Arkiv

Archive for the ‘Länsstyrelsen’ Category

Vad vore Vargön utan Alloys?

2 oktober, 2026 Lämna en kommentar

Anm. Följande inlägg är en fortsättning på “Slaggberget växer – och bryter mot domstolens logik”.

I underlaget till ansökan om tillstånd för fortsatt och utökad deponeringsverksamhet vid Mjölkebergets avfallsdeponi står det att Vargön Alloys ska ompröva hela sin verksamhet (se “Slaggberget växer – och bryter mot domstolens logik”):

“Vargön Alloys har ett miljötillstånd meddelat av Koncessionsnämnden för Miljöskydd men har i den löpande dialogen med tillsynsmyndigheten åtagit sig att inleda en process med att låta ompröva hela verksamheten. Enligt nu gällande tidplan är uppstarten för en omprövning inplanerad till slutet av 2026.”

Det är dock lite oklart vad detta faktiskt innebär i praktiken. Företaget självt är ganska förteget om vad omprövningen ska innebära. På bolagets webbplats kan jag bara hitta följande kortfattade information från den 20 november 2025 (se Alloys: “Ansökan som gäller hela verksamheten”):

“Vargön Alloys AB planerar att i början av 2026 inleda arbetet med ansökan om nytt tillstånd för hela verksamheten i Vargön. Mer information lämnas i samband med projektstart.”

I Miljöbalkens 24 kapitel regleras omprövning. Formellt innebär en omprövning att ett befintligt tillstånd ligger kvar i botten, men att villkor eller enskilda delar ses över för att anpassa äldre tillstånd till dagens miljökrav. Men om Vargön Alloys verkligen avser att ”ansöka om nytt tillstånd för hela verksamheten”, som de skriver på sin webbplats, handlar det snarare om en komplett ny tillståndsprövning av hela anläggningen.

Vid en ansökan om ett helt nytt tillstånd blir prövningen betydligt bredare. Då prövas verksamheten som en helhet mot dagens miljölagstiftning, miljökvalitetsnormer, utsläppsvillkor och avfallshantering. För en anläggning i Vargön Alloys storlek innebär det en omfattande tillståndsansökan med en komplett miljökonsekvensbeskrivning (MKB) och breda samråd. Och det kan vara på tiden – det nuvarande huvudtillståndet från 1978 är föråldrat och skapar i sig stor osäkerhet för både företaget och närsamhället. 

Jag har skrivit till Vargön Alloys och frågat vad denna process faktiskt innebär för dem. Bolaget brukar vara snabb på att svara, men den här gången har jag tyvärr inte fått någon respons. 

Det finns dock tydliga fördelar för en industri med en lång historia och flera äldre delbeslut att samla allt i ett enda modernt tillstånd. Det ger företaget ett sammanhållet regelverk, tydligare villkor, anpassning till dagens miljökrav och en möjlighet att samtidigt söka strukturella förändringar. 

En sådan samlad process innebär att Mark- och miljödomstolen och Länsstyrelsen gör en helhetsbedömning av anläggningens totala miljöpåverkan. Man granskar inte deponin på Mjölkeberget, slaggmellanlagren eller smältugnarna som isolerade öar, utan väger samman allt: luftutsläpp, vattenpåverkan på Göta älv, buller, tunga transporter, energianvändning och avfallshantering. 

För Alloys del är hanteringen av ferrokromslaggen den enskilt viktigaste knäckfrågan. Lagstiftning och myndighetstolkningar har stramats åt kraftigt kring vad som får klassas som en säljbar biprodukt respektive avfall. Hela flödet och lagringen av slagget behöver säkras upp både juridiskt och miljömässigt i ett nytt tillstånd. 

Förmodligen vill Vargön Alloys genom en total prövning skapa långsiktig juridisk stabilitet så att produktionen av ferrokrom kan fortsätta i linje med framtida klimatmål och miljölagar. Det skulle i bästa fall kunna säkra både tillverkningen, miljön, människors hälsa och ortens arbetstillfällen för decennier framåt. 

Men det finns en uppenbar konflikt mellan en sådan samlad framtidssatsning och den brådskande ansökan som nu förbereds för Mjölkeberget. Om en utökning av Mjölkeberget (Etapp 3) beviljas separat i förväg riskerar man att låsa fast förutsättningarna och missa helhetsbilden av hur hela industriområdet påverkar Göta älv och dricksvattnet – innan den stora omprövningen knappt har börjat. (Det finns även andra ansökningar om att utöka mellanlagringen av slagg inne på själva fabriksområdet… Se ”Hur ser framtiden ut för Vargön Alloys? (2/2)”.)

En total tillståndsprövning innebär förstås även risker för bolaget. Om myndigheterna ställer krav på extremt kostsamma ombyggnader för rening, tätskikt och avfallshantering ställs ägarna inför svåra kalkyler – är det ekonomiskt försvarbart att driva anläggningen vidare? 

 Nyckeln för Vargön Alloys är i slutändan att få slaggen klassad som en biprodukt igen i stället för avfall. Företaget uppger självt att de arbetar intensivt med detta. 

På sin webbplats (se “Information om slagghantering vid Vargön Alloys AB”) skriver Alloys:

“De successivt förbättrade kunskaperna om slaggens egenskaper använder VAAB (=Vargön Alloys; min anm) för att försöka hitta sätt som leder till en säkrare användning av slagg som anläggnings- och konstruktionsmaterial. Ett viktigt sådant steg som VAAB har tagit är att separera finkornig slagg från grövre sorteringar för att på så sätt minska utlakningen av krom från materialet. VAAB deltar också i flera forskningsprojekt som handlar om hur man kan utveckla miljösäkra användningsområden för olika typer av material bl.a. ferrokromslagg.”

Vid ett samråd i april förra året framkom det också att Alloys deltar i flera projekt för att möjliggöra ett cirkulärt nyttjande av slagget. (Se ”Hur ser framtiden ut för Vargön Alloys? (2/2)”.) Jag hoppas verkligen att dessa projekt lyckas så att det bearbetade materialet slutar att vara avfall och kan säljas. Det är i praktiken det enda hållbara sättet att på sikt bli av med de enorma slagghögarna. 

Till sist.

Att ställa tydliga och skarpa miljökrav handlar inte om att vilja stänga ner Vargön Alloys. Det handlar om att se till att den verksamhet som finns bedrivs på ett sätt som är hållbart för både bygden och dricksvattnet under kommande decennier. 

Det är självklart att alla i Vänersborgs kommun vill att Vargön Alloys ska lyckas lösa sina avfallsproblem och kunna driva produktionen vidare. Alloys är viktigt, dels för att ferrokrom är en strategisk produkt och dels för alla arbetstillfällen. Och för att Alloys är en central del av Vargöns historia och identitet. 

För vad vore egentligen Vargön, och Vänersborgs kommun, utan Vargön Alloys?

==

Blogginlägg om Vargön Alloys:

Kategorier:Alloys, föroreningar, Juridik, Länsstyrelsen, miljö, Vargön

Slaggberget växer – och bryter mot domstolens logik 

27 september, 2026 Lämna en kommentar

Anm. Följande inlägg är en fortsättning på “Mjölkeberget: Håller dispensen från 2007 fortfarande?”.

Vargön Alloys är hårt pressat just nu. Sedan flera år tillbaka kan företaget inte avyttra ferrokromslagget. Det klassas som avfall, och inte som tidigare som en biprodukt. Slagget innehåller nämligen det giftiga och cancerframkallande ämnet sexvärt krom.

Det har lett till snabbt växande slaggupplag. Ingen som åker förbi industriområdet i Vargön kan undgå att se de stora och växande slagghögarna. Under perioden 2019–2024 har ett lager på över 1.000.000 ton (en miljon ton) ferrokromslagg byggts upp på fabriksområdet. Det är orsaken till att Alloys nu stressar fram en utökning av Mjölkeberget (Etapp 3). Det gör det inte heller lättare för företaget att Länsstyrelsen har krävt att Alloys ska avveckla de mellanlagrade mängderna inom en 10-årsperiod. (Se “Alloys: Föreläggande från Länsstyrelsen”.) 

Alloys vet inte var företaget ska göra av slagget och letar febrilt efter lösningar. Företaget skulle vilja deponera ferrokromslagg i dalsländska Fröskog, men protesterna från lokalbefolkningen är stora. (Se t ex Svt “Vill lägga en miljon ton giftigt slagg – mitt i dalsländska idyllen Fengersfors”.) Alloys har även fått tillstånd att deponera slagg på Heljestorps avfallsanläggning. Det handlade i första skedet om ca 8.500 ton, vilket inte är särskilt mycket i sammanhanget.

Vargön Alloys behöver fler ställen att lagra slagget på. Det är därför som Alloys arbetar intensivt med en ansökan om tillstånd till fortsatt och utökad deponeringsverksamhet vid Mjölkebergets avfallsdeponi, Etapp 3. I mitt förra blogginlägg berättade jag om denna ansökan som Alloys så småningom ska lämna in till Länsstyrelsen. Jag beskrev skälen och omfattningen av ansökan. (Se “Mjölkeberget: Håller dispensen från 2007 fortfarande?”.)

Översiktskarta över ansökt/anmäld verksamhet. I kartan syns planerat verksamhetsområde, etapp 1 (avslutad och sluttäckt deponi), etapp 2 (aktiv deponi) och etapp 3 (planerad deponi) samt upplagsytor för mellanlagring av slagg.

Alloys ansökan avser en ny deponietapp på ca 6 hektar i anslutning till befintlig deponi. Den årliga deponeringen är tänkt att ligga på max 230.000 ton icke-farligt avfall, huvudsakligen ferrokromslagg, och 15.000 ton farligt avfall, filterstoft och slam. Den nya etappen på Mjölkeberget beräknas rymma maximalt ca 440.000 kbm avfall.

Det finns redan ett befintligt reningssystem i drift för lak- och dräneringsvatten vid Mjölkeberget. I dagsläget samlas detta vatten upp i lakvattendammar och dikessystem runt området. En stor del av vattnet återanvänds internt i tillverkningsprocessen genom slaggsläckning, där vattnet sprutas över varm slagg och huvudsakligen avdunstar. För det överblivna lakvattnet finns en mikrobiologisk bioreaktor där giftigt sexvärt krom omvandlas till betydligt mindre farligt trevärt krom med hjälp av bakterier. Det renade vattnet leds sedan vidare via industriområdets ledningsnät till Göta älv. (Notera att bioreaktorn är till för att rena det flytande lakvattnet som t ex regnat över deponin. Det handlar inte om slagget eller stoftet som ligger kvar på marken.)

I samband med planerna för den nya deponietappen (Etapp 3) och hanteringen av det omfattande berget av mellanlagrad slagg (ca 1 miljon ton) behöver systemet dock uppdateras och byggas ut kraftigt. Det krävs helt nya dräneringslager, pumpstationer och avskärande dikessystem för att samla upp lakvatten från de tillkommande ytorna. Samtidigt ställs det högre krav på kapaciteten i reningsanläggningarna för att klara stora flöden vid kraftig nederbörd, så att orenat lakvatten inte riskerar att brädda över till dricksvattentäkten i Göta älv.

Det här tror Vargön Alloys att företaget kan fixa när de sedan skickar in ansökan till Länsstyrelsen. (Naturligtvis kan ansökan ha arbetats om innan den skickas in. I slutet av året ska t ex ett samråd hållas med allmänheten.)

Ska man vara lite kritisk mot företaget kan man konstatera att Alloys väljer att bryta ut deponin på Mjölkeberget till en separat tillståndsprövning. Detta trots att Alloys ska starta en total omprövning av hela smältverksverksamheten i slutet av 2026. Alloys gör på detta sätt för att företaget har bråttom med sin slagg- och avfallshantering. Det kan dock ifrågasättas. Det innebär ju att man missar helhetsbilden av anläggningens samlade miljöpåverkan.

Mjölkeberget ligger i direkt anslutning till Göta älv (350 meter) och Röjån. Att utöka deponeringen med 230.000 ton icke farligt avfall och 15.000 ton farligt avfall årligen kräver extremt hårda krav på tätskikt och lakvattenrening. I ansökan står det faktiskt:

“Utformning av anslutningar till befintliga deponidelar och ledningssystem för lak- och dräneringsvatten utreds för närvarande och kommer att klarläggas inom ramen för kommande detaljprojektering.”

Det låter kanske inte helt betryggande. Jag tycker nog att man kan kräva fullständiga och redovisade utredningar av lakvattenreningens kapacitet och reningseffektivitet redan i detta skede.

Den befintliga deponin på Mjölkeberget fick dispens 2007 från kraven på geologisk barriär och bottentätning. Det saknas nämligen helt geologisk barriär på Mjölkeberget. (Se “Mjölkeberget: Håller dispensen från 2007 fortfarande?”.) Även om etapp 3 ska uppfylla gällande krav, överlappar den nya deponin den gamla med ca 1,5 hektar. Det innebär att nya tätskikt möter gamla obefintliga… Hur ska läckage från skarven mellan det gamla och det nya förhindras? Detta bör klargöras innan nya dispenser ges.

Ansökan öppnar för att deponera farligt avfall (filterstoft/slam) i särskilda celler. Tidigare har bolaget haft svårigheter att klara gränsvärdena för krom och selen. Deponering av farligt avfall nära en vattentäkt/recipient kräver ingående kemiska laktester och riskanalyser. Det framgår inte tydligt i samrådsunderlaget hur avfallets stabilitet över tid ska garanteras.

I den fördjupade översiktsplanen (FÖP) för Vänersborg-Vargön är delar av området norr om järnvägen anvisat som grönområde, och det finns planerat ett stråk för en framtida strandpromenad runt området. Dessutom angränsar/överlappar området riksintressen för friluftsliv (Vänern). Alloys avfärdar mycket kortfattat att den nya deponin skulle påverka strandpromenaden och friluftslivet. Men en utökad deponi med höjder upp till +72 meter (inklusive sluttäckning) och ökad tung trafik riskerar som jag ser det att påtagligt skada landskapsbilden, rekreationsvärdena och tillgängligheten till strandområdena vid Vänern och Göta älv.

Att bygga ut en deponi på en plats med historiska föroreningar, nära vattentäkt och i ett riksintresseområde för friluftsliv kräver en ordentlig redovisning av relevanta alternativ t ex externa deponier eller andra industriområden utanför dricksvattnets tillrinningsområde. Jag vet att det inte är lätt för Alloys, men platsen för alla slagghögar är långt ifrån optimal…

Det kan vara intressant att jämföra Miljödomstolens huvudargument 2007 för att ge dispens från kraven avseende geologisk barriär och bottentätning. (Se “Mjölkeberget: Håller dispensen från 2007 fortfarande?”.)

Miljödomstolens huvudargument 2007 för att ge dispens var att inte utöka ytan på deponin. Domstolen menade att en större yta innebar mer regnvatten vilket resulterade i mer lakvatten. Nu söker Vargön Alloys om tillstånd för en ny deponi på 6 hektar. Det är alldeles uppenbart ett brott mot den logik som domstolen använde när Alloys beviljades dispens 2007. Domstolens viktigaste motiv för att överhuvudtaget tillåta fortsatt deponering på platsen faller.

I samband med domen från 2007 försäkrade Alloys att det nya behandlade kromstoftet skulle uppfylla kraven för icke-farligt avfall samt att tätskikt och dikessystem skulle stoppa läckaget till Göta älv och referensdiket. I samrådsunderlaget tonar Alloys ner miljöpåverkan genom att hänvisa till Göta älvs stora vattenflöde. Det är samma argument om ”utspädning” som Alloys framförde i ett annat sammanhang. Det är svårt att godta det argumentet anser jag. Det är viktigt att också notera att den planerade deponin delvis placeras ovanpå den äldre deponin där det helt saknas bottentätning och geologisk barriär.

2007 avstyrkte både Naturvårdsverket och Statens geotekniska institut (SGI) fortsatt deponering på Mjölkeberget på grund av närheten till Göta älv, den obefintliga geologiska barriären och risken för långsiktig mättnad av marken.

I domen 2007 var kravet att allt lakvatten skulle samlas upp och renas i bioreaktor/slaggsläckning. Det var för att förhindra utläckage till ytvatten och Göta älv. I det nya samrådsunderlaget för Mjölkeberget tonar alltså Alloys, som jag nämnde tidigare, i stället ner miljöpåverkan genom att hänvisa till Göta älvs stora vattenomsättning och höga flöde. Detta resonemang bygger i praktiken på att utsläppen blir oproblematiska för att de späds ut i älven. Det är ett synsätt som direkt krockar med de principer om strikt uppsamling och rening som gällde när bolaget fick sin dispens 2007.

Slutsatsen är att den nya deponin på Mjölkeberget bör betraktas som en ny deponi och måste uppfylla deponeringsförordningens krav fullt ut – med fullgod geologisk barriär, bottentätning, dräneringsskikt och tätskikt. 

Det blir en tredje och sista del. I underlaget till ansökan till Länsstyrelsen om deponin på Mjölkeberget står det att Alloys ska ompröva hela sin verksamhet. Vad kan det betyda?

Den tredje och sista delen hittar du här: ”Vad vore Vargön utan Alloys?”.

==

Blogginlägg om Vargön Alloys:

Kategorier:Alloys, föroreningar, Juridik, Länsstyrelsen, miljö, Vargön

Mjölkeberget: Håller dispensen från 2007 fortfarande?

24 september, 2026 Lämna en kommentar

Länsstyrelsen upprättade i oktober förra året en prioriteringslista över förorenade områden i Västra Götalands län. I listan fanns Vargön Alloys medtaget med noteringen ferrolegeringar, och krom (Cr) som förorening. Mjölkeberget nämndes särskilt i listan som industrideponi, också den med föroreningen krom.

Mjölkeberget ligger i den norra delen av företagets industriområde, cirka 2 km nordväst om Vargöns centrum och ungefär 350 meter väster om deponin rinner Göta älv söderut. Det sägs att namnet kommer från att området ursprungligen var gamla ängar där kor betade förr i tiden, och dit pigorna gick för att mjölka. Jag vet inte om det stämmer. Nu för tiden är i varje fall området med slagghögarna inhägnat och låst med grindar.

Alloys har använt Mjölkeberget som deponi sedan början av 1950-talet. Det innebär att platsen har fungerat som lagringsplats för fabrikens restprodukter i över 70 år. Under åren 1972-2004 deponerades följande mängder (se tabell nedan):

Vargön Alloys AB tänker ansöka om tillstånd till fortsatt och utökad deponeringsverksamhet vid Mjölkebergets avfallsdeponi. Ansökan ställs som vanligt till Länsstyrelsen, som är tillstånds- och tillsynsmyndighet. Det planeras ett samråd om denna ansökan med allmänheten under höst/vinter 2026. 

I samrådshandlingarna från Alloys står det:

“Deponiverksamheten omfattar i dagsläget deponering av restprodukterna ferrokromstoft samt ferrokiselstoft från tillverkningsprocessen.”

Stoft från ferrokromtillverkningen klassas som farligt avfall. Det finkorniga stoftet är det som lakar ur mest krom.

I Alloys kommande ansökan önskar företaget ett nytt separat tillstånd för deponin. Skälet som anges är att:

“deponin är geografiskt skild från övriga delar av verksamheten och att deponins miljöpåverkan kan bedömas separat från övrig verksamhet.”

Alloys ansökan omfattar följande:

  • “Fortsatt deponering vid befintlig aktiv deponi inklusive anordningar för vattenuppsamling och vattenrening”
  • “Utökning av befintlig deponi genom anläggande av en ny deponietapp, samt anläggande av tillhörande anordningar för vattenuppsamling.”
  • “Årlig deponering av maximalt 230.000 ton icke farligt avfall (IFA) samt 15.000 ton farligt avfall (FA).”

I samrådshandlingarna hänvisas till en dom om Mjölkeberget från den 19 januari 2007. (Mål nr M1406-05.) Det stod vidare att Miljödomstolen vid Vänersborgs tingsrätt (beteckningen Mark- och miljödomstolen infördes först 2011) då gjorde undantag från kraven avseende geologisk barriär och bottentätning. Det tyckte jag var intressant att titta lite extra på i samband med den nya ansökan från Alloys om tillstånd för fortsatt och utökad deponering på Mjölkeberget.

Problemet för Vargön Alloys i början av det nya millenniet var att det kom en ny deponeringsförordning 2001. Förordningen ställde skärpta krav på geologisk barriär, bottentätning och lakvattenhantering. Deponin på Mjölkeberget uppfyllde inte dessa krav och Alloys ansökte därför om dispens. Alloys fick alltså dispens av domstolen.

Domstolens beviljande av dispens var emellertid förenat med flera villkor. Det var åtgärder om hur deponin skulle utformas och bedrivas som Alloys själv hade uppgett i ansökan. Det innebar bland annat:

  • Kromstoftet ska stabiliseras (behandlas med t ex järnsulfat) för att omvandla det giftiga sexvärda kromet (Cr(VI)) till trevärt krom (Cr(III)) och därmed minska utlakningen så att det klarar gränsvärden för icke-farligt avfall.
  • Ovanpå den befintliga gamla deponin ska ett tätande skikt (gummiduk/dräneringsskikt) läggas som fungerar både som sluttäckning/mellantäckning för det gamla avfallet och som bottentätning för den nya deponeringen (etapp 2).
  • Sammanhängande lakvattendiken ska byggas kring deponin som ska förhindra utläckage till referensdike/ytvatten samt leder uppsamlat lakvatten till rening (bioreaktor) och slaggsläckning.
  • “Celler” ska fyllas och sluttäckas efterhand.

I domskälen motiverade domstolen sin dom. Den konstaterade att Mjölkeberget utgjorde den primära risken och skulle finnas kvar oavsett om undantag gavs eller inte. Att tvinga Alloys att anlägga helt nya deponier i anslutning till den gamla skulle drastiskt öka den totala deponiytan menade domstolen. En större samlad yta skulle innebära mer nedfallande regn och därmed en större total mängd bildat lakvatten som på lång sikt sipprar ut i miljön.

Domstolen bedömde vidare att på mycket lång sikt (tusentals år) är den totala mängden bildat lakvatten av större betydelse för miljön än den naturliga geologiska barriären (eftersom alla barriärer förr eller senare mättas). Genom att begränsa ytan och förse deponin med ett högklassigt tätskikt (motsvarande kraven för farligt avfall) minimeras lakvattenmängden så att risken för skada på människors hälsa eller miljön förblir försumbar.

Jag är dock inte riktigt säker på hur domstolen tänkte här, för samtidigt skrev den följande (fetstilen är min):

“En sammanvägning av de olika effekterna och riskerna med de två alternativen fortsatt deponering eller sluttäckning och nya deponier är svår att göra och i det närmaste omöjlig när tidsperspektivet är tusentals år. Svårigheterna att bedöma effekterna i det mycket långa tidsperspektivet talar i och för sig emot att medge undantag från deponiförordningens bestämmelser. Samtidigt finns en dispensregel som måste kunna utnyttjas utifrån en samlad bedömning i det enskilda fallet.”

De här villkoren och motiveringarna har som jag ser det en viss betydelse för den nya ansökan om tillstånd till fortsatt och utökad deponeringsverksamhet vid Mjölkeberget som Vargön Alloys arbetar på just nu. Särskilt om man beaktar att rättens ledamöter inte var helt eniga om domen.

Det fanns även myndigheter som hade en annan uppfattning.

Statens geotekniska institut (SGI) avstyrkte avsteg från deponeringsförordningen från 2001. SGI ansåg att osäkerheterna kring utlakning och kromets långsiktiga kemiska beteende var för stora. Institutet förordade istället att Alloys skulle anlägga helt nya deponier med godkänd bottenkonstruktion.

Även den kanske tyngsta remissinstansen av alla avstyrkte också Alloys ansökan. Naturvårdsverket ansåg att riskerna i ett tusenårigt perspektiv var underskattade, att kravet på geologisk barriär var centralt och att ekonomiska skäl inte motiverade avsteg.

Det fanns även myndigheter som tillstyrkte Alloys ansökan. Det gjorde t ex Länsstyrelsen i Västra Götalands län, miljö- och hälsoskyddsnämnden i Vänersborg och Göteborgs VA-verk. VA-verket i Göteborg var alltså remissinstans. Det tycker jag är oerhört spännande. Det måste ju innebära att det finns risker för människors hälsa och miljö ända ner till Göteborg. Göta älv är dricksvattentäkt för över 700.000 människor… (Jag ställde frågan om risken för föroreningar från Vargön Alloys till VA-verket i Göteborg vid ett tillfälle. Jag uppfattade det som om frågan ”viftades bort”…)

Att ha en gigantisk industrideponi som läcker sexvärt krom utan geologisk barriär 350 meter från en av Sveriges viktigaste dricksvattentäkter är en enorm politisk och miljömässig fråga.

Nästa blogginlägg ska handla om den nya ansökan från Vargön Alloys – se ”Slaggberget växer – och bryter mot domstolens logik”.

==

Blogginlägg om Vargön Alloys:

Kategorier:Alloys, föroreningar, Juridik, Länsstyrelsen, miljö, Vargön

Döda träd och sopor

16 augusti, 2026 2 kommentarer

Det finns de som skriver insändare i TTELA för att få fram sina synpunkter, andra använder Facebook och någon enstaka hör av sig till mig. Det finns också de som skriver till Vänersborgs kommun och framför synpunkter. Men om de inte får feedback eller gehör eller upplever att ingenting händer, så kanske de också vänder sig någon annanstans.

Tidigare i sommar skrev jag om att almarna i Plantaget håller på att dö och att Länsstyrelsen har gett dispens för att avverka upp till 14 träd. (Se “Det händer i staden”.) Nu har kommunen också fått dispens för att avverka fyra almar som ingår i en allé längs med Edsvägen. 

Träden har nämligen dött av almsjukan. Länsstyrelsen har i detta fall bedömt att det föreligger särskilda skäl för att avverka träden. För en lekman som jag kändes det ganska givet att döda träd var ett givet skäl. Och att kommunen därför “enkelt” kunde avverka de döda träden och plantera nya. Nu har jag lärt mig att så är det inte. Länsstyrelsen gav i stället dispens av följande skäl:

“utifrån hälsa- och säkerhetsaspekten.”

Det finns nämligen risk för att träden, eller kanske grenar, kan ramla ner och skada personer och egendom. Träden står nämligen vid den trafikerade Edsvägen och det går också en GC-väg där. Är det inte så att alla döda träd riskerar att falla ner och skada människor, oavsett var träden finns i områden där människor rör sig? 

Det finns döda almar även på Skräcklan t ex nära Länsan mot Sjövallen. De har stått där ganska länge nu. Jag har inte sett några ansökningar eller dispenser om de träden, men det har jag antagligen missat. Det torde i varje fall finnas risk för att de också rasar omkull vid t ex en storm. Och risken är förstås inte obefintlig att någon människa, eller en husbil, kan befinna sig där när ett träd eller en större gren faller.

Det finns också döda träd vid Östra vägen. Det skrev en kommuninvånare till mig idag. Hen har skrivit till kommunen:

“Kommunen är meddelad om träden nära Östra vägen, och ärendet har anmälts som Riskträd, pga att de blir bräckliga av larvernas perforering av virket.”

Enligt kommuninvånaren är det troligen trädödarlarven som har angripit träden. (Se “STÖRRE TRÄFJÄRIL”.) Det har nämligen hittats en larv i området. De döda träden står alldeles bredvid Kyrkängens koloniområde. Och eftersom fjärilen och larven gillar lövträd och fruktträd, så kan det leda till stora ekonomiska skador för både privata ägare, och kommunens egna marker. Det finns ju många lövträd och fruktträd även centralt inne i stan.

Trädödarlarven är inte ovanlig i Sverige, skriver kommuninvånaren, men när det sker en större koncentration av den, är det viktigt att försöka begränsa den. Det finns emellertid begränsade möjligheter att bekämpa larven när den väl har tagit sig in i ett träd. Ett sätt att bekämpa den är att angripna träd tas bort.

Och sist men inte minst. De döda träden riskerar att falla ner över både bilvägen och den intilliggande GC-vägen. Oavsett om Länsstyrelsen behöver ge dispens eller inte torde det vara prioriterat att bekämpa både larven och skydda trafikanterna.

En annan kommuninvånare undrar:

“vem som dekorerar med plastblommor och plastgräs i gågatekrysset?”

Hen frågar sig också varför stolpen med de små vägskyltarna har tagits bort och istället placerat återvinningskärl där.

Det är antagligen någon på kommunen som har försökt att piffa upp och försköna centrum och tycker att denna ommöblering är en del i att göra centrum attraktivare. Själv har jag knappt lagt märke till förändringarna. Blicken är suddig av alla tårar när man ser alla tomma lokaler…

Och apropå kommuninvånarnas synpunkter, väldigt många invånare verkar tycka att det är en bra idé att satsa på att utveckla kommunens badplatser. Kanske ska Vänsterpartiet lägga ett förslag om detta i samband med att det nya kommunfullmäktige ska fatta ett nytt budgetbeslut för 2027.

Gör gärna den lokala Valkompassen. Du kanske blir förvånad över vilket parti som ligger närmast dina åsikter. Det behöver inte alls vara samma parti som i valet till riksdag och region. Och röstar du på ”rätt parti” så kanske ett förslag om att utveckla badplatserna kan få stöd av en majoritet i kommunfullmäktige.

Kategorier:centrum, Länsstyrelsen, miljö, träd

MMD upphäver bygglovet på Rostvägen

5 augusti, 2026 Lämna en kommentar

Den 3 oktober 2022 köpte företaget Blåsut Utveckling AB fastigheten Blåsut 2:18 för 4,2 milj kr. 20 månader senare ansökte företagets ägare Babak Salahi Tabrizi från Partille om bygglov på fastigheten, som ligger mellan Rostvägen 1 och 9. Det är det sista bergs- och skogsområdet som finns kvar i det “gamla” Blåsut. (Se “Oj, är det skog kvar i Blåsut?”.) 

Området kallades av Tabrizi, och mäklare, för “Blåsut Höjd”. Tomten är enligt Lantmäteriet 5.336 kvm stor och utgörs av obebyggd naturmark med inslag av berg i dagen. Här vill Tabrizi och ett annat av hans företag, Nova Nord AB, bygga 24 lägenheter i fem fristående flerbostadshus med tillhörande komplementbyggnader.

Den 7 april 2025, beviljade byggnadsnämnden i Vänersborgs kommun bygglov för Tabrizis byggplaner. 

De boende runt skogsområdet tyckte att det var ett felaktigt och mycket ogenomtänkt beslut av nämnden och överklagade det till Länsstyrelsen den 15 maj 2025. (Se “Grannarna på Blåsut överklagar (2)”.) Grannarna har för övrigt varit mycket flitiga. De har överklagat allt från marklov till bygglov och de har begärt inhibition (=att verkställande av beslut ska pausas). De boende har överklagat både till Länsstyrelsen och Mark- och miljödomstolen.

Den 16 september 2025 avslog Länsstyrelsen slutligen grannarnas överklagan av det bygglov som byggnadsnämnden beviljade. (Se “Länsstyrelsen avslår överklagandet på Rostvägen”.) De överklagade Länsstyrelsens beslut till Mark- och miljödomstolen.

Den 27 juli i år kom domen från Mark- och miljödomstolen (MMD):

“Mark- och miljödomstolen upphäver Byggnadsnämnden i Vänersborgs kommuns beslut den 7 april 2025 (B N § 29, dnr BYGG.2024.316) att bevilja bygglov för nybyggnad av flerbostadshus, förråd samt miljörum på fastigheten Blåsut 2:18.”

De boende runt “Blåsut Höjd” fick rätt. Byggnadsnämnden i Vänersborg fattade ett beslut som Mark- och miljödomstolen bedömde stred mot detaljplanen. MMD upphäver därför beslutet, bygglovet gäller inte längre.

Men…

Det kan låta märkligt, men faktum är att MMD ger byggnadsnämnden rätt i flera viktiga principfrågor. Grannarna hävdade att den gamla byggnadsplanen från 1933 bara tillät villor. MMD skriver uttryckligen att den:

“delar länsstyrelsens bedömning att planbestämmelsen om att endast fristående hus får uppföras inte medför att flerbostadshus strider mot planens bestämmelser.”

Grannarna hävdade också att varje hus måste ligga på en tomtplats om minst 1.000 kvm. Inte heller där får de rätt. Domstolen bedömer att:

“samtliga byggnader som lovet omfattar är uppförda på samma tomtplats. Eftersom denna tomtplats är större än 1.000 kvadratmeter är åtgärden planenlig vad gäller tomtplatsens storlek.”

Det avgörande för MMD blev det så kallade Hus 5. Grannarna ansåg att det inte var ett fristående flerbostadshus. 

“I realiteten är det dock sex (6) stycken flerbostadshus då två av dem är sammanbyggda.”

Här menade byggnadsnämnden och Länsstyrelsen att Hus 5 var ett fristående flerbostadshus:

“Trots att Hus 5 har två olika plushöjder, uppfattas huset genom funktion samt visuellt som fristående. Samtliga fem huvudbyggnader, tillsammans med de tillhörande komplementbyggnaderna, bedöms uppfylla kravet på att vara fristående byggnader.”

Mark- och miljödomstolen analyserar byggnaden (Hus 5) ganska noggrant och konstaterar bland annat att varje del har fyra lägenheter, varje lägenhet har egen entré, de övre lägenheterna nås via separata loftgångar och byggnadsdelarna ligger på olika höjd. MMD kommer därför till slutsatsen att:

“byggnaden består av två sammanbyggda hus (jfr Mark- och miljööverdomstolens avgöranden den 16 juli 2014 i mål nr P 660-14 och MÖD 2016:25). Det är således inte fråga om ett fristående hus och sammanbyggnaden är inte gjord i tomtgräns.”

MMD gör en annan bedömning. Hus 5 strider mot detaljplanen därför att:

“avvikelsen inte [kan] anses utgöra en sådan liten avvikelse som är förenlig med planens syfte och som kan godtas med stöd av 9 kap. 31 b § PBL.”

Detta sistnämnda är alltså orsaken till att byggnadsnämndens beslut om bygglov därför ska upphävas. Det är faktiskt ganska intressant att två myndigheter, byggnadsnämnden och Länsstyrelsen, gjorde samma bedömning – och båda hade fel enligt domstolen. 

Och sedan gör MMD det lätt för sig – de övriga invändningar som de klagande grannarna har anfört mot bygglovet behöver inte prövas. De boende angav nämligen en hel del andra skäl som:

  • “Kravet på anpassning till omgivningen är inte uppfyllt.”
  • “Byggnationen medför påtaglig olägenhet för grannar.”
  • “Trafiksituationen är inte tillräckligt beaktad.”
  • “Naturvärden och skyddade arter har inte beaktats.”
  • “Dagvattenhantering är otillräcklig.”
  • “Servitutet för tillfart till grannfastighet riskerar att hindras.”
  • ”Tillräcklig hänsyn har inte tagits till barnperspektivet.”

Man kan undra vad som händer nu på bergs- och skogsområdet vid Rostvägen. Det finns egentligen tre tänkbara vägar.

Babak Salahi Tabrizi kan överklaga till Mark- och miljööverdomstolen (MÖD). Det verkar enligt min bedömning inte sannolikt. MÖD kommer knappast att pröva detta mål. Kommunen kan även utarbeta en ny detaljplan. Det är tror jag ännu osannolikare. Det är både dyrt och tidskrävande.

Det mest troliga är att Tabrizi inkommer med en ny bygglovsansökan. Han kommer att se till att Hus 5 ritas om så att det otvetydigt blir ett enda flerbostadshus.

Sedan återupprepas allt. Byggnadsnämnden beviljar bygglov, grannarna överklagar till Länsstyrelsen, Länsstyrelsen avslår överklagan och sedan överklagar grannarna till Mark- och miljödomstolen. Och då får MMD pröva samtliga de invändningar som de klagande redan har anfört…

Det kommer att ta tid, men mitt tips är att Tabrizi så småningom kommer att få bygga sina hus på Blåsut Höjd.

Tråkigt nog. De boende fick en bild av framtiden för området av bygglovsenheten när de köpte sina fastigheter. Sedan blev bilden en helt annan… 

Domen väcker också en annan fråga som jag har återkommit till flera gånger. (Se ”Träd i kommunen – Dalbobergen, Blåsut och Sikhall”.) I centralorten, t ex Blåsut, är inte de fåtaliga träd som finns kvar särskilt viktiga, medan samtliga träd på landsbygden, t ex Sikhall, måste bevaras trots att landsbygden är full av skog…

PS. På TTELA:s webbplats publicerades ikväll en artikel om domen – se TTELA ”Omtvistade lägenhetshusen på Blåsut tappar bygglovet”. Artikeln finns också med i morgondagens papperstidning.

==

Blogginlägg om byggnadsplanerna vid Rostvägen på Blåsut:

Kategorier:Byggnadsnämnden, detaljplan, Juridik, Länsstyrelsen, mark och exploatering, Rostvägen Blåsut

Länsstyrelsen svarar, men frågorna om slagghögarna kvarstår

30 juli, 2026 Lämna en kommentar

I tisdags skrev jag om vad som kan förorena Trollhättans dricksvatten. (Se “Vad riskerar att förorena Trollhättans dricksvatten?”.) Bakgrunden var att Trollhättans Energi AB (TEAB) i sitt informationsbrev pekade på flera risker med dagens råvattenintag från Göta älv. (Se “Nytt vattenverk med råvattenledning från Vänern”.)

Trollhättans Energi AB (TEAB) skrev:

“Dagens vattenverk tar vatten direkt från Göta älv, vilket innefattar flera risker, bland annat föroreningar och utsläpp från verksamheter längre upp i Göta älv, passerande fartygstrafik och skredrisk.” 

Det blev flera kommentarer (på Facebook) kring Vargön Alloys, som är en av de två anläggningar som släpper ut föroreningar “längre upp i Göta älv”. Alloys är alltså en trolig kandidat, det tycks ju läcka sexvärt krom överallt där ferrokromslagg har använts och lagrats. (Se “Tankar och farhågor: Slaget om slagget”.) Och det är på många ställen i både Vänersborgs kommun och i Trollhättans stad. Det är därför tämligen troligt att de allt fler och större slagghögarna i Vargön också läcker sexvärt krom. (Jag har de senaste åren skrivit många blogginlägg om Vargön Alloys och föroreningarna. Klicka här för att få fram samtliga inlägg om Alloys – det senaste inlägget överst, det äldsta längst ner. Man får scrolla ganska länge… Det finns också länkar nedan.)

Den 18 juni skrev jag till Länsstyrelsen med anledning av de nya slagghögar som växte fram på fabriksområdet alldeles vid Göta älv. Länsstyrelsen är ju tillsynsmyndighet över Alloys. Jag frågade om Alloys hade tillstånd för de nya slagghögarna och om de inte låg alltför nära älven. Jag fick inget svar förrän tre veckor senare, efter två påminnelser… 

“Länsstyrelsen har i tillsyn på Vargön Alloys meddelat beslut om att de ska minska sin lagring av slagg och de högar som lagts upp kring verksamhetsområdet. Vargön A. följer detta beslut och slagg avyttras för att få ner mängderna.

 Som ett led i arbetet med slagghantering har Vargön ställt iordning ytor för att hantera slagg inom sitt fabriksområde. Vargön A. har tillstånd att lagra slagg inom fabriksområdet, och de högar som du sett ligger inom nyligen iordningställda ytor på fabriksområdet. Lagringsytorna är anordnade för slagglagring, inklusive dagvattenhantering. Enligt uppgifter från Vargön Alloys har dessa lagringsytor nu nått sin lagringskapacitet.”

Jag invände att slagghögarna låg mycket nära älven. Slagghögarna läcker bevisligen föroreningar t ex cancerframkallande sexvärt krom. Och Göta älv är ju dricksvattentäkt för Trollhättan, men även för Göteborg med flera orter längs älven.

Det kom ett snabbt svar från Länsstyrelsen:

“Vargön A. har parallellt med åtgärder för slagg även pågående utredningsarbete som avser dagvattenhantering inom fabriksområdet, tex kartläggning av krom i olika delflöden, samt utredning av möjligheter till dagvattenrening. Man utreder även möjlighet att separera dagvattnet från Vargöns samhälle som idag går via fabriksområdet, för att kunna hantera olika delflöden skilt från varandra. Om möjligt bör rena flöde hållas skilt från mer belastade dagvatten så att rening kan sättas in mer effektivt.”

Det är med andra ord flera utredningar på gång. Och vem vet, de leder kanske, och förhoppningsvis, till förändringar i framtiden, men än så länge är det som vanligt… Och det är alltså bevisat att det läcker föroreningar från slagget, bland annat sexvärt krom.

Jag ställde flera följdfrågor bland annat om den insändare i TTELA (se TTELA “Vargöbon: Hela samhället luktar som en smedja”) som beskrev hur det:

”ryker och dammar mycket mer från Vargön Alloys, än vad det gjort på riktigt länge”

Och ryker och dammar det från Alloys industriområde, då kan vargöborna befara att det finns sexvärt krom i dammet… (Se “Alloys: Moln av sexvärt krom?”.) Jag ställde frågan om Länsstyrelsen har gjort någon oannonserad inspektion på sistone…

Det fanns fler frågor att ställa t ex var avyttras slaggen? I domen den 31 mars 2015 begränsade Mark- och miljödomstolen (MMD) användningen av ferrokromslagg på ett avgörande sätt. Mark- och miljödomstolen skrev:

“Det får således anses klarlagt att ferrokromslagget lakar ut trevärt krom i halter som överstiger Naturvårdsverkets riktvärde för mindre än ringa föroreningsrisk.”

Domen innebar att ferrokromslagg skulle betraktas som avfall. (Jag vet inte varför MMD skrev om trevärt krom, det är i sig inte särskilt giftigt. Trevärt krom kan dock under vissa omständigheter oxideras till sexvärt krom. Det är antagligen också därför Naturvårdsverket har ett riktvärde för trevärt krom. De mätningar från senare år som jag har tagit del av så visar de att det finns en hel del sexvärt krom i slaggen. (Se “Tankar och farhågor: Slaget om slagget”.)

Slagget fick i fortsättningen inte användas till konstruktionsmaterial för vägar i obundna konstruktioner och förstärkningslager (dränerande lager), fyllnadsmaterial, konstruktionsmaterial för deponi osv. Precis det som slaggen alltid hade använts till. Slagget var helt enkelt inte “hälso- och miljömässigt godtagbart”.

Domen verkar dock inte ha börjat verkställas förrän i slutet av år 2019. Varför domen inte tycks ha fått genomslag förrän flera år senare vet jag inte.

Jag skulle också vilja ha en förklaring av Länsstyrelsen på påståendet att Alloys har:

“tillstånd att lagra slagg inom fabriksområdet”

I Länsstyrelsens föreläggande till Vargön Alloys den 27 juni 2025 stod det nämligen (se “Alloys: Föreläggande från Länsstyrelsen (1/2)”):

“Avfall i form av slagg som förvarats på fabriksområdet (Vargön 2:3) samt fastigheterna Rånnum 6:41 och Fågelgården 1:1 längre tid än 1 år för det fall att avfallet ska deponeras samt 3 år om avfallet ska användas för anläggningsändamål ska forslas bort från områdena…”

Det blev inga fler svar från Länsstyrelsen, den ansvariga tjänstepersonen hade hunnit gå på semester. Jag får återkomma senare med Länsstyrelsens svar på mina frågor och funderingar.

==

Blogginlägg om Vargön Alloys:

Kategorier:Alloys, föroreningar, Juridik, Länsstyrelsen, Trollhättan, ttela, Vargön

Sikhall – mellan tillsyn och utveckling

17 juli, 2026 Lämna en kommentar

För några veckor sedan kom det rapporter från nordöstra delen av kommunen om att miljö- och byggnadsförvaltningen hade setts till i området. Tjänstepersonerna skulle ha synts ute i skogar och fält längs stränderna med kamerorna i högsta hugg. Och det var inte Rörviks vattenverk, som ligger vackert vid Vänerns vatten, några stenkast från Equmeniakyrkans “kursgård”, som de fotograferade. Nej, det var för att dokumentera misstänkta överträdelser. Det var inspektion, förvaltningen letade efter ”svartbyggen”.

Och rapporterna stämde. I en handling från byggnadsförvaltningen står det:

“Miljö- och byggnadsförvaltningen har under våren genomfört en kampanj i ert område för att följa upp hur strandskyddsbestämmelserna efterlevs.”

”Kampanj”? Ur kommunal synpunkt är det naturligtvis viktigt att kommuninvånarna följer lagen. Tjänstepersonerna fick tydligen också napp. I Rörvik med omnejd hittade de åtminstone en “misstänkt lagbrytare”. Denne fastighetsägare är nu ålagd att lämna information till miljö- och byggnadsförvaltningen. Förvaltningen misstänker nämligen att fastighetsägaren har uppfört byggnader och anläggningar utan erforderliga strandskyddsdispenser.

Förvaltningen skrev den 17 juni:

“I samband med kampanjen har vi uppmärksammat att det på er fastighet finns en byggnad samt brygga vid vattnet”

Olagligt uppförda byggnader och bryggor måste antagligen tas bort (demonteras) och vite betalas. Vi får se hur utgången blir i detta fall.

Jag vet inte om förvaltningen fortfarande håller på med inspektionerna. Förmodligen gör de inte det. Det är kanske synd. Om reglerna ska upprätthållas bör tillsynen, ”kampanjen”, omfatta alla områden och alla fastighetsägare på lika villkor. Men det finns säkerligen en plan om att jobba sig vidare ner mot Sikhall. Där finns det, tror jag, mycket att ta tag i, som t ex altaner och Y-bommar.

Det kom ett klagomål till samhällsbyggnadsförvaltningen för 1,5 vecka sedan. En kvinna skrev att hon såg en affisch om Sikhall där det stod:

“badplats med lång sandstrand”

Kvinnan reagerade kraftigt och skrev ett mejl.

“Förr var där en lång badstrand med sand, men nu är det vass och växter utmed nästan hela strandkanten. Och där vill man ej gå i vattnet.”

Den klagande kvinnan vädjade till kommunen att röja och återställa stranden.

Den klagande fick ett snabbt svar av samhällsbyggnadsförvaltningen:

“Just nu under sommaren klipper vi inte vassen på grund av att inte störa fågellivet då det finns häckande fågelarter där. Jag förstår ert önskemål att vassen bör minskas i utbredning och då krävs mer än att bara klippa ner den. Vi har inte de resurser som krävs för detta i nuläget/i år men önskar att det kan göras i framtiden. Klippa vassen kan man göra efter häckning.”

Det låter som om kommunen inte sköter badet just denna sommar, just i år, men så här har det sett ut i flera år. Det är tråkigt att badet i Sikhall inte sköts av kommunen. Det finns andra badplatser i kommunen som också är eftersatta t ex Nordkroken. Skillnaden är att kommunen själv äger marken i Sikhall och därmed också har ett särskilt ansvar.

Alldeles bredvid Sikhallsbadet finns det en privat markägare som har planer på att rensa upp och göra i ordning sin fastighet. Det är den inte helt obekante Magnus Larsson som har en potentiellt fin strand på sin mark. Larsson har sökt diverse strandskyddsdispenser för att utveckla området. Byggnadsnämnden har sagt ja till stora delar, men ärendet ligger fortfarande för överprövning hos Länsstyrelsen. Och det vet vi ju hur det brukar sluta… (Se “Förvaltningen: Nej till dispens på Sikhall (1)”.)

På tal om Magnus Larsson så har han fått ytterligare en utmärkelse. Jag tänker inte på att han fick byggnadsnämndens “Byggnadsvårds- och arkitekturpris” för sitt fantastiska arbete med att renovera Sikhalls magasin. (Se “Grattis Magnus Larsson!”.) På nationaldagen tilldelade Lions Club Brålanda sitt ”Kulturstipendium 2026” till Magnus Larsson. Det kan man emellertid inte läsa om i TTELA… (TTELA har inte uppmärksammat någon av utmärkelserna. Många undrar varför.)

Så här motiverade Lions Club Brålanda sitt beslut:

“Magnus Larsson har för år 2026 tilldelats Lions Clubs kulturstipendium för sina stora insatser i området kring Sikhall och för sitt stöd till handikappade och sjuka.

Magnus Larsson har växt upp i Kyrkobyn och är således lokalt förankrad i Sikhallsområdet Han har bidragit till att Sikhalls magasin, uppfört 1874, har renoverats och han har haft musikaliska arrangemang i och utanför byggnaden.

Han har också skänkt mark för en kommande cykelväg till Sikhalls badplats och har i samverkan med hembygdsföreningen bidragit med torv, virke och annat material till det nya timrade huset i Murängen.

Magnus Larsson är också engagerad i organisationen ”Missing People”. Därtill stöttar han handikappade människor, bl.a med att erbjuda dem båtturer i sin snabbgående båt!

”Jag blir glad när folk trivs” är hans motto.

Det är med glädje som Lions Club, Brålanda vill utnämna Magnus Larsson till Brålandabygdens värdiga kulturpristagare 2026.”

Lions president Gunnar Olsson delade ut priset.

Det är ganska fascinerande hur olika en och samma person kan uppfattas. Lions Club Brålanda lyfter fram Magnus Larssons ideella arbete och engagemang för bygden. Samtidigt har Larsson under många år mött ett omfattande motstånd av starka krafter i kommunhuset när han har försökt att utveckla Sikhall. Kontrasten säger en del om hur olika perspektiven kan vara…

Det är för övrigt Lions som arrangerar nationaldagsfirandet i Brålanda. Det sker ideellt men kommunen är faktiskt med och ersätter kostnader som hyra av ljudanläggning, scenpyntning, talare, uppträden, blommor som pynt och gåvor med mera. Kommunen gör detsamma även i Frändefors och Västra Tunhem. (Se “Sponsring och marknadsföringsbidrag 2025”.)

I kommunens diarium upptäckte jag ett intressant delegeringsbeslut från den 14 april. Sikhall Krog & Resort AB har av socialnämnden beviljats:

“stadigvarande tillstånd för servering av spritdrycker, vin, starköl, andra jästa alkoholdrycker och alkoholsdryckesliknande preparat till allmänheten året runt klockan 11:00-02:00 på Sikhalls Camping och Restaurang med tillhörande uteservering,”

Jag förmodar att ett sådant tillstånd är viktigt för att driva en krog- och restaurangverksamhet i Sikhall… Och det i sin tur torde bidra till att ”lyfta” Sikhall. Får Magnus Larsson dessutom möjlighet att utveckla sina visioner för området så kan det bli riktigt bra.

Förutsättningarna finns alltså för att Sikhall ska kunna utvecklas ytterligare. Frågan är bara om Länsstyrelsen kommer att ge den möjligheten.

Kategorier:Byggnadsnämnden, Länsstyrelsen, Lions, Magnus Larsson, Rörvik, Sikhall, strandskydd

Sikhall: Beslutet är fattat, men var går gränsen? (6)

30 juni, 2026 1 kommentar

Anm. Fortsättning på inlägget ”Sikhall: Är kartan viktigare än verkligheten? (5)”.

Det restes en del frågetecken i samband med kommunens och Länsstyrelsens behandling och beslut i ärendena om Magnus Larssons ansökan om strandskyddsdispens. Jag ställde frågor till både Länsstyrelsen och kommunen för att få klarhet i vad som gällde. Det kom en del svar. Några svar klargjorde viktiga omständigheter, medan andra lämnade flera frågor obesvarade.

Tomtplatsgränserna, och hemfridszonen, var inte helt tydliga kring Larssons bostadshus på Sikhall 1:6. (Se “Sikhall: Länsstyrelsens beslut (3)”.) Larsson hade en uppfattning angående platsen för det tillbyggda garaget – byggnadsnämnden och byggnadsförvaltningen en annan. Länsstyrelsen ville inte närmare precisera hur den såg på tomtplatsgränsens exakta läge, trots att myndigheten samtidigt föreskrev att gränsen i söder skulle markeras med ett 70 cm högt staket eller en lika hög mur…

Vid en förfrågan till byggnadsförvaltningen i förra veckan om vad som gällde fick jag svaret:

“Exakt var tomtplatsen slutar/börjar i söder går inte att avgöra utan att besöka platsen.”

Jag ställde några följdfrågor. I går måndag kom ett svar från byggnadsförvaltningen. Det återges här i sin helhet:

”Förvaltningen kan inte i efterhand göra någon mer precis geografisk tolkning av tomtplatsavgränsningen än vad som framgår av de beslut och kartor som ligger till grund för strandskyddsdispensen.

När det gäller besök på platsen av sker sådana normalt inom ramen för ett pågående ärende, exempelvis ett bygglovsärende, strandskyddsärende eller ett tillsynsärende, när det finns behov av platsbesök för handläggningen. I samband med handläggningen av strandskyddsdispensen för garagetillbyggnaden genomfördes ett platsbesök där fastighetsägaren närvarade.

Förvaltningen har därför ingen möjlighet att inom ramen för denna fråga göra någon ny bedömning eller ytterligare precisering av tomtplatsavgränsningen i detta skede.

Om fastighetsägaren önskar få tomtplatsgränsen utsatt i terrängen kan detta beställas av kommunens mätverksamhet på Kart- och Geodata enligt gällande taxa. En sådan utsättning utförs utifrån de beslutade handlingarna.”

Jag utgick tidigare från att något platsbesök inte hade gjorts. Det visar sig att byggnadsförvaltningen faktiskt besökte platsen tillsammans med Magnus Larsson under handläggningen av ärendet. Men, om ett platsbesök genomfördes, varför kan förvaltningen fortfarande inte precisera tomtplatsgränsens läge?

Magnus Larsson får dock ett ganska konstruktivt besked. Han kan få tomtplatsgränsen utsatt i terrängen. Det betyder att byggnadsförvaltningen trots allt anser att det går att markera tomtplatsgränsen i verkligheten. Men att detta alltså måste göras genom en särskild tjänst och mot betalning samt att utsättningen sker utifrån befintliga beslut och kartor. Jag kan inte låta bli att undra varför förvaltningen inte gjorde det redan 2011 i samband med att tomtplatsavgränsningen fastställdes… Om det gjordes något platsbesök då…

Men…

Om tomtplatsgränsen behöver tolkas och mätas fram utifrån äldre handlingar, hur kunde förvaltningen med sådan säkerhet dra slutsatsen att den planerade garageutbyggnaden skulle utvidga hemfridszonen och minska den fria passagen…?

Ja, ja. Det finns fler frågor än svar.

Som jag skrev i mitt förra blogginlägg, Larssons ansökan om strandskyddsdispens för garaget var den enklaste av hans ansökningar… Idag fick jag beskedet från byggnadsförvaltningen:

”Länsstyrelsen har inte fattat några beslut i de övriga tre ärendena gällande strandskyddsdispens för Sikhall 1:6.”

Det bådar inte särskilt gott…

Det kommer med all säkerhet att finnas anledning att återkomma till Magnus Larsson i Sikhall.

===

Blogginlägg i detta ämne:

Kategorier:Byggnadsnämnden, Länsstyrelsen, Magnus Larsson, Sikhall, strandskydd

Sikhall: Är kartan viktigare än verkligheten? (5)

28 juni, 2026 1 kommentar

Anm. Fortsättning på inlägget “Sikhall: När myndigheterna inte vet var gränsen går (4)”.

Länsstyrelsen har inte kunnat förklara exakt var tomtplatsgränsen går vid Magnus Larssons bostadshus uppe på Politikerhyllan på Sikhall 1:6. Det framkom tydligt i de svar jag fick från handläggaren.

Det förhållandet hindrade inte Länsstyrelsen att besluta om följande villkor vid överprövningen:

“Tomtplatsen … ska i söder markeras på ett tydligt sätt med staket, häck, mur eller dylikt. … Avgränsningen ska ha en höjd om minst 70 cm. och utföras på sådant sätt att det utgör en tydlig avgränsning av tomtplatsen.”

Det finns, som jag skrivit om i tidigare inlägg, en fri passage för allmänheten. (Se ”Förvaltningen: Nej till dispens på Sikhall (1)”.) Den går egentligen vid fastighetsgränsen mellan Sikhall 1:6 och grannfastigheten Gestads-Berg 1:79, inte vid den tomtplatsgräns som Länsstyrelsen hänvisar till, var den nu exakt är belägen. 

Orsaken är att det alltså finns en trädridå mellan Larssons fastighets- och tomtgräns. Den är inte särskilt enkel att passera igenom. Mellan trädridån och tomtgränsen är det dessutom en brant sluttning upp mot tomtgränsen. Det är i stort sett omöjligt för allmänheten att passera där. Och det är inte heller någon som försöker…

Vid fastighetsgränsen Sikhall 1:6 och Gestads-Berg 1:79 är eventuell allmänhet i stort sett inne på grannfastighetens tomt. Men som sagts tidigare, ingen går där heller. Det är ingen naturlig passage ner till sjön, det finns andra passager ner till vattnet från stugområdet Bratten.

Jag skulle vilja påstå att det också är helt omöjligt att via den passagen ta sig vidare längs sjökanten nedanför Larssons bostadshus och fram till Sikhalls magasin eller Segelsällskapets fastighet. Det är svårt att förstå hur den fria passagen för allmänheten längs vattnet 2011 kunde bestämmas till cirka 18 meter utan att de faktiska terrängförhållandena vägdes in. Området närmast stranden är dessutom svårframkomligt. (Se “Sikhall: Länsstyrelsens beslut, och en chock (3)”.) Det finns inte en chans i världen att någon från byggnadsförvaltningen eller Länsstyrelsen har försökt att gå den vägen. Däremot finns det ledamöter i byggnadsnämnden som har gjort det. Det framfördes också på det aktuella sammanträdet…

Det kan väl nämnas att människor från stugområdet Bratten rundar Larssons bostadshus på andra sidan om de ska till t ex magasinet. Det finns nämligen en passage väster om eller ”ovanför” bostadshuset.

Trots verklighetens utseende och beskaffenhet motiverade Länsstyrelsen sitt beslut med att:

“området utanför tomtplatsen är fullt tillgängligt för allmänheten och bör även i fortsättningen vara det. Länsstyrelsen bedömer att genom att markera med staket, häck, mur eller dylikt kan allmänheten passera utan att inkräkta på hemfridszonen.”

Att beskriva området som ”fullt tillgängligt för allmänheten” framstår med andra ord som svårt eller omöjligt att förena med de faktiska förhållandena på platsen. 

Jag skrev till de ansvariga på Länsstyrelsen och frågade hur de tänkte med den “blå markeringen” vid Larssons tomtplatsgräns i söder. (Se “Sikhall: Länsstyrelsens beslut (3)”.)

Jag fick följande svar:

“Om du har frågor om tomtplatsens utformning är det bäst att fråga kommunen som beslutat om den.”

Det tyckte jag var ett undvikande svar och ställde följande följdfråga:

“Men det är ju Länsstyrelsen som har bestämt att det ska byggas ”staket, häck, mur eller dylikt” på minst 70 cm höjd. … Och då undrar jag hur ni tänker. Kartan hjälper knappast förståelsen, eftersom det inte finns några exakta mått – såvida inte 12 meter är det.”

Jo då, jag fick ett snabbt svar från Länsstyrelsen:

“Det man har att utgå ifrån är beslutet och kartan som hör till beslutet. Länsstyrelsens ärende är avgjort och om man är missnöjd med Länsstyrelsens beslut kan man överklaga det till mark- och miljödomstolen där man kan argumentera för sin sak.”

Jag skrev en gång till. Jag undrade hur Länsstyrelsen kan kräva en markering av tomtgräns när det fanns en naturlig gräns, träd och brant sluttning. Och varför skulle markeringen i form av t ex en mur vara just 70 cm…? Det blev inga fler svar…

Som sagt, Länsstyrelsen tycks inte ha en aning om hur det ser ut på platsen. Av beslutshandlingarna och de svar jag fått framgår inget som tyder på att Länsstyrelsen gjort någon egen analys av platsens konkreta förutsättningar utöver det kartmaterial som funnits tillgängligt. Det bara förutsätts att allmänhet ska passera där. Men eftersom människor inte naturligt passerar här blir den praktiska effekten av ett större garage mycket liten. Den mark som förvaltningen beskriver som allemansrättsligt tillgänglig har ett mycket begränsat värde för friluftslivet. Om ens något…

Med andra ord, Länsstyrelsens beslut om villkor går faktiskt att på goda grunder ifrågasätta. Och överklaga.

Och jag funderar fortfarande på vilket rättsligt eller vägledande stöd det finns för just höjden 70 cm? Bygger den på lagstiftning, rättspraxis, Naturvårdsverkets vägledning eller på Länsstyrelsens egen praxis? 

Mark- och miljööverdomstolen (MÖD) har i uppdrag att pröva överklagade avgöranden från landets mark- och miljödomstolar. MÖD:s domar är prejudicerande, dvs de är vägledande för framtida rättsfall. MÖD gör ofta, som jag har beskrivit tidigare, en mycket verklighetsnära bedömning – hur uppfattar en normal besökare en plats? MÖD gör konkreta bedömningar av terräng, bebyggelse, siktlinjer och hur området faktiskt uppfattas. Det finns flera prejudicerande domar som visar detta t ex M 6607-16, M 1850-15, M 12640-19 och M 4793-19. Länsstyrelsen har i detta fall inte följt MÖD:s “vägledning”.

Länsstyrelsen borde även, som jag ser det, ha utvecklat proportionalitetsprincipen betydligt mer i sitt beslut. Enligt 2 kap. 15 § regeringsformen ska inskränkningar i enskildas egendom inte gå längre än vad som krävs för att tillgodose angelägna allmänna intressen. Proportionalitetsprincipen har också betonats i Mark- och miljööverdomstolens praxis, där domstolen återkommande väger det allmänna intresset mot det intrång som drabbar den enskilde. (Se MÖD M 1850-15.)

Magnus Larsson skulle kunna ställa frågan:

“Vilket allmänt intresse tillgodoses egentligen av att människor ska kunna gå några meter närmare mitt bostadshus än de gör idag?”

Om den naturliga passagen ner till vattnet inte går där Länsstyrelsen förutsätter att den går kan nyttan av den nya gränsen vara mycket begränsad, medan intrånget i den enskildes tomtplats/hemfridszon kan bli påtaglig. Det är en avvägning som Länsstyrelsen inte utvecklar närmare.

Slutsatsen av Länsstyrelsen beslut är att den konkreta platsen inte analyseras överhuvudtaget. Tomtplatsavgränsningen ska enligt MÖD bestämmas utifrån platsens faktiska förhållanden och inte enbart utifrån en principiell ambition att skapa största möjliga allemansrättsliga tillgänglighet.

 Det finns enligt min mening goda skäl för Magnus Larsson att överväga ett överklagande av Länsstyrelsens beslut. Det behövs inget staket eller någon mur för att avgränsa Larssons tomtplats. Däremot vet jag inte om det går att överklaga beslutet om tomtplatsgränsen. Kan Larsson överklaga en gräns som ingen vet var den går?

Till sist är det svårt att inte reflektera över hur Länsstyrelsens bedömningar skiljer sig åt beroende på vilka strandskyddsdispenser de överprövar. Skillnaderna mellan olika beslut väcker ibland frågor om hur enhetlig och förutsebar strandskyddstillämpningen egentligen är. Det är frågor som förtjänar att diskuteras öppet. Min erfarenhet är att det ofta, tyvärr, finns skäl att ifrågasätta om den grundläggande principen om allas likhet inför lagen verkligen följs. (Se “Är Länsstyrelsen objektiv? (1/2)” och “Är Länsstyrelsen objektiv? (2/2)”.)

Larssons ansökan om strandskyddsdispens för garaget var den enklaste av hans ansökningar… Nu är det bara tre ansökningar kvar för Länsstyrelsen att överpröva…

===

Blogginlägg i detta ämne:

Kategorier:Byggnadsnämnden, Länsstyrelsen, Magnus Larsson, Sikhall, strandskydd

Sikhall: När myndigheterna inte vet var gränsen går (4)

27 juni, 2026 Lämna en kommentar

Anm. Fortsättning på inlägget “Sikhall: Länsstyrelsens beslut (3)”.

Tomtplatsgränserna, och hemfridszonen, är inte helt tydliga kring Magnus Larssons bostadshus på Sikhall 1:6. (Se “Sikhall: Länsstyrelsens beslut (3)”.) Larsson hade en uppfattning angående platsen för det tillbyggda garaget – byggnadsnämnden och byggnadsförvaltningen en annan. Vid en förfrågan till byggnadsförvaltningen i fredags om vad som gällde fick jag svaret:

“Exakt var tomtplatsen slutar/börjar i söder går inte att avgöra utan att besöka platsen.”

Av handlingarna framgår inte om något platsbesök gjordes när tomtplatsavgränsningen fastställdes 2011. Klart är däremot att förvaltningen idag anser att den exakta gränsdragningen inte kan avgöras utan att besöka platsen. Och faktum är att det anges inga mått i detta beslut, vad jag vet, på hur långt från bostadshuset tomtplatsgränsen i söder går och inte heller hur långt från fastighetsgränsen.

Hur säker kunde bedömningen av tomtplatsgränsen från 2011 vara om tomtplatsens exakta läge inte ens idag kan fastställas utan ett platsbesök? 

Det är intressant att förvaltningen tidigare har argumenterat för att garageutbyggnaden skulle utvidga hemfridszonen till mark som idag är allemansrättsligt tillgänglig. (Se “Förvaltningen: Nej till dispens på Sikhall (1)”.) Men nu säger samma förvaltning att man inte ens kan avgöra om tomtplatsgränsen går i gräsmattan eller i den branta sluttningen utan ett platsbesök. Hur kunde byggnadsförvaltningen då med sådan säkerhet bedöma att den fria passagen och den allemansrättsligt tillgängliga marken skulle påverkas att man rekommenderade avslag på ansökan? Det torde också innebära att Länsstyrelsens villkor blir problematiskt.

Förutom en kommentar på fredagens blogginlägg från Bengt Davidsson på Juta (klicka här) så fick jag också en anonym kommentar (klicka här). Den sistnämnda kommentaren menade att jag gått vilse bland alla dokument. Och det stämmer, fast kanske inte i dokument. Snarare när det gäller lagparagrafer.

Den anonyme fortsätter:

“Efter sökt, och beviljat bygglov är det upp till byggherren att placera byggnaden rätt. Detta görs genom utstakning. Lämpligen i detta fallet ber man förvaltningen komma ut och göra den, så slipper man ev. bakslag senare. Man kan ju antaga efter alla turer att det finns en korrekt utstakning av tomten med korrekta tomtpinnar. Skulle så inte vara fallet bör man be Lantmäteriet om den hjälp.”

Det är en klok kommentar, och jag tackar för den. Man kan väl säga att strandskyddsdispensen avgör om Magnus Larsson får bygga överhuvudtaget, men att många av de praktiska frågorna, som exakt placering, höjder, utstakning och kontroll, avgörs först i bygglovsprocessen.  Bygglovet avgör alltså hur och var Larsson faktiskt får bygga. Här har “anonym” helt rätt. Samtidigt är Länsstyrelsen tydlig med att hela garaget efter tillbyggnaden ska vara placerad inom den tomtplats som beslutades 2011. Det kan knappast byggnadsnämnden bortse från vid en bygglovsprocess.

Den anonyme kommentatorn ger ett bra råd när hen skriver att byggnadsförvaltningen bör komma ut och göra en utstakning av tomtplatsen. För om Magnus själv tolkar kartan och placerar byggnaden några decimeter fel kan det senare uppstå typ problem… 

Men jag tror att “Anonym” blandar ihop två saker. Och här skulle jag vilja skjuta in några förklaringar kring tre viktiga begrepp i sammanhanget.

Jag bad Chat GPT förklara:

“Fastighetsgränsen bestämmer vad Magnus Larsson äger. Tomtplatsavgränsningen bestämmer vilken del av fastigheten som får användas som privat tomt enligt strandskyddsreglerna. Hemfridszonen är dessutom ett mer funktionellt begrepp och handlar om vilket område kring bostaden som allmänheten rimligen uppfattar som privat. De tre gränserna behöver inte sammanfalla.”

Min uppfattning är väl i och för sig att tomtplatsavgränsningen och hemfridszonen brukar sammanfalla.

Tomtpinnar markerar normalt fastighetsgränser, och sådana finns utsatta i det aktuella området. Tomtplatsavgränsningar är alltså något helt annat. De bestäms genom myndighetsbeslut enligt miljöbalken och behöver inte alls sammanfalla med fastighetsgränsen, vilket den enligt min erfarenhet sällan gör. Lantmäteriet kan fastställa fastighetsgränser, men tomtplatsavgränsningar enligt miljöbalken är en annan juridisk konstruktion och måste ytterst tolkas av de myndigheter som fattat besluten. Det borde med andra ord vara upp till byggnadsnämnden och Länsstyrelsen. De måste tolka sitt eget beslut från 2011 när de drog gränser utan att ha gjort platsbesök…

Så var vi där igen. Det uppstår en märklig situation när Magnus Larsson förväntas följa en tomtplatsgräns vars exakta läge byggnadsnämnden eller Länsstyrelsen själva inte kan ange utan ett nytt platsbesök. 

För rättssäkerhetens skull borde byggnadsförvaltningen och, vid behov, Länsstyrelsen gemensamt markera eller precisera var tomtplatsgränsen enligt 2011 års beslut faktiskt går.

Jag ställde för övrigt några följdfrågor till förvaltningen igår efter mejlet med det överraskande beskedet. Det gjorde jag kl 11.21 i fredags, men jag fick inget svar.

I nästa och förhoppningsvis sista blogginlägg i denna “serie” tänkte jag nämna några ord om Länsstyrelsens villkor om ett staket eller en mur på 70 cm vid tomtplatsgränsen, som fortfarande ingen vet var den går. Det kan också bli en liten sammanfattning.

Anm. Fortsättning följer i inlägget ”Sikhall: Är kartan viktigare än verkligheten? (5)”.

===

Blogginlägg i detta ämne:

Kategorier:Byggnadsnämnden, Länsstyrelsen, Magnus Larsson, Sikhall, strandskydd