien om Magnus Larsson (9).

Förtalet och den illasinnade ryktesspridningen fortsatte i oförminskad takt. Och ju mer de falska påståendena upprepades, desto sannare tycktes de bli…

I en ny skrivelse från den 19 mars 2006 skriver Magnus Larsson, och det märks på tonen att han är både ledsen och desperat:

“Mina misstankar om fusk, mygel och smutskastning, blandat med politikers eget intresse i Sikhall har bara blivit starkare. Om samhällsbyggnadsnämndens ordförande inte varit delaktig i den här smutskastar kampanjen så hade han tagit mig i försvar och talat om för de andra politikerna att Magnus inte är en människa som stänger av vägar till skjutbanor och dylikt. Då han själv har fått en rundtur på ca 1 mil på de omtalade och enligt falska påståenden från vissa kommunpolitiker ”avstängda vägarna” på fastigheten Blekan av min far Håkan Larsson. Denna rundturen skedde för ca 1½ år sedan och om samhällsbyggnadsnämndens ordförande inte fullkomligt tappat sitt minne så bör ni kanske fråga honom om hur många vägbommar han passerade.
Ni enstaka illasinnade politiker inom Vänersborgs kommun, ni får faktiskt förstå att ni har passerat gränsen för all redlighet. … Men som läget är just nu så har ni misstänkliggjort, ljugit och smutskastat mig så grovt att jag inte ens kan hämta en karta på statsingenjörskontoret utan att höra ofördelaktiga saker om mig. Jag har tagit väldigt illa vid mig. Jag tror inte att ni förstår vad ni har gjort. Så här illa och orättvist får man inte behandla människor.”

Tja, det är väl inte mycket att kommentera, mer än att “samhällsbyggnadsnämndens ordförande“ var Bo Carlsson (C). Det var något som var helt galet. Och jag såg det inte… Inte då.

Nästan en månad senare, den 10 april, skrev Magnus Larsson igen. Han hade inte fått någon reaktion på de skrivelser som han hade skickat tidigare. Han efterfrågade väldigt bestämt ett svar från någon i kommunen.

Och så hade Magnus Larsson blivit kontaktad av James Bucci i Vänsterpartiet…

“Jag har blivit kontaktad av James Bucci (vp) som ställt frågor till mig angående ärendets skötsel. James Bucci med flera i VP har tagit del av samma lögner som att jag stänger av vägar, skjutbanor och dylikt. De har också tagit del av allmän smutskastning mot mig, från bl a YY (fv). (Magnus Larsson skriver ut namn; min anm.) James Bucci hävdar att hade sanningen kommit fram tidigare hade valresultatet i kommunfullmäktige varit helt annorlunda.”

Magnus Larsson menade i sin skrivelse också att kommunfullmäktiges beslut inte kunde vara lagligt under de här omständigheterna.

Jag vet inte exakt vad det var som fick Bucci att inse att det låg en och annan hund begravd i detta ärende. Kunde det ha varit en droppe smutskastning för mycket från en medlem i det dåvarande lokala partiet Folkviljan som fick bägaren att rinna över? Vad det än berodde på, när det luktade orättvisor och mygel, då vet jag av erfarenhet att det tänds något hos Bucci…

James Bucci (V) ville ha reda på sanningen. Bucci åkte direkt ut till källan, dvs till Magnus Larsson, och förhörde sig om förköpsprocessen. Det kanske ska påpekas att Bucci inte hade träffat Magnus Larsson innan. Känner jag Bucci rätt så tog han sannolikt även kontakt med andra människor. Han läste med all säkerhet också Larssons olika skrivelser.

Bucci skrev ett brev till kommunen. Det var den 12 april 2006. Den direkta orsaken var att Magnus hade nämnt honom vid namn i sin skrivelse två dagar innan.

Bucci skrev:

“Angående det som Magnus kallar för ”ärekränkning, smutskastning och grova lögner” så är jag av åsikten att om Magnus Larsson talar sanning i sin version av vissa saker så borde han rimligen få ursäkter från personer som har spridit felaktig ”ärekränkande” information.”

Bucci var lite försiktig, men ändå ganska tydlig. Han fortsatte:

“Angående Sikhall ärendets gång så upplever jag, med tanke på vad jag känner till idag, att jag hade röstat annorlunda i kommunfullmäktiges votering och med dem orden har jag, också uttryckt mig till Magnus.”

Det var synnerligen intressant. Tre och en halv månader efter fullmäktiges beslut så medgav Bucci att han röstade fel. Bucci nämnde i sitt brev också namnet på den person som han hade hört förtala Magnus Larsson. Och det kan väl betraktas som mindre försiktigt…

Bucci avslutade brevet med att uttrycka en önskan om att parterna, Larsson och kommunen, skulle sätta sig ned och nå en uppgörelse. Han såg stora möjligheter för parterna att kunna komma överens.

I en tidigare blogg nämnde jag ett brev från politikern Eric Olsson i Gestad. (Se “Historien om Magnus Larsson (5)”.) Han skrev till kommunen och kritiserade kommunen för misskötseln av Sikhall. Olsson var centerpartist och alltså partivän med Bo Carlsson. Men det hindrade inte Olsson att se verkligheten som den var – han stödde helt öppet Magnus Larssons fastighetsförvärv i Sikhall.

Eric Olsson skrev den 6 juni 2006:

“det är till glädje för bygden, vi som bor i området ser med tillfredsställelse på vad som händer. Han (dvs Magnus Larsson; min anm) har möjligheter och kunskaper att kunna återställa området i ett värdigt skick till fromma för båtlivet, för människorna i bygden, för Sikhalls magasin genom en fin parkering.
Som avslutning en vädjan till Vänersborgs kommun att rusta upp Sikhallsbadet och inte slå undan möjligheterna för de människor som vill och kan göra något positivt för sin hembygd kommun.”

Det var en viktig röst som hördes.

Opinionen började svänga. Allt fler politiker insåg att de hade blivit lurade av de styrande partierna, med Lars-Göran Ljunggren (S) och Bo Carlsson (C) i spetsen. De började ifrågasätta argumenten. Men alltför många vägrade fortfarande lyssna på rationella argument – och sanningen… Och flera av dem hävdar, beklämmande nog, alltjämt att de hade rätt om Magnus Larsson…

Och med tanke på hur Magnus Larsson behandlas än idag av politiker och tjänstemän i kommunhuset så tycks dessa personer vara i positioner där de kan sabotera Magnus Larssons planer och ambitioner för Sikhall…

Fortsättning följer…

PS. Efter gårdagens blogg så har personer hört av sig med fler uppgifter om politiker och tjänstemän som mycket aktivt spred de illasinnade ryktena kring Magnus Larsson – bland annat spred en dåvarande förvaltningschef uppenbara lögner.

PPS. Alla faktauppgifter i denna blogg är hämtade från dokument i kommunens diarium.

===

Bloggar i denna serie:

Historien om Magnus Larsson (9)

16 september, 2021 2 kommentarer

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen ”Historien om Magnus Larsson (8).

Kommunfullmäktiges beslut om förköp den 20 december 2005 var ett unikt beslut. Och särskilt unikt, och anmärkningsvärt, var det därför att det inte fanns några egentliga anledningar eller argument för den så att säga “totala” åtgärden att förköpa samtliga fastigheter i Sikhall tillhörande Magnus Larsson. (Utom en liten sommarstuga.)

Och om det verkligen fanns någon anledning för kommunen att överhuvudtaget förköpa och äga mark i området, så kunde det, precis som Lars G Blomgren hade föreslagit i fullmäktige (se ”Historien om Magnus Larsson (7)”), bara vara fråga om att kommunen behövde några mindre delar av fastigheterna för sina planer – och för allmänheten. De behov som kommunen såg framför sig för egen del och för allmänheten kunde dessutom lätt ordnas på helt andra och enklare sätt än förköp, t ex med servitut eller en detaljplan. Och allemansrätt och strandskydd kunde inte ens Magnus Larsson sätta sig över, om nu kommunen trodde eller befarade detta.

Kommunens argument för att förköpa Magnus Larssons fastigheter var alltså tunna och tämligen ovidkommande. Och antagligen inte ens lagliga… (Se “Historien om Magnus Larsson (8)”.) De höll inte för en närmare analys och granskning. Det kunde egentligen vem som helst se, särskilt som Magnus Larsson var villig att ingå kompromisser som innebar att kommunen fick köpa de delar av marken som kommunen ansåg sig behöva för att utföra de åtgärder som kommunchef Mahlviker påstod var planerade.

Och för övrigt, ett av de absolut viktigaste syftena med Magnus Larssons köp av fastigheterna var just att utveckla Sikhall. Han hade ännu större ambitioner med Sikhall än vad kommunen kunde drömma om.

Men det var, som jag ser det, helt enkelt andra motiv som låg bakom kommunens vilja att förköpa – alltihop. Det handlade om Magnus Larsson och att han hade lagt det högsta budet på fastigheterna. Och det ogillades av någon, eller några… Varav åtminstone någon återfanns i kommunhuset. De ville inte att Magnus Larsson överhuvudtaget skulle finnas i Sikhall.

För att övertyga de politiker som inte var särskilt insatta i frågan och även allmänheten, om nödvändigheten för kommunen att köpa samtliga fastigheter så pågick en smutskastningskampanj mot Magnus Larsson, samtidigt som den politiska processen. Jag har snuddat vid den vid ett flertal tillfällen i mina bloggar.

Förtalskampanjen var omfattande och intensiv. Och eftersom argumenten för förköp inte var särskilt övertygande. så använde de mest inbitna expropriationsförespråkarna därför ”alternativa fakta och argument”. På det sättet skulle de kunna övertyga de okunniga och tveksamma, typ undertecknad bloggare, om nödvändigheten av förköp.

I den tidigare refererade skrivelsen från Gunnar Lidell (M) den 22 januari 2006 så visar det sig att det fanns folk redan då, som hade dessa tankar. Lidell skrev:

“När det gäller den nu aktuella köparen (dvs Magnus Larsson; min anm), har ett antal personer per telefon eller direkt, menat att en man med köparens brokiga förflutna(X) till varje pris skulle förhindras att köpa Sikhall. För egen del, då jag aldrig tidigare träffat eller talat med köparen, har dessa otaliga rykten gjort att jag intresserat mig för att få reda på fakta. Samtal med ett stort antal personer med, enligt min mening gott omdöme, har gett en helt annan bild av köparen än den som hans motståndare uttalat. Jag anser att rykten kring köparens person kan ha påverkat diskussionen som föregått kommunfullmäktiges beslut.”

Gunnar Lidell lämnade inget åt slumpen. Han tog reda på fakta. Det pågick en förtalskampanj riktad mot Magnus Larsson.

Magnus Larsson själv såg tidigt nödvändigheten av att förklara och försvara sig mot förtalet och ryktesspridningen. Det gjorde han ofta i sina skrivelser. Och nu, många år efteråt, så förstår jag hur förödmjukande, sårande och möjligtvis även nedbrytande detta måste ha varit för Magnus. Jag förstår också mycket väl hur detta påverkade honom i kontakterna och förehavandena med kommunen… Och kanske gör så än idag…

Den 1 mars 2006 anmälde Magnus Larsson Vänersborgs kommun till JO. Som ombud använde sig Magnus Larsson av advokatbyrån Urwitz & Mattsson AB. Kommunen anmäldes för sin handläggning och hantering av förköpsärendet i stort. Men även ryktesspridningen beskrevs i anmälan:

“Inför kommunfullmäktiges beslut om att utöva förköpsrätten har en omfattande och graverande smutskastning ägt rum mot Magnus Larssons person. Med största sannolikhet har denna kampanj påverkat kommunfullmäktiges beslut.”

Det var precis det som även Lidell misstänkte. Juristen Sverker Mattsson fortsatte:

“Inom Vänersborgs kommun har det under ärendets handläggning spritts kraftiga lögner gentemot Magnus Larsson av ärekränkande natur. Smutskastning och misstänkliggörande har skett från flera personer och bl a från kd:s “XX” (i anmälan nämns namnet; min anm). Bl a har det påståtts att Magnus Larsson skulle vara en människa som stänger av vägar med vägbommar, bl a en skjutbana, att han är en buse och en människa man ej kan ha förtroende för, att Magnus Larsson skulle vara en mycket speciell människa och att han rent allmänt kan ifrågasättas. Det skall nämnas att “XX” överhuvudtaget aldrig har råkat Magnus Larsson.”

Det nämns alltså namn i JO-anmälan. Jag tror inte att Magnus Larsson egentligen hade något val, smutskastningen hade gått över alla gränser. Han var tvungen att försvara sig och sin personliga heder.

Smutskastningen handlade t ex om att Larsson avverkade skog och vidtog andra åtgärder på sin mark som var olagliga. (Se ”Historien om Magnus Larsson (6)”.) Ryktena om att han satte upp staket, stängsel och farthinder, och gud vet vad, för att utestänga allmänheten från sin mark var, som poängterades i JO-anmälan, särskilt starka och ofta förekommande. Jag vill minnas att det till och med förekom insändare i TTELA om detta. Magnus Larsson såg sig nödgad att i en av sina inlagor till kommunen skriva:

“Jag tycker att jag har visat på min fastighet Bleken i Sundals-Ryr att jag inte stänger ute allmänheten, dels används mina skogsvägar av bygdens ryttare och ingen har blivit stoppad av mig. På denna fastighet fanns en skjutbana som föregående ägare sade upp dåvarande arrendator en sportskytteklubb, jag har iordningställt denna skjutbana och alla som frågar har fått låna den kostnadsfritt. Ovanstående kan verifieras Sundals-Ryrs byalag (namn och telefonnummer; min anm) och ryttare i bygden.”

Det fanns också flera personer som skrev till kommunen och dementerade de illasinnade ryktena. Så t ex skrev ordförande i Sundals Ryrs byalag till kommunen och verifierade vad Magnus skrev om skytteklubben. Även 12 personer på Kroppefjäll med anknytning till ridning intygade för kommunen att de hade obegränsad tillgång till Magnus mark. Jag vet också att t ex Gunnar Lidell åkte runt på Magnus Larssons marker för att kontrollera ryktena. Lidell hade även samtalat med grannar. Hans slutsats var entydig, det låg inte någon som helst sanning i förtalet – allt var lögn. Magnus Larsson utestängde inte allmänheten från sin mark.

Det spreds också rykten om Magnus Larssons personlighet och beteende. Personligen hade jag hört sådana uttalanden från både politiker och tjänstemän, och faktiskt även från fd partikamrater. Det berättades om vilken ”dålig” och oärlig människa Magnus Larsson var. Och är. Priset togs när en företrädare för ett annat parti kom in till Vänsterpartiet under en ajournering på kommunfullmäktiges sammanträde och “informerade” om denne Magnus…

Vid senare tillfällen, när jag förstod att allt var lögn, konfronterade jag faktiskt personer. Ingen hade någonsin något “kött på benen”, allt var påhitt.

Under de senaste åren har jag träffat människor i bygden, både ”gamla” elever och vårdnadshavare men även kollegor och vänner. Nu senast på “Sikhall Rock 1.0”, (Se “DP Sikhall (1): Ny detaljplan”.) De har bara haft positiva saker att berätta om Magnus och hans betydelse för bygden.

Fortsättning följer i bloggen Historien om Magnus Larsson (10)”.

PS. Alla faktauppgifter i denna blogg är hämtade från dokument i kommunens diarium och egen erfarenhet.

===

Bloggar i denna serie:

Kunskapsförbundet 14/9

15 september, 2021 Lämna en kommentar

Igår tisdag hade Kunskapsförbundet Väst (KFV) sitt första sammanträde för hösten. Och eftersom några ledamöter var frånvarande fick en gammal vänsterpartist som undertecknad bloggare äran att bli ordinarie.

Sammanträdet innehöll som vanligt mycket information. Lutz Rininsland (V) nämnde vid ett tillfälle på mötet att denna information borde spelas in/filmas så att ledamöterna kunde titta på föredragningarna en gång till i efterhand. Ordförande Maud Bengtsson (S) var mycket positiv till idén. Själv funderar jag på om inte dessa filmer i så fall borde läggas ut på YouTube. (Jag tror att KFV har någon kanal som man kan prenumerera på.) Då skulle alla intresserade få tillfälle att lyssna och se på de föredragningar och den information som nu bara förbundsdirektionens ledamöter har förmånen att få ta del av.

Sammanträdet började med att ordförande Maud Bengtsson berättade om det senaste ägarsamrådet, dvs det möte då presidiet i förbundet träffar presidierna från Trollhättans och Vänersborgs kommunstyrelser. Vänersborgs och Trollhättans kommuner äger ju tillsammans Kunskapsförbundet.

De extra pandemipengarna från staten till kommunerna hade diskuterats på ägarsamrådet. Trollhättan berättade att de ämnar fortsätta med sin besynnerliga och orimliga fördelningsmodell, dvs att förutom låg- och mellanstadierna ska även förskolan få del av statsbidraget. Det innebär att det blir mindre pengar kvar till gymnasieeleverna. I Vänersborg är det något bättre, men ändå inte rättvist. Här ska de statliga pengarna fördelas lika mellan alla elever från förskoleklassen till åk 3 i gymnasiet, men inte till barnen i förskolan alltså.

Det är orimligt anser jag att förskolebarn och elever i låg- och mellanstadiet ska få lika mycket pengar per barn och elev som eleverna i högstadiet och gymnasiet. Stödet borde användas till elever vars skolgång har drabbats hårdast av pandemin och som är i slutskedet av sin utbildning. Eleverna som började åk 3 på gymnasiet nu i höst har haft distansundervisning i stort sett under tre terminer. Eleverna i förskoleklassen gick inte ens i skolan under “den kritiska” pandemitiden… Och eleverna på vuxenundervisningen får inga pengar överhuvudtaget…

Men. Ett positivt besked från ägarsamrådet var att KFV uppmanades av kommunerna att begära extra pengar för vuxenundervisningen. Vilket KFV redan har gjort genom ett ordförandebeslut. Det kan faktiskt bli så att kommunerna ger ett extra bidrag i höst till KFV. Och det vore synnerligen välkommet.

Kunskapsförbundets operativa chef Camilla Kauffeldt rapporterade om höstens skolstart samt coronaläget. Eleverna har varit mycket positiva till att få gå i den riktiga, ”fysiska” skolan igen. Och det kan man förstå. Det är väl bara att hoppas att den glädjen håller i sig… Kauffeldt berättade även att det har öppnats möjligheter för eleverna att vaccinera sig direkt på plats i skolorna. Förra veckan var det därför nästan 700 elever som fick sin första spruta. Ungdomarna tycks föregå med gott exempel när det gäller att vaccinera sig. Och nästa vecka kommer också vaccinationen på vuxenutbildningen igång.

Magnus Åberggymnasiet är nu färdigrenoverat och klart. Det betyder att samtliga förbundets gymnasieskolor är nyrenoverade, moderna och inbjudande.

Tyvärr blev den nya hästutbildningen inställd. Det fanns inte tillräckligt många sökande. Men KFV försöker nästa år igen.

Och så var det lite ekonomi…

Ekonomerna arbetar just nu med delårsrapporten, men direktionen fick en liten förhandsinformation av ekonomichef Marie Nordvall. Årets prognos ligger på ett överskott på 2,2 milj kr. Då ska det dock noteras att gymnasiet prognostiserar ett underskott på nästan 3,8 milj. Det beror på att ett statsbidrag för introduktionsprogrammen försvann helt plötsligt, att lovskolan på påsk- och sportloven kostade och att den extra löneutbetalningen som det nya läraravtalet innebar inte var budgeterad.

Rektorerna Carolina Blomster, Therese Höög och Johanna Lunneryd berättade utförligt och upplysande om hur förbundets förfogandeanslag hade använts och planeras att användas. Det är extra pengar som direktionen har delat ut till vissa program.

Det är svårt att på ett rättvisande sätt redogöra för denna information. (Den borde finnas på YouTube…) Men det handlar om olika åtgärder för att stödja elever med att uppfylla kunskapskraven. Jag får nöja mig med att konstatera att det utförs ett fantastiskt arbete bland pedagogerna ute i verksamheterna – till och med en gammal fd lärare som jag blir mycket imponerad.

Och som vanligt får jag som politiker dåligt samvete över att de i verksamheten får alltför få resurser för det viktiga arbete som de utför. Å andra sidan är det inte Vänsterpartiets fel…

Utvecklingschef Maria Hildefors gick igenom “tendenser i elevernas kunskapsresultat”. (Även denna information borde ha filmats.)

Det blev mycket statistik, väldigt mycket. Det är svårt att redovisa denna i en enkel blogg. Utvecklingschefen själv sammanfattade på följande sätt när det gällde gymnasieskolans nationella program:

  • “Fortsatt stabila resultat”
  • “‘Vartannat år’-trenden har till viss del brutits”
  • “Bättre likvärdighet mellan män och kvinnor”
  • “Fortsatt utmaning med FT, HA och BF”
  • “Fortsatt behov av kompensatoriskt arbete”

Min spontana reaktion när jag fick höra att de genomsnittliga betygspoängen i Kunskapsförbundet har legat på en stabil nivå från 2013/14 till och med 2020/21 var att det måste vara ett oerhört positivt resultat. Lärare och undervisning är ju så att säga bara en del av lärandet. Den andra är eleverna själva… Och under de senaste åren har det ju börjat ett stort antal elever med ett annat modersmål än svenska. Det måste ha varit ett stor utmaning för gymnasieskolorna, men som sagt – det ser ut som om Kunskapsförbundet har lyckats bra.

Sedan får man inte glömma att de elever som kommer till KFV har större utmaningar än de som går på friskolor. Det är som Lutz Rininsland (V) sa:

“Befolkningen har förändrats, men inte befolkningen som söker till friskolor.”

Friskolorna lockar till stor del till sig de mest lönsamma eleverna – de mest studiemotiverade och de med välutbildade föräldrar. På de kommunala skolorna blir ofta de ”olönsamma eleverna” kvar. Det är de nyanlända, elever med utländsk bakgrund och de med föräldrar med lägre utbildningsnivå. Det är elever där andelen i behov av särskilt, språkligt eller socialt stöd är högre.

Förra läsåret var det 1.159 elever på vuxenutbildningen som läste någon kurs på grundläggande nivå och 1.800 elever som läste kurser på gymnasial nivå. Maria Hildefors sammanfattade resultaten av statistiken för vuxenutbildningen:

  • “Kvinnorna lyckas i högre utsträckning än männen”
  • “Elever på Vänerparken lyckas bättre”
  • “Stabil nivå för andelen godkända gymnasiekurser”
  • “Ökade genomströmningstider på Sfi”

Förbundsdirektör Johan Olofson avslutade informationen med att bland annat berätta om de två nya utomhusbanorna för padel på MÅG och att det traditionella personaleventet flyttas till våren pga pandemin.

Sammanträdet avslutades kl 12.05.

Till sist något helt annat.

Det handlar inte om Kunskapsförbundet, men likväl utbildning. På Högskolan Västs datorer kan du inte läsa denna blogg. I varje fall inte om du sitter på högskolan och arbetar som ”gäst”. Du får upp meddelandet att min blogg är blockerad. Det betyder att använder du bara högskolans datorer eller datorer i Kina så kan du t ex inte läsa om alla skandaler i Vänersborgs kommun… (Se en blogg från den 26 september 2012, ”Några ord om det fria ordet”.) Det går dock att läsa bloggen på kommunens datorer, blockerandet av bloggen i november 2014 var bara tillfälligt. (Se ”Bloggen och kommunen”.)

Historien om Magnus Larsson (8)

14 september, 2021 1 kommentar

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen ”Historien om Magnus Larsson (7).

Kommunfullmäktige fattade den 20 december 2005 det extraordinära beslutet att förköpa Magnus Larssons fastigheter i Sikhall. Det var ett tämligen ovanligt beslut. Jag vet inte att expropriationer har stått på dagordningen varken förr eller senare under min tid som kommunpolitiker. Och särskilt anmärkningsvärt var det när kommunen egentligen inte hade något behov av i varje fall den absolut största delen av marken…

Och Magnus Larssons, och många andras, uppfattning var att kommunfullmäktige faktiskt hade överskridit sina befogenheter med beslutet. Den 20 januari 2006 diarieförde Länsrätten i Vänersborg en begäran om laglighetsprövning av kommunfullmäktiges beslut. Det innebar att Magnus Larsson överklagade kommunens beslut. Som det stod i överklagandet:

“Magnus Larsson gör gällande att Vänersborgs kommuns beslut om förköp strider mot lag och att kommunfullmäktige genom beslutet överskridit sin kompetens.”

I denna blogg ska jag helt enkelt återge i stort sett hela inlagan från Advokatfirman Kjällgren. Det är till viss del en ganska tung läsning, men jag anser att överklagandet för det första är en mycket bra sammanfattning av hela ärendet och för det andra återger Magnus Larssons syn på processen på ett föredömligt sätt. Den som har skrivit överklagandet är juristen Anders Lundmark. Jag har fått till mig från säkra källor att advokat Lundmark var, och är, en mycket skicklig jurist och en av de främsta i landet på denna typ av frågor. Och det märks, överklagandet är oerhört kunnigt och stringent. Jag rekommenderar verkligen att du läser texten till Länsrätten.

Det viktigaste i inlagan är när, som det heter på juridikspråk, grunderna för laglighetsprövningen utvecklas, och det är denna del som jag ska återge. 

Så här skrev advokat Anders Lundmark den 19 januari 2006 till Länsrätten i Vänersborg:

Bevarandeintresset
Att det gamla spannmålsmagasinet har ett stort kulturhistoriskt värde är ställt utom tvivel. Byggnaden har därför förklarats som byggnadsminne av länsstyrelsen med skyddsföreskrifter bland annat innebärande förpliktelse för ägaren att sörja för vården av byggnaden. För att ytterligare stärka skyddet för byggnaden har denna upplåtits genom nyttjanderättskontrakt till en stiftelse, Stiftelsen Sikhalls Magasin, som ombesörjer det fysiska underhållet. Avtalstiden för upplåtelsen uppgår till 50 år med förlängningsrätt vid avtalstidens utgång.
I förarbetena till de ändringar i förköpslagen som infördes år 1984 (prop 1983/84:141) har förutsatts, att förköp i nu aktuellt avseende skall syfta till att bevara skyddsvärda byggnader som annars riskerar att gå förlorade. Sålunda motiveras bestämmelsen med att även byggnader som inte kan omfattas av byggnadsminnesförklaring bör kunna ges skydd genom att det allmänna övertar äganderätten till fastigheter. Vidare hänvisas till att kommuners möjligheter till rivningsförbud enligt plan- och bygglagen endast kan ge ett tidsbegränsat skydd. Av detta följer således, att det för utnyttjande av förköpsrätt med stöd av 1 § 1 st 4 p förköpslagen måste föreligga någon form av rivningshot eller annat hot mot byggnadens bestånd.
Det bestrids att det skulle föreligga någon som helst risk för att magasinsbyggnaden skulle försvinna eller förstöras genom att fastigheten bibehålls i privat ägo. Byggnaden har idag ett fullgott skydd genom byggnadsminnesförklaringen och de bindande föreskrifter som givits för dess bevarande. Vidare är det svårt att förstå vilket allmänt intresse som skulle tillgodoses genom att kommunen övertar äganderätten till jord- och skogsfastigheten, då kommunen ändå inte kan råda över byggnaden under överskådlig tid enär denna är upplåten till stiftelsen. Byggnadens bevarande saknar således helt beröring med om kommunen äger fastigheten eller ej. Eftersom det inte förelegat något allmänt intresse eller behov i detta avseende av att fastigheten är i allmän ägo, har kommunen inte haft rätt att inträda i köpet på denna grund.

Friluftsliv
Förköpsrätt får även utnyttjas i det fall att det föreligger ett väsentligt behov av mark för att tillgodose idrott eller friluftsliv. Bestämmelsen infördes genom de ovan omnämnda ändringarna i förköpslagen år 1984. Av såväl lagtexten som förarbetena framgår, att denna grund för rätten till förköp är densamma som för rätten till expropriation enligt 2 kap 9 § expropriationslagen. I förarbetena till nämnda ändring av förköpslagen framhöll departementschefen bland annat följande.
”För att förköpsrätt skall föreligga måste enligt min mening kommunen i sin planering kunna visa att den behöver råda över marken på ett sådant sätt att det krävs att marken förvärvas. Behovet av mark för friluftsliv bör med andra ord vara av den arten att annan markanvändning bör underordna sig friluftsintresset och att detta inte kan garanteras på annat sätt än att marken förvärvas.”
Det krävs således att det föreligger ett väsentligt behov av marken för att kommunen ska kunna tillgodose friluftsintresset ifråga. Vidare har kommunen att påvisa, att den behöver råda över området och att detta inte kan ske på annat sätt än genom att marken förvärvas. Av det ovan citerade förarbetsuttalandet följer också, att det måste finnas någon annan, konkurrerande markanvändning som inte kan garanteras bli underordnad friluftslivsintresset såvida kommunen inte inträder som ägare till fastigheten. Satt i detta rättsliga ljus framstår kommunen beslut om förköp som ogrundat främst av följande skäl.
Området omfattas av strandskydd. Härav följer att det inte är tillåtet att inom 300 meter från strandlinjen uppföra byggnad. Det är inte heller tillåtet utföra anläggningar eller andra anordningar som hindrar eller avhåller allmänheten från att beträda området. Redan av strandskyddet följer, att de delar av fastigheterna som kommunen uttalad bör skyddas för allmänhetens tillgänglighet redan är skyddade i detta avseende. Något bärande skäl att strandområdena skall vara i kommunal ägo finns därmed inte.
Beträffande framtida möjligheter för fortsatt uthyrning av båtplatser vid bryggorna på Sikhall 1:4 och möjligheter till sjösättning av småbåtar vid rampen är dessa tryggade även om fastigheten är i privat ägo. Strandområdet kan nämligen inte användas för annan verksamhet än den nuvarande. Tvärtom har på ett tydligt sätt framkommit under kommunens beredning av ärendet, att Magnus Larssons syfte med förvärvet av fastigheten bland annat är att just utveckla dessa möjligheter. … Det har saknats anledning för kommunen till antagande att kommuninvånarnas möjligheter till förhyrning av båtplatser på fastigheten skulle försvinna eller minskas. Tvärtom utgör ett privat ägande till fastigheten en garant för att ekonomiska medel lösgörs för upprustning av bryggorna och att dessa utnyttjas på ett effektivt sätt.
Det må härvid också framhållas, att det för att rätt till förköp eller expropriation skall föreligga krävs, att syftet med kommunens förvärv är att marken skall bli tillgänglig för envar (…). Det är således inte lagenligt att ett förvärv sker med syfte att tillgodose exempelvis en sluten förenings önskemål om tillgång till mark eller vatten. Detsamma har ansetts gälla för öppna föreningars behov av mark där utövandet av föreningens verksamhet av praktiska skäl är begränsat till ett visst antal medlemmar, exempelvis när det gäller båtföreningar där det endast finns ett bestämt antal båtplatser. Det har under beredningen av nu aktuellt ärende hos Vänersborgs kommun kommit i dager, att det föreligger ett starkt intresse hos det segelsällskap som äger den till Sikhall 1:4 angränsande fastigheten Sikhall 1:22 att få tillgång till ytterligare strandområde för anläggande av bryggor. Det är dock inte lagligt för kommunen att genom utnyttjande av förköpsrätt tillgodose detta enskilda intresse.
Vänersborgs kommun har under beredningen av ärendet som skäl för förköp pekat på att det föreligger behov av ytterligare parkeringsplatser i området samt att den campingplats som finns i Sikhall delvis är belägen på Sörbo 1:4. Sistnämnda uppgift är direkt felaktig. Ingen del av campingen är belägen på Sörbo 1:4. Kommunfullmäktige har därför haft ett oriktigt underlag för sitt beslut. Beträffande parkeringsmöjligheter i anslutning till badplatsen öster om Sörbo 1:4 har kommunen endast framhållit att vägen till badplatsen går genom denna fastighet och att det finns ett behov av utökade parkeringsmöjligheter. På vilket sätt detta behov måste tillgodoses genom att kommunen förvärvar Sörbo 1:4 är dock svårt att förstå, i synnerhet då den fastighet där badplatsen ligger redan är i kommunal ägo. När det gäller parkeringsmöjligheter på Sikhall 1:4 finns sådana redan idag, men det finns ett behov av större parkeringsytor för att tillgodose främst segelsällskapets medlemmar, eftersom sällskapets fastighet inte i nuvarande utformning erbjuder parkeringsmöjligheter. Som framgår av de yttranden som ingivits under ärendets beredning … kommer fastigheten i Magnus Larssons ägo att erbjuda ökade möjligheter till parkering.
Sammanfattningsvis saknas rättslig grund för kommunen att utnyttja förköpsrätten även såvitt gäller behov av mark för friluftsliv. Kommunens beslut strider därför även i detta hänseende mot förköpslagen och är kompetensöverskridande.

Proportionalitet
En kommuns beslut att utnyttja förköpsrätt och överta rättigheterna i ett köpekontrakt utgör ett tvångsingripande i enskildas avtals- och förfogandefrihet över egendom. Av artikel 1 i första tilläggsprotokollet till Europakonventionen, vilken sedan 1995 utgör svensk lag likställd med grundlag, följer att det för tillåtligheten av sådana tvångsmedel krävs att det föreligger ett konkret allmänt intresse av sådan vikt, att detta står i proportion till den enskildes intresse av att få förfoga över sin egendom. De skäl Vänersborgs kommun anfört som grund för sitt ställningstagande att inträda i Magnus Larssons köp av fastigheterna må vid en första anblick kanske framstå som angelägna, men bleknar betydligt vid en saklig och rättslig analys. För Magnus Larsson framstår det dessutom helt klart, på goda men här inte redovisade grunder, att det legat helt andra krafter bakom kommunens förköpsbeslut än objektiva allmänna intressen.
Vägt mot Magnus Larssons intresse att få bruka och utveckla de fastigheter han förvärvat, tillträtt och numera betalat för, framstår kommunens argument för att tvångsvis överta äganderätten till fastigheterna som alltför tunna för att beslutet om förköp skall vara lagligt även vid en prövning inom ramen för ovannämnda proportionalitetsprincip.”

Det var ett mycket långt utdrag från Magnus Larssons överklagande till Länsrätten – av kommunfullmäktiges beslut från den 20 december 2005 om att förköpa hans fastigheter. Jag tycker att det är ett både intressant och mycket övertygande dokument.

Överklagandet slutade med följande sammanfattning:

“Det föreligger inte något behov av att fastigheterna ägs av kommunen för att magasinsbyggnaden skall bevaras för framtiden. Inte heller föreligger något väsentligt kommunalt behov av marken för att trygga allmänhetens friluftsliv. Kommunfullmäktiges beslut om förköp är därför kompetensöverskridande och strider såväl mot förköpslagen som Europakonventionens egendomsskydd.”

Slutligen krävde Magnus Larsson att Länsrätten skulle hålla en muntlig förhandling och att Länsrätten företog syn på de aktuella fastigheterna.

Det tycks som om Vänersborgs kommun på något sätt hade trott att eftersom det fanns en lag om kommuners rätt att förköpa fastigheter, så var det bara att göra det. Då kunde kommunen köpa allt den ville. Det räckte typ med enbart denna vilja. Min vilja är min lag, för att travestera ett känt citat.

Kommunpolitikerna verkade inte förstå att det fanns bestämda lagkrav för att få verkställa ett förköp, en expropriation. Och i det här fallet hade ju faktiskt kommunen inte ens någon gång under processen utvecklat skälen till varför förköpen var nödvändiga – och särskilt inte hur kommunen uppfyllde lagens krav. Det tycktes som om kommunen ansåg att detta var onödigt och meningslöst. I kommunfullmäktiges förköpsbeslut fanns det överhuvudtaget inte ett ord som motiverade nödvändigheten av förköp av Magnus Larssons fastigheter. Det nämndes inte ens något om ”det rörliga friluftslivet”, ”allmänhetens intressen” eller dylikt.

Jag har svårt att se att överklagandet inte skulle bifallas i Länsrätten. Särskilt om man också betänker att advokat Lundmark endast diskuterade de områden av Magnus Larssons fastigheter som låg vid vattnet. Hur skulle expropriationen av den mark som låg betydligt längre från stranden kunna motiveras…? För att inte nämna det sakfel som fanns i fullmäktiges underlag…

Inlagan till Länsrätten från Advokatfirman Kjällgren visade tydligt att det fanns helt andra skäl till kommunens beslut att förköpa/expropriera Magnus Larssons fastigheter. Jag ska utveckla detta i några kommande bloggar.

Kommunen fick naturligtvis möjlighet att så småningom bemöta Magnus Larssons överklagande.

Fortsättning följer i bloggen Historien om Magnus Larsson (9)”.

===

Bloggar i denna serie:

Mariedal – skolan/östra

13 september, 2021 4 kommentarer

Vid Sikhalls badplats ligger Vänersborgs mest värdefulla skogsdunge. (Se cirkel på kartan till vänster.) Det kan man inte tro när man ser den, särskilt som det finns väldigt mycket annan skog i trakterna som dessutom ser betydligt både äldre och “fräschare” ut. Men så är det. Det har tjänstepersonerna på byggnadsförvaltningen bestämt, den lilla skogsdungen framför Sikhalls camping får inte röras. Inte för att det är något speciellt med den, för det är det ärligt talat inte, utan för att den typ är “fin”… Eller nåt…

I Mariedal finns det inte så mycket skog som i södra Dalsland. Och den skog som finns står mest i vägen. Det har tjänstepersoner på byggnadsförvaltningen och politiker i kommunfullmäktige konstaterat. I stället för onödiga träd, buskar, växtlighet och djurliv så ska det istället beredas plats för bostäder.

Området vid Mariedal Östra var länge en stridsfråga i kommunen. Det var framför allt Miljöpartiet som ansåg att den gamla täta, hundraåriga, vildvuxna och tämligen unika skogen skulle få finnas kvar. Men trots att partiet är och var med i styret så bestämdes att skogsområdet skulle exploateras. Och på hösten 2019 började exploateringen. Det sprängdes under en stor del av våren och sommaren 2020. Det innebar att de boende i området ofta vaknade till öronbedövande smällar och att husen skakade. Stundtals var det svårt för familjerna att vara hemma och njuta av semestern. Och ofta fick de inspektera väggar för att se om det hade tillkommit några nya sprickor. Och hade de tur, så hade det inte det.

Och det sprängs faktiskt fortfarande på Mariedal Östra. Under veckan har det skakat ordentligt på sina ställen i den gamla före detta skogen. Ja, det sprängdes till och med i söndags. Det verkade faktiskt vara lite obetänksamt, och farligt. Det fanns familjer som promenerade i området, ungdomar som cyklade på de nyasfalterade gatorna och tomtspekulanter som åkte runt i sina bilar. Och så jag då, som mest var där av nyfikenhet. Det fanns inga avspärrningar, inga skyltar uppsatta om att sprängning pågick etc.

Jag åkte runt i området. Det var fascinerande på något ledsamt vis. Den gamla skogen var borta och området visade upp sig i all sin nakenhet. Det fanns sparsamt med natur, inte en massa växter, träd och jord som dolde allt berg som fanns under den gamla skogen. Och alla de små “sjöarna” glittrade.

Det såg ärligt talat väldigt vattensjukt ut i det nya bostadsområdet. Någon nämnde att kommunen planerar att ordna en anläggning som på något sätt ska kompensera de våtmarker som gräv- och skogsmaskiner har förstört.

På kommunens hemsida (se “Mariedal, östra”) är det naturnära boendet på Mariedal Östra ett argument:

“Vår avsikt är att i största möjliga mån behålla den naturnära känslan i området och ambitionen är att lämna naturmarken i planen orörd. Vi planerar åtgärder för att gynna den biologiska mångfalden i området vilka då kommer att genomföras på naturmark.”

Jag vet inte om man ska skratta eller gråta. En sak torde man dock kunna säga – avsikt är en sak, utfall/resultat är ett annat…

Det har också hänt saker vid Mariedalskolan.

Någon på samhällsbyggnadsförvaltningen hittade ju faktiskt en skogsdunge vid skolan för några år sedan. Det visade sig att skogsdungen överraskande nog var helt onödig. Där måste vi fixa två tomter tänkte tjänstepersonen, och hade kommunen tur kunde man kanske till och med få ut en tredje tomt också. Efter en del politiskt strul, orsakad av nedanstående bloggare, så har nu kommunen börjar verkställa fullmäktiges beslut från den 22 maj 2019.

Träd har avverkats vid skolan, bland annat har två större ståtliga tallar fällts. Träden stod i vägen för den nya gatan, eller kanske snarare för en annan sträckning på den befintliga. Nu ska det bli en genomfartsgata precis bredvid skolan, som är en av Vänersborgs största. (Jag tror att Silvertärnan har gått om Mariedalskolan i antal elever.) Den gamla lågt trafikerade återvändsgatan är snart ett minne blott. Och det kan nog, tänker sannolikt tjänstepersonerna och politikerna, bli bra för eleverna, eftersom de då lättare kan bli körda till skolan istället för att gå eller cykla på GC-vägen genom skogen. Lite byggande och byggtrafik under skoltid är ju också bara övergående, det får elever och personal tåla i väntan på de nya villorna i det före detta skogsområdet.

Ytterligare träd ska nämligen tas bort till de 2-3 tomterna vid skolan. Det blir ett bra komplement, tycker säkerligen kommunen, till de 40 tomter och 15 – 20 stycken tomter till grupphus som har ordnats på Mariedal Östra några stenkast från skolan. För de villatomterna räcker nog inte till. Fast nästan 40% (15 st) av dem fortfarande inte är sålda… (Se kommunens hemsida “Mariedal, östra”.) 

Jag vet inte riktigt vad personalen, vårdnadshavarna och barnen på Mariedalskolan tycker om förändringarna. Enligt de uppgifter jag har fått så har personalen resignerat, de tycker att kommunens planer på nya villatomter är ”tråkiga”. Dessutom tvingas personalen köra på en smal och krokig GC-väg med dålig sikt för att komma till parkeringen.

Den tidigare ordföranden för barn- och utbildningsnämnden, Mats Andersson (C), påstod att chefen för samhällsbyggnadsförvaltningen hade sagt att planerna vid Mariedalskolan inte kommer att:

”innebära negativ påverkan på trafiksituationen.”

Jag undrar om personalen på skolan håller med…

Personal och elever på Mariedalskolan var överhuvudtaget inte involverade i kommunens planer runt skolan innan kommunfullmäktiges beslut den där majkvällen 2019. Men det skulle bli ändring på det sa samhällsbyggnadsnämndens ordförande Anders Wiklunds (MP) under fullmäktigedebatten (se “Vad sa politikerna om Mariedal?”):

”… jag är övertygad om att när det finns ett beslut om att det ska ske en exploatering, att den här samverkan som Stefan önskar ska ske eller som ska ske, kommer att bli av. Det är mer än skolan, det är Lantmäteriet som kommer att ha sikt där, det är trafikingenjörer och vatten som har åsikter om hur det här ska gå till och framför allt barnen i skolan och rektorerna där. Så att jag är övertygad om att när KF har tagit ett beslut att det ska ske en exploatering, då kommer det igång. … skall jag lova att se till att det blir en så bra samverkan som möjligt tillsammans med andra i den här frågan.”

Jag vet inte om Wiklunds ord har förverkligats, men visst – samhällsbyggnadsförvaltningens tjänstemän har enligt uppgift haft möten och konversationer med rektorerna på skolan inför och löpande under verkställandet. I varje fall om förvaltningen själv får säga det. Dialogen med elever och övrig skolpersonal ska rektorerna ha skött. Jag vet inte om skolans personal är nöjda med den samverkan som ordförande Wiklund utlovade.

Skogar i Sikhall, Mariedal Östra och Mariedalskolan… Det är tydligen stor skillnad.

Jag förstår inte hur den här kommunen tänker eller resonerar. Gör kommuninvånarna det?

Kategorier:Mariedal

Historien om Magnus Larsson (7)

12 september, 2021 1 kommentar

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen ”Historien om Magnus Larsson (6).

Det blev ingen rolig jul 2005 för jord- och skogsbrukaren Magnus Larsson från Gestad, trots hans desperata kamp för att få kommunen att besinna sig och förhandla fram en acceptabel lösning för båda parter. Men han vägrade att ge upp, Larsson försökte in i det sista.

Dagen innan fullmäktigesammanträdet, den 19 december 2005, skrev Magnus till kommunen (se “Historien om Magnus Larsson (6)”) och samma dag som sammanträdet gick av stapeln damp det återigen ner ett brev i kommunens brevlåda. Magnus Larsson gjorde ett sista försök att blidka kommunen. Han framförde ett ännu mer långtgående kompromissförslag:

“Min förslag, en ungefärlig delning som framgår av markering på bifogade karta. Min prisförslag ligger på 1.200.000, med utgångspunkt från gränsdragningen och min värdering av hela fastigheten.”

Denna karta bifogades:

Sedan utvecklade Larsson förslaget:

“Dessutom önskar jag ett avtal om hyra av stenpiren, för att kunna bedrivra en fungerande verksamhet med uthyrning av båtplatser och där stenpiren har en central roll. Angående gångtrafikanter ifrån angränsande sommarstugeområde som idag lite olämpligt går över tomten mellan bostadshuset och garaget så förbinder mig att skriftligen att anlägga en grusad stig runt tomten så att allmänheten inte känner sig utestängd. I och med detta förslag tycker jag att jag tillgodosett kommunens, allmänhetens och friluftslivets intressen fullt ut, varför något kommunalt förköp inte längre borde vara aktuellt. Avseende den övriga delen av fastigheten så kommer jag inte att utestänga någon då det är allemansrättens sedvanerätt som gäller.”

Det var för sent. Jag tror inte att några ledamöter i kommunfullmäktige hann se detta förslag innan sammanträdet. Kanske hade kommunfullmäktiges ordförande Dan Nyberg (S) eller kommunstyrelsens ordförande Lars-Göran Ljunggren (S) fått se förslaget, men vad jag kommer ihåg nämndes det inte på sammanträdet.

Och det var nog synd. Jag tror nämligen, precis som Magnus Larsson skrev, att hans förslag hade tillfredsställt kommunens planer, ambitioner och visioner samt allmänhetens intressen. Det var egentligen endast denna del av Larssons fastigheter som kommunen ansåg sig behöva.

Samma dag, den 20 december 2005, sammanträdde kommunfullmäktige. Fullmäktiges beslut blev:

“Kommunfullmäktige beslutar, med stöd av 1 § punkt 3 förköpslagen, förköpa fastigheterna Sikhall 1:4, Sikhall 1:6 och Sörbo 1:4. Finansiering kan ske genom minskad amortering.”

Det ska noteras att det ingenstans i hela protokollet från fullmäktigebeslutet står ett enda ord om orsaken till att kommunfullmäktige beslutade att förköpa fastigheterna. Det hänvisades inte till Sikhalls magasin, det hänvisades inte till det rörliga friluftslivet – det hänvisades inte till någonting överhuvudtaget. Det är anmärkningsvärt.

Beslutet fattades dock inte lika smidigt och enkelt som hade varit fallet tidigare när ärendet hade malts i de kommunala kvarnarna. På fullmäktiges sammanträde visade det sig att det hade växt fram en opinion mot förköpet/expropriationen.

Kommunstyrelsens 1:e vice ordförande Lars G Blomgren (FP) framförde ett annat yrkande i fullmäktige, och i det yrkandet instämde Gunnar Lidell (M), som senare skulle bli oppositionsråd. Det hade inte funnits några som helst indikationer i de kommunala protokollen och handlingarna att det hade förekommit några andra åsikter i förköpsfrågan överhuvudtaget. Men kanske hade Magnus Larssons envisa kamp fått några politiker att börja fundera…

Blomgren yrkade på:

  1. “Kommunfullmäktige beslutar att med stöd av 1 § punkt 3 i förköpslagen förköpa fastigheterna Sikhall 1:4, Sikhall 1:6 och Sörbo 1:4. Finansiering sker genom minskad amortering.”
  2. “Fullmäktige uppdrar åt kommunstyrelsens ordförande Lars-Göran Ljunggren och förste vice ordföranden Lars G Blomgren att förhandla med köpare och säljare av berörda fastigheter om förvärv av de delar av fastigheterna som erfordras för att tillgodose kommunens behov av mark för att säkerställa allmänhetens tillträde till Sikhalls magasin, hamn, parkering i anslutning till dessa.”
  3. “Under förutsättning av att bindande överenskommelse kan träffas mellan säljare, köpare och kommunen i enlighet med vad som anges i punkt 2 delegerar kommunfullmäktige beslutanderätten att genomföra förvärvet till kommunstyrelsen. Beslut i frågan skall fattas av kommunstyrelsen senast den 18 januari.”
  4. “Kommunfullmäktige bemyndigar kommunstyrelsen att återkalla kommunfullmäktiges beslut om förköp om förvärvet kan genomföras i enlighet med vad som anges i punkt 3 ovan.”

Det kanske inte är helt lätt att förstå vad Blomgren menade, men tyngdpunkten ligger i den andra punkten:

“…om förvärv av de delar av fastigheterna som erfordras för att tillgodose kommunens behov av mark för att säkerställa allmänhetens tillträde till Sikhalls magasin, hamn, parkering i anslutning till dessa.”

Lars G Blomgren, och Gunnar Lidell, ansåg att kommunen bara skulle förköpa de delar av Magnus Larssons fastighet som kommunen behövde för sina planer och syften – och allmänhetens intressen. De menade uppenbarligen att kommunen inte hade någon anledning till att köpa hela fastigheterna.

Det skulle också kunna ses som att de faktiskt ansåg att det kompromissförslag som Magnus Larsson hade lagt fram, var helt ok för kommunen, och för allmänheten.

Det tyckte inte fullmäktige. Det blev votering och Blomgrens och Lidells yrkande röstades ner av fullmäktige med siffrorna 37-14.

De som reserverade sig mot beslutet var Sven-Ingvar Eriksson (M), Kerstin Andersson-Carlsson (M), Gunnar Lidell (M), Ragnar Sandberg (M), Astrid Karlsson-Björkman (M), Erling Pettersson (M), Tove af Geijerstam (FP), Johan Ekström (FP), Lars G Blomgren (FP), Kristina Rosell (FP), Sven Andersson (FP) och John-Åke Ericsson (KD).

Och det bara att erkänna, och skämmas – undertecknad bloggare, som vid tillfället var mycket dåligt insatt i ärendet, röstade med Ljunggren och majoriteten…

Magnus Larsson var på plats under fullmäktigesammanträdet och fick med egna ögon och öron se och höra hur kommunen tog hans hus och hem, hans jord och skog från honom.

Och sedan gick alla ledamöter och inmundigade den traditionella jullunchen som kommunen bjöd på… 

En månad efter kommunfullmäktige, den 22 januari 2006, sammanfattade Gunnar Lidell (M) skriftligen sitt inlägg i debatten och skickade det till kommunen för diarieföring. Det vet jag inte att jag har varit med om någon gång förut, men tanken var säkert bra – särskilt nu när en bloggare efter drygt 15 år försöka reda ut vad som hände…

Gunnar Lidell skrev:

”Sikhalls magasin, brygga och parkering i anslutning till dessa är, och förblir viktiga för hembygdsintresserade, båtägare och andra besökare i området. Jag kan inte se att tillgängligheten till området skulle försämras för att fastigheterna byter ägare från en privat till en annan. Det finns också några rena sakfel(Y) i underlaget till kommunens förköpsbeslut.
Då ”Sikhalls Gård” från början diskuterades, kom möjligheten om kommunalt förköp bland annat fram som ett ”redskap” för att öka förhandlingsviljan hos köparen, då somliga ledamöter ansåg sig veta köparen inte ville förhandla om avstyckning mm. En dylik förhandling kunde lett fram till en avstyckning/servitut av de delar av fastigheterna som kommunen ansåg vara viktiga för att säkra allmänhetens tillträde till området. Jag konstaterar att köparen hela tiden sedan 17 okt. 2005 visat en mycket stor vilja till förhandlingar utan att förköpsplanerna genomförs, men att han mötts av måttligt, för att säga inget intresse från kommunen. Min bestämda uppfattning är att om köparen varit en annan dvs. en känd fastighetsförvaltare, VD vid ett känt företag eller liknande, hade förhandlingar tidigt inletts.”

Gunnar Lidell borde kanske ha lagt till – om köparen varit en känd centerpartistisk politiker…

Jag förstår inte varför jag inte lyssnade bättre på Gunnar Lidell på den tiden…

Det tog alltså två månader från det att Magnus Larsson hade undertecknat köpekontraktet med den förre ägaren, och blivit ägare till flera fastigheter i Sikhall, tills kommunfullmäktige hade beslutat att ta dem ifrån honom. Det är sällan Vänersborgs kommun arbetar i det tempot. Hela ärendet var extraordinärt.

Det blev ingen rolig jul 2005 för jord- och skogsbrukaren Magnus Larsson från Gestad.

Och här kunde också historien om Magnus Larsson i Sikhall vara slut. Men Magnus Larsson är inte den som ger upp så lätt. När jul- och nyårshelgerna var över så hade han bestämt sig för att överklaga kommunfullmäktiges beslut.

Och som en känd brittisk ledare sa under 2:a världskriget:

”Det här är inte slutet. Det är inte ens början på slutet. Men det är, kanske, slutet på början.”

Fortsättning följer i bloggen ”Historien om Magnus Larsson (8)”.

PS. Alla faktauppgifter i denna blogg är hämtade från dokument i kommunens diarium.

===

Bloggar i denna serie:

Historien om Magnus Larsson (6)

11 september, 2021 Lämna en kommentar

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen ”Historien om Magnus Larsson (5).

Den 17 oktober 2005 köpte Magnus Larsson fyra fastigheter i Sikhall – Sikhall 1:4, 1:6 och Sörbo 1:4 samt Sikhall 1:23. Det kunde de styrande i Vänersborgs kommun inte acceptera, de ville förköpa Larssons fastigheter. Alla utom den lilla sommarstugan på 1:23. Det upptäckte någon, möjligtvis i samhällsbyggnadsförvaltningen, att ett sådant förköp skulle vara omöjligt att motivera och försvara.

Kommunens kvarnar malde oerhört snabbt. Redan den 7 december var kommunstyrelsen redo att avgöra frågan så att kommunfullmäktige kunde fatta det slutliga beslutet den 20 december 2005.

Och så blev det.

Magnus Larsson visste vad som väntade och skrev ytterligare ett brev till kommunen. Det gjorde han den 5 december, och tonen var närmast uppgiven och desperat. Men samtidigt gjorde han det tydligt att han inte tänkte ge upp.

Magnus Larsson kommenterade de osanningar och det förtal som florerade i Gestadbygden (både Magnus Larsson och Bo Carlsson bodde här) och kommunhuset. Det hade börjat när Magnus köpte fastigheterna och det hade pågått ända sedan dess. Och det skulle fortsätta… Det hörde jag själv då det begav sig. Jag återkommer till det, men Magnus Larsson kände sig tvungen att försvara sig. Han hoppades antagligen att politikerna skulle se till fakta och inte lyssna på illasinnade rykten.

Larsson skrev följande till kommunen:

“Det är viktigt att beslutsunderlaget grundar sig på korrekta sanningsenliga uppgifter. Det har kommit till min kännedom att någon från bygden sprider ut att jag har avverkat skog på fastigheten. Detta är fel, den avverkning som gjorts i området har jag utfört åt ägarna av fastigheten Vänersborg Sikhall 1:11. De arbeten som jag gjort efter tillträdet av Sikhall 1:4 är enbart uppröjningsarbeten som; bortforsling av skrotbilar, järnskrot, batterier samt viss röjning av träd på tomten som lutade mot huset och som var absolut nödvändigt att få utfört. Jag har även tagit bort en mycket lågt hängande strömförande ledning. Jag kommer även att byta ut taket på huset, då huset annars riskerar att förstöras pga. takläckage.”

Och så kommenterade Larsson ryktena om sin person:

“Det har kommit till min kännedom att ryktesspridning har florerat inom kommunen för att smutskasta mig. Jag har F-skattsedel, körkort, har inga ärenden hos kronofogden, så det finns inget fog för denna smutskastning och att jag har lyckats bra som företagare borde inte ligga mig till last.”

Det fanns ju andra i Gestad-bygden som så att säga hade haft betydligt fler kontakter med kronofogden än Larsson… Men Magnus Larsson vädjade förgäves…

Den 7 december beslutade en enhällig kommunstyrelse att föreslå att kommunfullmäktige skulle besluta att:

“förköpa fastigheterna Sikhall 1:4, Sikhall 1:6 och Sörbo 1:4.”

Det lades inte heller denna gång fram någon mer fakta eller information än det som hade funnits tidigare, och som jag har redogjort för. Det står helt klart utifrån de knapphändiga uppgifter som fanns i ärendet att det fanns andra bevekelsegrunder för beslutet att expropriera Magnus Larssons fastigheter än fakta.

Kommunstyrelsen beslutade också slutgiltigt att:

“inte utöva förköp vad gäller fastigheten Sikhall 1:23”

Magnus Larsson skulle få behålla sommarstugan…

Nu skulle ärendet avgöras av kommunfullmäktige den 20 december 2005. Men Magnus Larsson gav sig inte. Han fortsatte kämpa med näbbar och klor för att behålla sin ärligt och rättmätigt förvärvade egendom. Och han reagerade på vad som hade sagts på sammanträdet med kommunstyrelsen. Han skrev den 19 december, dagen innan fullmäktigesammanträdet:

“Jag hänvisar till det första och enda mötet med kommunen som jag fått på två månaders tid och vill anföra följande. I början på det protokollet finns att läsa att jag vill vara samarbetsvillig och är för att hitta en lösning. På kommunstyrelsemötet lär Ljunggren ha sagt att kontinuerliga kontakter skulle hållas med Magnus Larsson, för att hitta en lösning, men så har inte skett Jag har försökt att få träffa kommunens företrädare för att få ett nytt möte till stånd så har heller inte skett.”

Och det stämmer, i KS-protokollet står det att Magnus Larsson:

“har haft kontinuerliga kontakter med företrädare för kommunen”

Larsson ville visa att detta inte var sant och att kommunen inte hade velat diskutera eventuella lösningar och kompromisser. Det var inte han som var ovillig till dialog och lösningar. Och det hade Magnus Larsson helt rätt i.

Larsson fortsatte med att bemöta rykten och visade återigen på möjliga lösningar:

“Apropå att det befaras att jag kommer att stänga av området så har jag tänkt mig en kostnadsfri parkering, en kostnadsfri sjösättningsramp samt en allmän toalett och jag är för att säkerställa allmänhetens intresse och är villig att släppa till mark för att göra parkeringen större och bättre.”

Magnus Larsson avslutade sitt brev till kommunen med att påpeka det orimliga, ogenomtänkta och ologiska i att inte utnyttja förköpsrätten till sommarstugan på Sikhall 1:23:

“…uppstår det problem, fastigheten har ingen uttagen väg varför jag måste bygga en ny väg som måste röjas, dräneras och grusas”

Jag tror inte att någon i kommunhuset lyssnade på Magnus Larsson. (Det har de fortfarande aldrig gjort) De styrande hade målet klart för sig, Magnus Larsson skulle äga så lite som möjligt i Sikhall… Det är nog så som några anonyma personer i Sikhall skrev till kommunen några år senare, i februari 2008:

“Han (=Magnus Larsson; min anm) skulle ju förvisas från Sikhall! Vi som blivit lovade av Bo Karlsson att han inte skulle få fotfäste i Sikhall. … Jag(vi) är mycket besvikna på Bo Karlsson som lovat att fullfölja förköpet.”

Kommunen visade, enligt de dokument som finns i kommunens diarium, inte det ringaste intresse av att göra upp i samförstånd med Magnus Larsson. Kommunen svarade inte på hans skrivelser eller när han ringde till dem. Kommunen ville åt Larssons egendom. Punkt, slut. Det var nog så, som jag har skrivit tidigare, att man kunde misstänka andra motiv än det så kallade allmänintresset…

Magnus Larsson hann med att skriva ytterligare ett brev innan kommunfullmäktige sammanträdde strax före julhelgen, den 20 december 2005. Brevet kom till kommunen samma dag.

Fortsättning följer i bloggen Historien om Magnus Larsson (7)”.

PS. Alla faktauppgifter i denna blogg är hämtade från dokument i kommunens diarium.

===

Bloggar i denna serie:

Historien om Magnus Larsson (5)

9 september, 2021 Lämna en kommentar

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen Historien om Magnus Larsson (4)”.

Kommunen började närma sig ett beslut om att förköpa Magnus Larsson rättmätigt och ärligt förvärvade egendom i Sikhall. Eller som Larsson såg det, det var expropriation på gång. Kommunen ville ta hans jord och skog ifrån honom, hans levebröd.

Kommunstyrelsens ordförande Lars-Göran Ljunggren (S) hade uttalat sin vilja om förköp och nu hade samhällsbyggnadsnämnden gjort detsamma. Magnus Larsson tyckte inte att det var varken schysst eller ok. Han skrev till kommunen några dagar efter beslutet i samhällsbyggnadsnämnden och sitt möte med kommunens höjdare den 16 november (2005). Magnus Larsson började bli desperat…

Larsson började sin skrivelse från den 22 november:

“Då jag är samarbetsvillig att hitta en lösning och inte har för avsikt att utestänga någon från området får jag lämna följande förslag, för att säkerställa allmänhetens intresse.”

Och han fortsatte:

“Mitt syfte med förvärvet är dels att bedriva jord och skogsbruk samt att jag själv har ett brinnande båtintresse varför jag vill bygga upp en småbåtshamn där båtägare kan hyra båtplatser. I nuläget finns ett antal bryggor, de flesta i undermåligt skick, varför det krävs stora investeringar och detta är bara intressant om jag äger fastigheten. Även i övrigt kräver fastigheten ett stort underhåll och investeringar för att närområdet skall vara i attraktivt skick och detta sammantaget talar för att ägandet och brukandet skall höra ihop.”

Och så framför Larsson ett kompromissförslag:

“…kan jag gå med på en avstyckning av Sikhallsmagasinet med tillhörande parkering. Gränsdragningen vid denna avstyckning är mycket beroende av priset. Mina tankar att göra området attraktivt medför att jag önskar tillgång till större delen av vattenlinjen denna gränsdragning får bestämmas separat. Jag kan även tänka mig att arrendera resterande båtplatser.”

Magnus Larsson öppnar för en avstyckning. Det betyder att han kan tänka sig att gå med på att kommunen förköper delar av hans fastighet.

Det skulle visa sig att Magnus Larsson skrev för “tomma öron”. Bo Carlssons (C) allierade i styret, kommunstyrelsens ordförande Lars-Göran Ljunggren (S), hade bestämt sig, och inget kunde ändra på det…

Det närmade sig sammanträde med kommunstyrelsen. Och det var inget fel på tempot när det gällde förköpsärendet. Eller också var det just vad det var…

Inför kommunstyrelsens sammanträde utarbetade självaste kommunchef Guy Mahlviker underlaget till sammanträdet. Naturligtvis skedde det, i varje fall informellt, i samarbete med de styrande, särskilt med Ljunggren som var kommunens “statsminister”. Antagligen var även Bo Carlsson (C) med på ett hörn… Underlaget var daterat den 23 november 2005, dvs dagen efter att Larsson hade sänt in sin skrivelse. Det var möjligt, kanske till och med sannolikt, att kommunchefen hade skrivit sitt underlag innan han hade läst Magnus Larssons skrivelse. Fast det vet jag egentligen inte.

Överskriften på kommunchef Mahlvikers skrivelse var:

“Förköp av fastigheterna Sikhall 1:4, Sikhall 1:6 och Sörbo 1:4”

Den uppmärksamme läsaren ser direkt att det fattas en av de fastigheter som Larsson hade förvärvat – sommarstugan på Sikhall 1:23… Av någon anledning hade kommunen släppt intresset för den. Och det utan den ringaste förklaring, det bara konstaterades sist i dokumentet att förköp inte skulle utövas på denna fastighet.

Den här “lilla detaljen” visar nog hur ogenomtänkt hela förköpsprocessen egentligen var från början. Det tycks så här i efterhand som om kommunen inte riktigt visste vilken mark den ville åt eller varför…

Kommunchefen återgav fakta kring själva köpet och sedan beskrevs Sikhallsområdet på ungefär en A4-sida. Skälen för att förköpa fastigheterna utvecklades på en halv sida. Eller rättare sagt, själva motiveringen upptog bara sex rader:

“Kommunen anser att Sikhallsområdet skall utvecklas. Det behövs större parkeringsplatser vid badet och magasinet. Fler båtbryggor skall anläggas för att anlägga båtturismen. Allmänhetens tillträde till stranden skall garanteras och underlättas. Kommunen bedömer att den är bäst lämpad för att genomföra dessa åtgärder och att den därför bör äga Sikhall 1:4, Sikhall 1:6 och Sörbo 1:4.
Kommunens avsikter med Sikhallsområdet kommer även att redovisas i den nya översiktsplanen.”

Kommunchefens beskrivning av kommunens planer passade ganska bra in på vad Magnus Larsson hade för avsikter med området. Och det var också intressant att Mahlviker framförde framtida planer som skäl, planer som det inte fanns några beslut om. Och visst är det väl lite svårt att smälta formuleringen “kommunen bedömer att den är bäst lämpad…”, särskilt om man tittar på vad kommunen respektive Magnus Larsson har gjort i och för området idag…

Och det räckte väl egentligen att titta på vad kommunen hade gjort i Sikhallsområdet så långt. Kommunen ägde ju faktiskt mark i området och hade länge haft stora möjligheter att utveckla och göra området mer attraktivt.

Eric Olsson är kanske en okänd person för de flesta, men i Brålanda och Gestadbygden var han känd. Han var nämligen en mycket uppskattad och respekterad politiker. Och han kom också just från Sikhallsområdet. Olsson tillhörde centerpartiet och var, som en politiker i ett annat parti skrev till mig:

“en verklig hedersman och Bondeförbundare av den gamla konservativa stammen.”

Så här skrev Eric Olsson (C) till kommunen den 6 juni 2006:

“Vänersborgs kommun äger omkring 400 m av Sikhalls badplats och i anslutning därtill goda parkeringsmöjligheter. Varför händer så lite i detta attraktiva område?
Sikhalls badplats har söderläge och underbara barnvänliga sandstränder. I sitt nuvarande skick tycks platsen lämnas åt sitt förfall.
Halva området förväxer i vass. Staketet vid parkeringen är under all kritik. Det allra sämsta är toaletterna, placerade i ena hörnet av parkeringen, tillsynen undermålig. Badplatsen är i stort behov av en ordentlig upprustning.”

Kommunchefens argumentation för ett förköp/expropriering måste nog betraktas som tämligen svagt. Det var faktiskt ingen ordentlig utredning. Som jag ser det, så måste en kommunal utredning åtminstone ha med kostnadssidan. Det är ju skattebetalarnas pengar som kommunen förvaltar och då måste kostnaderna för olika åtgärder redovisas. Dessutom stämde inte motiveringarna för förköp i de olika kommunala instanserna riktigt överens med varandra. Och framför allt, om kommunen verkligen tänkte verkställa dessa av kommunchefen beskrivna planerna, så behövde kommunen endast mindre delar av Larssons fastigheter. Inte alltihop.

Kommunens argumentation för ett förköp imponerade verkligen inte.

Kommunchef Guy Mahlvikers skrivelse, som var daterad den 23 november, behandlades samma dag(!) på kommunstyrelsen. Jag har lite svårt att få kronologin att gå ihop. Men kommunstyrelsen fattade inget beslut denna gång, utan förköpet var enbart ett informationärende.

I sammanträdesprotokollet framgick det att kommunstyrelsen fick information om vilka skrivelser, beslut etc som hade förekommit i ärendet. Det är inget annat än det som har beskrivits i mina bloggar. Det är också värt att återigen påpeka – det fanns alltså fortfarande inte någon riktig utredning, om t ex för- och nackdelar eller kommunens kostnader. Magnus Larssons skrivelse till kommunen från den 22 november fanns också med i underlaget. Och därmed borde kommunstyrelsens ledamöter ha varit medvetna om det kompromissförslag som Larsson hade lagt fram.

Den 7 december hade kommunstyrelsen sitt nästa möte. Det var det sista sammanträdet innan 2005 års sista kommunfullmäktige. På båda sammanträdena skulle förköpet av Magnus Larssons fastigheter avgöras.

Fortsättning följer i bloggen Historien om Magnus Larsson (6)”.

PS. Alla faktauppgifter i denna blogg är hämtade från dokument i kommunens diarium.

===

Bloggar i denna serie:

Historien om Magnus Larsson (4)

8 september, 2021 3 kommentarer

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen ”Historien om Magnus Larsson (3)”.

Den 2 november 2005 hade kommunstyrelsens ordförande Lars-Göran Ljunggren (S) bestämt sig. Han ansåg att kommunen skulle förköpa fastigheterna Sikhall 1:4, 1:6 och Sörbo 1:4 samt Sikhall 1:23. Ja, den lilla fastigheten med endast en sommarstuga skulle också förköpas (dvs 1:23).

Jag hade en undran i gårdagens blogg (se Historien om Magnus Larsson (3)”) om hur Ljunggren kunde få fastighetsaffären i Sikhall på sitt bord så tidigt. Nu har jag av en kunnig läsare fått reda på att det var så på den här tiden att förköpsärenden bereddes av personal på Fastighetsenheten. Någon tjänsteperson tog helt enkelt reda på lite information om fastigheten ifråga och sedan gick ärendet vidare till kommunstyrelsens ordförande. Kommunstyrelsens ordförande hade delegation på att säga nej till förköp. Men ville ordförande däremot gå vidare med ett förköp, som i detta fall, så var det kommunfullmäktige som skulle avgöra frågan. Kommunen följde således rutinerna.

Kommunstyrelsens ordförande Lars-Göran Ljunggren (S) fick alltså fastighetsförvärvet i Sikhall på sitt bord. Han initierade inte någon ytterligare utredning om fastigheterna eller förvärvet. Ljunggren hade sin uppfattning klar direkt. Hur och varför han kunde ha det vet jag inte, det kan jag bara spekulera om. Men det ligger onekligen nära till hands att tänka sig att Ljunggren hade fått sin uppfattning och övertygelse från den i kommunhuset som förlorade budgivningen på fastigheterna, Ljunggrens kommunalrådskollega och vapendragare Bo Carlsson (C).

Ljunggrens förslag behandlades i kommunstyrelsens arbetsutskott (KSAU) den 9 november. KSAU fattade följande beslut:

“Kommunstyrelsens arbetsutskott beslutar remittera ärendet till samhällsbyggnadsnämnden för yttrande. Ärendet kommer åter att behandlas i kommunstyrelsens arbetsutskott 2005-11-23.”

Det var ju i sammanhanget ett osedvanligt klokt beslut. (Även om det var kommunstyrelsemöte den 23 november och inte KSAU.) I samhällsbyggnadsnämnden skulle väl fakta som kommunens kostnader tas fram liksom för- och nackdelar med ett förköp…

Det var emellertid anmärkningsvärt att kommunalrådet Bo Carlsson (C) inte anmälde jäv i ärendet. Han var ju i högsta grad jävig, eftersom han var en av spekulanterna till fastigheterna.

Magnus Larsson misstänkte att allt inte stod rätt till i kommunhuset. Och det var inte särskilt underligt. Tvärtom. Och det stod ju faktiskt inte rätt till. Den jävige Bo Carlsson var ju inblandad i besluten…

Larsson hade alltså redan dragit den slutsats som alla som var insatta i ärendet på den tiden (vilket inte jag var) hade gjort, att kommunen hade agerat helt annorlunda om det hade varit Bo Carlsson som hade fått köpa fastigheterna.

Magnus Larsson ville ha ett möte. Och det fick han faktiskt.

Den 16 november (2005) träffade Magnus Larsson kommunens representanter. Det var kommunstyrelsens ordförande Lars-Göran Ljunggren (S), kommunstyrelsens 1:e vice ordförande Lars Blomgren (FP) och ytterligare fem tjänstemän, varav en av dem var den högste chefen av dem alla – kommunchef Guy Mahlviker.

Ljunggren redogjorde, enligt de minnesanteckningar som kommunsekreteraren förde under mötet, för bakgrund, inkomna samtal och skrivelser samt en del “formalia”. Han angav skälen till sitt intresse av förköp:

  • “säkerställa det rörliga friluftslivet”
  • “allmänhetens tillgänglighet till aktiviteter i området”
  • “kulturbyggnad”

Ljunggren redovisade även kommunens investeringar under åren i området. Men inte hade väl kommunen investerat på privat mark?

Magnus Larsson började tydligen enligt minnesanteckningarna med att påpeka Bo Carlssons misstänkta roll i hanteringen och att Carlsson var jävig. Sedan berättade han om sin roll som:

“jord- och skogsbruksbonde med spannmålsodling”

Och att han i den rollen hade behov av mark för att utveckla verksamheten. Larsson framhöll att han:

“vill vara samarbetsvillig och hitta en bra lösning”

Magnus Larsson lämnade en redogörelse, som det uttrycktes i minnesanteckningarna, vad gäller de fastigheter som är föremål för prövning för kommunalt förköp (jag redovisar inte samtliga punkter, bara de viktigaste):

  • “positiv till att upplåta området för allmänheten och säkerställa tillträde”
  • “villig arrendera ut mark till kommunen till självkostnadspris för att säkerställa parkeringsplats till allmänheten”
  • “positiv till att bidra ekonomiskt till parkeringsplats”
  • “påtalade behovet av allmän toalett – inget som skall bekostas med privata medel”
  • “kan tänka sig “släppa till”/arrendera ut skogsmark och/eller dika ut vid stranden för att skapa ytterligare plats för parkering”
  • “villig ordna grusad väg för angränsande sommarstugeägare för att ge dessa tillträde till området”
  • “kan tänka sig avstyckning”
  • “kan tänka sig att sälja mark för att möjliggöra utvidgning av Sikhalls Camping”
  • “vill sätta upp ljus och lampor vid båtplatsen för att i möjlig utsträckning säkra båtar med tillbehör och parkerade bilar. Se till att området är snyggt.”

Jag kan väl tycka att Larsson var tämligen tillmötesgående. Det ska ju inte heller förglömmas att det faktiskt var hans privata mark som det var fråga om, mark som han rättmätigt hade förvärvat. Sedan var Magnus Larsson självklart helt medveten om att det fanns strandskydd och allemansrätt. Och han hade inga planer på att bryta mot de lagar som reglerade detta. Tvärtom. (Det har han väl också bevisat under alla dessa år…?)

Det diskuterades också andra frågor och i flera frågor verkade parterna ha olika syn. Det var dock det första mötet och det vore väl konstigt om man kom överens om allt på direkten. Dessutom satt Magnus Larsson i en speciell och synnerligen utsatt sits. Han hade ju Ljunggrens, och sannolikt kommunens, vilja att förköpa hans mark hängande över sig – en expropriering…

På samhällsbyggnadsnämndens sammanträde den 17 november 2005, dagen efter mötet med Magnus Larsson, behandlades förköpsärendet. Det hade fortfarande inte gjorts någon utredning, det fanns ingen information från tjänstemännen i förvaltningen – i nämndens beslut hänvisades enbart till den kortfattade och knapphändiga skrivelse som fastighetsenheten hade upprättat den 2 november. (Se “Historien om Magnus Larsson (3)”.) Samhällsbyggnadsnämnden hade inte ens fått någon information om de eventuella kostnaderna av ett kommunalt övertagande. (Och minnesanteckningarna från mötet med Magnus Larsson dagen innan torde inte ha varit färdigställda. De nämns i varje fall inte i protokollet.)

Det är faktiskt anmärkningsvärt hur tunt underlaget var för ett sådant här avgörande beslut för en enskild kommuninvånare. Det gjorde det inte bättre att detta var mer regel än undantag på denna tid då Lars-Göran Ljunggren (S) och Bo Carlsson (C) styrde Vänersborg ihop. Det var inte lång tid kvar till arena- och Toppfrysskandalerna…

Samhällsbyggnadsnämnden beslutade att föreslå kommunstyrelsen och kommunfullmäktige att:

“kommunen utövar förköpsrätten avseende Sikhall 1:4 och 1:6 samt Sörbo 1:4.”

Bo Carlsson (C) var ordförande i samhällsbyggnadsnämnden. Han anmälde jäv och deltog inte i nämndens överläggningar och beslut. Bo Carlsson anmälde alltid jäv från och med nu när förköpsärendet behandlades. Det är väl nästan så att man misstänker att någon påpekade jävsituationen för Carlsson – och i så fall var det nog inte Lars-Göran Ljunggren. Han tillät ju Bo Carlsson att delta i KSAU:s beslut den 9 november… Eller hade Ljunggren kommit på andra tankar efter mötet med Magnus Larsson…? För övrigt vet alla, partikamrater och andra politiker, precis vad den jävige vill i sådana här situationer…

Det fanns en motivering till beslutet. Det lydde:

“det är viktigt för allmänheten att kommunen äger mark för att tillgodose allmänhetens tillträde till strandområdet samt kommunens möjlighet att utveckla området för båtlivet och det rörliga friluftslivet.”

Beslutet ger upphov till flera funderingar.

Varför var det viktigt för kommunen att äga marken just i Sikhall? Kommunen ägde ju inte marken i alla andra strandområden i kommunen. Varför visade inte kommunen intresse av att förköpa området innan Svensk Fastighetsförmedling gick ut på marknaden med försäljningen? Mäklaren hade ju förhört sig om detta vid två tillfällen. (Uppgiften finns dock inte dokumenterad.) Hur kunde området fungera så bra för allmänheten och båtlivet mm innan Magnus Larsson köpte fastigheterna? Området var ju privatägt redan då. Vad var anledningen till att kommunen misstrodde Larssons avsikter med området? De kände ju inte honom. Varför undersökte inte kommunen andra möjligheter och lösningar att tillgodose allmänhetens krav och intressen än ett kommunalt ägande? Det fanns ju andra, och billigare, lösningar, t ex servitut eller detaljplan.

Och kanske den viktigaste funderingen, återigen:

Om samhällsbyggnadsnämndens ordförande och tillika Ljunggrens regeringskollega, kommunstyrelsens 2:e vice ordförande Bo Carlsson (C), hade fått köpa fastigheterna i Sikhall, hade då samhällsbyggnadsnämnden beslutat att föreslå att kommunen skulle utöva förköpsrätten…?

Det finns en intressant detalj i samhällsbyggnadsnämndens beslut…

Beslutet gällde:

“…Sikhall 1:4 och 1:6 samt Sörbo 1:4…”

Det saknas en fastighet, den lilla fastigheten Sikhall 1:23 – dvs säga fastigheten med sommarstugan…

Var det en medveten smäll på Ljunggrens fingrar, som hade föreslagit förköp av sommarstugan också, eller var det en miss i beslutsfattandet? Eller hade kanske Ljunggren, efter mötet med Magnus Larsson, insett sitt “misstag” och meddelat samhällsbyggnadsnämnden att stryka denna fastighet. Han kanske hade kommit till insikt om att det aldrig skulle gå att motivera ett kommunalt förköp av en sommarstuga…

Fortsättning följer i bloggen Historien om Magnus Larsson (5)”.

PS. Alla faktauppgifter i denna blogg är hämtade från dokument i kommunens diarium om inget annat anges.

===

Bloggar i denna serie:

%d bloggare gillar detta: