Arkiv

Archive for the ‘Samhällsbyggnadsnämnden’ Category

VA och utsläppen 2018

9 december, 2019 Lämna en kommentar

Va? VA? Japp, det ska handla om vatten och avlopp. Och utsläpp.

I stort sett alla som bor i någon av Vänersborgs tätorter är anslutna till det kommunala VA-nätet. Det finns nedgrävda VA-ledningar överallt och “kors och tvärs” under våra gator och vägar osv. Och det är väl tur, det gör så att vattnet kommer när man vrider på kranarna och bajset försvinner när man spolar på toaletterna. Och att det inte är bajsvattnet som kommer ut i kranarna. Ledningarna för vatten respektive avlopp är som tur är separerade.

Det finns två vattenverk i Vänersborg – ett vid Skräcklan och ett vid Rörvik på dalslandskusten norr om Sikhall. Avloppsreningsverken ligger på Holmängen och i Brålanda. För det mesta fungerar allt som det är tänkt. Då renas avloppsvattnet på ett godkänt sätt enligt de lagar och förordningar som finns. Bajset och andra föroreningar tas om hand och det renade vattnet släpps ut i Vänern eller i Frändeforsån.

Ibland blir det emellertid lite fel. Ibland släpps orenat avloppsvatten ut. Det kallas bräddning. Det kan bero på att ledningsnät eller reningsverk är överbelastade och vattenmängden är större än vad VA-systemet klarar av, t ex vid kraftigt regn. Under år 2016 brann det t ex i ett ställverk i centrala Vänersborg, vilket gjorde att verket på Holmängen blev utslaget i 20 timmar. Under den tiden bräddade verket 8.000 kbm. Avloppsvattnet flöt ut i Vänern och Göta älv… Vid ett annat tillfälle bräddades det också i Ryrsjön 2016, 339 kbm.

Även 2018 bräddades det i de kommunala ledningarna och avloppsverken. Det står beskrivet i miljörapporterna som publiceras varje år för de två avloppsreningsverken.

Sammanlagt beräknas ca 163 kbm (på ett ställe står det 203 kbm) ha bräddat till Vänerns utlopp i Göta älv från Holmängens avloppsreningsverk år 2018. Bräddningarna inträffade i samband med regn. Även från Brålandas avloppsreningsverk bräddades det förra året. Totalt beräknas 2.730 kbm ha bräddat till Frändeforsån via Dahlbergs å ut i Vänern.

Det kan konstateras att det var ganska få bräddningar förra året, men tittar man på volymerna som släpps ut i Vänern och andra vatten i kommunen så överstiger mängden många gånger om den mängd som riskerar att släppas ut från ett enskilt avlopp. Som dessutom kanske ligger mitt i skogen långt från sjöar och vattendrag.

Men det är ju också så, och det kanske är ännu viktigare att ha i minnet, att när avloppsreningsverken fungerar som de ska så släpps det ändå ut ämnen i Vänern och Frändeforsån. Och det är inte bara fosfor och kväve som ”rinner genom” avloppsreningsverken utan också mikroplaster, medicinrester, tungmetaller och kemikalier.

Enligt Miljörapporterna 2018 för Holmängens och Brålandas avloppsreningsverk var det totala utsläppet, inklusive bräddning, 1,07 ton fosfor och 61,1 ton kväve. 

Det släpptes också ut följande från reningsverken (i kg/år):

Den kommunala VA-lösningen har med andra ord sina brister… Och det är nog faktiskt så att små enskilda avloppslösningar, som finns på landsbygden, fungerar alldeles utmärkt. Forskning visar t ex att skog och mark (markretention) binder fosfor och gör att markbakterierna sätts i arbete. Det är det här som sker när enskilda avlopp har sina utsläppspunkter i skog och mark.

Så återigen påminns man om bibelcitatet grandet i din broders öga och bjälken i ditt eget när man tittar på miljö och hälsas och samhällsbyggnads jakt på enskilda avloppsanläggningar… En jakt som fortfarande pågår i Vänersborgs kommun…

Peter Ridderstolpe (tekn lic. i tillämpad ekologi, seniorkonsult på Water Revival Systems och expert på små avlopp) skrev så här i Svenska Dagbladet tidigare i höstas (se SVD 2019-09-07, “Överkrav på avlopp drabbar husägare”):

“Mitt råd till dig som arbetar på kommunerna är: Följ miljöbalken! Ställ bara krav som du själv kan motivera ur miljö- och kostnadssynpunkt. Ditt fokus ska ligga på att fastighetens avlopp erhåller ett sammantaget fullgott och robust skydd för människors hälsa, miljön och för en god hushållning med naturresurser. I normalfallet är markbaserad rening den bästa tekniken för att uppnå dessa grundläggande krav.”

För övrigt måste framtidens avloppssystem, precis som övrig avfallshantering, bygga på, och jag citerar Ulf Svensson (GP 15 maj, ”Sluta spola bort våra avlopp med dricksvatten”):

”hushållning, sortering och återvinning. Vi talar om cirkulära ekonomiska system som inte tär på lagerresurser utan låter allt cirkulera i genuina kretslopp.”

Det är precis detta som Solvarm utvecklar i sina naturhus på Sikhall.

Det händer saker på Mariedal!!

23 november, 2019 Lämna en kommentar

I tisdags höll journalisten och författaren Roger Olsson ett föredrag i Vänersborgs museum. Föredraget arrangerades av Naturskyddsföreningen och det handlade om skogens påverkan på klimatet. (Se “Skogen, skogsbruket och klimatet”. Om du missade föredraget så finns det en äldre version på YouTube – se “Boreala skogar och klimatförändringar”.) 

Det är ett välkänt faktum att skogar minskar mängden koldioxid i luften, sk kolsänkor. Det beror på att kolet (koldioxiden) från atmosfären används vid uppbyggnaden av biomassan. Skogar lagrar dessutom stora mängder kol i marken. Barrskogarna i norra Nordamerika, Europa och Ryssland har större betydelse som kolförråd i världen än de tropiska regnskogarna.

Omvänt frigörs koldioxid när skogar avverkas. Samtidigt som det inte sker någon fortsatt upptagning av koldioxid från luften, eftersom träden inte finns kvar. Kalhyggen är helt enkelt klimatbovar. Det är naturligtvis dessa fakta som har gett upphov till de starka reaktionerna när regnskogen skövlas i allt snabbare takt i t ex Bolsonaros Brasilien.

Allt det här är som sagt välkänt. I varje fall utanför kommunhusets väggar i Vänersborg. Kanske finns det kunskap om skogar och deras betydelse för klimatförändringar i kommunhuset också, men det är lite osäkert eftersom tecken på vetskapen lyser med sin frånvaro i de styrande partiernas praktiska politik. (Vilket märkligt nog inkluderar miljöpartiet i Vänersborg.) För i Vänersborg huggs som bekant skogar ner både i Blåsut (Kindblomsvägen) och på Mariedal (Mariedal Östra) – och fler skogar (Påfågelskogen) och skogsdungar (vid Mariedalskolan) står på tur.

Och det är knappt några politiker som bekymrar sig om skogarnas betydelse för klimatet. Det hörs inga protester, det framförs inga betänkligheter. Tvärtom. Betongpartierna (asfaltpartierna är kanske mer passande?) kör bara på – skogarna ska bort och villor ska byggas. Det är nästan så att man kan tro att klimatförändringar är någon annans problem, inte vårt, inte Vänersborgs…

Och skogsarbetarna, som avverkar skogen i Mariedal Östra, är effektiva. När jag tog några fotografier förra fredagen (se “Snart är skogen på Mariedal borta…”) fick jag gå åtminstone 5 minuter på skogsstigarna innan jag kom till platsen för avverkningen.

Igår, en vecka senare, behövde jag inte gå på några stigar alls. Det fanns nämligen inga kvar – skogen och därmed stigarna var borta…

Det var ärligt talat deprimerande.

Det finns grupper, samverkansorgan, institutioner, kommittéer i kommunen, ja till och med en egen nämnd, som sysslar med miljöfrågor. De producerar varje år en försvarlig mängd dokument, planer, policies, principer och program. Men man kan undra om någon av dom någonsin har tittat på och funderat på det här med avverkningen av Mariedalskogen, och de andra skogarna i kommunen. Har någon av dom t ex räknat på hur mycket koldioxid som frisätts genom att skogen i Mariedal huggs ner? Eller på hur mycket koldioxid som kommer att produceras när husen byggs, eller när de nya villaägarna tar sig till jobbet?

Och har Vänersborg egentligen något reellt klimatarbete? Eller något seriöst klimatmål? Jag tror inte det.

Träden runt Mariedalskolan står däremot fortfarande kvar. Inget har hänt under veckan. Men det är väl i och för sig bara en tidsfråga… Enligt rykten så kommer i varje fall inte några sprängningar att utföras i år. Det skulle förresten se ut om Förvaltningsrätten förklarade att fullmäktiges beslut var olagligt – och samhällsbyggnadsförvaltningen redan hade verkställt det… (Se “Överklagan till Förvaltningsrätten”.)

Däremot har ett antal arbetare intagit skolgården på Mariedalskolan. Till allas överraskning. I varje fall för personal och elever på Mariedalskolan… De hade enligt uppgift inte en aning om att samhällsbyggnadsförvaltningen hade något på gång på skolan…

Det är arbetare som är utskickade av samhällsbyggnadsförvaltningen för att göra om de tre lekplatserna (aktivitetsområdena) på skolan. Och det är självklart en vällovlig gärning. Barnen och eleverna på våra förskolor och skolor ska naturligtvis ha bra utemiljöer. Och jag tror mig veta att det fanns en del att göra med lekplatserna.

Men…

Borde inte samhällsbyggnadsförvaltningen ha lärt sig av sina nyligen begångna misstag…? Borde inte personalen ha informerats om att det skulle ske ett arbete med och på lekplatserna? Borde inte utformningen av lekplatserna ha skett i dialog och samverkan med skolans personal…? Och inte bara det, Mariedalskolan har ett väl utvecklat elevrådsarbete. Och en del i elevrådets verksamhet har bland annat varit att skissa på hur eleverna vill att lekplatserna ska utformas… Har samhällsbyggnadsförvaltningen lyssnat på eleverna?

Sedan kan det ju hända saker på en skolenhet som kan vara bra för utomstående, t ex samhällsbyggnadsförvaltningen, att veta. Som att särskolan (2 av 3 avdelningar) har flyttat till nya lokaler utanför Mariedalskolan, till gamla habiliteringen. (Den 3:e avdelningen ska också flytta.) Och att det då vore bra att veta det när lekplatserna på skolan utformas…

Det kan väl också nämnas att Mariedalskolan har blivit av med ett träd på sin skolgård… Och varför inte, det är ju ett populärt drag från kommunen i dessa tider… Det var en björk som togs ner, en uppskattad björk som gav skugga vid soliga dagar och som var centrum för “kurragömma-lekar”. Den togs bort utan förvarning, och naturligtvis utan information eller dialog. Var den gammal och rutten? Ingen vet… I varje fall inte på Mariedalskolan…

Sedan skulle man väl rent allmänt kunna konstatera att kommunen, i stället för att bedriva en aktiv betong- och asfaltpolitik, borde plantera träd där det går, även på skolgårdar. Varje träd är en kolsänka och varje träd hjälper till att förbättra lokalklimatet.

Sedan kan man ju undra om det denna gång har gjorts någon risk- och konsekvensanalys innan arbetet på skolgården, under skoltid, med massor av elever i rörelse på skolgården, har satt igång… För är det barn i närheten av större maskiner så torde det vara självklart med en riskanalys. Eller…?

För övrigt tycks fortfarande inte risk- och konsekvensanalysen, eller vad man ska kalla den (se “Mariedal: Konsekvensanalysen är här!”), med titeln “Effekt- och konsekvensanalys – nya villatomter i kv. Skäppan samt ombyggnation av Furuvägen” vara diarieförd. Trots att den var stämplad den 4 november. Jag har inte sett den i kommunens postlistor som skickas ut i stort sett dagligen. (Självklart finns det en risk att jag har missat den.)

Repetition sägs vara kunskapens moder. Men det är väl inte misstagen som ska upprepas – och repeteras…?

Mariedal: Konsekvensanalysen är här!

9 november, 2019 2 kommentarer

“Sent ska syndaren vakna…”

I onsdags morse, innan jag ens hunnit dricka dagens första kopp kaffe, damp det ner ett mail från samhällsbyggnadsförvaltningen i min digitala brevlåda. Det var en konsekvens- och riskanalys av arbetena och åtgärderna kring Mariedalskolan. (Se “Mariedal: Ingen konsekvensanalys!”.)

Det var sent, alldeles för sent. Riskanalysen borde ha legat med i de handlingar som utgjorde underlag för kommunfullmäktiges beslut den 22 maj i år… (Se “Vad sa politikerna om Mariedal?”.)

Sent i tisdags eftermiddag i förra veckan (29 oktober) efterfrågade jag i ett mail den skriftliga konsekvens- och riskanalysen från samhällsbyggnadsförvaltningen. Enligt nämndens ordförande skulle den ju göras efter fullmäktiges beslut men innan arbetet vid Mariedalskolan satte igång. (Se “Vad händer vid Mariedalskolan?”.)

Det fanns ingen konsekvens- och riskanalys i förra veckan. Men i onsdags (6 november), drygt en vecka senare, kom den alltså… Det har uppenbarligen varit ett högt tempo på förvaltningen den senaste veckan. Konsekvens- och riskanalysen har arbetats fram i rask takt, det märks. Rapporten är daterad i måndags, den 4 november. Den är så färsk att den inte ens hann diarieföras i måndags eller tisdags. Och vad jag kan se var den inte ens diarieförd när den skickades till mig. Kanske blev den det senare i veckan…

Rapporten har titeln “Effekt- och konsekvensanalys – nya villatomter i kv. Skäppan samt ombyggnation av Furuvägen”. Det är en detalj kanske, men jag har aldrig hört talas om en “effekt- och konsekvensanalys”. Jag fick inte heller någon träff på google med denna ordsammansättning. Effektanalys är för övrigt något helt annat än vad det ska handla om här. (Se “Vad är effektanalys?”.)

Det var ingen bra start på rapporten, klar alldeles för sent och en felaktig rubrik… Det är nog så att förvaltningen inte är så van att skriva konsekvens- och riskanalyser. Det framgår tyvärr av hela rapporten.

Så här säger Arbetsmiljöverkets föreskrifter om systematiskt arbetsmiljöarbete:

”När ändringar i verksamheten planeras, skall arbetsgivaren bedöma om ändringarna medför risker för ohälsa eller olycksfall som kan behöva åtgärdas”.

En riskbedömning ska göras när det planeras ändringar och utgå från ändringarna och de eventuella risker för ohälsa och olycksfall som dessa kan medföra.

Riskbedömningen ska enligt Arbetsmiljöverket göras i tre steg (se broschyren “Riskbedömning inför ändringar i verksamheten”):

    • “Precisera den planerade ändringen (Vad består ändringarna av? Var ska ändringarna genomföras? Vilka arbetstagare eller grupper av arbetstagare berörs?)”
    • “Gör riskbedömningen (Vilka risker innebär ändringarna? Är riskerna allvarliga eller inte?)”
    • “Åtgärda (Vilka åtgärder ska genomföras? När ska åtgärderna vara genomförda? Vem ser till att åtgärderna genomförs?)”

    Samhällsbyggnadsförvaltningens perspektiv är inte det perspektiv som en riskbedömning ska ha enligt Arbetsmiljöverket. Det är ett annat. Samhällsbyggnadsförvaltningens perspektiv utgår inte från arbetstagarna, dvs elever, pedagoger och skolpersonal. Det handlar framförallt om varför det är viktigt att tillskapa tre villatomter.

    Så är en av rapportens två syften att:

    “kartlägga eventuella effekter och konsekvenser av att … utnyttja befintlig byggrätt och tillskapa tre villatomter att erbjuda villatomtkön”

    Det är onekligen så att man höjer lite på ögonbrynen – risker med att erbjuda tre villatomter i villatomtkön? Vad har det med den framtida trafiksituationen för nästan 500 barn och elever att göra? Och vad har det att göra med de kommande sprängningarna alldeles vid Mariedalskolan? Det har blivit fel redan i syftet.

    Det andra syftet med rapporten är att:

    “kartlägga eventuella effekter och konsekvenser av att vidta åtgärder för att räta ut Furuvägen enligt styckningsplanen”

    Detta syfte är ganska ok. Men redan här vill jag påpeka en sak om Furuvägen som förvaltningen tycks ha missat helt i rapporten. Som det ser ut nu är Furuvägen förvisso krokig, men den går bara upp till Mariedalskolans personalparkering. Sedan är det stopp, det är bara en GC-väg som går vidare från parkeringen. I det liggande förslaget ska Furuvägen bli en genomfartsgata, med ökad trafik som följd. Detta missar rapporten, och då torde faktiskt förutsättningen för en stor del av riskbedömningen vara felaktig.

    Det saknas också flera syften, det är bara att jämföra med Arbetsmiljöverkets föreskrifter ovan. Det är nog så, tyvärr, att samhällsbyggnadsförvaltningen har missat hela tanken och syftet med konsekvensanalyser och riskbedömningar…

    Framställningen från samhällsbyggnadsförvaltningen delas in i långsiktiga och kortsiktiga effekter och konsekvenser.

    I de långsiktiga effekterna och konsekvenserna börjar förvaltningen med att beskriva villatomtkön. Det hör som sagt inte hit. Sedan kommer ett avsnitt om grannarna i villorna. Förvaltningen skriver:

    “De som idag bor i kvarteret Skäppan får nya grannar vilket såklart kanske inte mottas positivt”

    Men enligt samhällsbyggnads har kommunen rätten på sin sida… Förvaltningen visar dock återigen tydligt att den har missuppfattat syftet. Det ska inte göras några värderingar i en riskbedömning om vem som har moralisk eller juridisk rätt eller fel. Riskbedömningen ska ställa de två frågor som Arbetsmiljöverket redovisar ovan:

    “Vilka risker innebär ändringarna? Är riskerna allvarliga eller inte?”

    Och det missar förvaltningen.

    Förvaltningen tar upp den intressanta frågan om skövlingen (mitt uttryck) av träd. Det spelar ingen roll enligt rapporten för:

    “brist på grönt i närområdet kan inte påstås då ett drygt 15000 kvm stort område finns knappa två minuters gångväg längre in på Furuvägen”

    Förvaltningen argumenterar igen. De som tycker att träden ska vara kvar har fel, “vi har rätt”. Den uppenbara risken med att elever, som använder skogsdungen som skolgård idag, beger sig längre från skolan med de risker det innebär nämns inte i rapporten.

    Trafiksäkerheten analyseras också. Rapporten koncentrerar sig då till största delen på föräldrars beteende. Det står nämligen om detta i ett skyddsrondsprotokoll som samhällsbyggnadsförvaltningen har läst:

    “vårdnadshavare parkerar på olovligen och blir hotfulla när personal (skolans?) påtalar fel i deras parkerings- och körbeteende”

    Varför läser samhällsbyggnads skyddsrondsprotokoll istället för att samtala med Mariedalskolan? Och visst, det kan säkert vara ett problem med vissa parkerande föräldrar, men vad har det med saken att göra? Det är ju förändringarnas konsekvenser som ska behandlas och analyseras. Det är riskerna med de planerade förändringarna som samhällsbyggnads ska riskbedöma.

    Men utifrån dessa föräldrar argumenterar förvaltningen:

    “En uträtning av Furuvägen och tre nya villatomter kan omöjligen ge ytterligare negativa konsekvenser i att bilister anser sig ha rätten att felparkera vid lastbryggan och handikapp-/taxiparkeringen.”

    Vi har rätt, alla andra har fel… Och så behöver inte förvaltningen göra någon riskbedömning…  Och då behöver inte heller några åtgärder vidtas…

    Fast visst kan man undra var t ex förvaltningen anser att av- och påstigning till skolan ska ske. På parkeringsplatsen? Men vad skulle det i så fall innebära för risker?

    Det finns tydligen inga risker med förvaltningens gatuplaner:

    “Den nya dragningen av Furuvägen är tänkt att gynna cyklister och gångtrafikanter då körbanan skulle få minsta möjliga mått, dels för att hålla ner hastigheten då gatan upplevs smal för bilisten, dels för att låta cyklande och gående få mer plats.”

    Jag har lite svårt att se att en smal gata med automatik ger mer plats till cyklande och gående och även att bilar kör långsammare. Men förvaltningen har bestämt sig, vår lösning är bäst. Det finns inga risker. Allt blir bra. Förvaltningen kanske har rätt, men det skulle ha varit intressant att veta hur har den kom fram till slutsatsen.

    Förvaltningen avslutar trafikavsnittet:

    “Tre hushåll kan på sikt inte heller anses bidra till en väsentlig ökad trafikmängd på berörd gata.”

    Här missar rapporten att en stor förändring av exploateringen blir att Furuvägen blir en genomfartsgata, och inte en återvändsgata som tidigare. 

    Och så avslutar samhällsbyggnadsförvaltningen sin rapport med de kortsiktiga konsekvenserna. Och som vanligt hittas inga risker och det argumenteras mot dom som eventuellt kan hitta sådana…

    Det kommer säkert att bli en ökad ljudnivå och tunga maskiner under projekteringstiden, skriver förvaltningen. Och då kan området:

    “säkerligen upplevas lite stökigt visuellt under tiden. Detta är endast för en kort tid och bör inte föranleda långsiktiga konsekvenser för varken boende, skolbarn eller personal vid skolan.”

    Området som ska “projekteras” ligger alldeles vid Mariedalskolan. Det rör sig hundratals barn och elever till och från skolan, på skolområdet vid raster osv – skulle det inte innebära några risker? Jag blir nästan matt. Och så reduceras riskerna till att det blir “stökigt visuellt” och “endast för en kort tid”…

    Det är ju, återigen, själva syftet med en riskbedömning att lyfta fram riskerna. Och åtgärda dem…

    Förvaltningen “överträffar sig själv” när det analyserar konsekvenserna av sprängningarna. Här visas en nedlåtande syn på “de andra” – de okunniga, dvs föräldrar, elever, skolpersonal, vänersborgare, bloggare osv.

    “Sprängning för att dra fram nya VA-ledningar och den nya dragningen av vägen kan skapa många frågetecken hos den okunnige.”

    Det är nämligen så att samhällsbyggnadsförvaltningens tekniska enhet har rätt, och alla andra okunniga fel. Samhällsbyggnadsförvaltningen anlitar nämligen:

    “extern kompetens som genomför denna typ av arbeten frekvent. Utifrån deras utlåtande så ska detta vara ett enkelt utfört arbete och ska inte bidra till några längre konsekvenser för varken samhället eller den enskilde.”

    Och blir det några problem så är det, ja vad då?:

    “Uteslutningsvis så är det endast en kortsiktig konsekvens genom det själsliga besvär och oro det kan skapa under själva sprängningstiden.”

    “Själsliga besvär”? Vad är det för uttryck? Vi pratar om flera hundra barn och elever som vistas bara några tiotal meter, och knappt det, från exploateringsområdet – där det bland annat ska sprängas. Och om nu elever och andra får “själsliga besvär och oro” så är riskbedömningens uppgift att eliminera dessa risker. Det är frågan som en sådan här konsekvens- och riskanalys ska svara på.

    Och till sist:

    “När sprängningsarbetet är över anses det inte föreligga någon anledning för fortsatt oro.”

    Är det bara jag som känner mig “dumförklarad”?

    Arbetsmiljöverket menar att en riskbedömning ska göras i tre steg.

    Samhällsbyggnadsförvaltningen har delvis gjort steg 1, dvs preciserat den planerade ändringen. Men den har i den konkreta analysen missat att det handlar om ett hundratal barn och elever, som alla är under 12 år. Den har också missat att Furuvägen blir en genomfartsgata.

    I det andra steget ska en riskbedömning göras. Enligt rapporten finns det knappast några risker och finns det några så negligeras eller förminskas dom. Ja, egentligen analyserar ju dokumentet inte alls om det finns några risker. Det är liksom inte förvaltningens syfte…

    Det tredje steget i Arbetsmiljöverkets “trappa” var att se till att åtgärder vidtas för att eliminera riskerna. Eftersom det inte finns några risker så behöver inte heller några åtgärder vidtas.

    Och det är väl detta som är pudelns kärna. Det finns inte tid till att vidta några åtgärder – fällningen av träd och sprängningarna måste komma igång. Inga risker – inga åtgärder – arbetet kan börja…

    Den här konsekvens- och riskanalysen från samhällsbyggnadsförvaltningen duger inte. Kommunen kan inte behandla sina invånare på det här sättet. Och här pratar vi också om de “allra minsta”. Det går inte att producera ett dokument lätt och snabbt – för syns skull. Riskanalyser är viktiga – de handlar om att eliminera riskerna för arbetstagarna, för människorna.

    Gör om! Respektera vänersborgarna! Respektera barn, elever, föräldrar och personal på Mariedalskolan.

    PS. Här kan du ladda ner “Effekt- och konsekvensanalys – nya villatomter i kv. Skäppan samt ombyggnation av Furuvägen” .

    Mariedal: Ingen konsekvensanalys!

    3 november, 2019 Lämna en kommentar

    I början på veckan kunde vi läsa i TTELA (se “Nu faller träden vid Mariedalsskolan”):

    ”Skogsdungen precis norr om Mariedalsskolan i Vänersborg ska omvandlas till tre villatomter.”

    “Omvandlingen” är en konsekvens av fullmäktiges beslut den 22 maj 2019. Då fick samhällsbyggnadsnämnden en utökad exploateringsbudget för att skapa 2-3 nya småhustomter vid korsningen Furuvägen-Ollenicklas väg nära Mariedalskolan.

    Nu ska arbetet påbörjas. Träden ska tas ner, skogsdungen ska bort. Det är för övrigt något som tillhör vanligheterna nu för tiden i Vänersborg. Under det styre, där miljöpartiet ingår för andra mandatperioden i följd, har eller ska i stort sett alla skogar i staden huggas ner – Kindblomsvägen, Mariedal Östra, Påfågelsskogen… Det hjälper inte att kommunens ekologer verkar ha en liten annorlunda syn… (Bildkälla: Instagram 11 sept.)

    Efter att träden har skövlats vid Mariedalskolan ska det sprängas. Stefan Parnebo, på kommunens tekniska avdelning, sa till TTELA:

    “Jobbet innebär mycket sprängning och det är nära skolan så vi måste vara försiktiga.”

    I fullmäktigedebatten i maj yrkade jag på återremiss av ärendet. Underlaget var enligt min uppfattning ofullständigt. Samhällsbyggnadsnämndens planer hade inte kommunicerats med Mariedalskolan, varken med rektor, personal, elever eller föräldrar. Det hade följaktligen inte hållits någon dialog med dessa parter. Det hade inte heller gjorts någon riskanalys av konsekvenserna för trafiksituationen av de föreslagna åtgärderna.

    Det var bara vänsterpartiets och medborgarpartiets ledamöter som ansåg detta…

    Miljöpartisten Anders Wiklund, tillika samhällsbyggnadsnämndens ordförande, sa:

    ”jag är övertygad om att när det finns ett beslut om att det ska ske en exploatering, att den här samverkan som Stefan önskar ska ske eller som ska ske, kommer att bli av.”

    Och sedan:

    “efter [fullmäktiges beslut] så skall jag lova att se till att det blir en så bra samverkan som möjligt tillsammans med andra i den här frågan.”

    Wiklund, och tydligen i stort sett hela kommunfullmäktige, menade att dialog och samverkan ska ske efter beslutet. Men så är det inte, så ska det inte vara. I Arbetsmiljöverkets föreskrifter om systematiskt arbetsmiljöarbete och allmänna råd om tillämpningen av föreskrifterna så står det:

    ”8 § När ändringar i verksamheten planeras, skall arbetsgivaren bedöma om ändringarna medför risker för ohälsa eller olycksfall som kan behöva åtgärdas. Riskbedömningen skall dokumenteras skriftligt. I riskbedömningen skall anges vilka risker som finns och om de är allvarliga eller inte.”

    I broschyren ”Så kan du som politiker hantera arbetsmiljöfrågor”, också från Arbetsmiljöverket, så står det, riktat till de politiker som beslutar:

    ”Se till att konsekvenserna för arbetsmiljön bedöms vid planerade förändringar innan dessa genomförs. … Efter en undersökning ska risker bedömas och åtgärdas.”

    Lagen är tydlig. Dialog och samverkan ska ske före ett beslut.

    Jag överklagade fullmäktiges beslut till Förvaltningsrätten i Göteborg. Men rättvisans kvarnar mal långsamt. Rätten har fortfarande inte behandlat min överklagan…

    Men det struntar naturligtvis kommunen i. Förvaltningsrätter, domar, juridik – vaddå…? Kommunen väntar inte på någon dom – det ska huggas och sprängas.

    Men konsekvens- och riskanalysen då? Det lovade ju nämndens ordförande Anders Wiklund, miljöpartiet, från talarstolen i fullmäktige att den skulle genomföras – när kommunfullmäktige fattat sitt beslut. Och barn- och utbildningsnämndens ordförande Mats Andersson (C) sa också från talarstolen:

    “Och jag har inget skäl som barn- och utbildningsnämndsordförande att misstro samhällsbyggnadsförvaltningen, att inte dom kommer att tillse att det här blir en bra lösning framöver för Mariedalskolans barns säkerhet i området.”

    Jag skrev i veckan som gått både till samhällsbyggnads- och barn- och utbildningsförvaltningen. 

    “Jag förutsätter att det har gjorts en konsekvens- och riskanalys innan arbetet har kommit igång. Jag skulle vilja ha den.”

    Jag har inte fått något svar från samhällsbyggnadsförvaltningen. Inte på över tre dagar… Barn- och utbildningsförvaltningen däremot skrev:

    “Någon risk- och konsekvensanalys har inte gjorts på skolan. Skolan fick information om vad som skulle göras i augusti. Konsekvenserna kring sprängningen fick de två nya rektorerna information om vid ett möte med de som skulle göra arbetet.”

    Med andra ord, det har inte gjorts någon konsekvens- och riskanalys – varken på Mariedalskolan eller samhällsbyggnadsförvaltningen. Det finns ingen skriftlig riskbedömning. Jag kan bara dra den slutsatsen att det löfte som ordförande Anders Wiklund (MP) gav i fullmäktige inte var något värt.

    Den enda som tydligen har hänt är att skolledningen på Mariedalskolan har fått reda på att inga elever får vara på baksidan under perioden som sprängningsarbetet pågår. De som ska göra arbetet har alltså meddelat detta. Och det var ju “snällt”, men det räcker inte. Inte på långa vägar…

    Det var tänkt att arbetet skulle starta denna vecka, men inget har hänt mer än att området har spärrats av och den framtida vägsträckningen markerats. Varför inget mer har hänt vet jag inte.

    Vi får se vad som kommer först, domen från Förvaltningsrätten eller motorsågarna och dynamiten. För inte lär det bli den skriftliga konsekvens- och riskanalysen…

    PS. Om det mot all förmodan kommer en skriftlig konsekvens- och riskanalys ska jag meddela mina läsare detta skyndsamt.

    Solvarm och SHB (2/2): Buccis motion

    23 september, 2019 1 kommentar

    (Anm. Det här är en direkt fortsättning på gårdagens blogg: ”Solvarm och SHB (1/2): En tillbakablick”.)

    James Bucci sitter som vänsterpartiets representant i samhällsbyggnadsnämnden. Han var inte nöjd med kommunens hantering av ärendet om Solvarm. Bucci väckte därför, med en motion, helt enkelt det ärende som Solvarm som enskild fastighetsägare inte fick väcka…

    Buccis motion behandlades den 12 september, efter en del strul. (Se Buccis blogg: “Sikhall 1:20 – att inskränka eller inte inskränka? That is the question!”.)

    Bucci formulerade sitt yrkande på detta sätt:

    “samhällsbyggnadsnämnden prövar frågan om befintligt verksamhetsområde för VA som omfattar fastighet Sikhall 1:20 kan inskränkas på så sätt att fastigheten Sikhall 1:20 inte skall omfattas.”

    Motionen handlade på sätt och vis om två saker. Det handlade dels om det konkreta fallet – ska kommunens verksamhetsområde för VA inskränkas så att naturhuset i Sikhall inte omfattades? Och dels, om det blev ja/ok från nämnden, skulle beslutet även gälla alla andra fastigheter med samma ”problematik”. Det skulle bli en princip.

    Tjänstemännen som beredde ärendet var VA-chefen och en av kommunens jurister. Och som alltid skriver förvaltningschefen under tjänsteskrivelsen. Skrivelsen kom inte helt oväntat fram till slutsatsen, vilket också blev förslaget till nämnden:

    “Samhällsbyggnadsnämnden föreslås avslå förslagsställarens yrkan.”

    I skrivelsen motiverades avslagsyrkandet. Och då är det brukligt att fakta redovisas, att hänvisningar sker till lagparagrafer och att det resoneras och dras slutsatser. Så var också fallet i denna skrivelse. Även om det var mycket kortfattat.

    Det jag däremot ofta saknar i kommunala tjänsteskrivelser och underlag är något som jag som lärare har velat få mina elever till att göra, och tänka (se läroplanen för grundskolan) – att redovisa argument som talar för ett påstående och att redovisa argument som talar mot. Sedan ska varje argument analyseras och vägas mot argument för och emot. Viktigt i det analytiska och resonerande arbetet är att se saken från olika vinklar, att anlägga olika perspektiv. Först när denna process är klar så kan slutsatser dras. Och då är det viktigt att redovisa vilka argument som väger tyngst och varför.

    Min åsikt är att tjänsteskrivelsen bara anlade kommunens perspektiv, dvs kommunen i den meningen av de politiker och tjänstemän som bestämmer – inte kommuninvånarna. Det fördes bara fram argument och resonemang som talade för kommunens intressen.

    Så här stod det i tjänsteskrivelsen:

    “En enskild fastighetsägare är inte behörig att initiera en inskränkning enligt 9 § LAV av ett befintligt verksamhetsområde. Sådan möjlighet är förbehållen huvudmannen för en allmän va-anläggning.”

    Det redovisades faktiskt inga argument för eller mot detta påstående. Såvida det inte ska betraktas som ett argument att kommunfullmäktige har beslutat om det verksamhetsområde där Solvarms naturhus ingår. Det redovisades sedan bara när kommunen, utifrån sitt perspektiv, skulle kunna tänka sig att inskränka ett verksamhetsområde. Det handlade då om kostnader och tekniska problem. För kommunen alltså.

    Men så skrev tjänstemännen lite överraskande:

    “frågan om inskränkning enligt § 9 har ännu inte prövats av domstol.”

    Oops.

    Har inte lagparagrafen prövats av domstol? Då borde det väl, kan man tycka, vara ännu viktigare att anföra argument för och emot, motivera, förklara och analysera… Men det gjorde inte tjänstemännen.

    Jag återger lagparagrafen ytterligare en gång, så kan läsaren själv göra sin tolkning (Lagen om allmänna vattentjänster (LAV) 9 §):

    ”Om det inom verksamhetsområdet finns en fastighet eller bebyggelse som uppenbarligen inte behöver omfattas av det större sammanhang som avses i 6 §, får verksamhetsområdet inskränkas så att det inte omfattar den fastigheten eller bebyggelsen. En sådan inskränkning av verksamhetsområdet får göras endast om fastighetens eller bebyggelsens behov av vattenförsörjning och avlopp lämpligen kan ordnas genom enskilda anläggningar som kan godtas med hänsyn till skyddet för människors hälsa och miljön.”

    Tjänsteskrivelsen fortsatte med att redovisa domen i Mark- och miljödomstolen (MMD) som gav Solvarm rätt att slippa betala anslutningsavgift till kommunens VA-nät. En stor del av hela tjänsteskrivelsen handlade om detta, och jag är inte säker på varför. Det handlade ju faktiskt inte om det aktuella ärendet, Buccis motion. Och jag blir inte heller klok på slutsatsens relevans:

    “Domens effekt bedöms som mycket begränsad på Vänersborg och andra kommuner då uppfattningen är att MMD ansett att det är en mycket speciell anläggning.”

    Jaha, och? Om det betydde något i sammanhanget så torde väl det faktum att det handlade om “en mycket speciell anläggning” innebära att naturhuset borde kunna undantas från att ingå i verksamhetsområdet. Fast “en mycket speciell anläggning”… Tycker verkligen samhällsbyggnadsnämnden det? Vad bråkar nämnden i så fall om?

    Att domens effekt bedömdes vara mycket begränsad är inget annat än att förringa frågans betydelse. Hela VA-Sverige jublar. Det är första gången som en domstol har förkunnat en dom som låter en fastighet slippa att ansluta sig och betala avgift till det kommunala VA-nätet. Det kan öppna dörrarna till fler fastigheter, vilket i sin tur kan vidga och fördjupa hela diskussionen om hur vi ska ta hand om vårt avloppsvatten. En synnerligen viktig miljöfråga.

    Tjänsteskrivelsen avslutades med en redovisning av kommunens ståndpunkt:

    “Domen (i MMD; min anm) ska inte påverka kommunens ställningstagande vad gäller verksamhetsområdets omfattning då det relateras till det större sammanhanget. Fastigheten kan ingå i ett verksamhetsområde utan att vara avgiftsskyldig. § 9 bedöms inte tillämpbar i detta fall.“

    Det är nog så att Solvarms fastighet kan ingå i verksamhetsområdet utan att vara avgiftsskyldigt och utan att vara anslutet till VA-nätet. Det är ju antagligen så det kommer att fungera i praktiken i fortsättningen.

    Det sista påståendet, att § 9 inte är tillämpbar, förstår jag mig inte riktigt på. Inte det heller… Det var ju den paragrafen som hela ärendet handlade om och den paragraf som faktisk ger fastigheter rätt att undantas från ett verksamhetsområde.

    Det har skrivits en hel del om detta ärende i TTELA den senaste tiden. Vi läste bland annat om hur samhällsbyggnadsnämndens ordförande Anders Wiklund (MP) försvarade nämndens beslut. (Se TTELA “Oklart om kommunen överklagar domen om Solvarms avlopp”.) Det blev nämligen 9-2 för att avslå motionen. (Endast medborgarpartiet stödde James Bucci, V.)

    I artikeln säger Wiklund också om § 9 i LAV:

    “Den paragrafen syftar inte till enskilda fastigheter.”

    Vilket naturligtvis är helt fel. Det är ju precis det den gör. Men kanske har TTELA citerat ordförande Wiklund felaktigt.

    Det är svårt att förstå betongpolitiker och hur de tänker. I det här ärendet är det extra svårt. Och särskilt svårt har jag att förstå ordförande Anders Wiklund som är miljöpartist.

    Hur kan kommunen under alla dessa år, och nu under Wiklunds ledning, bråka och ta kamp mot Solvarm när alla vet att naturhuset är överlägset kommunens VA-system? När Solvarm ser och använder avloppsvattnet som en resurs, där näringsämnen återförs till jorden – ett kretslopp för en hållbar miljö och en hållbar framtid. Samtidigt som kommunens eget system årligen släpper ut orenat avloppsvatten i både Vänern och Frändeforsån, när kväve och fosfor inte återvinns till jordbruksmarken, när mikroorganismer, läkemedelsrester och mikroplaster släpps ut i åar och sjöar…

    Mark- och miljödomstolen har i sin dom kommit fram till att Solvarms naturhus är bättre än kommunens VA-system och att Solvarm inte behöver ansluta sig eller betala anslutningsavgift. Domen kan överklagas. Vänersborgs kommun har fram till och med idag måndag att göra det. Den som beslutar om kommunen ska överklaga eller inte är förvaltningschefen i samhällsbyggnadsförvaltningen, inte politikerna i nämnden.

    Det betyder att senast ikväll kl 23.59,59 får vi se vilket beslut förvaltningschefen har fattat.

    ==

    Anm. Det här är en direkt fortsättning på gårdagens blogg: ”Solvarm och SHB (1/2): En tillbakablick”.

    Solvarm och SHB (1/2): En tillbakablick

    22 september, 2019 1 kommentar

    Det är inte bra att bli frustrerad skrev Lutz Rininsland (V) i en blogg häromsistens. Men det var precis vad han upplevde – frustration. Trots alla år av politiskt engagemang. (Se “Besviken på mig själv”.) Det var sammanträdet med Kunskapsförbundet Väst som gav upphov till hans känsla. Och jag förstår Lutz, jag kände till viss del den också. Både av samma skäl som Lutz, men framför allt på grund av kommunalrådens ageranden. (Se min blogg “Dagens sammanträde med KFV”.)

    James Bucci, en annan vänsterpartistisk profil, kände sig “flushed” efter mötet med samhällsbyggnadsnämnden den 12 september. Det skriver James om i sin blogg efter sammanträdet. (Se “Flushed”.) Och jag förstår honom också. När jag läser James blogg så blir jag också både frustrerad och – flushed.

    Det tycks vara vänsterpartisters lott i den här kommunen. Och då är det inte utan att man undrar vad vi vänsterpartister egentligen håller på med. Håller vi på att tappa fotfästet, verklighetsförankringen? Inser vi inte hur fel vi har? Inser vi inte hur smarta, logiska och ansvarstagande alla andra politiker är? Inser vi inte vilken tur det är att vänersborgarna har röstat fram alla betongpolitiker som kan lotsa Vänersborg på ett bra sätt in i framtiden?

    Jag vet inte. Det händer ofta att jag försöker jag anamma betongpolitikernas syn och se problemen och lösningarna i Vänersborg ur deras perspektiv. Men det fungerar sällan. Jag kan helt enkelt inte förstå hur de tänker.

    Samhällsbyggnadsnämnden hanterade torsdagen den 12 september en motion från James Buccis tangentbord. Den handlade om att undanta Solvarms naturhus från att ingå i kommunens verksamhetsområde för VA-tjänster. Bucci uttryckte det så här i sin motion:

    “samhällsbyggnadsnämnden prövar frågan om befintligt verksamhetsområde för VA som omfattar fastighet Sikhall 1:20 kan inskränkas på så sätt att fastigheten Sikhall 1:20 inte skall omfattas.”

    Samhällsbyggnadsnämnden hade nämligen den 22 mars 2018 avvisat en ansökan från Solvarm om att kommunen skulle inskränka verksamhetsområdet, dvs att Solvarms naturhus inte skulle behöva ansluta sig till det kommunala VA-nätet. I beslutet skrev samhällsbyggnadsnämnden:

    “Av praxis följer att en enskild fastighetsägare inte är behörig att initiera en inskränkning enligt 9 § LAV av ett befintligt verksamhetsområde. Sådan möjlighet är förbehållen huvudmannen för en allmän va-anläggning. Begäran såvitt avser inskränkning ska därför avvisas, dvs. inte prövas i sak.”

    Det är intressant att notera att nämnden alltså inte behandlade Solvarms begäran i sak, dvs att undantas från att ingå i verksamhetsområdet. Nämnden avslog Solvarms möjlighet att ens få saken prövad. Som privatperson och enskild fastighetsägare hade han inte den rättigheten. Enligt samhällsbyggnadsnämnden…

    Det låter i mina öron precis som när en enväldig härskare dikterar vad undersåtarna får och inte får göra. De får inte ens ifrågasätta, än mindre “klaga” på besluten…

    Solvarm överklagade kommunens beslut till Förvaltningsrätten. Solvarm menade att fastighetens/naturhusets VA-system var överlägset kommunens eget. Dessutom hade ju också kommunens egen miljö- och hälsoskyddsnämnd i ett tidigare beslut konstaterat att Solvarms system skulle få tillstånd att användas. (Se ”Nyhet: Solvarm får tillstånd!”.) Solvarm ville därför att verksamhetsområdet skulle inskränkas, dvs naturhuset skulle få ett undantag – det skulle inte tvingas in i det kommunala VA-nätet.

    Förvaltningsrätten prövade inte sakfrågan, inte den heller. Rätten skrev i domen:

    ”Enligt förvaltningsrättens bedömning är lagstiftarens avsikt med prövningen och överprövningen av va-frågor därmed klar såtillvida att kommunens beslut om va-anläggningars verksamhetsområden inte ska bli föremål för prövning eller överprövning i sak och att enskilda fastighetsägare som vill undgå avgiftsskyldighet därför istället är hänvisade till att i särskild ordning visa att deras fastighets va-behov kan klaras på ett bättre sätt.”

    Kommunens beslut att inte pröva sakfrågan hade inte föregåtts av några fel enligt Kommunallagen och inte varit olaglig. Solvarm förlorade. (Se “Solvarm förlorade i Förvaltningsrätten”.) Solvarm överklagade Förvaltningsrättens beslut, men Kammarrätten beviljade i veckan som gick inte ens prövningstillstånd. Även om Förvaltningsrätten undvek sakfrågan, så måste man ändå tolka domen som att en inskränkning av ett verksamhetsområde för en enskild fastighetsägare måste väckas av kommunen själv, och inte den enskilde.

    Moment 22 på sin spets. Makten, dvs kommunen, vill inte pröva en invånares sakskäl. Den förnekar till och med invånaren möjligheten att ens bli lyssnad på. Och domstolen lyssnar inte heller. Den bara konstaterar att makten/kommunen inte behöver lyssna…

    Det är lagtexten som gäller. Det är den som kommunen ska gå efter, det är den som de juridiska instanser ska döma efter. Och så här lyder lagtexten.

    Lagen om allmänna vattentjänster (LAV) 9 § :

    ”Om det inom verksamhetsområdet finns en fastighet eller bebyggelse som uppenbarligen inte behöver omfattas av det större sammanhang som avses i 6 §, får verksamhetsområdet inskränkas så att det inte omfattar den fastigheten eller bebyggelsen. En sådan inskränkning av verksamhetsområdet får göras endast om fastighetens eller bebyggelsens behov av vattenförsörjning och avlopp lämpligen kan ordnas genom enskilda anläggningar som kan godtas med hänsyn till skyddet för människors hälsa och miljön.”

    Säger denna lagtext att en enskild inte får initiera ett ärende om att inskränka ett verksamhetsområde?

    Tolkningar är en sak, lagtexten en annan. Vad säger du? Men innan du tycker något och oavsett vad du anser kanske vi kan vara överens om att det faktiskt går att tolka ovanstående lagtext på olika sätt. Och när kommunen då tolkar lagen på ett av sätten och inte på ett annat – då handlar det enligt min mening om politik…

    James Bucci gick ett steg vidare. Han sitter som vänsterpartiets representant i samhällsbyggnadsnämnden och tänkte inte låta saken bero. Bucci väckte som politiker helt enkelt det ärende som inte Solvarm som enskild fastighetsägare fick väcka…

    James Bucci skrev sin motion innan förvaltningsrätten hade kommit med sitt beslut och också innan domen från Mark- och miljödomstolen. För som läsare av denna blogg vet ansåg ju Mark- och miljödomstolen i en dom nyligen (se “Solvarm fick rätt mot kommunen!!”) att:

    “Solvarm har visat att Fastighetens behov av avloppstjänster bättre kan tillgodoses genom den enskilda avloppsanläggningen jämfört med den allmänna va-anläggningen.”

    Men naturhuset ska, enligt samhällsbyggnadsnämnden och förvaltningsrätten, ändå ingå i verksamhetsområdet för VA-tjänster…

    Det måste väl tilläggas att samhällsbyggnadsnämnden var Solvarms motpart i rättegången i Mark- och miljödomstolen. Kommunen ville att Solvarm skulle betala nästan 200.000 kr för VA-tjänster som inte behövdes.

    Mark- och miljödomstolens dom var oväntad, men inte desto mindre tämligen fantastisk. Den gav Solvarm rätt. Solvarm fick rätt att fortsätta använda sitt egenbyggda system och det viktigaste, det som domen egentligen handlade om, rätt att slippa betala en anslutningsavgift på nästan 200.000 kr till kommunen. Domstolen ansåg att Solvarms naturhus var bättre än kommunens VA-lösning. Domen torde vara den första i sitt slag i Sverige.

    Anm. Andra delen av den här bloggen hittar du här, ”Solvarm och SHB (2/2): Buccis motion”.

    Påfågelsskogen – svar på skrivelse

    10 september, 2019 Lämna en kommentar

    Igår fanns samhällsbyggnadsnämndens fastighetsutskotts svar på skrivelsen från de boende runt det lilla bergiga skogsområdet i kvarteret Påfågelsögat i Mariedal i kommunens diarium. (Se “Påfågelsskogen i Mariedal”.) (Påfågelsskogen ligger bara ett stenkast från det större och mer omdiskuterade skogsområdet på Mariedal Östra.)

    De boende ställde en del frågor utifrån fullmäktiges beslut i juni. Då fastställde fullmäktige priset för de två tomterna, som kommunen ville sälja i skogsområdet, till 400 kr/kvm. Det fattades alltså inget beslut om exploatering eftersom samhällsbyggnadsnämnden följde en styckningsplan från 1931. I fullmäktiges handlingar stod det:

    ”Området i kvarteret Påfågelögat är outnyttjat och planen medger att avstyckning sker. Två skafttomter skulle kunna försäljas.”

    I sin skrivelse lyfte mariedalsborna att kommunen redan på 80-talet gav besked om att det skulle bli en lekplats i området. De menade även att det inte heller fanns något hus inritat på tomten på fastighetskartan från 1969. Istället använder kommunen “en gammal fastighetskarta från 1931” – och de boende undrade varför.

    I sitt svar (daterat 20 aug) skriver mark- och exploateringsingenjören:

    “Det finns ingen juridiskt bindande plan som säger att området planerats som lekplats.”

    Och så är det säkert. På den tiden, det vet jag från andra nämnder, var det inte helt ovanligt med muntliga överenskommelser och besked. Det räckte med några ord och en handskakning.

    Den fastighetskarta från 1969, som skrivelsen hänvisar till, är okänd för mark- och exploateringsingenjören. Det är intressant, för jag antar att de boende inte har “hittat på” detta. Kanske får fastighetsutskottet snart en ny karta i sitt arkiv… Hur en sådan i så fall kommer att påverka och eventuellt förändra bedömningen återstår att se.

    Fastighetsutskottet anser att styckningsplanen från 1931 är den plan som gäller för området.

    “Det är den planen som medger vad som får och inte får göras i området.”

    Den “gamla fastighetskartan” är inte upphävd och den medger byggnation i Påfågelsskogen – trots att:

    “ett hus inte är inritat på kartan”

    Vilket jag trodde att det var… Men det spelar ingen roll om inte något hus är inritat anser fastighetsutskottet:

    “[det] kan inte likställas med att det aldrig skulle byggas något i Påfågelskogen.”

    Det verkar som om de boende och kommunen måste komma överens om sakförhållandena. Vad gäller – finns det en karta från 1969 eller inte? Och har styckningsplanen från 1931 samma status som en detaljplan? Och varför finns det ingen detaljplan? Dessutom stämmer inte styckningsplanen från 1931 med hur området ser ut idag – och vad gäller då…?

    Självklart är detta frågor som berör även oss politiker – i högsta grad…

    Jag vet inte hur bråttom det är i praktiken att få svar på dessa frågor, fastighetsutskottet skriver nämligen:

    “… är inte två tomter på Påfågelögat högsta prioritet i dagsläget…”

    %d bloggare gillar detta: