Arkiv

Archive for the ‘Juridik’ Category

Historien om Magnus Larsson (8)

14 september, 2021 1 kommentar

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen ”Historien om Magnus Larsson (7).

Kommunfullmäktige fattade den 20 december 2005 det extraordinära beslutet att förköpa Magnus Larssons fastigheter i Sikhall. Det var ett tämligen ovanligt beslut. Jag vet inte att expropriationer har stått på dagordningen varken förr eller senare under min tid som kommunpolitiker. Och särskilt anmärkningsvärt var det när kommunen egentligen inte hade något behov av i varje fall den absolut största delen av marken…

Och Magnus Larssons, och många andras, uppfattning var att kommunfullmäktige faktiskt hade överskridit sina befogenheter med beslutet. Den 20 januari 2006 diarieförde Länsrätten i Vänersborg en begäran om laglighetsprövning av kommunfullmäktiges beslut. Det innebar att Magnus Larsson överklagade kommunens beslut. Som det stod i överklagandet:

“Magnus Larsson gör gällande att Vänersborgs kommuns beslut om förköp strider mot lag och att kommunfullmäktige genom beslutet överskridit sin kompetens.”

I denna blogg ska jag helt enkelt återge i stort sett hela inlagan från Advokatfirman Kjällgren. Det är till viss del en ganska tung läsning, men jag anser att överklagandet för det första är en mycket bra sammanfattning av hela ärendet och för det andra återger Magnus Larssons syn på processen på ett föredömligt sätt. Den som har skrivit överklagandet är juristen Anders Lundmark. Jag har fått till mig från säkra källor att advokat Lundmark var, och är, en mycket skicklig jurist och en av de främsta i landet på denna typ av frågor. Och det märks, överklagandet är oerhört kunnigt och stringent. Jag rekommenderar verkligen att du läser texten till Länsrätten.

Det viktigaste i inlagan är när, som det heter på juridikspråk, grunderna för laglighetsprövningen utvecklas, och det är denna del som jag ska återge. 

Så här skrev advokat Anders Lundmark den 19 januari 2006 till Länsrätten i Vänersborg:

Bevarandeintresset
Att det gamla spannmålsmagasinet har ett stort kulturhistoriskt värde är ställt utom tvivel. Byggnaden har därför förklarats som byggnadsminne av länsstyrelsen med skyddsföreskrifter bland annat innebärande förpliktelse för ägaren att sörja för vården av byggnaden. För att ytterligare stärka skyddet för byggnaden har denna upplåtits genom nyttjanderättskontrakt till en stiftelse, Stiftelsen Sikhalls Magasin, som ombesörjer det fysiska underhållet. Avtalstiden för upplåtelsen uppgår till 50 år med förlängningsrätt vid avtalstidens utgång.
I förarbetena till de ändringar i förköpslagen som infördes år 1984 (prop 1983/84:141) har förutsatts, att förköp i nu aktuellt avseende skall syfta till att bevara skyddsvärda byggnader som annars riskerar att gå förlorade. Sålunda motiveras bestämmelsen med att även byggnader som inte kan omfattas av byggnadsminnesförklaring bör kunna ges skydd genom att det allmänna övertar äganderätten till fastigheter. Vidare hänvisas till att kommuners möjligheter till rivningsförbud enligt plan- och bygglagen endast kan ge ett tidsbegränsat skydd. Av detta följer således, att det för utnyttjande av förköpsrätt med stöd av 1 § 1 st 4 p förköpslagen måste föreligga någon form av rivningshot eller annat hot mot byggnadens bestånd.
Det bestrids att det skulle föreligga någon som helst risk för att magasinsbyggnaden skulle försvinna eller förstöras genom att fastigheten bibehålls i privat ägo. Byggnaden har idag ett fullgott skydd genom byggnadsminnesförklaringen och de bindande föreskrifter som givits för dess bevarande. Vidare är det svårt att förstå vilket allmänt intresse som skulle tillgodoses genom att kommunen övertar äganderätten till jord- och skogsfastigheten, då kommunen ändå inte kan råda över byggnaden under överskådlig tid enär denna är upplåten till stiftelsen. Byggnadens bevarande saknar således helt beröring med om kommunen äger fastigheten eller ej. Eftersom det inte förelegat något allmänt intresse eller behov i detta avseende av att fastigheten är i allmän ägo, har kommunen inte haft rätt att inträda i köpet på denna grund.

Friluftsliv
Förköpsrätt får även utnyttjas i det fall att det föreligger ett väsentligt behov av mark för att tillgodose idrott eller friluftsliv. Bestämmelsen infördes genom de ovan omnämnda ändringarna i förköpslagen år 1984. Av såväl lagtexten som förarbetena framgår, att denna grund för rätten till förköp är densamma som för rätten till expropriation enligt 2 kap 9 § expropriationslagen. I förarbetena till nämnda ändring av förköpslagen framhöll departementschefen bland annat följande.
”För att förköpsrätt skall föreligga måste enligt min mening kommunen i sin planering kunna visa att den behöver råda över marken på ett sådant sätt att det krävs att marken förvärvas. Behovet av mark för friluftsliv bör med andra ord vara av den arten att annan markanvändning bör underordna sig friluftsintresset och att detta inte kan garanteras på annat sätt än att marken förvärvas.”
Det krävs således att det föreligger ett väsentligt behov av marken för att kommunen ska kunna tillgodose friluftsintresset ifråga. Vidare har kommunen att påvisa, att den behöver råda över området och att detta inte kan ske på annat sätt än genom att marken förvärvas. Av det ovan citerade förarbetsuttalandet följer också, att det måste finnas någon annan, konkurrerande markanvändning som inte kan garanteras bli underordnad friluftslivsintresset såvida kommunen inte inträder som ägare till fastigheten. Satt i detta rättsliga ljus framstår kommunen beslut om förköp som ogrundat främst av följande skäl.
Området omfattas av strandskydd. Härav följer att det inte är tillåtet att inom 300 meter från strandlinjen uppföra byggnad. Det är inte heller tillåtet utföra anläggningar eller andra anordningar som hindrar eller avhåller allmänheten från att beträda området. Redan av strandskyddet följer, att de delar av fastigheterna som kommunen uttalad bör skyddas för allmänhetens tillgänglighet redan är skyddade i detta avseende. Något bärande skäl att strandområdena skall vara i kommunal ägo finns därmed inte.
Beträffande framtida möjligheter för fortsatt uthyrning av båtplatser vid bryggorna på Sikhall 1:4 och möjligheter till sjösättning av småbåtar vid rampen är dessa tryggade även om fastigheten är i privat ägo. Strandområdet kan nämligen inte användas för annan verksamhet än den nuvarande. Tvärtom har på ett tydligt sätt framkommit under kommunens beredning av ärendet, att Magnus Larssons syfte med förvärvet av fastigheten bland annat är att just utveckla dessa möjligheter. … Det har saknats anledning för kommunen till antagande att kommuninvånarnas möjligheter till förhyrning av båtplatser på fastigheten skulle försvinna eller minskas. Tvärtom utgör ett privat ägande till fastigheten en garant för att ekonomiska medel lösgörs för upprustning av bryggorna och att dessa utnyttjas på ett effektivt sätt.
Det må härvid också framhållas, att det för att rätt till förköp eller expropriation skall föreligga krävs, att syftet med kommunens förvärv är att marken skall bli tillgänglig för envar (…). Det är således inte lagenligt att ett förvärv sker med syfte att tillgodose exempelvis en sluten förenings önskemål om tillgång till mark eller vatten. Detsamma har ansetts gälla för öppna föreningars behov av mark där utövandet av föreningens verksamhet av praktiska skäl är begränsat till ett visst antal medlemmar, exempelvis när det gäller båtföreningar där det endast finns ett bestämt antal båtplatser. Det har under beredningen av nu aktuellt ärende hos Vänersborgs kommun kommit i dager, att det föreligger ett starkt intresse hos det segelsällskap som äger den till Sikhall 1:4 angränsande fastigheten Sikhall 1:22 att få tillgång till ytterligare strandområde för anläggande av bryggor. Det är dock inte lagligt för kommunen att genom utnyttjande av förköpsrätt tillgodose detta enskilda intresse.
Vänersborgs kommun har under beredningen av ärendet som skäl för förköp pekat på att det föreligger behov av ytterligare parkeringsplatser i området samt att den campingplats som finns i Sikhall delvis är belägen på Sörbo 1:4. Sistnämnda uppgift är direkt felaktig. Ingen del av campingen är belägen på Sörbo 1:4. Kommunfullmäktige har därför haft ett oriktigt underlag för sitt beslut. Beträffande parkeringsmöjligheter i anslutning till badplatsen öster om Sörbo 1:4 har kommunen endast framhållit att vägen till badplatsen går genom denna fastighet och att det finns ett behov av utökade parkeringsmöjligheter. På vilket sätt detta behov måste tillgodoses genom att kommunen förvärvar Sörbo 1:4 är dock svårt att förstå, i synnerhet då den fastighet där badplatsen ligger redan är i kommunal ägo. När det gäller parkeringsmöjligheter på Sikhall 1:4 finns sådana redan idag, men det finns ett behov av större parkeringsytor för att tillgodose främst segelsällskapets medlemmar, eftersom sällskapets fastighet inte i nuvarande utformning erbjuder parkeringsmöjligheter. Som framgår av de yttranden som ingivits under ärendets beredning … kommer fastigheten i Magnus Larssons ägo att erbjuda ökade möjligheter till parkering.
Sammanfattningsvis saknas rättslig grund för kommunen att utnyttja förköpsrätten även såvitt gäller behov av mark för friluftsliv. Kommunens beslut strider därför även i detta hänseende mot förköpslagen och är kompetensöverskridande.

Proportionalitet
En kommuns beslut att utnyttja förköpsrätt och överta rättigheterna i ett köpekontrakt utgör ett tvångsingripande i enskildas avtals- och förfogandefrihet över egendom. Av artikel 1 i första tilläggsprotokollet till Europakonventionen, vilken sedan 1995 utgör svensk lag likställd med grundlag, följer att det för tillåtligheten av sådana tvångsmedel krävs att det föreligger ett konkret allmänt intresse av sådan vikt, att detta står i proportion till den enskildes intresse av att få förfoga över sin egendom. De skäl Vänersborgs kommun anfört som grund för sitt ställningstagande att inträda i Magnus Larssons köp av fastigheterna må vid en första anblick kanske framstå som angelägna, men bleknar betydligt vid en saklig och rättslig analys. För Magnus Larsson framstår det dessutom helt klart, på goda men här inte redovisade grunder, att det legat helt andra krafter bakom kommunens förköpsbeslut än objektiva allmänna intressen.
Vägt mot Magnus Larssons intresse att få bruka och utveckla de fastigheter han förvärvat, tillträtt och numera betalat för, framstår kommunens argument för att tvångsvis överta äganderätten till fastigheterna som alltför tunna för att beslutet om förköp skall vara lagligt även vid en prövning inom ramen för ovannämnda proportionalitetsprincip.”

Det var ett mycket långt utdrag från Magnus Larssons överklagande till Länsrätten – av kommunfullmäktiges beslut från den 20 december 2005 om att förköpa hans fastigheter. Jag tycker att det är ett både intressant och mycket övertygande dokument.

Överklagandet slutade med följande sammanfattning:

“Det föreligger inte något behov av att fastigheterna ägs av kommunen för att magasinsbyggnaden skall bevaras för framtiden. Inte heller föreligger något väsentligt kommunalt behov av marken för att trygga allmänhetens friluftsliv. Kommunfullmäktiges beslut om förköp är därför kompetensöverskridande och strider såväl mot förköpslagen som Europakonventionens egendomsskydd.”

Slutligen krävde Magnus Larsson att Länsrätten skulle hålla en muntlig förhandling och att Länsrätten företog syn på de aktuella fastigheterna.

Det tycks som om Vänersborgs kommun på något sätt hade trott att eftersom det fanns en lag om kommuners rätt att förköpa fastigheter, så var det bara att göra det. Då kunde kommunen köpa allt den ville. Det räckte typ med enbart denna vilja. Min vilja är min lag, för att travestera ett känt citat.

Kommunpolitikerna verkade inte förstå att det fanns bestämda lagkrav för att få verkställa ett förköp, en expropriation. Och i det här fallet hade ju faktiskt kommunen inte ens någon gång under processen utvecklat skälen till varför förköpen var nödvändiga – och särskilt inte hur kommunen uppfyllde lagens krav. Det tycktes som om kommunen ansåg att detta var onödigt och meningslöst. I kommunfullmäktiges förköpsbeslut fanns det överhuvudtaget inte ett ord som motiverade nödvändigheten av förköp av Magnus Larssons fastigheter. Det nämndes inte ens något om ”det rörliga friluftslivet”, ”allmänhetens intressen” eller dylikt.

Jag har svårt att se att överklagandet inte skulle bifallas i Länsrätten. Särskilt om man också betänker att advokat Lundmark endast diskuterade de områden av Magnus Larssons fastigheter som låg vid vattnet. Hur skulle expropriationen av den mark som låg betydligt längre från stranden kunna motiveras…? För att inte nämna det sakfel som fanns i fullmäktiges underlag…

Inlagan till Länsrätten från Advokatfirman Kjällgren visade tydligt att det fanns helt andra skäl till kommunens beslut att förköpa/expropriera Magnus Larssons fastigheter. Jag ska utveckla detta i några kommande bloggar.

Kommunen fick naturligtvis möjlighet att så småningom bemöta Magnus Larssons överklagande.

Fortsättning följer i bloggen Historien om Magnus Larsson (9)”.

===

Bloggar i denna serie:

Deponin i Näverdraget överklagas (3)

19 augusti, 2021 Lämna en kommentar

Näverdraget ligger ungefär mittemellan Blåsut och Sivikans skola – på gränsen mellan Vänersborgs och Frändefors gamla kommuner. Det var en diskussion på Facebook (var annars?) tidigare i år på vilken sida av gränsen Näverdraget låg. Jag tror att alla så småningom enades om att Näverdraget ligger i Frändefors. En sak är i varje fall klar – elever som bodde i området gick på Dalboskolan…

Det finns två bergtäkter i Näverdraget. NCC vill omvandla en av dem till en deponi för inert avfall. Den 29 juni 2021 beslutade Miljödelegationen på Länsstyrelsen att så också skulle bli fallet, NCC fick sitt tillstånd. Det har jag skrivit om i flera bloggar. (Se länkar i slutet av denna blogg.) Länsstyrelsens beslut har sedan överklagats till Mark- och miljödomstolen i Vänersborg. Det har jag också skrivit om. (Se återigen länkar nedan.)

Det har inkommit ytterligare en överklagan till Mark- och miljödomstolen. Den kommer från några markägare i området. Den är liksom de andra överklagandena mycket välskriven. Jag återger den i sin helhet. (Det går att ladda ner den här.)

==

Begäran om överprövning på Ansökan om tillstånd enligt miljöbalken – Näverdraget deponi för inert avfall diarienummer 551-19527-2020

  • Tillståndet rubriceras med deponi för ”inert avfall”. I klassningskoderna kan man dock läsa både borrslam, betongslam och muddermassor. Enligt förordning (2001:512) om deponering av avfall kan man läsa följande:

    3 a § Med inert avfall avses i denna förordning avfall som 1. inte genomgår några väsentliga fysikaliska, kemiska eller biologiska förändringar, löses upp, brinner eller reagerar fysikaliskt eller kemiskt på något annat sätt, 2. inte bryts ned biologiskt eller inverkar på andra material som det kommer i kontakt med på ett sätt som kan orsaka skador på miljön eller människors hälsa, och 3. har en total lakbarhet, ett totalt föroreningsinnehåll och en ekotoxicitet hos lakvattnet som är obetydlig och inte äventyrar kvaliteten på yt- eller grundvatten. Förordning (2012:371).

    Eftersom inte mängderna av de olika avfallstyperna har olika mängdbegränsningar finns risk att stora mänger av slam eller muddermassor tas emot vilket i så fall inte kan ses som inert med tanke på de kan äventyra yt- och grundvattenkvalitén. Dessa mängder behöver begränsas alternativt behöver tillståndsprövningen hantera deponin som om det inte vore inert avfall. Alternativt att detta resonemang hanteras i tillsynsmyndighetens beslutande av kontrollprogram och därmed ställer krav på extern provtagningen och åtgärder som om det vore en deponi för icke inert avfall.


  • Vattnet från lakvattendammen från den planerade deponin rinner ut i Katthomsbäcken, som används som dricksvatten till betesdjur. Vattnet från bäcken översvämmar även betesmark och åkermark. För att kunna upprätthålla ett öppet landskap på dessa marker och fortsätta producera livsmedel är det av största vikt att vattnet här inte påverkas av deponin. Av denna anledning behöver det finnas referensprover (sett över ett år för att få med alla årsvariationer) såväl som kontinuerliga prover i egenkontrollprogrammet som ser till att en god vattenkvalitet upprätthålls. Vid ett, av deponin påverkat vatten, måste åtgärder vidtas.

  • Det finns en stor potential att återanvända inert avfall (bygg och rivningsmassor) enligt avfall Sverige för att stimulera återvinningen och inte nyttja mer naturresurser än nödvändigt. När ett företag som NCC, som har stora intäkter på att leverera material ur bergtäkter, kan man anta att intresset för att återvinna material är väldigt liten eftersom det då påverkar intäkterna om det inte får sälja nytt material. Därför behöver det i tillståndsansökan villkora att viss del av de mottagna massorna ska återgå i återvinning. Dels för att minska mängderna som deponeras såväl som mängderna som bryts från bergtäkterna men även för att det då ställer högre krav på bolaget att jobba med återvinning och hållbarhetsarbete.

==

Tidigare bloggar om deponin i Näverdraget:

 

Deponin i Näverdraget överklagas (2)

5 augusti, 2021 Lämna en kommentar

Miljödelegationen på Länsstyrelsen gav den 29 juni 2021 tillstånd för NCC att deponera så kallat inert avfall i den bergtäkt där företaget har bedrivit verksamhet i ungefär 20 år. Bergtäkten ligger i Näverdraget. Näverdraget ligger ungefär mittemellan Blåsut och Sivikens skola, som i sin tur ligger några stenkast från Stora Hästefjorden. (För övrigt har jag alltid sagt ”Sivikan”…)

Den 30 juli skrev jag om att Miljödelegationens beslut hade överklagats till Mark- och miljödomstolen i Vänersborg. Den överklagande inriktade sig på den tämligen intensiva lastbilstrafiken till och från deponin/täkten. Samme person har nu kompletterat sin överklagan med ytterligare en viktig aspekt – de stora vattenmängder som måste hanteras i deponin och de eventuella konsekvenserna för vattnet i de privata brunnarna som finns i området.

Jag återger överklagan i sin helhet. Den är liksom den förra överklagan mycket välskriven. (Du kan ladda ner den här.)

==

Komplettering till vår tidigare överklagan: Överklagan_deponi_Björred 2021-07-29:

Både NCC och MPD undviker att beröra de enorma vattenmängder som måste hanteras i deponin, i varje fall i faktiska numeriska värden. På sidan 12 i tillståndet under rubriken “Hantering av yt- och grundvatten” skriver sökanden: “Tillrinnande vatten består huvudsakligen av ytvatten, men även en mindre del grundvatten.” Risken för ytvatten från omgivande terräng betraktar vi som nästintill obefintlig då täkten har ett högt läge i förhållande till omgivningen, varför det finns anledning att ifrågasätta sökandens angivna fördelning av ytvatten resp. grundvattenintrång.

Enligt NCC:s egna uppgifter i Bergabs rapport [Utlåtande gällande inläckage grundvatten. UG19055B] uppgår den totalt utpumpade vattenmängden, inklusive nederbörd (65000m2 x 820mm), till 133689 m3 per år varav grundvatten 80389 m3 per år. Omräknat till snittvärde per dygn blir detta 366 m3 respektive 220 m3. Trots den stora grundvatteninträngningen i täkten, avslår MPD kravet på provtagning i privata brunnar. Detta vittnar om att MPD inte inser konsekvenserna av de stora inträngande vattenvolymerna. (Se även [Synpunkter på: Ansökan om tillstånd, Näverdraget deponi för inert avfall inom fastigheterna Björred 2:1 och 2.8 samt Ramneberg 2:1 och S:1, Vänersborgs kommun. 2021-04-18])
Den geologiska undersökning som är utförd och presenterad i Bergabs rapport, går dessutom stick i stäv med de uppgifter som NCC lämnat om avlett vatten från täkten.
Därför anser vi att provtagning i privata brunnar är en nödvändig säkerhetsåtgärd, som visar status på vattenkvaliteten innan eventuell verksamhet påbörjas. Provtagning i privata brunnar behöver även inkluderas i kontrollprogrammet för att tidigt kunna upptäcka eventuella avvikelser.

MPD:s krav i villkor 14 och 15 ger glädjande nog klarhet i diskussionerna om sedimentationsdammens storlek. Kravet om att uppehållstiden i dammen skall vara minst 48 timmar, anger samtidigt minivolymen på dammen.

==

Tidigare bloggar om deponin i Näverdraget:

Deponin i Näverdraget överklagas

För ungefär en månad sedan skrev jag ett antal bloggar om NCC:s planerade deponi i Näverdraget. (Se “NCC:s deponi i Näverdraget.) NCC ville deponera så kallat inert avfall i den bergtäkt där företaget har bedrivit verksamhet i ungefär 20 år. Och den 29 juni 2021 fattade Miljödelegationen på Länsstyrelsen beslut om NCC:s ansökan (se ”NCC:s deponi: Länsstyrelsen har beslutat!”):

”Miljöprövningsdelegationen ger NCC Industry AB (556302-3307) tillstånd enligt 9 kap. miljöbalken till anläggande och drift av en deponi för inert avfall på fastigheterna Björred 2:1 och 2:8 samt Ramneberg 2:1 och S:1 i Vänersborgs kommun. Verksamheten får bedrivas inom det verksamhetsområde som framgår av bilagan.
Tillståndet medger deponering av totalt 1.600.000 ton inert avfall.
Deponering får ske av högst 100.000 ton inert avfall per kalenderår.”

NCC fick alltså tillstånd att deponera avfall i Näverdraget, trots grannarnas och andra personers protester. 

Miljödelegationens beslut kan som så många andra myndighetsbeslut överklagas. I det här fallet till Mark- och miljödomstolen vid Vänersborgs tingsrätt. Och det har nu gjorts av en enskild granne. Möjligtvis kan det komma fler överklaganden, tiden går inte ut förrän den 3 augusti 2021.

Den aktuella överklagan inriktar sig på den tämligen intensiva lastbilstrafiken till och från deponin/täkten. Det är flera personer som bor längs väg 2060 mellan deponin och E45:an och som utsätt för ett konstant buller varenda arbetsdag.

Jag återger överklagan i sin helhet, den är mycket välskriven. (Du kan ladda ner den här.)

===

Till Mark- och miljödomstolen. 2021-07-29.

Överklagar härmed Miljöprövningsdelegationens Beslut 29/6-21 Diarienr: 551-19527-2020. Dossienr: 1487-1178.

I villkor 11 anger MPD gränsvärden för buller inom verksamhetsområdet. Gällande buller från lastbilstrafiken till och från deponin/täkten så godkänner Miljöprövningsdelegationen den felaktiga och ofullständiga beskrivning av bullersituationen utmed väg 2060 mellan deponin och RV45 som NCC (Efterklang) redovisar.
NCC har nämligen inte inkommit med bullerkartor i sin beskrivning av bullersituationen, något som Miljö- och hälsa efterlyst för att kunna bedöma bullersituationen vid fastigheter längs den aktuella vägsträckan.
Miljö- och hälsa hänvisar i sitt remissvar till MMD:s dom (21/9 2016 Målnr M691-16) (som är prejudicerande) där villkoren för dagens trafik finns att tillgå. (Se inklippt nedan)

“Den reglering som miljöprövningsdelegationen beslutat begränsar uttransporter från verksamheten till tiden mellan 06.30-15.30 vardagar. Av underlaget till tillståndsansökan framgår att bolaget utan större marginal klarar att hålla max 55 dB(A) mätt som ekvivalentvärde över ett helt dygn.
Mark- och miljödomstolen delar länsstyrelsens uppfattning att det inte är meningsfullt att reglera dygnsekvivalenta värden, eftersom de störande transporterna endast kommer att äga rum under de tider som anges i villkor 5. Det innebär att ett stort antal transporter kommer att passera på en begränsad tid, varför också det talar emot att ange villkor för dygnsekvivalent buller. Störningen orsakas således av att ett stort antal transporter med förhållandevis hög frekvens passerar under den tillåtna tiden.
Åtgärder för att tillförsäkra boende utmed vägen en rimlig utomhusmiljö på uteplatser i skyddat läge kan, på samma sätt som för maxbullernivåer, vara motiverade av höga ekvivalentnivåer som uppstår under en avgränsad tid av dygnet, dagtid. Av de mätningar som bifogats ansökan med miljökonsekvensbeskrivning framgår att Leq 55 dB(A) för tiden 06.30-15.30 troligen inte kan nås vid exponerad fasad utan skyddsåtgärder. För uteplats i skyddat läge torde 55 dB(A)-nivån kunna nås även om transporterna ökar något till följd av den utökade verksamheten; i vart fall om bullerskyddsåtgärder vidtas. Villkor 7 ska mot denna bakgrund ges den utformning som framgår av domslutet. Vad som i övrigt anförts i målet föranleder inte domstolen att ändra det överklagade beslutet.”

Villkor 7:
“Buller från transporter på väg 2060 till och från täktverksamheten får vid uteplats i anslutning till byggnadens mest bullerdämpade sida på fastigheterna Kristinelund 1:7, Kristinelund 1:5 samt Näverdraget 1:17 inte någon gång under dygnet överskrida högre maximal ljudnivå än 70 dB(A) och inte överskrida ekvivalent ljudnivå 55 dB(A), mätt under den tidsrymd som utlastning och uttransporter får ske.”

Även NCC:s del av trafiken skall rimligen bedömas enligt MMD:s dom (21/9 2016 Målnr M691-16), d.v.s under den period transporter får ske (12h), och bullerberäknas tillsammans med Swerocks täkttrafik samt övrig trafik, vilket också Miljö- och hälsa påpekar i sitt remissvar.
Trafikökningen som deponitillståndet tillför, försämrar en redan ansträngd boendemiljö för samtliga boende utmed väg 2060 mellan deponin och RV45.
Deponitillståndet medför att Swerock minskar årsuttaget med 75000 ton och NCC ges tillstånd att transportera in 100 000 ton/år. Totalt en ökning med 25000 ton/år.
Detta förhållande kräver tydliga villkor för hur ansvaret för den totala gemensamma ekvivalenta bullerbelastningen utmed väg 2060 skall fördelas. Det momentana maximala värdet (70 dBA) överskrids idag på vår altan/uteplats och kommer även fortsättningsvis att överskridas av båda företagens transporter eftersom fordonen som används är av samma slag.
Detta framgår av bullerkartor framtagna av ÅF (numera Efterklang) som visar över 70 dBA på vår uteplats och över 60 dBA ekvivalentnivå vid fasad mot väg. [Bilaga 1.]

Avslutningsvis en återblick på hur bullerproblemet vid vår fastighet Näverdraget 1:17 har hanterats under åren 2011-2021:

Kort sammanfattning:

  • Våren 2011 avsåg Swerock öka årsuttaget från 150 000 ton till 300 000 ton. Konsultföretaget WSP beräknade den ekvivalenta bullernivån vid 150 000 ton/år till 58.3 dBA och vid 300 000 ton/år till 60.0 dBA.
    VSP ersattes i maj 2011 av konsultföretaget ÅF som vid 150 000 ton/år istället kommer fram till 55 dBA.
  • 2012 ansöktes om 225 000 ton/år vilket beviljades av MPD. Angiven ekvivalent bullernivå – 55 dBA.
  • 2016 ansöktes om 300 000 ton/år. MPD beviljade. Angiven ekvivalent bullernivå – 55 dBA.
  • 2021: Deponiansökan om intransport av 100 000 ton/år, som totalt inkl. Swerocks uttag (225 000 ton/år) uppgår till 325 000 ton/år. Beviljas av MPD. Även här anges ekvivalent bullernivå till 55 dBA (ÅF/Efterklang)

Med detta kan konstateras att transporter av 325 000 ton/år, år 2021, genererar lägre ekvivalenta bullernivåer (55 dBA ) än vad transporter av 150 000 ton/år gjorde 2011 (58.3 dBA)! Detta utan att några bullerdämpande åtgärder vidtagits.
Uppenbarligen godkänns sökandens uppgifter utan någon närmare analys.

Tillsynsmyndigheten har fortfarande efter 5 år ännu inte lyckats förverkliga de krav som ställts i MMD:s dom (21/9 2016 Målnr M691-16).

===

Tidigare bloggar om deponin i Näverdraget:

Nyhet: Länsstyrelsen ger kommunen bakläxa

17 juli, 2021 2 kommentarer

Den 16 juni beslutade Vänersborgs kommunfullmäktige att ändra i de lokala ordningsföreskrifterna. Syftet var att stoppa busliv och störande musik och oväsen på kommunens badplatser. Fullmäktige gjorde ett tillägg i paragrafen om bad, 16 §:

“På särskilt utmärkta badplatser, se kartbilaga 2, ska det mellan klockan 22:00 till 07:00 vara en tyst strand. Aktiviteter som är högljudda eller på annat sätt störande som exempelvis spelande av musik är inte tillåtet.”

Det var ett mycket hastigt, och till och med brådstörtat, beslut som egentligen inte var varken särskilt genomarbetat eller genomtänkt, även om syftet var gott. Det är viktigt att hålla i minnet. Jag framförde en del kritik av beslutet i en blogg, “KF (4): Förbud mot högljudda aktiviteter”. Det fanns nämligen många aspekter av beslutet som var ganska tveksamma.

En kommuns beslut att på något sätt ändra i sina ordningsföreskrifter ska enligt Ordningslagen 3 kap 13 § snarast anmälas till Länsstyrelsen. Länsstyrelsen ska sedan, inom tre veckor, kontrollera om föreskriften följer Ordningslagen. Och om föreskriften inte gör det, på något sätt, så ska Länsstyrelsen enligt samma lagparagraf upphäva föreskriften.

Och det är vad som har skett i det här fallet. Länsstyrelsen har så att säga prövat kommunfullmäktiges beslut och funnit att det inte var riktigt korrekt. Länsstyrelsens bedömning och beslut kan vi läsa i ett dokument som har rubriken “Anmälan om ändring av lokala ordningsföreskrifter i Vänersborgs kommun”. (Du kan ladda ner Länsstyrelsens beslut här.)

Länsstyrelsen har tagit fasta på en och endast en aspekt av beslutet. Länsstyrelsen skriver:

”Kommunen har beslutat att aktiviteter som är högljudda eller på annat sätt störande som exempelvis spelande av musik är inte tillåtet på utpekade badplatser inom vissa klockslag. Länsstyrelsen konstaterar att badplatser är allmän plats. I brottsbalken anges att den som för oljud på allmän plats eller annars offentligen beter sig på ett sätt som är ägnat att väcka förargelse hos allmänheten, döms för förargelseväckande beteende.”

Länsstyrelsen bedömer alltså att det som kommunen beslutat om redan regleras i brottsbalken. Och så får inte kommunen göra, det strider mot Ordningslagen:

“Enligt ordningslagen får kommunen inte besluta om föreskrifter som redan är reglerade i annan författning.”

Och det kan bara betyda en sak, Länsstyrelsen skriver:

“Kommunens beslut om ändring av de lokala ordningsföreskrifterna ska därför upphävas.”

Kommunfullmäktiges beslut var med andra ord inte förenligt med Ordningslagen. Beslutet var alltså, förutom att det var felaktigt, helt onödigt. Det ska gå att stävja “buslivet” vid stränderna med de lagar som redan finns. Kommunen, eller snarare polisen, behöver inte fler verktyg.

Kommunfullmäktiges beslut om tillägg i paragraf 16 om bad i de lokala ordningsföreskrifterna gäller inte längre.

Solvarm i Kammarrätten

2 juli, 2021 2 kommentarer

Solvarms långa och segdragna kamp mot Vänersborgs kommun har skildrats tämligen utförligt i min blogg under åren. Det har varit strider mot Miljö- och byggnadsförvaltningen och Miljö- och hälsoskyddsnämnden, men också mot samhällsbyggnadsförvaltningen och politikerna i samhällsbyggnadsnämnden. Tjänstemännen i Kretslopp och vatten (samhällsbyggnadsförvaltningen) var till och med beredda att i domstol försvara att de hade lagen på sin sida mot Solvarm.

Det är många både inom och utom Vänersborgs kommun som frågar sig varför. Jag är en av dom, och jag tror att Solvarm är en annan. Det är en gåta varför Solvarm är så utsatt och i det närmaste förföljd. Anders Solvarm är ju en stor kämpe för miljön och har ambitionen att bygga världens smartaste miljövänliga kretsloppshus. Han vill inte bråka, han vill utveckla sitt cirkulära avloppssystem. Ett system som för övrigt uppmärksammas både internationellt och i resten av Sverige

Så det är väldigt svårt att förstå varför ordförande Ann-Marie Jonasson (S), som i kommunfullmäktige betonade sin lojalitet mot Sveriges lagar, hellre lyssnar på sina egna tjänstemän än de som är experter på lagar och miljöfrågor, nämligen domarna i Mark- och miljödomstolen… Som den 2 september 2019 slog fast att Solvarms VA-system sammantaget var bättre än kommunens.

Som ”tur” var hade oppositionens ledamöter i miljö- och hälsoskyddsnämnden samma uppfattning som domstolen. De röstade för att Solvarm skulle få sitt tillstånd, och de fick majoritet i nämnden. (Se “Solvarm vann!”.)

Detta var den 19 maj och slutet på en lång process under våren. Den 3 mars 2021 hade miljö- och hälsoskyddsnämnden beslutat att återremittera ärendet (se ”Solvarm 8: Nämnden körde över förvaltningen”) och på det följande sammanträdet den 7 april lyftes ärendet helt sonika bort från dagordningen.

Till sammanträdet den 7 april hade tjänstemännen i förvaltningen utarbetat ett nytt förslag enligt riktlinjerna i nämndens återremiss från den 3 mars. Tjänstemännens förslag var inte offentligt. Inte ens för familjen Solvarm själv… Miljö- och hälsoskyddsnämnden, liksom byggnadsnämnden, har nämligen sina egna regler om vad som är offentligt och inte. I kommunens övriga nämnder, inklusive kommunstyrelsen, offentliggörs allt underlag inför sammanträdena. Det kan tyckas vara en grundläggande demokratisk princip…

Miljö- och hälsoskyddsnämnden motiverade sitt beslut att inte lämna ut handlingarna inför det kommande sammanträdet på följande sätt:

“Vid tidpunkten för begäran om att få del av aktuella uppgifter har handlingen inte expedierats och ärendet som den hänför sig till är inte slutbehandlat, varför den begärda handlingen inte är upprättad i lagens mening. Handlingen är således inte en allmän handling.”

Det är faktiskt samma motivering som jag har fått, och säkert många andra, när handlingar har begärts ut. 

Förvaltningen sammanfattade:

“Anders Solvarm har begärt att få ut en handling avseende arbetsmaterial som är under bearbetning inför beslut för Miljö- och hälsoskyddsnämnden den 7 april 2021 gällande ansökan om avlopp på fastigheten Sikhall 1:20. … Miljö- och byggnadsförvaltningen har genom e-post kommunicerat till sökande om att handlingen inte är en allmän handling. Dokumentet är i dagsläget ett arbetsdokument som ska skickas till Miljö- och hälsoskyddsnämnden inför beslut den 7 april 2021. Förvaltningen anger att dokumentet blir allmän handling efter att nämndens protokoll har justerats.”

Solvarm accepterade inte det här utan överklagade förvaltningens beslut till Kammarrätten. Kammarrättens dom avkunnades i tisdags, den 29 juni:

“Kammarrätten upphäver det överklagade beslutet och visar målet åter till Miljö- och hälsoskyddsnämnden i Vänersborgs kommun för handläggning i enlighet med det som anges i skälen för kammarrättens avgörande.”

Kammarrätten motiverade sin dom med att återge paragrafer i Tryckfrihetsförordningen, Förvaltningslagen och Offentlighets- och sekretesslagen. Sedan skrev Kammarrätten:

“I målet är upplyst att det ärende till vilket den begärda handlingen hör numera är avslutat, varför handlingen är allmän. Det finns därmed inte skäl för att avslå Anders Solvarms begäran på den grunden att handlingen inte är allmän.
Miljö- och hälsoskyddsnämnden bör som första instans pröva dels om det finns hinder på grund av sekretess mot att lämna ut handlingen, dels – för det fall det finns sådant hinder – om utlämnande ändå ska ske på grund av reglerna om rätt till partsinsyn.”

Solvarm fick rätt.

Men ändå är inte domen helt solklar tycker jag. I och för sig är det solklart att Kammarrätten anser att Solvarm skulle ha fått handlingarna innan sammanträdet. Det står ju i Förvaltningslagen 10 §:

“Den som är part i ett ärende har rätt att ta del av allt material som har tillförts ärendet.”

Det får bara göras undantag om handlingarna är att betrakta som sekretessbelagda. Men det kan de svårligen betraktas som. De handlade ju om Solvarm själv och hans avloppssystem. Jag tror att miljö- och byggnadsförvaltningen helt enkelt hade missat den här lagen…

Det som inte är klarlagt är vad Kammarrätten anser om handlingarna i sig – var de allmänna eller inte. Det har betydelse för alla oss andra som vill ha ut handlingar från Miljö- och byggnadsförvaltningen.

Tyvärr blir det nog så att Miljö- och byggnadsförvaltningen kommer att fortsätta betrakta handlingar inför nämndens sammanträden som att de inte är allmänna – och därför inte offentliga.

Men spelar det egentligen någon roll vad lagen (eventuellt) medger för tolkningar? Vänersborgs kommun säger sig arbeta för offentlighet och öppenhet – och ett av kommunens övergripande inriktningsmål lyder:

“I Vänersborgs kommun ska det finnas mer jämställda och jämlika förutsättningar att påverka sina liv”

Det innebär bland annat, står det i Mål- och resursplanen, att alla invånare kan påverka och delta i samhället oavsett bakgrund. Och hur ska invånarna kunna göra det utan information?

Vi får se om kommundirektören går in och ändrar rutinerna, och attityderna, i Miljö- och byggnadsförvaltningen. Eller möjligtvis politikerna i Miljö- och hälsoskyddsnämnden själva. Eller kanske de styrande politikerna i kommunen? Det har ju lagts flera motioner som yrkar på större öppenhet och demokrati, och flera av dem har kommunfullmäktige antagit. (Se ”Motioner om ökad demokrati”.)

Anm. Du kan ladda ner domen från Kammarrätten här.

NCC:s deponi: Länsstyrelsen har beslutat!

Ibland arbetar även offentliga myndigheter väldigt snabbt. Det kan bero på att personalen är osedvanligt effektiv och kanske vill rensa skrivborden så här innan de stundande semestrarna…

Igår, den 29 juni 2021, fattade Miljödelegationen på Länsstyrelsen beslut om NCC:s ansökan om att anlägga en deponi för inert avfall i Näverdraget. (Se ”NCC:s deponi i Näverdraget (1): Planen”.)

Miljöprövningsdelegationens beslut:

”Miljöprövningsdelegationen ger NCC Industry AB (556302-3307) tillstånd enligt 9 kap. miljöbalken till anläggande och drift av en deponi för inert avfall på fastigheterna Björred 2:1 och 2:8 samt Ramneberg 2:1 och S:1 i Vänersborgs kommun. Verksamheten får bedrivas inom det verksamhetsområde som framgår av bilagan.
Tillståndet medger deponering av totalt 1.600.000 ton inert avfall.
Deponering får ske av högst 100.000 ton inert avfall per kalenderår.”

NCC får alltså tillstånd att deponera avfall i Näverdraget. Och det var ett mycket tråkigt beslut för de boende i grannskapet, och kanske också för jordbruk, miljö och djurliv i området öster och söder om de båda Hästefjordarna. 

Jag har inte hunnit att läsa igenom hela tillståndsbeslutet än. Det tycks dock vid en snabb blick som om de villkor som gäller för tillståndet är samma villkor som har redovisats tidigare. De villkoren kommer jag att redovisa i senare bloggar. Det enda nya som jag, med samma snabba blick, kan se är:

”För att tillståndet ska vara giltigt ska verksamhetsutövaren ställa en säkerhet motsvarande 600.000 kronor.”

Det är den kostnaden för sluttäckning och efterbehandling som NCC har beräknat. Miljöprövningsdelegationen skriver att den:

”anser att den föreslagna säkerheten är tillräcklig för att fylla sitt syfte.”

Det kan väl tyckas att summan är lite snålt tilltagen. Jämförelsen är sannolikt helt orättvis, men jag kan inte hjälpa att tankarna går till kemtvätten i Halvorstorp. Det kostade ca 50 miljoner kr att sanera efter den. Men det är klart, det handlade inte om inert avfall. (Se TTELA ”Unik sanering efter utsläpp”.)

Jag tänkte trots gårdagens beslut att fortsätta publicera mina bloggar om ”NCC:s deponi i Näverdraget”. Den viktigaste anledningen till det är att jag har en stark känsla av att Miljöprövningsdelegationens beslut kommer att överklagas.

Det går nämligen att överklaga Miljöprövningsdelegationens beslut. Det gör man hos Mark- och miljödomstolen vid Vänersborgs tingsrätt. Och det tycker jag att de boende ska göra. På Mark- och miljödomstolen finns det experter på miljöområdet.

Överklagande ska ha kommit in till Länsstyrelsen senast den 3 augusti 2021.

PS. Du kan ladda ner Miljöprövningsdelegationens beslut här.

==

Bloggar i denna serie:

KF (4): Förbud mot högljudda aktiviteter

27 juni, 2021 1 kommentar

På sitt senaste sammanträde beslutade kommunfullmäktige att ändra i “Allmänna lokala ordningsföreskrifter för Vänersborgs kommun”. Rubriken på 16 § ändrades från “Badförbud” till “Badplatser och badförbud”. Och det viktigaste, det gjordes ett tillägg i paragrafen:

“På särskilt utmärkta badplatser, se kartbilaga 2, ska det mellan klockan 22:00 till 07:00 vara en tyst strand. Aktiviteter som är högljudda eller på annat sätt störande som exempelvis spelande av musik är inte tillåtet.”

Syftet är att stoppa busliv och störande musik och oväsen på kommunens badplatser. Till TTELA (se “Stopp för högljutt nattsudd på stranden”) sa kommunstyrelsens ordförande Benny Augustsson (S):

“Vi hade problem förra sommaren med oväsen, inte minst på Ursand. Vid det första fina vädret återkommer det här. Vi gör det här för att polisen ska kunna hänvisa till ordningsföreskriften och göra insatser när det blir för mycket väsen.”

Och för att inte problemet med busliv och störande musik ska flyttas från Ursand till någon annan badplats beslutade kommunfullmäktige att låta regeländringen gälla i stort sett alla badplatser i kommunen.

Jag tyckte att det var ett bra beslut, även om jag hade mina tvivel. Nu i efterhand har tvivlen växt. Det är helt klart bra att polisen får ytterligare ett redskap att stävja busliv och oväsen på stränderna. Det tycker jag fortfarande. Men, ska ordningsföreskrifterna gälla alla badplatser?

Flera av badplatserna är på privat mark och ibland också belägna på tämligen otillgängliga och också ganska okända ställen. Det är snarare platser där människor badar än badplatser… Och folk badar ju faktiskt i stort sett överallt där det finns vatten… Det är till och med så att åtminstone två av de utpekade badplatserna inte finns.

I fullmäktiges beslut finns det ett antal kartbilagor. Det är kartor på de badplatser där ordningsföreskrifterna gäller. Och på varje karta har det markerats “exakt” var föreskrifterna gäller. (Kartorna är dock av mycket dålig kvalitet…) Kartorna ingår alltså i beslutet.

Gunnar Lidell (M) påpekade redan under kommunfullmäktiges sammanträde att kartorna var inaktuella redan 2014 då de togs med i föreskrifterna – på grund av att det infördes ett förbud mot hästar på samtliga badplatser. Och kartorna är fortfarande inaktuella…

De badplatser som finns med i ordningsföreskrifterna och där kommunfullmäktiges beslut om förbud mot högljudda och störande aktiviteter, och hästar, gäller är Gardesanna, Ursand, Sikhall, Boteredsjön, Lillesjön, Ryrsjön, Gundlebosjön, Åskaken, St Hästefjorden Fagervik, Skräcklan Barnbadet och Nordkroken.

Gunnar Lidell tog upp de tre badplatserna som finns på kartorna från Frändefors. Kommunen har inte lagt sin hand vid Lillesjön i modern tid, sa Lidell. Och vid Åskaken finns det häst-, ko- och fårhagar, och “badplatsen” är inte speciellt tillgänglig. Och badplatsen Fagervik, i södra Stora Hästefjorden – den finns inte. Lidell hade frågat en av fastighetsägarna i området och fått svaret:

“Badplats? Var sjutton ligger den?”

Man kan ju faktiskt undra vad vi i kommunfullmäktige egentligen har beslutat om, och om beslutet är lagligt när badplatskartorna är felaktiga…

Kommunstyrelsens ordförande Benny Augustsson (S), som hade fattat ett ordförandebeslut om att ändra i föreskrifterna, sa:

“…ordningsföreskriften, som inte är färdigställt än, för det ska göras till hösten. Men då är det också att den kartbilaga som är med, jag vet att det finns synpunkter på den, med det var den vi hade att hänvisa till och det har inte funnits tid till att göra nånting annat. Så dom synpunkter som är till den har jag full förståelse för, men vi var det vi hade och stå till buds för att kunna få ett beslut här innan den riktiga sommarsäsongen börjar”

Men kartorna är ju med i fullmäktiges slutliga beslut, och då måste de väl gälla? Fast de bevisligen är felaktiga…? Jag förstår nog inte riktigt. Det är något som inte stämmer. Kommunfullmäktige kan väl inte fatta ett beslut som typ ska rättas till i efterhand?

Och om de högljudda och störande aktiviteterna flyttas till några badplatser som kommunen inte har satt ut på kartan? Om alla stökiga partyn flyttas till, eller kanske snarare fortsätter, på Sanden, Jakoben och övriga Skräcklan (ej barnbadet)? Eller arrangeras på Gaddes brygga, Roddklubben, stränderna kring Sikhall (ej själva Sikhalls badplats), Grönvik eller vid den gamla traditionella badplatsen i St Hästefjorden (inte långt från blåbärsodlaren för övrigt)? Och som sagt, där det finns vatten kan människor bada – och väsnas… På de här ställena gäller inte kommunens föreskrifter, och polisen kan inte ingripa, i varje fall inte med kommunens ordningsföreskrifter…

Det finns en annan aspekt av fullmäktiges beslut också. Jag tror att kommunen har den juridiska rätten på sin sida, men jag är inte riktigt säker.

I stort sett samtliga badplatser ligger på privatägd mark och flera dessutom utanför detaljplanelagt område. Är det någon badplats mer än Ursand, Sikhall och Skräcklan som ligger på kommunalt ägd mark? Jag tror inte det. Det finns delar av stranden i Nordkroken och Gardesanna som kommunen äger, men långt ifrån hela stranden. (Boteredssjön? Gaddes brygga?)

Kommunens nya regler kommer även att gälla badplatser som kommunen inte vill ha något med att göra. 

För nästan exakt 4 år sedan skrev jag en blogg om kommunens badplatser i allmänhet och badplatsen vid Ryrsjön (i Väne Ryr) i synnerhet. (Se “Inga fler kommunalt skötta bad!”.) Jag hade motionerat om att kommunen borde sköta om badplatser även sådana på landsbygden som låg på privat mark.

Nä, det gick inte. Det kom aldrig på fråga, det kunde inte ens utredas. Marken var ju privatägd. Men att förbjuda folk att spela hög musik på dessa privatägda och många gånger avlägsna badplatser, det går tydligen bra. Då är badplatserna helt plötsligt offentliga platser… Det känns något motsägelsefullt.

Jag fick ett samtal i helgen. Personen i andra ändan berättade att hen skulle ha en födelsedagsfest på en av badplatserna. Hen ringde och frågade polisen vad som gällde nu efter fullmäktiges beslut. Polisen hade svarat att var det på privat mark, vilket det var i det här fallet, så gällde inte de kommunala ordningsföreskrifterna. Då var det den “vanliga” Ordningslagen som gällde…

Så frågan är vad som gäller – rent lagligt.

När det gäller allmän ordning och säkerhet på offentlig plats är det Ordningslagen som gäller. (Se “Ordningslag (1993:1617)”.) Lokala ordningsföreskrifter är ett tillägg till ordningslagen. De förtydligar hur en speciell offentlig plats i en kommun ska hanteras. Det kan vara att kommunen inte anser att Ordningslagens regleringar räcker till. Lagen ger då kommunen rätt och möjlighet att så att säga “komplettera” lagen.

Enligt Ordningslagens 3 kap 8 § så får kommunen:

“meddela de ytterligare föreskrifter för kommunen eller del av denna som behövs för att upprätthålla den allmänna ordningen på offentlig plats.”

Ett nyckelord i sammanhanget är som synes begreppet “offentlig plats”. Kommunen har i “Allmänna lokala ordningsföreskrifter för Vänersborgs kommun” förklarat, 2 §:

“Föreskrifterna är tillämpliga på alla platser i kommunen som är offentlig plats enligt 1 kap. 2 § första stycket 1-4 ordningslagen om inte annat anges. Bestämmelsen i 22 §1 är även tillämplig på andra än offentliga platser inom kommunen.”

Tillbaka till Ordningslagen alltså. Det som räknas upp i 1 kap 2 § är:

  1. “allmänna vägar,
  2. gator, vägar, torg, parker och andra platser som i detaljplan redovisas som allmän plats och som har upplåtits för sitt ändamål,
  3. områden som i detaljplan redovisas som kvartersmark för hamnverksamhet, om de har upplåtits för detta ändamål och är tillgängliga för allmänheten, samt
  4. andra landområden och utrymmen inomhus som stadigvarande används för allmän trafik.”

Men badplatser? § 2 fortsätter:

… en kommun får föreskriva att anläggningar för lek, idrott, camping eller friluftsliv, badplatser, järnvägsområden, begravningsplatser … skall jämställas med offentliga platser vid tillämpning av 3 kap. och av lokala föreskrifter, under förutsättning att områdena är tillgängliga för allmänheten.”

Badplatser nämns uttryckligen, men vad en badplats är definieras inte. Den enda ledtråd lagen ger är att badplatserna ska vara:

tillgängliga för allmänheten”

Det kan inte vara lätt att vara jurist… 

Vad innebär “tillgänglig”? Om allmänheten måste ta båt till badplatsen eller gå 3 km på enskilda vägar eller stigar eller använda GPS eller gå förbi privata bostäder – är badplatsen “tillgänglig” då?

Och för att krångla till det lite mer. “Anläggningar” i citatet ovan, syftar det på badplatser också? Står det “anläggningar för badplatser”? I så fall gör ju Ordningslagen skillnad på badplatser och platser där människor badar? Det vore ju ganska logiskt.

I ordningsföreskrifterna för Vänersborg förklaras var i kommunen föreskrifterna är tillämpliga:

“Kommunen kan i ordningsföreskrifterna bestämma att vissa angivna områden ska likställas med offentlig plats vid tillämpningen av samtliga eller vissa bestämmelser i ordningsföreskrifterna. Det måste dock vara områden som är tillgängliga för allmänheten och områdena måste beskrivas tydligt och väl avgränsat. Det kan t.ex. gälla områden med anläggningar för lek, idrott, camping eller friluftsliv liksom badplatser, järnvägsområden och begravningsplatser.”

Jo då, de som har författat kommunens ordningsföreskrifter har läst lagen. Så klart… Det känns emellertid ändå inte helt rätt att kommunen helt på egen hand ska kunna bestämma vilka regler som ska gälla var som helst i en kommun, även på privatägd mark. Bara området är “tillgängligt för allmänheten”… (Skulle kommunen kunna utöka områdena där alkohol inte får förtäras till t ex Lillesjön eller Gaddes brygga?)

Det ska bli intressant att se hur föreskrifterna kommer att tillämpas i praktiken. Och de som ser till att kommunfullmäktiges ordningsföreskrifter följs är inte några politiker… Det är polisen – med bötesblanketterna i fickan.

Men kanske är alltihop en storm i ett vattenglas. Polisen kanske struntar i Vänersborgs ordningsföreskrifter. Det finns ju från och med den 1 juli andra lagar att luta sig mot om polisen vill beivra hög och störande musik.

På Åklagarmyndighetens hemsida kan vi läsa (se “Polis ska få utfärda böter på plats”):

“Riksåklagaren har i dag beslutat att polisen ska få utfärda böter på plats för den som spelar hög och störande musik, exempelvis från en bil. Det aktuella brottet är förargelseväckande beteende. … Boten för störande hög musik blir 1.000 kronor.”

Trots att jag sannolikt hade röstat “ja” till förslaget i kommunfullmäktige den 16 juni om jag hade fått en ny chans, så finns det mycket att önska av ändringen i ordningsföreskrifterna. Beslutsförslaget var inte helt genomtänkt eller genomarbetat.

KFV: Förvaltningsrätten avslår Mats Anderssons överklagande

24 mars, 2021 2 kommentarer

Och så var det den där nyheten som jag flaggade för i min förra blogg om Kunskapsförbundet Västs sammanträde… (Se “Dagens KFV: Vad sysslar Trollhättan med?”.)

Kommer ni ihåg den 23 juni förra året? Inte det? Men det gör jag. Då hade Kunskapsförbundet (KFV) sammanträde. (Se “Nyhet: Andersson överklagar KFV-möte!”.)

Sammanträdet genomfördes med digitalt deltagande på distans. Det betydde att ledamöterna kunde befinna sig t ex hemma. Det var första gången vi politiker från Vänersborg fick en sådan möjlighet.

Coronan hade härjat en tid och i Vänersborg fick alla i riskgrupperna, eller som helt enkelt fruktade viruset, snällt vara hemma – och utanför politiken. Vi stängdes ute. Ingen i de styrande partierna var intresserad av att det var både diskriminerande och inskränkte demokratin. Och ingen var heller vid den här tidpunkten det minsta intresserad av att ta den moderna IT-tekniken till hjälp för att genomföra sammanträden på distans.

Det var däremot Kunskapsförbundet och dess ordförande Maud Bengtsson (S).

Distansmötet i förbundet den 23 juni gick i stort sett bra. Det var några smärre “nybörjarmisstag”, men inget som äventyrade varken säkerheten eller demokratin. Tyckte vi nog alla – utom Mats Andersson (C).

Ersättare Andersson (C), numer kommunstyrelsens 2:e vice ordförande i Vänersborg, överklagade sammanträdet till Förvaltningsrätten. Han ville att rätten skulle förklara att Kunskapsförbundets sammanträde var ogiltigt, att det var olagligt.

Men egen uppfattning var att han gjorde det för att på något sätt bortförklara Vänersborgsstyrets ointresse för digitala och demokratiska distanslösningar. Och då skulle ingen annan heller ha sådana lösningar.

Naturligtvis anförde inte Andersson ett sådant skäl, hur skulle det se ut? Nä, Andersson anförde följande skäl, sammanfattade av Förvaltningsrätten:

“Sammanträdet hölls digitalt via länk på Teams där ledamöter deltog hemifrån/från annan plats. Enligt egen utsago kunde ordföranden inte säkerställa om det var någon som på grund av tekniken föll ifrån på sammanträdet och kunde ansluta igen. Ordföranden kunde inte heller säkerställa att sammanträdet genomfördes i exakt realtid. Under sammanträdets gång tappade ett flertal ledamöter kontakten från och till, så även justerande person. Justerande person meddelade inte detta när han åter anslöt till sammanträdet, varför beslutsomgång inte togs om. Mötesorganisatören hade inte säkerställt inställningar i Microsoft Teams, vilket innebar att vem som helst kunde koppla ner andra mötesdeltagare från sammanträdet. Mot bakgrund därav samt då ordföranden eller någon annan inte kunde säkerställa att ingen obehörig person deltog på sammanträdet bör sammanträdet betraktas som ogiltigt.”

Självklart bestred Kunskapsförbundet Anderssons överklagande. Förbundet delade helt enkelt inte Anderssons beskrivning av vad som hände på mötet. (Se “Nyhet: KFV avvisar Anderssons överklagande”.)

Maud Bengtsson (S) förklarade också varför mötet överhuvudtaget hölls på distans:

“Det viktigaste skälet till detta var att säkerställa att alla medlemmar skulle kunna delta. Flera av ledamöterna är över 70 år och några tillhör riskgrupper, vilket omöjliggör ett fysiskt deltagande.”

Och därmed lyckades förbundet upprätthålla den demokratiska beslutsprocessen trots pandemins effekter. Vilket t ex undertecknad vänsterpartist var mycket tacksam över.

För drygt en vecka sedan, den 12 mars, kom Förvaltningsrättens avgörande:

“Förvaltningsrätten avslår överklagandet.”

Kunskapsförbundets sammanträde på distans var alltså lagligt. Och Mats Andersson (C) hade typ fel.

Förvaltningsrätten motiverar sin dom:

“Klagandens (dvs Mats Andersson; min anm) uppgifter i den delen om att ett flertal ledamöter tappade kontakten med sammanträdet samt att ordföranden inte kunde säkerställa att ledamöter som föll ifrån kunde ansluta igen eller att mötet hölls i realtid, tillbakavisas av förbundet och har inte bevisats i målet. Förbundet vidgår att någon deltagare föll bort ett kort tag men ganska snart var uppkopplad igen.”

Och vidare:

“Klaganden har enligt förvaltningsrätten mot förbundets bestridande inte visat att sammanträdet skedde på ett sätt som stod i strid med bestämmelsen i 5 kap. 16 § kommunallagen. Inte heller vad klaganden anför i övrigt visar enligt förvaltningsrättens bedömning att de överklagade besluten strider mot någon av de tidigare angivna prövningsgrunderna i 13 kap. 8 § kommunallagen. Överklagandet ska därför avslås.”

Det var en mycket väntad dom, även om det har tagit en väldig tid för rätten… Och jag är övertygad om att Mats Andersson (C) för länge sedan har insett att överklagandet inte skulle bifallas av Förvaltningsrätten. Andersson ordnade ju själv under senhösten förra året digitala distansmöten i den nämnd, barn- och utbildningsnämnden, där han var ordförande. Och jag tvivlar starkt på att Andersson kommer att överklaga Förvaltningsrättens dom.

Så nu är alltså fallet prövat och avgjort – och vi hoppas alla på att det så snart som det bara går ska vara möjligt att återuppta de fysiska sammanträdena.

Öxnered, Mariedal: Överklagandena avslås

14 december, 2020 Lämna en kommentar

Ibland tycks det vara lätt att vara jurist…

Idag fick jag två domar i min hand, en från Mark- och miljööverdomstolen på Svea hovrätt och en från Förvaltningsrätten i Göteborg. I båda fallen handlade det om detaljplaner…

Skaven/Öxnered

Den 19 juni 2019 antog kommunfullmäktige detaljplanen för Skaven och del av Öxnered i Vänersborgs kommun. (Se “Detaljplan Öxnered/Skaven”.) Beslutet togs efter ganska många år av möten, diskussioner, samråd, yttranden, ändringar osv. Många av de boende i området var ändå inte nöjda. Det handlade om infrastruktur, järnvägsövergångar, parkeringsplatser och höjd på hus. (Du kan läsa en del av processen här “Öxnered”.)

Detaljplanen överklagades av 29 personer till Mark- och miljödomstolen i Vänersborg. Den 5 juni i år så avslog domstolen överklagandet. Då överklagade 10 av personerna domen till Mark- och miljööverdomstolen. Den 30 november kom beslutet:

“Mark- och miljööverdomstolen ger inte prövningstillstånd. Mark- och miljödomstolens avgörande står därför fast.”

Mark- och miljööverdomstolen skriver bland annat att det inte finns anledning att betvivla riktigheten i domen och att det inte heller är av vikt för ledning av rättstillämpningen att pröva fallet i högre instans. Det är egentligen samma som Mark- och miljööverdomstolen alltid skriver när den inte ger prövningstillstånd.

Beslutet kan inte överklagas och därmed har, vad jag förstår, den av kommunfullmäktige antagna detaljplanen vunnit laga kraft.

Mariedalskolan

Domen från Förvaltningsrätten i Göteborg meddelades den 9 december. Det var jag som hade överklagat ett beslut av kommunfullmäktige i Vänersborg.

Den 22 maj beslutade Vänersborgs kommunfullmäktige att samhällsbyggnadsnämnden skulle få en utökad exploateringsbudget för 2019 för att skapa 3 nya småhustomter vid korsningen Furuvägen-Ollenicklas väg alldeles vid Mariedalskolan.

Mariedalskolan är Vänersborgs största skola med nästan 500 barn. Trafiksituationen vid skolan är ett stort problem. Det rör sig många barn i området och det är alldeles för stor biltrafik i området. Och för att skapa nya tomter och göra byggnation möjlig skulle en väg, Furuvägen, dras om. Nu går vägen bara upp till Mariedalskolans personalparkering, sedan är det stopp. Det är bara en GC-väg som går vidare från parkeringen. I fullmäktiges beslut ska Furuvägen dels rätas ut och dels bli en genomfartsgata, med ökad trafik som följd. (“Mariedalskolan – nya tomter och trafiksituationen”.)

Samhällsbyggnadsnämndens planer hade inte kommunicerats med Mariedalskolan och det hade inte utretts hur de nya tomterna och den nya vägsträckningen skulle påverka trafiksituationen för alla elever på Mariedalskolan.

Jag avslutade min överklagan till Förvaltningsrätten av fullmäktiges beslut med:

“Det finns stora brister i underlaget till kommunfullmäktige. Det saknas en samverkan och dialog med Mariedalskolan och barn- och utbildningsförvaltningen. Det har inte gjorts någon konsekvens- och riskanalys och ingen hänsyn har tagits till innehållet i de skyddsrondsprotokoll som upprättats vid Mariedalskolan.”

Du kan läsa hela min överklagan i bloggen “Överklagan till Förvaltningsrätten”.

Förvaltningsrätten avslog överklagandet.

Betyder det att t ex den kommande trafiksituationen enligt Förvaltningsrätten blir trafiksäker och att samverkan med Mariedalskolan var tillfredsställande? Nej, så är det inte. Förvaltningsrätten har:

“alltså inte pröva[t] det överklagade beslutets lämplighet”

Förvaltningsrätten har bara prövat om kommunfullmäktiges beslut är lagligt fattat. Och det är det menar rätten. En nämnd har berett ärendet, dvs samhällsbyggnadsnämnden, kommunstyrelsen har yttrat sig och lagt fram förslaget till kommunfullmäktige och kommunfullmäktige har fattat beslutet. Allt enligt Kommunallagen.

Och om det är ett bra och riktigt beslut eller om underlaget är bristande och har dålig kvalitet, som jag hävdade i min överklagan, är ointressant för Förvaltningsrätten:

“Kommunallagen uppställer emellertid inte något krav på beredningens kvalitet.”

Med andra ord, anser kommunfullmäktige att beslutsunderlaget är ok – då är underlaget ok…

Den här domen tog det 1,5 år för rätten att komma fram till… Det känns som om det hade gått att komma till beslut på en kafferast.

Snart lär vi höra hur sprängningarna startar vid Mariedalskolan, sedan kommer maskinerna och lastbilarna och när allt är färdigbyggt kommer personbilarna… Jag hoppas att samhällsbyggnadsförvaltningen samverkar med Mariedalskolan för att göra trafiksituationen så smidig och säker som möjligt för alla elever och all personal både under exploateringen och efteråt.

Det kan kanske vara bra att ha samhällsbyggnadsnämndens ordförande Anders Wiklunds (MP) ord från fullmäktigedebatten i minnet (se “Vad sa politikerna om Mariedal?”):

”… jag är övertygad om att när det finns ett beslut om att det ska ske en exploatering, att den här samverkan som Stefan önskar ska ske eller som ska ske, kommer att bli av. Det är mer än skolan, det är Lantmäteriet som kommer att ha sikt där, det är trafikingenjörer och vatten som har åsikter om hur det här ska gå till och framför allt barnen i skolan och rektorerna där. Så att jag är övertygad om att när KF har tagit ett beslut att det ska ske en exploatering, då kommer det igång. … skall jag lova att se till att det blir en så bra samverkan som möjligt tillsammans med andra i den här frågan.”

%d bloggare gillar detta: