Arkiv

Archive for the ‘Juridik’ Category

Skollagen går före budgetföljsamhet

3 september, 2020 1 kommentar

Som tack för att de utsätter sig för smittorisk varje dag, och har gjort så under en stor del av vårterminen, så får lärare och skolpersonal vara med om nedskärningar och neddragningar i verksamheterna nu i höst. Det skrev jag om i bloggen “Skolan, coronan och besparingar”. Det tycks inte heller bli bättre nästa år, snarare tvärtom, även om inget budgetbeslut för år 2021 har tagits ännu. Det fattas av någon märklig anledning i oktober, innan regeringen har fått möjlighet att berätta om hur mycket pengar Vänersborg och alla andra kommuner ska få i statsbidrag nästa år… (Se Rininslands blogg: “Obegriplig, begriplig”.) Jag återkommer till budgeten för år 2021 vid ett senare tillfälle.

Barn- och utbildningsnämnden ska i höst spara 14,4 milj kr på att minska personalkostnaderna. Det ska ske genom att bland annat vara (ur barn- och utbildningsnämndens delårsrapport från april):

restriktiv vid återbesättande av vakanta tjänster samt återhållsamhet med vikarier i verksamheterna.”

Och det har naturligtvis redan börjat, höstterminen är ju igång, personalstyrkan har minskat. Det kommer säkerligen att presenteras mer fakta om vilka åtgärder som har vidtagits inom en snar framtid, då underlagen för nämndens första sammanträde i höst skickas ut. (Även socialnämnden beräknar ett underskott i år och ska spara.)

Förvaltningschef Sofia Bråberg sa till TTELA den 8 juli (se “Skolan tvingas att dra ner på personal”):

“Inför hösten 2020 kommer vi att ha färre i personalen på många av våra enheter just för att rektorerna anpassar sin organisation till den budget man har fått tilldelad sig.”

Personalorganisationerna protesterar naturligtvis. Det gör de alltid, men utan resultat. Deras protester och reservationer göms någonstans i pärmar och/eller bland tusentals sidor och uppmärksammas nästan aldrig. Utom när någon vänsterpartist lyfter synpunkterna från talarstolen. Fast då kommenteras det aldrig av någon annan. Facken och personalen betraktas som part i målet och därmed talar de i egen sak. Och då behöver man inte lyssna. Politiker däremot, till skillnad från skolpersonal, är altruistiska, objektiva och rättvisa och kan därför ta “obekväma men nödvändiga beslut”…

Barn- och utbildningsnämnden har fått sin budget för i år. Den bestämdes av kommunfullmäktige förra året och är liksom lag för kommunens verksamheter. Det framgår i alla sammanhang. I TTELA-artikeln, som jag länkade till ovan, säger t ex förvaltningschefen också:

“Det är klart att jag önskar en större budget, men det är politiken som beslutar om vilka medel vi får att göra verksamhet av inom förskola och grundskola.”

Och så är det.

Skollagen är den lag som styr det svenska skolväsendet. Denna lag måste följas, precis som alla andra lagar. Så här beskrivs syftet med skolan och utbildningen i Skollagens första kapitel (1 kap 4 §):

“Utbildningen inom skolväsendet syftar till att barn och elever ska inhämta och utveckla kunskaper och värden. Den ska främja alla barns och elevers utveckling och lärande samt en livslång lust att lära. Utbildningen ska också förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på.
I utbildningen ska hänsyn tas till barns och elevers olika behov. Barn och elever ska ges stöd och stimulans så att de utvecklas så långt som möjligt. En strävan ska vara att uppväga skillnader i barnens och elevernas förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen.
Utbildningen syftar också till att i samarbete med hemmen främja barns och elevers allsidiga personliga utveckling till aktiva, kreativa, kompetenta och ansvarskännande individer och medborgare.”

Det kan vara idé att oavsett om man är politiker, förälder, lärare, rektor etc eller inte att läsa paragrafen igen, kanske en gång varje dag… Jag tycker att det är särskilt viktigt att hålla formuleringar som de här i minnet:

“främja alla barns och elevers utveckling … hänsyn tas till barns och elevers olika behov … barn och elever ska ges stöd och stimulans så att de utvecklas så långt som möjligt … uppväga skillnader i barnens och elevernas förutsättningar”

Jag skulle vilja fortsätta att citera Skollagen för att visa och bevisa för Benny Augustsson (S), Mats Andersson (C) och de andra som styr Vänersborg att Skollagen måste följas och att det inte går att spara på eleverna – i varje fall inte om lagen ska följas. Och i Sverige är det nämligen så att lagar ska följas. Det går inte att välja bort lagar som man inte tycker om.

Kommunfullmäktige är huvudman för de kommunala skolorna. I skollagen kap 2 § 8 står det:

“Huvudmannen ansvarar för att utbildningen genomförs i enlighet med bestämmelserna i denna lag, föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen och de bestämmelser för utbildningen som kan finnas i andra författningar.”

Vänersborg kommunfullmäktige måste följa lagen och det innebär bestämmelserna i Skollagen mm ska följas.

I varje kommun måste det också finnas en nämnd som har hand om skolan. Skollagen beskriver i kap 2 § 2 vad nämndens uppdrag är:

“I varje kommun ska det finnas en eller flera nämnder som ska fullgöra kommunens uppgifter enligt denna lag.”

Även barn- och utbildningsnämnden ska självklart fullfölja uppgifterna i Skollagen. Det framgår mycket tydligt.

Strax efter, i 8 b §, så konkretiserar Skollagen vad den menar:

“Kommuner ska fördela resurser till utbildning inom skolväsendet efter barnens och elevernas olika förutsättningar och behov.”

Det innebär skulle jag vilja påstå att det så att säga inte är kommunens budget som ska styra barn- och utbildningsnämndens behov och verksamhet – utan tvärtom. Det ska vara barn- och utbildningsnämnden som talar om för kommunfullmäktige vilka behov eleverna och verksamheterna har, och så ska kommunfullmäktige ge nämnden de pengar som behövs.

Det är som Christian Jensen, kommunombud för Lärarnas riksförbund (LR) i Ljusdals kommun skriver i en insändare, och som också inspirerade mig till denna blogg (se “Kanske ordförandena i utbildningsnämnden borde läsa på om skollagen?”):

“Det är alltså elevernas behov som styr budgeten, inte politikens önskemål om neddragningar.”

Och de som talar om för barn- och utbildningsnämnden vilka behov barnen och eleverna har är rektorer, och lärare.

Så enkelt är det, så svårt är det.

I Vänersborg har kommunfullmäktige och barn- och utbildningsnämnden brutit mot Skollagen i alla år. De ger order till skolans personal att de ska hålla sig inom de för snålt tilltagna budgetarna – och elevernas behov får stå tillbaka. Och de som direkt hamnar i skottgluggen, eller kanske snarare får bära hundhuvudet, är rektorerna…

Det står i Skollagen 2 kap 10 §:

“Rektorn beslutar om sin enhets inre organisation och ansvarar för att fördela resurser inom enheten efter barnens och elevernas olika förutsättningar och behov. Rektorn fattar i övrigt de beslut och har det ansvar som framgår av särskilda föreskrifter i denna lag eller andra författningar.”

Och vem bär ansvaret när rektorerna i Vänersborg inte får tillräckligt med resurser att fördela “efter barnens och elevernas olika förutsättningar och behov” – rektorerna eller huvudmannen? Eller om en utredning visar att en elev är i behov av särskilt stöd, och det inte finns pengar till ett sådant stöd (se Skollagen 3 kap 7 §) – vem är ansvarig? Politikerna eller rektorerna?

Är det så att politikerna tvingar rektorerna att bryta mot Skollagen?

Jag vet vad jag skulle svara på dessa frågor. Och jag skulle bra gärna vilja veta vad kommunens revisorer skulle svara…

Anm. Läs gärna denna blogg tillsammans med bloggen “Skolan, coronan och besparingar”.

Anm. Läs gärna också:

BUN: Ordförande ville inte behandla yrkande från V!

24 juni, 2020 2 kommentarer

Den 15 juni hade barn- och utbildningsnämnden (BUN) sammanträde. I måndags denna vecka kom protokollet.

Budgeten för 2021 var det stora ämnet för sammanträdet. Kommunstyrelsen hade ju fattat beslut om den budgetram som nämnden skulle hålla sig inom. Och ramen var alldeles för trång. Förvaltningen hade därför tagit fram ett förslag för 2021 som innehöll besparingar. Det ska emellertid noteras att det är förvaltningens skyldighet, den måste följa (lyda!) kommunstyrelsen. (Jag nämner detta därför att det finns vänersborgare som har den felaktiga uppfattningen att barn- och utbildningsförvaltningen vill spara. Så är det inte.)

Jag beskrev förvaltningens besparingsförslag mycket utförligt i en blogg och också, i vanlig ordning, argumenterade jag mot det… (Se “Besparingar och nedskärningar 2021”.) I en efterföljande blogg återgav jag fackens syn på budgetförslaget. De var också mycket negativa och kritiska. (Se “Fackens syn på budget 2021”.)

För att göra en lång historia kort. Barn- och utbildningsnämnden har fått kommunstyrelsens uppdrag att spara 12,9 milj kr år 2021. Och så här såg förvaltningens förslag till politikerna ut:

Barn- och utbildningsförvaltningen lämnade 5 möjliga besparingsåtgärder, se “övriga möjliga åtgärder” (bilden ovan), som tillsammans skulle spara 10,5 milj kr. Om politikerna bestämde sig för att genomföra alla dessa 5, så skulle resten av verksamheten ”bara” behöva spara 2,4 miljoner. Om politikerna inte ville spara genom att genomföra några av de 5 åtgärderna, så skulle resten av verksamheten behöva spara alla 12,9 miljoner – genom minskad personaltäthet (förtätning av barn och elever samt personalminskning). Sedan kunde politikerna också kombinera dessa förslag på olika sätt. Det avgörande var att besparingssumman uppgick till 12,9 milj kr.

Förvaltningen hade också kopplat dessa åtgärder till konsekvenser. Och förvaltningen var mycket tydlig och hänvisade till både Skollag, Arbetsmiljölag och Barnkonventionen. Så beskrivs konsekvensen av t ex minskad personaltäthet:

“stora konsekvenser i arbetsmiljön såsom organisationsförändringar, försämrad servicenivå, ökad arbetsbelastning samt bortprioritering av arbetsuppgifter. Barn och elever får försämrat stöd i sin utveckling mot målen. Kvaliteten i barn och elevers lärmiljöer försämras och vuxennärvaron minskas, vilket medför ökade grupp- och klasstorlekar.”

Och:

“Den minskade personaltätheten riskerar att minska attraktiviteten för oss som arbetsgivare och försvårar även vår rekrytering av behörig personal. Detta minskar möjligheten att uppfylla de nationella mål som föreskrivs.”

Förvaltningen fortsätter:

“Åtgärden står i strid med Skollagen i flera punkter … samt Arbetsmiljölagen…”

Jag har beskrivit åtgärderna och konsekvenserna utförligare tidigare. (Se “Besparingar och nedskärningar 2021”.)

Så vad hände på nämndens sammanträde? 

Här måste jag utgå från protokollet eftersom jag inte var närvarande.

Ordförande Mats Andersson (C) yrkade för de styrande partierna, S+C+MP, liksom Magnus Ekström (KD) för den borgerliga oppositionen, M+KD+L, att ställa sig bakom förvaltningens skrivningar och förslag om budgeten 2021 och bilagan om åtgärder och konsekvenser samt barnkonsekvensbeskrivning för att uppnå en budget i balans. Men sedan skilde sig förslagen åt när det gällde vad nämnden skulle spara på.

Vad ville partierna spara på?

De styrande partierna, S+C+MP, ville minska budgeten till verksamheten med 6,2 milj kr samt stänga helg-, kväll- och nattomsorg på Lanternan och också minska öppethållande på alla förskolor och fritidshem med 1 timme per dag. På det sättet sparade S+C+MP 12,9 milj kr.

Den borgerliga oppositionen, M+L+KD, yrkade att BUN skulle spara in på alla de 5 åtgärder som beskrivs under rubriken “Övriga möjliga åtgärder”. Med andra ord skulle Laternan läggas ner och öppethållandet på förskolor och fritidshem minska med en timme per dag. Även skolorna i Mulltorp och Rösebo skulle läggas ner, de fria busskorten tas bort och samverkan med kultur- och fritidsnämnden upphöra. Och då behövde man bara minska personalen med 2,4 milj kr.

Jag antar att det blev diskussion, kanske så hetsig och högljudd att inte mikrofonerna och högtalarna i de olika rummen behövdes. Vad vet jag. (Distans i Vänersborg betyder ju att det bara är någon vägg som skiljer partierna i kommunhuset…)

Hur som helst, det blev så småningom votering.

Förslaget från S+C+MP ställdes mot förslaget från M+L+KD. S+C+MP hade tillsammans 4 ledamöter, M+L+KD bara 3 stycken. Hur skulle SD:s 2 ledamöter rösta?

SD röstade med den borgerliga oppositionen…

Det betyder att förslaget från M+L+KD, framlagt av Magnus Ekström (KD), “vann” med 5 röster mot Mats Anderssons och de styrandes 4 röster.

Det betyder också att Vänersborgs kommun står inför nedläggningar av tre enheter nästa år – Laternan samt skolorna i Mulltorp och Rösebo. Såvida inte kommunfullmäktige antar en annan budget i oktober, med mer pengar till BUN, än den som S+C+MP har föreslagit och som antogs av kommunstyrelsen. Det finns också en möjlighet att kommunstyrelsen ändrar i budgetramarna, efter förslag från budgetberedningen, inför fullmäktiges behandling.

Jag vet inte hur den borgerliga oppositionen tänker, men jag antar att de säger nej till all neddragning (eller så mycket som möjligt) i de lagstadgade verksamheterna, t ex personalen/lärarna, och sparar på det som inte är lagstadgat.

Eller också är det “Göran Ericson-taktik” (uppkallad efter den legendariske chefen på fritidsförvaltningen). Den borgerliga oppositionen tror helt enkelt inte att kommunfullmäktige i oktober går med på de föreslagna nedläggningarna och ökar därför istället anslaget till BUN. Det är en möjlighet, men jag tror inte att de tänker så. KD har ju t ex tidigare drivit att Mulltorps skola ska läggas ner.

Det återstår att redovisa hur Vänsterpartiet agerade. V representerades endast av Magnus Lilja, eftersom undertecknad inte var närvarande och inte heller Eva Lindgren. (Vänsterpartiet har annars två ordinarie ledamöter i BUN.)

Vänsterpartiet står inte bakom de budgetramar som kommunstyrelsen har antagit. Det betyder att vänsterpartiet inte heller har röstat för besparingar i barn- och utbildningsnämnden. Därför hade Lilja (V) tänkt lägga ett yrkande där V sa nej till BU-förvaltningens besparingsförslag och istället yrka ytterligare 12,9 milj kr i budgetram. Med andra ord, samma summa som förvaltningen ansåg krävdes för att bibehålla samma kvalitet nästa år som i år.

Varför yrkade inte vänsterpartiet detta då? Jo, av den anledningen att ordförande Mats Andersson (C) visade en tydlig motvilja mot att acceptera yrkandet. Det uppfattades av flera ledamöter som om ordförande Andersson helt enkelt tänkte vägra att godta eller ”godkänna” det. Under en ajournering framförde också Mats Andersson sin ”motvilja” mot yrkandet i ett enskilt samtal med Magnus Lilja.

Resultatet blev att yrkandet inte behandlades i nämnden, trots att Lilja faktiskt hade framfört det. Betyder det att Lilja formellt inte yrkade eller att ordförande Andersson förvägrade honom att göra det? I protokollet står det inte en rad om detta, så för en utomstående är det inte möjligt att avgöra frågan.

Det vore kanske istället något för Förvaltningsrätten att ta ställning till… Ordförande Mats Andersson har ju varit föremål för överklaganden tidigare – och fått bakläxa av Förvaltningsrätten… (Se “Förvaltningsrätten gav mig rätt!”.)

Resultatet av “strulet” blev att Lilja (V) inte deltog i nämndens budgetbeslut.

Ordförande Andersson (C) skulle dock visa sig “snäll” (eller nåt) och tillät därför Lilja (V) att reservera sig mot beslutet. Och då gjorde ordförande Andersson ytterligare ett fel. Denna gång var det mycket tydligt och klart. Enligt kommunallagen kan man nämligen bara reservera sig om man har deltagit i ett beslut.

Kommunallagen 4 kap 27 §:

“En förtroendevald som har deltagit i avgörandet av ett ärende får reservera sig mot beslutet.”

Och det gjorde alltså inte Magnus Lilja. Ur BUN:s protokoll:

“Magnus Lilja (V) deltager ej i beslutet.”

Jag vet inte riktigt hur ordförande Mats Andersson (C) tänker just nu. Igår ifrågasättandet av distansmötet och distansdeltagandet i Kunskapsförbundet. (Se “KFV 23/6 (1): Möte på distans, Corona och ekonomi”.) Och i förra veckan det här…

Som “avrundning” på denna blogg så återger jag Magnus Liljas reservation. Det är en bra och läsvärd reservation.

“Jag vet att förvaltningen vänder på varje sten för att hitta möjligheter till besparingar och effektiviseringar. Frågan är om inte vägs ände är nådd här? Förvaltningen själv skriver ju att förslaget får ”stora konsekvenser i arbetsmiljön såsom organisationsförändringar, försämrad servicenivå, ökad arbetsbelastning samt bortprioritering av arbetsuppgifter.” Med det här förslaget ifrågasätter jag om vi verkligen följer skollagen och arbetsmiljölagen? Är det någon som har räknat på vad det här kommer att kosta i ett samhällsekonomiskt perspektiv i form av ökade sjukskrivningar för personalen och barn som inte uppfyller kunskapskraven och därför kan hamna i utanförskap, för att nämna några tänkbara konsekvenser. Dessutom anser jag att det faktum att alla fyra arbetstagarorganisationerna har reserverat sig mot beslutet väger mycket tungt. För övrigt tycker jag att det är underligt att när det ska sparas så är det lätt att ta från dom minsta och svagaste. Antagligen för att man räknar med att denna grupp inte kan försvara sig.
Mot den här bakgrunden så reserverar jag mig.”

Den politiska Corona-krisen (2/2)

7 juni, 2020 1 kommentar

Den här bloggen är en direkt fortsättning på fredagens blogg: “Den politiska Corona-krisen (1/2)”. Bloggarna ifrågasätter med eftertryck kommunledningens agerande under Corona-krisen. Det handlar om grundläggande och principiella beslut om den politiska demokratin i kommunen.

Jag rekommenderar också att läsa kommentaren som jag fick på gårdagens blogg – klicka här.

==

Den 11 maj hände det något väldigt överraskande.

Det kom en skrivelse från kommunstyrelsens ordförande Benny Augustsson (S) och personal- och förhandlingsutskottets (PFU) ordförande Kenneth Borgmalm (S). Skrivelsen riktades till alla ledamöter och ersättare i kommunstyrelsen och nämnderna. Rubriken på skrivelsen var “Möjlighet att lyssna in sammanträde på distans”.

Jag redovisade på ett mycket kritiskt sätt innehållet i skrivelsen i en tidigare blogg. (Se “Coronakris i Vänersborg”.) Det visade sig att skrivelsen och de nya bestämmelserna endast gällde “presidieledamöter i nämnderna och ledamöter i kommunstyrelsen”. De är nämligen de enda som är årsarvoderade, dvs de får ett extra arvode. (Jag kan förstå varför presidierna har årsarvoden men jag kan inte förstå varför de ordinarie ledamöterna i kommunstyrelsen ska ha det.) De får också ersättning för “själva arbetet” som politiker, dvs sammanträdesarvode, och naturligtvis även för förlorad arbetsinkomst.

Enligt Augustssons och Borgmalms skrivelse fick dessa, de årsarvoderade personerna, möjlighet att lyssna på sammanträdena hemifrån. De skulle inte få yttra sig eller rösta etc – bara lyssna. Och det var ju på sätt och vis ett steg framåt. Ordförandena i nämnderna och kommunstyrelsens ordinarie ledamöter skulle kunna sitta hemma och lyssna. De behövde inte ta sig till kommunhuset.

Men de nya reglerna gällde inte ersättarna i kommunstyrelsen och inte heller de ordinarie ledamöterna, eller ersättarna, i nämnderna…

Så här kom ytterligare ett beslut från kommunledningen som gjorde skillnad på folk och folk. Med vilken rätt utestängde de båda socialdemokraterna ersättare i kommunstyrelsen och ordinarie ledamöter i nämnderna från att lyssna? Tekniken finns ju uppenbarligen att låta ledamöter sitta i hemmet och lyssna. Ja, tekniken, finns ju egentligen också för att delta fullt ut på ett sammanträde…

I en promemoria från SKR (kan laddas ner här) står det så här:

“Det finns inget som hindrar att en ledamot på distans tillåts lyssna till det som sägs vid ett sammanträde eller att yttra sig via telefon eller annat tekniskt hjälpmedel. Detsamma gäller en ersättare.”

I och för sig ger inte kommunallagen ledamöter och ersättare någon laglig rätt att kräva att få lyssna till det som sägs vid ett sammanträde på distans. Men det är enligt min mening mycket beklagligt att de styrande i Vänersborg (S+C+MP) förvägrar demokratiskt valda politiker denna rätt när tekniska möjligheter finns.

Borgmalms och Augustssons beslut, eller vad det var, har fler aspekter.

Har Borgmalms och Augustssons beslut någon rättslig och bindande status? Hur kommer det sig att just dessa två fattade detta beslut? Var står det att de har den befogenheten? Det är möjligt att det finns någonstans men i varje fall inte i de reglementen som jag har kollat. Och det känns som jag har kollat det mesta. Borgmalm och Augustsson åberopar eller hänvisar inte heller till några paragrafer eller dokument, t ex arbetsordningen. Allt verkar mycket märkligt – och godtyckligt.

Och Kenneth Borgmalm? Borgmalm sitter ju faktiskt i kommunstyrelsen som ordinarie och årsarvoderad ledamot. Han fattade uppenbarligen ett beslut som angick honom själv. Jäv? Det kan tilläggas att Borgmalm var frånvarande på kommunstyrelsens senaste möte, men tack vare sitt och Augustssons beslut hade Borgmalm möjlighet att vara med och lyssna hemifrån…

Och på samma sätt är det med Benny Augustsson. Även om han är heltidsanställd som kommunalråd (tillsammans med Gunnar Lidell och Bo Carlsson), så räknas det som årsarvodering. Det betyder att om Augustsson t ex är sjuk så får han också lyssna på sammanträdet hemifrån…

Som en liten anekdot kan jag berätta att ryktet går att i en av kommunens nämnder medverkade vice ordförande i sammanträdet – på distans, från hemmet alltså, utan att räknas som närvarande… Det är oklart vem som fattade beslutet om hens frånvaro trots hens närvaro…

Men vad jag förstår av kommunfullmäktiges beslut så måste det faktiskt vara upp till varje ordförande att fatta sådana beslut:

“Ordföranden avgör om närvaro får ske på distans.”

Det framgår också av Annalena Levins och Benny Augustssons skrivelse den 31 mars att de också tolkar fullmäktiges beslut på det sättet:

“Detta innebär att ett deltagande på distans alltid ska godkännas av ordföranden i respektive kommunfullmäktige, kommunstyrelse eller nämnd.”

Det måste med andra ord betyda att det är ordförande i varje nämnd som beslutar om ledamöterna får delta på distans från hemmet eller, om inte, om de hemifrån åtminstone får lyssna på sammanträdet. Eller som på nämnden i exemplet ovan, lyssna och prata hemifrån, men inte delta… Och det betyder i sin tur att Borgmalm och Augustsson genom sin information “Möjlighet att lyssna in sammanträde på distans” har gått emot fullmäktiges beslut…

Vem bestämmer i Vänersborg kommun – och vem bestämmer vad? Och varför har inte kommunens jurister reagerat på de uppenbara felaktigheterna?

Mats Andersson (C), ordförande i barn- och utbildningsnämnden, för att ta ett exempel, markerar tydligt, men samtidigt välvilligt, vem som bestämmer:

“Efter samråd med presidiet har jag beslutat att…”

Notera “jag beslutat”…

Beslutet är välvilligt i den meningen att Andersson har beslutat precis som Augustsson och Levin ville i sin skrivelse.

Rörigt. Ja, vi pratar om Vänersborgs kommun… Det tycks inte vara någon ordning i vad som bestäms och vem som bestämmer vad. Dessutom är de beslut som fattas, om inte diskriminerande, så åtminstone på gränsen. Politiker i riskgrupper mm kan inte delta i det politiska livet och inte fullgöra de uppdrag som deras väljare har gett dem. Dessutom ser vi en tydlig tendens att makten centraliseras och vissa politiker får allt mer att säga till om…

Hanteringen av Corona-krisen visar på stora brister i Vänersborg och frågan är om inte det demokratiska systemet har naggats ordentligt i kanten.

Frågan är vad man ska göra åt det. Överklaga? Och i så fall vad? Jag tar gärna emot råd och tips…

Jag kan slutligen tillägga att i tisdags så skrev jag till kommunjuristen i Vänersborg. Min förhoppning var i första hand att jag skulle få lyssna på kommunstyrelsens sammanträde i onsdags – på distans, dvs hemifrån… Men samtidigt hade jag också hoppats på att få några av de frågor och funderingar besvarade som jag har redogjort för i denna blogg. Jag har emellertid inte fått något svar än, bara ett meddelande i tisdags eftermiddag om att jag ska få svar senare.

Och när det gäller kommunstyrelsens sammanträde fick jag inte vara med och lyssna.

Anm. Del 1 av denna blogg hittar du här: ”Den politiska Corona-krisen (1/2)”.

Den politiska Corona-krisen (1/2)

5 juni, 2020 1 kommentar

I onsdags var det sammanträde med kommunstyrelsen. Jag hade hoppats att åtminstone få lyssna på sammanträdet. Det fick jag inte.

I Coronatider har det politiska livet i Vänersborg inte varit sig likt. Den 18 mars beslutade kommunfullmäktige om en revidering av “arbetsordning samt av reglemente med föreskrifter om styrelsens och nämndernas arbetsformer”. Revideringen innebar att kommunfullmäktige, kommunstyrelse och nämnder fick, om särskilda skäl förelåg:

“sammanträda med ledamöter närvarande på distans.”

Och det föreligger naturligtvis särskilda skäl så länge Covid-19 härjar.

Den 31 mars skickade kommunfullmäktiges ordförande Annalena Levin (C) och kommunstyrelsens ordförande Benny Augustsson (S) ut information till “samtliga ledamöter i kommunfullmäktige, kommunstyrelsen och nämnder”:

“under vilka former ett sådant sammanträde kommer kunna äga rum.”

Det räknas upp en hel del kriterier om vad som krävs för att delta på distans, och i mina ögon tycks Vänersborgs kriterier och krav vara synnerligen stränga. Slutsatsen i Vänersborg var, och är, i vilket fall som helst:

“För att kunna tillgodose samtliga kriterier har det därför iordningställts fem sammanträdesrum till förfogande för sammanträde på distans i kommunhuset. Dessa fem rum kommer att vara kopplade till ett mötesverktyg där samtliga rum kommer kunna överföra bild och ljud till samtliga andra rum. I rummen kommer olika antal ledamöter kunna delta på distans, beroende på rummets storlek, med en placering långt isär.
Rummen kommer vara direkt anslutna till kommunhusets datanätverk för att säkerställa att uppkopplingen i samtliga rum håller den kvaliten som krävs.
I varje rum kommer en tjänsteperson att närvara för att säkerställa att inga obehöriga personer vistas i rummet, detta möjliggör även sluten omröstning om det skulle begäras.”

Med andra ord:

“Det kommer alltså inte vara möjligt att delta på distans hemifrån eller från annan plats än kommunhuset.”

Andra kommuner och regioner tycks ha en mer “flexibel” syn på “reglerna” kring deltagande på distans. Och jag ser inte heller i informationen från t ex Sveriges Kommuner och Regioner (SKR), som Levin och Augustsson hänvisar till, att det inte skulle vara möjligt att delta t ex hemifrån. I Västra Götalandsregionen finns det t ex nämnder som tillåter ledamöter att vara med från hemmet. Ja, till och med Regionstyrelsen (i VGR) har haft möten med uppkopplade ledamöter. (Det är också bättre för miljön.) Härryda, Borås och Karlskoga är några kommuner där ledamöter, vad jag kan utläsa av deras hemsidor, kan befinna sig hemma under ett sammanträde. På tisdag ska Kunskapsförbundet Väst göra en “teknisk test” för att se om det går att anordna sammanträden på distans. Fungerar allt, så kanske det kommer att bli ett sammanträde följande vecka där ledamöter ska kunna sitta hemma och delta. Vi får se.

Jag kan inte låta bli att fundera på vilken innebörd Annalena Levin (C) och Benny Augustsson (S) ger ordet “distans”. De tolkar ordet som att personerna ifråga ska sitta i ett rum i kommunhuset några meter från de andra personerna – med bara en vägg emellan. Är det verkligen den mening som man lägger in i ordet? (I så fall har jag haft analog distansundervisning på Dalboskolan sedan 1980 då det fanns gott om grupputrymmen för klasserna att vara i. Och jag kunde stå mellan rummen och prata högt…)

Strax efter att dessa rader skrevs så fick jag en notis från tidningen “Dagens Samhälle”. (Fast artikeln är från 3 juni… Se “Så ska digitala möten genomföras säkrare”.) Ingressen berättar vad artikeln handlar om:

“Kommuner och regioner har under våren gått över till att hålla sina politiska sammanträden helt eller delvis digitalt. Nu lanseras en ny tjänst som ska göra det lättare och säkrare att mötas digitalt.”

Artikeln slutar:

“Jag tror att det här bara är början. Många har sett fördelarna med digitala möten nu. Det kan till exempel underlätta för yngre personer som vill engagera sig politiskt och har familj. Nu blir det lättare för dem att vara politiskt engagerade och delta hemifrån.”

Det är nog så för de flesta kommuner och regioner – distans handlar inte om att alla deltagare måste vara fysiskt närvarande i ett kommunhus. Det handlar om att det ska vara möjligt att delta hemifrån… Utom i Vänersborg.

Det finns äldre politiker i kommunen, det finns många som tillhör en riskgrupp, det finns många som har anhöriga som tillhör en riskgrupp. Det finns även personer som helt enkelt inte vill ta några risker att smittas av Covid-19. Det finns alltså många personer som inte vill och kan träffas fysiskt. Inte ens i ett kommunhus.

Vänersborgs “lösning” innebär att alla dessa personer utestängs från att delta i det politiska livet. Som jag ser det är det en slags diskriminering. 

Är det alltför tufft att nämna ordet? Jag vet inte. Diskriminering innebär bland annat att någon blir orättvist behandlad. Det kan vara t ex på grund av funktionsnedsättning eller ålder. (Se vidare – Diskrimineringsombudsmannen “Vad är diskriminering?”.) Och det tycks väl vara fallet här. I så fall är Vänersborgs hantering av politiken i dessa Corona-tider naturligtvis olaglig.

Det är även frågan om vilken status informationen från Annalena Levin (C) och Benny Augustsson (S) har. Informationen är ju deras personliga tolkning av fullmäktiges beslut och riktlinjerna från SKR. Och det som de två ordförandena “informerar” om har ju karaktären av tvingande regler, och då är även frågan – får de fatta sådana här beslut? Får de verkställa fullmäktiges beslut på egen hand med egen tolkning av vad beslutet innebär konkret? Har Levins och Augustssons beslut någon rättslig och bindande status?

För det är så. “Informationen”, beslutet, har inte fattats i någon annan församling. Det som samtliga partiers gruppledare kom överens om den 2 april var vad som skulle gälla för kommunfullmäktige under corona-pandemin. Så skulle t ex antalet ledamöter i fullmäktige gå ner från 51 till 26 ledamöter. Ingen överenskommelse gjordes för kommunstyrelsen eller nämnderna.

Nä, för kommunstyrelsen och nämnderna gällde Annalena Levins (C) och Benny Augustssons (S) “regler” från den 31 mars.

Kommunallagen säger inte särskilt mycket om deltagande på distans. Det står att:

“Ledamöter får delta i fullmäktiges sammanträden på distans om fullmäktige har beslutat det. … Om fullmäktige har beslutat att ledamöter får delta i fullmäktiges sammanträden på distans, ska arbetsordningen reglera i vilken utsträckning sådant deltagande får ske.”

När det gäller kommunstyrelse och nämnder står det i samma kommunallag:

“Fullmäktige ska besluta i vilken utsträckning ledamöter får delta i en nämnds sammanträden på distans.”

Det är som synes en viss skillnad mellan kommunfullmäktige och nämnder. Jag vet inte vilka följder det kan få att det i kommunallagen inte står något om reglering i arbetsordningen när det gäller deltagande på distans i kommunstyrelse och nämnder. Som det står nu så är det kommunfullmäktige som ska besluta. Och det vet jag att det inte har gjorts… Däremot beslutade fullmäktige den 18 mars att:

“Ordföranden avgör om närvaro får ske på distans. Möjligheten att sammanträda på distans ska tillämpas restriktivt.”

Innebär denna formulering att ordförandena Levin och Augustsson får fatta så långtgående beslut som de har gjort i sin “information”? Jag vet inte. Uppenbarligen har kommunens jurister tyckt så, eftersom de tydligen har “släppt igenom” reglerna och den tolkning som ordförandena har gjort.

Reglerna och riktlinjerna i Vänersborg utestänger alltså vissa personer som är valda av vänersborgarna i valet 2018 från att fullgöra sina uppdrag. Det känns oerhört tveksamt att två ordföranden ska få fatta ett sådant här långtgående beslut på egen hand.

Anm. Del 2 hittar du här: ”Den politiska Corona-krisen (2/2)”.

Kindblom och kommunala avtal

27 maj, 2020 1 kommentar

Det har varit många turer kring det lilla skogsområdet vid Kindblomsvägen i Blåsut. Och utvecklingen har följts i den här bloggen från i stort sett den dag konflikten såg dagens ljus. (”Affären” har tidigare också följts på Vänsterpartiets hemsida. En sökning på Kindblom ger 33 träffar. Se här.)

Historien om Kindblomsvägen har bjudit på många turer, på glädjeämnen och på ledsamheter. Mest ledsamheter eftersom en stor del av skogsområdet numera är borta – skövlat av Brunbergs Bygg (se nedan).

Men historien är inte riktigt slut. Epilogen återstår fortfarande att skriva. Så sent som den 19 maj, i förra veckan alltså, skulle ett förlikningsavtal godkännas på samhällsbyggnadsnämndens sammanträde mellan Vänersborg kommun, en av de nuvarande  fastighetsägarna och Salamandern ekonomisk förening (=Brunbergs Bygg). I sista stund lyfte dock ordförande Anders Wiklund (MP) bort ärendet från dagordningen. Det var troligtvis några bloggar, som ordförande antagligen hade uppmärksammats på i ”sista stund”, och som visade att det inte stod riktigt rätt till med förlikningsavtalet. (Se “Ingenting förvånar längre” (av Lutz Rininsland), “Mariedal, Kindblom, hamn, Norra och mutor” och “Veckans möten: BUN+SHB+BN+MH. Och fiskmåsar.”.)

Det ärendet tänkte jag emellertid inte skriva om den här gången. Det blir väl läge för ytterligare en blogg när ordförande bestämmer sig för att avhandla det på ett kommande sammanträde. Nä, denna blogg ska uppmärksamma en mailväxling som har pågått i över 2 månader mellan en boende vid Kindblomsvägen och samhällsbyggnadsförvaltningen och dess ordförande. Fast visst, det kommer att bli en hel del om avtal också, fast ett annat avtal.

Den 20 mars 2020 begärde den boende, låt oss kalla honom “Roger”, i ett mail direkt till ordförande Wiklund (MP) ut information:

“kopplat till bifogat avtal mellan Vänersborg kommun och Brunbergs Bygg. Jag önskar mer specifikt få bekräftelse på:
– punkt 7 i avtalet – har Brunbergs erlagt anläggningsavgift för anslutning till kommunalt VA?
– punkt 9 i avtalet – var kommer nämnda vändplan att anläggas som skall byggas och bekostas av Brunbergs?”

“Roger” syftar på köpeavtalet. Och det finns faktiskt två köpeavtal för området. Det första upprättades den 11 mars 2016 när Vänersborgs kommun sålde marken (fastigheten Fiolen 3 och del av Blåsut 2:2) till Brunberg Vänersborg AB, som företaget hette då, för 1,6 milj kr.

Paragraf 7 i köpeavtalet löd:

“Köparen [Brunberg; min anm] ska erlägga anläggningsavgift för anslutning till kommunalt vatten- och avlopp enligt på tillträdesdagen gällande taxa.”

Tillträdesdagen skulle enligt köpeavtalet ske enligt överenskommelse, dock senast 1 april 2017.

Paragraf 9 i köpeavtalet löd:

“Köparen skall bygga och bekosta en vändplan för personbilar på kvartersmark på Fiolen 3.”

“Roger” frågade inte om paragraf 3 i avtalet, men eftersom det enligt min mening kan ha bäring på det bortlyfta ärendet i samhällsbyggnadsnämnden förra veckan så passar jag ändå på att återge det här:

“Fastigheten och området överlåtes i det skick de har på tillträdesdagen.”

Köpeavtalet, dvs själva köpet av marken, gällde bara om Brunberg kom in med en bygglovsansökan senast sex månader från avtalets undertecknande. Vilket för övrigt inte hände. Det kom ingen bygglovsansökan…

Men kommunen hade överseende med detta, kan man väl säga. Brunbergs fick en ny chans. Nu hade det dock skett en “omorganisering”, eller vad man ska kalla det, av Brunberg Vänersborg. (Vilket tycks vara mer regel än undantag när det gäller Brunberg – se TTELA “Lokalt byggföretag i konkurs”.) Mickael Brunberg skrev denna gång, den 25 januari 2017, på köpeavtalet med Vänersborgs kommun som “representant” för Salamandern ekonomisk förening.

Köpeavtalet var i stort sett identiskt med det tidigare köpeavtalet från 2016. Det var i stort sett bara datum som hade ändrats. Paragraferna som jag citerade ovan, 3, 7 och 9, var identiska i detta avtal.

Denna gång hände det saker. Brunbergs gjorde ritningar och kommunen gav bygglov. Grannarna överklagade emellertid – och grannarna fick rätt. Den 4 september 2017 upphävde Länsstyrelsen byggnadsnämndens beslut. Bygglovet var inte lagligt. (Se ”Byggnadsnämnden får underkänt!”.) Brunbergs gjorde då om sina ritningar och byggnadsnämnden beslutade att godkänna dem – och ge bygglov. Grannarna överklagade återigen. Den 21 mars 2019 upphävde Länsstyrelsen ännu en gång byggnadsnämndens beslut… (Se ”Affären Kindblom: Länsstyrelsen säger nej”.)

Då fick Brunbergs nog, skövlade skogen, delade upp området i fyra tomter och sålde dem…

Efter denna utvikning är det dags att återgå till den mailväxling som nu utspelade sig mellan “Roger” och samhällsbyggnadsförvaltningen och nämndens ordförande, efter “Rogers” mail till ordförande Anders Wiklund den 20 mars.

Ordförande Wiklund (MP) skickade, enligt egen utsago (som jag inte betvivlar ett ögonblick), mailet vidare till förvaltningen.

“Roger” hörde inget. Den 20 april, efter 1 månads väntan, tröttnade han och skickade ett nytt mail till Wiklund. Han tyckte att:

“Frågorna är ganska enkla att svara på och avtalet mellan kommunen och företaget är tydligt.”

Ordförande Wiklund skickade återigen mailet vidare till förvaltningen och bad dem svara. Wiklund själv hade svårt att svara. Han satt inte på fakta i ärendet, Wiklund är nämligen ny på sin post sedan 1 jan 2019.

Två dagar senare, den 22 april, beskrev en tjänsteman på Kretslopp & Vatten, samhällsbyggnadsförvaltningen, att den första av de nya ägarna inkom med en ansökan den 11 juli 2019, om att ansluta till kommunalt VA. Sedan utförde Kretslopp & Vatten förbindelsepunkterna för de nya fastigheterna under hösten/vintern 2019 – och:

“Förbindelsepunkten förmedlades till respektive ägare med en karta med lägesinformation och en anslutningsfaktura skickades ut.”

De nya ägarna betalade tydligen för VA-anslutningen och inte Salamandern ekonomisk förening (Brunbergs). Enligt köpeavtalet mellan Salamandern och kommunen skulle ju Salamandern som vi har sett stå för anläggningsavgiften… Men det tycks alltså inte som om Salamandern har betalat något för VA till kommunen.

Det kom inget svar om vändplanen för personbilar. Så “Roger” skrev igen…

Den 23 april svarade ordförande Anders Wiklund:

“Det svar du fick nu, är jag liksom du inte nöjd med i den mening att du uppmanas att ta ny kontakt. Det har jag pratat med förvaltningen om, och du skall få svar på dessa frågor utan att ta ny kontakt.”

Det hände inget. Tiden gick.

En allt tröttare och alltmer uppgiven “Roger” skrev den 19 maj, alltså nästan en månad efter svaret från ordförande Wiklund, återigen till samme ordförande:

“Det är nu ungefär 2 månader sedan jag ställde två frågor. Jag tolkar er tystnad som att ni inte har svar på frågorna, de är för svåra för er pga. er inblandning med Brunbergs. De kommer undan med vad som helst.”

Det får naturligtvis inte gå till så här. Kommunens förvaltningar måste inse att de är serviceorgan till kommunens invånare – och inte tvärtom. Kommunen måste svara på frågor, lämna information osv så skyndsamt som möjligt.

Den 25 maj så kom då äntligen ett svar.

Tjänstemannen förstod att “Roger” kände frustration och skrev vidare:

“Vid den tidpunkten (när byggnadsnämnden hade gett bygglov första gången, det som sedan olagligförklarades av Länsstyrelsen; min anm) hade köparen fullbordat köpet och kommunen hade inte längre någon rådighet över hur köparen förvaltade marken. Kommunens förfarande vid försäljning av mark är densamma oavsett köparen och innebär att köpet är fullbordat när köparen erlagt hela köpeskillingen och lämnat in bygglovsansökan. Detta under förutsättning att det sker inom 6 månader från det att köpeavtalet tecknats.”

“Roger” ansåg inte att han hade fått svar på sina frågor från den 20 mars och upprepade dem i ett nytt mail – alltså om anslutningsavgift för VA erlagts av Brunbergs och vad som kommer att hända med vändplanen för personbilar. “Roger” skrev också:

“Dessa frågor måste väl ligga i ert intresse av att uppfyllas? De är ju en del av avtalet där kommunen har intresse även efter det att köpeskillingen har erlagts.”

Nu är det ju inte längre bara tidsaspekten för svar på mail från invånare som är intressant – utan också vad det innebär att skriva avtal med kommunen…

Det står tydligt i köpekontraktet att Salamandern ekonomisk förening (=Brunbergs) ska bekosta en vändplan och betala anläggningsavgiften för VA. Brunbergs har uppenbarligen inte gjort det –  trots att inget rakt svar på VA-frågan har getts, men man anar ju… Däremot syns det ju tydligt att vändplanen inte har byggts…

Slutsatsen av kommunens svar till “Roger” är att det spelar ingen roll vad det står i avtal med Vänersborgs kommun. Köpet var “fullbordat” och “kommunen hade inte längre någon rådighet över hur köparen förvaltade marken”. Med andra ord, köparen kunde göra vad som helst med marken när den var köpt – vad som stod i avtalet med kommunen spelade ingen som helst roll.

Det är lite så man undrar varför dessa paragrafer om köparens, dvs Brunbergs, förpliktelser överhuvudtaget fanns med i avtalet… Sedan kan man ju undra vad som rent allmänt gäller i skrivna avtal med kommunen… Vad är ett kommunalt avtal värt?

“Roger” fick ett nytt svar på sina upprepade frågor, denna gång från en ny tjänsteman. Denne tjänsteman förutsatte att de nya ägarna (som köpte tomterna av Brunbergs) hade betalt för sin VA-anslutning. Vilket fortfarande inte var svar på “Rogers” fråga – han frågade ju om Salamandern (Brunbergs) hade gjort det…

När det gällde vändplanen så konstateras det att kommunen står “maktlös”, trots avtalet:

“Eftersom punkten saknar någon form av vite eller liknande bygger det på exploatörens goda vilja att uppfylla avtalets 9:e punkt.”

“Roger” reagerade naturligtvis på kommunens avtal:

“Vad har jag lärt mig av detta? Jo, att ordet ”skall” inte betyder någonting vid avtal med Vänersborg kommun.”

Och det går naturligtvis inte annat än att hålla med “Roger”. Vad är det för avtal som Vänersborgs kommun skriver? Avtal som bygger på “god vilja”…

“Roger” konstaterar, med ett litet frågetecken eftersom svaret fortfarande inte var tydligt, att fakturan för VA-anslutningten gick till de nya fastighetsägarna och inte till Salamandern ekonomisk förening. Och han konstaterar att Salamandern inte behöver bygga och betala en vändplan enligt avtal…

Men “Roger” var inte glad. Dagen efter skrev han ett nytt mail. Han hade funderat och reagerat på en formulering i ett av svaren:

“Kommunens förfarande vid försäljning av mark är densamma oavsett köparen…”

Jag avslutar denna blogg med “Rogers” sista (senaste?) kommentar. Jag har dragit några slutsatser tidigare i texten, nu får läsaren dra sina. “Roger” ger i sin kommentar också ett nytt perspektiv – som kan leda till tämligen långtgående spekulationer om kommunens handlande gentemot olika personer och företag. Även i detta avsnitt överlåter jag till läsarna att dra sina slutsatser.

“Roger” skriver:

“Befintliga grannar som först försökte köpa fastigheten fick till att börja med inte något svar från er på inlämnad begäran på över ett år (!). När svaret sedan kom, efter påtryckningar, fick inte grannarna köpa pga. ofullständiga planer angående byggnation. När detta sedan ändrades och kommenterades av grannarna var det för sent – Brunbergs hade redan skrivit avtal (under 12-månaders perioden då grannarna inte fick något besked). När sedan Brunbergs inte lyckades komma in med bygglovsansökan inom 6 månader kunde man tro att fastigheten var ute till försäljning igen (det var tydligt i avtalet) – men icke! Detta stoppades av Benny Augustsson…….Brunbergs fick köpa fastigheten igen och uppenbarligen får de göra vad de vill med marken – bygga, sälja – inga restriktioner. Grannarna fick inte köpa – men baserat på vilka skäl?
Kommunens förfarande är inte densamma oavsett köpare……..

Varför lades åtalet mot Bo Carlsson ner?

21 april, 2020 Lämna en kommentar

Den 14 april skrev TTELA på sin hemsida (se “Tingsrättsmål mot Bo Carlsson läggs ned”):

“Nu ändrar åklagaren sig och lägger ner hela åtalet, vilket gör att målet skrivs av. Anledningen är enligt Vänersborgs tingsrätt att brottet preskriberats.”

Artikeln handlade om Vänersborgs kommunalråd, kommunstyrelsens 2:e vice ordförande Bo Carlsson (C). Carlsson åtalades som de flesta vänersborgare vet för fornminnesbrott. (Se “Bo Carlssons politiska historia”.) Och det var inte heller första gången som Bo Carlsson var i klammeri med rättvisan.

Jag hade önskat att TTELA med sina resurser hade grävt lite djupare i fallet. Det är sannolikt så att många vänersborgare hade velat veta mer om vad som hade hänt kring en av kommunens mäktigaste personer. De undrar säkert varför Bo Carlsson inte fick stå till svars i en rättegång (huvudförhandling) när “vanliga människor” som misstänks bryta mot lagen får det. Behandlas inte alla invånare lika i Vänersborg?

I brist på information slog jag några nummer på telefonen, skickade några mail och begärde ut några handlingar – några frågetecken skulle väl ändå en pensionerad lärare kunna räta ut…

Historien om Bo Carlssons fornminnesbrott har pågått i ett antal år. Redan i slutet av 2016 hade Carlsson grävt upp ett fornminne på sin mark, ett fornminne med anor från medeltiden. Det var en gammal bytomt, som övergavs i samband med laga skifte år 1844. (Se bild nedan.)

I november 2016 hade Bo Carlsson ”förändrat” fornminnet (se bild):

Ett drygt halvår senare, i maj 2017, syntes inte ”fornminnet” längre:

Fornminnet var inte längre ”bara” förstört – det var borta. Fornminnet fanns inte mer – det var utplånat.

Den 7 december 2017 blev det officiellt att Carlsson hade fällts för brott mot kulturmiljölagen. I TTELA (se ”Grävde i fornlämning – nu fälls Carlsson”) så sa Carlsson:

”Jag kommer att acceptera strafföreläggandet och betala mina dagsböter.”

Det gjorde Bo Carlsson också, han betalade sina böter. Det betydde samtidigt att han erkände brottet och därmed slapp rättegång.

Man trodde väl lite till mans att Carlsson nu hade besinnat sig och tänkte respektera Sveriges lagar i fortsättningen. Det var en felaktig uppfattning, i varje fall enligt åklagarmyndigheten i Uddevalla.

På sommaren 2019, den 21 juni, vaknade vänersborgarna upp till följande rubrik i TTELA, ”Fornminne ännu mer förstört – politiker åtalas”. TTELA skrev:

”Vänersborgs kommunalråd Bo Carlsson (C) har åtalats misstänkt för fornminnesbrott.”

Det var alltså dags igen. Bo Carlsson misstänktes för att återigen ha struntat i lagen och fortsatt förstöra fornminnen på sin mark. Det var i varje fall det som åklagaren trodde sig kunna bevisa.

Åklagaren beskrev i sin stämningsansökan (20 juni) gärningen på följande sätt:

”Bo Karlsson har under tiden oktober 2017 till och med den 3 januari 2018 såsom lagfaren ägare … uppsåtligen eller av oaktsamhet själv eller tillsammans med annan olovligen rubbat, tagit bort, grävt ur, täckt över eller på annat sätt ändrat eller skadat delar av den på fastigheten belägna fornlämningen RAÄ Gestad 105:1.”

Carlsson misstänktes ha skadat andra fornlämningar på sin mark, det som på kartan nedan till höger kallas Stora respektive Lilla impedimentet. Skogsdungen som syns på bilden ovan är det Stora impedimentet. (”Impedimentet vid landsvägen” var det som Carlsson utplånade 2016.)

Åtalet väckte nationell uppmärksamhet. Igen.

I stämningsansökan skrev åklagarmyndigheten att Bo Carlsson:

“vitsordar omständigheterna men förnekar brott.”

Åklagaren åtalade Bo Carlsson för fornminnesbrott, och denna gång skulle det bli rättegång. Trodde alla.

I åklagarens stämningsansökan till Tingsrätten, den 20 juni förra året, stod det också:

“Skyndsam delgivning krävs på grund av risk för preskription.”

Åklagaren hade alltså klart för sig, självklart, att det var bråttom…

Uppgifterna i det följande är hämtade från den dagbok som Tingsrätten upprättade i ärendet. I dagboken står det att den 24 juni, fyra dagar efter stämningsansökan, skickades stämningen till Bo Carlsson. Carlsson uppmärksammade tydligen inte brevet han fick hemskickat eller meddelade i varje fall inte Tingsrätten att han hade gjort det. Den 31 juli skickades därför en påminnelse. Inte heller denna gång hände något. Carlsson visade inga livstecken gentemot Tingsrätten. På grund av Carlssons ”tystnad” skickade Tingsrätten delgivningen till Delgivningscentralen på Polisen. Och den 30 augusti fick Tingsrätten till slut meddelandet att Bo Carlsson var delgiven åklagarens stämningsansökan. Polisen hade således fått tag i Carlsson och hade kunnat överlämna stämningen personligen.

Det tog alltså drygt två månader från åklagarens stämningsansökan till att Carlsson blev delgiven den. Det tycks vara en orimligt lång tid. Minuterna tickade således iväg…

Den 15 november skickades en kallelse ut från Tingsrätten till Bo Carlsson att det var dags för huvudförhandling (rättegång) den 12 december. Tre dagar senare skickades en “förenklad delgivning” till Carlsson, vilket är vad jag förstår ett kontrollmeddelande om att handlingen hade mottagits.

Den 4 december kom emellertid ett nytt besked från Tingsrätten. Huvudförhandlingen ställdes in. Orsaken formulerades så här i Tingsrättens dagbok:

“På grund av ett förtursmål och att huvudförhandling i det måste prioriteras (sals- och domarbrist) så ställs huf (=huvudförhandling; min anm) den 12 dec i detta mål in.”

Det var tydligen så att det var ett mål där ungdomar var inblandade som fick förtur framför Bo Carlssons fornminnesbrott. Och minuterna fortsatte att ticka iväg…

Huvudförhandlingen flyttades till i början av februari.

När det var dags var Bo Carlsson på plats i tingsrätten i Vänersborg. Jag är tämligen säker på att det var den 5 februari, möjligtvis den 6 februari. (Jag var också där, fast det såg inte Carlsson.) Carlsson såg villrådig ut och frågade på expeditionen varför han inte såg någon information om “sin” rättegång. Han fick meddelandet att huvudförhandlingen var inställd.

Det var lite förvånande att Bo Carlsson inte visste att huvudförhandlingen var inställd. I Tingsrättens dagbok är det nämligen noterat att Tingsrätten har haft ett telefonsamtal den 4 februari med Carlsson. Tingsrätten borde ju ha pratat med Carlsson om rättegången kan man tycka. Å andra sidan finns det ju en möjlighet att Carlsson tillfrågades om något annat. Den 5 februari, dagen efter telefonsamtalet, fattades beslutet att:

“Huvudförhandlingen ställs in med hänsyn till att målet inte är berett för huvudförhandling.”

Det här beslutet var svårförståeligt. Processen hade ju pågått under lång tid. Vad hade tingsrätten, eller åklagaren, missat?

I ett mail från Tingsrätten den 17 april fick jag följande förklaring:

“Det återstod två frågor som behövde hanteras innan huvudförhandling. Dels frågan om brottet var preskriberat, dels frågan om Bo Carlsson hade rätt till offentlig försvarare eller inte. Domaren gjorde därför bedömningen att målet inte var berett för huvudförhandling och ställde in den.”

Och det här kom tydligen domaren på strax före huvudförhandlingen skulle hållas. Otroligt kan jag tycka. Särskilt som det redan i åklagarens stämningsansökan från den 20 juni 2019 stod att det fanns “risk för preskription.” Och, det stod faktiskt en sak till i denna stämningsansökan i rutan “Offentlig försvarare/ombud”:

“Begärd och önskar den som rätten utser.”

Det tycks med andra ord som om frågan om offentlig försvarare kunde och borde ha varit löst för länge sedan. Carlsson ville ha en offentlig försvarare.

Det verkar som om någon har slarvat riktigt ordentligt. Det är dock lite svårt att svara på vem, även om de flesta säkert skulle tippa på Tingsrätten.

Det kan väl tilläggas att när jag kontaktade Tingsrätten i Vänersborg den 9 mars fick jag en något annorlunda förklaring till att förhandlingen var inställd. Då sade man på Tingsrätten att Bo Carlsson inte hade blivit delgiven handlingar på ett korrekt sätt. (Det bloggade jag kort om den 10 mars, se “Bo, Bergagården och en nyhet”.) 

Det här versionen bekräftades också av åklagarmyndigheten i Uddevalla, även om jag tror att uppgiften till myndigheten kom från Tingsrätten. Det besked som gavs från åklagaren kunde tolkas (jag skriver så eftersom beskedet inte var helt tydligt) som att preskriptionstiden hade passerats på grund av att Bo Carlsson inte hade gått att nå med delgivningen. Det skulle enligt åklagarmyndigheten vara orsaken till att två huvudförhandlingar hade skjutits upp. Vilket i så fall betydde att ”dålig postgång” gjorde att Carlsson slapp rättegång…

Det finns uppenbarligen flera förklaringar. Jag blir lite fundersam när det inte finns någon tydlig och formell motivering, som både åklagare och tingsrätt kan hänvisa till. I varje fall har jag inte sett någon sådan.

Tiden gick.

Det var lite skriftväxling dagarna efter att, den andra, rättegången blivit inställd. Jag vet inte riktigt vad den betydde, om skriftväxlingen betydde något överhuvudtaget. Det står t ex i dagboken att Bo Carlsson meddelade att han inte hittat kuvertet som skickades i juni 2019, att föreläggande skickades från tingsrätten till åklagaren, att åklagaren begärde anstånd och att åklagaren beviljades det. Jag hittar ingen notering som tyder på att det är Bo Carlsson som i det här läget t ex “slarvar med posten”. Och jag kan inte dra några slutsatser om att det som händer efter den inställda rättegången hade någon betydelse för det som hände den 20 februari.

Den 20 februari fattade nämligen åklagaren ett beslut:

“Åtalet läggs ned
Det föreligger inte längre tillräckliga skäl för åtalet mot den misstänkte.
20 kap 9 § rättegångsbalken
Brottet är preskriberat.”

Åklagarens beslut följdes av det slutliga beslutet av Tingsrätten den 9 april:

“Målet skrivs av”

Skälet angavs vara:

”Eftersom åklagaren beslutat att lägga ned åtalet ska målet skrivas av från vidare handläggning.”

Själv tycker jag att det verkar vara sanslöst illa skött. Och någonstans har det brustit, på Tingsrätten i Vänersborg eller på Åklagarmyndigheten i Uddevalla. Och man frågar sig – vad var det som hände?

Kanske fick jag det slutliga svaret sent igår eftermiddag, trodde jag (när jag egentligen hade skrivit klart denna blogg). Det kom nämligen ett viktigt mail från Tingsrätten:

”Bo Carlsson delgavs inte stämningsansökan formellt inom två år från det att brottet påstås ha begåtts, därför inträdde preskription. Handlingarna tillsändes Bo Carlsson men tingsrätten hade inte bevis för att han mottagit stämningsansökan inom rätt tid.”

Jag blev lite trött. Innebar detta att det misstänkta brottet var preskriberat från början, att stämningsansökan helt enkelt lämnades in för sent?

Nej. Slutsatsen kan utifrån det sista (senaste) beskedet från Tingsrätten nämligen bara bli en. Och det är följande.

Den 20 juni förra året lämnade åklagaren in en stämningsansökan till Tingsrätten i Vänersborg. Fyra dagar senare, den 24 juni, skickades stämningen till Bo Carlsson. Om nu Carlsson öppnade kuvertet med stämningen så bekräftade han i varje fall inte att han hade fått stämningen. För att kontrollera att Carlsson hade fått den blev han därför personligt delgiven stämningen. Men det var inte förrän den 30 augusti som Tingsrätten fick meddelandet att Bo Carlsson var delgiven åklagarens stämningsansökan.

Det tog alltså drygt två månader från åklagarens stämningsansökan till delgivningen av densamma till Bo Carlsson. Dessa två månaders ”försening” räckte för att åtalet skulle preskriberas.

Enligt åklagaren och/eller Tingsrätten.

Vad kan vänersborgarna dra för slutsats?

Jo, om du är misstänkt för brott – öppna aldrig kuvert från någon domstol. Det spelar ingen roll om det kommer påminnelser, låtsas aldrig om att det kommer några brev. Spela ovetande. Om det går tillräcklig lång tid innan t ex polisen kan nå dig med delgivning så finns möjligheten att du slipper åtal och rättegång.

Var Bo Carlsson medveten om att han kunde slippa rättegång genom att spela ovetande och låtsas som ingenting? Jag vet inte, och det kommer jag förmodligen aldrig heller att få reda på. Men jag tror faktiskt inte det – och det beror på att jag är övertygad om att Carlsson kan räkna…

För det är en sak i den förklaring som jag fick från Tingsrätten igår som gör mig mycket fundersam..

Preskriptionstiden på fornminnesbrott är två år, det är helt riktigt. Det är också riktigt att Bo Carlsson blev delgiven åklagarens stämningsansökan den 30 augusti 2019. Det står i Tingsrättens dagboksanteckningar.

När begicks då det misstänkta brottet? I stämningsansökan står det:

”Bo Karlsson har under tiden oktober 2017 till och med den 3 januari 2018…”

Oktober 2017… Plus 2 år… 3 januari 2018… Plus 2 år…

Med andra ord. Min slutsats kan bara bli en – Bo Carlsson delgavs visst stämningsansökan formellt inom två år från det att brottet påstås ha begåtts.

Naturligtvis frågade jag Tingsrätten om detta. Jag fick följande svar, idag:

”…det blev ett fel i utskicket av handlingarna till polisen och vi inte kan säkerställa att stämningsansökan bifogades.”

Va’?? ”…inte kan säkerställa att stämningsansökan bifogades.” Vad då?

En gång till. Det var Delgivningscentralen på Polisen som lämnade över åklagarens stämningsansökan personligen till Bo Carlsson den 30 augusti 2019. Polisen hade fått stämningen från Tingsrätten i ett email, vilket framgår av en dagboksanteckning. Om Polisen inte hade fått åklagarens stämningsansökan, vad skulle Polisen i så fall ha överlämnat till Carlsson? Polisen hade väl aldrig ”tagit kontakt” med Carlsson om den inte hade något att lämna över? Det är tämligen självklart att Delgivningscentralen på Polisen hade fått stämningen, annars hade ju Polisen lika självklart vänt sig till Tingsrätten och frågat var stämningsansökan hade blivit av.

I Tingsrättens dagbok står det dessutom att:

”delgivningscentralen … meddelar att Bo Karlsson är delgiven. Delgivningskvitto kommer att översändas till Tingsrätten.”

Den här anteckningen i dagboken torde väl bevisa att Bo Carlsson har fått åklagarens stämningsansökan. Det finns till och med ett delgivningskvitto, dvs ett kvitto där mottagaren (Bo Carlsson) har skrivit på att han har fått delgivningen.

Vanliga människor blir åtalade och dömda för brott de begått, precis som det ska vara. Men en av Vänersborg högste politiker, kommunstyrelsens 2:e vice ordförande, kommunalrådet Bo Carlsson (C), ställs alltså inte till svars i en rättegång. Det leder till en intressant och viktig diskussion om vad detta kan leda till när det gäller allmänhetens förtroende för de rättsvårdande instanserna. Och även hur allmänhetens respekt för lagar och regler ska kunna upprätthållas – när vissa människor inte behöver förklara och försvara sig för sina misstänkta lagöverträdelser i en rättegång.

Naturligtvis kan man också vända på det. En person är oskyldig tills motsatsen bevisas. I en rättegång skulle Bo Carlsson ha kunnat visa det. Nu får han inte möjligheten.

Men… Jag saknar ord. Jag fattar inte hur sådant här kan vara möjligt.

Jag har ställt fler frågor till både åklagarämbetet och Tingsrätten men jag kommer inte längre. Det skulle kanske kunna vara en uppgift för en journalist att ta reda på hur och varför ärendet har “sjabblats bort”. Jag kan inte låta bli att tänka på TTELA:s slogan:

”Riktig journalistik gör skillnad”

För någon på åklagarmyndigheten eller tingsrätten måste ha gjort fel. För så här får det inte gå till… Någon borde ställas till svars för tjänstefel. Kanske skulle åklagaren åtala Tingsrätten. Det tycks väl vara där som det har fallerat.

Lagen måste vara lika för alla.

PS. Här kan du ladda ner:
* Åklagarens stämningsansökan och
* Tingsrättens dagbok.

Hanterar Augustsson lagen rätt?

4 november, 2019 2 kommentarer

I dagens pappersupplaga av TTELA återfann vi till slut en artikel som publicerades redan den 31 oktober på TTELA:s hemsida. (Se “Lidell (M) kritiserar avtal med IFK Vänersborg”.) Artikeln handlade om det marknadsföringsavtal som kommunstyrelsens ordförande Benny Augustsson (S) nyligen tecknade med IFK Vänersborg. (Det beskrev jag i bloggen “IFK och Arena Vänersborg”.)

Oppositionsledaren och kommunstyrelsens 1:e vice ordförande Gunnar Lidell (M) är kritisk till avtalet med IFK Vänersborg. Ja, han har gått så långt att han till och med reserverade sig mot det. Och det är mig veterligt inte särskilt vanligt i sådana här sammanhang. Gunnar Lidell anser att Benny Augustsson (S) skulle ha väntat med sitt beslut tills de nya reglerna kring marknadsföring och sponsring var på plats.

Marknadsföringsavtalet mellan kommunen och IFK Vänersborg ger 185.000 kr till IFK om laget blir svenska mästare. Om IFK däremot inte skulle gå till slutspel stannar summan på 125.000 kr.

TTELA skriver:

“Kommunen har en budget på 300 000 kronor till den här typen av avtal.”

Vad jag förstår så beslutade kommunstyrelsen för ganska länge sedan (typ 10 år) att det skulle inrättas en sådan här budget.

I TTELA säger Lidell att:

“det är märkligt att använda hälften av pengarna på en enda klubb innan det är bestämt hur reglerna ska se ut i framtiden.”

Och det kan jag hålla med om, det är märkligt. Kommunen har många klubbar och föreningar, flera av dem med fler aktiva än IFK.

Den 29 mars 2018 (se “Marknadsföring och kommunala bidrag”) beslutade kommunfullmäktige att anta en motion från Jonathan Axelsson (M) och undertecknad (V). (Vi lämnade dock in motionen redan den 21 september 2016…) Det betydde att Vänersborgs kommun ska utarbeta ett regelverk kring kommunala bidrag gällande marknadsföring, evenemang och sponsring.

Jag skrev så här i en blogg för att beskriva motionens, och beslutets, intentioner:

“Alla bidrag som finns i kommunen kommer att bli kända av alla och reglerna för att erhålla dem bli tydliga och transparenta. De ska bland annat finnas samlade på kommunens hemsida. Vänersborgarna ska också uppleva att likabehandling råder och att besluten följs upp och nyttan/effekten utvärderas. Alla ska kunna läsa vem som ansöker om bidrag och vilka som får, och hur mycket, samt motiveringen.”

Det är detta kommande regelverk som Gunnar Lidell syftar på i TTELA och i sin reservation. Regelverket är dock inte klart än. Själv har jag varken hört eller fått se något utkast. Det sägs dock att arbetet i stort sett är klart och att det nyligen var uppe i kommunstyrelsens presidieberedning.

I reservationen mot avtalet med IFK skrev Lidell också:

“… när vi också vet att ett antal intressenter under det senaste året har nekats medel till marknadsföring ”i avvaktan på framtagande av ”Styrande dokument för marknadsföring och sponsring”.”

Gunnar Lidell (M) vidhåller även detta i TTELA:

“Flera klubbar har inte fått pengar med hänvisning till att man väntar på att styrdokumentet ska bli klart.”

Benny Augustsson (S) försvarar marknadsföringsavtalet mellan kommunen och IFK. Han menar i TTELA att:

“IFK inte kunde vänta på att styrdokumenten skulle bli klara och att föreningen behövde ha avtalet på plats för att hinna planera inför säsongen.”

När Augustsson får frågan av TTELA om att flera föreningar har nekats avtal och marknadsföringspengar med motiveringen att kommunen håller på att utarbeta ett regelverk är han tveksam och säger:

“Det får stå för Lidell. Det kan väl vara så att vi har pratat om det. Men jag kan inte på rak arm säga att vi har nekat någon.”

Det är naturligtvis inte lätt att som relativt nytillträdd ordförande i kommunstyrelsen hålla reda på allt som hände under tiden före, på Marie Dahlins tid. Det förstår jag. Men det finns folk att fråga…

Nu blev det nämligen fel. Och det får det inte bli. Det får inte bli fel när det gäller kommunens pengar och när det gäller att behandla alla lika. Det går inte att på “stående fot” ge IFK Vänersborg ett marknadsföringsbidrag på minst 125.000 kr medan Equmeniakyrkan, Pingstkyrkan, Vargöns drillflickor, VWVänerträffen och BK Skrufscha får avslag på sina ansökningar med följande motivering:

“Vid kommunfullmäktiges sammanträde den 29 mars 2018, § 29, gavs ett uppdrag till kommunstyrelsen att i samverkan med kultur- och fritidsnämnden ta fram förslag på vilka typer av bidrag som ska gälla för marknadsföring, evenemang och sponsring och som ska finnas tillgängliga att söka i kommunen.
Det uppdrogs också att ta fram ett förslag på rutiner för hur bidragen ska handläggas och beslutas. Likaså ta fram förslag till årlig budget, till respektive bidrag.
Utöver ovanstående ska även en tydlig policy för hur kommunen ska hantera föreningar som vill marknadsföra event eller verksamheter via kommunens hemsida och sociala medier också utarbetas.
Innan dessa uppdrag är slutförda finns det i dagsläget inga tillgängliga medel för bidragsansökningar.”

Det är Gunnar Lidell (M) som räknar upp dessa föreningar på Twitter, med vederbörlig dokumentation. Själv vet jag att Vänersborgs HC och Vänersborgs FK fick avslag av kommunstyrelsen(!) den 14 mars 2018 med en liknande motivering – en motivering som för övrigt föreslogs av Lutz Rininsland (V). De sökte ekonomiskt bidrag till sina cuper.

Kommunen har genom kommunstyrelsens ordförande Benny Augustsson (S) handlat fel – kommunen har inte behandlat alla föreningar lika. Det torde faktiskt åtminstone gränsa till ett lagbrott. Och det är allvarligt. Det är också allvarligt att pengar delas ut till föreningar “på känsla” och utan att det finns något ordentligt regelverk som stöd och riktlinje. Det bäddar tyvärr för ett godtycke, eller misstänkt sådant, vilket inte borde få förekomma i kommunala sammanhang.

Kategorier:IFK, Juridik, marknadsföring

Kindblom: Ingen ersättning för träd

29 september, 2019 2 kommentarer

I en blogg för drygt en månad sedan (se “Blandad stiltje v 34”) hade jag en undran:

”Brunbergs Bygg … har fällt några träd utanför sin mark uppe vid Kindblomsvägen. Undrar vad de får betala i skadestånd…”

Det var med anledning av att Brunbergs Bygg av misstag hade fällt några träd på en fastighet som de inte ägde, men som gränsade till företagets tomt.

Det är alltså det fd skogsområdet vid Kindblomsvägen uppe vid Blåsut jag talar om – det område som Brunbergs köpte av Vänersborgs kommun för 1,6 milj kr. Det är inget skogsområde längre, utan  ett före detta skogsområde. Brunbergs har ju som det tycks i rent vredesmod skövlat skogen. Trots att de inte hade bygglov… Eller var det just därför? Länsstyrelsen hade ju gått på grannarnas linje och sagt nej till bygglov. Skogen höggs ner den 7 maj i år. Och det behövde företaget enligt kommunen inget särskilt tillstånd till.

Avverkningen av träden utfördes i rask takt. I sådan takt att det av bara farten även försvann några stora träd som ägdes av en privatperson i en av fastigheterna bredvid Brunbergs.

Och sådana här misstag brukar inte vara billiga. I Aftonbladet berättas det i en artikel den 14 augusti (se ”Fällde träd på kommunens mark – tvingas böta”) om att en stiftelse som driver ett äldreboende fällde ett träd. Det visade sig att trädet inte stod på stiftelsens mark, utan på kommunal mark. Äldreboendet fick en faktura från Jönköpings kommun på 266.000 kr. Tilltaget att fälla någon annans träd, dvs kommunens – ett träd alltså – värderades till drygt en kvarts miljon kronor.

Det gäller med andra ord att inte gå för fort fram när träd ska huggas ner…

Grannen hörde av sig till Brunbergs och ville ha ersättning. Det skulle väl inte vara några problem, Brunbergs Bygg AB hade ju presenterat ett alldeles eget ”Fair Play Certifikat” (se ”Stop digging”) som företaget hade certifierat sig självt med – och det med orden:

”En tanke och ide som nu blir verklighet efter några års funderande. Vårt syfte och mål är att vi vill på detta sätt visa vår personal, beställare, kunder och leverantörer hur vi tänker och driver vår verksamhet.”

Dessutom hade ju Brunbergs gott om pengar. Företaget hade efter skogsskövlingen, antagligen var det före, bestämt sig för att strunta i byggplanerna på Kindblom. I stället sålde företaget marken och gjorde en nätt liten förtjänst på 1,8 miljoner på affären. Och då var inte värdet av de två stora träden på grannens tomt eller resten av virket från skogen inräknade…

I enlighet med ”Fair Play Certifikatet” ville säkert Brunbergs visa sina kunder “hur vi tänker och driver vår verksamhet”. Eller? Grannen fick efter vissa påstötningar ett bud på 5.000 kr eller ett nytt träd.

5.000 kr för två träd? Och Jönköpings kommun som krävde 266.000 kr för ett…

Fair Play?

Grannen var inte nöjd. Hen tyckte att ersättningen var för liten – och kontaktade en jurist. Juristen undersökte ärendet, kollade på fall från andra delar av landet och kom fram till att en rimlig ersättning borde ligga på 60.000 kr. Juristen fick också kontakt med Brunbergs och framförde ersättningsanspråket.

Brunbergs motsatte sig budet och meddelade att företaget inte var berett att betala en enda krona…

Så är läget just nu och vad gör man då?

Den tanke som först dyker upp är självklart att dra ärendet till tingsrätten, dvs lämna in en stämningsansökan. Men det kan kosta pengar, eftersom det inte alls är säkert att den försäkring man har täcker rättegångskostnaderna för den här typen av mål. Ingen kan heller i förväg vara säker på hur rätten kommer att döma. Och även om utgången blir positiv eller delvis positiv så kan den kärande, dvs den som har stämt ett företag, ändå få betala en del av kostnaderna för målet – även som vinnande part alltså. (På ”Lawline” kan du läs mer om detta – klicka här.) I det här fallet så kan ju ingen heller veta vad tingsrätten skulle värdera två stora träd till… Och sedan finns det ju också en osäkerhet kring kostnaderna av juristhjälp…

Jag tror att flera människor kan känna igen sig i den här situationen. Det kanske i och för sig inte är så vanligt att någon hugger ner ens träd. Men det kan vara vid köp och sälj av varor, telefonabonnemang, när en vara skadas, är skadad eller inte fungerar, vid reparationer, när ett företag har utfört ett mindre bra arbete osv. Det kan i sådana lägen helt enkelt vara svårt att hävda sin rätt mot de företag som inte vill göra rätt för sig och dessutom har helt andra ekonomiska resurser bakom sig än man själv har. Jag är övertygad om att de flesta människor i sådana här situationer istället biter ihop och står för besvären och kostnaderna själva.

I det här fallet kan jag tycka att ett lokalt byggföretag som är stolt över och gör en grej av sitt ”Fair Play Certifikat” skulle kunna ta de ekonomiska konsekvenserna av sitt misstag. Särskilt ett företag som i övrigt har en sådan positiv renommé bland vänersborgarna. Ja, bortsett då från handlandet uppe vid Kindblomsvägen…

Solvarm fick rätt mot kommunen!! 

3 september, 2019 8 kommentarer

Det hände massor den första dagen som pensionär. (Se “Nytt skede i livet”.) Först blev Vänersborgs kommundirektör avskedad (se “Nyhet: Kommundirektören uppsagd”), sedan invigdes den nya förskolan på Belfragegatan och under invigningen fick jag ett mail med en bifogad dom från Mark- och miljödomstolen!

Familjen Solvarm fick rätt i Mark- och miljödomstolen!

Det tål att upprepas:

Familjen Solvarm fick rätt i Mark- och miljödomstolen!

Det är en mycket välkommen och välförtjänt seger för familjen, men också för alla i Sverige som är i en liknande situation. Rättegången har uppmärksammats i hela landet och faktiskt också utanför våra gränser.

Striden gällde om familjen Solvarm var tvungen att betala anslutningsavgiften på 194.935 kr till Vänersborgs kommuns VA-nät. Det ansåg kommunen – och det trots att Solvarm inte vill ansluta sig till kommunens VA-nät och trots att Vänersborgs egen miljö- och hälsoskyddsnämnd inte tyckte att det behövdes (beslut den 11 juni 2018). (Jag har beskrivit omständigheterna tämligen noggrant i ett antal bloggar, se framför allt “Solvarm i Mark- och miljödomstolen” från den 30 juni.)

Mark- och miljödomstolen avkunnade följande dom:

“Mark- och miljödomstolen fastställer att Anders och Rosemary Solvarm för deras fastighet Vänersborg Sikhall 1:20 inte ska vara avgiftsskyldiga för vatten och avlopp.”

Otroligt! Fantastiskt!

Domstolen redogör i sin dom på sedvanligt sätt vad tvisten handlar. Den återger både Solvarms och kommunens synpunkter. Domstolen beskriver också Solvarms återvinningssystem på ett utförligt och tämligen lättförståeligt sätt. I den beskrivningen finns en formulering som jag tycker är slående för hur Solvarm tänker och hur systemet fungerar:

“Ecocycle System bygger på kretsloppsprincipen, dvs ”att det du ger ifrån dig räcker till att göda den mängd växter som räcker till att föda dig”.”

Även kommunens synpunkter beskrivs utförligt. Jag bifogar en länk till domen nedan, så kan var och en själva bedöma relevansen och styrkan i kommunens argument.

Jag tycker att man slås av kommunens oerhört negativa inställning både till naturhuset i Sikhall och allt nytt… Kommunen ser inte “det nya” och visar brist på “utvecklingstänk”… Det är nästan så att man även får uppfattningen att kommunen försöker misstänkliggöra Solvarms intentioner och familjens vilja till en miljömässigt hållbar utveckling av VA-systemet. Jag tror att domstolens beskrivning av kommunens synpunkter kan bli ett intressant dokument för framtidens människor som exempel på en konservativ och utvecklingsfientlig inställning.

Det skulle för övrigt vara intressant att höra kommunens två förvaltningar, dvs samhällsbyggnadsförvaltningen och miljö- och byggnadsförvaltningen, diskutera Solvarms VA-system. De skulle knappast bli överens…

Mark- och miljödomstolen redogör och motiverar utförligt sin dom. Den menar inledningsvis att:

“Behovet av anslutning till den allmänna va-anläggningen ska vara grundat på skyddet för människors hälsa och miljön och prövas från objektiva utgångspunkter.”

Och fortsätter lite senare:

“I förarbetena anges att ett enskilt alternativ till va-lösning som är överlägset i fråga om återföring av viktiga näringsämnen till det naturliga kretsloppet samtidigt som det enskilda alternativet från övriga relevanta synpunkter håller någorlunda jämna steg med det allmänna alternativet är ett exempel på ”god hushållning med naturresurser” som innebär att avgifter för va-anläggningen inte ska utgå (prop. 2005/06:78 s. 81).”

Mark- och miljödomstolen tar sedan upp punkt för punkt vad parterna var oense om och hur domstolen resonerar. Som tur är så avslutar domstolen med en sammanfattning:

“Domstolen har funnit att de enskilda avloppsanläggningarna (Solvarm har två olika system; min anm) är likvärdiga med det allmänna systemet vad avser hälso- och miljöskydd. När det gäller god hushållning med naturresurser har domstolen konstaterat att den enskilda avloppsanläggningen är bättre än det kommunala alternativet. Beträffande den hänsyn som ska tas till möjliga framtida förändringar i fråga om fastighetens användning och ägarförhållanden har makarna Solvarm visat att den enskilda avloppsanläggningen håller måttet i jämförelse med det allmänna alternativet samt att det ekonomiskt utfallet är positivt i detta fall. Vid en samlad bedömning finner domstolen mot bakgrund av vad som anförts att makarna Solvarm har visat att Fastighetens behov av avloppstjänster bättre kan tillgodoses genom den enskilda avloppsanläggningen jämfört med den allmänna va-anläggningen. Detta förutsätter dock att den enskilda avloppsanläggningen System Two är i drift samt att riktlinjerna för avloppsanläggningens hygien, skötsel och underhåll upprätthålls. Makarna Solvarms talan ska därför bifallas.”

Med andra ord, naturhusets VA-system är minst lika bra eller bättre än kommunens.

Tvisten gällde också “V:et” i VA – dricksvattentjänsterna.

Domstolen skriver i domen:

“Fastighetens behov av dricksvattentjänster kan tillgodoses minst lika bra genom den egna vattentäkten.”

Jag tror att familjen Solvarm känner en stor lättnad idag. De vill syssla med att utveckla sitt system, inte delta i tidsödande tvister med kommunen.

Anders Solvarm skriver till mig:

“Det finns rättssäkerhet som bygger på lyhördhet för vetenskap och teknisk utveckling för vår naturs skull.”

Tyvärr tror jag inte att sista ordet är sagt. Kommunens tjänstemän har säkert andra planer… De vill med all sannolikhet överklaga domen. Vi får se vad politikerna vill – ärendet lär komma upp på samhällsbyggnadsnämndens bord den 12 september… Det nämndsmötet är öppet för allmänheten, men tyvärr krockar det för min del med ett annat sammanträde.

Det är läge att avsluta denna blogg med denna mening från Mark- och miljödomstolens dom, den säger nämligen allt:

“Solvarm har visat att Fastighetens behov av avloppstjänster bättre kan tillgodoses genom den enskilda avloppsanläggningen jämfört med den allmänna va-anläggningen.”

Grattis alla i naturhuset i Sikhall!

Anm. Du kan ladda ner domen från Mark- och miljödomstolen här.

PS. Du kan läsa mina bloggar om Solvarm och naturhuset i Sikhall genom att klicka här.

PPS. TTELA skriver tyvärr inte särskilt ofta om familjen Solvarm och naturhuset i Sikhall, men i dagens tidningen återfinner vi en mycket bra artikel – se ”Tvisten om Solvarms avlopp avgjord” (tyvärr betalvägg).

Mariedalskolan: Yttrande till Förvaltningsrätten

Det är inte bara Bo Carlsson (C) som har duster med Sveriges domstolar. Undertecknad vänsterpartist brottas också med jurister… Jag överklagade nämligen ett beslut i kommunfullmäktige till Förvaltningsrätten i Göteborg.

Det var den 22 maj 2019 som kommunfullmäktige i Vänersborg fattade ett beslut om att utöka samhällsbyggnadsnämndens exploateringsbudget 2019 med 755.000 kronor, till exploateringsprojekt i Mariedal för tre nya småhustomter. Exploateringen innebär att tre nya småhustomter ska bildas samt att en väg ska byggas om och samtidigt få en ny sträckning. Fastigheterna och vägen ligger alldeles bredvid Vänersborg största skola, Mariedalskolan. Vid exploateringsområdet rör sig en stor del av skolans nästan 500 barn. (Se ”Vad sa politikerna om Mariedal?”.)

Mitt överklagande avslutades med följande ord (se ”Överklagan till Förvaltningsrätten”):

”Det finns stora brister i underlaget till kommunfullmäktige. Det saknas en samverkan och dialog med Mariedalskolan och barn- och utbildningsförvaltningen. Det har inte gjorts någon konsekvens- och riskanalys och ingen hänsyn har tagits till innehållet i de skyddsrondsprotokoll som upprättats vid Mariedalskolan.”

I juridiska tvister som denna så skickar domstolen överklagandet till den/de det berör. I detta fall alltså till Vänersborgs kommun. Kommunen får tillfälle att yttra sig över överklagandet, försvara sig typ. Men innan Förvaltningsrätten tittar på yttrandet så får den som har överklagat chans att yttra sig över yttrandet… Och så kan det faktiskt hålla på några varv. Det är dock inte alltid som den överklagande yttrar sig. När ”allt är klart” sätter sig Förvaltningsrätten in i ärendet och avkunnar en dom.

I det här fallet så är det alltså undertecknad vänsterpartist som ”klagar” och kommunstyrelsens ordförande Benny Augustsson (S) som svarar, och försvarar. Nu är det väl i och för sig inte Augustsson själv som har författat svaret. Till sin hjälp har han tagit hjälp av kommunjuristen. Men Augustsson har i varje fall undertecknat.

Ordförande Augustsson representerar Vänersborgs kommun. Och det är inte så konstigt. Han är ju ordförande i kommunstyrelsen och det som ett resultat av valet i höstas. På det sättet ”är” han Vänersborg. Å andra sidan kan det tyckas vara ett (åtminstone litet) demokratiskt dilemma, så kanske man kan kalla det, när Augustsson försvarar ett beslut som går ut på att det är ok att kommunfullmäktige drastiskt ändrar trafiksituationen och därmed arbetsmiljön för ett hundratal av sina egna anställda – utan att informera eller samtala med dem innan. Eller förändra för nästan 500 barn, och deras vårdnadshavare, utan att bry sig om att fråga vad de tycker.

För så är det. I kommunens svar till Förvaltningsrätten tar ordförande Augustsson inte upp något i sakfrågan, han bemöter inte några av de argument som jag anför till stöd för mitt överklagande. Inga motiveringar till fullmäktiges beslut, ingen argumentation om varför kommunen har rätt och jag som överklagar har fel, inget om att kommunen ska samverka och föra dialog med anställda, barn och föräldrar i ett senare skede etc… Svaret handlar bara om att kommunfullmäktige har laglig rätt att fatta ett sådant här beslut:

”Det beslut som Kommunfullmäktige fattat ligger inom den kommunala kompetensen.”

Och det har jag faktiskt inte vänt mig emot i mitt överklagande. Självklart får fullmäktige fatta beslut. Det förstår jag också. Mitt överklagande handlade ju om det bristande underlaget. (Det går för övrigt att ladda ner kommunens svar till Förvaltningsrätten genom att klicka här. Svaret är på bara 2 sidor.)

Förvaltningsrätten har alltså gett undertecknad möjlighet att yttra sig över kommunens yttrande. Och envis och enveten som jag är kunde jag inte låta bli att göra det. Mitt yttrande, som jag skickade in till Förvaltningsrätten för några timmar sedan, såg ut så här:

=====

Yttrande över Vänersborgs kommuns yttrande 2019-06-28

Jag noterar att yttrandet från Vänersborgs kommun över mitt överklagande från den 3 juni inte tar upp mina argument i sak. Mina anförda skäl kommenteras överhuvudtaget inte. Kommunen ser tydligen inget som helst problem med att det inte har förts någon dialog med rektor eller personal på Mariedalskolan eller med barn- och utbildningsförvaltningen om kommunens exploateringsplaner. Det ses uppenbarligen inte heller som något problem att det inte har gjorts någon konsekvens- eller riskanalys enligt Arbetsmiljöverkets föreskrifter. Och Barnkonventionen blir tydligen intressant först när den blir lag i Sverige om knappt ett halvår…

Det överklagade ärendet beslutades i och av kommunfullmäktige. Det hade dessförinnan ”beretts” i samhällsbyggnadsnämnden. Undertecknad är ledamot i Vänersborgs kommunfullmäktige, dock inte i samhällsbyggnadsnämnden. Som ledamot i kommunfullmäktige är jag hänvisad till de underlag som medföljer ärendet inför fullmäktiges sammanträde. Jag kan inte på något sätt påverka ärendets beredning. Som fullmäktigeledamot bör jag dock kunna ha synpunkter på underlaget eftersom det är på detta som jag ska basera mitt ställningstagande.

I kommunens yttrande står det:

”Syftet med beredningen är att ge fullmäktige ett tillförlitligt och allsidigt belyst underlag för besluten.”

Det är precis det jag hävdar i mitt överklagande – underlaget inför kommunfullmäktiges beslut var inte tillförlitligt och allsidigt belyst.

Kommunens yttrande fortsätter:

”Det ingår således alltid ett visst mått av sakprövning i den (beredningen; min anm).”

Ordförande i samhällsbyggnadsnämnden erkände ärligt och öppet i fullmäktigedebatten att det inte hade förekommit någon sakprövning, egentligen inte ens ”ett visst mått”. Ordförande Wiklund sa:

”Tjänstepersoner som har, kan ibland se en risk att föregripa politiska beslut. För det ska de ju inte göra. Så, jag är övertygad om att när det finns ett beslut om att det ska ske en exploatering, att den här samverkan som Stefan önskar ska ske eller som ska ske, kommer att bli av. Det är mer än skolan, det är Lantmäteriet som kommer att ha sikt där, det är trafikingenjörer och vatten som har åsikter om hur det här ska gå till och framför allt barnen i skolan och rektorerna där. Så att jag är övertygad om att när KF har tagit ett beslut att det ska ske en exploatering, då kommer det igång.”

I fullmäktiges underlag står det:

”Budgeten används till avstyckning från två till tre småhustomter, framdragning av vatten och avlopp och ombyggnad av Furuvägen vilket sammanlagt beräknas kosta 755 000 kronor”

Detta förmedlar en bild av hur det ska bli om anslaget beviljas och inte alls som det står i kommunens yttrande till förvaltningsrätten:

”vilka efterföljande åtgärder som kan bli aktuella att vidta med anledning av det beslut som Kommunfullmäktige fattat…”

Som ledamot i fullmäktige vill jag bara medverka till att bevilja en begäran om trekvarts miljon om det står klart att projektet vilar på fast grund och kan genomföras. Och inte tvärtom, dvs att pengar först måste beviljas för att därefter se om det är ett projekt som på allvar kan föras vidare i processen.

=====

%d bloggare gillar detta: