Arkiv

Archive for the ‘Juridik’ Category

Nyhet: Olagliga ordningsföreskrifter igen…?

9 januari, 2022 Lämna en kommentar

Det har varit en del strul med Vänersborgs allmänna lokala ordningsföreskrifter. Det kan inte ha undgått den uppmärksamme bloggläsaren.

På kommunfullmäktiges sista sammanträde innan sommaren (16 juni 2021) så fattade Vänersborgs förtroendevalda beslutet att ändra i “Allmänna lokala ordningsföreskrifter för Vänersborgs kommun”. Det var på många sätt nödvändigt att ändra i föreskrifterna. Vi var dock flera som hade vissa funderingar och tvivel på de ändringar som föreslogs. De framfördes under debatten. Och jag avslutade min blogg efter sammanträdet (se “Förbud mot högljudda aktiviteter):

“Beslutsförslaget var inte helt genomtänkt eller genomarbetat.”

Kommunfullmäktiges beslut anmäldes till Länsstyrelsen. Det måste nämligen en kommun göra enligt Ordningslagen 3 kap 13 §. Sedan ska Länsstyrelsen, inom tre veckor, kontrollera om föreskriften följer Ordningslagen. Och om föreskriften inte gör det, på något sätt, så ska Länsstyrelsen enligt samma lagparagraf upphäva den.

Och det gjorde Länsstyrelsen. Den 15 juli kom beskedet:

“Kommunens beslut om ändring av de lokala ordningsföreskrifterna ska därför upphävas.”

Länsstyrelsen bedömde att det som Vänersborgs kommun beslutat redan reglerades i brottsbalken. Och det stred mot Ordningslagen:

“Enligt ordningslagen får kommunen inte besluta om föreskrifter som redan är reglerade i annan författning.”

Kommunfullmäktige beslut var olagligt. Vilket naturligtvis var en aning pinsamt… (Se “Länsstyrelsen ger kommunen bakläxa”.)

Vänersborgs kommunledning tog nya tag. Juristerna sattes på att formulera om ändringarna i de lokala ordningsföreskrifterna. I december var det dags för kommunfullmäktige att fatta ett nytt beslut.

Döm om min förvåning när jag läste i förslaget till de nya föreskrifterna:

“Vid vistelse på särskilt utmärkta badplatser, efter klockan 22:00 fram till klockan 07:00, är det inte tillåtet med aktiviteter som är högljudda eller på annat sätt störande…”

Men…? Det var ju just detta som Länsstyrelsen ansåg vara olagligt. Det var precis det här som reglerades i brottsbalken.

På kommunfullmäktige framförde jag, nästan vädjade, att det vore bra om någon förklarade. Men det var knäpptyst, kommunalråden andades knappt. Benny Augustsson (S) sa inget, Henrik Harlitz (M) som yrkade bifall till ordningsföreskrifterna i kommunstyrelsen, sa inget. Mats Andersson (C) sa inget… Och sedan röstade kommunfullmäktige igenom de nya “allmänna lokala ordningsföreskrifterna”… (Se “KF (15/12): Tyst i huset”.)

Och som vanligt skickades beslutet till Länsstyrelsen, allt enligt lagen…

I onsdags, den 5 januari, beslutade Länsstyrelsen:

“Länsstyrelsen upphäver tillfälligt Vänersborgs kommunfullmäktiges beslut den 15 december 2021 att anta nya lokala ordningsföreskrifter. Länsstyrelsen förlänger tiden för Länsstyrelsens prövning till den 22 februari 2022.”

De av kommunfullmäktige beslutade lokala ordningsföreskrifterna gäller alltså inte, de är upphävda. Det är dock bara tillfälligt, Länsstyrelsen behöver mer tid på sig för att granska och pröva Vänersborgs nya föreskrifter… Men det är klart att det är lätt att misstänka att Länsstyrelsen har hittat “tveksamheter” i de nya reglerna. Och att det är därför som Länsstyrelsen behöver förlänga tiden för sin prövning – till den 22 februari 2022.

Länsstyrelsens beslut innebär att de Allmänna lokala ordningsföreskrifterna för Vänersborgs kommun antagna den 21 maj 2014 fortfarande gäller. Det är därför fortfarande förbjudet att bada på badplatsen i hamnkanalen. Å andra sidan är det ok att ta sig en öl på Holmängen bortanför reningsverket…

KF (15/12): Tyst i huset

16 december, 2021 1 kommentar

Det var ett alldeles för lugnt och fridfullt sammanträde igår. Dagordningen inbjöd kanske inte direkt till några större diskussioner, men när ledamöter frågar så kan man väl tycka att folk ska svara.

Ordförande för gårdagens sammanträde var Gunnar Lidell (M). Han debuterade i rollen när han ersatte Annalena Levin (C) som hade förhinder. Det var dock inga större svårigheter för Lidell att lotsa ledamöterna rätt, han har ju varit ordförande förr i många andra sammanhang.

Med Levins frånvaro försvann en kvinnlig röst i fullmäktige. Den ersattes knappast. För inte kan man väl påstå att man yttrar sig för att man ropar ja på uppropet, meddelar att det är fel på ipaden eller att man har anlänt till mötet… Det var nämligen så att inte en enda kvinna yttrade sig på sammanträdet igår. (Med ett mindre “opolitiskt” undantag, se nedan.) Det är anmärkningsvärt. Om det beror på “strukturer” eller “könsmaktsordningen”, eller något annat, därom tvistar de lärde. Men tråkigt är det. Fast det var inte särskilt många gubbar som sa något heller.

En lång rad ärenden på dagordningen klubbades igenom utan att någon begärde ordet. På några få ärenden kommenterade någon ledamot mycket kort ärendet ifråga. 

Fullmäktige beslutade att dela ut partistöd för nästa år. Undertecknad vänsterpartist passade på att nämna att Vänsterpartiet anser att partistödet är för stort. Vi har motionerat om att det ska sänkas, men motionerna har avslagits. Vänsterpartiet tänker dock göra ett nytt försök och återkommer nästa år med en motion om att sänka partistöden till nästa mandatperiod.

När det gällde revideringen av “reglementet för kommunstyrelsen i samband med överflyttning av evenemang och evenemangsutveckling”, så bordlades ärendet. Även om Sverigedemokraternas ledamot Lena Mjörnell hade vissa synpunkter på detta. (Detta var “undantaget” – se ovan.) Henrik Harlitz (M) framförde att ett nytt reglemente för kultur- och fritidsnämnden borde fattas samtidigt, vilket var ungefär det jag skrev i bloggen “Fullmäktige 15/12”. Fullmäktige ansåg att ärendet skulle behandlas vid ett senare tillfälle. 

Jag försökte få igång en diskussion på ärendet “Ändring av allmänna lokala ordningsföreskrifter”, men misslyckades. Ingen ville ens kommentera eller svara på mina funderingar. Jag skrev om förslaget i ovanstående blogg (se “Fullmäktige 15/12”). Det gällde t ex de kommunala badplatserna och särskilt den nyinrättade vid hamnkanalen. Det var dock ingen annan som hade någon synpunkt om detta.

Jag kommenterade också det utvidgade området i centrum och på Holmängen för alkoholförbudet, dvs att alkohol inte får “förtäras på offentlig plats”. Tidigare var det “alkoholförbud” i centrum fram till Norra Järnvägsgatan, nu blir det ända fram till Gropbrovägen. Och gränsen för förbudet flyttades också från Reningsverket till slutet av Holmängen, dvs gränsen går nu ända bortom koloniområdena, på vägen mot Vargön. Sanden och Kasen ingår också i området, se karta nedan.

Alkoholförbud

Ändringar har skett utan diskussion, eller ens information, i underlaget. Det var emellertid ingen i fullmäktige som verkade bry sig. Det var alldeles tyst, inte ens en manlig stämma hördes…

Men jag började faktiskt med att ta upp en annan aspekt av ordningsföreskrifterna. När kommunfullmäktige antog nya lokala ordningsföreskrifter i juni så upphävde Länsstyrelsen en månad senare fullmäktiges beslut. Fullmäktige hade fattat ett beslut som inte var lagligt. Orsaken var att föreskrifterna innehöll bestämmelser som redan fanns upptagna i brottsbalken. Och döm då av min förvåning när jag läste de nya föreskrifterna:

“Vid vistelse på särskilt utmärkta badplatser, efter klockan 22:00 fram till klockan 07:00, är det inte tillåtet med aktiviteter som är högljudda eller på annat sätt störande…”

Men…? Var det inte just detta som Länsstyrelsen ansåg vara olagligt? Det var ju precis det här som reglerades i brottsbalken. Jag sa att det vore bra om någon förklarade, eftersom jag inte förstod…

Det var knäpptyst igen. Benny Augustsson (S) sa inget, Henrik Harlitz (M) som yrkade bifall till ordningsföreskrifterna i kommunstyrelsen, sa inget. Dan Nyberg (S) sa inget… Och sedan röstade kommunfullmäktige unisont igenom de nya “allmänna lokala ordningsföreskrifterna”…

Kommunfullmäktiges ordförande Annalena Levin (C) kommer att bli ny ordförande för Hunnebergs Kungajakt- och Viltmuseum AB. Hon efterträder Kent Javette (S).

Undertecknad vänsterpartist presenterade under 2 minuter sin motion om Norra skolans föreslagna nedläggning eller som ärendet hade döpts till “Motion om att inventera behov av förskolor och grundskolor i centrala Vänersborg.” (Du kan ladda ner motionen här. Se också “Norra skolan ska stängas”.)

Sverigedemokraterna lämnade in två motioner. Anders Strands motion handlade om “friskvårdsbidrag för anställda i Vänersborgs kommun”. Den presenterade han för fullmäktige och Ola Wesley presenterade sin motion “Policy för erbjudande av modersmålsundervisning”. Jag återkommer, åtminstone till Wesleys motion, vid ett senare tillfälle.

Pontus Gläntegård (V) valdes till ny ersättare i styrelsen för Fastighets AB Vänersborg (FABV). Gläntegård sitter sedan tidigare i byggnadsnämnden. Gläntegård fick snabbt bekänna färg, redan idag hade FABV styrelsemöte.

Benny Augustsson (S) hade inte hunnit förbereda något svar på interpellationen från Gunnar Lidell (M). (Se “Lidell: Vilket ansvar har du Augustsson?”). Denna gång fanns det dock skäl för att inte svara, interpellationen kom Augustsson tillhanda väldigt sent. Augustsson svarar nästkommande kommunfullmäktige.

I slutet av sammanträdet var det så äntligen dags för en diskussion. Eller?

Lutz Rininsland (V) ställde en interpellation till kommunstyrelsens ordförande Benny Augustsson (S). Interpellationen handlade om det beslut i riksdagen, som får konsekvenserna att:

“att stödet för energieffektivisering av flerbostadshus och investeringsstödet för anordnande av hyresbostäder och bostäder för studerande ska avvecklas.”

Rininsland frågade Augustsson (S):

“Vad kan riksdagens beslut betyda för byggprojekt och bostadsmarknaden i Vänersborgs kommun?”

Du kan läsa mer om Lutz Rininslands interpellation här, “Riksdagens beslut är dåligt för Vänersborg”, och svaret från Benny Augustssons här, “Begär någon från M, SD eller KD ordet?”.

I sakfrågan var Rininsland (V) och Augustsson (S) helt överens – riksdagen har fattat ett dåligt beslut som får stora konsekvenser för bostadsbyggandet, även i Vänersborg. Eftersom det var bland annat Moderaterna och Sverigedemokraterna som drev igenom riksdagsbeslutet var förväntningarna stora på vad partiernas lokala representanter skulle svara…

Det var tyst.

Dan Nyberg (S) begärde ordet. Nyberg ställde några raka frågor till Henrik Harlitz (M) och Anders Strand (SD), ungefär:

“Har ni gjort nåt för att bromsa det här? Eller tycker ni att detta är ett bra förslag?”

Harlitz och Strand var tysta. Det var rena julstämningen:

“det är tyst i husen, tyst i husen, alla sova… Tipp tapp, tippe-tippe-tipp-tapp…”

Och sedan passade ordförande Lidell på att önska alla en God Jul.

Sammanträdet slutade kl 20.08. Du kan se sammanträdet i efterhand på kommunens webb-TV.

PS. Ibland kan man till och med bli glad för ett protokoll. Det är sällsynt, men idag skickades protokollet ut från Kunskapsförbundets sammanträde den 7 december. Det sista ärendet var “Ordföranden tackar för det gångna året”. Under ärendet stod det:
“Ordföranden riktade också en särskild förhoppning till Stefan Kärvling, att han fortsätter att skriva sin blogg.”

PPS. Hur det gick på dagens sammanträde med Socialnämnden? Det kan du läsa här: ”Socialnämnden broderade en brasklapp”.

SHB: VA Vänersnäs 1

7 december, 2021 Lämna en kommentar

På torsdag sammanträder samhällsbyggnadsnämnden för sista gången i år.

Nämnden har många viktiga och intressanta ärenden på dagordningen. I denna blogg ska jag uppehålla mig vid ett av dem – “Svar på återremiss avseende att införa verksamhetsområde för VA, vatten och spillvatten, Grytet, Hallby Mitt och Änden”. Fast det är egentligen två ärenden, det ena gäller område 1 och det andra område 2. Underlagen till ärendena är i stort sett identiska.

Som de minnesgoda kommer ihåg, och just i dessa ärenden räknar jag alla vänersnäsare till denna kategori, har ärendena varit uppe i kommunfullmäktige. Förslaget var då att fullmäktige skulle besluta om att inrätta verksamhetsområden på Vänersnäs, dvs alla fastigheter i de beslutade områdena skulle anslutas till det kommunala VA-nätet. Nu blev det inte så, Vänsterpartiet som i stort sett stod ensamma i kommunstyrelsen fick hela kommunfullmäktige på sin sida… Och fullmäktige beslutade, efter en lång diskussion med många inlägg (du kan läsa om debatten i fullmäktige här – “VA Vänersnäs: Debatten i KF”), att återremittera ärendena, dvs skicka tillbaka dem till nämnden, och därmed till förvaltningen, för ytterligare utredning. (Se “KF: ÅTERREMISS!”.)

Det har gått ovanligt snabbt. Nu betraktar förvaltningen utredningen som klar. Det är tänkt att den ska godkännas av samhällsbyggnadsnämnden på torsdag, gå vidare till kommunstyrelsen som förväntas göra detsamma i början på nästa år och sedan beslutas slutgiltigt av kommunfullmäktige i februari eller mars.

Är det så att förvaltningen har bråttom därför att en majoritet i riksdagen är mot tvångsanslutning och efter nästa års val kan en ny regering ändra lagen snabbt? Jag tror det. Och om det blir så, då faller hela förslaget från kommunens förvaltningar. Det handlar nämligen till stor del om tvångsanslutningar.

Jag har läst igenom utredningen. Och det är många gånger under läsningen som jag tänker på den svenska vittneseden:

”Jag N.N. lovar och försäkrar på heder och samvete att jag ska säga hela sanningen och intet förtiga, tillägga eller förändra”.

Vittneseden innebär att om ett vittne inte säger “hela sanningen”, om hen är tyst om och undanhåller något som har med målet att göra, då säger man inte sanningen. Och då, ja, då ljuger man… I kommunala sammanhang skulle det innebära att t ex tjänstepersoner bara ger argument för den ena sidan av saken, och är tyst, förtiger, den andra.

I den här aktuella utredningen återger förvaltningen bara det som på något sätt kan tala för och stödja en tvångsanslutning till det kommunala VA-nätet. Andra tolkningar och andra sätt att se på frågan om en kommunal tvångsanslutning utelämnas. Jag tycker inte att det är ok. Tjänstepersonerna försöker styra politikerna att ta ett visst beslut, dvs att inrätta verksamhetsområden på Vänersnäs och tvinga fastighetsägarna att ansluta sig. Det måste vara vi politiker som bestämmer och för att kunna göra det på ett klokt, riktigt och rättvist sätt måste vi få fakta och argument som talar både för och mot.

Jag ska ge ett exempel som tydligt illustrerar min uppfattning.

Förvaltningen beskriver i utredningen om enskilda avloppsanläggningar ett avgörande från VA-nämnden 2014:

“Anläggningen var ca 12 år och i VA-nämndens domskäl står det att det faktum att anläggningen är primitiv och att den är 12 år gammal var för sig anledningar till att inte få ersättning enligt 40 §. Med det menar VA-nämnden att det dels var tal om en anläggning som ses som primitiv i juridisk mening, dels att den oavsett att den ses som primitiv också är alldeles för gammal. VA-nämnden menar att de tillämpar en avskrivningstid på maximalt 10 år i de fall det finns skäl att få ersättning för onyttigbliven anläggning.”

Och så följer en tabell där årtalen redovisas för när tillstånd för de enskilda anläggningarna på Vänersnäs utfärdades. Och eftersom flera anläggningar är 10 år eller äldre menar självklart förvaltningen att samtliga anläggningar är föråldrade, dvs miljöfarliga.

Men det är klart att tjänstepersonerna och experterna på förvaltningen är medvetna om en betydligt nyare dom i Mark- och miljödomstolen i Växjö. Domen är från den 21 december 2020 (Mål nr M 4660-20) och målet handlar om vem som har rätt av Nybro kommun och en fastighetsägare. Kommunen dömde ut avloppsanläggningen på grund av att den var för gammal. Mark- och miljödomstolen gav fastighetsägaren rätt och motiverade domen:

“Den i målet aktuella avloppsanläggningen består av slamavskiljare i form av en trekammarbrunn med infiltration som efterföljande rening. Även om anläggningen — som byggdes 1973 — uppnått en hög ålder så har nämnden inte pekat på några konkreta omständigheter som tyder på att reningsgraden i densamma skulle vara otillräcklig. Att markens reningsförmåga riskerar att avta med tiden, och att mer eller mindre omfattande ombyggnation eller upprustning av anläggningen kan behöva vidtas, innebär dock inte att tillsynsmyndigheten kan avstå från kravet att i varje enskilt fall göra en individuell bedömning av den aktuella anläggningen.

Av den utredning som legat till grund för nämndens beslut att förbjuda utsläpp till den befintliga avloppsanläggningen finns inget, utöver hög ålder, som tyder på att anläggningen är bristfällig på ett sådant sätt att den förorsakar skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön. Det finns därför enligt mark- och miljödomstolens mening inte skäl att på befintligt underlag förbjuda utsläpp av avloppsvatten till anläggningen. Mark- och miljödomstolen instämmer därför i länsstyrelsens bedömning att ytterligare utredning krävs.”

Domen säger åtminstone tre saker. Åldern på en VA-anläggning har ingen betydelse, det är funktionen som är det avgörande. För det andra ligger bevisbördan på kommunen. Det är kommunen som ska göra en individuell bedömning av den aktuella anläggningen. Och till sist. Domstolen skriver att inget tyder på att anläggningen förorsakar skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön. Det står inte att anläggningen måste vara likvärdig eller bättre än kommunens VA-lösning.

Jag kan väl tycka att det är ganska beklämmande att samhällsbyggnadsförvaltningen inte återger denna dom. Hur ska politiker kunna fatta kloka och riktiga beslut om sådana här fakta döljs av förvaltningen? (Du kan ladda ner hela domen här.)

Mark- och miljödomstolens dom borde, även om den inte är prejudicerande (Nybro kommun överklagade inte domen), utan några större diskussioner på torsdagens sammanträde, leda till att samhällsbyggnadsnämnden återremitterar hela ärendet tillbaka till förvaltningen.

Men hjälper inte domen från Mark- och miljödomstolen i Växjö så skulle man istället kunna hänvisa till en dom från Mark- och miljööverdomstolen i Stockholm den 15 april 2021. Det var James Bucci (V) som gjorde mig uppmärksam på den. Målet handlade om att Älmhults kommun förbjöd en enskild avloppsanläggning från 1986. Fastighetsägaren överklagade, fick avslag, men överklagade ända upp till ”överdomstolen”. Och där fick fastighetsägaren rätt.

Mark- och miljööverdomstolen motiverade domen:

”Även om det är verksamhetsutövaren som ska visa att hans anläggning fungerar tillfredsställande så måste tillsynsmyndigheten kunna ange vilka brister anläggningen har och ange i vart fall tecken på olägenhet som sammantaget kan medföra att anläggningen inte uppfyller dagens krav på rening och därför inte ska få användas.”

Mark- och miljööverdomstolens dom stämmer väl överens med domen från Växjö. Överdomstolen ålägger emellertid verksamhetsutövaren att kunna visa att anläggningen ”fungerar tillfredsställande”. Det torde vara ett ganska milt krav, i synnerhet när man läser domen och ser vad Älmhults kommun hade för synpunkter på anläggningen i det aktuella fallet. (Du kan ladda ner domen här.)

Jag ska i en kommande blogg fortsätta att analysera utredningen och utveckla varför jag anser att utredningen inte är komplett.

PS. Läs del 2 här: ”SHB: VA Vänersnäs 2”.

PPS. Här kan du läsa om samhällsbyggnadsnämndens beslut: ”Gårdagens VA-beslut i SHB”.

Historien om Magnus Larsson (8)

14 september, 2021 1 kommentar

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen ”Historien om Magnus Larsson (7).

Kommunfullmäktige fattade den 20 december 2005 det extraordinära beslutet att förköpa Magnus Larssons fastigheter i Sikhall. Det var ett tämligen ovanligt beslut. Jag vet inte att expropriationer har stått på dagordningen varken förr eller senare under min tid som kommunpolitiker. Och särskilt anmärkningsvärt var det när kommunen egentligen inte hade något behov av i varje fall den absolut största delen av marken…

Och Magnus Larssons, och många andras, uppfattning var att kommunfullmäktige faktiskt hade överskridit sina befogenheter med beslutet. Den 20 januari 2006 diarieförde Länsrätten i Vänersborg en begäran om laglighetsprövning av kommunfullmäktiges beslut. Det innebar att Magnus Larsson överklagade kommunens beslut. Som det stod i överklagandet:

“Magnus Larsson gör gällande att Vänersborgs kommuns beslut om förköp strider mot lag och att kommunfullmäktige genom beslutet överskridit sin kompetens.”

I denna blogg ska jag helt enkelt återge i stort sett hela inlagan från Advokatfirman Kjällgren. Det är till viss del en ganska tung läsning, men jag anser att överklagandet för det första är en mycket bra sammanfattning av hela ärendet och för det andra återger Magnus Larssons syn på processen på ett föredömligt sätt. Den som har skrivit överklagandet är juristen Anders Lundmark. Jag har fått till mig från säkra källor att advokat Lundmark var, och är, en mycket skicklig jurist och en av de främsta i landet på denna typ av frågor. Och det märks, överklagandet är oerhört kunnigt och stringent. Jag rekommenderar verkligen att du läser texten till Länsrätten.

Det viktigaste i inlagan är när, som det heter på juridikspråk, grunderna för laglighetsprövningen utvecklas, och det är denna del som jag ska återge. 

Så här skrev advokat Anders Lundmark den 19 januari 2006 till Länsrätten i Vänersborg:

Bevarandeintresset
Att det gamla spannmålsmagasinet har ett stort kulturhistoriskt värde är ställt utom tvivel. Byggnaden har därför förklarats som byggnadsminne av länsstyrelsen med skyddsföreskrifter bland annat innebärande förpliktelse för ägaren att sörja för vården av byggnaden. För att ytterligare stärka skyddet för byggnaden har denna upplåtits genom nyttjanderättskontrakt till en stiftelse, Stiftelsen Sikhalls Magasin, som ombesörjer det fysiska underhållet. Avtalstiden för upplåtelsen uppgår till 50 år med förlängningsrätt vid avtalstidens utgång.
I förarbetena till de ändringar i förköpslagen som infördes år 1984 (prop 1983/84:141) har förutsatts, att förköp i nu aktuellt avseende skall syfta till att bevara skyddsvärda byggnader som annars riskerar att gå förlorade. Sålunda motiveras bestämmelsen med att även byggnader som inte kan omfattas av byggnadsminnesförklaring bör kunna ges skydd genom att det allmänna övertar äganderätten till fastigheter. Vidare hänvisas till att kommuners möjligheter till rivningsförbud enligt plan- och bygglagen endast kan ge ett tidsbegränsat skydd. Av detta följer således, att det för utnyttjande av förköpsrätt med stöd av 1 § 1 st 4 p förköpslagen måste föreligga någon form av rivningshot eller annat hot mot byggnadens bestånd.
Det bestrids att det skulle föreligga någon som helst risk för att magasinsbyggnaden skulle försvinna eller förstöras genom att fastigheten bibehålls i privat ägo. Byggnaden har idag ett fullgott skydd genom byggnadsminnesförklaringen och de bindande föreskrifter som givits för dess bevarande. Vidare är det svårt att förstå vilket allmänt intresse som skulle tillgodoses genom att kommunen övertar äganderätten till jord- och skogsfastigheten, då kommunen ändå inte kan råda över byggnaden under överskådlig tid enär denna är upplåten till stiftelsen. Byggnadens bevarande saknar således helt beröring med om kommunen äger fastigheten eller ej. Eftersom det inte förelegat något allmänt intresse eller behov i detta avseende av att fastigheten är i allmän ägo, har kommunen inte haft rätt att inträda i köpet på denna grund.

Friluftsliv
Förköpsrätt får även utnyttjas i det fall att det föreligger ett väsentligt behov av mark för att tillgodose idrott eller friluftsliv. Bestämmelsen infördes genom de ovan omnämnda ändringarna i förköpslagen år 1984. Av såväl lagtexten som förarbetena framgår, att denna grund för rätten till förköp är densamma som för rätten till expropriation enligt 2 kap 9 § expropriationslagen. I förarbetena till nämnda ändring av förköpslagen framhöll departementschefen bland annat följande.
”För att förköpsrätt skall föreligga måste enligt min mening kommunen i sin planering kunna visa att den behöver råda över marken på ett sådant sätt att det krävs att marken förvärvas. Behovet av mark för friluftsliv bör med andra ord vara av den arten att annan markanvändning bör underordna sig friluftsintresset och att detta inte kan garanteras på annat sätt än att marken förvärvas.”
Det krävs således att det föreligger ett väsentligt behov av marken för att kommunen ska kunna tillgodose friluftsintresset ifråga. Vidare har kommunen att påvisa, att den behöver råda över området och att detta inte kan ske på annat sätt än genom att marken förvärvas. Av det ovan citerade förarbetsuttalandet följer också, att det måste finnas någon annan, konkurrerande markanvändning som inte kan garanteras bli underordnad friluftslivsintresset såvida kommunen inte inträder som ägare till fastigheten. Satt i detta rättsliga ljus framstår kommunen beslut om förköp som ogrundat främst av följande skäl.
Området omfattas av strandskydd. Härav följer att det inte är tillåtet att inom 300 meter från strandlinjen uppföra byggnad. Det är inte heller tillåtet utföra anläggningar eller andra anordningar som hindrar eller avhåller allmänheten från att beträda området. Redan av strandskyddet följer, att de delar av fastigheterna som kommunen uttalad bör skyddas för allmänhetens tillgänglighet redan är skyddade i detta avseende. Något bärande skäl att strandområdena skall vara i kommunal ägo finns därmed inte.
Beträffande framtida möjligheter för fortsatt uthyrning av båtplatser vid bryggorna på Sikhall 1:4 och möjligheter till sjösättning av småbåtar vid rampen är dessa tryggade även om fastigheten är i privat ägo. Strandområdet kan nämligen inte användas för annan verksamhet än den nuvarande. Tvärtom har på ett tydligt sätt framkommit under kommunens beredning av ärendet, att Magnus Larssons syfte med förvärvet av fastigheten bland annat är att just utveckla dessa möjligheter. … Det har saknats anledning för kommunen till antagande att kommuninvånarnas möjligheter till förhyrning av båtplatser på fastigheten skulle försvinna eller minskas. Tvärtom utgör ett privat ägande till fastigheten en garant för att ekonomiska medel lösgörs för upprustning av bryggorna och att dessa utnyttjas på ett effektivt sätt.
Det må härvid också framhållas, att det för att rätt till förköp eller expropriation skall föreligga krävs, att syftet med kommunens förvärv är att marken skall bli tillgänglig för envar (…). Det är således inte lagenligt att ett förvärv sker med syfte att tillgodose exempelvis en sluten förenings önskemål om tillgång till mark eller vatten. Detsamma har ansetts gälla för öppna föreningars behov av mark där utövandet av föreningens verksamhet av praktiska skäl är begränsat till ett visst antal medlemmar, exempelvis när det gäller båtföreningar där det endast finns ett bestämt antal båtplatser. Det har under beredningen av nu aktuellt ärende hos Vänersborgs kommun kommit i dager, att det föreligger ett starkt intresse hos det segelsällskap som äger den till Sikhall 1:4 angränsande fastigheten Sikhall 1:22 att få tillgång till ytterligare strandområde för anläggande av bryggor. Det är dock inte lagligt för kommunen att genom utnyttjande av förköpsrätt tillgodose detta enskilda intresse.
Vänersborgs kommun har under beredningen av ärendet som skäl för förköp pekat på att det föreligger behov av ytterligare parkeringsplatser i området samt att den campingplats som finns i Sikhall delvis är belägen på Sörbo 1:4. Sistnämnda uppgift är direkt felaktig. Ingen del av campingen är belägen på Sörbo 1:4. Kommunfullmäktige har därför haft ett oriktigt underlag för sitt beslut. Beträffande parkeringsmöjligheter i anslutning till badplatsen öster om Sörbo 1:4 har kommunen endast framhållit att vägen till badplatsen går genom denna fastighet och att det finns ett behov av utökade parkeringsmöjligheter. På vilket sätt detta behov måste tillgodoses genom att kommunen förvärvar Sörbo 1:4 är dock svårt att förstå, i synnerhet då den fastighet där badplatsen ligger redan är i kommunal ägo. När det gäller parkeringsmöjligheter på Sikhall 1:4 finns sådana redan idag, men det finns ett behov av större parkeringsytor för att tillgodose främst segelsällskapets medlemmar, eftersom sällskapets fastighet inte i nuvarande utformning erbjuder parkeringsmöjligheter. Som framgår av de yttranden som ingivits under ärendets beredning … kommer fastigheten i Magnus Larssons ägo att erbjuda ökade möjligheter till parkering.
Sammanfattningsvis saknas rättslig grund för kommunen att utnyttja förköpsrätten även såvitt gäller behov av mark för friluftsliv. Kommunens beslut strider därför även i detta hänseende mot förköpslagen och är kompetensöverskridande.

Proportionalitet
En kommuns beslut att utnyttja förköpsrätt och överta rättigheterna i ett köpekontrakt utgör ett tvångsingripande i enskildas avtals- och förfogandefrihet över egendom. Av artikel 1 i första tilläggsprotokollet till Europakonventionen, vilken sedan 1995 utgör svensk lag likställd med grundlag, följer att det för tillåtligheten av sådana tvångsmedel krävs att det föreligger ett konkret allmänt intresse av sådan vikt, att detta står i proportion till den enskildes intresse av att få förfoga över sin egendom. De skäl Vänersborgs kommun anfört som grund för sitt ställningstagande att inträda i Magnus Larssons köp av fastigheterna må vid en första anblick kanske framstå som angelägna, men bleknar betydligt vid en saklig och rättslig analys. För Magnus Larsson framstår det dessutom helt klart, på goda men här inte redovisade grunder, att det legat helt andra krafter bakom kommunens förköpsbeslut än objektiva allmänna intressen.
Vägt mot Magnus Larssons intresse att få bruka och utveckla de fastigheter han förvärvat, tillträtt och numera betalat för, framstår kommunens argument för att tvångsvis överta äganderätten till fastigheterna som alltför tunna för att beslutet om förköp skall vara lagligt även vid en prövning inom ramen för ovannämnda proportionalitetsprincip.”

Det var ett mycket långt utdrag från Magnus Larssons överklagande till Länsrätten – av kommunfullmäktiges beslut från den 20 december 2005 om att förköpa hans fastigheter. Jag tycker att det är ett både intressant och mycket övertygande dokument.

Överklagandet slutade med följande sammanfattning:

“Det föreligger inte något behov av att fastigheterna ägs av kommunen för att magasinsbyggnaden skall bevaras för framtiden. Inte heller föreligger något väsentligt kommunalt behov av marken för att trygga allmänhetens friluftsliv. Kommunfullmäktiges beslut om förköp är därför kompetensöverskridande och strider såväl mot förköpslagen som Europakonventionens egendomsskydd.”

Slutligen krävde Magnus Larsson att Länsrätten skulle hålla en muntlig förhandling och att Länsrätten företog syn på de aktuella fastigheterna.

Det tycks som om Vänersborgs kommun på något sätt hade trott att eftersom det fanns en lag om kommuners rätt att förköpa fastigheter, så var det bara att göra det. Då kunde kommunen köpa allt den ville. Det räckte typ med enbart denna vilja. Min vilja är min lag, för att travestera ett känt citat.

Kommunpolitikerna verkade inte förstå att det fanns bestämda lagkrav för att få verkställa ett förköp, en expropriation. Och i det här fallet hade ju faktiskt kommunen inte ens någon gång under processen utvecklat skälen till varför förköpen var nödvändiga – och särskilt inte hur kommunen uppfyllde lagens krav. Det tycktes som om kommunen ansåg att detta var onödigt och meningslöst. I kommunfullmäktiges förköpsbeslut fanns det överhuvudtaget inte ett ord som motiverade nödvändigheten av förköp av Magnus Larssons fastigheter. Det nämndes inte ens något om ”det rörliga friluftslivet”, ”allmänhetens intressen” eller dylikt.

Jag har svårt att se att överklagandet inte skulle bifallas i Länsrätten. Särskilt om man också betänker att advokat Lundmark endast diskuterade de områden av Magnus Larssons fastigheter som låg vid vattnet. Hur skulle expropriationen av den mark som låg betydligt längre från stranden kunna motiveras…? För att inte nämna det sakfel som fanns i fullmäktiges underlag…

Inlagan till Länsrätten från Advokatfirman Kjällgren visade tydligt att det fanns helt andra skäl till kommunens beslut att förköpa/expropriera Magnus Larssons fastigheter. Jag ska utveckla detta i några kommande bloggar.

Kommunen fick naturligtvis möjlighet att så småningom bemöta Magnus Larssons överklagande.

Fortsättning följer i bloggen Historien om Magnus Larsson (9)”.

===

Bloggar i denna serie:

Deponin i Näverdraget överklagas (3)

19 augusti, 2021 Lämna en kommentar

Näverdraget ligger ungefär mittemellan Blåsut och Sivikans skola – på gränsen mellan Vänersborgs och Frändefors gamla kommuner. Det var en diskussion på Facebook (var annars?) tidigare i år på vilken sida av gränsen Näverdraget låg. Jag tror att alla så småningom enades om att Näverdraget ligger i Frändefors. En sak är i varje fall klar – elever som bodde i området gick på Dalboskolan…

Det finns två bergtäkter i Näverdraget. NCC vill omvandla en av dem till en deponi för inert avfall. Den 29 juni 2021 beslutade Miljödelegationen på Länsstyrelsen att så också skulle bli fallet, NCC fick sitt tillstånd. Det har jag skrivit om i flera bloggar. (Se länkar i slutet av denna blogg.) Länsstyrelsens beslut har sedan överklagats till Mark- och miljödomstolen i Vänersborg. Det har jag också skrivit om. (Se återigen länkar nedan.)

Det har inkommit ytterligare en överklagan till Mark- och miljödomstolen. Den kommer från några markägare i området. Den är liksom de andra överklagandena mycket välskriven. Jag återger den i sin helhet. (Det går att ladda ner den här.)

==

Begäran om överprövning på Ansökan om tillstånd enligt miljöbalken – Näverdraget deponi för inert avfall diarienummer 551-19527-2020

  • Tillståndet rubriceras med deponi för ”inert avfall”. I klassningskoderna kan man dock läsa både borrslam, betongslam och muddermassor. Enligt förordning (2001:512) om deponering av avfall kan man läsa följande:

    3 a § Med inert avfall avses i denna förordning avfall som 1. inte genomgår några väsentliga fysikaliska, kemiska eller biologiska förändringar, löses upp, brinner eller reagerar fysikaliskt eller kemiskt på något annat sätt, 2. inte bryts ned biologiskt eller inverkar på andra material som det kommer i kontakt med på ett sätt som kan orsaka skador på miljön eller människors hälsa, och 3. har en total lakbarhet, ett totalt föroreningsinnehåll och en ekotoxicitet hos lakvattnet som är obetydlig och inte äventyrar kvaliteten på yt- eller grundvatten. Förordning (2012:371).

    Eftersom inte mängderna av de olika avfallstyperna har olika mängdbegränsningar finns risk att stora mänger av slam eller muddermassor tas emot vilket i så fall inte kan ses som inert med tanke på de kan äventyra yt- och grundvattenkvalitén. Dessa mängder behöver begränsas alternativt behöver tillståndsprövningen hantera deponin som om det inte vore inert avfall. Alternativt att detta resonemang hanteras i tillsynsmyndighetens beslutande av kontrollprogram och därmed ställer krav på extern provtagningen och åtgärder som om det vore en deponi för icke inert avfall.


  • Vattnet från lakvattendammen från den planerade deponin rinner ut i Katthomsbäcken, som används som dricksvatten till betesdjur. Vattnet från bäcken översvämmar även betesmark och åkermark. För att kunna upprätthålla ett öppet landskap på dessa marker och fortsätta producera livsmedel är det av största vikt att vattnet här inte påverkas av deponin. Av denna anledning behöver det finnas referensprover (sett över ett år för att få med alla årsvariationer) såväl som kontinuerliga prover i egenkontrollprogrammet som ser till att en god vattenkvalitet upprätthålls. Vid ett, av deponin påverkat vatten, måste åtgärder vidtas.

  • Det finns en stor potential att återanvända inert avfall (bygg och rivningsmassor) enligt avfall Sverige för att stimulera återvinningen och inte nyttja mer naturresurser än nödvändigt. När ett företag som NCC, som har stora intäkter på att leverera material ur bergtäkter, kan man anta att intresset för att återvinna material är väldigt liten eftersom det då påverkar intäkterna om det inte får sälja nytt material. Därför behöver det i tillståndsansökan villkora att viss del av de mottagna massorna ska återgå i återvinning. Dels för att minska mängderna som deponeras såväl som mängderna som bryts från bergtäkterna men även för att det då ställer högre krav på bolaget att jobba med återvinning och hållbarhetsarbete.

==

Tidigare bloggar om deponin i Näverdraget:

 

Deponin i Näverdraget överklagas (2)

5 augusti, 2021 Lämna en kommentar

Miljödelegationen på Länsstyrelsen gav den 29 juni 2021 tillstånd för NCC att deponera så kallat inert avfall i den bergtäkt där företaget har bedrivit verksamhet i ungefär 20 år. Bergtäkten ligger i Näverdraget. Näverdraget ligger ungefär mittemellan Blåsut och Sivikens skola, som i sin tur ligger några stenkast från Stora Hästefjorden. (För övrigt har jag alltid sagt ”Sivikan”…)

Den 30 juli skrev jag om att Miljödelegationens beslut hade överklagats till Mark- och miljödomstolen i Vänersborg. Den överklagande inriktade sig på den tämligen intensiva lastbilstrafiken till och från deponin/täkten. Samme person har nu kompletterat sin överklagan med ytterligare en viktig aspekt – de stora vattenmängder som måste hanteras i deponin och de eventuella konsekvenserna för vattnet i de privata brunnarna som finns i området.

Jag återger överklagan i sin helhet. Den är liksom den förra överklagan mycket välskriven. (Du kan ladda ner den här.)

==

Komplettering till vår tidigare överklagan: Överklagan_deponi_Björred 2021-07-29:

Både NCC och MPD undviker att beröra de enorma vattenmängder som måste hanteras i deponin, i varje fall i faktiska numeriska värden. På sidan 12 i tillståndet under rubriken “Hantering av yt- och grundvatten” skriver sökanden: “Tillrinnande vatten består huvudsakligen av ytvatten, men även en mindre del grundvatten.” Risken för ytvatten från omgivande terräng betraktar vi som nästintill obefintlig då täkten har ett högt läge i förhållande till omgivningen, varför det finns anledning att ifrågasätta sökandens angivna fördelning av ytvatten resp. grundvattenintrång.

Enligt NCC:s egna uppgifter i Bergabs rapport [Utlåtande gällande inläckage grundvatten. UG19055B] uppgår den totalt utpumpade vattenmängden, inklusive nederbörd (65000m2 x 820mm), till 133689 m3 per år varav grundvatten 80389 m3 per år. Omräknat till snittvärde per dygn blir detta 366 m3 respektive 220 m3. Trots den stora grundvatteninträngningen i täkten, avslår MPD kravet på provtagning i privata brunnar. Detta vittnar om att MPD inte inser konsekvenserna av de stora inträngande vattenvolymerna. (Se även [Synpunkter på: Ansökan om tillstånd, Näverdraget deponi för inert avfall inom fastigheterna Björred 2:1 och 2.8 samt Ramneberg 2:1 och S:1, Vänersborgs kommun. 2021-04-18])
Den geologiska undersökning som är utförd och presenterad i Bergabs rapport, går dessutom stick i stäv med de uppgifter som NCC lämnat om avlett vatten från täkten.
Därför anser vi att provtagning i privata brunnar är en nödvändig säkerhetsåtgärd, som visar status på vattenkvaliteten innan eventuell verksamhet påbörjas. Provtagning i privata brunnar behöver även inkluderas i kontrollprogrammet för att tidigt kunna upptäcka eventuella avvikelser.

MPD:s krav i villkor 14 och 15 ger glädjande nog klarhet i diskussionerna om sedimentationsdammens storlek. Kravet om att uppehållstiden i dammen skall vara minst 48 timmar, anger samtidigt minivolymen på dammen.

==

Tidigare bloggar om deponin i Näverdraget:

Deponin i Näverdraget överklagas

För ungefär en månad sedan skrev jag ett antal bloggar om NCC:s planerade deponi i Näverdraget. (Se “NCC:s deponi i Näverdraget.) NCC ville deponera så kallat inert avfall i den bergtäkt där företaget har bedrivit verksamhet i ungefär 20 år. Och den 29 juni 2021 fattade Miljödelegationen på Länsstyrelsen beslut om NCC:s ansökan (se ”NCC:s deponi: Länsstyrelsen har beslutat!”):

”Miljöprövningsdelegationen ger NCC Industry AB (556302-3307) tillstånd enligt 9 kap. miljöbalken till anläggande och drift av en deponi för inert avfall på fastigheterna Björred 2:1 och 2:8 samt Ramneberg 2:1 och S:1 i Vänersborgs kommun. Verksamheten får bedrivas inom det verksamhetsområde som framgår av bilagan.
Tillståndet medger deponering av totalt 1.600.000 ton inert avfall.
Deponering får ske av högst 100.000 ton inert avfall per kalenderår.”

NCC fick alltså tillstånd att deponera avfall i Näverdraget, trots grannarnas och andra personers protester. 

Miljödelegationens beslut kan som så många andra myndighetsbeslut överklagas. I det här fallet till Mark- och miljödomstolen vid Vänersborgs tingsrätt. Och det har nu gjorts av en enskild granne. Möjligtvis kan det komma fler överklaganden, tiden går inte ut förrän den 3 augusti 2021.

Den aktuella överklagan inriktar sig på den tämligen intensiva lastbilstrafiken till och från deponin/täkten. Det är flera personer som bor längs väg 2060 mellan deponin och E45:an och som utsätt för ett konstant buller varenda arbetsdag.

Jag återger överklagan i sin helhet, den är mycket välskriven. (Du kan ladda ner den här.)

===

Till Mark- och miljödomstolen. 2021-07-29.

Överklagar härmed Miljöprövningsdelegationens Beslut 29/6-21 Diarienr: 551-19527-2020. Dossienr: 1487-1178.

I villkor 11 anger MPD gränsvärden för buller inom verksamhetsområdet. Gällande buller från lastbilstrafiken till och från deponin/täkten så godkänner Miljöprövningsdelegationen den felaktiga och ofullständiga beskrivning av bullersituationen utmed väg 2060 mellan deponin och RV45 som NCC (Efterklang) redovisar.
NCC har nämligen inte inkommit med bullerkartor i sin beskrivning av bullersituationen, något som Miljö- och hälsa efterlyst för att kunna bedöma bullersituationen vid fastigheter längs den aktuella vägsträckan.
Miljö- och hälsa hänvisar i sitt remissvar till MMD:s dom (21/9 2016 Målnr M691-16) (som är prejudicerande) där villkoren för dagens trafik finns att tillgå. (Se inklippt nedan)

“Den reglering som miljöprövningsdelegationen beslutat begränsar uttransporter från verksamheten till tiden mellan 06.30-15.30 vardagar. Av underlaget till tillståndsansökan framgår att bolaget utan större marginal klarar att hålla max 55 dB(A) mätt som ekvivalentvärde över ett helt dygn.
Mark- och miljödomstolen delar länsstyrelsens uppfattning att det inte är meningsfullt att reglera dygnsekvivalenta värden, eftersom de störande transporterna endast kommer att äga rum under de tider som anges i villkor 5. Det innebär att ett stort antal transporter kommer att passera på en begränsad tid, varför också det talar emot att ange villkor för dygnsekvivalent buller. Störningen orsakas således av att ett stort antal transporter med förhållandevis hög frekvens passerar under den tillåtna tiden.
Åtgärder för att tillförsäkra boende utmed vägen en rimlig utomhusmiljö på uteplatser i skyddat läge kan, på samma sätt som för maxbullernivåer, vara motiverade av höga ekvivalentnivåer som uppstår under en avgränsad tid av dygnet, dagtid. Av de mätningar som bifogats ansökan med miljökonsekvensbeskrivning framgår att Leq 55 dB(A) för tiden 06.30-15.30 troligen inte kan nås vid exponerad fasad utan skyddsåtgärder. För uteplats i skyddat läge torde 55 dB(A)-nivån kunna nås även om transporterna ökar något till följd av den utökade verksamheten; i vart fall om bullerskyddsåtgärder vidtas. Villkor 7 ska mot denna bakgrund ges den utformning som framgår av domslutet. Vad som i övrigt anförts i målet föranleder inte domstolen att ändra det överklagade beslutet.”

Villkor 7:
“Buller från transporter på väg 2060 till och från täktverksamheten får vid uteplats i anslutning till byggnadens mest bullerdämpade sida på fastigheterna Kristinelund 1:7, Kristinelund 1:5 samt Näverdraget 1:17 inte någon gång under dygnet överskrida högre maximal ljudnivå än 70 dB(A) och inte överskrida ekvivalent ljudnivå 55 dB(A), mätt under den tidsrymd som utlastning och uttransporter får ske.”

Även NCC:s del av trafiken skall rimligen bedömas enligt MMD:s dom (21/9 2016 Målnr M691-16), d.v.s under den period transporter får ske (12h), och bullerberäknas tillsammans med Swerocks täkttrafik samt övrig trafik, vilket också Miljö- och hälsa påpekar i sitt remissvar.
Trafikökningen som deponitillståndet tillför, försämrar en redan ansträngd boendemiljö för samtliga boende utmed väg 2060 mellan deponin och RV45.
Deponitillståndet medför att Swerock minskar årsuttaget med 75000 ton och NCC ges tillstånd att transportera in 100 000 ton/år. Totalt en ökning med 25000 ton/år.
Detta förhållande kräver tydliga villkor för hur ansvaret för den totala gemensamma ekvivalenta bullerbelastningen utmed väg 2060 skall fördelas. Det momentana maximala värdet (70 dBA) överskrids idag på vår altan/uteplats och kommer även fortsättningsvis att överskridas av båda företagens transporter eftersom fordonen som används är av samma slag.
Detta framgår av bullerkartor framtagna av ÅF (numera Efterklang) som visar över 70 dBA på vår uteplats och över 60 dBA ekvivalentnivå vid fasad mot väg. [Bilaga 1.]

Avslutningsvis en återblick på hur bullerproblemet vid vår fastighet Näverdraget 1:17 har hanterats under åren 2011-2021:

Kort sammanfattning:

  • Våren 2011 avsåg Swerock öka årsuttaget från 150 000 ton till 300 000 ton. Konsultföretaget WSP beräknade den ekvivalenta bullernivån vid 150 000 ton/år till 58.3 dBA och vid 300 000 ton/år till 60.0 dBA.
    VSP ersattes i maj 2011 av konsultföretaget ÅF som vid 150 000 ton/år istället kommer fram till 55 dBA.
  • 2012 ansöktes om 225 000 ton/år vilket beviljades av MPD. Angiven ekvivalent bullernivå – 55 dBA.
  • 2016 ansöktes om 300 000 ton/år. MPD beviljade. Angiven ekvivalent bullernivå – 55 dBA.
  • 2021: Deponiansökan om intransport av 100 000 ton/år, som totalt inkl. Swerocks uttag (225 000 ton/år) uppgår till 325 000 ton/år. Beviljas av MPD. Även här anges ekvivalent bullernivå till 55 dBA (ÅF/Efterklang)

Med detta kan konstateras att transporter av 325 000 ton/år, år 2021, genererar lägre ekvivalenta bullernivåer (55 dBA ) än vad transporter av 150 000 ton/år gjorde 2011 (58.3 dBA)! Detta utan att några bullerdämpande åtgärder vidtagits.
Uppenbarligen godkänns sökandens uppgifter utan någon närmare analys.

Tillsynsmyndigheten har fortfarande efter 5 år ännu inte lyckats förverkliga de krav som ställts i MMD:s dom (21/9 2016 Målnr M691-16).

===

Tidigare bloggar om deponin i Näverdraget:

Nyhet: Länsstyrelsen ger kommunen bakläxa

17 juli, 2021 2 kommentarer

Den 16 juni beslutade Vänersborgs kommunfullmäktige att ändra i de lokala ordningsföreskrifterna. Syftet var att stoppa busliv och störande musik och oväsen på kommunens badplatser. Fullmäktige gjorde ett tillägg i paragrafen om bad, 16 §:

“På särskilt utmärkta badplatser, se kartbilaga 2, ska det mellan klockan 22:00 till 07:00 vara en tyst strand. Aktiviteter som är högljudda eller på annat sätt störande som exempelvis spelande av musik är inte tillåtet.”

Det var ett mycket hastigt, och till och med brådstörtat, beslut som egentligen inte var varken särskilt genomarbetat eller genomtänkt, även om syftet var gott. Det är viktigt att hålla i minnet. Jag framförde en del kritik av beslutet i en blogg, “KF (4): Förbud mot högljudda aktiviteter”. Det fanns nämligen många aspekter av beslutet som var ganska tveksamma.

En kommuns beslut att på något sätt ändra i sina ordningsföreskrifter ska enligt Ordningslagen 3 kap 13 § snarast anmälas till Länsstyrelsen. Länsstyrelsen ska sedan, inom tre veckor, kontrollera om föreskriften följer Ordningslagen. Och om föreskriften inte gör det, på något sätt, så ska Länsstyrelsen enligt samma lagparagraf upphäva föreskriften.

Och det är vad som har skett i det här fallet. Länsstyrelsen har så att säga prövat kommunfullmäktiges beslut och funnit att det inte var riktigt korrekt. Länsstyrelsens bedömning och beslut kan vi läsa i ett dokument som har rubriken “Anmälan om ändring av lokala ordningsföreskrifter i Vänersborgs kommun”. (Du kan ladda ner Länsstyrelsens beslut här.)

Länsstyrelsen har tagit fasta på en och endast en aspekt av beslutet. Länsstyrelsen skriver:

”Kommunen har beslutat att aktiviteter som är högljudda eller på annat sätt störande som exempelvis spelande av musik är inte tillåtet på utpekade badplatser inom vissa klockslag. Länsstyrelsen konstaterar att badplatser är allmän plats. I brottsbalken anges att den som för oljud på allmän plats eller annars offentligen beter sig på ett sätt som är ägnat att väcka förargelse hos allmänheten, döms för förargelseväckande beteende.”

Länsstyrelsen bedömer alltså att det som kommunen beslutat om redan regleras i brottsbalken. Och så får inte kommunen göra, det strider mot Ordningslagen:

“Enligt ordningslagen får kommunen inte besluta om föreskrifter som redan är reglerade i annan författning.”

Och det kan bara betyda en sak, Länsstyrelsen skriver:

“Kommunens beslut om ändring av de lokala ordningsföreskrifterna ska därför upphävas.”

Kommunfullmäktiges beslut var med andra ord inte förenligt med Ordningslagen. Beslutet var alltså, förutom att det var felaktigt, helt onödigt. Det ska gå att stävja “buslivet” vid stränderna med de lagar som redan finns. Kommunen, eller snarare polisen, behöver inte fler verktyg.

Kommunfullmäktiges beslut om tillägg i paragraf 16 om bad i de lokala ordningsföreskrifterna gäller inte längre.

Solvarm i Kammarrätten

2 juli, 2021 2 kommentarer

Solvarms långa och segdragna kamp mot Vänersborgs kommun har skildrats tämligen utförligt i min blogg under åren. Det har varit strider mot Miljö- och byggnadsförvaltningen och Miljö- och hälsoskyddsnämnden, men också mot samhällsbyggnadsförvaltningen och politikerna i samhällsbyggnadsnämnden. Tjänstemännen i Kretslopp och vatten (samhällsbyggnadsförvaltningen) var till och med beredda att i domstol försvara att de hade lagen på sin sida mot Solvarm.

Det är många både inom och utom Vänersborgs kommun som frågar sig varför. Jag är en av dom, och jag tror att Solvarm är en annan. Det är en gåta varför Solvarm är så utsatt och i det närmaste förföljd. Anders Solvarm är ju en stor kämpe för miljön och har ambitionen att bygga världens smartaste miljövänliga kretsloppshus. Han vill inte bråka, han vill utveckla sitt cirkulära avloppssystem. Ett system som för övrigt uppmärksammas både internationellt och i resten av Sverige

Så det är väldigt svårt att förstå varför ordförande Ann-Marie Jonasson (S), som i kommunfullmäktige betonade sin lojalitet mot Sveriges lagar, hellre lyssnar på sina egna tjänstemän än de som är experter på lagar och miljöfrågor, nämligen domarna i Mark- och miljödomstolen… Som den 2 september 2019 slog fast att Solvarms VA-system sammantaget var bättre än kommunens.

Som ”tur” var hade oppositionens ledamöter i miljö- och hälsoskyddsnämnden samma uppfattning som domstolen. De röstade för att Solvarm skulle få sitt tillstånd, och de fick majoritet i nämnden. (Se “Solvarm vann!”.)

Detta var den 19 maj och slutet på en lång process under våren. Den 3 mars 2021 hade miljö- och hälsoskyddsnämnden beslutat att återremittera ärendet (se ”Solvarm 8: Nämnden körde över förvaltningen”) och på det följande sammanträdet den 7 april lyftes ärendet helt sonika bort från dagordningen.

Till sammanträdet den 7 april hade tjänstemännen i förvaltningen utarbetat ett nytt förslag enligt riktlinjerna i nämndens återremiss från den 3 mars. Tjänstemännens förslag var inte offentligt. Inte ens för familjen Solvarm själv… Miljö- och hälsoskyddsnämnden, liksom byggnadsnämnden, har nämligen sina egna regler om vad som är offentligt och inte. I kommunens övriga nämnder, inklusive kommunstyrelsen, offentliggörs allt underlag inför sammanträdena. Det kan tyckas vara en grundläggande demokratisk princip…

Miljö- och hälsoskyddsnämnden motiverade sitt beslut att inte lämna ut handlingarna inför det kommande sammanträdet på följande sätt:

“Vid tidpunkten för begäran om att få del av aktuella uppgifter har handlingen inte expedierats och ärendet som den hänför sig till är inte slutbehandlat, varför den begärda handlingen inte är upprättad i lagens mening. Handlingen är således inte en allmän handling.”

Det är faktiskt samma motivering som jag har fått, och säkert många andra, när handlingar har begärts ut. 

Förvaltningen sammanfattade:

“Anders Solvarm har begärt att få ut en handling avseende arbetsmaterial som är under bearbetning inför beslut för Miljö- och hälsoskyddsnämnden den 7 april 2021 gällande ansökan om avlopp på fastigheten Sikhall 1:20. … Miljö- och byggnadsförvaltningen har genom e-post kommunicerat till sökande om att handlingen inte är en allmän handling. Dokumentet är i dagsläget ett arbetsdokument som ska skickas till Miljö- och hälsoskyddsnämnden inför beslut den 7 april 2021. Förvaltningen anger att dokumentet blir allmän handling efter att nämndens protokoll har justerats.”

Solvarm accepterade inte det här utan överklagade förvaltningens beslut till Kammarrätten. Kammarrättens dom avkunnades i tisdags, den 29 juni:

“Kammarrätten upphäver det överklagade beslutet och visar målet åter till Miljö- och hälsoskyddsnämnden i Vänersborgs kommun för handläggning i enlighet med det som anges i skälen för kammarrättens avgörande.”

Kammarrätten motiverade sin dom med att återge paragrafer i Tryckfrihetsförordningen, Förvaltningslagen och Offentlighets- och sekretesslagen. Sedan skrev Kammarrätten:

“I målet är upplyst att det ärende till vilket den begärda handlingen hör numera är avslutat, varför handlingen är allmän. Det finns därmed inte skäl för att avslå Anders Solvarms begäran på den grunden att handlingen inte är allmän.
Miljö- och hälsoskyddsnämnden bör som första instans pröva dels om det finns hinder på grund av sekretess mot att lämna ut handlingen, dels – för det fall det finns sådant hinder – om utlämnande ändå ska ske på grund av reglerna om rätt till partsinsyn.”

Solvarm fick rätt.

Men ändå är inte domen helt solklar tycker jag. I och för sig är det solklart att Kammarrätten anser att Solvarm skulle ha fått handlingarna innan sammanträdet. Det står ju i Förvaltningslagen 10 §:

“Den som är part i ett ärende har rätt att ta del av allt material som har tillförts ärendet.”

Det får bara göras undantag om handlingarna är att betrakta som sekretessbelagda. Men det kan de svårligen betraktas som. De handlade ju om Solvarm själv och hans avloppssystem. Jag tror att miljö- och byggnadsförvaltningen helt enkelt hade missat den här lagen…

Det som inte är klarlagt är vad Kammarrätten anser om handlingarna i sig – var de allmänna eller inte. Det har betydelse för alla oss andra som vill ha ut handlingar från Miljö- och byggnadsförvaltningen.

Tyvärr blir det nog så att Miljö- och byggnadsförvaltningen kommer att fortsätta betrakta handlingar inför nämndens sammanträden som att de inte är allmänna – och därför inte offentliga.

Men spelar det egentligen någon roll vad lagen (eventuellt) medger för tolkningar? Vänersborgs kommun säger sig arbeta för offentlighet och öppenhet – och ett av kommunens övergripande inriktningsmål lyder:

“I Vänersborgs kommun ska det finnas mer jämställda och jämlika förutsättningar att påverka sina liv”

Det innebär bland annat, står det i Mål- och resursplanen, att alla invånare kan påverka och delta i samhället oavsett bakgrund. Och hur ska invånarna kunna göra det utan information?

Vi får se om kommundirektören går in och ändrar rutinerna, och attityderna, i Miljö- och byggnadsförvaltningen. Eller möjligtvis politikerna i Miljö- och hälsoskyddsnämnden själva. Eller kanske de styrande politikerna i kommunen? Det har ju lagts flera motioner som yrkar på större öppenhet och demokrati, och flera av dem har kommunfullmäktige antagit. (Se ”Motioner om ökad demokrati”.)

Anm. Du kan ladda ner domen från Kammarrätten här.

NCC:s deponi: Länsstyrelsen har beslutat!

Ibland arbetar även offentliga myndigheter väldigt snabbt. Det kan bero på att personalen är osedvanligt effektiv och kanske vill rensa skrivborden så här innan de stundande semestrarna…

Igår, den 29 juni 2021, fattade Miljödelegationen på Länsstyrelsen beslut om NCC:s ansökan om att anlägga en deponi för inert avfall i Näverdraget. (Se ”NCC:s deponi i Näverdraget (1): Planen”.)

Miljöprövningsdelegationens beslut:

”Miljöprövningsdelegationen ger NCC Industry AB (556302-3307) tillstånd enligt 9 kap. miljöbalken till anläggande och drift av en deponi för inert avfall på fastigheterna Björred 2:1 och 2:8 samt Ramneberg 2:1 och S:1 i Vänersborgs kommun. Verksamheten får bedrivas inom det verksamhetsområde som framgår av bilagan.
Tillståndet medger deponering av totalt 1.600.000 ton inert avfall.
Deponering får ske av högst 100.000 ton inert avfall per kalenderår.”

NCC får alltså tillstånd att deponera avfall i Näverdraget. Och det var ett mycket tråkigt beslut för de boende i grannskapet, och kanske också för jordbruk, miljö och djurliv i området öster och söder om de båda Hästefjordarna. 

Jag har inte hunnit att läsa igenom hela tillståndsbeslutet än. Det tycks dock vid en snabb blick som om de villkor som gäller för tillståndet är samma villkor som har redovisats tidigare. De villkoren kommer jag att redovisa i senare bloggar. Det enda nya som jag, med samma snabba blick, kan se är:

”För att tillståndet ska vara giltigt ska verksamhetsutövaren ställa en säkerhet motsvarande 600.000 kronor.”

Det är den kostnaden för sluttäckning och efterbehandling som NCC har beräknat. Miljöprövningsdelegationen skriver att den:

”anser att den föreslagna säkerheten är tillräcklig för att fylla sitt syfte.”

Det kan väl tyckas att summan är lite snålt tilltagen. Jämförelsen är sannolikt helt orättvis, men jag kan inte hjälpa att tankarna går till kemtvätten i Halvorstorp. Det kostade ca 50 miljoner kr att sanera efter den. Men det är klart, det handlade inte om inert avfall. (Se TTELA ”Unik sanering efter utsläpp”.)

Jag tänkte trots gårdagens beslut att fortsätta publicera mina bloggar om ”NCC:s deponi i Näverdraget”. Den viktigaste anledningen till det är att jag har en stark känsla av att Miljöprövningsdelegationens beslut kommer att överklagas.

Det går nämligen att överklaga Miljöprövningsdelegationens beslut. Det gör man hos Mark- och miljödomstolen vid Vänersborgs tingsrätt. Och det tycker jag att de boende ska göra. På Mark- och miljödomstolen finns det experter på miljöområdet.

Överklagande ska ha kommit in till Länsstyrelsen senast den 3 augusti 2021.

PS. Du kan ladda ner Miljöprövningsdelegationens beslut här.

==

Bloggar i denna serie:

%d bloggare gillar detta: