Stefan Kärvlings blogg

Den 21 november 2007 beslutade Vänersborgs kommunfullmäktige att förköpa/expropriera delar av Magnus Larssons fastigheter i Sikhall. Kommunen “övertog” 7.500 kvm – se karta. I området fanns Sikhalls magasin. (Se “Historien om Magnus Larsson”.)

Expropriationen/förköpet innebar att Vänersborgs kommun också tog över det nyttjanderättsavtal som Stiftelsen Sikhalls Magasin hade med Magnus Larsson. Magnus Larsson ströks och Vänersborgs kommun sattes in istället. Det var viktigt, skrev kommunen, eftersom byggnaden:

“bör bevaras därför att den är värdefull från kulturhistorisk eller miljömässig synpunkt”

Och då var Vänersborgs kommun tydligen den rätte ägaren till magasinet… Tyckte i varje fall kommunen själv.

Nyttjanderättsavtalet hade upprättats den 23 april 1986 mellan de dåvarande fastighetsägarna och Stiftelsen Sikhalls Magasin. Avtalstiden uppgick till 50 år, dvs avtalet gällde fram till och med 1 augusti år 2035. (Se mina bloggar “Sikhalls magasin”.)

Det fanns en del frågetecken kring nyttjanderättsavtalet och dess formuleringar. Var det ett avtal om enbart nyttjanderätten eller handlade det om äganderätten också? Vad betydde t ex följande formulering i avtalet?

“Äganderätten till byggnaden skall genom denna nyttjanderättsupplåtelse anses ha övergått till nyttjanderättshavaren.”

Kommunen ansåg sannolikt att det inte var så viktigt att tolka avtalet. Det var nog mer betydelsefullt att kontrollen över magasinet inte längre låg hos Magnus Larsson. Dessutom upphörde ju inte avtalet att gälla förrän 2035… Kommunledningen såg antagligen framtiden an med lugn – och full av tillförsikt.

Tiden gick. Sikhalls magasin användes mer eller mindre flitigt. Det hyrdes bland annat ut till bröllop och andra privata tillställningar. Men så småningom började tidens tand att “gnaga” på magasinsbyggnaden. Byggnaden började slitas och allt eftersom åren gick blev behoven av underhåll och renoveringar allt större.

Vänersborgs kommun lyfte inte ett finger för att underhålla och bevara den gamla anrika byggnaden för framtiden. När det kom till kritan, eller snarare till plånboken, visade det sig att det faktum att magasinet var “värdefullt från kulturhistorisk eller miljömässig synpunkt” inte betydde någonting. Det var tydligen bara något kommunen skrev för att rättfärdiga exproprieringen av Magnus Larssons mark…

Förfallet av magasinet fortskred, trots att ideella krafter gjorde så gott de kunde för att hålla verksamheten igång. Men det läckte in vatten, taket höll på att rasa och gästerna fick varnas för än det ena och än det andra. Det blev till slut ohållbart att använda magasinet. Stiftelsen Sikhalls magasin hade helt enkelt inte de ekonomiska resurser som krävdes för att sköta och vårda magasinet. Stiftelsen Sikhalls Magasin letade efter en lösning.

Det fanns en paragraf i nyttjanderättsavtalet, som visade sig vara mycket viktig. Det är inte omöjligt att Vänersborgs kommun hade förbisett betydelsen av den. I 5 § stod det:

“Nyttjanderättshavaren får utan jordägarnas skriftliga medgivande överlåta nyttjanderätten eller upplåta nyttjanderätt till nyttjanderättsobjektet eller delar av detta.”

Paragrafen var, och är, tydlig. Stiftelsen Sikhalls Magasin fick ”överlåta nyttjanderätten” till vem den ville. Stiftelsen behövde inte “jordägarnas”, dvs Vänersborgs kommuns, tillstånd…

Den 26 september 2022 beslutade styrelsen för Stiftelsen Sikhalls Magasin att överlåta nyttjanderättsavtalet till den tidigare fastighetsägaren Magnus Larsson. (Se “Sikhalls magasin 4: Framtiden”.) Styrelsemötet beslutade enhälligt (4 § i styrelseprotokollet):

“att överlåta nyttjanderätten till Sikhalls Magasin till Magnus Larsson.”

Stiftelsen Sikhalls Magasin informerade Vänersborgs kommun. Det gav upphov till oro i kommunhuset. Några politiker gick enligt uppgift formligen i taket. Skulle Magnus Larsson i Sikhall ta över magasinet?

Det blev en febril aktivitet. Jag vet naturligtvis inte vad som sades och hur diskussionerna gick. Men nyfiken som jag är, skrev jag flera gånger under hösten till kommunen och frågade hur de såg på överlåtelsen av nyttjanderätten. Hela tiden blev svaret att arbetet fortgick och att kommunen inte hade kommit till några slutsatser. Jag anade orsaken till varför kommunen analyserade nyttjanderättsavtalet så noggrant.

Samtidigt var det oerhört svårt att förstå hur Magnus Larsson kunde ta över magasinet. Det innebar ju att han blev ansvarig för skötseln och underhållet av byggnaden – en byggnad som var i akut behov av en omfattande och mycket kostnadskrävande upprustning och renovering. Ja, frågan var väl till och med om inte en ombyggnad var nödvändig. Dessutom med ett i delar oklart nyttjanderättsavtal – med ännu oklarare ägandeförhållanden. (Se “Magnus Larsson och Sikhalls magasin”.) Det fanns en stor risk att Magnus Larsson skulle få lämna ifrån sig magasinet när avtalet gick ut 2035. Och då skulle Vänersborgs kommun bara tacka och ta emot. Tja, tacka var kanske att gå lite för långt, men i varje fall ta emot. Utan ersättning.

Magnus Larsson var emellertid säker på sin sak. Det fanns inga tvivel, äganderätten till magasinet tillhörde nu honom. Han skulle aldrig behöva lämna ifrån sig Sikhalls magasin. Jag kunde inte låta bli att undra om hans slutsats berodde på hans självförtroende eller om han låg några steg före kommunens tjänstepersoner och, antar jag, jurister.

Det var nog bäst att ta Magnus Larsson åsikt med en nypa salt, och ligga lite lågt. Tänkte jag. Och skrev återigen till kommunen.

I tisdags, den 7 februari, fick jag ett svar från samhällsbyggnadsförvaltningen:

“Överlåtelsen av nyttjanderättsavtalet är enligt vår bedömning giltig. Det innebär att Magnus har äganderätten till byggnaden och kommer även ha det efter nyttjanderättsavtalets utgång år 2035.”

Jag hörde suckarna och skriken från kommunhuset på Sundsgatan ända till Nordstan…

Innan Magnus Larsson kan andas ut borde detta besked bekräftas. Tänkte en misstänksam bloggare. Jag skrev tillbaka och frågade vem som hade kommit fram till denna slutsats och, det viktigaste, vem som hade fattat beslutet. Den dokumentationen ville jag ha.

Mailet har ännu inte besvarats. Så kanske ska Magnus Larsson vänta med att ropa hej…

Under tiden fortsätter stönen från kommunhuset att höras över nejderna…

==

Tillägg 10 februari kl 12.30.

Nu har kommunen besvarat mina frågor (se ovan). Svaret lyder ordagrant så här:

”Bedömningen är gjord av tjänstepersoner på kommunens mark- och exploateringsavdelning i samråd med verksamhetschef. Yttrande från kommunjurist ligger också till grund för bedömningen om överlåtelse.

Bedömningen av avtalet är att nyttjanderätten avser både byggnad och markområdet på fastigheten Sikhall 1:4. Men att stiftelsen förvärvade byggnaden genom avtalet. Marken kvarstår i kommunens ägo.

Genom en tolkning av § 1 i nyttjanderättsavtalet anses äganderätten till byggnaden ha övergått till nyttjanderättshavaren genom nyttjanderättsupplåtelsen, alltså till Stiftelsen Sikhalls Magasin. Enligt § 5 har nyttjanderättshavaren (Stiftelsen Sikhalls Magasin) rätt att utan jordägarnas (kommunen) skriftliga medgivande överlåta nyttjanderätten eller upplåta nyttjanderätt till nyttjanderättsobjektet eller delar av detta.”

Den 17 oktober 2005 blev Magnus Larsson ägare till fastigheterna Sikhall 1:4, Sikhall 1:6 och Sikhall 1:23 samt Sörbo 1:4.

På Sikhall 1:4 låg Sikhalls magasin. Det innebar att Magnus Larsson blev ägare till all mark runt omkring magasinsbyggnaden – och Sikhalls Magasin. Det innebar också att Larsson “övertog” det nyttjanderättsavtal som hade upprättats (se nedan).

För att göra en lång historia kort. Den 21 november 2007 beslutade Vänersborgs kommunfullmäktige att förköpa delar av Larssons fastigheter. Denna del på 7.500 kvm övertogs (exproprierades) av kommunen – se karta.

Det innebar att Vänersborgs kommun också tog över Sikhalls magasin. Det var viktigt enligt kommunen – för att byggnaden:

“bör bevaras därför att den är värdefull från kulturhistorisk eller miljömässig synpunkt”

Jag har beskrivit ovanstående “processer” i ett stort antal bloggar. (Se “Historien om Magnus Larsson” och “Sikhalls magasin”.)

Det nyttjanderättsavtal som Stiftelsen Sikhalls Magasin hade med Magnus Larsson övertogs också av Vänersborgs kommun.

Nyttjanderättsavtalet hade upprättats den 23 april 1986 mellan ”jordägarna” och Stiftelsen Sikhalls Magasin. Avtalstiden uppgick till 50 år, dvs avtalet gäller fram till och med 1 augusti år 2035.

Om nyttjanderättsavtalet innebär att äganderätten av byggnaden och marken som byggnaden står på, och faktiskt hela udden, övergick till Stiftelsen tittar sannolikt juristerna på kommunen fortfarande på. Det står nämligen i avtalet:

“Äganderätten till byggnaden skall genom denna nyttjanderättsupplåtelse anses ha övergått till nyttjanderättshavaren.”

Jag tror att denna formulering i avtalet har gett upphov till missuppfattningar. Ett nyttjanderättsavtal är sannolikt precis vad det låter, en rätt att utnyttja någon annans egendom.

Vem som formellt äger magasinsbyggnaden och marken har ingen större betydelse, just nu. Det kommer att vara viktigt 2035 när avtalet upphör att gälla. Det beror på att det finns en mycket viktig paragraf i nyttjanderättsavtalet, 5 §:

“Nyttjanderättshavaren får utan jordägarnas skriftliga medgivande överlåta nyttjanderätten eller upplåta nyttjanderätt till nyttjanderättsobjektet eller delar av detta.”

Paragrafen är tydlig, Stiftelsen Sikhalls Magasin får ”överlåta nyttjanderätten” till vem den vill.

Det finns en diskussion kring några detaljer i nyttjanderättsavtalet. Sådant där som jurister älskar att vrida och vända på, men som i slutändan kan vara nog så betydelsefulla. Det påstås att magasinet övergår i ägandeskap om avtalet är skrivet på 50 år. Är det däremot skrivet på 49 år så är det ”bara” ett nyttjanderättsavtal. Vi får se var diskussionen slutar, fram till omkring(!) 2035 spelar det i varje fall ingen praktisk roll.

Stiftelsen Sikhalls Magasin har inte haft de ekonomiska muskler som krävs för att sköta och underhålla magasinet. Ideella krafter har gjort så gott de har kunnat och verksamhet har också pågått så länge som det var möjligt. Det hölls bröllop fram till 2017-2018, men det läckte in vatten och gästerna fick varnas för än det ena och än det andra. Det blev ohållbart att använda magasinet. Nu är det inte ens tillåtet att gå in i byggnaden längre. Taket håller på att rasa och hela Sikhalls Magasin förfaller.

Vänersborgs kommun tycks inte heller ha lyft ett finger för att rädda och bevara den gamla anrika byggnaden för framtiden. Det betydde i praktiken inte någonting att magasinet var “värdefullt från kulturhistorisk eller miljömässigt synpunkt”. Det var bara något kommunen skrev för att rättfärdiga att den exproprierade marken från Larsson…

Den 5 juli 2022 hade styrelsen för Stiftelsen Sikhalls Magasin styrelsemöte. (Se “Sikhalls magasin 4: Framtiden”.) Styrelsen ville överlåta nyttjanderättsavtalet till den tidigare fastighetsägaren Magnus Larsson. Det skulle emellertid diskuteras lite mer i de föreningar som var stiftare.

Det är nu färdigdiskuterat sedan en tid tillbaka. Styrelsen hade sitt sammanträde den 26 september 2022.

Styrelsemötet beslutade enhälligt (4 §):

“att överlåta nyttjanderätten till Sikhalls Magasin till Magnus Larsson.”

Protokollet är justerat och påskrivet. Det innebär att Magnus Larsson numera är nyttjanderättshavare.

Och oavsett om Vänersborgs kommun är ägare av magasinsbyggnaden eller inte så har Stiftelsen rätten att överlåta nyttjanderättsavtalet till Larsson.

Magnus Larssons har alltid närt en dröm och vision om att utveckla Sikhall. I den visionen ingår och har alltid ingått Sikhalls Magasin.

Larsson har inte spillt någon tid. Han har börjat tämligen omgående att röja upp på marken utanför magasinsbyggnaden.

Och det gör skillnad direkt.

Häromdagen kunde förbipasserande se att det lyste i magasinet. Kanske var det en syn som sikhallsborna kunde se redan 1874 när magasinet var nybyggt. Men då var det förmodligen fotogenlampor som lyste upp rummen.

Jag har en känsla av att flera hjärtan slår några extra slag på de som passerar magasinet på kvällar eller nätter…

Det börjar även hända lite med inredningen till magasinet. Larsson håller t ex på att egenhändigt tillverka en ”köksö”/bar som så småningom ska hitta till magasinet när den är klar.

Magnus Larsson har stora planer för Sikhalls magasin. Tyvärr är han beroende av Vänersborgs kommun för att kunna genomföra och förverkliga dem. Således måste t ex VA-ledningarna gå genom kommunens mark för att nå till magasinsbyggnaden.

Ska vi hoppas att kommunen visar en annan sida än brukligt gentemot Magnus Larsson när han vill renovera magasinet och göra det till den mötespunkt det en gång var i Sikhall…

Anm. Den här bloggen är en fortsättning på bloggen “Sikhalls magasin 3: Magnus”.

Sikhalls Magasin, detta fantastiska kultur- och byggnadsminne, håller på grund av misskötsel på att förfalla.

Stiftelsen underhöll byggnaden till en början, men ju längre tidens tand fick verka desto mer omfattande blev slitage och skador. Och ju längre man sköt upp nödvändigt underhåll och nödvändiga renoveringar desto dyrare skulle magasinet bli att reparera och återställa.

Stiftelsen Sikhalls Magasin har inte haft de ekonomiska muskler som krävs för att sköta och underhålla magasinet. Ideella krafter har gjort så gott de har kunnat. Så har t ex gräs runt byggnaden klippts regelbundet. Och verksamhet har också pågått så länge som det var möjligt. Det hölls bröllop fram till 2017-2018, men det läckte in vatten och gästerna fick varnas för än det ena och än det andra. Det blev ohållbart att använda magasinet. Nu är det inte ens tillåtet att gå in i byggnaden längre. …

Jag har ingen kunskap om hur styrelsen för Stiftelsen har resonerat de senaste åren kring underhåll och renoveringar och hur diskussionerna med kommunen som ägare har sett ut. Jag antar att styrelsemedlemmarna hjälplöst och med ledsna ögon har sett hur magasinet har förfallit.

Min gissning är att kommunen inte har lagt två strån i kors för att hjälpa Stiftelsen, men det har jag inte fått bekräftat. Kommunen anser ju inte ens att det är den som äger byggnaden… Och kommunen som förköpte, exproprierade, fastigheten för att den ville hindra magasinet att hamna i Magnus Larssons ägo… Kommunen kunde ju sköta den kulturhistoriskt intressanta byggnaden mycket bättre…

Jag undrar om Lars-Göran Ljunggren (S), Benny Augustsson (S), Bo Carlsson (C) och alla tjänstepersoner verkligen, på fullaste allvar, tror att magasinet hade sett ut på samma sätt om Magnus Larsson hade fått äga och sköta om det?

Nu är Sikhalls Magasin i det skick det är. Och styrelsen har insett att något måste göras – nu, innan det är för sent.

Den 5 juli hade styrelsen för Stiftelsen Sikhalls Magasin styrelsemöte. Jag citerar hela paragraf 5 i det undertecknade protokollet – med rubriken ”Magasinets framtid”:

“Jan G informerade om att magasinet är behov av en del reparationer och underhåll.
Vår tidigare ordförande Ingvar Håkansson kontaktade hösten 2021 regionmuseet för besiktning och bidrag till magasinet, tyvärr kom sjukdom i vägen och det blev inte av.
Ingen av stiftelsens föreningar är intresserade av att driva magasinet i framtiden utan önskar överlåta nyttjanderättsavtalet till Magnus Larsson.
Nu är det bestämt ett möte 24 augusti 2022 kl. 09.00 vid Sikhalls magasin med Lars Bergström regionmuseet och Länsstyrelsen är även kallade.
Magnus Larsson kommer att kallas till kl.10.00.
Jan G får i uppdrag att informera Benny Augustsson, Vänersborgs kommun om stiftelsens planer.”

Styrelsen för Stiftelsen Sikhalls Magasin vill alltså överlåta nyttjanderättsavtalet till Magnus Larsson. Och det har Stiftelsen enligt nyttjanderättsavtalets paragraf 5 full befogenhet till. Det är för övrigt samme Magnus Larsson som ägde magasinet från oktober 2005 till december 2007… Och som kommunfullmäktige tvingade honom att sälja till kommunen.

Styrelsens beslut är dock vad jag förstår ett slags inriktningsbeslut. Samtliga stiftare var i och för sig närvarande på styrelsemötet, men en av stiftarna, MHF, ville att dess styrelse skulle få yttra sig innan slutligt ställningstagande i Stiftelsen gjordes. Man kan nog anta att det mer är en formell sak, samma beslut lär fattas.

Jag tvivlar dock på att Magnus Larsson vill överta nyttjanderättsavtalet. Varför skulle Larsson lägga ner miljoner på en byggnad som Vänersborgs kommun äger? Det skulle i så fall vara om Magnus Larsson fick köpa fastigheten och byggnaden. Då kanske Larsson är beredd att satsa pengar. 

Ryktena säger att styrelsebeslutet inte mottogs särskilt positivt i kommunhuset. Av någon anledning. Men jag skulle inte bli förvånad om det var så. I den “nyligen” genomförda utredningen (16 mars 2022) med förslag till fastighetsrättsliga lösningar som är ett led i, och en förutsättning för, en detaljplan i Sikhall, så skriver utredaren (kan laddas ner här; se också ”Visar kommunen vilja i Sikhall?”):

“Eventuellt oklart kring magasinets framtid om marken blir privat” 

Med tanke på hur kommunen stillatigande har tittat på och inte lyft ett finger, när magasinen har förfallit, så kan det väl knappast bli sämre med Larsson som ägare… Eller antyder formuleringen, som liksom hela utredningen andas misstro mot Magnus Larsson, att Magnus Larsson ska riva magasinet, ett byggnadsminne, om han får överta äganderätten?

Sedan kan man undra om det verkligen finns politiker och tjänstepersoner i kommunhuset som anser att Vänersborgs kommun eventuellt ska lägga tiotals miljoner på att renovera Sikhalls Magasin. När det finns en privat entreprenör som är villig att göra det. Allt kan i och för sig hända i kommunen, men att vara mot en försäljning av Sikhalls Magasin vore väl ändå att passera en gräns?

Eller vill kommunen sälja fastigheten till någon annan spekulant, t ex Bo Carlsson? I så fall tror jag inte att kommunen har “tänkt färdigt”. Kommunen har förköpt, exproprierat, fastigheten 2007 av Magnus Larsson. Motiven har varit att kommunen är bättre lämpad att förvalta byggnadsminnet och att det rörliga friluftslivet ska säkerställas liksom allmänhetens tillgänglighet till aktiviteter i området. Då kan knappast kommunen sälja till en tredje part, till någon annan privat spekulant. Eller överhuvudtaget till någon annan.

Det sägs att staten troligtvis skulle vara med och bekosta en renovering/ombyggnad av magasinet och eventuellt stå för 80-90% av kostnaderna. Jag vet inte om uppgiften är riktig, statsbidraget skulle i så fall gå till den som åtgärdar byggnaden, vem det än är. Dock är frågan till vilket skick staten är beredd att bekosta en återställning.

Magnus Larsson är villig att köpa tillbaka fastigheten. Den ingick i de visioner han hade för området vid fastighetsförvärven år 2005. Förutom att åtgärda byggnaden i sig har han tankar på att fixa VA, el, värme, ventilation osv. Han skulle också gärna se ett kök, ett ölbryggeri och/eller en festlokal i byggnaden.

Kanske skulle det kunna uppstå något av ett centrum kring hamnen i Sikhall precis som vid 1800-talets andra hälft…

Men först ska sannolikt kommunens jurister ta sig en djup titt på alla paragrafer och formaliteter kring lagar och avtal. Vi får se hur lång tid det tar… Och vad sedan kommunens politiker kommer fram till…

==

Anm. Bloggar i denna serie:

• ”Sikhalls magasin 1: Byggnaden” – 17 juni 2022
• ”Sikhalls magasin 2: Stiftelsen” – 19 juni 2022
• ”Sikhalls magasin 3: Magnus” – 21 juni 2022
• ”Sikhalls magasin 4: Framtiden” – 24 juni 2022

Anm. Den här bloggen är en fortsättning på bloggen “Sikhalls magasin 2: Stiftelsen”.

Den 17 oktober 2005 blev Magnus Larsson ägare till fastigheterna Sikhall 1:4, Sikhall 1:6 och Sikhall 1:23 (samt Sörbo 1:4). Han hade lagt ett högre bud än de andra spekulanterna, bland annat Vänersborgs kommunalråd Bo Carlsson (C). Bo Carlsson hade inte kunnat matcha Larssons bud.

På Sikhall 1:4 låg Sikhalls magasin. Det innebar att Magnus Larsson blev ägare till all mark runt omkring magasinsbyggnaden, och Sikhalls Magasin. Det innebar också att Magnus Larsson “övertog” det nyttjanderättsavtal som hade upprättats den 23 april 1986 mellan ”jordägarna” och Stiftelsen Sikhalls Magasin. Det upprättades inget nytt avtal.

Och innan bläcket på Magnus Larssons namnteckning på köpeavtalet hade torkat… Redan den 2 november 2005, bara två veckor efter att Larsson blivit ägare till fastigheterna, hade Fastighetsenheten i Vänersborgs kommun författat en skrivelse om Larssons fastighetsförvärv i Sikhall. Det var oerhört, och förvånande, snabbt jobbat av kommunen. Men det kanske inte var någon slump att fastighetsenheten var en enhet inom samhällsbyggnadsnämnden, en nämnd där Bo Carlsson (C) var ordförande… Skrivelsen skickades till kommunstyrelsens ordförande Lars-Göran Ljunggren (S).

I skrivelsen kunde Ljunggren läsa att magasinet låg på den ena fastigheten (Sikhall 1:4). Fastighetsenheten pekade också på att kommunen kunde utöva sin förköpsrätt om försäljningen omfattade:

“fast egendom som behövs för att tillgodose ett väsentligt behov av av mark eller anläggning för idrott eller friluftsliv [och] fast egendom med byggnad som bör bevaras därför att den är värdefull från kulturhistorisk eller miljömässig synpunkt”

Det sistnämnda var en direkt hänvisning till magasinet. Frågan är dock om det var korrekt beskrivet, magasinet nyttjades och sköttes ju av Stiftelsen Sikhalls Magasin.

Skrivelsen från Fastighetsenheten handlade om skäl till att kommunen skulle utöva sin förköpsrätt till fastigheterna… Det var lite förvånande. Mäklaren hade nämligen förhört sig i ett tidigt skede, både en och två gånger, om kommunen var intresserad av att förvärva fastigheterna. Det var inte kommunen. Men nu helt plötsligt hade kommunen ändrat sig. Ljunggren författade redan samma dag som han fick skrivelsen från Fastighetsenheten ett förslag till kommunfullmäktige om att kommunen skulle förköpa samtliga de fastigheter som Magnus Larsson alldeles nyligen hade förvärvat.

Det var många i Sikhall och Gestad som undrade om kommunen hade varit lika intresserad av att förköpa fastigheterna om det hade varit Bo Carlsson som hade lagt det högsta budet…

Sikhalls Magasin angavs alltså redan i detta tidiga skede som ett av skälen till kommunens vilja till förköp – en kulturbyggnad, “värdefull från kulturhistorisk synpunkt” som “bör bevaras”. Magnus Larsson noterade kommunens stora intresse av att köpa hans ärligt och rättmätigt förvärvade fastigheter. Han ville därför visa sin vilja till “kompromisser” och överenskommelser med kommunen. Larsson riskerade ju att förlora allt.

Magnus Larsson skrev till kommunen så tidigt som den 22 november (2005):

“…kan jag gå med på en avstyckning av Sikhallsmagasinet med tillhörande parkering.”

Kommunen var inte intresserad av några kompromisser. Den 20 december 2005 beslutade kommunfullmäktige att förköpa, dvs expropriera, Magnus Larssons fastigheter i Sikhall. (Utom en liten fastighet med en sommarstuga, Sikhall 1:23.) Det fanns ingen motivering till förköpet i fullmäktiges beslut.

Gunnar Lidell (M) som senare skulle bli kommunalråd, röstade mot beslutet. Lidell skrev några veckor efter beslutet till kommunen:

”Sikhalls magasin, brygga och parkering i anslutning till dessa är, och förblir viktiga för hembygdsintresserade, båtägare och andra besökare i området. Jag kan inte se att tillgängligheten till området skulle försämras för att fastigheterna byter ägare från en privat till en annan. … Jag konstaterar att köparen hela tiden … visat en mycket stor vilja till förhandlingar utan att förköpsplanerna genomförs, men att han mötts av måttligt, för att säga inget intresse från kommunen.”

Magnus Larsson överklagade fullmäktiges beslut. Hans advokat Anders Lundmark skrev bland annat följande om varför förköpsargumentet av Sikhalls Magasin var felaktigt:

“Att det gamla spannmålsmagasinet har ett stort kulturhistoriskt värde är ställt utom tvivel. Byggnaden har därför förklarats som byggnadsminne av länsstyrelsen med skyddsföreskrifter bland annat innebärande förpliktelse för ägaren att sörja för vården av byggnaden. För att ytterligare stärka skyddet för byggnaden har denna upplåtits genom nyttjanderättskontrakt till en stiftelse, Stiftelsen Sikhalls Magasin, som ombesörjer det fysiska underhållet. Avtalstiden för upplåtelsen uppgår till 50 år med förlängningsrätt vid avtalstidens utgång. … Det bestrids att det skulle föreligga någon som helst risk för att magasinsbyggnaden skulle försvinna eller förstöras genom att fastigheten bibehålls i privat ägo. Byggnaden har idag ett fullgott skydd genom byggnadsminnesförklaringen och de bindande föreskrifter som givits för dess bevarande. Vidare är det svårt att förstå vilket allmänt intresse som skulle tillgodoses genom att kommunen övertar äganderätten till jord- och skogsfastigheten, då kommunen ändå inte kan råda över byggnaden under överskådlig tid enär denna är upplåten till stiftelsen. Byggnadens bevarande saknar således helt beröring med om kommunen äger fastigheten eller ej. Eftersom det inte förelegat något allmänt intresse eller behov i detta avseende av att fastigheten är i allmän ägo, har kommunen inte haft rätt att inträda i köpet på denna grund.”

Det är värt att notera Sikhalls Magasin spelade en tämligen stor roll i den kommunala förköpsprocessen – till en början. Efter advokat Lundmarks inlaga försvann magasinet som argument för kommunen. Och det var nog ingen slump. Kommunen var dock inte villig att låta Larsson få behålla äganderätten.

Advokat Lundmark skrev att det var ”förlängningsrätt vid avtalstidens utgång”. Jag kan inte se att det var så. Det fanns inget sådant skrivet i avtalet.

Kommunfullmäktige hade beslutat att expropriera Larssons fastigheter, men han hade överklagat. Och innan dom hade fallit, och regeringen godkänt förköpet (som också var en förutsättning), så tillhörde fastigheterna fortfarande lagligen Magnus Larsson. Även fastigheten där magasinsbyggnaden stod. Både kommunen och Larsson insåg att Larsson ägde magasinsbyggnaden och att Stiftelsen Sikhalls Magasin bara hade nyttjanderätten. Men Magnus Larsson riskerade som sagt att förlora allt. Han fortsatte visa sin goda vilja…

Den 17 oktober 2006 överlät Magnus Larsson Sikhalls Magasin som gåva till Stiftelsen, dvs Stiftelsen Sikhalls Magasin skulle få överta äganderätten till magasinsbyggnaden:

“Sikhalls Magasin jämte tomtområde till den stiftelse som innehar nyttjanderätten till byggnaden”

Det här gåvoavtalet skulle börja gälla när kommunen återkallade sin begäran om tillstånd till förköpet hos regeringen. Men det gjorde aldrig kommunen. Rent formellt så förköpte nämligen kommunen alla fastigheterna och sedan sålde kommunen tillbaka stora delar till Magnus Larsson. Det här hade parterna kommit överens om. Regeringen hade därför sagt ja till kommunens förköp utan att närmare studera fallet – parterna var ju överens.

Det kan tilläggas att Magnus Larsson egentligen inte var överens. Han tvingades acceptera den här överenskommelsen. Larsson riskerade ju annars att förlora all sin mark i Sikhall. Kommunen behöll 7.500 kvm av Larssons mark. Det är det streckade området på kartan till vänster, dvs parkeringen framför segelsällskapets fastighet, stenpiren och – magasinet…

Denna upplösning betyder att gåvoavtalet mellan Magnus Larsson och Stiftelsen aldrig blev giltigt – och att det nu är kommunen som äger marken som magasinet står på. Och själva magasinet…

Enligt säkra källor så har kommunen också övertagit nyttjanderättsavtalet med Stiftelsen, dvs avtalet gäller än.

Vi får se vad kommunen säger om min beskrivning, när kommunens tjänstepersoner kommer tillbaka efter semestrarna. Jag tror att kommunens jurister får lite att bita i. 

Hur som helst, det är i varje fall inte Magnus Larsson som äger magasinet… Och trots att Vänersborgs kommun exproprierade fastigheten för att byggnaden…:

“bör bevaras därför att den är värdefull från kulturhistorisk eller miljömässig synpunkt”

… har ändå magasinet förfallit…  Hur kan det ha varit möjligt…?

Fortsättning följer i bloggen ”Sikhalls magasin 4: Framtiden”.

==

Anm. Bloggar i denna serie:

• ”Sikhalls magasin 1: Byggnaden” – 17 juni 2022
• ”Sikhalls magasin 2: Stiftelsen” – 19 juni 2022
• ”Sikhalls magasin 3: Magnus” – 21 juni 2022
• ”Sikhalls magasin 4: Framtiden” – 24 juni 2022

Anm. Den här bloggen är en fortsättning på bloggen “Sikhalls magasin 1: Byggnaden”.

Sikhalls Magasin förfaller. Det finns risk att väggar och tak på den gamla anrika byggnaden rasar ihop. Det skulle vara en mycket stor förlust för bygden och för Vänersborgs kommun. Med Sikhalls Magasin skulle ett stycke svensk historia gå förlorad. Som länsantikvarie Margareta Hallin skrev 1985:

“Idag står detta ståtliga magasin som ett minne över en intensiv och mycket viktig period i Dalslands utveckling. Havreodlingen kom som inget annat att prägla det dalsländska jordbruket under större delen av 1800-talet. Därför är det synnerligen angeläget att en byggnad som är så förknippad med en förändringsprocess som har omvandlat den småskaliga odlingsbygden till det kulturlandskap vi möter idag, bevaras för framtiden.”

Men vem är ansvarig för magasinsbyggnaden, är det Vänersborgs kommun? Jag skrev och frågade samhällsbyggnadsförvaltningen och fick svaret den 2 mars i år:

“Ärendet har tagits upp på ett presidiemöte, dock tillhör inte byggnaden Vänersborgs kommun, utan bara marken.”

Den 10 mars (2022) skrev jag till Miljö- och byggnadsförvaltningen:

“Kommunen äger ju marken/fastigheten … Men är det inte så att det är Stiftelsen Sikhalls Magasin som äger själva byggnaden, dvs magasinet? Och då undrar jag vem som egentligen är ansvarig för misskötseln av byggnaden – är det kommunen eller Stiftelsen? Vad är kommunens ansvar i misskötseln, när byggnaden ägs av Stiftelsen?”

Svaret från Miljö- och byggnadsförvaltningen var kort och gott:

“… handläggningen av ärendet [har] inte påbörjats ännu så jag kan inte svara på dina frågor i dagsläget. Det är först när handläggningen av ärendet sker som man sätter sig in i detaljerna.”

Ansvarsfrågan är inte helt enkel. Och handläggningen har efter en anmälan i oktober 2021 fortfarande inte påbörjats… Det är illa. Särskilt som man betänker att förfallet har uppmärksammats av flera ledamöter i byggnadsnämnden…

Vänersborgs kommun äger fastigheten som Sikhalls Magasin står på, därom råder inga tvivel. Men själva byggnaden ägs av Stiftelsen Sikhalls Magasin. Tror i varje fall kommunen…

Stiftelsen Sikhalls Magasin bildades en gång i tiden av hembygdsvårdande föreningar i Vänersborgs kommun. Enligt TTELA den 21 juli 2005 (se “Ovanlig försäljning i Sikhall”) består Stiftelsen av fyra stiftare – Gestad hembygdsförening, Brålanda-Sundals Ryrs hembygdsförening, Motormännens helnykterhetsförbund i Brålanda samt Lions i Brålanda. Syftet med stiftelsen torde helt enkelt ha varit att underhålla byggnaden så att den bevarades för framtiden.

Stiftelsen bildades i samband med att de tidigare, privata ägarna inte ville sköta byggnaden längre. De började bli gamla och det var dags för andra att ta över. Det upprättades därför ett nyttjanderättsavtal den 23 april 1986 mellan jordägarna, som upplåtarna kallades, och Stiftelsen Sikhalls Magasin. Inskrivningsmyndigheten Vänersborgs Domsaga godkände, beviljade, avtalet den 3 december 1986.

I nyttjanderättsavtalet stadgades att äganderätten till byggnaden och tillhörande markområde på fastigheten Sikhall 1:4 skulle övergå till Stiftelsen Sikhalls Magasin:

“Äganderätten till byggnaden skall genom denna nyttjanderättsupplåtelse anses ha övergått till nyttjanderättshavaren.”

Nyttjanderättshavaren var Stiftelsen Sikhalls Magasin.

Jag tror att denna formulering i avtalet har gett upphov till missuppfattningar. Mer om det nedan.

I nyttjanderättsavtalet ingår även marken som byggnaden står på, och faktiskt hela udden. Detta trots att inte marken nämns i formuleringen om äganderätten. I paragraf 1 under delrubriken “Nyttjanderättsobjekt” definieras nämligen själva objektet som avtalet handlar om:

“En ekonomibyggnad uppförd 1874 som havremagasin jämte tillhörande markområde på fastigheten Sikhall 1:4 i Gestads socken, Vänersborgs kommun i enlighet med bifogad kartskiss.”

Alltså också “jämte tillhörande markområde”. Det tillhörande markområdet definierades dels i en bilagd kartskiss (se bild; den röda texten har jag lagt in) och dels i avtalstexten:

“Markområdets norra gräns skall gå i södra kanten av befintlig väg till bryggan vid Vänern.”

I resten av avtalet, liksom i formuleringen kring ägandet, handlar det dock om nyttjanderätten till byggnaden och inte till marken. Det torde kunna bli en juridisk diskussion om detta, antar jag. Nyttjanderättsavtalet är för övrigt mycket tydligt, och det innehåller ytterligare en del mycket viktiga paragrafer.

Syftet med hela överlåtelsen till Stiftelsen Sikhalls Magasin var att:

“bevara den kulturhistoriskt intressanta byggnaden och för att kunna nyttja den i nyttjanderättshavarens verksamhet.”

Upplåtelsetiden var på 50 år, dvs avtalet gäller fram till och med 1 augusti år 2035. Och som ersättning för nyttjanderättsupplåtelsen skulle nyttjanderättshavaren erlägga 1.000 kr per år. Ersättningen skulle justeras enligt konsumentprisindex.

Och sedan kommer en mycket viktig paragraf, paragraf 5:

“Nyttjanderättshavaren får utan jordägarnas skriftliga medgivande överlåta nyttjanderätten eller upplåta nyttjanderätt till nyttjanderättsobjektet eller delar av detta.”

Paragrafen är på ett sätt mycket tydlig, och det kan ha en stor betydelse i framtiden. Stiftelsen Sikhalls Magasin får ”överlåta nyttjanderätten” till vem den vill.

Det är dock en formulering som förbryllar, nämligen “utan jordägarnas skriftliga medgivande”. Jordägarna? Men hade inte äganderätten till marken enligt en tidigare paragraf övergått till Stiftelsen? Är inte formuleringen då helt onödig?

För mig har nyttjanderätt alltid betytt att man får använda någon annans egendom, men att det på inget sätt innebär att man äger egendomen. Det verkar som om denna definition är korrekt. Den bekräftas på Lantmäteriets hemsida och Sveriges Domstolars hemsida. Det är vad jag förstår Jordabalken som reglerar allt det här.

Jag är tämligen säker på att samhällsbyggnadsförvaltningen hade fel när de svarade mig, den 2 mars i år:

“… tillhör inte byggnaden Vänersborgs kommun, utan bara marken.”

Det måste, som jag ser det, vara Vänersborgs kommun som äger magasinsbyggnaden. Det styrks också av § 8 i nyttjanderättsavtalet:

“Nyttjanderättsobjektet skall underhållas av nyttjanderättshavaren i enlighet med det syfte som anges i § 2 ovan. Eftersättes underhållet så att nyttjanderättsobjektet skadas i väsentlig mån har jordägarna rätt att säga upp avtalet till omedelbart upphörande.”

Och hur skulle “jordägarna” kunna säga upp avtalet om det inte längre var jordägarna, dvs Vänersborgs kommun, som fortfarande ägde byggnaden…?

Det uppstår en mycket intressant fråga – när fastighetsägaren och ägaren av byggnaden, dvs Vänersborgs kommun, ser att magasinsbyggnaden missköts, “skadas i väsentlig mån” som det står i nyttjanderättsavtalet, är det då inte bara en rättighet utan också en skyldighet att säga upp avtalet och “ta över” ansvaret för byggnaden helt och hållet? Sikhalls Magasin är ju faktiskt ett byggnadsminne…

Det kanske blir anledning för kommunen och dess jurister att inom en nära framtid reda ut ansvar och skyldigheter. Men det får gå fort, taket håller på att rasa in…

Det kan också vara värt att påpeka att när upplåtelsetiden går ut 2035 måste ett nytt nyttjanderättsavtal ingås om Stiftelsen ska fortsätta vara nyttjanderättshavare. Avtalet förlängs inte automatisk. Och då kommer ansvaret för magasinet helt och hållet att ligga på fastighetsägaren, dvs Vänersborgs kommun. Och då, om inte förr, kommer en upprustning/renovering/ombyggnad garanterat att bli mycket kostsam.

Fortsättning följer.

==

Anm. Bloggar i denna serie:

• ”Sikhalls magasin 1: Byggnaden” – 17 juni 2022
• ”Sikhalls magasin 2: Stiftelsen” – 19 juni 2022
• ”Sikhalls magasin 3: Magnus” – 21 juni 2022
• ”Sikhalls magasin 4: Framtiden” – 24 juni 2022

Den 17 oktober 2005 skrev Magnus Larsson på ett köpekontrakt. Han hade lagt det högsta budet i en budgivning på några fastigheter. I budgivningen deltog kommunalrådet Bo Carlsson (C). Men Carlsson hade inte kunnat matcha Larssons bud.

Det innebar att Magnus Larsson hade köpt sina drömmars fastigheter – fastigheterna Sikhall 1:4, Sikhall 1:6 och Sikhall 1:23 (samt Sörbo 1:4). Här tänkte han bygga sitt hem, och det här området ville han utveckla. Larsson hade stora planer.

På Sikhall 1:4 låg Sikhalls magasin. Det var en mycket anrik gammal byggnad. Länsstyrelsen hade beskrivit byggnaden på följande sätt år 2007 (se här):

“Magasinet är byggt av tegel på en hög grund murad av natursten direkt på urberget. Fasaderna är putsade, ytan är jämn men med en grov struktur. Putsens ytskikt kan ha kvastats då kalken ytterst är borttvättad så att ballasten sticker fram. Fasaden är ofärgad förutom fönsteromfattningarna som är vita med helt slät puts. Fönstren har nio små rutor och bågar av trä, innanför fönstren finns järngaller. Ingången sker från norr där en trappa av betong leder upp till en plattform av stålbalkar med trägolv och en kraftig parbräddörr. Vid södra gaveln finns en mindre brädklädd ytterdörr och en relativt modern plattform av förzinkat järn med järnräcke, troligen tillkommen vid renoveringen, dörren fungerar nu som utrymningsväg.”

Länsstyrelsen beskrev även magasinets insida (se här):

“Interiört består magasinet av två våningar samt vind, varje våningsplan består av helt öppna rum, med undantag för den invändiga stommen av stolpverk som bär upp bjälklagen. Golven är släta trägolv och vid norra gaveln finns en bred trappa med låga steg vilket underlättar bärandet av spannmålssäckar. Bottenvåningen används som hembygdsmuseum och hyrs ut som festlokal och en del lös inredning har tillkommit för denna verksamhet. I övervåning står hitflyttade kyrkbänkar längs väggarna.”

Sikhalls Magasin förklarades som byggnadsminne den 16 november 1987. Det innebar att byggnaden skulle bevaras för framtiden. Länsstyrelsen skrev i byggnadsminnesförklaringen bland annat:

“Byggnaden får inte rivas, flyttas eller till sitt yttre byggas om eller på annat sätt förändras. … Byggnaden skall underhållas så att den inte förfaller.”

Syftet med byggnadsminnesförklaringar är nämligen att värna och slå vakt om viktiga delar av vårt kulturarv för kommande generationer.

Denna serie om fyra bloggar ska handla om Sikhalls Magasin.

Sikhall ligger vid Vänern, ungefär 15 km (fågelvägen) norr om Vänersborg. Länsantikvarie Margareta Hallin skrev år 1985:

“Sikhallsviken ligger med utsikt mot Halle- och Hunneberg som bildar en blå bakgrund och ger liv åt den även i övrigt vackra landskapsbilden.”

Vid 1800-talets andra hälft uppstod något av ett centrum kring hamnen i Sikhall. Här fanns tegelbruk, varv och affär. Magasinet byggdes 1874 för att magasinera spannmål, företrädesvis havre. Det ligger på en klippudde omgivet av Vänerns vatten på tre sidor.

Riksantikvarieämbetet skrev (se här):

“Under 1800-talet expanderade det dalsländska jordbruket mycket kraftigt. Åkerarealen fyrdubblades; i Sundals härad t.o.m. åttadubblades den. Det som stimulerade denna omfattande nyodling var att havren hade högt saluvärde och kunde exporteras, framför allt till England. Högkonjunkturen tog dock slut omkring 1880; den ensidiga och intensiva havreodlingen utan gödsel utarmade åkermarken och skördarna minskade drastiskt, med fattigdom och massutvandring som följd.
Sädesmagasinet i Sikhall vid Vänerns strand är uppfört 1874 av tegel från Sikhalls tegelbruk. Fasaderna är grovt putsade och vitfärgade, taket tegeltäckt. Hit levererade bönderna sina havreskördar till uppköpare, som sedan fraktade säden sjöledes till Göteborg.”

Sikhalls Magasin uppfördes av Johannes Larsson och övertogs senare av hans son.

Sikhalls Magasin är ett viktigt historiskt minnesmärke för Gestad- och Sikhallsbygden och för hela Dalsland. Som gammal historielärare har jag nämnt magasinet åtskilliga gånger i min undervisning – i bygdens närmaste högstadieskola, Dalboskolan i Frändefors. Efter den så kallade “havreruschen”, då även Hästefjorden sänktes för att få mer odlingsbar mark, sjönk havreexporten till England kraftigt omkring 1880. Dalsländsk havre utkonkurrerades av bland annat amerikansk havre, och någonstans har jag också läst majs. Området drabbades av en svår kris. Mellan 1870 och 1915 emigrerade 30% av Dalslands befolkning och faktum är att andelen av invånarna som utvandrade från områdena kring Gestad och Grinstad (Melleruds kommun) är bland de högsta i hela Sverige. I vissa socknar utvandrade upp mot hälften av befolkningen.

Storhetstiden för Sikhalls Magasin är för länge sedan över. Det har sett sina bästa dagar. Byggnaden har inte skötts eller underhållits under de senaste åren. Den har förfallit. Det är fuktskador, väggen mot sjön ser ut att falla ihop när som helst och taket är på väg att rasa in. Magasinsbyggnaden är i ett uruselt skick. Det används inte längre, varken som museum eller festlokal. Ett stycke dalsländskt historia håller på att försvinna.

Ett flertal personer har hört av sig till Vänersborgs kommun om förfallet, bland annat ledamöter i byggnadsnämnden. Så här skrev en av dem:

“En fråga gällande det vackra magasinet i Sikhall. Det har kommit till min kännedom av flera personer att taket läcker in. Finns det en plan för renovering?”

Byggnaden är också anmäld för misskötsel. En av anmälningarna står en annan ledamot i byggnadsnämnden för:

“Jag vill att förvaltningen upprättar ett tillsynsärende om ovårdad byggnad för sikhallsmagasinet.”

Faktum är att misskötseln har gått så långt att kommunen också har anmält sig själv… 

Handläggningen av anmälningsärendena har dock inte påbörjats ännu. Trots att anmälan för ovårdad byggnad gjordes redan i oktober förra året…

Den 9 mars fick jag följande svar från miljö- och byggnadsförvaltningen:

“Vi har ännu inte påbörjat handläggningen av det ärendet. De handlingar som finns är anmälan, ärendebekräftelse samt utskick till fastighetsägare gällande att ett tillsynsärende har upprättats. … Vår ambition är att påbörja handläggningen så snart som möjligt, förhoppningsvis innan sommaren.”

Nu i juli bekräftade förvaltningen att handläggningen inte hann påbörjas innan semestrarna.

Det är en skandal att Sikhalls Magasin har fått förfalla. Frågan är dock vems ansvar det är. Det verkar inte vara så enkelt.

Fortsättning följer i bloggen ”Sikhalls magasin 2: Stiftelsen”.

==

Anm. Bloggar i denna serie:

• ”Sikhalls magasin 1: Byggnaden” – 17 juni 2022
• ”Sikhalls magasin 2: Stiftelsen” – 19 juni 2022
• ”Sikhalls magasin 3: Magnus” – 21 juni 2022
• ”Sikhalls magasin 4: Framtiden” – 24 juni 2022