Arkiv

Archive for the ‘Juridik’ Category

Överklagan till Förvaltningsrätten

14 juni, 2019 2 kommentarer

Den 22 maj beslutade Vänersborgs kommunfullmäktige att samhällsbyggnadsnämnden skulle få en utökad exploateringsbudget för 2019 för att skapa 3 nya småhustomter vid korsningen Furuvägen-Ollenicklas väg nära Mariedalskolan.

Vi var tre talare i fullmäktige som ansåg att fullmäktiges underlag var ofullständigt. (Se ”Vad sa politikerna om Mariedal?”.) Samhällsbyggnadsnämndens planer hade inte kommunicerats med Mariedalskolan, varken med rektor, personal, elever eller föräldrar. Det hade följaktligen inte hållits någon dialog med dessa parter. Det hade inte heller gjorts någon riskanalys av konsekvenserna för trafiksituationen av de föreslagna åtgärderna. Slutligen hade det inte tagits någon hänsyn till Barnkonventionen. (Barnkonventionen blir lag i Sverige om lite drygt ett halvår, den 1 januari 2020.)

Jag har överklagat kommunfullmäktiges beslut till Förvaltningsrätten i Göteborg. Här nedan publicerar jag min överklagan.

===

Till Förvaltningsrätten

Den 22 maj 2019 fattade kommunfullmäktige i Vänersborg ett beslut (§ 61, KS 2019/180) om att utöka samhällsbyggnadsnämndens exploateringsbudget 2019 med 755.000 kronor, till exploateringsprojekt i Mariedal för tre nya småhustomter.

Exploateringen innebär att tre nya småhustomter ska bildas på de kommunalt ägda fastigheterna Skäppan 2 och 3 samt att en väg, Furuvägen, ska byggas om och samtidigt få en ny sträckning.

Fastigheterna och Furuvägen ligger alldeles bredvid Vänersborg största skola, Mariedalskolan. Skolan är en F-6-skola med nästan 500 elever. Vid exploateringsområdet rör sig många barn.

Furuvägen börjar alldeles vid Mariedalskolan och dess infart till lastbryggan. Här mynnar också Ollenicklas väg ut. Det rör sig många barn mellan 6-12 år i området. I området parkerar vårdnadshavare, fastän otillåtet, när de hämtar och lämnar sina barn. Furuvägen leder också till skolans parkering, som för övrigt redan nu är för liten och hårt belastad av vårdnadshavare som hämtar och lämnar barn på avsedd plats. Furuvägen är smal och slingrande vilket gör det omöjligt att köra med hög hastighet. En förändring som innebär ”bättre” väg kommer sannolikt att öka hastigheterna på denna väg.

Det har inte förts någon dialog från kommunens sida med rektor eller personal på Mariedalskolan om kommunens exploateringsplaner, inte heller med barn- och utbildningsförvaltningen. Rektor och personal eller förvaltning hade inte ens vetskap om planerna.

Det har följaktligen inte heller gjorts någon konsekvens- eller riskanalys.

I Arbetsmiljöverkets föreskrifter om systematiskt arbetsmiljöarbete och allmänna råd om tillämpningen av föreskrifterna så står det:

”8 § När ändringar i verksamheten planeras, skall arbetsgivaren bedöma om ändringarna medför risker för ohälsa eller olycksfall som kan behöva åtgärdas. Riskbedömningen skall dokumenteras skriftligt. I riskbedömningen skall anges vilka risker som finns och om de är allvarliga eller inte.”

I broschyren ”Så kan du som politiker hantera arbetsmiljöfrågor”, också från Arbetsmiljöverket, så står det, riktat till de politiker som beslutar:

”Se till att konsekvenserna för arbetsmiljön bedöms vid planerade förändringar innan dessa genomförs. … Efter en undersökning ska risker bedömas och åtgärdas.”

Som jag ser det ska konsekvens- och riskanalyser göras innan beslut och vara ett underlag inför beslut.

Barnkonventionen, som blir lag i Sverige från den 1 januari 2020, är också intressant och viktig i sammanhanget. I artikel 3 står det:

”Vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, ska i första hand beaktas vad som bedöms vara barnets bästa.”

Det finns ytterligare en aspekt av kommunfullmäktiges beslut och bristerna i beslutsunderlaget.

I Mariedalskolans senaste skyddsrondsprotokoll, som upprättades den 15 november 2018, står det under rubriken ”Trafikmiljö”:

”Trafiksituationen kring parkeringen och skolans nya vändplan/lastzon är fortsatt farlig. Se noteringar i tidigare skyddsrondsprotokoll.”

I skyddsrondsprotokollet står det också:

”Rektor har återlämnat arbetsmiljöuppgiften. Ärendet hanteras av förvaltningen.”

Rektor upplever att hen inte kommer någon vart med en lösning av trafiksituationen vid Mariedalskolan och överlåter därför uppgiften till förvaltningschefen i barn- och utbildningsförvaltningen.

Kommunfullmäktige har inte tagit del av skyddsrondsprotokollet och bryr sig således inte heller om vad som står där.

Det finns stora brister i underlaget till kommunfullmäktige. Det saknas en samverkan och dialog med Mariedalskolan och barn- och utbildningsförvaltningen. Det har inte gjorts någon konsekvens- och riskanalys och ingen hänsyn har tagits till innehållet i de skyddsrondsprotokoll som upprättats vid Mariedalskolan.

Därför överklagar jag kommunfullmäktiges beslut.

Offentlighet och sekretess i Vänersborg

29 mars, 2019 1 kommentar

Grundlagarna skyddar vår demokrati. De innehåller reglerna för statsskicket, dvs hur Sverige ska styras. Sverige har fyra grundlagar och dessa grundlagar står över alla andra lagar. Det betyder att innehållet i andra lagar aldrig får strida mot vad som står i grundlagarna. Det gäller naturligtvis även lokala regler, som t ex de regler, ”Förhållnings- och etiska regler för förtroendevalda” (se ”Lex Marie: Ordningsregler för politiker”), som kommunfullmäktige i Vänersborg beslutade om häromsistens. Grundlagarna är också svårare att ändra än andra lagar. Tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen är två av Sveriges grundlagar.

I Tryckfrihetsförordningens 2 kap beskrivs och regleras offentlighetsprincipen:

”1 § Till främjande av ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och ett fritt konstnärligt skapande ska var och en ha rätt att ta del av allmänna handlingar.”

Det innebär att vem som helst har rätt att ta del av allmänna handlingar som finns hos en myndighet som t ex Vänersborgs kommun. En handling är allmän om den förvaras hos myndigheten, t ex kommunen, och är att anse som inkommen eller upprättad.

Det finns också bestämmelser kring sekretess. Dessa finns i Offentlighets- och sekretesslagen. Bestämmelserna innebär begränsningar i offentlighetsprincipen. En kommun kan t ex vägra att lämna ut en allmän handling genom att stödja sig på denna lag.

Så begärde jag (6 mars) ut kartor där man kunde se ledningsdragningen och pumpstationernas placering för VA-nätet, för Sikhallsområdet, och även en översiktsbild för hela Vänerkustprojektet. Bakgrunden var att jag helt enkelt ville kolla om det låg något i de påståenden som hade framförts av boende i området om att ledningarna var för dåligt dimensionerade och att det fanns risk för t ex sprickor och brott och därmed risk för läckage. Det sades också att rören låg för nära Vänern, så att det skulle kunna läcka ut avloppsvatten i bland annat Sikhallsviken, om något hände med rören.

Min begäran till kommunen avslogs med hänvisning till just Offentlighets- och sekretesslagen. Motiveringen var:

”dels eftersom det kan antas att syftet med åtgärden motverkas om uppgiften röjs, dels att ett röjande kan antas skada landets försvar eller på annat sätt vållar fara för rikets säkerhet.”

Den första delen av motiveringen hade jag svårt att förstå, den andra delen fick mig att känna mig som en spion… Motiveringen utvecklades:

”Ritningarna innehåller bland annat uppgifter om ledningsstorlek, ledningarnas exakta position, lutning, plats för ventilkammare för dricksvatten, plats för avstängningsventil, geoteknik samt schaktdjup och konstruktionsmaterial. Ett röjande av uppgifterna skulle medföra att syftet med låsanordningar och larm motverkas samt att uppgifterna i handlingarna kan komma att användas i brottsligt syfte om de blir kända för allmänheten.”

Nu kände jag mig som både spion och kriminell… Men jag överklagade inte sekretessbeslutet. Jag litade på kommunens bedömning. Den var nog inte personligt menad. Jag undrar däremot vad som skulle hända om det nu, mot all förmodan, visade sig att ryktena visade sig vara sanna – och något rör sprack och avloppsvatten rann ut i Sikhallsbadet. Och kommunen hade sekretessbelagt handlingarna…

Lutz Rininsland (en annan stundtals ”besvärlig” vänsterpartist) ställde på det senaste fullmäktigesammanträdet en interpellation till byggnadsnämndens ordförande Bo Dahlberg (S) om offentlighetsprincipen, i varje fall indirekt. Rininsland undrade varför kallelserna till byggnadsnämndens sammanträden, som de är utlagda på kommunens hemsida, bara innehåller dagordningen och inga handlingar. I protokollen efter sammanträdena publiceras emellertid alla handlingar, ibland stryks dock, helt riktigt, någon känslig uppgift (med ”XXXX”). Rininsland ville alltså att handlingarna publicerades på kommunens hemsida tillsammans med dagordningen, dvs innan sammanträdet. Precis som byggnadsnämnden hade gjort tidigare(!).

Bo Dahlberg (S) hade tagit hjälp med sitt skriftliga svar, som inte hade sänts ut i förväg trots att kommunens regelverk påbjuder detta, av en namngiven tjänsteman. Dahlberg läste helt enkelt upp detta svar som sitt svar i interpellationsdebatten. Det var lite märkligt – inte att en nämndsordförande tar hjälp av sin förvaltning, men att ”hjälpen” inte gjordes om till ett svar från ordförande själv.

Dahlberg menade att orsaken var att svaret från tjänstemannen hade kommit så sent, den 11 mars, så att han inte hade haft tid. Fullmäktige var dock den 20 mars så det var kanske inte helt med sanningen överensstämmande. Det fick i varje fall Gunnar Lidell (M) att gå upp i talarstolen (i en interpellationsdebatt får samtliga fullmäktiges ledamöter delta) och säga:

”jag tycker faktiskt byggnadsnämndens ordförande att 9 dagar från det att den 11:e mars tills idag så borde faktiskt ordförande i byggnadsnämnden ha kunnat prestera en egen handling med egen namnteckning under, som inte egentligen hänger ut kompetenta tjänstemän på vår förvaltning. Jag hoppas att det blir bättring så det här inte är nån norm för den nya mandatperioden.”

Lidell var aningen tuff skulle man kunna säga…

”Dahlbergs” skriftliga svar i själva sakfrågan löd:

”Att publicera på hemsidan byggnadsnämndens kompletta kallelse skulle kräva ett helt manuellt förfarande med selektering och kopiering av vissa ärenden/handlingar, specialpaketering och PDFbehandling/sammanslagning, kvalitetssäkring samt distribution. Nämnden bedömer att detta merarbete inte är försvarbart utifrån resurshänseende…”

Det är intressant att det skulle vara digitaliseringens fel att det inte går att publicera handlingarna på hemsidan… Och kommunfullmäktige som strax innan, på samma sammanträde, antog en ny policy för IT-utveckling och digitalisering…

Ledningen i Vänersborgs kommun, som är angelägen om och arbetar väldigt aktivt för att förbättra öppenheten och informationen gentemot kommunens invånare, är nog inte glad över detta svar. Tidsbrist eller ”krångliga” IT-system får inte stå i vägen för öppenheten. Det är knappast inte heller något lagligt skäl för att begränsa offentlighetsprincipen. (Jag kan dock tänka mig att det möjligtvis skulle kunna finnas andra skäl.)

I den fortsatta debatten framförde Bo Dahlberg (S) även ett annat skäl, något som Rininsland också hade nämnt i sin interpellation eftersom det hade sagts vid tidigare tillfällen då frågan diskuterats:

”Du (=Rininsland; min anm) skriver själv om tidningen att dom publicerade tidigare än vi hade beslutat och det var ju inte så bra. Sen har ju jag haft kontakt med chefredaktören på ELA i det här ärendet och sagt att kan vi inte komma överens.”

Naturligtvis svarade TTELA i yttrandefrihetens namn nej på en sådan här överenskommelse. Tidningen avgör själv, på gott och ont, vad den ska publicera. Kommunen, och vi politiker, måste leva med det… Vi kan inte inskränka information och offentlighet av rädsla för vad som ska publiceras i media… (Grundlagarna typ…)

Kommunledningen tar mycket seriöst på uppgiften att göra kommunen mer transparent och öppen. Det är viktigt att det här arbetet fortsätter på alla plan. Lutz Rininsland (V) lovade också att ”dra sitt strå till stacken” genom att skriva en motion i frågan.

PS. James Bucci (ytterligare en annan stundtals ”besvärlig” vänsterpartist) har bloggat. Jag rekommenderar en läsning – se ”Hållbar ekoturism i ett glasskal”.

Kategorier:Juridik

Inkludering och särskilda undervisningsgrupper

15 januari, 2019 4 kommentarer

Det pågår många olika diskussioner i Sverige som har med skolan att göra. En av diskussionerna handlar om det som kallas inkludering.

Det är inte helt lätt att definiera ordet ”inkludering”. Två auktoriteter på området, Claes Nilholm och Kerstin Göransson, skriver i boken ”Inkluderande undervisning” flera sidor där de försöker förklara begreppet. De kommer fram till att det finns flera definitioner. Jag tror dock att denna förklaring omfattas av de flesta, som ser inkludering som något positivt och nödvändigt:

”Inkluderingsrörelsen har alltså försökt skifta fokus från frågan om hur elever som definieras som avvikande ska kunna anpassas till skolans sätt att fungera till hur skolan kan anpassa sig till det faktum att elever är olika. En viktig aspekt har varit betoningen på att olikhet ska ses som en tillgång och inte som ett problem och att undervisningen ska vara anpassad till elevers olika förutsättningar och behov.”

Trots att begreppet inkludering är på modet och förekommer i många skoldebatter så används det inte i de svenska styrdokumenten. Begreppet finns inte ens med i Skollagen eller läroplanen för grundskolan. Däremot kan man väl säga att flera värderingar i styrdokumenten är förenliga med en inkluderande skola. Men det är inte särskilt konstigt. Begreppet är luddigt och abstrakt och associeras lätt till många positiva tankar och värderingar.

Begreppet inkludering har fått en så stor positiv laddning i den allmänna diskussionen att den som yppar kritik mot begreppet eller dess följder ibland till och med kan misstänkas ha en omodern och reaktionär människosyn, Vänersborg utgör inget undantag. I klassrummen och skolornas personalrum, bland lärarna, så finns det däremot många som inte är särskilt bekväma med det långtgående kravet på inkludering.

Och det av flera skäl.

Det är i praktiken svårt med inkludering. Säg att en lärare har en klass på 25 elever. I denna klass kan det finnas elever med många diagnoser och medicinska förklaringar. Det kan finnas elever som är väldigt känsliga för ljud, autistiska barn som har svårt att vara tillsammans med andra, elever med grav dyslexi, utåtriktade elever som kan vara både stökiga och störande och elever med inlärningssvårigheter. En ensam lärare, eller kanske en lärare och en elevassistent, har med dessa förutsättningar en svår, om inte en omöjlig, uppgift att bedriva undervisning.

Elever, med svårigheter och behov av särskild undervisning, mår inte sällan dåligt av att vara i en stor klass. De kan ha svårt att koncentrera sig, de får inte sina behov tillgodosedda och flera av dem kan till och med bli ”hemmasittare”, dvs de stannar hemma.

En tredje aspekt av inkludering i praktiken är naturligtvis hur de övriga eleverna mår av att t ex ha en stökig och utagerande elev i klassen. De kanske inte kan koncentrera sig därför att de är rädda för att eleven får ett utbrott. Dessa elever förväntas arbeta och studera i en miljö som vuxna inte skulle acceptera.

I en insändare skriver en mamma (Skolvärlden 28 mars 2018):

”Vårt barn som går i årskurs 1 har en klasskamrat som väldigt lätt och ofta får okontrollerbara och våldsamma utbrott som är mycket svåra att hantera för alla i hans närhet. ”Kalle” har redan dödshotat flertalet elever och även lärare. Vi har efter många incidenter med våld ställt frågan till vårt barns skola om var gränsen går. Hur mycket våld får ”Kalle” utsätta de andra barnen för innan skolan agerar?”

Läraren och debattören Isak Skogstad framhåller också ovanstående tre aspekter. Skogstad skriver i en blogg alldeles nyligen (se ”Har inkluderingen gått för långt?”):

  • ”En studie visade att lärare i mer inkluderade klassrum ägnar mindre tid åt själva undervisningen och mer tid åt att hålla ordning. De andra eleverna drabbas med andra ord.”
  • ”Forskning har även visat att inkludering av elever med utåtagerande diagnoser påverkar de andra elevernas resultat negativt.”
  • ”En nypublicerad studie visade att elever med särskilda behov lärde sig mer, inte mindre, när de får undervisning i särskilda grupper.”

Skogstad anger i sin blogg källor till dessa tre påståenden. Han menar vidare att vurmen för inkludering är ekonomisk. Kommunerna sparar helt enkelt pengar på att placera alla elever i samma klasser. Det blir då den enskilda skolans, och ytterst den enskilde lärarens, problem om undervisningen inte fungerar.

Den kritik som Skogstad och andra framför mot den långtgående inkluderingen ökar. Och det är inte bara lärare som protesterar utan också föräldrar. Huvudmännens (kommunernas) svar är oftast att det är föreskrivet i Skollagen och läroplanerna att det är inkludering som gäller. Men det stämmer inte, som jag har skrivit tidigare. Det är faktiskt lite tvärtom. I 3 kap i Skollagen uttrycks en möjlighet för huvudmannen att ordna särskilda undervisningsgrupper:

”11 § Om det finns särskilda skäl, får ett beslut enligt 9 § för en elev i grundskolan, grundsärskolan, specialskolan eller sameskolan innebära att särskilt stöd ska ges enskilt eller i en annan undervisningsgrupp (särskild undervisningsgrupp) än den som eleven normalt hör till.”

Det är också av intresse i sammanhanget att det finns en särskild bestämmelse om detta för fristående grundskolor. Det finns nämligen en paragraf som uttryckligen anger att utbildningen får begränsas till att avse elever som är i behov av särskilt stöd (Skollagen 10 Kap):

”35 §   Varje fristående grundskola ska vara öppen för alla elever som har rätt till utbildning i grundskolan.
Utbildningen får dock begränsas till att avse
   1. vissa årskurser,
   2. elever som är i behov av särskilt stöd, och
   3. vissa elever som utbildningen är speciellt anpassad för.”

Det verkar helt enkelt vara så att det tycks vara lite upp till kommunen att bestämma. I Vänersborg finns t ex inga resursskolor längre, medan det i grannkommunen Trollhättan finns tre stycken särskilda undervisningsgrupper.

Men…

Linköpings kommun gick härom året ett steg längre och inrättade och drev en tämligen stor resursskola för elever i behov av särskilt stöd. De ställde frågan på sin spets skulle man kunna säga. Och…

Skolinspektionen reagerade kraftigt och ansåg att Linköpings kommun bröt mot Skollagen. Skolinspektionen utdömde ett vite om 700.000 kr. Linköping överklagade emellertid beslutet. Och förlorade – både i Förvaltningsrätten och Kammarrätten. Men Linköping gav sig inte utan drev frågan ända upp till Högsta Förvaltningsdomstolen.

Högsta Förvaltningsdomstolen gav i en dom den 28 juni 2017 Linköpings kommun rätt.

Domstolen konstaterade inledningsvis i sin dom (här kan du ladda ner domen) att:

”den kommunala självstyrelsen medför att en kommun har en betydande frihet att själv bestämma hur den kommunala verksamheten ska organiseras och administreras. … [Det finns] inte några särskilda regler som innebär att en kommun vid sidan av den ordinarie grundskolan är förhindrad att organisera skolenheter i form av resursskolor med inriktning mot elever som är i behov av särskilt stöd.”

Domstolen anslår alltså tonen direkt. Det finns inte i varken lagtext eller förarbeten något förbud för kommuner att inrätta särskilda resursskolor. Det som inte är förbjudet är tillåtet med andra ord. Domstolens tolkning stöds, anser domstolen själv, av den bestämmelse som ger fristående skolor möjlighet att begränsa utbildningen till att avse elever i behov av särskilt stöd.

I domen betonas det fria skolvalet och att (främst) vårdnadshavarna ska ha frihet att välja skola för eleverna. Det är således helt avgörande för domstolen att en placering i en resursskola är vårdnadshavarnas val.

Ur domen:

”Principen om det fria skolvalet gäller såväl kommunala som fristående skolor. Det saknas därför även av detta skäl anledning att tolka skollagens bestämmelser om kommunala grundskolor på ett sätt som skulle utesluta en ordning som ger en vårdnadshavare möjlighet att välja en kommunal skola med inriktning mot elever som är i behov av särskilt stöd och därmed enbart vara hänvisad till en fristående skola med en sådan inriktning.”

Det finns dock undantag från denna princip, Skollagen 10 kap 30 §:

”Kommunen får annars frångå elevens vårdnadshavares önskemål endast om
   1. den önskade placeringen skulle medföra betydande organisatoriska eller ekonomiska svårigheter för kommunen, eller
   2. det är nödvändigt med hänsyn till övriga elevers trygghet och studiero.”

Det är rektorn som kan fatta ett sådant beslut.

Till slut tar domstolen också upp villkoren för placering i resursskolorna, som möjligtvis har att göra med ovanstående undantag:

”Den behovsprövning som sker i samband med placering vid en skola med inriktning mot elever i behov av särskilt stöd kan enligt Högsta förvaltningsdomstolens mening inte likställas med sådana tester och prov som avses i 10 kap. 9 § skollagen. Placering vid en resursskola efter en sådan prövning står därmed inte heller i strid med förbudet mot tester och prov som grund för antagning eller urval till en grundskola.”

Det följer alltså av domen i Högsta Förvaltningsdomstolen att det inte finns några hinder för kommuner att inrätta och driva resursskolor för elever i behov av särskilt stöd. Det skulle vara helt möjligt för t ex Vänersborg. Kommunen har haft sådana särskilda undervisningsgrupper förr. Och det finns således inga hinder att anordna sådana igen. Det är ytterst en fråga för politikerna i barn- och utbildningsnämnden och kommunfullmäktige.

Min uppfattning är att Vänersborg noga bör överväga att inrätta sådana här grupper/skolor – med kompetens och god kvalitet.

Åtgärder ska vidtas mot skadedjur

Det är otroligt, men inte desto mindre sant. Det finns personer som anser att fiskmåsar är pittoreska inslag i stadsbilden. Jag är övertygad om att ingen av dessa personer lever i områden som är invaderade och ockuperade av fiskmåsar. De har säkert inte upplevt måsarnas skrik nätterna igenom…

Läsare av denna blogg vet vad jag tycker om de befjädrade, flygande odjuren. Det var inte länge sedan som jag skrev om fiskmåsplågan – se ”Fiskmåsproblemet”. Jag ska inte fördjupa mig mer om det. Jag nöjer mig med att konstatera att hade det varit människor som utstötte dessa vansinnesvrål dygnet runt, så hade polisen, eller möjligtvis personer i vita rockar, varit på plats och tagit hand om de störande illa kvickt. Garanterat. Likadant om det hade varit människor som levererat all den skit som måsarna lämnar efter sig på bilar, hus, fönster, trädgårdar, barnvagnar, människor osv

I bloggen skrev jag däremot att det inte finns några sanktionsmöjligheter. Det är vad jag förstår fel. Det finns det.

Den lagstiftning som kan användas i sammanhanget är miljöbalken. I kap 2 § 3 står det:

”Alla som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet eller vidta en åtgärd skall utföra de skyddsåtgärder, iaktta de begränsningar och vidta de försiktighetsmått i övrigt som behövs för att förebygga, hindra eller motverka att verksamheten eller åtgärden medför skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön. I samma syfte skall vid yrkesmässig verksamhet användas bästa möjliga teknik.
Dessa försiktighetsmått skall vidtas så snart det finns skäl att anta att en verksamhet eller åtgärd kan medföra skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön.”

Och i kap 9 § 3 förklaras vad olägenhet innebär:

”Med olägenhet för människors hälsa avses störning som enligt medicinsk eller hygienisk bedömning kan påverka hälsan menligt och som inte är ringa eller helt tillfällig.”

Invånarna i Nordstan kan gå i god för att fiskmåsarna påverkar hälsan menligt och att det inte är ringa. Naturligtvis kan inte heller fiskmåsarnas häckning under 4 månader varje år anses vara tillfällig.

Det finns också en Förordning (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd. I § 34 i denna förordning står det:

… skall byggnader, lokaler för annat än allmänna ändamål och anläggningar hållas fria från ohyra.
Åtgärder skall vidtas mot skadedjur som kan orsaka olägenhet för människors hälsa. Är det av särskild betydelse med hänsyn till hälsoskyddet, skall kommunen sörja för att åtgärderna vidtas.”

Det finns alltså åtgärder, sanktionsmöjligheter. Och det är kommunen som kan och ska sörja för att dessa vidtas…

I miljöbalken står det i kap 26, 9 §:

”En tillsynsmyndighet får i det enskilda fallet besluta om de förelägganden och förbud som behövs för att denna balk samt föreskrifter, domar och andra beslut som har meddelats med stöd av balken ska följas.”

Det handlar om att kommunen kan besluta om förelägganden eller förbud. Även om jag inte är riktigt säker på att just förbud går att tillämpa i det här fallet… (Antagligen skulle fiskmåsarna strunta i ett förbud…) Men förelägganden ser ut att kunna vara en bra och effektiv åtgärd – tar du som fastighetsägare inte itu med fiskmåsarna så får du betala…

Naturligtvis vore det självklart bäst om problemen kunde lösas med dialog. Men det har faktiskt pratats med fastighetsägare, det har förts dialoger, miljö och hälsa har kontaktat dem, grannar och boende likaså. Men inget har hjälpt. Fastighetsägarna gör inget…

Det är nog inte särskilt vanligt i Vänersborg att fastighetsägare får föreläggande för att de har underlåtit att göra något åt fiskmåsplågan. Jag undrar om det någonsin har hänt. Fast någon gång ska ju bli den första… Och jag känner flera personer som aspirerar på förstaplatsen…

Solvarms yttrande till Förvaltningsrätten

Solvarm har och har haft tre ”strider” med Vänersborgs kommun. (Se ”Solvarms tre strider med kommunen”.) En av dem handlar om att samhällsbyggnadsnämnden inte vill undanta naturhuset i Sikhall från det av kommunfullmäktige beslutade verksamhetsområdet. Samhällsbyggnadsnämnden har till och med vägrat Solvarm rätten att ens få begära undantag. Det här betyder att samhällsbyggnadsnämnden tvingar Solvarm att ansluta sig till kommunens VA.

Solvarm har överklagat kommunens beslut till Förvaltningsrätten.

Under processens gång i Förvaltningsrätten får både Solvarm och samhällsbyggnadsnämnden inkomma med yttranden. Jag har tidigare redogjort för delar av samhällsbyggnadsnämndens yttrande, som en majoritet av nämnden ställde sig bakom. Dock inte de två ledamöterna från Vänsterpartiet. (Se ”Solvarms tre strider med kommunen” och också ”Kommunen tar kamp mot Solvarm”.) Den 1 juli lämnade Solvarm in sitt yttrande till Förvaltningsrätten. Det var ett yttrande om samhällsbyggnadsnämndens yttrande.

Solvarm ger i sitt yttrande naturligtvis uttryck för en stor besvikelse över kommunens agerande. Mitt intryck är att Solvarm är särskilt besviken på att kommunens jurist helt och hållet utgår från att kommunen har rätt och Solvarm fel. Och utifrån denna förutbestämda mening argumenterar och tolkar lagen så att detta ”bevisas”. Det blir ett slags cirkelresonemang från juristens och samhällsbyggnadsnämndens sida där man bortser från lagtolkningar och fakta som kan visa att Solvarm faktiskt har rätt och kommunen fel. Det är nog så att Solvarm ifrågasätter tjänstemännens objektivitet.

Solvarm skriver:

”jag menar att kommunjuristens uppgift är att opartiskt informera politikerna om vad som står respektive inte står i lagen – inte bara vad som är VA-chefens ensidiga inställning och önskemål.”

När jag läser yttrandet, som samhällsbyggnadsnämnden har skickat in till Förvaltningsrätten, är jag nog benägen att hålla med Solvarm. Det känns onekligen som att de kommunala tjänstemännen ”stöttar varandra” på ett för de enskilda kommuninvånare kanske inte helt sjyst sätt.

Solvarm menar också att VA-frågan i grunden handlar om vår gemensamma miljö – och inte om kommunens särintressen. Han menar att kommunen har ett ensidigt kommunperspektiv där tjänstemännens ”omsorg” om kommunens ekonomi helt tränger undan miljöaspekten. Och oavsett om detta har någon juridisk bäring i ärendet eller inte (kommunen anser inte det, vilket jag återkommer till), så borde miljöfrågan vara synnerligen intressant för i varje fall Vänersborgs politiker… Kan man väl tycka? För hur var det nu Vänersborgs vision löd:

”attraktiv och hållbar i alla delar, hela livet”

Hållbar?

Solvarm kan inte heller låta bli att påpeka att lagen i sig, dvs LAV (=Lagen om allmänna vattentjänster), är skriven i en tid när kommunernas avloppslösningar fortfarande ansågs vara de bästa. Han menar att nu vet vi bättre:

”Kommunala VA-system är behäftade med omfattande problem rörande hälsorisker med smittämnen, undermålig rening av tusentals kemiska ämnen och näringsämnet fosfor avskiljs till deponi. … Vänersborgs och Brålandas reningsverk är … linjära system utan fungerande kretslopp – vilket miljöbalken kräver och framtida generationer är helt beroende av.”

Det är väl inte heller någon som kan ha undgått att staten till stor del delar Solvarms uppfattning om lagen. Regeringen är ju på gång att modernisera och uppdatera LAV. Således lade regeringens utredare Anders Grönvall nyligen fram en utredning som ska göra det lättare med enskilda VA-lösningar. (Se ”Statens nya tankar kring VA”.) Jag förstår att det är dagens lagar som gäller idag, men ser kommunen och dess jurist att lagarna uppenbarligen håller på att ändras till, i detta fall, en kommuninvånares ”fördel”, så borde väl kommunen rimligtvis kunna ta hänsyn till det när den tolkar nuvarande lagstiftning. Det känns väl som att man kan begära lite flexibilitet och framåtseende även av Vänersborgs tjänstemän och politiker.

Men kommunen anser alltså att Solvarm inte ens:

”är behörig att initiera en inskränkning av ett verksamhetsområde enligt 9 § LAV (Lagen om Allmänna vattentjänster; min anm.)”

Det betyder att kommunen anser att Solvarm inte har med ärendet att göra. Det är inte Solvarms sak om kommunen vill ansluta fastigheten till det kommunala VA-nätet. Solvarm har överhuvudtaget ingen rätt att varken klaga eller överklaga kommunens beslut.

Som motivering till detta ställningstagande, och sedermera beslut från samhällsbyggnadsnämnden, står det i sammanträdesprotokollet från den 22 mars:

”Av praxis följer att en enskild fastighetsägare inte är behörig att initiera en inskränkning enligt 9 § LAV av ett befintligt verksamhetsområde. Sådan möjlighet är förbehållen huvudmannen för en allmän va-anläggning. Begäran såvitt avser inskränkning ska därför avvisas, dvs. inte prövas i sak.”

Solvarm anser att kommunens jurist och VA-chef kommer fram till denna slutsats på ett subjektivt och tendentiöst sätt. Och det har Solvarm helt rätt i. För i underlaget till beslutet så skriver kommunen själv mycket klart och tydligt:

”LAV:s bestämmelser ger inget besked om vem som äger behörighet att påkalla en prövning om inskränkning enligt 9 § nämnd lag.”

Precis. Borde då inte samhällsbyggnadsnämnden åtminstone visa lite öppenhet och ödmjukhet i frågan? Istället för att, av någon outgrundlig anledning, fortsätta förvägra Solvarm rätten att få ärendet prövat i sak. (Vänsterpartiets ledamöter hade inte samma uppfattning som de övriga ledamöterna i nämnden.)

Solvarm skriver med anledningen av citatet ovan:

”Jag kunde inte ha sagt det bättre själv. Därmed faller kommunens skäl för beslutet att jag som fastighetsägare inte skulle vara behörig.”

Men eftersom kommunen tycks ha bestämt sig i förväg, att Solvarms fastighet ska tvångsanslutas till kommunens VA, så letas det febrilt efter argument och stöd för denna uppfattning – trots att lagen uppenbarligen och enligt kommunen själv inte stödjer denna uppfattning!

Och kommunen tycker att den finner stöd för sin uppfattning i LAV:s förarbeten:

”är frågan om inskränkning primärt att betrakta som en angelägenhet mellan kommunen och huvudmannen för den allmänna VA-anläggningen.”

Det här är en intressant synpunkt…

Solvarm skriver:

”I mitt fall är huvudmannen kommunen själv, representerad av kommunens VA-chef. Citerad text ovan i förarbetet gäller allmänna VA-anläggningar i annan regi än kommunens. Ordet ”primärt” undantar inte enskilda fastighetsägares möjligheter och rättsliga lagkrav. Därför är det ologiskt och orimligt att kommunens VA-huvudman, tillika VA-chefen som driver utbyggnaden av VA-nätet, är den ende som kan initiera inskränkning för berörda fastigheter och därmed rådgöra med sig själv i egna valfria ärenden.”

Jag tycker att Solvarm lyckas bra med att slå hål på kommunens argumentation.

Kommunen har också hittat ett rättsfall (BVa99, 13 dec 2013) som den tycker har ”generell räckvidd” och som talar för sin uppfattning. Det tycker emellertid inte Solvarm:

”Exemplet … är ganska speciellt och gäller en obebyggd fastighet gentemot en allmän anläggning som inte var i kommunal regi. Det liknar inte mitt ärende.”

Kommunen tycks som sagt leta febrilt efter argument för sin uppfattning. Kommunen kan ju liksom inte ge Solvarm rätt…

Solvarm hävdar alltså med en ”dåres envishet” att det inte står någonstans i lagen att han som fastighetsägare inte får initiera/begära/föreslå en inskränkning av det VA-område som omfattar hans fastighet. Och det kan jag inte heller se att det gör. Dock verkar Kurt Karlsson (SD) och Tove af Geijerstam (L) kunna det. De påstod under valdebatten på årets Aqua Blå att lagen gjorde det omöjligt för en fastighet att stå utanför ett verksamhetsområde, dvs att slippa bli tvångsansluten till det kommunala VA-nätet. Jag har fortfarande inte hört någon motivering till hur de har kommit fram till denna ståndpunkt.

Kommunen anser vidare att en fastighetsägare har så kallad ”saklegitimation”, dvs rätt att föra talan i frågan, när det gäller att få till stånd en prövning av kommunens skyldighet att inrätta eller utvidga ett verksamhetsområde. Men inte när det gäller frågan om inskränkning av ett verksamhetsområde…

Jag kan tycka att det här resonemanget är ett bra exempel på kommunens juridiska hårklyverier och även hur tendentiöst och ensidigt kommunens resonemang är.

Solvarm konstaterar med glädje att kommunen äntligen erkänner att fastighetsägare har saklegitimation. Han menar att den också gäller vid inskränkning.

Kommunens sista ”sakargument” handlar om miljöaspekten.

Samhällsbyggnadsnämnden skriver i sitt yttrande till Förvaltningsrätten:

”Vad gäller den kretsloppsanpassade lösning som används inom Sikhall 1:20 är dess beskaffenhet utan betydelse för frågan huruvida Klaganden (Solvarm, min anm.) haft rätt att få sin begäran om inskränkning prövad av Nämnden.”

Solvarm anser att kommunen har fel och Solvarm citerar LAV 9 §:

”Om det inom verksamhetsområdet finns en fastighet eller bebyggelse som uppenbarligen inte behöver omfattas av det större sammanhang som avses i 6 §, får verksamhetsområdet inskränkas så att det inte omfattar den fastigheten eller bebyggelsen. En sådan inskränkning av verksamhetsområdet får göras endast om fastighetens eller bebyggelsens behov av vattenförsörjning och avlopp lämpligen kan ordnas genom enskilda anläggningar som kan godtas med hänsyn till skyddet för människors hälsa och miljön.”

Solvarm menar att paragrafen helt enkelt motsäger kommunens argument – anläggningens ”beskaffenhet” har visst betydelse. Och visst står det i lagen:

”som kan godtas med hänsyn till skyddet för människors hälsa och miljön”

Det var de argument och svar på dessa som Förvaltningsrätten har fått från kommunen och Solvarm. Men innan jag avslutar bloggen så måste det påpekas att kommunen gör sig skyldig till ett fel av stora mått i sådana här sammanhang. Kommunen citerar fel…

Kommunen skriver i sitt yttrande att Solvarm i sitt överklagande skrev att:

”politikerna med stor sannolikhet har vilseletts.”

Solvarm skrev inte så, han skrev:

”När kommunjuristen och tjänstemannen (chefen för ARV) lägger fram ett beslutsunderlag för SHB-nämnden som har ovanstående enda sakskäl menar jag det är risk för vilseledning av politiker och rättsfel om detta enda anförda sakskäl visar sig inte är lagenligt.”

På ett annat ställe skrev Solvarm också:

”Politikerna kan troligen ha blivit vilseledda av ensidigt framlagda tolkningar av förarbeten utan relevanta exempel och sakligt lagstöd.”

Det kanske kan tyckas ligga något i kommunens ”tolkning” av vad Solvarm skrev, men citeras någon så ska det vara korrekt återgivet. Felciteringar får bara inte hända. Det får inte hända i media eller i bloggar. Och det får definitivt inte förekomma i ett politiskt beslut eller i en juridisk tvist. Sedan är det ju självklart så att ”risk för vilseledning” och ”kan troligen ha blivit vilseledda” är något helt annat än ”har vilseletts”.

Det ska bli oerhört intressant att se hur Förvaltningsrätten dömer. Praxis brukar nämligen vara att kommunen enväldigt bestämmer i frågor om verksamhetsområden och VA. Nu tar Solvarm strid för sin uppfattning och utgången följs med stort intresse från de många VA-intresserade runt om i Sverige.

Det skulle dock förvåna mig om inte fallet, oavsett utgång, kommer att gå vidare i rättssystemet. Kanske ända upp till högsta instans.

Det är emellertid oerhört tråkigt att politiker och tjänstemän i Vänersborgs kommun inte inser att de är till för invånarna – och inte tvärtom…

Kommunen och juridisk hjälp

Som politiker och bloggare möter man ofta kommuninvånare som är missnöjda med kommunala beslut. De efterlyser inte sällan mer flexibilitet och kompromissvilja från tjänstemän och politiker. Invånarna menar att många saker skulle gå att lösa med kommunal lyhördhet, diskussion och goda råd. Och vilja.

Det är nog min uppfattning också – kommunala politiker och tjänstemän är alltför ofta överdrivet nitiska och ibland också enkelspåriga i sina tolkningar av lagar och regler. Politiker och tjänstemän företräder ju kommuninvånarna och borde måna om att hjälpa till och ge den service som invånarna både förtjänar och har rätt att få. Det är ju skattebetalarna som betalar löner och arvoden för de kommunanställda.

Många invånare knyter näven i fickan och biter ihop när de missnöjt betraktar kommunen göranden och låtanden, även när besluten drabbar dem själva. Andra överklagar beslut.

Solvarm har som bekant överklagat samhällsbyggnadsnämndens beslut att tvingas betala en anslutningsavgift för det kommunala VA-nätet. (Se ”Solvarms tre strider med kommunen”.) Familjen varken vill ha eller behöver kommunens VA för 194.935 kr. I Villaägarnas Riksförbund finns det flera fastighetsägare i samma situation runt om i landet. Villaägarna betraktar därför Solvarms fall som ett principiellt viktigt pilotfall och hjälper Solvarm med att driva överklagandet.

Det verkar som om kommunen känner sig hotad av att en kommuninvånare överklagar ett kommunalt beslut. För visst skulle det finnas utrymme för kommunen att istället visa både välvilja och kompromissvilja. I lagen om allmänna vattentjänster (LAV) så står det nämligen så här i 24 § (min fetstil):

En fastighetsägare skall betala avgifter för en allmän va-anläggning, om fastigheten
1. finns inom va-anläggningens verksamhetsområde, och
2. med hänsyn till skyddet för människors hälsa eller miljön behöver en vattentjänst och behovet inte kan tillgodoses bättre på annat sätt. Vid bedömning av behovet enligt första stycket 2 skall särskild hänsyn tas till i vilken utsträckning jämförda alternativ tillgodoser intresset av en god hushållning med naturresurser.”

Det tycks ha gått prestige i frågan. Istället för att försöka komma överens om naturhuset ute i Sikhall så ska kommunen till varje pris vinna den juridiska striden i domstolen.

Vänersborgs kommun har flera jurister anställda. Och naturligtvis många andra experter också. Det finns en kunskap och erfarenhet i kommunen som ”vanligt folk” inte har och inte heller kan ha. Men tydligen räcker ändå inte alltid denna fackkunskap och expertis.

I Solvarms fall om anslutningsavgiften har kommunen tagit hjälp av Advokatfirman Glimstedt. Glimstedt ska företräda Vänersborgs kommun i Mark- och Miljödomstolen. Beslutet om att anlita utomstående advokater har i praktiken fattats av chefen för Kretslopp och Vatten (citerat från mail 26/6):

”VA-chef … tog kontakt med Glimstedts advokatbyrå”

Sedan har tf förvaltningchef i samhällsbyggnadsförvaltningen Gunnar Björklund mer formellt fattat beslutet genom att ge Advokatfirman Glimstedt AB fullmakt att företräda Vänersborgs kommun. Det skedde redan den 8 maj och med följande ord:

”Härmed ger Samhällsbyggnadsnämnden angivet ombud fullmakt att på Samhällsbyggnadsnämndens vägnar föra talan i mål Akt.nr Mål … hos Mark- och miljödomstolen vid Vänersborgs tingsrätt avseende fastställande gällande avgiftsskyldighet för vatten och avlopp för fastigheten Sikhall …”

Att det blev Glimstedt som valdes av förvaltningschefen och VA-chefen beror på att Glimstedt efter upphandling blev rangordnad som nr 1 på samtliga de avtalsområden där kommunen kunde tänkas vilja köpa juridiska tjänster. Det handlar om t ex avtalsområdena offentlig rätt, fastighetsrätt inklusive miljörätt och affärsrätt.

”Kommunen har upphandlat ramavtal för juridiska tjänster, där flera olika advokatbyråer omfattas av avtalet. Glimstedt är ramavtal ett i ramavtalsgruppen gällande miljörätt.”

Glimstedt ”vann” alltså upphandlingen i början på 2016. Orsaken vet jag inte, men jag antar att kommunen strävar efter att hålla nere kostnaderna och att Glimstedt helt enkelt var billigast. Glimstedt tar 1.446 kr per timme för sina juridiska tjänster och det torde vara ett tämligen lågt pris för denna typ av tjänster. (Gissningen i min förra blogg var alltså felaktig.) Timpriset är exklusive moms, men inkluderar samtliga andra kostnader. Dock inte kostnadsersättningar som milersättning, traktamente och hotellkostnader. Dessutom åtar sig Glimstedt att vid vissa tillfällen ordna gratis utbildning för kommunens personal.

Hur mycket Glimstedts inblandning i kommunens tvist med Solvarm slutligt kommer att kosta går inte att säga. Vänersborgs kretslopp och vatten har ingen tidsplan för ärendet och därför, vad jag förstår, inte heller någon budget för Glimstedts arbete. Det får uppenbarligen kosta vad det kosta vill…

Jag vet inte heller om samhällsbyggnadschefen tänker ge fullmakt till Glimstedts om Mark- och Miljödomstolens dom blir överklagad. (Den nuvarande fullmakten gäller bara i denna instans.) Inte nog med att ärendet kan överklagas till Mark- och miljööverdomstolen, det är inte omöjligt, tror jag, att Solvarm och Villaägarna kan ta fallet till EU. (Om domstolarna går på kommunens linje.)

När domstolsförhandlingarna (hur de nu kommer att se ut) kommer igång vet jag inte. Kommunen har begärt anstånd med att komma med svaromål och anstånd har beviljats till den 2 juli.

Till sist ställde jag frågan till kommunen hur vanligt det är att kommunen anlitar utomstående jurister och advokatbyråer. Det gick dock inte att svara på frågan, eftersom det inte finns någon sådan förteckning.

 

Bo Carlsson och fd fornminnet

8 december, 2017 1 kommentar

Nu är det officiellt! Bo Carlsson (C) har fällts för brott mot kulturmiljölagen!

BoCarlssonNarfJag skrev om detta i en blogg för en vecka sedan efter uppgifter direkt från polisen (se ”Nytt från Dalsland”). Det var GT som igår gick ut med nyheten. (Se ”Kommuntopp grävde upp fornlämning”.)

Bo Carlsson polisanmäldes förra året efter anmälan från Länsstyrelsen. Han hade grävt upp ett fornminne på sin mark, ett fornminne med anor från medeltiden. Det handlar, enligt Länsstyrelsen, om 120 kvadratmeter av den skyddade fornlämningen med rester av hus, en källare och annan bebyggelse som hade förstörts. (Se vidare ”Man upphör aldrig att förvånas över centerpartister…”.)

Det hände för lite drygt ett år sedan. Då sa Bo Carlsson till GT (”Förundersökning mot grävande toppolitiker”) i samband med polisanmälan:

RodaGrind2”Vi skulle känna om det var något i marken. Det ligger i anslutning till jordbruksmark. Vi var inte djupt nere, vi kände bara med spetsen med grävmaskinen om det fanns något. Det gjorde det inte.”

Det fanns inget där påstod Carlsson. Han förnekade att det fanns någon fornlämning på platsen, trots att fornminnet sedan länge är utsatt på alla kartor.

gtCarlsson fortsatte i GT:

”Om du kallar detta fornlämning. Det är det ju inte. Fornlämningar ser man ju normalt spår efter. Det finns ett område där ute där man tydligt ser spår efter en gammal jordkällare. Men här syntes ingenting.”

”Här syntes ingenting.” Säger alltså Bo Carlsson. Och då kan man ju undra varför han inte har plöjt upp området för flera år sedan. Det ligger ju i direkt anslutning till hans jordbruksmark… För övrigt syntes fornminnet tydligt.

hakanssonÄven centerpartiets lokala ordförande i Vänersborg, Ingvar Håkansson, uttalade sig till GT och höll med Bo Carlsson:

”Han har inte grävt upp något kulturminne, han har rensat bort några buskar i sin åker. Att han skulle har rensat bort ett kulturminne är bara påhitt.”

Jag vet inte om Ingvar Håkansson nu vill ändra sitt uttalande. För han, liksom Carlsson, ljög ju uppenbarligen för GT. Såvida de inte menade att polis och åklagare har hittat på allt.eyes2 Och att människor som har åkt förbi platsen eller besökt den har sett i syne…

I så fall borde Carlsson vägra att acceptera det strafföreläggande som åklagaren nu har förelagt honom. Är Carlsson oskyldig så måste han naturligtvis bestrida strafföreläggandet och ta en rättegång där han bevisar sina påståenden. Carlsson får säkert hjälp i bevisningen av Ingvar Håkansson…

I gårdagens GT (”Kommuntopp grävde upp fornlämning”) säger emellertid Bo Carlsson att han tänker betala strafföreläggandet (det handlar alltså om böter):

”Det är bara att acceptera det.”

Och det är ju detsamma som att erkänna brottet.

ttelaI dagens nätupplaga av TTELA (se ”Grävde i fornlämning – nu fälls Carlsson”) så säger däremot Bo Carlsson:

”Jag kommer att acceptera strafföreläggandet och betala mina dagsböter. Egentligen skulle jag vilja pröva det, jag räknar med att jag skulle gå vinnande ur det, men det är lite av en praktisk fråga. Det skulle kräva en jädra massa tid och en jädra massa pengar för att ta det till rättegång.”

Bo Carlsson menar alltså att han inte är skyldig… Men att han genom att betala och därigenom erkänna sig skyldig sparar både tid och pengar. Ja, ja… En del står aldrig för vad de har gjort… Även om rättsväsendet säger annorlunda.

Men pengar kanske Bo Carlsson (C) sparar. Men på ett annat sätt. Och här kanske han visar vägen för alla andra jordbrukare i Sverige som har fornminnen på sina marker:pengar5

Gräv upp fornminnena på dina marker och gör om dem till åker. Sedan betalar du böterna (strafföreläggandet). Men det är lugnt – pengarna får du snart tillbaka tack vare avkastningen på den nya jordbruksmarken…

Jag undrar om åklagaren har tänkt på detta?

Men trots att Carlsson erkänner brottet, vilket han oavsett skäl faktiskt gör genom att inte bestrida åklagarens beslut om strafföreläggande, så fortsätter Bo Carlsson att fara med osanning i gårdagens GT:

”Det har skrivits spaltmeter om att vi kört bort grejer från området men vi har inte kört bort något. Allt som fanns finns kvar där.”

boc_graver

Källa: Bilden från P4 Västs hemsida.

Och fortsätter:

”Det finns inget som är förstört. Och det har jag hur många bevis på som helst.”

Och:

”det var inga oåterkalleliga skador.”

Men så är det inte. Carlsson har kört bort lämningarna och fornminnet är oåterkalleligt förstört. Fornminnet är för evigt borta.

Jag tycker väl att denna bildserie bevisar det:

Hallstorp1

November 2016.

Hallstorp2

November 2016.

Hallstorp4

Maj 2017.

Var är de stora stenarna?

Hallstorp5

Juli 2017.

Hallstorp7

December 2017.

Bo Carlsson upprepar i dagens TTELA (på nätet):

”Det är ingenting som är förstört och ingenting som har blivit bortkört.”

Bilderna visar tydligt att lämningarna är bortkörda och att fornminnet är oåterkalleligt förstört. Det kan också grannar och andra som har åkt förbi Bo Carlssons marker intyga. Och jag tror att de som ser på ovanstående bilder också ser det…

Det är också ett viktigt faktum att Bo Carlsson fortsatte att förstöra och undanröja fornminnet även efter Länsstyrelsens polisanmälan. Det visar väl om något också Carlssons bristande respekt för både den juridiska processen och Sveriges lagar? Liksom teckningen som Carlsson har på sin kontorsdörr i kommunhuset…

fornminne_bild

Varför skriver jag då om detta? Är inte Bo Carlssons göranden på fritiden hans privatsak?

Jag tycker inte det, inte nu längre.

vbg_loggaBo Carlsson är kommunstyrelsens 2:e vice ordförande, dvs en av Vänersborgs tre kommunalråd, och därigenom en representant för Vänersborgs kommun. Carlsson är som kommunalråd heltidsanställd av kommunen och han uppbär en ganska stor lön – som naturligtvis betalas av skattebetalarna i Vänersborg. Dessutom har han många andra politiska uppdrag. Och nu är Bo Carlsson faktiskt fälld för brott mot kulturmiljölagen. Som han erkänner genom att inte bestrida strafföreläggandet. Dessutom har han farit med osanning både när brottet uppdagades och efter att åklagaren fattade sitt beslut.

Det är många politiker, och offentliga personer, som fälls för brott nu för tiden, jag tänker t ex på alla sverigedemokrater, och då ställs kraven på avgång väldigt snabbt. Med all rätt. I många fall räcker det med obevisade anklagelser, jag tänker på fornminne_skylt#Metoo-kampanjen, för att politiker och andra tvingas avgå. Och ljuger politiker offentligt så går både media och allmänheten, med all rätt, ”i taket”.

Borde inte Bo Carlsson (C) också överväga att lämna sina kommunala förtroendeuppdrag? Borde helt enkelt inte Carlssons politiska karriär förpassas till historien?

%d bloggare gillar detta: