Arkiv
Juta: Inte ianspråktaget…
Anm. Fortsättning på bloggen “Juta: Allemansrätt – egendomsskydd”.
Det finns enligt Miljöbalken 7 kap 18c § sex särskilda skäl vid prövningen av upphävande av eller dispens från strandskyddet. (I Mark- och miljööverdomstolens dom M 4793-19 slogs fast att även andra omständigheter, som egendomsskyddet, ska beaktas – se “Juta: Allemansrätt – egendomsskydd”.)
Miljöbalkens första särskilda skäl för strandskyddsdispens är om det område som dispensen avser:
“redan har tagits i anspråk på ett sätt som gör att det saknar betydelse för strandskyddets syften”
“Ta i anspråk” eller ”ianspråktagande” är nyckelord i bedömningarna av strandskydd och strandskyddsdispenser. Naturvårdsverket förklarar vad ianspråktaget är (se här):
“Att ett område redan är ianspråktaget innebär ofta att det utgörs av en etablerad hemfridszon eller beslutad tomtplats runt ett bostadshus, avgörande är att området inte längre är allemansrättsligt tillgängligt. En bedömning av om ett område är ianspråktaget bör baseras på en utredning av hur allmänheten har tillgång till området.”
När marken är ianspråktagen är den alltså inte tillgänglig för allmänheten. Marken är privatiserad. Det är väl den enklaste förklaringen.
Byggnadsnämnden ansåg i beslutet den 7 mars att Jutafastigheten var ianspråktagen. Byggnadsnämnden skrev:
“Särskilt skäl till grund för dispensen är att området redan har tagits i anspråk på ett sätt som gör att det saknar betydelse för strandskyddets syfte (7 kap 18c § pkt 1 MB).”
Byggnadsnämnden angav ytterligare ett skäl för beslutet som också har med ianspråktagande att göra:
“Den tomtplatsavgränsning som gjorts omfattar det som historiskt hävdats som tomtplats.”
Det håller inte chefen och ärendehandläggaren på Länsstyrelsens naturavdelning med om. Och det är kanske det allra viktigaste skälet till att Länsstyrelsen har ändrat och upphävt byggnadsnämndens beslut om strandskyddsdispens på Juta.
Länsstyrelsen skriver:
“Länsstyrelsen har tagit del av de uppgifter och flygbilder som fanns i kommunens ärenden, samt ytterligare flygbilder från 1977, 1982, 1987, 1995 och 2001. Länsstyrelsen konstaterar att markområdet öster och norr om grusvägen inte har varit kontinuerligt hävdat som tomtmark efter 1975”
Det råder ingen som helst tvekan, Länsstyrelsen är helt säker på sin sak. Så säker så att det är totalt onödigt och meningslöst att lyssna till vittnen…
Jag ska i denna blogg, och antagligen i några kommande, titta lite närmare på Länsstyrelsens “bevisföring”. I ett antal tidigare bloggar har jag tagit upp ämnet “ianspråktagande”, särskilt inför det senaste Juta-beslutet i byggnadsnämnden. De flygbilder som Länsstyrelsen hänvisar till i ovanstående citat, som “fanns i kommunens ärenden”, publicerade jag t ex i bloggen “Davidsson: Ianspråktaget? (2/4)”.
Det är däremot oklart vilka av kommunens uppgifter som Länsstyrelsen har tagit hänsyn till. Det borde rimligtvis vara uppgifter från beslutet den 7 mars. Men eftersom, 
vilket jag återkommer till, Länsstyrelsen inte nämner något om t ex uppgifter från vittnen så tvivlar jag på det. Det är kanske bara de gamla uppgifterna som Länsstyrelsen fäster tilltro till…
Länsstyrelsen konstaterar, genom granskning av flygbilder och information, att all mark öster om grusvägen (hela området ner mot älven alltså) historiskt sett:
“bland annat har använts som betesmark/ängsmark/odlingsmark/gräsyta. Sådan mark är inte att betrakta som ianspråktagen tomtmark i den mening som avses i strandskyddslagstiftningen.”
Redan här, innan Länsstyrelsen presenterar sina “bevis” i form av flygbilder, har jag mina tvivel. Är detta verkligen ett riktigt påstående? Det tycks som om Länsstyrelsen genom att inte definiera begreppen låter läsarens fantasi associera 
till jordbruksmark. Det är inte sjysst. Det har åtminstone sedan 1969, när Landstinget tog över Juta, inte bedrivits jordbruk på området. Det är helt säkert.
Man skulle istället kunna fråga Länsstyrelsen: En gräsyta som är klippt är väl ett tecken på att den är ianspråktagen och privatiserad? Ett trädgårdsland är väl ingen odlingsmark? Inhägnade privata hästhagar räknas väl inte som betesmark?
Länsstyrelsen skriver också att marken ”bland annat” har använts. I beslutet står det även, se citat ovan, “inte har varit kontinuerligt hävdat”. “Inte kontinuerligt” och “bland annat”. Det betyder att marken har varit ianspråktagen ibland – och ibland inte. Hur länge och ofta den har varit ianspråktagen eller inte ianspråktagen är tydligen inte särskilt intressant eller viktigt.
Och då kan man fråga sig hur Davidsson under dessa förutsättningar ska kunna bevisa att marken har varit ianspråktagen. Måste Davidsson bevisa att marken har varit ianspråktagen varenda dag sedan 1975? Kan han överhuvudtaget göra det? Det är ju nästan 50 år sedan! Och går det att göra motsatsen?
Det tycker de två tjänstepersonerna på Länsstyrelsen. De anser sig kunna bevisa sitt påstående att marken inte har varit ianspråktagen genom att i sitt beslut publicera några helt nya flygfoton. Sedan är det tydligen Davidsson som har bevisbördan för att visa motsatsen. Davidsson är typ skyldig tills motsatsen bevisas.
Davidsson har inte sett Länsstyrelsens flygfoton tidigare, och tydligen inte heller byggnadsnämnden eller byggnadsförvaltningen i Vänersborg. Det är lite anmärkningsvärt att Länsstyrelsen i detta läge inte uppger var flygbilderna kommer ifrån, källan alltså.
Länsstyrelsen publicerar bilder från 1977 till 2001. Det är märkligt att den första nya flygbilden är från 1977. Det brukar vara viktigt att få bevis på hur det såg ut 1975. Det var nämligen då strandskyddet infördes i hela landet. Men här litar Länsstyrelsen tydligen helt på ett suddigt foto från kommunens byggnadsförvaltning.
Det är också märkligt att Länsstyrelsen sätter en sådan tillit till fem nedslag i historien. Ett foto är ju en ögonblicksbild. Det kan ha sett helt annorlunda ut en vecka innan eller en vecka efter att fotot togs. Skulle en vecka under fem olika år bevisa att marken inte har varit kontinuerligt ianspråktagen?
Det finns inte heller några datum på flygbilderna, vilket också är anmärkningsvärt. Det kan vara stor skillnad på hur det såg ut i mars eller juni, augusti eller oktober, särskilt när det kan vara, som Länsstyrelsen skriver, odlingsmark inblandad.
Länsstyrelsen sätter stor tillit till byggnadsnämndens flygfoto från 1975. 1975 var alltså det år då strandskyddsreglerna började gälla i hela landet. Flygfotot har för övrigt funnits med i hela processen. Så här ser det ut:
Det här flygfotot bevisar tydligen enligt Länsstyrelsen att området nedanför “Jutatorpet” inte har varit ianspråktaget, dvs inte privatiserat. Och därför ska byggnadsnämndens beslut om strandskyddsdispens ändras och upphävas.
Fotografiet är tämligen suddigt och inte helt lätt att tyda. Det ser till en början ut som om jordbrukaren söder om Juta kan ha odlat upp även området på Juta. Jordbrukaren själv förnekar emellertid det. Han hävdar mycket bestämt att varken han eller hans far någonsin bedrev jordbruk på Juta. Och det är inte heller några av de andra vittnena som har hävdat det. Däremot säger flera vittnen att patienterna på Restad i behandlingssyfte utnyttjade marken till att odla. 
Och visst kan man skönja ett ljusare parti på den ganska otydliga bilden. Kan det vara ett trädgårdsland?
Fotot kan ju också ha tagits sent på hösten eller tidigt på våren när ingenting odlades. Och det kan ju faktiskt även ha varit på det viset att hela området inte alls var uppodlat. Det kanske var en gräsmatta både på Juta och på jordbrukarens mark vid det tillfället… Vet Länsstyrelsen…?
Det finns flera vittnesmål som berättar om att det fanns ett taggtrådsstaket som avgränsade Juta-fastigheten mot jordbrukarens fastighet. Det sattes upp 1969 i samband med att Landstinget tog över Juta. Och det vet väl alla vi som har växt upp i Vänersborg att man fick visa respekt för de “intagna”, både på Restad och Källshagen. Man skulle helst undvika, så att säga, “närkontakt”. 
De intagna omgärdades därför också av staket. Och tittar man riktigt noga så syns faktiskt en tunn ljusare linje mellan Juta och jordbrukarens fastighet. Vittnena talar dessutom om att skyltar visade att Juta var privat område. 
Skyltar och staket mm syns inte eller är svåra att se på flygbilden. Betyder det att de inte fanns? Länsstyrelsen hävdar det i och med att de inte nämner skyltar eller staket med ett enda ord i sitt beslut, precis som de inte bryr sig om de vittnesutsagor som har hävdat det.
Jag skulle nog vilja påstå att området inte bara hade “en viss avhållande effekt på allmänheten”, Juta kunde lätt betraktas som “privatiserat” på den tiden, i synnerhet under somrarna.
Länsstyrelsen är 100% säker på att flygfotot från 1975 bevisar att Juta inte var ianspråktaget. Länsstyrelsen menar vidare att de andra flygfotona gör det också, men det är 1975 som är det “magiska” årtalet. (De andra fotografierna redovisar jag i nästa blogg.)
Chefen och ärendehandläggaren på Länsstyrelsens naturavdelning är så säkra på att Juta inte var privatiserat och ianspråktaget att 
de ändrar och upphäver byggnadsnämndens beslut om strandskyddsdispens.
Hur rimligt är det på en skala?
Fortsättning följer…
Juta: Allemansrätt – egendomsskydd
Anm. Fortsättning på bloggen “Juta: Struntar Lst i hemfrid och rättsfall?”.
Det är svårt att få med alla aspekter och samtidigt hålla tråden i en blogg. Därför tänkte jag i denna blogg komplettera något kring allemansrätt och egendomsskydd utifrån andra lagar än Miljöbalken. En hel del har jag beskrivit i tidigare bloggar t ex inför byggnadsnämndens sammanträden. Men jag upprepar vissa saker igen, eftersom det känns att den sista striden närmar sig för Davidsson på Juta…
Regeringsformen 2 kap 15 § stadgar att:
”alla ska ha tillgång till naturen enligt allemansrätten”
Strandskyddsreglerna i miljöbalken syftar till samma sak (klicka här):
- “trygga förutsättningarna för allemansrättslig tillgång till strandområden, och
- bevara goda livsvillkor för djur- och växtlivet på land och i vatten”
Det är viktiga principer och det är inget som Davidsson på något sätt ifrågasätter. Men samtidigt har alla boningshus rätt till en tomt – och på denna tomt har de boende i huset rätt att få vara i fred. Det är det som kallas hemfrid och området där hemfrid ska råda kallas “hemfridszonen”.
Det kan ibland bli en “krock” mellan dessa två legitima intressen. På Naturvårdsverkets hemsida finns det en publikation som heter “Allemansrätten – 
Vad säger lagen?” av Bertil Bengtsson. (Den kan laddas ner här.) Bengtsson försöker reda ut vad som gäller. Han skriver:
“En tomt i lagens mening är alltså vidsträckt omkring bostadshus”
“omkring bostadshus” torde innebära att hemfridszonen sträcker sig i alla de fyra väderstrecken, inte enbart mot ett otillgängligt bergsområde i ett av väderstrecken… Som på Juta. Särskilt viktigt torde det väl vara att ha en tomtplats framför husets altan, balkong och huvudingång, dvs där familjen huvudsakligen håller till. Så resonerar också Mark- och miljööverdomstolen i åtminstone två prejudicerande domar, M 12640-19 och M 1850-15. (Se ”Juta: Struntar Lst i hemfrid och rättsfall?”.)
Det här är ingen överraskning för vänersborgarna och det är något som den absoluta majoriteten av alla “vandrare” och “flanörer” på Juta respekterar och följer. En chef och en ärendehandläggare på Länsstyrelsens naturavdelning har dock en annan uppfattning. Det skrev jag också om i den förra bloggen.
Det finns fler lagar och myndigheter som behandlar tomter och, i varje fall indirekt, hemfridszoner.
Plan- och bygglagen (PBL) definierar en tomt i 1 kap 4 §. En tomt behövs menar PBL för att byggnaden/huset ska kunna användas för “avsett ändamål”. Det är dock lite oklart vad som behövs för “avsett ändamål”. PBL nämner (2 kap 5 §) möjligheter till vattenförsörjning, avlopp, 
avfallshantering, elektronisk kommunikation samt samhällsservice i övrigt. Även väg, parkering och möjligheter för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga att använda området ingår också.
Davidsson kommer att få problem med avfallshanteringen med den tomtplatsavgränsning som Länsstyrelsen föreslår och dessutom kommer inte tomten att vara anpassad till Davidssons rörelsehinder.
I Boverkets byggregler står det en del om vad som gäller en tomt vid t ex nybyggnad. Det ska t ex finnas minst en tillgänglig och användbar gångväg mellan tillgängliga entréer till byggnader, till bostadskomplement och parkeringsplatser menar Boverket. Jag antar att det i stort sett gäller även ombyggnad av bostadshus, fast då “i skälig utsträckning”. 
Det uppfylls inte på Juta om Länsstyrelsens beslut blir slutgiltigt. Det ska också finnas framkomlighet för utryckningsfordon och möjlighet till lastning och lossning av fordon. Utryckningsfordon kommer att få svårt med framkomligheten på Juta. Händer det Bengt Davidsson något när han befinner sig på “baksidan” av huset (nordsidan), t ex halkar och skadar ben eller höft, så måste en ambulans passera tre grindar. 
Det måste självklart även räddningstjänsten göra om det börjar brinna i huset… Eller om det blir något fel på avloppsanläggningen. Anläggningen finns utanför tomtplatsen – efter två grindar. (Om nu Kretslopp och Vatten hittar och kommer åt anläggningen. Den kan var igen- och övervväxt eftersom Davidsson inte får sköta området. Området får inte privatiseras.)
Det kan också påpekas att Davidsson antagligen inte får skotta vägen utanför tomtplatsen på
vintern eftersom det privatiserar den allemansrättsliga tillgången. Och var ska han lägga snön från den del av grusvägen som han får skotta?
Den “Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna” (EKMR) har gjorts till svensk lag. I denna konvention finns ett egendomsskydd. Även Regeringsformen, som också fick sin nuvarande utformning i samband med att Europakonventionen inkorporerades i svensk rätt, stadgar i 2 kap 15 §:
“Vars och ens egendom är tryggad genom att ingen kan tvingas avstå sin egendom till det allmänna eller till någon enskild genom expropriation eller något annat sådant förfogande eller tåla att det allmänna inskränker användningen av mark eller byggnad utom när det krävs för att tillgodose angelägna allmänna intressen.”
Det är detta proportionalitetsprincipen handlar om – det enskilda intresset i förhållande till det allmännas. Varje person ska ha rätt till respekt för sin egendom.
Proportionalitetsprincipen innebär en prövning i tre led, och här citerar jag en dom i Mark- och miljööverdomstolen från 1 april 2019 (F 11186-17):
“om det aktuella ingreppet är ägnat att tillgodose det avsedda ändamålet (ändamålsenlighet), om ingreppet är nödvändigt för att uppnå det avsedda ändamålet eller om det finns likvärdiga, mindre ingripande alternativ (nödvändighet) och slutligen om den fördel som det allmänna vinner står i rimlig proportion till den skada som ingreppet förorsakar den enskilde (proportionalitet i strikt mening).”
Jag skulle svara nekande på de tre prövningarna i fallet Juta. Det aktuella ingreppet är inte ägnat att tillgodose det avsedda ändamålet, ingreppet är inte nödvändigt för att uppnå det avsedda ändamålet och den fördel som det allmänna vinner står inte i rimlig proportion till den skada som ingreppet förorsakar paret Davidsson.
Mark- och miljööverdomstolen har i två domar från 2020 slagit fast att egendomsskyddet innebär att det även finns (se Wistrand Advokatbyrå “Förstärkt egendomsskydd vid prövning av dispenser enligt miljöbalken”):
“anledning att nyansera den intresseavvägning som ska göras vid prövningen av om strandskyddsdispens kan ges enligt miljöbalken.”
Wistrand Advokatbyrå menar att en inskränkning i en enskilds rätt att använda mark eller vatten inte får gå längre än vad som krävs för att syftet med strandskyddet ska tillgodoses.
“Det innebär att det vid den intresseavvägning som ska göras enligt strandskyddsbestämmelserna måste kunna beaktas även andra omständigheter än de som anges i miljöbalken som skäl för dispens.”
Det bekräftas även av ett examensarbete vid Umeå universitet, “Strandskyddet och äganderätten” (kan laddas ner här):
“Under 2018 kom ett stort och viktigt mål från HD, NJA 2018 s. 753. I målet kom HD fram till att det ska göras en fristående proportionalitetsavvägning mellan allmänna och enskilda intressen i varje enskilt fall som berör tvingande marköverföringar. Fallet har dock fått en bredare tillämpning än så, exempelvis proportionalitetsprövningar vid strandskyddsdispenser.”
Och varför inte avsluta denna blogg med att återge ett argument från byggnadsnämndens beslut om strandskyddsdispens den 7 mars:
“Den intresseprövning som ska göras enligt 7 kap 25§ miljöbalken har med nya rättsfall efter 2018 (M 4244-19 och M 4793-19) getts en större betydelse i prövning av strandskyddsärenden.”
Det första rättsfallet, som nämnden hänvisar till, skrev jag om i den förra bloggen (se “Juta: Struntar Lst i hemfrid och rättsfall?”). Det andra rättsfallet är också prejudicerande (vägledande) eftersom det alltså är Mark- och miljööverdomstolen som har avkunnat domen, den 4 mars 2020. Det vägledande avgörandet sammanfattas på överdomstolens hemsida (se här):
“Med hänsyn till den utveckling som skett i praxis ifråga om egendomsskyddet har MÖD, till skillnad från vad som ansetts möjligt i tidigare avgöranden, vid en intresseavvägning enligt 7 kap. 25 § miljöbalken beaktat även andra omständigheter än de som enligt 7 kap. 18 c-d §§ kan utgöra särskilda skäl för dispens.”
Mark- och miljööverdomstolen (MÖD) hänvisar i sin dom (M 4793-19) till en dom i Högsta Domstolen och konstaterar:
“Det innebär att det vid en intresseavvägning enligt 7 kap. 25 § miljöbalken måste kunna beaktas även andra omständigheter än de som anges i 7 kap. 18 c–d §§ som skäl för dispens.“
Det här är en mycket annorlunda syn än tidigare på Miljöbalkens särskilda skäl för strandskyddsdispenser. Det är en oerhört viktig komplettering till Miljöbalken. Och det innebär att (citerat från domen):
“egendomsskyddet [måste] få genomslag vid prövningen av förutsättningarna för dispens från strandskyddet”
Byggnadsnämnden är uppdaterad i rättsfall och nya prejudicerande domar från Mark- och miljööverdomstolen. Det är inte Länsstyrelsen. Chefen och handläggaren skriver nämligen i beslutet till Davidsson:
“Som särskilda skäl vid prövningen av en fråga om dispens från strandskyddet får man endast beakta om det område som dispensen avser…”
Och så räknas de 6 punkterna i Miljöbalken 7 kap. 18 c § upp. Länsstyrelsen har till och med strukit under ordet “endast”! Länsstyrelsen bortser helt från dom M 4793-19 avkunnad av Mark- och Miljööverdomstolen. Det är förvånande…
Byggnadsnämndens beslut tillgodoser syftet med strandskyddet samtidigt som Davidssons rätt att använda sin mark enligt 7 kap. 25 § i Miljöbalken inte inskränks. Det gör inte Länsstyrelsens beslut om tomtplatsavgränsning… Men Länsstyrelsen struntar alltså uttryckligen i allt annat än Miljöbalken, till och med domar från Mark- och miljööverdomstolen…
Till sist, vad skriver då Länsstyrelsen?
Länsstyrelsen anser, naturligtvis, att den har fattat ett korrekt beslut. Länsstyrelsen tycker att avvägningen mellan de enskilda och allmänna intressena är rimlig och att:
“det allmänna intresset som strandskyddet representerar väger tyngre än det enskilda intresset att ha markområdet i öster och norr om grusvägen som tomtmark.”
Det belägger handläggaren och hans chef på följande sätt:
“Att göra markområdet till tomtmark kommer att påverka de allmänna intressena negativt, allmänheten kommer att hindras från att uppehålla sig på 
platsen och även hindras att passera inom ett större område.”
Som jag ser det är det bara lösa tyckanden. 1+1 personer på Länsstyrelsens naturenhet har en åsikt. De tycker t ex inte att det räcker med att allmänheten får 20 meter att passera på, de tycker att allmänheten ska ha 60 meter…
Chefen och handläggaren belägger inte ens sina åsikter med rättsfall, vittnesmål, fakta, olika perspektiv, olika avväganden – de bara tycker. De torgför en åsikt, som de i kraft av sina ämbeten vill tvinga på Davidsson. Länsstyrelsen i Västra Götaland har inte en tanke på att följa den prövning i tre led som Mark- och miljööverdomstolen slog fast ska gälla när proportionalitetsprincipen ska prövas. (Se dom F 11186-17)
Ska vi tro och hoppas att Mark- och miljödomstolen och Mark- och miljööverdomstolen har ett både bredare och djupare perspektiv än Länsstyrelsen i Västra Götaland?
Fortsättning följer i bloggen ”Juta: Inte ianspråktaget…”.
Juta: Struntar Lst i hemfrid och rättsfall?
Anm. Fortsättning på bloggen “Juta: Länsstyrelsens tomtplatsavgränsning”.
Det har sedan i varje fall Davidssons tid på Juta varit få personer som har gått på grusvägen längs huset eller på gräsmattan nedanför. Människor upplever tydligen att de inkräktar på hemfridszonen om de gör det. De vet att allemansrätten inte ger dem rättighet att röra sig i en hemfridszon. Istället går de vid älvkanten. Det händer dessutom ytterst sällan att människor går längs grusvägen i norr, från fiskhuset mot bostadshuset. Även då känner människorna att de inkräktar på Davidssons hemfridszon. De vänder och går tillbaka. Eller också använder de gångbron som Davidsson har lagt över bäckravinen. (Som dock är borttagen just nu.)
Handläggaren och hans chef på Länsstyrelsen vill med sin tomtplatsavgränsning att människor ska gå var som helst över gräsmattan, ända upp till grusvägen vid huset – se A.
Sedan kan de svänga upp på grusvägen norr om Jutahuset, se B, för att gå runt bäckravinen och in i skogen. Länsstyrelsen vill att Davidsson ska sätta upp staket och grindar för att, som i en labyrint, visa allmänheten var de kan gå och var tomtplatsavgränsningen sträcker sig. Länsstyrelsen anser att Davidssons hemfridszon är mycket begränsad, allmänheten kommer oerhört nära huset och altanen.
Länsstyrelsens ”lösning” på tomtplatsavgränsning skulle innebära bland annat att Bengt Davidsson och hans fru måste åka igenom tre grindar (se blå pilar på fotot ovan) för att parkera bilen på norrsidan av huset (“baksidan”). Den rörelsehindrade Bengt måste alltså (1) gå ur bilen för att öppna grinden när han kommer hem, (2) sätta sig i bilen, köra igenom och sedan (3) gå ur bilen och stänga grinden – och sedan (4) sätta sig i bilen för att köra till nästa grind. Sammanlagt tre grindar. (Se “Länsstyrelsen upphäver Jutabeslutet”.) Bengt ska alltså ta sig in och ut ur bilen 12 gånger. Det anser de två personerna på Länsstyrelsen. De bedömer att det:
“är rimligt i förhållande till avvägningen mellan de enskilda och allmänna intressena som strandskyddet representerar.”
Jag undrar vad t ex DHR säger om Länsstyrelsens bedömning…?
Vänersborgs byggnadsnämnd har gjort en totalt annorlunda bedömning än Länsstyrelsen. I sitt beslut om strandskyddsdispens den 7 mars slår nämnden till en början fast att den har gjort en avvägning mellan enskilt och allmänt intresse enligt Miljöbalken 7 kap 25 §. I Miljöbalken står det:
“Vid prövning av frågor om skydd av områden enligt detta kapitel skall hänsyn tas även till enskilda intressen. En inskränkning i enskilds rätt att använda 
mark eller vatten som grundas på skyddsbestämmelse i kapitlet får därför inte gå längre än som krävs för att syftet med skyddet skall tillgodoses.”
Det står alltså att ”hänsyn skall tas” även till Davidssons intressen. Bestämmelsen är ett uttryck för en så kallad proportionalitetsprincip.
Miljöbalken anger även på sätt och vis gränsen för avvägningen av intressen – 7 kap 18 f §:
“Ett beslut om att upphäva eller ge dispens från strandskyddet ska inte omfatta ett område som behövs för att mellan strandlinjen och byggnaderna eller anläggningarna säkerställa fri passage för allmänheten”
I broschyren “Strandskydd” från Naturvårdsverket och Boverket (kan laddas ner här) så diskuteras begreppet “fri passage”. De två statliga verken skriver:
“När dispens givits för byggnader eller anläggningar inom ett strandskyddat område ska en fri passage som är minst några tiotal meter bred alltid lämnas för allmänheten. Passagen ska vara så bred att allmänheten obehindrat kan gå utmed stranden.”
Vad jag kan förstå så måste denna skrivning från Naturvårdsverket och Boverket ha en mycket hög officiell status. Fast kanske inte på Länsstyrelsens naturavdelning i Vänersborg. Där anser och bedömer de 1+1 personerna annorlunda. Det räcker inte med “några tiotal meter”, Länsstyrelsen vill ha en passage på 60 meter…
I byggnadsnämndens beslut (den 7 mars 2023) konstateras:
“Dispensen motverkar inte strandskyddets syfte att säkra allmänhetens tillgång till strandområden och bevara goda livsvillkor för djur- och växtlivet. … Fri passage längs stranden kan säkerställas.”
Och så är det. Byggnadsnämnden försäkrar sig också om att allmänheten ska kunna gå vidare över den tämligen breda och djupa bäckravinen norr om Juta. Nämnden sätter som villkor för strandskyddsdispensen att:
“Bro eller annan gångbar passage ska anordnas över det djupa diket i den norra delen av den fria passagen”
Bengt Davidsson har med egna medel satt upp en bro över “det djupa diket”, och byggnadsnämnden skrev:
“Detta gjorde området mycket mer tillgängligt och var mycket uppskattat.”
Davidsson hade tänkt sätta tillbaka bron, men så började Länsstyrelsen “strula”…
Länsstyrelsen tycks se gräsmattan/ängen mellan Jutahuset och älven som ett blivande utflyktsmål för allmänheten där det är fritt fram att spela brännboll eller dricka kaffe. (Se “Juta: Länsstyrelsens tomtplatsavgränsning”.) Kommunen har en annan uppfattning…
“Gränsen mot älven har inte varit markerad med staket eller dylikt men 
vittnesmål gör gällande att man ändå inte gärna gått på gräsytan framför huset då denna upplevts som privat, en känsla som bekräftas vid ett platsbesök mycket på grund av husets höga läge med fri sikt över gräsytan.”
Byggnadsförvaltningen har varit på plats och dragit egna logiska slutsatser. Förvaltningen har också tagit hänsyn till vittnesmål, som bekräftar slutsatserna. Länsstyrelsen bryr sig inte om vittnesmål.
Byggnadsnämnden återkommer till varför den bedömer att gräsmattan/ängen bör ingå i tomtplatsen:
“Bedömningen görs utifrån förhållandena på platsen, framförallt byggnadens höga läge och den öppna ytan nedanför samt de berättelser om hur området har använts och hur människor rört sig i området. … Byggnaden har ett högt läge och marken sluttar ner mot vattnet. Det är fri sikt från vattenkanten och upp mot huset.”
Den här aspekten har inte Länsstyrelsens utsände beaktat. Det är lite märkligt eftersom det finns ett antal prejudicerande domar kring detta förhållande från Mark- och miljööverdomstolen. De domarna stöder byggnadsnämndens bedömning…
I en dom (M 12640-19) från den 7 maj 2021 kom Mark- och miljööverdomstolen fram till den tomtplatsavgränsning som syns på flygbilden. Domstolen motiverade sin bedömning:
“När det gäller förhållandena på platsen framgår det av det tillgängliga underlaget att strandområdet är lägre beläget än marken kring bostadshuset och att en person som befinner sig vid strandlinjen endast kan se husets tak. Fotografier tagna från bryggan visar dock att bostadshuset syns tydligt för den som närmar sig strandområdet från vattnet.”
Domstolen betraktade hela området från sjön till huset som privat, eftersom man kunde se bostadshuset från bryggan. Hela området från stranden till byggnaden skulle därför ingå i hemfridszonen, i den privata tomtplatsen.
Jag tycker att beskrivningen har stora likheter med Juta. Och det tycker förresten byggnadsnämnden också:
“Vid besök på platsen idag känns det, som nämnts ovan, att huvudbyggnadens storlek och läge genererar en hemfridszon som sträcker sig nästan hela vägen ner till vattnet.”
Fast på Juta syns huset ännu tydligare från älvkanten än i rättsfallet ovan…
Hemfrid har vad jag förstår av domstolens resonemang att göra med insyn. Kan man se in i huset eller in på den privata tomtplatsen så är den inte privat längre. Och då är det ingen hemfridszon. Men en hemfridszon har varje fastighetsägare rätt till.
Mina funderingar styrks av en annan dom i Mark- och miljöverdomstolen. I mål M 1850-15, 30 juni 2015, motiverar domstolen sitt prejudicerande domslut:
“På denna plats bidrar den befintliga byggnadens utformning, med stora fönster mot vattnet som upptar nästan hela fasaden mot stranden, till att byggnaden får anses ha en inte obetydlig hemfridszon i denna riktning, likaså åt de två håll som gavlarna vetter mot.”
De stora fönstren i huset genererar alltså, enligt Mark- och miljööverdomstolen, i sig en “inte obetydlig hemfridszon”. Och det av den anledningen att allmänheten kan gå längs stranden och titta in i huset – genom de stora fönstren… Möjligheten till insyn gör att bostaden och tomtplatsen inte är privat. Hemfridszonen måste därför omfatta hela området ner till sjön…
Det håller inte Länsstyrelsens naturavdelning i Vänersborg med om. Det tycks istället som om Länsstyrelsen anser att hemfridszonen på Juta endast finns inomhus, i varje fall om Davidsson drar ner rullgardinerna i fönstren…
Länsstyrelsen hänvisar inte till några rättsfall i sitt beslut. Det gör däremot byggnadsnämnden:
“I ett rättsfall från MÖD (M 12640-19) ingick dock angränsande mark som skötts som tomt i tomtplatsavgränsningen trots att den inte ingick i det som bedömdes som hemfridszonen.”
En annorlunda vinkling men domen talar för nämndens beslut.
Byggnadsnämnden hänvisar till ytterligare en dom, och den tycker jag passar bra som avslutning på denna blogg. Den visar att nämndens beslut var genomtänkt och väl motiverat. Byggnadsnämnden skriver:
“Enligt miljöbalken ska en intresseavvägning göras mellan fastighetsägarens enskilda intressen och det allmänna intresset som syftet med strandskyddet utgör. Enligt förarbetena är syftet med bestämmelsen att ge uttryck för en proportionalitetsprincip. I tidigare praxis (innan 2018) har möjligheterna att lämna dispens begränsats till de uppräknade förutsättningarna i 7 kap. 18 c – d §§. Men ny praxis öppnar för en bredare avvägning.”
Det tycks som om byggnadsnämnden har en djupare kunskap om strandskydd och strandskyddsdispenser än naturavdelningen på Länsstyrelsen… Byggnadsnämnden fortsätter:
“I MÖD M 4244-19 resonerar domstolen om att det skulle kunna vara möjligt att utföra kompensationsåtgärder ”Om en redan utförd åtgärd avviker från en given strandskyddsdispens eller från vad som skulle kunna godtas vid en helt ny dispensprövning bör det däremot inte vara uteslutet att vid en proportionalitetsavvägning beakta om det finns möjlighet att på annat sätt kompensera för den negativa påverkan som åtgärden medför (jfr 16 kap. 9 § 
första stycket 3 miljöbalken, där det föreskrivs att bl.a. dispens får förenas med skyldighet att utföra eller bekosta särskilda åtgärder för att kompensera det intrång i allmänna intressen som verksamheten medför)”.”
Bron över “det djupa diket” skulle kunna ses som en kompensationsåtgärd skriver byggnadsnämnden.
Jag förstår inte hur Länsstyrelsen tänker när den upphäver och ändrar Vänersborgs kommuns strandskyddsdispens.
Fortsättning följer i bloggen ”Juta: Allemansrätt – egendomsskydd”.
Juta: Länsstyrelsens tomtplatsavgränsning
Anm. Fortsättning på bloggen “Juta: Kan Länsstyrelsen lagen?”.
Som jag skrev i den förra bloggen (se “Juta: Kan Länsstyrelsen lagen?”) så är byggnadsnämndens beslut betydligt utförligare och allsidigare än beslutet från Länsstyrelsen. Byggnadsnämnden har tagit med alla aspekter man kan tänka sig, resonerat, jämfört med prejudicerande rättsfall från Mark- och miljööverdomstolen (MÖD), diskuterat, noterat vittnesmål, analyserat och – tänkt. Nämnden har också varit mån om att beakta alla perspektiv, även Davidssons. Dessutom har nämnden redogjort för och analyserat orsakerna till varför de tidigare besluten blev fel, t ex de felaktiga kartorna.
Länsstyrelsen å sin sida tycks ha bestämt sig för ett beslut och sedan bara beaktat de argument som bekräftar slutsatsen. Jag kan inte låta bli att fundera på om det finn
s några bakomliggande motiv bakom den okänsliga och nedlåtande attityden och behandlingen av Bengt Davidsson och hans fru. När Davidsson t ex överklagade byggnadsnämndens beslut 2018 till Länsstyrelsen ville han att Länsstyrelsen skulle göra platsbesök på Juta. Då skrev Länsstyrelsen i sitt beslut den 15 oktober 2018:
“Mot bakgrund av det underlag som finns i ärendet, med bland annat kartor och fotografier, gör Länsstyrelsen bedömningen att ett platsbesök inte är nödvändigt för att kunna avgöra ärendet.”
Då gick kommunens beslut mot Davidsson. I mars 2023 beslutade kommunen istället till Davidssons fördel… Då rycker Länsstyrelsen genast ut och gör tre platsbesök. Den första gången var de tre personer. Det kan också noteras att vid de två första gångerna var besöken oanmälda.
Vi får se vad andra tycker om Länsstyrelsens objektivitet.
Det viktigaste i Länsstyrelsens beslut är den nya tomtplatsavgränsningen. Det är den som så att säga leder till allt det andra.
Först av allt, så här ser Jutafastigheten ut:
Det kan vara bra att ha flygbilden i minnet. Den tunna gula linjen markerar Jutafastighetens gränser. Det är lite tveksamt var gränsen går längs älvkanten, 
älven har nämligen tuggat i sig stora delar av grannens jordbruksfastighet. Det har i varje fall tidigare gått en remsa på 15-30 meters bredd till fiskhuset. Fiskhuset står tveklöst på grannens fastighet. (Ärendehandläggaren på Länsstyrelsens naturavdelning har i sin iver anmält fiskhuset 
till byggnadsförvaltningen för, tror jag, brott mot strandskyddsdispensen. Det handlar alltså om Davidssons jordbrukande granne.)
2018 beslutade byggnadsnämnden att tomtplatsavgränsningen skulle ha följande utseende – se karta till vänster. Inte ens grusvägen förbi huset ingick i tomtplatsen.
Det var på denna karta som Jutahuset var felaktigt inritat och tomtplatsavgränsningen gick över ena hörnet på altanen. Den avgränsningen gällde fram till och med den 7 mars 2023. Då ändrade byggnadsnämnden tomtplatsavgränsningen. Gränsen fick då följande sträckning, se de röda strecken:
De gröna pilarna (i norr) visar var allmänhetens fria passage ska gå om det inte finns någon bro över bäckravinen eller, som byggnadsnämnden skriver, ”det djupa diket”.
Det är denna, den senaste tomtplatsavgränsningen som ärendehandläggaren på Länsstyrelsens naturavdelning och hans chef upphäver – och ändrar. De anser att tomtplatsavgränsningen ska ha följande utseende:
Det blev ungefär som den gamla tomtplatsavgränsningen – se de röda linjerna. Grusvägen förbi huset hamnade dock innanför avgränsningen, medan grusvägen norr om huset hamnade utanför.
Länsstyrelsen förklarar sin tomtplatsavgränsning med, för det första, att gräsytan från grusvägen längs huset ner till älven:
“inte har varit kontinuerligt hävdat som tomtmark efter 1975”
Handläggaren fortsätter:
“endast delar av markområdet runt bostadshuset är att betrakta som ianspråktagen som tomtmark.”
Notera – ”endast delar av markområdet runt bostadshuset”…
Länsstyrelsen underkänner byggnadsnämndens bedömning totalt. Jag återkommer till frågan om ianspråktagen mark i en senare blogg. Jag tänkte i denna blogg redogöra för Länsstyrelsens andra argument:
“den aktuella dispensen riskerar att privatisera ett område som idag är allemansrättsligt tillgängligt.”
I Sverige finns det ett strandskydd som är formulerat i miljöbalken. Syftet med strandskyddet är att trygga förutsättningarna för allemansrättslig tillgång till strandområden. (Och att bevara goda livsvillkor för djur- och växtlivet, vilket inte är aktuellt på Juta.)
Länsstyrelsen skriver i sitt beslut:
“Allmänheten måste även fortsättningsvis kunna röra sig i området utan att känna sig avhållna från platsen…”
Det är ett märkligt och på sätt och vis hypotetiskt resonemang. Vilka skulle känna sig “avhållna från platsen” menar Länsstyrelsen? Jag tror inte att människor gör det.
Jag tror att Länsstyrelsen ser framför sig hur Davidssons gräsmatta/äng ska bli platsen för något slags uppehållsställe för allmänheten. Ett plats där allmänheten kan spela brännboll och sitta i gräset med medhavd kaffekorg. Men Jutafastigheten har aldrig någonsin fungerat som allmänhetens uppehållsställe. Davidsson har inte heller någon som helst erfarenhet av att allmänheten har efterfrågat att Jutas gräsyta ska bli det heller.
Allmänheten ska också ha möjlighet att passera över gräset/ängen om de vill anser Länsstyrelsen. Allmänheten kan då gena och “tjäna” några meter istället för att gå runt vid älvkanten. 
Men eftersom Davidsson inte får sköta om gräsmattan, det privatiserar, kommer det inte att ta lång tid förrän allt är igenväxt. Se bara på det gamla koloniområdet vid Nabbensberg. (Se “Epilog: Koloniområdet på Nabbensberg”.) Det är för övrigt ytterst sällan som människor går över gräsmattan/ängen. De går “automatiskt” längs älven, eftersom de inte anser att gräsmattan/ängen är allemansrättslig tillgänglig.
Länsstyrelsen fortsätter:
“…bedömer Länsstyrelsen att den tomtplats som meddelats i detta beslut är rimligt i förhållande till avvägningen mellan de enskilda och allmänna intressena som strandskyddet representerar.”
Jag har svårt när en myndighet använder ordet “bedömer” i ett sådant här sammanhang. Det är en enda person, en chef, som beslutar efter att en enda ärendehandläggare på naturavdelningen har föredragit ärendet. Det är alltså bara 1+1 personer som representerar lagen och som “bedömer” att avvägningen är rimlig – för allmänheten och för Davidsson. I byggnadsnämnden är det, förutom tjänstepersonerna som arbetar fram underlaget, 9 ledamöter (och 9 ersättare) som gör bedömningen.
De två personerna på Länsstyrelsen anser (ordet “anser” används i beslutet) att:
“det allmänna intresset som strandskyddet representerar väger tyngre än det enskilda intresset att ha markområdet i öster och norr om grusvägen som tomtmark.”
Jag tycker att det är absurt. Davidsson har inga rättigheter på sin egen mark. Länsstyrelsen exproprierar i praktiken hela Davidssons tomt och gör den helt oanvändbar. Kvar blir en smal grusväg och en svåråtkomlig tomtmark med ett brant berg väster om huset, ett område som den rörelsehindrade 
Davidsson inte ens klarar av att gå i… Och fru Davidsson får nöja sig med att odla krasse i en kruka i köket…
Och det anser (ordet används alltså i beslutet) 1+1 personer på Länsstyrelsen är en rimlig avvägning… (Jag återkommer i nästa blogg till avvägning mellan olika intressen.)
De flesta tänker att tjänstepersoner på Länsstyrelsen naturligtvis har koll på alla lagar, och det har de förhoppningsvis. Men tjänstepersonerna “bedömer”, de “anser”… Och så länge det är på det viset, så blir det med nödvändighet tämligen subjektivt. Särskilt som de inte anför några prejudicerande domar till stöd för sina slutsatser…
Fortsättning följer i bloggen ”Juta: Struntar Lst i hemfrid och rättsfall?”.
Juta: Kan Länsstyrelsen lagen?
Anm. Fortsättning på bloggen ”Länsstyrelsen upphäver Jutabeslutet”.
Det hänger mörka tunga moln över Juta. En enskild nitisk tjänsteperson från Länsstyrelsen, en ärendehandläggare på naturavdelningen, och hans chef har vänt upp och ner på livet för Bengt Davidsson och hans fru.
Ärendehandläggaren från Länsstyrelsen gjorde några oanmälda fältbesök på Juta. Han studerade, antecknade och fotograferade. Väl tillbaka till Länsstyrelsens kontor vid Fesketorget formulerade han ett beslut som innebar att Bengt Davidsson och hans fru blev av med sin tomt. Davidssons och hans frus framtid tog snabbt en mycket tråkigare och dystrare vändning än de någonsin i sina vildaste fantasier kunde ha anat.
I den förra bloggen redogjorde jag för själva beslutet. (Se “Länsstyrelsen upphäver Jutabeslutet”.) I denna ska jag börja med att titta lite noggrannare på Länsstyrelsens beslut. Det blir flera bloggar, det inser jag direkt. Hur många vet jag inte. Tanken är att återge de förklaringar och motiveringar som ärendehandläggaren på Länsstyrelsen anför till stöd för sitt beslut. Han och hans chef har en totalt annorlunda värdering och uppfattning om strandskyddet på Juta än vad Vänersborgs byggnadsnämnd har. På det viset handlar inte Länsstyrelsens beslut bara om Länsstyrelsen mot Davidsson utan också Länsstyrelsen mot byggnadsnämnden.
Först tänkte jag att försöka låta bli att kritisera och argumentera, i varje fall alltför mycket. Anledningen är att Davidsson har anlitat juridisk expertis och de håller som bäst på att förbereda ett överklagande av Länsstyrelsens beslut till Mark- och miljödomstolen. De får planera och tänka över sina argument, taktik och strategi i lugn och ro. Tänkte jag. Jag inser att det blir svårt, ärendehandläggarens beslut är nämligen tämligen upprörande…
Bengt Davidsson har pratat med “inspektören” och ärendehandläggaren från Länsstyrelsen. Davidsson förde då fram vissa aspekter av betydelse i “fallet Juta”. Bengt nämnde t ex att han är rörelsehindrad, att sopbilen enligt kommunens regler måste ha en viss minimiyta för att kunna vända vid huset, att plan- och bygglagen innehåller bestämmelser om hur en bostad och ett bostadshus ska vara beskaffat osv. Tjänstepersonen från Länsstyrelsen gjorde helt klart för Davidsson att för honom hade dessa aspekter ingen som helst betydelse. Han och Länsstyrelsen struntade i allt annat än Miljöbalken. Det var utifrån Miljöbalken, och enbart den, som beslutet skulle fattas.
Överlag kör den nitiske ärendehandläggaren från Länsstyrelsen sitt eget race. Han tycks inte ha läst byggnadsnämndens beslut med dess allsidiga och objektiva helhetsresonemang och hänvisningar till både rättsfall, vittnen och logiska bedömningar. Ärendehandläggaren tycks ha sin bestämda åsikt klar från början, vilket inte är en helt ovanlig inställning hos vissa tjänstepersoner, och sedan ska den bevisas. Bevis, som lagar och rättsfall eller vanlig logik som talar för motsatsen, bortses det ifrån. Handläggaren ignorerar det mesta som byggnadsnämnden skrev i sitt beslut från den 7 mars 2023. Jag återkommer till det.
Jag har svårt att tro att Mark- och miljödomstolen eller, om nödvändigt, Mark- och miljööverdomstolen inte skulle ta hänsyn till någon annan lagstiftning än Miljöbalken i fallet Juta… Det gör ju inte Vänersborgs byggnadsnämnd.
Med de inledande orden skulle jag vilja börja med en som jag tror stor missuppfattning från ärendehandläggarens sida. Det gäller lyktstolparna längs den smala grusvägen alldeles bredvid Davidssons altan, längs med huset i öster och sedan vikande mot väster där huset slutar.
Lyktstolparna är på sätt och vis en petitess i det stora hela, men jag skrev i torsdagens blogg om dessa. (Se “Länsstyrelsen upphäver Jutabeslutet”.) 
Det handlar om 2 stycken lyktstolpar av sammanlagt 8. De här 2 lyktstolparna var med i två av Länsstyrelsens delbeslut. Ärendehandläggaren på naturavdelningen på Länsstyrelsen både ändrade och upphävde kommunens beslut om strandskyddsdispens för 2 av de 8 lyktstolparna. Två av lyktstolparna ska alltså Davidsson ta bort menar Länsstyrelsen.
Det beslutet förstod varken Bengt Davidsson eller jag. Det gör vi fortfarande inte, men ärendehandläggaren borde, som både Davidsson och jag ser det, överhuvudtaget inte tagit upp dessa lyktstolpar.
Davidsson fick nämligen strandskyddsdispens för samtliga 8 lyktstolpar redan 2018.
Den 17 april 2018 beslutade byggnadsnämnden i Vänersborg:
“Byggnadsnämnden ger strandskyddsdispens för om- och tillbyggnad, ny komplementbyggnad och utomhusbelysning.”
“Utomhusbelysningen” dvs de 8 lyktstolparna, fick alltså strandskyddsdispens redan 2018. Att det var dessa lyktstolpar längs vägen framgår av underlaget.
Bengt Davidsson överklagade byggnadsnämndens beslut till Länsstyrelsen, som då (2018) skrev i sitt beslut/dom:
“Länsstyrelsen avslår överklagandet, det vill säga ändrar inte det överklagade beslutet.”
Byggnadsnämndens beslut om strandskyddsdispens, inklusive lyktstolparna, gällde ansåg Länsstyrelsen. Senare fastställde Mark- och miljödomstolen också byggnadsnämndens dispensbeslut, eftersom Davidsson överklagade Länsstyrelsens beslut även dit.
Den 27 januari 2021 gjorde Vänersborgs flitiga och nitiska miljö- och byggnadsförvaltning en inspektion på Juta. De var ytterst noggranna och anmärkte på det mesta som Davidsson hade gjort och inte gjort. Men. De anmärkte inte på lyktstolparna. Davidsson hade ju fått strandskyddsdispens för dem… (Se “Byggnadsförvaltningen och David på Juta (6/7)”.)
Ärendehandläggaren på Länsstyrelsen kan ha trott att när byggnadsnämnden den 7 mars 2023 beslutade att ge:
“strandskyddsdispens för om- och tillbyggnad, ny komplementbyggnad och utomhusbelysning.”
… att “utomhusbelysning” syftade på de 8 lyktstolparna. Men så var det alltså inte. Byggnadsnämndens dispens gällde:
“Ljuspollare finns uppsatta längs med älven som markerar vandringsleden.”
Samtidigt avslog ärendehandläggaren även strandskyddsdispensen för ljuspollarna. Så han visste naturligtvis att det fanns både lyktstolpar vid vägen vid huset och ljuspollare längs älvkanten. Såvida han inte tänkte fel, men det är svårt att veta. Tjänstepersonen från Länsstyrelsen ändrade också tomtplatsavgränsningen. Det återkommer jag till. Men han ansåg väl att han, när han ändrade tomtplatsavgränsningen, kunde passa på att ändra i andra gamla dispenser när han ändå höll på…
Hur som helst. Davidsson har bevisligen fått strandskyddsdispens för alla 8 lyktstolpar. Ärendehandläggaren från Länsstyrelsen vill alltså upphäva beslutet för 2 av dem. (De ska tas bort.) Men det är tveksamt om Länsstyrelsen kan besluta att riva upp ett över 5 år gammalt beslut. Det finns, och det är jag övertygad om att handläggaren och Länsstyrelsen känner till, något som går under beteckningen “gynnande förvaltningsbeslut”. (Se t ex Lunds Universitet.)
“En grundläggande förvaltningsrättslig princip är att gynnande förvaltningsbeslut vinner negativ rättskraft. Det innebär att gynnande beslut endast kan ändras till fördel för den enskilde.”
Det är Förvaltningslagen som fastställer principer för hur förvaltningsmyndigheter ska fatta beslut, inklusive gynnande beslut. Det finns några få undantag. Mark- och miljööverdomstolen skrev t ex i en dom den 21 januari 2021 (se MÖD 2021:2):
“Med hänsyn till den enskildes trygghet gäller enligt fast praxis att gynnande förvaltningsbeslut vinner rättskraft och kan ändras endast under vissa förutsättningar, till exempel om det försetts med återkallelseförbehåll eller om den enskilde vilselett myndigheten. Så har inte skett i detta fall och beslutet har därför rättskraft.”
Davidsson har inte vilselett någon myndighet. Jag har i dessa “moderna tider” även rådfrågat Chat GPT om det går att bryta mot denna princip. De fåtaliga fall som anges är inte tillämpliga på Juta.
Det är intressant, förvånande – och mycket märkligt. Ärendehandläggaren från Länsstyrelsen känner rimligtvis till denna grundläggande rättsliga princip. Men ändå ändrar han den tidigare strandskyddsdispensen till Davidssons nackdel. Det är också märkligt att det inte finns något resonemang i Länsstyrelsens beslut om principen och varför Länsstyrelsen bryter mot den. Är det Länsstyrelsen som missar något, eller är det jag?
Jag menar, Vänersborgs byggnadsnämnd var noga med att skriva i sitt beslut från den 3 mars:
“Nya beslutet är till sökandes fördel jämfört med tidigare beslut.”
Ärendehandläggaren och Länsstyrelsen har också ritat om tomtplatsavgränsningen. Även här har delar av de nya gränserna ändrats till Davidssons nackdel utifrån besluten 2018 (i byggnadsnämnden, Länsstyrelsen och Mark- och miljödomstolen).
Om Länsstyrelsen bryter mot Förvaltningslagen så skulle det naturligtvis kunna medföra att Länsstyrelsens beslut är olagligt. Det är sannolikt något som Davidsson och hans juridiska ombud tittar på. Om så är fallet kan man undra om det betyder att Länsstyrelsen måste göra om hela beslutet? Eller om Länsstyrelsen i ett sådant fall är helt körd…?
Det kan väl misstänkas, om jag inte har missat något, att Länsstyrelsen i så fall gör om allt igen – och att paret Davidsson får fortsätta leva i plågsam ovisshet.
En kvinna skrev följande om Länsstyrelsen på Facebook:
“Har dom verkligen så lite att göra att dom ska gå på och fortsätta krångla?”
Det verkar som de inte har så mycket att göra på Länsstyrelsens naturavdelning. Handläggaren har vid det här laget besökt Juta tre gånger, varav två gånger oanmäld. Den första gången hade han även två kollegor med sig…
Fortsättning följer i bloggen ”Juta: Länsstyrelsens tomtplatsavgränsning”.
Länsstyrelsen upphäver Jutabeslutet
Bengt Davidsson och hans fru fick vara glada i drygt 2 månader. Nästan. I varje fall i 10 dagar…
Den 7 mars beslutade byggnadsnämnden i Vänersborg om en ny strandskyddsdispens med en ny tomtplatsavgränsning enligt Davidssons förslag. Det var en glädjens dag på Jutatorpet. (Se “Juta: Idag fick Davidsson en tomt!”.) Glädjen förtogs till viss del när Davidsson fick ett brev från Länsstyrelsen 10 dagar senare, den 17 mars, där det meddelades att Länsstyrelsen hade beslutat att överpröva byggnadsnämndens beslut. Redan då anade Davidsson oråd.
Den 5 maj fick Davidsson ett besked om att Länsstyrelsen hade avslagit hans överklagande. Det gav upphov till förvirring, eftersom Davidsson inte hade överklagat byggnadsnämndens beslut. 
Nämnden hade ju beslutat som Davidsson önskade. Det visade sig att det handlade om byggnadsnämndens beslut från den 25 oktober 2022. Det var den gången nämnden fastställde det olyckliga och felaktiga beslutet från 2018 när Davidsson hade köpt fastigheten. Och SVT hade reagerat med att göra ett reportage om byggnadsnämnden i Vänersborg. (Se “Davidsson återigen på SVT”.) Det här överklagandet hade Davidsson glömt bort, eftersom det var överspelat med nämndens nya beslut den 7 mars. (Det här beskrev jag i bloggen “Länsstyrelsen synar Juta”.)
Den 23 mars, i år, besökte tre tjänstepersoner från Länsstyrelsen Juta. Det var en vecka efter att Davidsson hade fått det skriftliga meddelandet att Länsstyrelsen skulle överpröva byggnadsnämndens beslut. Besöket gjordes utan att någon som helst kontakt togs med Davidsson. Den 26 april besökte en av de nitiska tjänstepersonerna från Länsstyrelsen Juta ytterligare en gång, återigen utan att meddela Davidsson. Vid detta tillfälle frågade tjänstepersonen två snickare, som 
arbetade vid ”fiskhuset” på Davidssons grannes fastighet, om de arbetade för Davidsson… Det var lite underligt, eftersom både huset och marken det stod på inte ägdes av Davidsson. Sedan var det anmärkningsvärt att en statlig myndighet gick bakom ryggen på den det handlade om…
Den 5 maj ringde en tjänsteperson från Länsstyrelsen, eller möjligtvis byggnadsförvaltningen i Vänersborg, till Davidssons granne, han som ägde ”fiskhuset” nedanför Juta. Tjänstepersonen förhörde sig om det var Davidsson som byggde om “fiskhuset”. Det var återigen mycket underligt, eftersom både Länsstyrelsen och Vänersborgs kommun visste att “fiskhuset” inte fanns på Davidssons mark – eller ägdes av Davidsson.
Davidsson började ana oråd. Glädjen försvann mer och mer – och förbyttes i oro. Det var något som inte stämde.
Det var en riktig känsla. Oron var helt befogad. Och den 17 maj blev besvikelsen verklig – och total. Bengt Davidsson och hans fru blev av med sin tomt. Igen.
“Länsstyrelsen upphäver Vänersborgs kommuns beslut om strandskyddsdispens, dnr STR.2017.33, i den del som avser utomhusbelysning i form av 2 lyktstolpar och 5 ljuspollare på fastigheten Restad 3:2 i Vänersborgs kommun.”
Beslutet illustrerade med fotografier, som den flitige och nitiske tjänstepersonen hade tagit på plats vid sitt fältbesök:
Det var ett underligt beslut, men det skulle Davidsson kunna leva med. Men det kom mer… Först återupprepades emellertid beslutet om de två lyktstolparna, och det förstår inte riktigt varken Davidsson eller jag:
“Länsstyrelsen ändrar Vänersborgs kommuns beslut om strandskyddsdispens, dnr STR.2017.33, som gäller antalet lyktstolpar som är placerade öster om grusvägen i form av 8 lyktstolpar till 6 lyktstolpar.”
Davidsson trodde inte det var sant. Han hade satt upp 8 lyktstolpar längs den privata vägen förbi sitt hus, från infarten till “baksidan” på huset – och nu ville Länsstyrelsen ta bort 2 av dem. Davidsson fattade ingenting. Dessutom var ju lyktstolparna seriekopplade och ta bort två som stod mellan de andra var inte helt okomplicerat.
Men det skulle bli värre. Och nu slutade Davidsson att andas…
Länsstyrelsen fortsatte sitt beslut.
“Även tomtplatsavgränsningen ändras på fastigheten Restad 3:2 i Vänersborgs kommun. Länsstyrelsen gör även ett tillägg av följande villkor för dispensen:
- Tomtplatsen åt öster ska markeras med staket, mur, häck eller liknande.
- Tomtplatsen åt norr ska markeras med grindar.
- Tomtplatsen åt söder ska markeras med grind.”
Det utförliga beslutet hänvisade självklart till en karta:
Det blev många grindar…
För att tydliggöra sina beslut så illustrerade den flitige och nitiska inspektören med flera närbilder från sitt fältbesök.
Tre grindar betyder att när Bengt Davidsson eller hans fru ska parkera bilen på norrsidan av huset (“baksidan”) så måste de gå ur bilen för att öppna grinden, köra igenom och sedan gå ur bilen och stänga grinden – vid tre tillfällen. Den rörelsehindrade Bengt ska in och ut ur bilen 6 gånger.
Länsstyrelsen har även godkänt ett av byggnadsnämndens beslut:
“Länsstyrelsen godkänner Vänersborgs kommuns beslut om strandskyddsdispens, dnr STR.2017.33, för om- och tillbyggnad och ny komplementbyggnad på fastigheten Restad 3:2 i Vänersborgs kommun.”
Alltid något, men hade Davidsson fått välja hade han hellre fått byggnadsnämndens tomtplatsavgränsning godkänd…
Länsstyrelsen utvecklar och motiverar sina beslut i texten. Det görs med bland annat ett antal flygfotografier, som i flera fall är helt nya. Det förvånade för övrigt Davidsson eftersom Länsstyrelsen har behandlat Davidssons ärende tidigare, 2018. Vilket naturligtvis Vänersborgs byggnadsnämnd och byggnadsförvaltning också har gjort i flera omgångar. Och så kommer det alltså nya fotografier nu, efter 5 år.
Jag ska i en senare blogg återge Länsstyrelsens motiveringar och ståndpunkter. Det är naturligtvis av stort intresse hur den nitiske och flitige inspektören resonerar.
Besluten får stora konsekvenser för Bengt Davidsson och hans fru. Det pensionärsliv som Davidsson hade planerat att börja leva får bli någon annan gång. Det blir ingen lugn och ro, han får istället fortsätta sin till synes tröstlösa kamp mot enskilda nitiska och flitiga tjänstepersoner.
Fortsättning i bloggen ”Juta: Kan Länsstyrelsen lagen?”.
Nyhet: Länsstyrelsen ger Magnus tillstånd
Den 21 november 2007 beslutade Vänersborgs kommunfullmäktige att förköpa/expropriera delar av Magnus Larssons fastigheter i Sikhall. I förköpet ingick Sikhalls magasin.
Magasinet är vackert beläget på en liten udde vid Sikhallsviken i Vänern. Det ligger med, som Länsantikvarie Margareta Hallin skrev år 1985:
“utsikt mot Halle- och Hunneberg som bildar en blå bakgrund och ger liv åt den även i övrigt vackra landskapsbilden.”
Sikhalls Magasin förklarades som byggnadsminne den 16 november 1987. Det innebar att byggnaden skulle bevaras för framtiden. Länsstyrelsen skrev i byggnadsminnesförklaringen bland annat:
“Byggnaden får inte rivas, flyttas eller till sitt yttre byggas om eller på annat sätt förändras. … Byggnaden skall underhållas så att den inte förfaller.”
Syftet med byggnadsminnesförklaringar är nämligen att värna och slå vakt om viktiga delar av vårt kulturarv för kommande generationer. (Se “Sikhalls magasin 1: Byggnaden”.)
Expropriationen/förköpet innebar att Vänersborgs kommun också tog över det nyttjanderättsavtal som Stiftelsen Sikhalls Magasin hade med Magnus Larsson. Det var viktigt, skrev kommunen, eftersom byggnaden:
“bör bevaras därför att den är värdefull från kulturhistorisk eller miljömässig synpunkt”
Och då var Vänersborgs kommun tydligen den rätte ägaren till magasinet… Därför var det nödvändigt att kommunen också förköpte denna del av Magnus Larssons fastighet. Tyckte kommunen… Fullmäktige misstänkte nämligen att Larsson inte skulle vårda kulturminnet utan låta byggnaden förfalla – och sannolikt även privatisera marken. Det sa i varje fall vissa politiker och tjänstepersoner. (Jag har beskrivit ovanstående “processer” i ett stort antal bloggar. Se “Historien om Magnus Larsson” och “Sikhalls magasin”.)
Vi vet alla vad som har hänt med Sikhalls magasin sedan 2007. Stiftelsen Sikhalls Magasin hade inte de ekonomiska muskler som krävdes för att sköta och underhålla magasinet. Det blev till slut ohållbart att använda magasinet. Det var fuktskador, väggen mot sjön såg ut att falla ihop och taket var på väg att rasa in. Hela magasinet förföll och till slut blev det inte tillåtet att gå in i byggnaden.
Vänersborgs kommun lyfte inte heller ett finger för att rädda och bevara den gamla anrika byggnaden för framtiden. Det betydde i praktiken inte någonting att magasinet var “värdefullt från kulturhistorisk eller miljömässig synpunkt”. Det var tydligen bara något kommunen skrev för att rättfärdiga att den exproprierade marken från Larsson…
Det behövde hända något drastiskt med magasinet. Och det insåg Stiftelsen Sikhalls Magasin också.
Den 26 september 2022 beslutade Stiftelsen Sikhalls Magasin enhälligt på ett styrelsemöte att:
“överlåta nyttjanderätten till Sikhalls Magasin till Magnus Larsson.”
Magnus Larsson spillde ingen tid. Han började tämligen omgående att röja upp på marken utanför magasinsbyggnaden. Han fortsatte röja även inne i magasinet, lagade och fixade. Det börjar också hända en hel del med inredningen till magasinet. Och snart kunde förbipasserande se att det lyste i magasinets fönster.
Magasinet är ett byggnadsminne med ett kulturhistoriskt värde. Därför måste Larsson ha tillstånd för det mesta som måste göras. Han har redan fått tillstånd för att åtgärda läckaget i taket, men det behövs åtgärder inomhus och för att göra magasinet mer tillgängligt.
Igår, tisdag den 16 maj, fick Magnus Larsson ett glädjande besked från Länsstyrelsen:
“Länsstyrelsen ger med stöd av 3 kap 14 § lagen (1988:950) kulturmiljölagen er tillstånd att utföra exteriöra och interiöra åtgärder på byggnadsminnet Sikhalls Magasin.”
Länsstyrelsen ger tillstånd för allt som Magnus Larsson vill göra och åtgärda på magasinsbyggnaden. Det här har Larsson fått tillstånd att göra:
“Interiört byts en trapp samt att ett tidigare befintligt vilplan återställs, vilket gör trappan säkrare. Ny trapp och steg görs i fura. I nedre trappen monteras nya handledare likt befintliga i övre trapplöp. Dessutom byts golvet i köket samtidigt som höjdavvikelsen på ca 40 mm riktas upp till tjänlig arbetsyta. Nytt material blir gran lika befintligt som ytbehandlas genom såpskurning (eller efter de hygienkrav som ställs). Beslut om ytbehandling tas i samråd med antikvarisk medverkan.
Därutöver sker putslagning och underhåll av vissa fönster – där rötskadade bågar/karmar och spräckta fönsterglas ses över och byts.
Exteriört anläggs en serviceväg som ökar tillgängligheten till byggnaden. Strandskoning görs i sten som liknar det som idag finns i vattenbrynet. Plats, utsträckning och utförande sker i samråd med antikvarisk medverkan.
Äldre delar av den befintliga trappan som inte återanvänds sparas på vinden eftersom delarna, utöver det kulturhistoriska värdet, även har ett pedagogiskt värde.”
Länsstyrelsen tror på Magnus Larsson. Den bedömer att det föreligger särskilda skäl för de åtgärder som han vill vidta. De:
“ökar tillgängligheten till byggnaden och … är förenliga med bevarandet av byggnadsminnets kulturhistoriska värde.”
Länsstyrelsen avslutar tillståndet med att skriva:
“Åtgärder till en förbättrad tillgänglighet är ett tillägg till vårt kulturarv. Det är även ett uttryck för en humanistisk och demokratisk människosyn.”
Länsstyrelsen tycks ha en helt annan uppfattning än Vänersborgs kommun. När Magnus Larsson presenterar planer för magasinet för kommunen så befarar kommunen alltid det värsta:
“Förvaltningarna har inte tagit ställning till förslaget då detta kan innebära en påtaglig skada på byggnadsminnet. … En utökning av fastigheten skulle kunna medföra en risk att området inte hålls tillgängligt [för allmänheten].”
Det handlar emellertid om andra åtgärder än de som Magnus Larsson har fått tillstånd från Länsstyrelsen om. Men kommunen har en tendens att till skillnad från Länsstyrelsen instinktivt se negativt på Larsson och hans planer.
Ikväll ska kommunfullmäktige fatta ett inriktningsbeslut om fastighetsrättsliga lösningar i Sikhall. (Se “KS: Irriterat mellan S och M”.) De styrande partierna (S+C+KD+MP) är av någon anledning mycket kritiska och negativa till Larsson och utveckling i Sikhall. Det finns de som hävdar att det viktigaste för Larsson är att han får tillbaka sin fastighet, dvs den som kommunen förköpte/exproprierade 2007. Och att utveckling av Sikhall är mindre viktigt för honom. Talar inte Larssons engagemang och åtgärder på och i magasinet ett annat språk?
Det tycker i varje fall Länsstyrelsen:
”Det är även ett uttryck för en humanistisk och demokratisk människosyn.”
Snart kommer Sikhallsborna att se byggnadsställningar resas vid Sikhalls Magasin.
Länsstyrelsen synar Juta
I fredags, den 5 maj, fick Bengt Davidsson på Juta ett brev från Länsstyrelsen. Det fick hans hjärta att bulta lite fortare och andhämtningen att öka i tempo. Men brevet var väntat, och på sätt och vis också efterlängtat. Nu skulle han äntligen få besked.
Davidsson sprätte försiktigt upp kuvertet, och läste noggrant:
“Länsstyrelsen avslår överklagandet, det vill säga ändrar inte det överklagade beslutet.”
Nervositeten och spänningen byttes mot förvirring. Davidsson förstod inte riktigt. Vilket beslut? Vilket överklagande?
Den 7 mars 2023 hade byggnadsnämnden i Vänersborg gjort en vändning på 180 grader. (Se “Juta: Idag fick Davidsson en tomt!”.) Den efter valet nytillsatta nämnden medgav att den tidigare hade haft totalt fel. Kartorna över Davidssons bostad på Juta hade varit felaktiga, det fanns nu 7-8 vittnen som alla bedyrade att Jutafastigheten hade varit ianspråktagen sedan 1969 och det hade upptäckts en rad prejudicerande rättsfall hos Mark- och miljöverdomstolen som visade att Davidssons resonemang var korrekt. Nämnden hade även gjort en intresseavvägning, enligt proportionalitetsprincipen, mellan fastighetsägarens enskilda intresse och det allmänna intresset.
Den 7 mars 2023 var med andra ord en glädjens dag på Juta. Byggnadsnämnden hade alltså äntligen, efter nästan 5 års kamp, gett Bengt Davidsson rätt. Det fanns bara en fnurra på tråden, Länsstyrelsen skulle pröva byggnadsnämndens beslut. Det var å andra sidan rutin i strandskyddsärenden.
Den 17 mars fick emellertid Bengt Davidsson det aningen tråkiga och nedslående beskedet att Länsstyrelsen skulle gå vidare. Länsstyrelsen skrev:
“Länsstyrelsen beslutar att pröva Vänersborgs kommuns beslut den 7 mars 2023 i ärende … om strandskyddsdispens gällande Omprövning av tidigare beviljad strandskyddsdispens för om- och tillbyggnad, ny komplementbyggnad och utomhusbelysning på fastigheten…”
Länsstyrelsen beslutade alltså att inte bara på ett enkelt sätt godkänna byggnadsnämndens beslut – fast det borde ha varit det naturliga med tanke på det välmotiverade underlag som nämnden hade grundat beslutet på. Nej, Länsstyrelsen tänkte överpröva beslutet.
Det var naturligtvis inget positivt besked för Davidsson, men samtidigt var det ingen katastrof. Länsstyrelsen hade ju varit inblandad redan 2018 när Vänersborgs byggnadsnämnd första gången hade fattat sitt ödesdigra och felaktiga beslut om tomtplatsavgränsning – över Davidssons altan.
Länsstyrelsen motiverade granskningen:
“Länsstyrelsen behöver närmare granska de särskilda skäl som anförs som skäl för dispens samt granska om omprövningen har skett på rätt sätt.”
Det lät inte helt lugnande, men kanske ville Länsstyrelsen bara titta lite extra på nämndens beslut, typ av nyfikenhet och intresse. Eller var det så att Länsstyrelsen faktiskt ville ställa allt till rätta?
Men fredagens brev då? Brevet där Länsstyrelsen skrev att den inte skulle ändra det överklagade beslutet? Davidsson läste vidare i brevet – och blev mer och mer förvirrad. Precis som Länsstyrelsen för övrigt tycktes vara. Länsstyrelsen skrev t ex:
“Klagandena (dvs Bengt Davidsson och hans fru; min anm) har vidare anfört att nämnden har utgått från fel kartunderlag inför beslutsfattandet. Länsstyrelsen bedömer dock att den karta som klagandena har inkommit med utgör tillräckligt underlag för att Länsstyrelsen ska kunna fatta beslut i ärendet.”
Och det betydde att Länsstyrelsen i sin bedömning utgick från – ja, vilken karta? Utgick Länsstyrelsen från Davidssons korrekta karta eller från byggnadsförvaltningens gamla felaktiga karta?
Det var inte lätt att förstå Länsstyrelsens formulering…
Länsstyrelsen fortsatte sin förvirrade text:
“Det framgår av fotografier i Länsstyrelsens kartsystem webb-GIS att marken där klagandena vill anlägga gräsmatta inte har varit kontinuerligt odlad sedan 1975.”
Davidsson kunde fortfarande inte förstå. Vem hade påstått att marken hade varit odlad sedan 1975? Och varför skulle det ha varit av intresse om marken hade varit odlad? (Jag kan inte låta bli att undra varför inte Länsstyrelsen skickar med “bevismaterialet” till Davidsson, dvs fotografierna i Länsstyrelsens kartsystem webb-GIS. Har någon sett dessa bilder? Eller är det de suddiga och intetsägande flygfoton som byggnadsförvaltningen tidigare presenterade? Se “Juta: Det tar aldrig slut!”)
Länsstyrelsen fortsatte:
“Vidare är det klarlagt genom mark-och miljödomstolens prövning att området inte utgör tomt runt bostadshuset.”
Nu började Davidsson ana oråd på allvar. Vad pratade Länsstyrelsen om? Har den missuppfattat alltihop? Mark- och miljödomstolen var ju inblandad efter beslutet 2018, men inte efter det.
Och så påstår Länsstyrelsen att “området inte utgör tomt runt bostadshuset.” Men… Tomtplatsavgränsningen gick ju över Davidssons altan? Hade de ändå använt byggnadsförvaltningens gamla föråldrade karta?
Länsstyrelsens beslut fortsatte att förvirra Bengt Davidsson.
Men…
På sidan 4 i Länsstyrelsens brev klarnade det emellertid!! Äntligen fick Bengt Davidsson en förklaring till sin och/eller Länsstyrelsens ”förvirring”.
Under rubriken “Beskrivning av ärendet” stod det:
“Byggnadsnämnden i Vänersborgs kommun (nämnden) beslutade den 25 oktober 2022 … att inte ge strandskyddsdispens…”
Bengt Davidssons mage och hjärta lugnade sig, i varje fall något. Länsstyrelsen hade inte fattat något beslut utifrån byggnadsnämndens senaste beslut den 7 mars, det beslut där nämnden erkände att den hade haft totalt fel. Länsstyrelsen hade avslagit ett överklagande som Davidsson gjort av beslutet i oktober 2022.
Davidsson hade ju överklagat byggnadsnämndens absurda och felaktiga oktoberbeslut (se ”Mörka moln över Juta”) för att det inte skulle vinna laga kraft innan han inkom med en ny ansökan om strandskyddsdispens och ändrad tomtplatsavgränsning. Den ansökan som några månader senare kom att vända på hela ärendet.
Bengt Davidsson kunde inte låta bli att undra varför det hade tagit så lång tid för Länsstyrelsen och varför de hade behandlat ett gammalt överspelat ärende. Han hade överklagat ett beslut av byggnadsnämnden som hade fattats den 25 oktober 2022 och den 5 maj 2023 får han Länsstyrelsens beslut. Det var 4,5 månader senare. Och Länsstyrelsen hade bara upprepat gamla skrivningar och formuleringar… Tar sådant över 4 månader?
Länsstyrelsens beslut kring Davidssons överklagande av byggnadsnämndens gamla beslut från oktober förra året var helt meningslöst. Det var överspelat. Men vad händer med Länsstyrelsens överprövning av byggnadsnämndens beslut från den 7 mars? Kommer det att ta lika lång tid?
Ska inte Bengt Davidsson få sätta upp bron över bäckravinen på Juta innan sommaren?
Länsstyrelsen håller alltså fortfarande på med att överpröva byggnadsnämndens senaste och slutliga beslut. Men varför kommenterade inte Länsstyrelsen beslutet utifrån att den hade ytterligare ett ärende om Juta? Det hade varit bra för Davidsson att veta hur de olika ärendena förhöll sig till varandra.
Byggnadsnämnden ändrade ju i mars helt uppfattning om ianspråktagandet och, inte minst, kartorna som byggnadsförvaltningen hade använt och utgått från. Nämnden insåg att Davidsson hade rätt. Och i 
motiveringen till att avslå Davidssons överklagande av beslutet från oktober avvisade Länsstyrelsen helt de korrekta kartor som Davidsson hade lagt fram och det vittnesmål om ianspråktagande som Lave Thorell hade skrivit ner och som Davidsson bifogat sin överklagan. Kommer Länsstyrelsen att avvisa dessa omständigheter också i den överprövning som Länsstyrelsen gör av byggnadsnämndens beslut från mars 2022? Det gjorde ju inte byggnadsnämnden…
Jo, förvirringen är stor. Inte bara för läsare av denna blogg…
Borde byggnadsnämnden på något sätt ha återtagit det gamla ärendet? Eller är fredagens beslut ett sätt för Länsstyrelsen att “döda det gamla ärendet” nu när inte byggnadsnämnden hade gjort det?
Och framåt? När meddelar Länsstyrelsen utgången från överprövningen av byggnadsnämndens nya beslut? Om inte Länsstyrelsen gör det kommande vecka så kan förvirringen bli total. För, vad händer om Bengt Davidsson överklagar fredagens beslut till Mark- och miljödomstolen…? Då lär soppan bli fullständig – med två motsägelsefulla och sinsemellan uteslutande beslut om samma sak som pågår samtidigt.
Länsstyrelsens tjänstepersoner tycks något förvirrade och inte blev det bättre av att tre av dem besökte Juta den 23 mars. Det var en vecka efter att Davidsson fick det skriftliga meddelandet att Länsstyrelsen skulle överpröva byggnadsnämndens beslut. Besöket gjordes utan att någon som helst kontakt togs med 
Davidsson, varken före, under eller efter besöket. Den 26 april besökte en av tjänstepersonerna från Länsstyrelsen Juta ytterligare en gång, återigen utan att meddela Davidsson. Han presenterade sig åtminstone för två snickare som arbetade vid ”fiskhuset” på Davidssons grannes fastighet vid älven. Tjänstepersonen frågade om de arbetade för Davidsson… Det var lite underligt, eftersom både huset och marken det står på inte ägs av Davidsson. Det syns tydligt på alla fastighetskartor.
I fredags ringde dessutom en tjänsteperson från Länsstyrelsen (möjligtvis samma person) till Davidssons granne. Hen ringde alltså till fastighetsägaren själv, till han som äger ”fiskhuset” och fastigheten där huset står. Tjänstepersonen förhörde sig om det var Davidsson som byggde om fiskhuset. Vad nu Länsstyrelsen hade med det att göra? Huset fanns ju inte ens på Davidssons mark.
Det kan stundtals vara lite svårt att förstå vad Länsstyrelsen sysslar med…
Wiklund – har Länsstyrelsen rätt?
I samband med att samhällsbyggnadsnämndens ordförande Anders Wiklund (MP) ansökte om förhandsbesked och strandskyddsdispens för att bygga ytterligare ett enbostadshus på sin fastighet på Vänersnäs kommunicerade han med byggnadsförvaltningen. (Se ”Wiklunds strandskyddsdispens upphävs!”.) Då motiverade han sin ansökan.
Jag tänkte i denna blogg redovisa vad Wiklund har skrivit till byggnadsnämnden om orsaken till att han ansökte om strandskyddsdispens. Och varför han ansåg att han borde få dispens. Det finns flera skäl.
Anders Wiklund har ägt fastigheten på Vänersnäs i nästan 30 år. Då tog han över gården från en person som inte bodde på gården, eller i kommunen. Då brukades enbart de större åkrarna, medan de mindre fick växa igen. Det nämns särskilt i skrivelsen att just den del av fastigheten som de vill bygga det nya huset på var ett av de områden som “var starkt påverkat av igenväxning”.
Wiklund är mycket “miljömedveten”. Han har brukat marken med hjälp av sina “får och kor”, som han skriver till byggnadsnämnden. Wiklund har “öppnat upp markerna”, gynnat sällsynta växter och genomfört en restaurering av betesmarker i sjönära läge. Målsättningen har varit att öka den biologiska mångfalden utan att t ex använda konstgödsel eller kemiska bekämpningsmedel.
Det här har lyckats, skriver Wiklund, och fortsätter. Gården har:
“beviljats jordbruksstöd för betesmarker med särskilt höga naturvärden, av Statens Jordbruksverk och Länsstyrelsen i Västra Götaland. Gården är även eko-certifierad enligt EU:s regelverk.”
Wiklund skriver vidare att det har varit många besök av flera “kunniga personer” som har bekräftat att det finns en värdefull artrikedom på markerna.
Det är alltså genom Wiklunds eget arbete som den biologiska mångfalden på markerna har ökat och marken fått så höga naturvärden som den har nu.
Tiden går och det börjar snart bli dags att någon annan tar över gården. En av sönerna är beredd att göra det. Det är därför som Anders Wiklund har sökt förhandsbesked och strandskyddsdispens. Det är sonen som ska bo i det nya huset. Det är tänkt att far och son ska sköta gården tillsammans i ett övergångsskede och att sonen sedan helt tar över.
Uppförandet av ytterligare ett bostadshus är således för att möjliggöra en generationsväxling. Den skulle säkra en fortsatt skötsel, menar Anders Wiklund, som inte skulle äventyra den fina flora och fauna som gården har. De höga naturvärdena i ängsmarker, betesmarker och kulturlandskap skulle långsiktigt bevaras.
Wiklund skriver i kommunikationen till byggnadsförvaltningen:
“I rapporten “Riktlinjer för jordbruksmarken i Vänersborg” (2022-04-04) framgår i Del 3 “Metodik för bedömning gällande bl a planarbete och handläggning av förhandsbesked” på sid 31 att ”Generationsväxling för att upprätthålla lantbruk” är ett exempel på väsentligt samhällsintresse. I kommunikationen/tjänsteskrivelsen har detta inte nämnts. Vi anser likt författarna att generationsväxling kan vara, och i detta fall är, ett samhällsintresse som skall beaktas i beslutet.”
Jag kan förstå den besvikelse Anders Wiklund ger uttryck för i skrivelsen. Det är så att säga hans förtjänst att markerna har blivit biologiskt värdefulla och han vill genom generationsväxlingen se till att de fortsätter vara det. Men Länsstyrelsen, och kommunens tjänstepersoner, anser att han istället är på väg att “förstöra” växt- och djurlivet och de höga naturvärdena… Som inte hade funnits där om inte Wiklund hade funnits där.
När det gäller placeringen av det nya bostadshuset påpekar Wiklund att det har tagits hänsyn till strandskyddet. Tomtplatsen har valts där det redan ligger ett 
antal bostäder mindre än 100 m ifrån. Tomten ligger vidare i den “yttersta delen” av strandskyddsområdet och dessutom öster om tillfartsvägen till husen. Vänern ligger drygt 200 m åt väster. (Se karta.)
Det nya huset ska byggas på jordbruksmark. Wiklund menar emellertid att fördelarna överväger med att placera huset här. Tomten upptar bara 0,2 av ca 18 ha av marken och bostadshuset är nödvändigt för generationsväxlingen. Wiklund har blivit rekommenderad att överväga en alternativ lokalisering inom fastigheten. Han kommenterar:
“Om vi skulle hitta ett tomtläge i skogen, skulle det behövas en lång framfartsväg på jordbruksmark, vilket skulle väsentligt försämra gårdens arrondering.”
Det finns inte heller någon skogsmark med lågt naturvärde på fastigheten. Wiklund har haft en långsiktig tanke med skogen och gallrat bort barrträd och gynnat lövträd. Det sökta läget är alltså i princip det enda möjliga för en tomt anser Wiklund.
Området som Wiklund bor på är även utpekat som ett så kallat LIS-område. LIS är en förkortning för “Landsbygdsutveckling i strandnära lägen”.
Boverket skriver:
“Inom ett LIS-område kan det särskilda skälet för landsbygdsutveckling användas vid dispens och upphävande av strandskyddet.”
Områden för landsbygdsutveckling i strandnära läge är alltså ett dispensskäl från strandskyddet. Dessutom står det i Miljöbalken (7 kap 18 d §):
“Som särskilda skäl vid prövningen av en fråga om upphävande av eller dispens från strandskyddet inom ett område för landsbygdsutveckling i strandnära lägen får man också beakta om ett strandnära läge för en byggnad, verksamhet, anläggning eller åtgärd bidrar till utvecklingen av landsbygden. Om prövningen gäller en dispens för att uppföra enstaka en- eller tvåbostadshus med tillhörande komplementbyggnader och andra åtgärder får man i stället beakta om huset eller husen avses att uppföras i anslutning till ett befintligt bostadshus.”
Det nya bostadshuset ligger mindre än 100 m ifrån det befintliga huset…
Jag vet inte vilka bevekelsegrunder den tidigare ordförande Bo Dahlberg (S) i byggnadsnämnden hade för sitt ställningstagande vid beslutet om strandskyddsdispens, men jag är helt övertygad om att Anders Wiklund (MP) inte på något sätt använde sin politiska position för att få fördelar. Det är för mig helt otänkbart. Sedan måste väl även en politiker kunna ansöka om strandskyddsdispens. En politiker ska ju inte behandlas annorlunda – på ”det andra hållet”, heller.
Slutligen vill jag säga att när jag har satt mig in i Wiklunds ärende har jag fått en annan bild av hans ansökan om strandskyddsdispens. Jag kan emellertid inte avgöra vem som har “rätt”. Det finns skäl som talar för dispens och skäl som talar mot. Det tycks dock enligt min mening inte som om varken Länsstyrelsen, eller byggnadsförvaltningen, har beaktat Anders Wiklunds synpunkter och argument i tillräcklig omfattning. Det kanske till och med var så att politikerna i byggnadsnämnden gjorde en helhetsbedömning – och hade rätt?
För övrigt tycker jag att det är lite synd att enskilda tjänstepersoner på Länsstyrelsen kan fatta sådana här avgörande beslut…
Vi får se om Anders Wiklund överklagar Länsstyrelsens beslut till Mark- och miljödomstolen.
Wiklunds strandskyddsdispens upphävs!
I oktober sa Vänersborgs byggnadsnämnd nej till Bengt Davidssons ansökan om en ny strandskyddsdispens på Juta. På samma sammanträde beviljades däremot en annan ansökan om strandskyddsdispens. Det var en ansökan från en av ordförande Bo Dahlbergs (S) politiska kollegor. Det var samhällsbyggnadsnämndens ordförande Anders Wiklund (MP) som fick dispens för att bygga ytterligare ett enbostadshus på sin fastighet på Vänersnäs.
Miljö- och hälsoskyddsnämnden liksom byggnadsförvaltningen (tjänstepersonerna) hade föreslagit att ansökan om dispens skulle avslås. Politikerna i byggnadsnämnden hade emellertid en annan uppfattning. De tyckte bland annat att det var oproportionerligt utifrån enskilt intresse att inte medge dispens från strandskyddet.
På sammanträdet lyfte SD-politikern Torbjörn Moqvist frågan om inte ordförande Bo Dahlberg (S) var jävig. Anders Wiklund (MP) och Bo Dahlberg (S) var ju så att säga med och styrde Vänersborg ihop. De ingick i samma styrande koalition.
Ordförande Dahlberg låtsades inte vara medveten om att det var samhällsbyggnadsnämndens ordförande Wiklund som var den sökande. Och det sa Bo Dahlberg fortfarande i intervjun med SVT några veckor senare. Både SVT och TTELA visade nämligen stort intresse för fallet. (Se SVT “Politiker i Vänersborg gick emot tjänstemännen – kollega fick strandskyddsdispens”.)
Ordförande Dahlberg sa till SVT:
“Jag har inte funderat på namnet.”
I texten under TV-inslaget skrev dessutom SVT att Bo Dahlberg (S) hade sagt:
“Vi är många politiker som sitter i den alliansen. Jag hade ingen aning om att det var den här mannen som sökte. Jag går inte igenom namnen, jag läser ansökan.”
Det är klart att Bo Dahlberg hade läst namnet på ansökan om strandskyddsdispens. Han kunde helt enkelt inte ha undvikit att se Anders Wiklunds namn.
I varje ärende där en kommun har beslutat att bevilja en strandskyddsdispens granskar Länsstyrelsen besluten. (Miljöbalken 19 kap 3 a §.) Det gör Länsstyrelsen för att kontrollera att kommunen har gjort rätt. Om Länsstyrelsen tycker att det kan finnas tvivel på att beslutet på något sätt inte är korrekt så beslutar den att överpröva byggnadsnämndens beslut.
Den 17 november 2022 beslutade Länsstyrelsen att pröva Vänersborgs byggnadsnämnds beslut att bevilja strandskyddsdispens till Anders Wiklund. Motiveringen var:
“Länsstyrelsen behöver närmare granska huruvida platsen är belägen och ianspråktagen på ett sådant sätt att förutsättning för dispens är uppfylld.”
I förra veckan kom Länsstyrelsens beslut, fattat den 25 januari:
“Länsstyrelsen beslutar att upphäva Vänersborgs kommuns beslut den 25 oktober 2022 i ärende STR.2022.23 om strandskyddsdispens för bostadshus på fastigheten Vänersnäs-xxx x:x i Vänersborgs kommun.”
Länsstyrelsen upphäver alltså nämndens beslut att bevilja strandskyddsdispens till Anders Wiklund (MP). Byggnadsnämnden i Vänersborg får “bakläxa”.
Länsstyrelsen håller med miljö- och hälsoskyddsnämnden i Vänersborg (en tjänsteperson svarade på delegation från nämnden) att:
“platsen bedöms ha höga naturvärden”
Länsstyrelsen skriver vidare, precis som miljö och hälsa, att marken består av:
“mager fin betesmark med inslag av torra hedar”
Och att dispensen för ett husbygge därför inte är:
“förenlig med strandskyddets syfte utifrån påverkan på växt- och djurlivet”
Länsstyrelsen verkar inte heller tycka att byggnadsnämnden har beaktat vissa andra avgörande saker som följer av strandskyddsdispensen:
“Med ett bostadshus på platsen, samt den tomtplats och tillfartsväg som följer med bostadshuset, kommer växt- och djurlivet att förändras på ett negativt sätt vilket medför att strandskyddets syften motverkas.”
Länsstyrelsen påpekar att ett nytt hus genererar en ny tomtplats och väg. Det är ju helt riktigt. Huruvida växt- och djurlivet skulle förändras på ett negativt sätt kan jag dock inte uttala mig om. Länsstyrelsen och miljö- och hälsoskyddsnämnden har emellertid samma uppfattning.
Bruna fyrkanter är hus, röd cirkel är placeringen av det ”nya” huset och det blårandiga är strandskyddat område. Vänern till väster.
Länsstyrelsen har även andra skäl till sitt upphävande av byggnadsnämndens beslut. Länsstyrelsen anser att den aktuella platsen inte är en sådan plats som avses med begreppet ”i anslutning till ett befintligt bostadshus”. Det nya bostadshuset kommer inte att kunna uppfattas som att det tillhör samma enhet som befintliga byggnader tycker Länsstyrelsen.
Det kanske viktigaste argumentet för Länsstyrelsen att upphäva beslutet om strandskyddsdispens är att det drabbar allmänheten. Mark tas i anspråk som är allemansrättsligt tillgänglig, platsen är en naturlig passage för att ta sig ner till vattnet och Länsstyrelsen bedömer att:
“platsen för bostadshus stänger av en passage…”
Länsstyrelsen gör en intresseavvägning mellan enskilda och allmänna intressen. Det blir allt viktigare nu för tiden, det enskilda intresset får nämligen allt större tyngd. Dock inte i Wiklunds fall, Länsstyrelsen anser inte helt oväntat att:
“det allmänna intresset som strandskyddet representerar väger tyngre än det enskilda intresset att uppföra bostadshuset på den aktuella platsen.”
Länsstyrelsen gav alltså byggnadsnämnden “bakläxa” och beslutet om strandskyddsdispens från den 25 oktober för Anders Wiklund upphävdes. Tråkigast är det naturligtvis för Wiklund och hans familj. Det omkullkastar sannolikt deras planer och får praktiska konsekvenser. Tråkigt också eftersom folk lätt kan få intrycket att Anders Wiklund (MP) är någon slags “miljöbov” som inte visar någon hänsyn till växt- och djurliv. Jag känner inte Anders Wiklund personligen, men jag har stött på honom i politiken i ett antal år.
Anders Wiklund är ingen miljöbov. Det är precis tvärtom.
Anm. Läs gärna fortsättningen – ”Wiklund – har Länsstyrelsen rätt?”.
Stefan Kärvling
Stefan Kärvlings blogg 
Senaste kommentarer