Arkiv

Archive for the ‘Juridik’ Category

JO: Det blev fel – hur socialnämnden än gjorde

7 oktober, 2026 Lämna en kommentar

I torsdags fick jag ett beslut från Justitieombudsmannen, JO, i min hand. Det handlade om socialnämnden i Vänersborgs kommun och socialtjänstens handläggning av en orosanmälan som gällde ett åttaårigt barn.

Den 23 juni 2025 kom det in en orosanmälan till socialtjänsten från skolan. Samma dag kontaktade en socialsekreterare skolans rektor. Socialsekreteraren bad rektorn att uppmana en specialpedagog att ställa frågor till barnet och sedan återkomma.

Specialpedagogen pratade med barnet och kontaktade sedan socialtjänsten. Specialpedagogen berättade både att samtalet hade genomförts och vad barnet hade berättat. Samma dag inledde socialnämnden en utredning.

Så långt är händelseförloppet ganska enkelt, men inför JO beskrev socialnämnden saken på ett annat sätt.

Socialnämnden uppgav att samtalet med barnet hade ägt rum efter att utredningen hade inletts. Nämnden  menade också att samtalet inte handlade om att ställa utredande frågor utan om att komplettera uppgifterna i orosanmälan.

”Åtgärden vidtogs för att skydda barnet.”

Och vidare:

”Nämndens bedömning är att handläggningen skett i enlighet med lagstiftning och rutiner men att dokumentationen har brustit.”

Det låter ju ganska tydligt. Problemet var bara att JO läste socialnämndens dokumentation…

I journalanteckningarna hade uppgifterna från barnet vägts in i motiveringen till beslutet att inleda utredningen. Kontakten med skolan och specialpedagogens återkoppling var dessutom dokumenterade under rubriken ”Kontakter under förhandsbedömningen”.

Samtalet med barnet hade dokumenterats före beslutet om att inleda utredningen.

JO konstaterar därför:

”Med det som utgångspunkt har jag … inga synpunkter på att kontakt togs med anmälaren, i detta fall rektorn, för att förtydliga innehållet i orosanmälan.”

Men sedan kommer det viktiga:

”Enligt min bedömning talar dessa omständigheter med styrka för att samtalet med barnet genomfördes under förhandsbedömningen och innan utredningen hade inletts.”

Och då blir det problem. Ett åttaårigt barn kan nämligen inte själv bestämma om det vill samtala med socialtjänsten. Något samtycke från vårdnadshavarna hade inte hämtats in.

Om samtalet alltså ägde rum under förhandsbedömningen saknades det rättsliga förutsättningar för socialnämnden att samtala med barnet. Och då kunde nämnden naturligtvis inte heller uppmana skolpersonal att göra det på socialtjänstens uppdrag.

Men här kommer det kanske mest “intressanta” i hela JO-beslutet.

JO nöjde sig inte med att konstatera att socialnämndens egen dokumentation talade för att samtalet ägde rum under förhandsbedömningen. JO prövade också nämndens version – anta att socialnämnden hade rätt, anta att samtalet verkligen ägde rum efter att utredningen hade inletts. Var det då tillåtet för socialtjänsten att be skolan genomföra samtalet?

Nej.

JO förklarar att socialnämnden under en utredning visserligen får samtala med ett barn utan vårdnadshavarens samtycke. Men det är socialnämnden som har ansvaret för samtalet.

JO skriver:

”Bestämmelsen ger inte uttryck för annat än att det är socialnämndens uppdrag att genomföra samtal med barn.”

Och fortsätter:

”Någon möjlighet för en nämnd att, på så sätt som skett i förevarande fall, lämna över genomförandet av den åtgärden till en annan myndighet finns alltså inte.”

Det spelar alltså ingen roll om samtalet skedde före eller efter beslutet om att inleda utredningen. I båda fallen blir det fel.

JO konstaterar att:

”nämnden svårligen kan uppfylla sitt ansvar för hur ett barnsamtal genomförs om samtalet utförs av någon annan aktör och utan att företrädare för nämnden är närvarande.”

Det är också därför JO:s avslutande formulering är så tydlig:

”Min slutsats är alltså att det inte fanns förutsättningar för nämnden att uppmana skolpersonal att samtala med barnet på det sätt som skedde.”

Och sedan:

”För detta förtjänar nämnden kritik.”

Samverkan mellan skola och socialtjänst är avgörande för att fånga upp barn som far illa. Och syftet i det här fallet var med all säkerhet enbart utifrån barnets bästa. Det råder knappast något tvivel om den saken. Men JO:s beslut är en påminnelse om att rollfördelningen måste vara glasklar. Skolans roll är att uppmärksamma och anmäla oro, medan socialtjänsten ansvarar för den fortsatta utredningen och för hur samtal med barnet genomförs.

Det är uppenbart att socialnämnden har gjort fel. Nämnden och förvaltningen måste därför se över vad lagen säger och tydliggöra sina rutiner.

Men jag kan inte släppa en annan aspekt: Varför hävdade socialnämnden en annan ordning än den som JO sedan fann stöd för i nämndens egen dokumentation? 

Det är en fråga som socialnämnden behöver besvara.

Kategorier:JO, Juridik, socialnämnden

Vad vore Vargön utan Alloys?

2 oktober, 2026 Lämna en kommentar

Anm. Följande inlägg är en fortsättning på “Slaggberget växer – och bryter mot domstolens logik”.

I underlaget till ansökan om tillstånd för fortsatt och utökad deponeringsverksamhet vid Mjölkebergets avfallsdeponi står det att Vargön Alloys ska ompröva hela sin verksamhet (se “Slaggberget växer – och bryter mot domstolens logik”):

“Vargön Alloys har ett miljötillstånd meddelat av Koncessionsnämnden för Miljöskydd men har i den löpande dialogen med tillsynsmyndigheten åtagit sig att inleda en process med att låta ompröva hela verksamheten. Enligt nu gällande tidplan är uppstarten för en omprövning inplanerad till slutet av 2026.”

Det är dock lite oklart vad detta faktiskt innebär i praktiken. Företaget självt är ganska förteget om vad omprövningen ska innebära. På bolagets webbplats kan jag bara hitta följande kortfattade information från den 20 november 2025 (se Alloys: “Ansökan som gäller hela verksamheten”):

“Vargön Alloys AB planerar att i början av 2026 inleda arbetet med ansökan om nytt tillstånd för hela verksamheten i Vargön. Mer information lämnas i samband med projektstart.”

I Miljöbalkens 24 kapitel regleras omprövning. Formellt innebär en omprövning att ett befintligt tillstånd ligger kvar i botten, men att villkor eller enskilda delar ses över för att anpassa äldre tillstånd till dagens miljökrav. Men om Vargön Alloys verkligen avser att ”ansöka om nytt tillstånd för hela verksamheten”, som de skriver på sin webbplats, handlar det snarare om en komplett ny tillståndsprövning av hela anläggningen.

Vid en ansökan om ett helt nytt tillstånd blir prövningen betydligt bredare. Då prövas verksamheten som en helhet mot dagens miljölagstiftning, miljökvalitetsnormer, utsläppsvillkor och avfallshantering. För en anläggning i Vargön Alloys storlek innebär det en omfattande tillståndsansökan med en komplett miljökonsekvensbeskrivning (MKB) och breda samråd. Och det kan vara på tiden – det nuvarande huvudtillståndet från 1978 är föråldrat och skapar i sig stor osäkerhet för både företaget och närsamhället. 

Jag har skrivit till Vargön Alloys och frågat vad denna process faktiskt innebär för dem. Bolaget brukar vara snabb på att svara, men den här gången har jag tyvärr inte fått någon respons. 

Det finns dock tydliga fördelar för en industri med en lång historia och flera äldre delbeslut att samla allt i ett enda modernt tillstånd. Det ger företaget ett sammanhållet regelverk, tydligare villkor, anpassning till dagens miljökrav och en möjlighet att samtidigt söka strukturella förändringar. 

En sådan samlad process innebär att Mark- och miljödomstolen och Länsstyrelsen gör en helhetsbedömning av anläggningens totala miljöpåverkan. Man granskar inte deponin på Mjölkeberget, slaggmellanlagren eller smältugnarna som isolerade öar, utan väger samman allt: luftutsläpp, vattenpåverkan på Göta älv, buller, tunga transporter, energianvändning och avfallshantering. 

För Alloys del är hanteringen av ferrokromslaggen den enskilt viktigaste knäckfrågan. Lagstiftning och myndighetstolkningar har stramats åt kraftigt kring vad som får klassas som en säljbar biprodukt respektive avfall. Hela flödet och lagringen av slagget behöver säkras upp både juridiskt och miljömässigt i ett nytt tillstånd. 

Förmodligen vill Vargön Alloys genom en total prövning skapa långsiktig juridisk stabilitet så att produktionen av ferrokrom kan fortsätta i linje med framtida klimatmål och miljölagar. Det skulle i bästa fall kunna säkra både tillverkningen, miljön, människors hälsa och ortens arbetstillfällen för decennier framåt. 

Men det finns en uppenbar konflikt mellan en sådan samlad framtidssatsning och den brådskande ansökan som nu förbereds för Mjölkeberget. Om en utökning av Mjölkeberget (Etapp 3) beviljas separat i förväg riskerar man att låsa fast förutsättningarna och missa helhetsbilden av hur hela industriområdet påverkar Göta älv och dricksvattnet – innan den stora omprövningen knappt har börjat. (Det finns även andra ansökningar om att utöka mellanlagringen av slagg inne på själva fabriksområdet… Se ”Hur ser framtiden ut för Vargön Alloys? (2/2)”.)

En total tillståndsprövning innebär förstås även risker för bolaget. Om myndigheterna ställer krav på extremt kostsamma ombyggnader för rening, tätskikt och avfallshantering ställs ägarna inför svåra kalkyler – är det ekonomiskt försvarbart att driva anläggningen vidare? 

 Nyckeln för Vargön Alloys är i slutändan att få slaggen klassad som en biprodukt igen i stället för avfall. Företaget uppger självt att de arbetar intensivt med detta. 

På sin webbplats (se “Information om slagghantering vid Vargön Alloys AB”) skriver Alloys:

“De successivt förbättrade kunskaperna om slaggens egenskaper använder VAAB (=Vargön Alloys; min anm) för att försöka hitta sätt som leder till en säkrare användning av slagg som anläggnings- och konstruktionsmaterial. Ett viktigt sådant steg som VAAB har tagit är att separera finkornig slagg från grövre sorteringar för att på så sätt minska utlakningen av krom från materialet. VAAB deltar också i flera forskningsprojekt som handlar om hur man kan utveckla miljösäkra användningsområden för olika typer av material bl.a. ferrokromslagg.”

Vid ett samråd i april förra året framkom det också att Alloys deltar i flera projekt för att möjliggöra ett cirkulärt nyttjande av slagget. (Se ”Hur ser framtiden ut för Vargön Alloys? (2/2)”.) Jag hoppas verkligen att dessa projekt lyckas så att det bearbetade materialet slutar att vara avfall och kan säljas. Det är i praktiken det enda hållbara sättet att på sikt bli av med de enorma slagghögarna. 

Till sist.

Att ställa tydliga och skarpa miljökrav handlar inte om att vilja stänga ner Vargön Alloys. Det handlar om att se till att den verksamhet som finns bedrivs på ett sätt som är hållbart för både bygden och dricksvattnet under kommande decennier. 

Det är självklart att alla i Vänersborgs kommun vill att Vargön Alloys ska lyckas lösa sina avfallsproblem och kunna driva produktionen vidare. Alloys är viktigt, dels för att ferrokrom är en strategisk produkt och dels för alla arbetstillfällen. Och för att Alloys är en central del av Vargöns historia och identitet. 

För vad vore egentligen Vargön, och Vänersborgs kommun, utan Vargön Alloys?

==

Blogginlägg om Vargön Alloys:

Kategorier:Alloys, föroreningar, Juridik, Länsstyrelsen, miljö, Vargön

Slaggberget växer – och bryter mot domstolens logik 

27 september, 2026 Lämna en kommentar

Anm. Följande inlägg är en fortsättning på “Mjölkeberget: Håller dispensen från 2007 fortfarande?”.

Vargön Alloys är hårt pressat just nu. Sedan flera år tillbaka kan företaget inte avyttra ferrokromslagget. Det klassas som avfall, och inte som tidigare som en biprodukt. Slagget innehåller nämligen det giftiga och cancerframkallande ämnet sexvärt krom.

Det har lett till snabbt växande slaggupplag. Ingen som åker förbi industriområdet i Vargön kan undgå att se de stora och växande slagghögarna. Under perioden 2019–2024 har ett lager på över 1.000.000 ton (en miljon ton) ferrokromslagg byggts upp på fabriksområdet. Det är orsaken till att Alloys nu stressar fram en utökning av Mjölkeberget (Etapp 3). Det gör det inte heller lättare för företaget att Länsstyrelsen har krävt att Alloys ska avveckla de mellanlagrade mängderna inom en 10-årsperiod. (Se “Alloys: Föreläggande från Länsstyrelsen”.) 

Alloys vet inte var företaget ska göra av slagget och letar febrilt efter lösningar. Företaget skulle vilja deponera ferrokromslagg i dalsländska Fröskog, men protesterna från lokalbefolkningen är stora. (Se t ex Svt “Vill lägga en miljon ton giftigt slagg – mitt i dalsländska idyllen Fengersfors”.) Alloys har även fått tillstånd att deponera slagg på Heljestorps avfallsanläggning. Det handlade i första skedet om ca 8.500 ton, vilket inte är särskilt mycket i sammanhanget.

Vargön Alloys behöver fler ställen att lagra slagget på. Det är därför som Alloys arbetar intensivt med en ansökan om tillstånd till fortsatt och utökad deponeringsverksamhet vid Mjölkebergets avfallsdeponi, Etapp 3. I mitt förra blogginlägg berättade jag om denna ansökan som Alloys så småningom ska lämna in till Länsstyrelsen. Jag beskrev skälen och omfattningen av ansökan. (Se “Mjölkeberget: Håller dispensen från 2007 fortfarande?”.)

Översiktskarta över ansökt/anmäld verksamhet. I kartan syns planerat verksamhetsområde, etapp 1 (avslutad och sluttäckt deponi), etapp 2 (aktiv deponi) och etapp 3 (planerad deponi) samt upplagsytor för mellanlagring av slagg.

Alloys ansökan avser en ny deponietapp på ca 6 hektar i anslutning till befintlig deponi. Den årliga deponeringen är tänkt att ligga på max 230.000 ton icke-farligt avfall, huvudsakligen ferrokromslagg, och 15.000 ton farligt avfall, filterstoft och slam. Den nya etappen på Mjölkeberget beräknas rymma maximalt ca 440.000 kbm avfall.

Det finns redan ett befintligt reningssystem i drift för lak- och dräneringsvatten vid Mjölkeberget. I dagsläget samlas detta vatten upp i lakvattendammar och dikessystem runt området. En stor del av vattnet återanvänds internt i tillverkningsprocessen genom slaggsläckning, där vattnet sprutas över varm slagg och huvudsakligen avdunstar. För det överblivna lakvattnet finns en mikrobiologisk bioreaktor där giftigt sexvärt krom omvandlas till betydligt mindre farligt trevärt krom med hjälp av bakterier. Det renade vattnet leds sedan vidare via industriområdets ledningsnät till Göta älv. (Notera att bioreaktorn är till för att rena det flytande lakvattnet som t ex regnat över deponin. Det handlar inte om slagget eller stoftet som ligger kvar på marken.)

I samband med planerna för den nya deponietappen (Etapp 3) och hanteringen av det omfattande berget av mellanlagrad slagg (ca 1 miljon ton) behöver systemet dock uppdateras och byggas ut kraftigt. Det krävs helt nya dräneringslager, pumpstationer och avskärande dikessystem för att samla upp lakvatten från de tillkommande ytorna. Samtidigt ställs det högre krav på kapaciteten i reningsanläggningarna för att klara stora flöden vid kraftig nederbörd, så att orenat lakvatten inte riskerar att brädda över till dricksvattentäkten i Göta älv.

Det här tror Vargön Alloys att företaget kan fixa när de sedan skickar in ansökan till Länsstyrelsen. (Naturligtvis kan ansökan ha arbetats om innan den skickas in. I slutet av året ska t ex ett samråd hållas med allmänheten.)

Ska man vara lite kritisk mot företaget kan man konstatera att Alloys väljer att bryta ut deponin på Mjölkeberget till en separat tillståndsprövning. Detta trots att Alloys ska starta en total omprövning av hela smältverksverksamheten i slutet av 2026. Alloys gör på detta sätt för att företaget har bråttom med sin slagg- och avfallshantering. Det kan dock ifrågasättas. Det innebär ju att man missar helhetsbilden av anläggningens samlade miljöpåverkan.

Mjölkeberget ligger i direkt anslutning till Göta älv (350 meter) och Röjån. Att utöka deponeringen med 230.000 ton icke farligt avfall och 15.000 ton farligt avfall årligen kräver extremt hårda krav på tätskikt och lakvattenrening. I ansökan står det faktiskt:

“Utformning av anslutningar till befintliga deponidelar och ledningssystem för lak- och dräneringsvatten utreds för närvarande och kommer att klarläggas inom ramen för kommande detaljprojektering.”

Det låter kanske inte helt betryggande. Jag tycker nog att man kan kräva fullständiga och redovisade utredningar av lakvattenreningens kapacitet och reningseffektivitet redan i detta skede.

Den befintliga deponin på Mjölkeberget fick dispens 2007 från kraven på geologisk barriär och bottentätning. Det saknas nämligen helt geologisk barriär på Mjölkeberget. (Se “Mjölkeberget: Håller dispensen från 2007 fortfarande?”.) Även om etapp 3 ska uppfylla gällande krav, överlappar den nya deponin den gamla med ca 1,5 hektar. Det innebär att nya tätskikt möter gamla obefintliga… Hur ska läckage från skarven mellan det gamla och det nya förhindras? Detta bör klargöras innan nya dispenser ges.

Ansökan öppnar för att deponera farligt avfall (filterstoft/slam) i särskilda celler. Tidigare har bolaget haft svårigheter att klara gränsvärdena för krom och selen. Deponering av farligt avfall nära en vattentäkt/recipient kräver ingående kemiska laktester och riskanalyser. Det framgår inte tydligt i samrådsunderlaget hur avfallets stabilitet över tid ska garanteras.

I den fördjupade översiktsplanen (FÖP) för Vänersborg-Vargön är delar av området norr om järnvägen anvisat som grönområde, och det finns planerat ett stråk för en framtida strandpromenad runt området. Dessutom angränsar/överlappar området riksintressen för friluftsliv (Vänern). Alloys avfärdar mycket kortfattat att den nya deponin skulle påverka strandpromenaden och friluftslivet. Men en utökad deponi med höjder upp till +72 meter (inklusive sluttäckning) och ökad tung trafik riskerar som jag ser det att påtagligt skada landskapsbilden, rekreationsvärdena och tillgängligheten till strandområdena vid Vänern och Göta älv.

Att bygga ut en deponi på en plats med historiska föroreningar, nära vattentäkt och i ett riksintresseområde för friluftsliv kräver en ordentlig redovisning av relevanta alternativ t ex externa deponier eller andra industriområden utanför dricksvattnets tillrinningsområde. Jag vet att det inte är lätt för Alloys, men platsen för alla slagghögar är långt ifrån optimal…

Det kan vara intressant att jämföra Miljödomstolens huvudargument 2007 för att ge dispens från kraven avseende geologisk barriär och bottentätning. (Se “Mjölkeberget: Håller dispensen från 2007 fortfarande?”.)

Miljödomstolens huvudargument 2007 för att ge dispens var att inte utöka ytan på deponin. Domstolen menade att en större yta innebar mer regnvatten vilket resulterade i mer lakvatten. Nu söker Vargön Alloys om tillstånd för en ny deponi på 6 hektar. Det är alldeles uppenbart ett brott mot den logik som domstolen använde när Alloys beviljades dispens 2007. Domstolens viktigaste motiv för att överhuvudtaget tillåta fortsatt deponering på platsen faller.

I samband med domen från 2007 försäkrade Alloys att det nya behandlade kromstoftet skulle uppfylla kraven för icke-farligt avfall samt att tätskikt och dikessystem skulle stoppa läckaget till Göta älv och referensdiket. I samrådsunderlaget tonar Alloys ner miljöpåverkan genom att hänvisa till Göta älvs stora vattenflöde. Det är samma argument om ”utspädning” som Alloys framförde i ett annat sammanhang. Det är svårt att godta det argumentet anser jag. Det är viktigt att också notera att den planerade deponin delvis placeras ovanpå den äldre deponin där det helt saknas bottentätning och geologisk barriär.

2007 avstyrkte både Naturvårdsverket och Statens geotekniska institut (SGI) fortsatt deponering på Mjölkeberget på grund av närheten till Göta älv, den obefintliga geologiska barriären och risken för långsiktig mättnad av marken.

I domen 2007 var kravet att allt lakvatten skulle samlas upp och renas i bioreaktor/slaggsläckning. Det var för att förhindra utläckage till ytvatten och Göta älv. I det nya samrådsunderlaget för Mjölkeberget tonar alltså Alloys, som jag nämnde tidigare, i stället ner miljöpåverkan genom att hänvisa till Göta älvs stora vattenomsättning och höga flöde. Detta resonemang bygger i praktiken på att utsläppen blir oproblematiska för att de späds ut i älven. Det är ett synsätt som direkt krockar med de principer om strikt uppsamling och rening som gällde när bolaget fick sin dispens 2007.

Slutsatsen är att den nya deponin på Mjölkeberget bör betraktas som en ny deponi och måste uppfylla deponeringsförordningens krav fullt ut – med fullgod geologisk barriär, bottentätning, dräneringsskikt och tätskikt. 

Det blir en tredje och sista del. I underlaget till ansökan till Länsstyrelsen om deponin på Mjölkeberget står det att Alloys ska ompröva hela sin verksamhet. Vad kan det betyda?

Den tredje och sista delen hittar du här: ”Vad vore Vargön utan Alloys?”.

==

Blogginlägg om Vargön Alloys:

Kategorier:Alloys, föroreningar, Juridik, Länsstyrelsen, miljö, Vargön

Mjölkeberget: Håller dispensen från 2007 fortfarande?

24 september, 2026 Lämna en kommentar

Länsstyrelsen upprättade i oktober förra året en prioriteringslista över förorenade områden i Västra Götalands län. I listan fanns Vargön Alloys medtaget med noteringen ferrolegeringar, och krom (Cr) som förorening. Mjölkeberget nämndes särskilt i listan som industrideponi, också den med föroreningen krom.

Mjölkeberget ligger i den norra delen av företagets industriområde, cirka 2 km nordväst om Vargöns centrum och ungefär 350 meter väster om deponin rinner Göta älv söderut. Det sägs att namnet kommer från att området ursprungligen var gamla ängar där kor betade förr i tiden, och dit pigorna gick för att mjölka. Jag vet inte om det stämmer. Nu för tiden är i varje fall området med slagghögarna inhägnat och låst med grindar.

Alloys har använt Mjölkeberget som deponi sedan början av 1950-talet. Det innebär att platsen har fungerat som lagringsplats för fabrikens restprodukter i över 70 år. Under åren 1972-2004 deponerades följande mängder (se tabell nedan):

Vargön Alloys AB tänker ansöka om tillstånd till fortsatt och utökad deponeringsverksamhet vid Mjölkebergets avfallsdeponi. Ansökan ställs som vanligt till Länsstyrelsen, som är tillstånds- och tillsynsmyndighet. Det planeras ett samråd om denna ansökan med allmänheten under höst/vinter 2026. 

I samrådshandlingarna från Alloys står det:

“Deponiverksamheten omfattar i dagsläget deponering av restprodukterna ferrokromstoft samt ferrokiselstoft från tillverkningsprocessen.”

Stoft från ferrokromtillverkningen klassas som farligt avfall. Det finkorniga stoftet är det som lakar ur mest krom.

I Alloys kommande ansökan önskar företaget ett nytt separat tillstånd för deponin. Skälet som anges är att:

“deponin är geografiskt skild från övriga delar av verksamheten och att deponins miljöpåverkan kan bedömas separat från övrig verksamhet.”

Alloys ansökan omfattar följande:

  • “Fortsatt deponering vid befintlig aktiv deponi inklusive anordningar för vattenuppsamling och vattenrening”
  • “Utökning av befintlig deponi genom anläggande av en ny deponietapp, samt anläggande av tillhörande anordningar för vattenuppsamling.”
  • “Årlig deponering av maximalt 230.000 ton icke farligt avfall (IFA) samt 15.000 ton farligt avfall (FA).”

I samrådshandlingarna hänvisas till en dom om Mjölkeberget från den 19 januari 2007. (Mål nr M1406-05.) Det stod vidare att Miljödomstolen vid Vänersborgs tingsrätt (beteckningen Mark- och miljödomstolen infördes först 2011) då gjorde undantag från kraven avseende geologisk barriär och bottentätning. Det tyckte jag var intressant att titta lite extra på i samband med den nya ansökan från Alloys om tillstånd för fortsatt och utökad deponering på Mjölkeberget.

Problemet för Vargön Alloys i början av det nya millenniet var att det kom en ny deponeringsförordning 2001. Förordningen ställde skärpta krav på geologisk barriär, bottentätning och lakvattenhantering. Deponin på Mjölkeberget uppfyllde inte dessa krav och Alloys ansökte därför om dispens. Alloys fick alltså dispens av domstolen.

Domstolens beviljande av dispens var emellertid förenat med flera villkor. Det var åtgärder om hur deponin skulle utformas och bedrivas som Alloys själv hade uppgett i ansökan. Det innebar bland annat:

  • Kromstoftet ska stabiliseras (behandlas med t ex järnsulfat) för att omvandla det giftiga sexvärda kromet (Cr(VI)) till trevärt krom (Cr(III)) och därmed minska utlakningen så att det klarar gränsvärden för icke-farligt avfall.
  • Ovanpå den befintliga gamla deponin ska ett tätande skikt (gummiduk/dräneringsskikt) läggas som fungerar både som sluttäckning/mellantäckning för det gamla avfallet och som bottentätning för den nya deponeringen (etapp 2).
  • Sammanhängande lakvattendiken ska byggas kring deponin som ska förhindra utläckage till referensdike/ytvatten samt leder uppsamlat lakvatten till rening (bioreaktor) och slaggsläckning.
  • “Celler” ska fyllas och sluttäckas efterhand.

I domskälen motiverade domstolen sin dom. Den konstaterade att Mjölkeberget utgjorde den primära risken och skulle finnas kvar oavsett om undantag gavs eller inte. Att tvinga Alloys att anlägga helt nya deponier i anslutning till den gamla skulle drastiskt öka den totala deponiytan menade domstolen. En större samlad yta skulle innebära mer nedfallande regn och därmed en större total mängd bildat lakvatten som på lång sikt sipprar ut i miljön.

Domstolen bedömde vidare att på mycket lång sikt (tusentals år) är den totala mängden bildat lakvatten av större betydelse för miljön än den naturliga geologiska barriären (eftersom alla barriärer förr eller senare mättas). Genom att begränsa ytan och förse deponin med ett högklassigt tätskikt (motsvarande kraven för farligt avfall) minimeras lakvattenmängden så att risken för skada på människors hälsa eller miljön förblir försumbar.

Jag är dock inte riktigt säker på hur domstolen tänkte här, för samtidigt skrev den följande (fetstilen är min):

“En sammanvägning av de olika effekterna och riskerna med de två alternativen fortsatt deponering eller sluttäckning och nya deponier är svår att göra och i det närmaste omöjlig när tidsperspektivet är tusentals år. Svårigheterna att bedöma effekterna i det mycket långa tidsperspektivet talar i och för sig emot att medge undantag från deponiförordningens bestämmelser. Samtidigt finns en dispensregel som måste kunna utnyttjas utifrån en samlad bedömning i det enskilda fallet.”

De här villkoren och motiveringarna har som jag ser det en viss betydelse för den nya ansökan om tillstånd till fortsatt och utökad deponeringsverksamhet vid Mjölkeberget som Vargön Alloys arbetar på just nu. Särskilt om man beaktar att rättens ledamöter inte var helt eniga om domen.

Det fanns även myndigheter som hade en annan uppfattning.

Statens geotekniska institut (SGI) avstyrkte avsteg från deponeringsförordningen från 2001. SGI ansåg att osäkerheterna kring utlakning och kromets långsiktiga kemiska beteende var för stora. Institutet förordade istället att Alloys skulle anlägga helt nya deponier med godkänd bottenkonstruktion.

Även den kanske tyngsta remissinstansen av alla avstyrkte också Alloys ansökan. Naturvårdsverket ansåg att riskerna i ett tusenårigt perspektiv var underskattade, att kravet på geologisk barriär var centralt och att ekonomiska skäl inte motiverade avsteg.

Det fanns även myndigheter som tillstyrkte Alloys ansökan. Det gjorde t ex Länsstyrelsen i Västra Götalands län, miljö- och hälsoskyddsnämnden i Vänersborg och Göteborgs VA-verk. VA-verket i Göteborg var alltså remissinstans. Det tycker jag är oerhört spännande. Det måste ju innebära att det finns risker för människors hälsa och miljö ända ner till Göteborg. Göta älv är dricksvattentäkt för över 700.000 människor… (Jag ställde frågan om risken för föroreningar från Vargön Alloys till VA-verket i Göteborg vid ett tillfälle. Jag uppfattade det som om frågan ”viftades bort”…)

Att ha en gigantisk industrideponi som läcker sexvärt krom utan geologisk barriär 350 meter från en av Sveriges viktigaste dricksvattentäkter är en enorm politisk och miljömässig fråga.

Nästa blogginlägg ska handla om den nya ansökan från Vargön Alloys – se ”Slaggberget växer – och bryter mot domstolens logik”.

==

Blogginlägg om Vargön Alloys:

Kategorier:Alloys, föroreningar, Juridik, Länsstyrelsen, miljö, Vargön

MMD upphäver bygglovet på Rostvägen

5 augusti, 2026 Lämna en kommentar

Den 3 oktober 2022 köpte företaget Blåsut Utveckling AB fastigheten Blåsut 2:18 för 4,2 milj kr. 20 månader senare ansökte företagets ägare Babak Salahi Tabrizi från Partille om bygglov på fastigheten, som ligger mellan Rostvägen 1 och 9. Det är det sista bergs- och skogsområdet som finns kvar i det “gamla” Blåsut. (Se “Oj, är det skog kvar i Blåsut?”.) 

Området kallades av Tabrizi, och mäklare, för “Blåsut Höjd”. Tomten är enligt Lantmäteriet 5.336 kvm stor och utgörs av obebyggd naturmark med inslag av berg i dagen. Här vill Tabrizi och ett annat av hans företag, Nova Nord AB, bygga 24 lägenheter i fem fristående flerbostadshus med tillhörande komplementbyggnader.

Den 7 april 2025, beviljade byggnadsnämnden i Vänersborgs kommun bygglov för Tabrizis byggplaner. 

De boende runt skogsområdet tyckte att det var ett felaktigt och mycket ogenomtänkt beslut av nämnden och överklagade det till Länsstyrelsen den 15 maj 2025. (Se “Grannarna på Blåsut överklagar (2)”.) Grannarna har för övrigt varit mycket flitiga. De har överklagat allt från marklov till bygglov och de har begärt inhibition (=att verkställande av beslut ska pausas). De boende har överklagat både till Länsstyrelsen och Mark- och miljödomstolen.

Den 16 september 2025 avslog Länsstyrelsen slutligen grannarnas överklagan av det bygglov som byggnadsnämnden beviljade. (Se “Länsstyrelsen avslår överklagandet på Rostvägen”.) De överklagade Länsstyrelsens beslut till Mark- och miljödomstolen.

Den 27 juli i år kom domen från Mark- och miljödomstolen (MMD):

“Mark- och miljödomstolen upphäver Byggnadsnämnden i Vänersborgs kommuns beslut den 7 april 2025 (B N § 29, dnr BYGG.2024.316) att bevilja bygglov för nybyggnad av flerbostadshus, förråd samt miljörum på fastigheten Blåsut 2:18.”

De boende runt “Blåsut Höjd” fick rätt. Byggnadsnämnden i Vänersborg fattade ett beslut som Mark- och miljödomstolen bedömde stred mot detaljplanen. MMD upphäver därför beslutet, bygglovet gäller inte längre.

Men…

Det kan låta märkligt, men faktum är att MMD ger byggnadsnämnden rätt i flera viktiga principfrågor. Grannarna hävdade att den gamla byggnadsplanen från 1933 bara tillät villor. MMD skriver uttryckligen att den:

“delar länsstyrelsens bedömning att planbestämmelsen om att endast fristående hus får uppföras inte medför att flerbostadshus strider mot planens bestämmelser.”

Grannarna hävdade också att varje hus måste ligga på en tomtplats om minst 1.000 kvm. Inte heller där får de rätt. Domstolen bedömer att:

“samtliga byggnader som lovet omfattar är uppförda på samma tomtplats. Eftersom denna tomtplats är större än 1.000 kvadratmeter är åtgärden planenlig vad gäller tomtplatsens storlek.”

Det avgörande för MMD blev det så kallade Hus 5. Grannarna ansåg att det inte var ett fristående flerbostadshus. 

“I realiteten är det dock sex (6) stycken flerbostadshus då två av dem är sammanbyggda.”

Här menade byggnadsnämnden och Länsstyrelsen att Hus 5 var ett fristående flerbostadshus:

“Trots att Hus 5 har två olika plushöjder, uppfattas huset genom funktion samt visuellt som fristående. Samtliga fem huvudbyggnader, tillsammans med de tillhörande komplementbyggnaderna, bedöms uppfylla kravet på att vara fristående byggnader.”

Mark- och miljödomstolen analyserar byggnaden (Hus 5) ganska noggrant och konstaterar bland annat att varje del har fyra lägenheter, varje lägenhet har egen entré, de övre lägenheterna nås via separata loftgångar och byggnadsdelarna ligger på olika höjd. MMD kommer därför till slutsatsen att:

“byggnaden består av två sammanbyggda hus (jfr Mark- och miljööverdomstolens avgöranden den 16 juli 2014 i mål nr P 660-14 och MÖD 2016:25). Det är således inte fråga om ett fristående hus och sammanbyggnaden är inte gjord i tomtgräns.”

MMD gör en annan bedömning. Hus 5 strider mot detaljplanen därför att:

“avvikelsen inte [kan] anses utgöra en sådan liten avvikelse som är förenlig med planens syfte och som kan godtas med stöd av 9 kap. 31 b § PBL.”

Detta sistnämnda är alltså orsaken till att byggnadsnämndens beslut om bygglov därför ska upphävas. Det är faktiskt ganska intressant att två myndigheter, byggnadsnämnden och Länsstyrelsen, gjorde samma bedömning – och båda hade fel enligt domstolen. 

Och sedan gör MMD det lätt för sig – de övriga invändningar som de klagande grannarna har anfört mot bygglovet behöver inte prövas. De boende angav nämligen en hel del andra skäl som:

  • “Kravet på anpassning till omgivningen är inte uppfyllt.”
  • “Byggnationen medför påtaglig olägenhet för grannar.”
  • “Trafiksituationen är inte tillräckligt beaktad.”
  • “Naturvärden och skyddade arter har inte beaktats.”
  • “Dagvattenhantering är otillräcklig.”
  • “Servitutet för tillfart till grannfastighet riskerar att hindras.”
  • ”Tillräcklig hänsyn har inte tagits till barnperspektivet.”

Man kan undra vad som händer nu på bergs- och skogsområdet vid Rostvägen. Det finns egentligen tre tänkbara vägar.

Babak Salahi Tabrizi kan överklaga till Mark- och miljööverdomstolen (MÖD). Det verkar enligt min bedömning inte sannolikt. MÖD kommer knappast att pröva detta mål. Kommunen kan även utarbeta en ny detaljplan. Det är tror jag ännu osannolikare. Det är både dyrt och tidskrävande.

Det mest troliga är att Tabrizi inkommer med en ny bygglovsansökan. Han kommer att se till att Hus 5 ritas om så att det otvetydigt blir ett enda flerbostadshus.

Sedan återupprepas allt. Byggnadsnämnden beviljar bygglov, grannarna överklagar till Länsstyrelsen, Länsstyrelsen avslår överklagan och sedan överklagar grannarna till Mark- och miljödomstolen. Och då får MMD pröva samtliga de invändningar som de klagande redan har anfört…

Det kommer att ta tid, men mitt tips är att Tabrizi så småningom kommer att få bygga sina hus på Blåsut Höjd.

Tråkigt nog. De boende fick en bild av framtiden för området av bygglovsenheten när de köpte sina fastigheter. Sedan blev bilden en helt annan… 

Domen väcker också en annan fråga som jag har återkommit till flera gånger. (Se ”Träd i kommunen – Dalbobergen, Blåsut och Sikhall”.) I centralorten, t ex Blåsut, är inte de fåtaliga träd som finns kvar särskilt viktiga, medan samtliga träd på landsbygden, t ex Sikhall, måste bevaras trots att landsbygden är full av skog…

PS. På TTELA:s webbplats publicerades ikväll en artikel om domen – se TTELA ”Omtvistade lägenhetshusen på Blåsut tappar bygglovet”. Artikeln finns också med i morgondagens papperstidning.

==

Blogginlägg om byggnadsplanerna vid Rostvägen på Blåsut:

Kategorier:Byggnadsnämnden, detaljplan, Juridik, Länsstyrelsen, mark och exploatering, Rostvägen Blåsut

Länsstyrelsen svarar, men frågorna om slagghögarna kvarstår

30 juli, 2026 Lämna en kommentar

I tisdags skrev jag om vad som kan förorena Trollhättans dricksvatten. (Se “Vad riskerar att förorena Trollhättans dricksvatten?”.) Bakgrunden var att Trollhättans Energi AB (TEAB) i sitt informationsbrev pekade på flera risker med dagens råvattenintag från Göta älv. (Se “Nytt vattenverk med råvattenledning från Vänern”.)

Trollhättans Energi AB (TEAB) skrev:

“Dagens vattenverk tar vatten direkt från Göta älv, vilket innefattar flera risker, bland annat föroreningar och utsläpp från verksamheter längre upp i Göta älv, passerande fartygstrafik och skredrisk.” 

Det blev flera kommentarer (på Facebook) kring Vargön Alloys, som är en av de två anläggningar som släpper ut föroreningar “längre upp i Göta älv”. Alloys är alltså en trolig kandidat, det tycks ju läcka sexvärt krom överallt där ferrokromslagg har använts och lagrats. (Se “Tankar och farhågor: Slaget om slagget”.) Och det är på många ställen i både Vänersborgs kommun och i Trollhättans stad. Det är därför tämligen troligt att de allt fler och större slagghögarna i Vargön också läcker sexvärt krom. (Jag har de senaste åren skrivit många blogginlägg om Vargön Alloys och föroreningarna. Klicka här för att få fram samtliga inlägg om Alloys – det senaste inlägget överst, det äldsta längst ner. Man får scrolla ganska länge… Det finns också länkar nedan.)

Den 18 juni skrev jag till Länsstyrelsen med anledning av de nya slagghögar som växte fram på fabriksområdet alldeles vid Göta älv. Länsstyrelsen är ju tillsynsmyndighet över Alloys. Jag frågade om Alloys hade tillstånd för de nya slagghögarna och om de inte låg alltför nära älven. Jag fick inget svar förrän tre veckor senare, efter två påminnelser… 

“Länsstyrelsen har i tillsyn på Vargön Alloys meddelat beslut om att de ska minska sin lagring av slagg och de högar som lagts upp kring verksamhetsområdet. Vargön A. följer detta beslut och slagg avyttras för att få ner mängderna.

 Som ett led i arbetet med slagghantering har Vargön ställt iordning ytor för att hantera slagg inom sitt fabriksområde. Vargön A. har tillstånd att lagra slagg inom fabriksområdet, och de högar som du sett ligger inom nyligen iordningställda ytor på fabriksområdet. Lagringsytorna är anordnade för slagglagring, inklusive dagvattenhantering. Enligt uppgifter från Vargön Alloys har dessa lagringsytor nu nått sin lagringskapacitet.”

Jag invände att slagghögarna låg mycket nära älven. Slagghögarna läcker bevisligen föroreningar t ex cancerframkallande sexvärt krom. Och Göta älv är ju dricksvattentäkt för Trollhättan, men även för Göteborg med flera orter längs älven.

Det kom ett snabbt svar från Länsstyrelsen:

“Vargön A. har parallellt med åtgärder för slagg även pågående utredningsarbete som avser dagvattenhantering inom fabriksområdet, tex kartläggning av krom i olika delflöden, samt utredning av möjligheter till dagvattenrening. Man utreder även möjlighet att separera dagvattnet från Vargöns samhälle som idag går via fabriksområdet, för att kunna hantera olika delflöden skilt från varandra. Om möjligt bör rena flöde hållas skilt från mer belastade dagvatten så att rening kan sättas in mer effektivt.”

Det är med andra ord flera utredningar på gång. Och vem vet, de leder kanske, och förhoppningsvis, till förändringar i framtiden, men än så länge är det som vanligt… Och det är alltså bevisat att det läcker föroreningar från slagget, bland annat sexvärt krom.

Jag ställde flera följdfrågor bland annat om den insändare i TTELA (se TTELA “Vargöbon: Hela samhället luktar som en smedja”) som beskrev hur det:

”ryker och dammar mycket mer från Vargön Alloys, än vad det gjort på riktigt länge”

Och ryker och dammar det från Alloys industriområde, då kan vargöborna befara att det finns sexvärt krom i dammet… (Se “Alloys: Moln av sexvärt krom?”.) Jag ställde frågan om Länsstyrelsen har gjort någon oannonserad inspektion på sistone…

Det fanns fler frågor att ställa t ex var avyttras slaggen? I domen den 31 mars 2015 begränsade Mark- och miljödomstolen (MMD) användningen av ferrokromslagg på ett avgörande sätt. Mark- och miljödomstolen skrev:

“Det får således anses klarlagt att ferrokromslagget lakar ut trevärt krom i halter som överstiger Naturvårdsverkets riktvärde för mindre än ringa föroreningsrisk.”

Domen innebar att ferrokromslagg skulle betraktas som avfall. (Jag vet inte varför MMD skrev om trevärt krom, det är i sig inte särskilt giftigt. Trevärt krom kan dock under vissa omständigheter oxideras till sexvärt krom. Det är antagligen också därför Naturvårdsverket har ett riktvärde för trevärt krom. De mätningar från senare år som jag har tagit del av så visar de att det finns en hel del sexvärt krom i slaggen. (Se “Tankar och farhågor: Slaget om slagget”.)

Slagget fick i fortsättningen inte användas till konstruktionsmaterial för vägar i obundna konstruktioner och förstärkningslager (dränerande lager), fyllnadsmaterial, konstruktionsmaterial för deponi osv. Precis det som slaggen alltid hade använts till. Slagget var helt enkelt inte “hälso- och miljömässigt godtagbart”.

Domen verkar dock inte ha börjat verkställas förrän i slutet av år 2019. Varför domen inte tycks ha fått genomslag förrän flera år senare vet jag inte.

Jag skulle också vilja ha en förklaring av Länsstyrelsen på påståendet att Alloys har:

“tillstånd att lagra slagg inom fabriksområdet”

I Länsstyrelsens föreläggande till Vargön Alloys den 27 juni 2025 stod det nämligen (se “Alloys: Föreläggande från Länsstyrelsen (1/2)”):

“Avfall i form av slagg som förvarats på fabriksområdet (Vargön 2:3) samt fastigheterna Rånnum 6:41 och Fågelgården 1:1 längre tid än 1 år för det fall att avfallet ska deponeras samt 3 år om avfallet ska användas för anläggningsändamål ska forslas bort från områdena…”

Det blev inga fler svar från Länsstyrelsen, den ansvariga tjänstepersonen hade hunnit gå på semester. Jag får återkomma senare med Länsstyrelsens svar på mina frågor och funderingar.

==

Blogginlägg om Vargön Alloys:

Kategorier:Alloys, föroreningar, Juridik, Länsstyrelsen, Trollhättan, ttela, Vargön

Det andra överklagandet då?

25 maj, 2026 Lämna en kommentar

Harlitz Henrik (M) och bloggaren Stefan Kärvling (V) har det senaste halvåret överklagat två beslut i Vänersborgs kommunfullmäktige. De fick rätt i ett av dem, ett mycket viktigt principiellt ärende om återremisser och motiveringar. Det kändes bra. Faktiskt väldigt bra. (Se “Förvaltningsrätten upphäver KF-beslut”.)

Det andra beslutet, som är överklagat, fattades av kommunfullmäktige den 22 april (2026). Det var beslutet i ärendet ”Svar på återremiss av ärende om socialnämndens åtgärdsplan 2025-12-18 för att nå balans mot tilldelad budgetram”. Det handlade om Sörbygården i Brålanda. (Se “KF: Demokratin undergrävs…”.)

Beslutsförslaget var att informationen i ärendet bara skulle noteras. Det hindrade emellertid inte kommunstyrelsens ordförande Benny Augustsson (S) att helt oväntat, som en blixt från en klar himmel, lägga ett tilläggsförslag:

“Kommunfullmäktige beslutar att socialnämnden inte kan räkna med att erhålla ytterligare budgetmedel under 2026 för investering av brandskyddsåtgärd i Sörbygården då fastigheten är externt förhyrd och privatägd samt har omfattande underhållsbehov i närtid. Kommunfullmäktige uppmanar socialnämnden att fullfölja det av socialförvaltningen tidigare framlagda och beredda förslag att av brandsäkerhetsskäl omgående och tills vidare vakanshålla Sörbygården av boende i avvaktan på mer långsiktigt beslut av kommunens engagemang i fastigheten.”

Harlitz och jag överklagade detta tilläggsförslag, som Augustsson och socialdemokraterna med “svanspartiernas” (C+KD+MP) givna och okritiska stöd, röstade igenom. (Se “KF: Demokratin undergrävs…”.)

I vår överklagan angavs flera skäl för att beslutet inte hade tillkommit i laga ordning, t ex att tilläggsyrkandet förändrade ärendets karaktär så att det i praktiken blev ett nytt ärende. Det kanske viktigaste skälet var emellertid att kommunfullmäktige hade överskridit sin kompetens, sina befogenheter. Vi ansåg att fullmäktiges beslut stod i strid med den ansvarsfördelning som följer av Kommunallagen samt av socialnämndens reglemente, där nämnden själv ansvarar för verksamhetens ändamålsenlighet och genomförande. (Se “KF-beslutet om Sörbygården överklagat”.)

Harlitz och jag begärde samtidigt inhibition av fullmäktiges beslut. (Se “KF-beslutet om Sörbygården överklagat”.) Inhibition betyder att verkställandet av beslutet inte ska ske förrän Förvaltningsrätten avkunnar en slutlig dom. Juristerna på kommunen yttrade sig och sedan avslog Förvaltningsrätten vår begäran om inhibition. Det var en besvikelse, och det har jag redogjort för tidigare. (Se “Sörby: Avslag på inhibition”.)

Det överklagade beslutet i kommunfullmäktige inklusive inhibitionen kan vara överspelat på grund av de styrande partiernas kovändning i Sörbyfrågan. Det vill säga, om de nu verkligen fullföljer sitt löfte om att stoppa ”vakanshållningen”/nedläggningen – och bestämmer sig för att verkställa det beslut som oppositionspartierna (M+V+MBP+SD+L) i socialnämnden redan har fattat ett flertal gånger… Men erfarenheten från kommunpolitiken säger nog att man inte ska ropa hej förrän man är över bäcken. Tilltron till de styrandes löften är inte särskilt hög nu för tiden…

Förvaltningsrätten i Göteborg har fortfarande inte avkunnat dom i själva sakfrågan, även om avslaget på vår begäran om inhibition tyvärr ger en ganska tydlig fingervisning om hur rätten tänker sig den kommande domen…

Men Harlitz/Kärvling ger inte upp, vi tycker faktiskt att vi har rätt. Och nu har vi fått möjlighet att yttra oss över kommunjuristernas yttrande, ett yttrande som handlade om både inhibitionen och själva sakfrågan. Den möjligheten låter vi inte gå till spillo. I går söndag (24 maj) skickade vi in vårt yttrande. Yttrandet, som alltså är ett yttrande över kommunens yttrande, återges i sin helhet nedan. Det kan också laddas ned som pdf-fil här. (Kommunens yttrande kan laddas ner här.)

Det skulle förvåna om Förvaltningsrättens dom kommer innan semestrarna, men man vet aldrig – juridikens vägar är ofta outgrundliga.

==

Till Förvaltningsrätten i Göteborg

Yttrande med anledning av kommunens yttrande

Klagandena vidhåller att kommunfullmäktiges beslut 2026-04-22 § 61 ska upphävas enligt 13 kap. 8 § kommunallagen.

Kommunens yttrande föranleder följande kommentarer.

1 Fullmäktige har överskridit sin kompetens

Kommunen gör gällande att fullmäktiges beslut endast utgör en ”uppmaning” till socialnämnden och därför skulle vara tillåtet inom ramen för fullmäktiges styrning av nämnderna. Denna beskrivning underskattar enligt klagandena beslutets faktiska innebörd. Kommunfullmäktige kan inte kringgå den kompetensfördelning som följer av kommunallagen genom en mjukare språklig formulering.

Det överklagade beslutet riktar sig till en specifik nämnd i ett konkret verksamhetsärende och avser en bestämd åtgärd – att fullfölja förvaltningens tidigare förslag om att vakanshålla platser på Sörbygården. Beslutet antogs dessutom i direkt anslutning till att fullmäktige uttalade att nämnden inte kunde räkna med ytterligare budgetmedel.

Beslutet får därmed en tydlig styrande och handlingsdirigerande funktion. Det är inte fråga om ett allmänt politiskt uttalande eller ett övergripande målbeslut, utan om ett konkret ställningstagande till hur socialnämnden ska bedriva verksamheten i ett specifikt fall.

Enligt 6 kap. 6 § kommunallagen ansvarar nämnderna för verksamheten inom sina respektive områden. Detta ansvar innefattar rätten att fatta operativa beslut inom verksamheten. Fullmäktiges roll är att besluta om mål, budget, riktlinjer och reglementen – inte att ingripa i nämndens löpande verksamhetsutövning utan föregående förändring av ansvarsfördelningen genom reglemente.

Kommunen försöker adoptera 5 kap. 1 § kommunallagen (”frågor av större vikt”) genom att plötsligt lyfta in att fastigheten har underkänt brandskydd. Detta framstår som ett argument konstruerat i efterhand för att legitimera att fullmäktige lagt sig i. Om det primära syftet med tilläggsyrkandet var brandskydd, borde yrkandet ha formulerats kring säkerhet, men enligt handlingarna var syftet uttryckligen ”att uppnå en budget i balans”.

Kommunen hänvisar till att frågan om fastigheten kan vara av ”större vikt” enligt 5 kap. 1 § kommunallagen. Den bestämmelsen reglerar emellertid fullmäktiges övergripande ansvar för kommunens viktigare angelägenheter. Den innebär inte att fullmäktige därigenom övertar nämndens operativa beslutanderätt i enskilda verksamhetsfrågor.

Det är vidare av betydelse att socialnämnden redan behandlat frågan och inte ställt sig bakom de aktuella åtgärderna. Fullmäktiges beslut innebär därför i praktiken att fullmäktige ersätter nämndens bedömning med sin egen.

Kommunens hänvisning till 12 kap. 2 § regeringsformen och 6 kap. 3 § kommunallagen förändrar inte denna bedömning. Klagandena har inte gjort gällande att ärendet avser myndighetsutövning mot enskild. Överklagandet grundas istället på att fullmäktige överskridit den kompetensfördelning mellan fullmäktige och nämnd som följer av kommunallagen, särskilt 6 kap. 6 §.

2 Frågan om beredning

Kommunen gör gällande att tilläggsyrkandet låg inom ramen för det beredda ärendet och därför inte utgjorde ett nytt ärende.

Klagandena vidhåller att tilläggsyrkandet tillförde nya självständiga beslutspunkter som förändrade ärendets karaktär. Ärendet avsåg socialnämndens återrapportering av åtgärdsplan. Genom tilläggsyrkandet gick fullmäktige vidare och tog ställning i en konkret verksamhetsfråga genom att rikta en uttrycklig handlingsanvisning till nämnden avseende Sörbygården.

Det beslut som fullmäktige faktiskt fattade hade därmed inte beretts i den ordning som krävs enligt 5 kap. 26 § kommunallagen.

Sammanfattning

Kommunfullmäktiges beslut innebär ett otillåtet ingripande i socialnämndens operativa ansvar enligt 6 kap. 6 § kommunallagen. Att beslutet formulerats som en ”uppmaning” förändrar inte dess faktiska innebörd eller rättsliga effekt.

Beslutet ska därför upphävas enligt 13 kap. 8 § kommunallagen.

==

Blogginlägg om överklagan angående att kommunfullmäktige har överskridit sin kompetens:

Kategorier:förvaltningsrätten, Juridik, Kommunfullmäktige 2026, M, Sörbygården, Vänsterpartiet

Förvaltningsrätten upphäver KF-beslut

24 maj, 2026 2 kommentarer

Kommer kommuninvånarna i Vänersborg ihåg att Henrik Harlitz (M) och Stefan Kärvling (V) har överklagat några fullmäktigebeslut det senaste halvåret? Gör politikerna i fullmäktige det?

Det vet man aldrig, och människor kan glömma. De kanske inte bryr sig eller ens har uppfattat att ett beslut har överklagats. Eller också anser de kanske att Harlitz och Kärvling bara saboterar demokratiskt fattade, och dessutom kloka och förnuftiga, beslut – bara för att jävlas typ. Det sistnämnda är en inställning som jag har märkt i synnerhet bland socialdemokrater och svanspartierna C+KD+MP. 

Harlitz och Kärvling överklagar bara beslut som kan vara felaktiga ur juridisk och laglig synpunkt. Vi har överklagat kommunfullmäktiges beslut den 22 april 2026 i ärendet ”Svar på återremiss av ärende om socialnämndens åtgärdsplan 2025-12-18 för att nå balans mot tilldelad budgetram”. Vi anser att fullmäktige fattade ett beslut som överskred dess kompetens. Det handlade om Sörbygårdens vara eller inte vara. (Se “KF-beslutet om Sörbygården överklagat”.) 

Det andra överklagandet gällde fullmäktiges beslut den 17 december 2025. Det var ärendet “Tilläggsanslag till socialnämnden i budget 2025”. Oppositionspartierna, M+SD+MBP+V+L, yrkade på återremiss. Kommunfullmäktiges ordförande Annalena Levin (C) tillät, med stöd av en av kommunjuristerna, att Benny Augustsson (S), kommunstyrelsens ordförande, på en och samma gång fick yrka på att ärendet skulle både beslutas och inte beslutas på samma sammanträde. Augustsson och de styrande partierna yrkade nämligen på återremiss “i andra hand”. Förfarandet var, som Harlitz och jag såg det, en uppenbar överträdelse av Kommunallagen. (Se “Nästa: Förvaltningsrätten i Göteborg”.)

Jurister har ofta en annan uppfattning än gemene man och kvinna. I det här fallet hade kommunens jurist det. Samma åsikt hade ordförande Levin (C) och Benny Augustsson (S) och då självklart också samtliga andra socialdemokrater, centerpartister, kristdemokrater och miljöpartister. Det kan noteras att det är dessa partier som styr kommunen och som tillsätter samtliga ordförande (inte alla vice ordförande dock) i alla styrelser och nämnder. Man förväntar sig naturligtvis att de som ordförande känner till regler och tillämpliga lagar…

I fredags eftermiddag (22 maj) damp det ner ett mejl i inkorgen från Förvaltningsrätten i Göteborg. Det var en dom i mål nr 15545-25, det var ärendet om återremissen…

Jag klickade upp pdf-filen från Göteborg:

“FÖRVALTNINGSRÄTTENS AVGÖRANDE
Förvaltningsrätten upphäver det överklagade beslutet”

Hjärtat hoppade till. Wow… Förvaltningsrätten höll med Henrik Harlitz (M) och Stefan Kärvling (V). Kommunfullmäktige i Vänersborgs kommun hade fattat ett olagligt beslut!

Förvaltningsrättens motivering till domen var utförlig. Den påminde om en lärobokstext i skolan. Naturligtvis riktade den sig inte till Harlitz och mig, vi hade ju rätt i överklagandet… Och faktum är att de flesta argument som Förvaltningsrätten anför i domskälen återfinns i överklagandet. Förvaltningsrätten vänder sig självklart till kommunens jurister och styrande politiker. Jag ska göra ett kortare sammandrag av domen, men nämnda personer bör läsa hela domen, noggrant – Förvaltningsrättens dom i mål nr 15545-25 kan laddas ner här…

Förvaltningsrätten inleder med att slå fast:

“Motiveringen till ett beslut om återremiss ska bestämmas av de ledamöter som begärt återremittering.”

Vilka hade då begärt återremittering? Det är den centrala frågan.

Kommunfullmäktige röstade först om ärendet skulle avgöras på sittande möte eller inte – inte betyder att det skulle avgöras senare, alltså återremiss. De styrande, S+C+KD+MP, röstade på att ärendet skulle avgöras direkt på mötet, medan oppositionspartierna, V+M+L+MBP+SD, som var i minoritet, röstade för återremiss.

Förvaltningsrätten förklarar det självklara:

“Av utredningen framgår … att majoriteten av ledamöterna röstade emot en återremiss. Beslutet att återremittera ärendet kan således inte anses som annat än ett minoritetsbeslut i enlighet med 5 kap. 50 § KL.”

Ja, precis. Det var det vi skrev i vår inlaga. (Det krävs bara en tredjedel av ledamöterna för en återremiss.)

Förvaltningsrätten vill vara så pedagogisk som möjlig och förklarar en gång till:

“I det aktuella fallet har majoriteten röstat emot att återremittera ärendet varför deras andrahandsyrkande om återremiss bör ha fallit. Detta då yrkandet om återremiss och dess motiveringen ska ses som en helhet och ingen i majoriteten har gett stöd för en återremiss.”

På decembermötet var fullmäktiges ordförande Annalena Levins (C) tolkning helt annorlunda än Förvaltningsrättens, och Harlitz/Kärvlings. Ordförande hänvisade till att även den styrande majoriteten hade yrkat återremiss “i andra hand” och angett en egen motivering till återremissen, varför det enligt ordföranden förelåg två motiveringar. Efter att minoriteten i fullmäktige hade beslutat om återremiss skulle därför majoritetens motivering till återremiss ställas mot minoritetens. Självklart biföll majoriteten (S+C+KD+MP) sin egen motivering och avslog minoritetens motivering (V+M+L+MBP+SD) – med rösterna 23-22.

Förvaltningsrätten upprepar faktiskt ytterligare en gång sin motivering, med ett viktigt tydliggörande tillägg:

“Då majoriteten röstat emot att återremittera ärendet har de inte rätt att påverka vad som ska ingå i minoritetens motivering. Om majoritetens agerande hade varit tillåtet hade en majoritet kunnat lägga fram ett andrahandsyrkande om återremiss med egen motivering i alla beslut, för att på sätt kunna rubba minoritetsskyddet. Ett sådant agerande hade satt syftet med minoritetsskyddet ur spel. Majoriteten kan då besluta om urvattnade motiveringar eller motiveringar av en helt annan karaktär än vad minoriteten hade tänkt. Det skulle göra återremissen meningslös (jfr prop. 2008/09:21 s. 85–86).”

Harlitz och jag håller med om allt, och det kan påpekas att vi även hade med hänvisningen till propositionen 2008/09:21 i vårt överklagande. (Se “Nästa: Förvaltningsrätten i Göteborg”.)

Det är förvånande hur kommunen och juristerna har hanterat den här processen. Harlitz och jag överklagade alltså ett fullmäktigebeslut i december förra året. Sedan yttrade sig kommunens jurister över innehållet i överklagandet den 14 januari, dvs de “försvarade” beslutets laglighet. (Det går att ladda ner kommunens yttrande till förvaltningsrätten om du klickar här.) Att juristerna yttrar sig över ett överklagande tillhör väl deras uppgift kan jag tänka. De ska tydligen i alla väder försvara de beslut som fattas av kommunens olika ordförande. Fast jag vet inte, ska de verkligen göra det? Ordförande kan ju faktiskt ha fel. Då måste väl juristerna reagera – och säga det…

Det var några formuleringar i kommunens yttrande som Harlitz/Kärvling ansåg måste kommenteras och kompletteras. Vi lämnade därför ett yttrande på kommunens yttrande, den 2 februari. (Se “Harlitz/Kärvling yttrar sig till Förvaltningsrätten”.)

Men så hände en sak som inte brukar hända. Redan den 4 februari yttrade sig kommunens jurist återigen, och nu över vårt senaste yttrande. (Kommunens yttrande kan laddas ner här.) Säg att det tillhör kommunjuristernas jobb att “försvara” kommunens ordförandebeslut, även om det inte torde vara helt självklart alla gånger. Men att yttra sig över ett yttrande från de klagade över deras första yttrande över själva överklagan – då tycker jag att man tar det ett steg längre. I mitt blogginlägg “Kommunen ger sig aldrig!” skrev jag:

“Det gör man väl bara om man verkligen tror att det beslut som fattades av ordförande i kommunfullmäktige verkligen var lagligt. Sätter inte kommunens jurister sin yrkesprofession och sin yrkesheder som pant då?”

Det torde vara en berättigad fråga efter Förvaltningsrättens dom. Och alla ordförande i de styrande partierna som accepterade vad som hände i kommunfullmäktige, förutom Annalena Levin (C) – Benny Augustsson (S), Dan Nyberg (S), Ann-Marie Jonasson (S), Anneli Guilotte (S) med flera.

Den 19 februari yttrade Kärvling/Harlitz sig på kommunens yttrande (kan laddas ner här). Vi var bara tvungna att kommentera några av kommunens formuleringar.

Sedan inkom inga fler yttranden.

Förvaltningsrätten avslutar sin dom med:

“Beslutet har således inte tillkommit i laga ordning och ska därför upphävas.”

Det betyder att beslutet är ogiltigt och att det måste göras om… Och det i sin tur ställer till problem. Fullmäktiges beslut var en återremiss till socialnämnden. Socialnämnden behandlade ärendet och det kom tillbaka till kommunfullmäktige den 18 februari. Då noterade fullmäktige informationen och:

“…konstaterar att det saknas möjligheter att retroaktivt tillföra socialnämnden utökad budget för 2025 års verksamhet.”

Både besluten i socialnämnden och kommunfullmäktige måste vad jag förstår också tas om som en följd av det upphävda beslutet i fullmäktige i december…

Det är lätt att konstatera att bristande kunskap kan ställa till det. Och med tanke på allt annat som händer kring t ex Sörbygården och Hallevibadet så infinner sig obönhörligen frågan om det nuvarande styret är tillräckligt kompetent för att styra Vänersborgs kommun.

===

Blogginlägg i detta ämne:

Kategorier:förvaltningsrätten, Harlitz, Juridik, Kommunfullmäktige 2025, Kommunfullmäktige 2026, Nyheter och politik, socialnämnden, Vänsterpartiet

Sörby: Avslag på inhibition

9 maj, 2026 Lämna en kommentar

 Igår eftermiddag kom ett mejl från Förvaltningsrätten i Göteborg. Det visade sig vara ett besked på Henrik Harlitz (M) och Stefan Kärvlings (V) begäran om inhibition av kommunfullmäktiges beslut från den 22 april 2026.

Harlitz och jag överklagade det tilläggsförslag, som Benny Augustsson (S) lämnade och som de styrande partierna (S+C+KD+MP) röstade igenom, i ärendet ”Svar på återremiss av ärende om socialnämndens åtgärdsplan 2025-12-18 för att nå balans mot tilldelad budgetram”. (Se “KF: Demokratin undergrävs…”.) Det handlar alltså, inte helt oväntat, om Sörbygårdens vara eller inte vara.

Harlitz och jag begärde samtidigt inhibition av fullmäktiges beslut. (Se “KF-beslutet om Sörbygården överklagat”.) Inhibition betyder att verkställandet av beslutet inte ska ske förrän Förvaltningsrätten avkunnar en slutlig dom.

Beslutet i sig har egentligen blivit överspelat just nu på grund av kovändningen av först Centerpartiet (se “Sörbygården: Bo Carlsson kovänder!”) och sedan hela den styrande konstellationen (se “Löften om Sörbygården – tystnad i KS”). Men principer är viktiga och därför är det intressant att studera och analysera hur Förvaltningsrätten resonerar.

Eller inte…

Jag kan väl direkt konstatera att min respekt och mitt förtroende för juridik och jurister inte har ökar efter att ha läst kommunens yttrande och Förvaltningsrättens beslut…

Harlitz och jag överklagade alltså kommunfullmäktiges beslut. När vi begärde inhibition framförde vi specifika skäl till att beslutet inte skulle verkställas. Vi skrev:

“En verkställighet kan leda till att:

  • boende påverkas genom förändrade boendeförhållanden eller behov av omplacering,
  • platser stängs eller hålls vakanta under en längre tid,
  • personal påverkas genom förändrade arbetsuppgifter, omplacering eller minskat behov av bemanning
  • samt förändrar faktiska förhållanden innan lagligheten har prövats.”

Om beslutet verkställdes skulle det innebära, menade Harlitz och jag, att de äldre och ofta dementa personerna på Sörbygården skulle behöva flytta från sina trygga och invanda hem och även att personalen fick lämna sin trivsamma arbetsplats. (Undersökningar visar att personalen på Sörbygården trivs väldigt bra på sin arbetsplats.) Detta är kriterier som det ska tas hänsyn till när frågan om inhibition avgörs, precis som Förvaltningsrätten skriver:

“[Inhibition] kan gälla t.ex. när det skulle vara svårt eller omöjligt att låta en verkställighet av det överklagade beslutet återgå om beslutet senare upphävs.”

Precis. Om beslutet senare upphävs, dvs när den slutliga prövningen av hela överklagandet avgörs, skulle det kunna betyda att de gamla och dementa skulle få flytta ytterligare en gång och personalen byta arbetsplats igen.

Kommunen fick möjlighet att bemöta, eller snarare bestrida, vår begäran om inhibition. De kommenterade alla andra punkter av vår överklagan, men inte ett ord om de specifika skälen till inhibitionen. Och det var ju det som det handlade om…

Är det konstigt att man börjar undra om, och tvivla på, jurister, juridiken och dess verklighetsförankring? Och logik. Eller är det helt enkelt så att kommunens jurister insåg att det inte är särskilt lämpligt att flytta gamla och dementa äldre både en och två gånger. För att inte tala om de svårigheter det innebär att flytta om personalen. Alltså låtsade de inte om de specifika skälen utan bemötte skälen för hela överklagandet. Som hade helt andra argument.

Och så läser man då Förvaltningsrättens argument… Nu ska väl juristerna på Förvaltningsrätten ställa allt till rätta, typ. Tänkte jag. Men… Så får sig tilliten och förtroendet för rättsväsendet ytterligare en törn…

Förvaltningsrättens motivering för att avslå vår begäran om inhibition lyder:

“Inhibition bör komma i fråga endast om starka skäl talar för att beslutet är olagligt och verkställighetsförbudet är ägnat att förhindra att ett allmänt eller enskilt intresse lider beaktansvärd skada”

Förvaltningsrätten behöver inte bemöta argumenten för inhibition eller om verkställighetsförbudet kan leda till “beaktansvärd skada”. Rätten har redan bestämt sig för att hela överklagan kommer att avslås – och då blir ju inhibitionen meningslös. Det är typ lika bra att börja tömma Sörbygården och flytta de gamla och personalen så fort som möjligt.

Slutorden från Förvaltningsrätten är:

“Förvaltningsrätten anser att vad som hittills har kommit fram i målet inte utgör skäl att besluta om verkställighetsförbud. Klagandenas yrkande om inhibition ska därför avslås.”

Jag kan inte hjälpa det… Vilken värld lever juridiken i?

Eller, vad är det jag inte förstår? Om Förvaltningsrätten redan nu har bestämt sig för att avslå överklagandet i sin helhet, varför inte avkunna domen direkt?

Ladda gärna ner Förvaltningsrättens beslut här och förklara för mig (i en kommentar eller i ett mejl) vad det är som jag inte förstår.

Men, en gång till. Det överklagade beslutet i kommunfullmäktige är alltså överspelat på grund av de styrande partiernas kovändning. Om de nu verkligen fullföljer Centerpartiets löfte om att stoppa ”vakanshållningen”/nedläggningen vill säga – ett beslut som oppositionspartierna (M+V+MBP+SD+L) i socialnämnden redan har fattat fyra gånger…

Kategorier:Brålanda, förvaltningsrätten, Juridik, Kommunfullmäktige 2026, Sörbygården

KF-beslutet om Sörbygården överklagat

4 maj, 2026 Lämna en kommentar

Den 22 april 2026 fattade kommunfullmäktige beslut i ärendet ”Svar på återremiss av ärende om socialnämndens åtgärdsplan 2025-12-18 för att nå balans mot tilldelad budgetram”. (Se “KF: Demokratin undergrävs…”.)

Beslutsförslaget var:

“Kommunfullmäktige noterar att Socialnämnden som svar på återremiss som beslutades 2026-03-26 §43 anger att… [och så följer socialnämndens svar, dvs oppositionspartiernas svar]”

Beslutet skulle alltså bara noteras. Det hindrade inte kommunstyrelsens ordförande Benny Augustsson (S) att lägga ett tilläggsförslag:

“Kommunfullmäktige beslutar att socialnämnden inte kan räkna med att erhålla ytterligare budgetmedel under 2026 för investering av brandskyddsåtgärd i Sörbygården då fastigheten är externt förhyrd och privatägd samt har omfattande underhållsbehov i närtid. Kommunfullmäktige uppmanar socialnämnden att fullfölja det av socialförvaltningen tidigare framlagda och beredda förslag att av brandsäkerhetsskäl omgående och tills vidare vakanshålla Sörbygården av boende i avvaktan på mer långsiktigt beslut av kommunens engagemang i fastigheten.”

Det blev också kommunfullmäktiges beslut med 23 ja-röster mot 22 nej-röster. (Anders Strand, SD, var frånvarande.) De styrande partierna, S+C+KD+MP, segrade alltså i omröstningen mot oppositionspartierna, M+V+SD+MBP+L.

Sörbygårdens äldreboende i Brålanda skulle vakanshållas, dvs läggas ned.

Redan under debatten så meddelades att Vänsterpartiet och Moderaterna skulle överklaga beslutet. Vi ansåg, tillsammans med andra partier, att beslutet antagligen inte var lagligt. Det var viktigt att Förvaltningsrättens jurister fick titta på beslutet och avgöra om det var lagligt eller inte.

Först idag blev fullmäktiges protokoll justerat. Det innebar att beslutet äntligen kunde överklagas till Förvaltningsrätten i Göteborg. Sagt och gjort, överklagandet skickades in i eftermiddag. Förvaltningsrätten ska nu, som det heter mer formellt, laglighetspröva kommunfullmäktiges beslut.

Bakom denna överklagan står Henrik Harlitz (M) och Stefan Kärvling (V), igen. (Se “Nästa: Förvaltningsrätten i Göteborg”.) Vi begärde samtidigt att det överklagade beslutet inte ska få verkställas, så kallad inhibition. Det kan nämligen ta lång tid innan Förvaltningsrätten fattar beslut i ärenden som ska laglighetsprövas. Begär de klagande inhibition av beslutet så behandlas denna begäran snabbare. Beslutar Förvaltningsrätten sedan om inhibition så får inte fullmäktiges beslut verkställas förrän rätten har prövat saken slutligt. Inhibitionen fungerar som en ”pausknapp” för att förhindra orättvisa och orimliga konsekvenser, konsekvenser som i efterhand kan vara omöjliga att rätta till.

Här följer Henrik Harlitz (M) och Stefan Kärvlings (V) överklagande. (Personuppgifter är borttagna.)

===

Överklagande till Förvaltningsrätten

xx

Förvaltningsrätten i Göteborg
Box 53197
400 15 Göteborg

Klagande:
Henrik Harlitz
Stefan Kärvling

Beslut som överklagas

Kommunfullmäktiges i Vänersborg beslut den 22 april 2026, ärende 19, § 85,
 ”Svar på återremiss av ärende om socialnämndens åtgärdsplan 2025-12-18 för att nå balans mot tilldelad budgetram”.

Det överklagade beslutet avser det antagna tilläggsyrkandet från S, C, KD och MP, som hade följande lydelse:

“Kommunfullmäktige beslutar att socialnämnden inte kan räkna med att erhålla ytterligare budgetmedel under 2026 för investering av brandskyddsåtgärd i Sörbygården då fastigheten är externt förhyrd och privatägd samt har omfattande underhållsbehov i närtid. Kommunfullmäktige uppmanar socialnämnden att fullfölja det av socialförvaltningen tidigare framlagda och beredda förslag att av brandsäkerhetsskäl omgående och tills vidare vakanshålla Sörbygården av boende i avvaktan på mer långsiktigt beslut av kommunens engagemang i fastigheten.”

Yrkande

Klagande yrkar att Förvaltningsrätten upphäver kommunfullmäktiges beslut enligt 13 kap. 8 § kommunallagen (2017:725), eftersom beslutet inte har tillkommit i laga ordning och dessutom överskrider fullmäktiges kompetens.

Yrkande om inhibition

Vi yrkar att Förvaltningsrätten tills vidare beslutar att det överklagade beslutet inte får verkställas (inhibition).

Skäl för inhibition

Det överklagade beslutet innebär att socialnämnden ska vidta konkreta åtgärder i verksamheten, bland annat avseende hanteringen av Sörbygården. Beslutet riskerar därmed att få omedelbara och praktiska konsekvenser för verksamheten.

En verkställighet kan leda till att:

  • boende påverkas genom förändrade boendeförhållanden eller behov av omplacering,
  • platser stängs eller hålls vakanta under en längre tid,
  • personal påverkas genom förändrade arbetsuppgifter, omplacering eller minskat behov av bemanning
  • samt förändrar faktiska förhållanden innan lagligheten har prövats.

Samtidigt görs i överklagandet gällande att beslutet:

  • inte har tillkommit i laga ordning enligt 5 kap. 26 § kommunallagen, samt
  • innebär ett överskridande av kommunfullmäktiges befogenheter enligt 6 kap. 6 § kommunallagen.

Det finns därmed en påtaglig sannolikhet för att beslutet kommer att upphävas. Vid en samlad bedömning väger intresset av att avvakta med verkställighet tyngre än intresset av att beslutet genomförs omedelbart. Det finns därför skäl att besluta om inhibition.

Grunder för överklagandet

1. Beslutet har inte tillkommit i laga ordning

Enligt 5 kap. 26 § kommunallagen (2017:725) ska ett ärende innan det avgörs av fullmäktige ha beretts av berörd nämnd eller av fullmäktigeberedning.

Vid sammanträdet lades ett nytt tilläggsyrkande fram under pågående sammanträde av S, C, KD och MP. Tilläggsyrkandet, som antogs av kommunfullmäktige, innehöll nya och självständiga beslutspunkter avseende Sörbygården. Beslutspunkterna tillförde nya materiella ställningstaganden om hur socialnämnden skulle bedriva sin verksamhet. Det var ett nytt sakligt ställningstagande med direkta verksamhetsmässiga konsekvenser. De klagande menar att beslutsförslaget inte hade beretts i den ordning som krävs enligt kommunallagen. Att socialnämnden tidigare behandlat sin åtgärdsplan innebär inte att just detta beslutsinnehåll varit föremål för fullmäktigeberedning.

Att ärendet i övrigt återkommit efter återremiss innebär inte att nya beslutspunkter automatiskt kan införas under sammanträdet utan särskild beredning.

Beslutet har därmed inte tillkommit i laga ordning.

2. Beslutet innebär ett nytt ärende som inte framgått av kallelsen

Enligt 5 kap. 15 § kommunallagen ska kallelsen innehålla uppgift om de ärenden som ska behandlas.

Det ärende som var föremål för fullmäktiges behandling avsåg socialnämndens återrapportering av åtgärdsplan. Det tilläggsyrkande som antogs förändrade dock ärendets karaktär genom att införa nya ekonomiska begränsningar och ge direktiv i konkreta verksamhetsfrågor som vakanshållning av boendeplatser. Detta går utöver den allmänna frågan om socialnämndens åtgärdsplan och utgör i realiteten ett nytt ärende eller en ny beslutspunkt som inte tydligt framgått av kallelsen.

Ledamöter och allmänhet har därmed inte haft möjlighet att i förväg ta del av vad som faktiskt skulle beslutas.

Ett sådant nytt ärende får inte avgöras utan beredning enligt 5 kap. 26 § kommunallagen.

3. Beslutet överskrider kommunfullmäktiges kompetens

Enligt 6 kap. 6 § kommunallagen ansvarar varje nämnd för verksamheten inom sitt område. Socialnämndens reglemente anger att nämnden själv ansvarar för verksamhetens genomförande inom de mål och ramar som fullmäktige beslutar.

Genom att besluta att socialnämnden ska fullfölja ett visst, tidigare framlagt förvaltningsförslag om att vakanshålla Sörbygården av boende, har fullmäktige gått längre än att ange mål, ekonomiska ramar eller riktlinjer. Beslutet innebär i stället ett konkret operativt ingripande i nämndens löpande verksamhetsansvar och ett direkt ställningstagande i en specifik verksamhetsfråga.

Detta står enligt de klagande i strid med den ansvarsfördelning som följer av kommunallagen samt av socialnämndens reglemente, där nämnden ansvarar för verksamhetens ändamålsenlighet och genomförande.

Kommunfullmäktige har därmed överskridit sin kompetens.

4. Formuleringen ”uppmanar” förändrar inte beslutets rättsliga innebörd

I det överklagade beslutet anges att kommunfullmäktige ”uppmanar socialnämnden att fullfölja” ett visst förslag avseende Sörbygården. Det kan vid en första anblick framstå som att detta inte utgör ett bindande beslut utan endast ett politiskt uttalande. En sådan tolkning är emellertid inte avgörande i en laglighetsprövning. Vid bedömningen bör hänsyn tas till beslutets faktiska innebörd och funktion, inte enbart dess språkliga utformning.

I detta fall:

  • har uppmaningen antagits som en del av ett formellt fullmäktigebeslut,
  • riktar sig till en specifik nämnd i ett konkret verksamhetsärende,
  • avser en bestämd åtgärd (vakanshållning av en viss verksamhet),
  • och ges i ett sammanhang där fullmäktige samtidigt uttalar ekonomiska begränsningar.

Formuleringen saknar därmed karaktären av ett allmänt politiskt ställningstagande och framstår istället som ett direktiv i ett enskilt verksamhetsärende. Även om ordet ”uppmanar” används, innebär beslutet i praktiken att socialnämnden förväntas verkställa en viss åtgärd. Nämndens handlingsutrymme begränsas därmed på ett sådant sätt att beslutet får reell styrverkan.

Det är vidare av betydelse att:

  • beslutet avser en fråga som ligger inom nämndens ansvar enligt 6 kap. 6 § kommunallagen, och
  • inte föregåtts av någon ändring av nämndens reglemente enligt 6 kap. 44 § kommunallagen.

Kommunfullmäktige kan inte genom att välja en mjukare språklig formulering kringgå den kompetensfördelning som följer av kommunallagen. Avgörande är därför inte om beslutet formellt benämns som en ”uppmaning”, utan att det i praktiken innebär ett ingripande i nämndens operativa ansvar.

Beslutet är därmed att bedöma som ett överskridande av fullmäktiges befogenheter.

Sammanfattning

Beslutet är olagligt eftersom:

  1. det inte har beretts i enlighet med 5 kap. 26 § kommunallagen,
  2. fullmäktige har ingripit i socialnämndens operativa ansvarsområde i strid med 6 kap. 6 § kommunallagen, samt
  3. beslutets innehåll går utöver vad som framgått av kallelsen enligt 5 kap. 15 §.

Vi begär därför att beslutet upphävs enligt 13 kap. 8 § kommunallagen.

Vänersborg 2026-05-04
Henrik Harlitz Stefan Kärvling

===

Anm. Förvaltningsrätten avslog yrkandet om inhibition – se ”Sörby: Avslag på inhibition”.

Kategorier:Allmänt Vänersborg, förvaltningsrätten, Juridik, Kommunfullmäktige 2026, Sörbygården