Arkiv

Archive for the ‘Byggnadsnämnden’ Category

MMD upphäver bygglovet på Rostvägen

5 augusti, 2026 Lämna en kommentar

Den 3 oktober 2022 köpte företaget Blåsut Utveckling AB fastigheten Blåsut 2:18 för 4,2 milj kr. 20 månader senare ansökte företagets ägare Babak Salahi Tabrizi från Partille om bygglov på fastigheten, som ligger mellan Rostvägen 1 och 9. Det är det sista bergs- och skogsområdet som finns kvar i det “gamla” Blåsut. (Se “Oj, är det skog kvar i Blåsut?”.) 

Området kallades av Tabrizi, och mäklare, för “Blåsut Höjd”. Tomten är enligt Lantmäteriet 5.336 kvm stor och utgörs av obebyggd naturmark med inslag av berg i dagen. Här vill Tabrizi och ett annat av hans företag, Nova Nord AB, bygga 24 lägenheter i fem fristående flerbostadshus med tillhörande komplementbyggnader.

Den 7 april 2025, beviljade byggnadsnämnden i Vänersborgs kommun bygglov för Tabrizis byggplaner. 

De boende runt skogsområdet tyckte att det var ett felaktigt och mycket ogenomtänkt beslut av nämnden och överklagade det till Länsstyrelsen den 15 maj 2025. (Se “Grannarna på Blåsut överklagar (2)”.) Grannarna har för övrigt varit mycket flitiga. De har överklagat allt från marklov till bygglov och de har begärt inhibition (=att verkställande av beslut ska pausas). De boende har överklagat både till Länsstyrelsen och Mark- och miljödomstolen.

Den 16 september 2025 avslog Länsstyrelsen slutligen grannarnas överklagan av det bygglov som byggnadsnämnden beviljade. (Se “Länsstyrelsen avslår överklagandet på Rostvägen”.) De överklagade Länsstyrelsens beslut till Mark- och miljödomstolen.

Den 27 juli i år kom domen från Mark- och miljödomstolen (MMD):

“Mark- och miljödomstolen upphäver Byggnadsnämnden i Vänersborgs kommuns beslut den 7 april 2025 (B N § 29, dnr BYGG.2024.316) att bevilja bygglov för nybyggnad av flerbostadshus, förråd samt miljörum på fastigheten Blåsut 2:18.”

De boende runt “Blåsut Höjd” fick rätt. Byggnadsnämnden i Vänersborg fattade ett beslut som Mark- och miljödomstolen bedömde stred mot detaljplanen. MMD upphäver därför beslutet, bygglovet gäller inte längre.

Men…

Det kan låta märkligt, men faktum är att MMD ger byggnadsnämnden rätt i flera viktiga principfrågor. Grannarna hävdade att den gamla byggnadsplanen från 1933 bara tillät villor. MMD skriver uttryckligen att den:

“delar länsstyrelsens bedömning att planbestämmelsen om att endast fristående hus får uppföras inte medför att flerbostadshus strider mot planens bestämmelser.”

Grannarna hävdade också att varje hus måste ligga på en tomtplats om minst 1.000 kvm. Inte heller där får de rätt. Domstolen bedömer att:

“samtliga byggnader som lovet omfattar är uppförda på samma tomtplats. Eftersom denna tomtplats är större än 1.000 kvadratmeter är åtgärden planenlig vad gäller tomtplatsens storlek.”

Det avgörande för MMD blev det så kallade Hus 5. Grannarna ansåg att det inte var ett fristående flerbostadshus. 

“I realiteten är det dock sex (6) stycken flerbostadshus då två av dem är sammanbyggda.”

Här menade byggnadsnämnden och Länsstyrelsen att Hus 5 var ett fristående flerbostadshus:

“Trots att Hus 5 har två olika plushöjder, uppfattas huset genom funktion samt visuellt som fristående. Samtliga fem huvudbyggnader, tillsammans med de tillhörande komplementbyggnaderna, bedöms uppfylla kravet på att vara fristående byggnader.”

Mark- och miljödomstolen analyserar byggnaden (Hus 5) ganska noggrant och konstaterar bland annat att varje del har fyra lägenheter, varje lägenhet har egen entré, de övre lägenheterna nås via separata loftgångar och byggnadsdelarna ligger på olika höjd. MMD kommer därför till slutsatsen att:

“byggnaden består av två sammanbyggda hus (jfr Mark- och miljööverdomstolens avgöranden den 16 juli 2014 i mål nr P 660-14 och MÖD 2016:25). Det är således inte fråga om ett fristående hus och sammanbyggnaden är inte gjord i tomtgräns.”

MMD gör en annan bedömning. Hus 5 strider mot detaljplanen därför att:

“avvikelsen inte [kan] anses utgöra en sådan liten avvikelse som är förenlig med planens syfte och som kan godtas med stöd av 9 kap. 31 b § PBL.”

Detta sistnämnda är alltså orsaken till att byggnadsnämndens beslut om bygglov därför ska upphävas. Det är faktiskt ganska intressant att två myndigheter, byggnadsnämnden och Länsstyrelsen, gjorde samma bedömning – och båda hade fel enligt domstolen. 

Och sedan gör MMD det lätt för sig – de övriga invändningar som de klagande grannarna har anfört mot bygglovet behöver inte prövas. De boende angav nämligen en hel del andra skäl som:

  • “Kravet på anpassning till omgivningen är inte uppfyllt.”
  • “Byggnationen medför påtaglig olägenhet för grannar.”
  • “Trafiksituationen är inte tillräckligt beaktad.”
  • “Naturvärden och skyddade arter har inte beaktats.”
  • “Dagvattenhantering är otillräcklig.”
  • “Servitutet för tillfart till grannfastighet riskerar att hindras.”
  • ”Tillräcklig hänsyn har inte tagits till barnperspektivet.”

Man kan undra vad som händer nu på bergs- och skogsområdet vid Rostvägen. Det finns egentligen tre tänkbara vägar.

Babak Salahi Tabrizi kan överklaga till Mark- och miljööverdomstolen (MÖD). Det verkar enligt min bedömning inte sannolikt. MÖD kommer knappast att pröva detta mål. Kommunen kan även utarbeta en ny detaljplan. Det är tror jag ännu osannolikare. Det är både dyrt och tidskrävande.

Det mest troliga är att Tabrizi inkommer med en ny bygglovsansökan. Han kommer att se till att Hus 5 ritas om så att det otvetydigt blir ett enda flerbostadshus.

Sedan återupprepas allt. Byggnadsnämnden beviljar bygglov, grannarna överklagar till Länsstyrelsen, Länsstyrelsen avslår överklagan och sedan överklagar grannarna till Mark- och miljödomstolen. Och då får MMD pröva samtliga de invändningar som de klagande redan har anfört…

Det kommer att ta tid, men mitt tips är att Tabrizi så småningom kommer att få bygga sina hus på Blåsut Höjd.

Tråkigt nog. De boende fick en bild av framtiden för området av bygglovsenheten när de köpte sina fastigheter. Sedan blev bilden en helt annan… 

Domen väcker också en annan fråga som jag har återkommit till flera gånger. (Se ”Träd i kommunen – Dalbobergen, Blåsut och Sikhall”.) I centralorten, t ex Blåsut, är inte de fåtaliga träd som finns kvar särskilt viktiga, medan samtliga träd på landsbygden, t ex Sikhall, måste bevaras trots att landsbygden är full av skog…

PS. På TTELA:s webbplats publicerades ikväll en artikel om domen – se TTELA ”Omtvistade lägenhetshusen på Blåsut tappar bygglovet”. Artikeln finns också med i morgondagens papperstidning.

==

Blogginlägg om byggnadsplanerna vid Rostvägen på Blåsut:

Kategorier:Byggnadsnämnden, detaljplan, Juridik, Länsstyrelsen, mark och exploatering, Rostvägen Blåsut

Sikhall – mellan tillsyn och utveckling

17 juli, 2026 Lämna en kommentar

För några veckor sedan kom det rapporter från nordöstra delen av kommunen om att miljö- och byggnadsförvaltningen hade setts till i området. Tjänstepersonerna skulle ha synts ute i skogar och fält längs stränderna med kamerorna i högsta hugg. Och det var inte Rörviks vattenverk, som ligger vackert vid Vänerns vatten, några stenkast från Equmeniakyrkans “kursgård”, som de fotograferade. Nej, det var för att dokumentera misstänkta överträdelser. Det var inspektion, förvaltningen letade efter ”svartbyggen”.

Och rapporterna stämde. I en handling från byggnadsförvaltningen står det:

“Miljö- och byggnadsförvaltningen har under våren genomfört en kampanj i ert område för att följa upp hur strandskyddsbestämmelserna efterlevs.”

”Kampanj”? Ur kommunal synpunkt är det naturligtvis viktigt att kommuninvånarna följer lagen. Tjänstepersonerna fick tydligen också napp. I Rörvik med omnejd hittade de åtminstone en “misstänkt lagbrytare”. Denne fastighetsägare är nu ålagd att lämna information till miljö- och byggnadsförvaltningen. Förvaltningen misstänker nämligen att fastighetsägaren har uppfört byggnader och anläggningar utan erforderliga strandskyddsdispenser.

Förvaltningen skrev den 17 juni:

“I samband med kampanjen har vi uppmärksammat att det på er fastighet finns en byggnad samt brygga vid vattnet”

Olagligt uppförda byggnader och bryggor måste antagligen tas bort (demonteras) och vite betalas. Vi får se hur utgången blir i detta fall.

Jag vet inte om förvaltningen fortfarande håller på med inspektionerna. Förmodligen gör de inte det. Det är kanske synd. Om reglerna ska upprätthållas bör tillsynen, ”kampanjen”, omfatta alla områden och alla fastighetsägare på lika villkor. Men det finns säkerligen en plan om att jobba sig vidare ner mot Sikhall. Där finns det, tror jag, mycket att ta tag i, som t ex altaner och Y-bommar.

Det kom ett klagomål till samhällsbyggnadsförvaltningen för 1,5 vecka sedan. En kvinna skrev att hon såg en affisch om Sikhall där det stod:

“badplats med lång sandstrand”

Kvinnan reagerade kraftigt och skrev ett mejl.

“Förr var där en lång badstrand med sand, men nu är det vass och växter utmed nästan hela strandkanten. Och där vill man ej gå i vattnet.”

Den klagande kvinnan vädjade till kommunen att röja och återställa stranden.

Den klagande fick ett snabbt svar av samhällsbyggnadsförvaltningen:

“Just nu under sommaren klipper vi inte vassen på grund av att inte störa fågellivet då det finns häckande fågelarter där. Jag förstår ert önskemål att vassen bör minskas i utbredning och då krävs mer än att bara klippa ner den. Vi har inte de resurser som krävs för detta i nuläget/i år men önskar att det kan göras i framtiden. Klippa vassen kan man göra efter häckning.”

Det låter som om kommunen inte sköter badet just denna sommar, just i år, men så här har det sett ut i flera år. Det är tråkigt att badet i Sikhall inte sköts av kommunen. Det finns andra badplatser i kommunen som också är eftersatta t ex Nordkroken. Skillnaden är att kommunen själv äger marken i Sikhall och därmed också har ett särskilt ansvar.

Alldeles bredvid Sikhallsbadet finns det en privat markägare som har planer på att rensa upp och göra i ordning sin fastighet. Det är den inte helt obekante Magnus Larsson som har en potentiellt fin strand på sin mark. Larsson har sökt diverse strandskyddsdispenser för att utveckla området. Byggnadsnämnden har sagt ja till stora delar, men ärendet ligger fortfarande för överprövning hos Länsstyrelsen. Och det vet vi ju hur det brukar sluta… (Se “Förvaltningen: Nej till dispens på Sikhall (1)”.)

På tal om Magnus Larsson så har han fått ytterligare en utmärkelse. Jag tänker inte på att han fick byggnadsnämndens “Byggnadsvårds- och arkitekturpris” för sitt fantastiska arbete med att renovera Sikhalls magasin. (Se “Grattis Magnus Larsson!”.) På nationaldagen tilldelade Lions Club Brålanda sitt ”Kulturstipendium 2026” till Magnus Larsson. Det kan man emellertid inte läsa om i TTELA… (TTELA har inte uppmärksammat någon av utmärkelserna. Många undrar varför.)

Så här motiverade Lions Club Brålanda sitt beslut:

“Magnus Larsson har för år 2026 tilldelats Lions Clubs kulturstipendium för sina stora insatser i området kring Sikhall och för sitt stöd till handikappade och sjuka.

Magnus Larsson har växt upp i Kyrkobyn och är således lokalt förankrad i Sikhallsområdet Han har bidragit till att Sikhalls magasin, uppfört 1874, har renoverats och han har haft musikaliska arrangemang i och utanför byggnaden.

Han har också skänkt mark för en kommande cykelväg till Sikhalls badplats och har i samverkan med hembygdsföreningen bidragit med torv, virke och annat material till det nya timrade huset i Murängen.

Magnus Larsson är också engagerad i organisationen ”Missing People”. Därtill stöttar han handikappade människor, bl.a med att erbjuda dem båtturer i sin snabbgående båt!

”Jag blir glad när folk trivs” är hans motto.

Det är med glädje som Lions Club, Brålanda vill utnämna Magnus Larsson till Brålandabygdens värdiga kulturpristagare 2026.”

Lions president Gunnar Olsson delade ut priset.

Det är ganska fascinerande hur olika en och samma person kan uppfattas. Lions Club Brålanda lyfter fram Magnus Larssons ideella arbete och engagemang för bygden. Samtidigt har Larsson under många år mött ett omfattande motstånd av starka krafter i kommunhuset när han har försökt att utveckla Sikhall. Kontrasten säger en del om hur olika perspektiven kan vara…

Det är för övrigt Lions som arrangerar nationaldagsfirandet i Brålanda. Det sker ideellt men kommunen är faktiskt med och ersätter kostnader som hyra av ljudanläggning, scenpyntning, talare, uppträden, blommor som pynt och gåvor med mera. Kommunen gör detsamma även i Frändefors och Västra Tunhem. (Se “Sponsring och marknadsföringsbidrag 2025”.)

I kommunens diarium upptäckte jag ett intressant delegeringsbeslut från den 14 april. Sikhall Krog & Resort AB har av socialnämnden beviljats:

“stadigvarande tillstånd för servering av spritdrycker, vin, starköl, andra jästa alkoholdrycker och alkoholsdryckesliknande preparat till allmänheten året runt klockan 11:00-02:00 på Sikhalls Camping och Restaurang med tillhörande uteservering,”

Jag förmodar att ett sådant tillstånd är viktigt för att driva en krog- och restaurangverksamhet i Sikhall… Och det i sin tur torde bidra till att ”lyfta” Sikhall. Får Magnus Larsson dessutom möjlighet att utveckla sina visioner för området så kan det bli riktigt bra.

Förutsättningarna finns alltså för att Sikhall ska kunna utvecklas ytterligare. Frågan är bara om Länsstyrelsen kommer att ge den möjligheten.

Kategorier:Byggnadsnämnden, Länsstyrelsen, Lions, Magnus Larsson, Rörvik, Sikhall, strandskydd

Sikhall: Beslutet är fattat, men var går gränsen? (6)

30 juni, 2026 1 kommentar

Anm. Fortsättning på inlägget ”Sikhall: Är kartan viktigare än verkligheten? (5)”.

Det restes en del frågetecken i samband med kommunens och Länsstyrelsens behandling och beslut i ärendena om Magnus Larssons ansökan om strandskyddsdispens. Jag ställde frågor till både Länsstyrelsen och kommunen för att få klarhet i vad som gällde. Det kom en del svar. Några svar klargjorde viktiga omständigheter, medan andra lämnade flera frågor obesvarade.

Tomtplatsgränserna, och hemfridszonen, var inte helt tydliga kring Larssons bostadshus på Sikhall 1:6. (Se “Sikhall: Länsstyrelsens beslut (3)”.) Larsson hade en uppfattning angående platsen för det tillbyggda garaget – byggnadsnämnden och byggnadsförvaltningen en annan. Länsstyrelsen ville inte närmare precisera hur den såg på tomtplatsgränsens exakta läge, trots att myndigheten samtidigt föreskrev att gränsen i söder skulle markeras med ett 70 cm högt staket eller en lika hög mur…

Vid en förfrågan till byggnadsförvaltningen i förra veckan om vad som gällde fick jag svaret:

“Exakt var tomtplatsen slutar/börjar i söder går inte att avgöra utan att besöka platsen.”

Jag ställde några följdfrågor. I går måndag kom ett svar från byggnadsförvaltningen. Det återges här i sin helhet:

”Förvaltningen kan inte i efterhand göra någon mer precis geografisk tolkning av tomtplatsavgränsningen än vad som framgår av de beslut och kartor som ligger till grund för strandskyddsdispensen.

När det gäller besök på platsen av sker sådana normalt inom ramen för ett pågående ärende, exempelvis ett bygglovsärende, strandskyddsärende eller ett tillsynsärende, när det finns behov av platsbesök för handläggningen. I samband med handläggningen av strandskyddsdispensen för garagetillbyggnaden genomfördes ett platsbesök där fastighetsägaren närvarade.

Förvaltningen har därför ingen möjlighet att inom ramen för denna fråga göra någon ny bedömning eller ytterligare precisering av tomtplatsavgränsningen i detta skede.

Om fastighetsägaren önskar få tomtplatsgränsen utsatt i terrängen kan detta beställas av kommunens mätverksamhet på Kart- och Geodata enligt gällande taxa. En sådan utsättning utförs utifrån de beslutade handlingarna.”

Jag utgick tidigare från att något platsbesök inte hade gjorts. Det visar sig att byggnadsförvaltningen faktiskt besökte platsen tillsammans med Magnus Larsson under handläggningen av ärendet. Men, om ett platsbesök genomfördes, varför kan förvaltningen fortfarande inte precisera tomtplatsgränsens läge?

Magnus Larsson får dock ett ganska konstruktivt besked. Han kan få tomtplatsgränsen utsatt i terrängen. Det betyder att byggnadsförvaltningen trots allt anser att det går att markera tomtplatsgränsen i verkligheten. Men att detta alltså måste göras genom en särskild tjänst och mot betalning samt att utsättningen sker utifrån befintliga beslut och kartor. Jag kan inte låta bli att undra varför förvaltningen inte gjorde det redan 2011 i samband med att tomtplatsavgränsningen fastställdes… Om det gjordes något platsbesök då…

Men…

Om tomtplatsgränsen behöver tolkas och mätas fram utifrån äldre handlingar, hur kunde förvaltningen med sådan säkerhet dra slutsatsen att den planerade garageutbyggnaden skulle utvidga hemfridszonen och minska den fria passagen…?

Ja, ja. Det finns fler frågor än svar.

Som jag skrev i mitt förra blogginlägg, Larssons ansökan om strandskyddsdispens för garaget var den enklaste av hans ansökningar… Idag fick jag beskedet från byggnadsförvaltningen:

”Länsstyrelsen har inte fattat några beslut i de övriga tre ärendena gällande strandskyddsdispens för Sikhall 1:6.”

Det bådar inte särskilt gott…

Det kommer med all säkerhet att finnas anledning att återkomma till Magnus Larsson i Sikhall.

===

Blogginlägg i detta ämne:

Kategorier:Byggnadsnämnden, Länsstyrelsen, Magnus Larsson, Sikhall, strandskydd

Sikhall: Är kartan viktigare än verkligheten? (5)

28 juni, 2026 1 kommentar

Anm. Fortsättning på inlägget “Sikhall: När myndigheterna inte vet var gränsen går (4)”.

Länsstyrelsen har inte kunnat förklara exakt var tomtplatsgränsen går vid Magnus Larssons bostadshus uppe på Politikerhyllan på Sikhall 1:6. Det framkom tydligt i de svar jag fick från handläggaren.

Det förhållandet hindrade inte Länsstyrelsen att besluta om följande villkor vid överprövningen:

“Tomtplatsen … ska i söder markeras på ett tydligt sätt med staket, häck, mur eller dylikt. … Avgränsningen ska ha en höjd om minst 70 cm. och utföras på sådant sätt att det utgör en tydlig avgränsning av tomtplatsen.”

Det finns, som jag skrivit om i tidigare inlägg, en fri passage för allmänheten. (Se ”Förvaltningen: Nej till dispens på Sikhall (1)”.) Den går egentligen vid fastighetsgränsen mellan Sikhall 1:6 och grannfastigheten Gestads-Berg 1:79, inte vid den tomtplatsgräns som Länsstyrelsen hänvisar till, var den nu exakt är belägen. 

Orsaken är att det alltså finns en trädridå mellan Larssons fastighets- och tomtgräns. Den är inte särskilt enkel att passera igenom. Mellan trädridån och tomtgränsen är det dessutom en brant sluttning upp mot tomtgränsen. Det är i stort sett omöjligt för allmänheten att passera där. Och det är inte heller någon som försöker…

Vid fastighetsgränsen Sikhall 1:6 och Gestads-Berg 1:79 är eventuell allmänhet i stort sett inne på grannfastighetens tomt. Men som sagts tidigare, ingen går där heller. Det är ingen naturlig passage ner till sjön, det finns andra passager ner till vattnet från stugområdet Bratten.

Jag skulle vilja påstå att det också är helt omöjligt att via den passagen ta sig vidare längs sjökanten nedanför Larssons bostadshus och fram till Sikhalls magasin eller Segelsällskapets fastighet. Det är svårt att förstå hur den fria passagen för allmänheten längs vattnet 2011 kunde bestämmas till cirka 18 meter utan att de faktiska terrängförhållandena vägdes in. Området närmast stranden är dessutom svårframkomligt. (Se “Sikhall: Länsstyrelsens beslut, och en chock (3)”.) Det finns inte en chans i världen att någon från byggnadsförvaltningen eller Länsstyrelsen har försökt att gå den vägen. Däremot finns det ledamöter i byggnadsnämnden som har gjort det. Det framfördes också på det aktuella sammanträdet…

Det kan väl nämnas att människor från stugområdet Bratten rundar Larssons bostadshus på andra sidan om de ska till t ex magasinet. Det finns nämligen en passage väster om eller ”ovanför” bostadshuset.

Trots verklighetens utseende och beskaffenhet motiverade Länsstyrelsen sitt beslut med att:

“området utanför tomtplatsen är fullt tillgängligt för allmänheten och bör även i fortsättningen vara det. Länsstyrelsen bedömer att genom att markera med staket, häck, mur eller dylikt kan allmänheten passera utan att inkräkta på hemfridszonen.”

Att beskriva området som ”fullt tillgängligt för allmänheten” framstår med andra ord som svårt eller omöjligt att förena med de faktiska förhållandena på platsen. 

Jag skrev till de ansvariga på Länsstyrelsen och frågade hur de tänkte med den “blå markeringen” vid Larssons tomtplatsgräns i söder. (Se “Sikhall: Länsstyrelsens beslut (3)”.)

Jag fick följande svar:

“Om du har frågor om tomtplatsens utformning är det bäst att fråga kommunen som beslutat om den.”

Det tyckte jag var ett undvikande svar och ställde följande följdfråga:

“Men det är ju Länsstyrelsen som har bestämt att det ska byggas ”staket, häck, mur eller dylikt” på minst 70 cm höjd. … Och då undrar jag hur ni tänker. Kartan hjälper knappast förståelsen, eftersom det inte finns några exakta mått – såvida inte 12 meter är det.”

Jo då, jag fick ett snabbt svar från Länsstyrelsen:

“Det man har att utgå ifrån är beslutet och kartan som hör till beslutet. Länsstyrelsens ärende är avgjort och om man är missnöjd med Länsstyrelsens beslut kan man överklaga det till mark- och miljödomstolen där man kan argumentera för sin sak.”

Jag skrev en gång till. Jag undrade hur Länsstyrelsen kan kräva en markering av tomtgräns när det fanns en naturlig gräns, träd och brant sluttning. Och varför skulle markeringen i form av t ex en mur vara just 70 cm…? Det blev inga fler svar…

Som sagt, Länsstyrelsen tycks inte ha en aning om hur det ser ut på platsen. Av beslutshandlingarna och de svar jag fått framgår inget som tyder på att Länsstyrelsen gjort någon egen analys av platsens konkreta förutsättningar utöver det kartmaterial som funnits tillgängligt. Det bara förutsätts att allmänhet ska passera där. Men eftersom människor inte naturligt passerar här blir den praktiska effekten av ett större garage mycket liten. Den mark som förvaltningen beskriver som allemansrättsligt tillgänglig har ett mycket begränsat värde för friluftslivet. Om ens något…

Med andra ord, Länsstyrelsens beslut om villkor går faktiskt att på goda grunder ifrågasätta. Och överklaga.

Och jag funderar fortfarande på vilket rättsligt eller vägledande stöd det finns för just höjden 70 cm? Bygger den på lagstiftning, rättspraxis, Naturvårdsverkets vägledning eller på Länsstyrelsens egen praxis? 

Mark- och miljööverdomstolen (MÖD) har i uppdrag att pröva överklagade avgöranden från landets mark- och miljödomstolar. MÖD:s domar är prejudicerande, dvs de är vägledande för framtida rättsfall. MÖD gör ofta, som jag har beskrivit tidigare, en mycket verklighetsnära bedömning – hur uppfattar en normal besökare en plats? MÖD gör konkreta bedömningar av terräng, bebyggelse, siktlinjer och hur området faktiskt uppfattas. Det finns flera prejudicerande domar som visar detta t ex M 6607-16, M 1850-15, M 12640-19 och M 4793-19. Länsstyrelsen har i detta fall inte följt MÖD:s “vägledning”.

Länsstyrelsen borde även, som jag ser det, ha utvecklat proportionalitetsprincipen betydligt mer i sitt beslut. Enligt 2 kap. 15 § regeringsformen ska inskränkningar i enskildas egendom inte gå längre än vad som krävs för att tillgodose angelägna allmänna intressen. Proportionalitetsprincipen har också betonats i Mark- och miljööverdomstolens praxis, där domstolen återkommande väger det allmänna intresset mot det intrång som drabbar den enskilde. (Se MÖD M 1850-15.)

Magnus Larsson skulle kunna ställa frågan:

“Vilket allmänt intresse tillgodoses egentligen av att människor ska kunna gå några meter närmare mitt bostadshus än de gör idag?”

Om den naturliga passagen ner till vattnet inte går där Länsstyrelsen förutsätter att den går kan nyttan av den nya gränsen vara mycket begränsad, medan intrånget i den enskildes tomtplats/hemfridszon kan bli påtaglig. Det är en avvägning som Länsstyrelsen inte utvecklar närmare.

Slutsatsen av Länsstyrelsen beslut är att den konkreta platsen inte analyseras överhuvudtaget. Tomtplatsavgränsningen ska enligt MÖD bestämmas utifrån platsens faktiska förhållanden och inte enbart utifrån en principiell ambition att skapa största möjliga allemansrättsliga tillgänglighet.

 Det finns enligt min mening goda skäl för Magnus Larsson att överväga ett överklagande av Länsstyrelsens beslut. Det behövs inget staket eller någon mur för att avgränsa Larssons tomtplats. Däremot vet jag inte om det går att överklaga beslutet om tomtplatsgränsen. Kan Larsson överklaga en gräns som ingen vet var den går?

Till sist är det svårt att inte reflektera över hur Länsstyrelsens bedömningar skiljer sig åt beroende på vilka strandskyddsdispenser de överprövar. Skillnaderna mellan olika beslut väcker ibland frågor om hur enhetlig och förutsebar strandskyddstillämpningen egentligen är. Det är frågor som förtjänar att diskuteras öppet. Min erfarenhet är att det ofta, tyvärr, finns skäl att ifrågasätta om den grundläggande principen om allas likhet inför lagen verkligen följs. (Se “Är Länsstyrelsen objektiv? (1/2)” och “Är Länsstyrelsen objektiv? (2/2)”.)

Larssons ansökan om strandskyddsdispens för garaget var den enklaste av hans ansökningar… Nu är det bara tre ansökningar kvar för Länsstyrelsen att överpröva…

===

Blogginlägg i detta ämne:

Kategorier:Byggnadsnämnden, Länsstyrelsen, Magnus Larsson, Sikhall, strandskydd

Sikhall: När myndigheterna inte vet var gränsen går (4)

27 juni, 2026 Lämna en kommentar

Anm. Fortsättning på inlägget “Sikhall: Länsstyrelsens beslut (3)”.

Tomtplatsgränserna, och hemfridszonen, är inte helt tydliga kring Magnus Larssons bostadshus på Sikhall 1:6. (Se “Sikhall: Länsstyrelsens beslut (3)”.) Larsson hade en uppfattning angående platsen för det tillbyggda garaget – byggnadsnämnden och byggnadsförvaltningen en annan. Vid en förfrågan till byggnadsförvaltningen i fredags om vad som gällde fick jag svaret:

“Exakt var tomtplatsen slutar/börjar i söder går inte att avgöra utan att besöka platsen.”

Av handlingarna framgår inte om något platsbesök gjordes när tomtplatsavgränsningen fastställdes 2011. Klart är däremot att förvaltningen idag anser att den exakta gränsdragningen inte kan avgöras utan att besöka platsen. Och faktum är att det anges inga mått i detta beslut, vad jag vet, på hur långt från bostadshuset tomtplatsgränsen i söder går och inte heller hur långt från fastighetsgränsen.

Hur säker kunde bedömningen av tomtplatsgränsen från 2011 vara om tomtplatsens exakta läge inte ens idag kan fastställas utan ett platsbesök? 

Det är intressant att förvaltningen tidigare har argumenterat för att garageutbyggnaden skulle utvidga hemfridszonen till mark som idag är allemansrättsligt tillgänglig. (Se “Förvaltningen: Nej till dispens på Sikhall (1)”.) Men nu säger samma förvaltning att man inte ens kan avgöra om tomtplatsgränsen går i gräsmattan eller i den branta sluttningen utan ett platsbesök. Hur kunde byggnadsförvaltningen då med sådan säkerhet bedöma att den fria passagen och den allemansrättsligt tillgängliga marken skulle påverkas att man rekommenderade avslag på ansökan? Det torde också innebära att Länsstyrelsens villkor blir problematiskt.

Förutom en kommentar på fredagens blogginlägg från Bengt Davidsson på Juta (klicka här) så fick jag också en anonym kommentar (klicka här). Den sistnämnda kommentaren menade att jag gått vilse bland alla dokument. Och det stämmer, fast kanske inte i dokument. Snarare när det gäller lagparagrafer.

Den anonyme fortsätter:

“Efter sökt, och beviljat bygglov är det upp till byggherren att placera byggnaden rätt. Detta görs genom utstakning. Lämpligen i detta fallet ber man förvaltningen komma ut och göra den, så slipper man ev. bakslag senare. Man kan ju antaga efter alla turer att det finns en korrekt utstakning av tomten med korrekta tomtpinnar. Skulle så inte vara fallet bör man be Lantmäteriet om den hjälp.”

Det är en klok kommentar, och jag tackar för den. Man kan väl säga att strandskyddsdispensen avgör om Magnus Larsson får bygga överhuvudtaget, men att många av de praktiska frågorna, som exakt placering, höjder, utstakning och kontroll, avgörs först i bygglovsprocessen.  Bygglovet avgör alltså hur och var Larsson faktiskt får bygga. Här har “anonym” helt rätt. Samtidigt är Länsstyrelsen tydlig med att hela garaget efter tillbyggnaden ska vara placerad inom den tomtplats som beslutades 2011. Det kan knappast byggnadsnämnden bortse från vid en bygglovsprocess.

Den anonyme kommentatorn ger ett bra råd när hen skriver att byggnadsförvaltningen bör komma ut och göra en utstakning av tomtplatsen. För om Magnus själv tolkar kartan och placerar byggnaden några decimeter fel kan det senare uppstå typ problem… 

Men jag tror att “Anonym” blandar ihop två saker. Och här skulle jag vilja skjuta in några förklaringar kring tre viktiga begrepp i sammanhanget.

Jag bad Chat GPT förklara:

“Fastighetsgränsen bestämmer vad Magnus Larsson äger. Tomtplatsavgränsningen bestämmer vilken del av fastigheten som får användas som privat tomt enligt strandskyddsreglerna. Hemfridszonen är dessutom ett mer funktionellt begrepp och handlar om vilket område kring bostaden som allmänheten rimligen uppfattar som privat. De tre gränserna behöver inte sammanfalla.”

Min uppfattning är väl i och för sig att tomtplatsavgränsningen och hemfridszonen brukar sammanfalla.

Tomtpinnar markerar normalt fastighetsgränser, och sådana finns utsatta i det aktuella området. Tomtplatsavgränsningar är alltså något helt annat. De bestäms genom myndighetsbeslut enligt miljöbalken och behöver inte alls sammanfalla med fastighetsgränsen, vilket den enligt min erfarenhet sällan gör. Lantmäteriet kan fastställa fastighetsgränser, men tomtplatsavgränsningar enligt miljöbalken är en annan juridisk konstruktion och måste ytterst tolkas av de myndigheter som fattat besluten. Det borde med andra ord vara upp till byggnadsnämnden och Länsstyrelsen. De måste tolka sitt eget beslut från 2011 när de drog gränser utan att ha gjort platsbesök…

Så var vi där igen. Det uppstår en märklig situation när Magnus Larsson förväntas följa en tomtplatsgräns vars exakta läge byggnadsnämnden eller Länsstyrelsen själva inte kan ange utan ett nytt platsbesök. 

För rättssäkerhetens skull borde byggnadsförvaltningen och, vid behov, Länsstyrelsen gemensamt markera eller precisera var tomtplatsgränsen enligt 2011 års beslut faktiskt går.

Jag ställde för övrigt några följdfrågor till förvaltningen igår efter mejlet med det överraskande beskedet. Det gjorde jag kl 11.21 i fredags, men jag fick inget svar.

I nästa och förhoppningsvis sista blogginlägg i denna “serie” tänkte jag nämna några ord om Länsstyrelsens villkor om ett staket eller en mur på 70 cm vid tomtplatsgränsen, som fortfarande ingen vet var den går. Det kan också bli en liten sammanfattning.

Anm. Fortsättning följer i inlägget ”Sikhall: Är kartan viktigare än verkligheten? (5)”.

===

Blogginlägg i detta ämne:

Kategorier:Byggnadsnämnden, Länsstyrelsen, Magnus Larsson, Sikhall, strandskydd

Sikhall: Länsstyrelsens beslut, och en chock (3)

26 juni, 2026 2 kommentarer

Anm. Fortsättning på inlägget “Nämnden: Ja till dispens på Sikhall (2)”.

Länsstyrelsen i Vänersborg överprövade byggnadsnämndens strandskyddsdispens för Magnus Larssons garage. Den 7 maj meddelade Länsstyrelsen sitt beslut:

“Länsstyrelsen i Västra Götalands län beslutar att godkänna, med tillägg av villkor, kommunens strandskyddsdispens från den 7 april 2026 i ärende STR.2026.9 för tillbyggnad av garage på fastigheten Sikhall 1:6, Vänersborgs kommun.”

Vid första påseendet kan man tycka att Länsstyrelsens beslut blev en kompromiss. Men det stämmer inte. Länsstyrelsen bekräftar i allt väsentligt det beslut som politikerna i byggnadsnämnden fattade. Däremot har Länsstyrelsen satt villkor för att Larsson skulle få bygga sitt garage. 

“1. Tomtplatsen från beslut 2011-06-14 BN, SD 0009-11 § 97 ska i söder markeras på ett tydligt sätt med staket, häck, mur eller dylikt. Se blå markering på bifogad karta. Avgränsningen ska ha en höjd om minst 70 cm. och utföras på sådant sätt att det utgör en tydlig avgränsning av tomtplatsen.

2 .Tillbyggnaden av garaget ska utföras inom den beslutade tomtplatsen i beslut från 2011-06-14 BN, SD 0009-11 § 97.”

På bilden ovan syns den blå markeringen som Länsstyrelsen hänvisar till.

Magnus Larsson är inte särskilt nöjd med det första villkoret, och som på goda grunder faktiskt går att ifrågasätta.

Byggnadsförvaltningen i Vänersborgs kommun ville inte att Magnus Larsson skulle få bygga ut sitt garage. (Se ”Förvaltningen: Nej till dispens på Sikhall (1)”.) Det stred enligt tjänstepersonernas uppfattning mot lagen (Miljöbalken). Byggnadsnämnden ansåg däremot att Larsson skulle få göra det (se “Nämnden: Ja till dispens på Sikhall (2)”) – och Länsstyrelsen håller med. Länsstyrelsen konstaterar att strandskyddsdispens kan ges, förutsatt att garaget verkligen ligger inom den tidigare beslutade och redan ianspråktagna tomtplatsen.

Magnus Larsson ser “bara” ett problem med byggnadsnämndens och Länsstyrelsens beslut. Han tror inte att ett utbyggt garage ryms inom den nuvarande tomtplatsen. Det var därför som Magnus Larsson i sin dispensansökan också ansökte om utvidgad:

“hemfridszon och tomtavgränsning i enlighet med Länsstyrelsens karta 1987.”

Larsson menade att denna karta från 1987 visade en större hemfridszon och tomtplats, se det prickade området. Både byggnadsnämnden och Länsstyrelsen avslog Larssons ansökan på denna punkt. De här besluten av först nämnden och sedan Länsstyrelsen innebar enligt Larsson att han inte kunde bygga garaget. Samtidigt står det faktiskt i nämndens beslut:

“den planerade tillbyggnaden av garaget bedöms rymmas inom den utpekade tomtplatsavgränsningen.”

Skriver byggnadsnämnden på det här viset så måste väl det gälla? Jag kan inte tänka mig något annat. Även Länsstyrelsen utgår ju från detta i sitt beslut. Och är det så här, vilket Magnus Larsson måste utgå ifrån, så hade han inte behövt begära en utvidgning av tomtplatsen.

Hur som helst. Den här “problematiken” uppfattas antagligen av de flesta som lite rörig och osäker. Jämför man Magnus Larssons ritning av garaget (se kartan nedan till höger) med tomtplatsavgränsningen från 2011 (se kartan nedan till vänster) så kan man åtminstone misstänka att garaget inte får plats inom tomtplatsen.

Jag skrev till byggnadsförvaltningen i söndags kväll. Igår torsdag fick jag efter påminnelse svar. Förvaltningen skickade en ny karta som jag inte hade sett tidigare:

Kartan gav mig dock inget svar på min fråga om garaget verkligen fick plats inom tomtplatsen. Larsson fick emellertid svar på en annan fundering som han har gått och burit på, nämligen var allmänhetens fria passage går i öster, mot Vänern:

“Den fria passagen längs vattnet är cirka 18 meter, och gränsen motsvarar i praktiken där den befintliga gräsmattan tar slut i öst.”

Det var en positiv nyhet för Magnus Larsson. Ett tag trodde han nämligen att byggnadsförvaltningen hade dragit gränsen mitt på gräsmattan alldeles vid bostadshuset.

Men var går tomtgränsen mer exakt i söder? Och var ska staketet, häcken eller muren uppföras som Länsstyrelsen krävde i sitt beslut?

Idag fredag fick jag ett svar från byggnadsförvaltningen som ställde allt upp och ner. Det är nästan så att jag är frestad att skriva typ:

“jag tar tillbaka allt och hävdar motsatsen…”

Byggnadsförvaltningen skrev så här:

”enligt beslutet från länsstyrelsen ska hela tillbyggnaden av garaget placeras inom den beslutade tomtplatsen i beslut från 2011-06-14 BN, SD 0009-11 § 97. Placeringen av tillbyggnaden kan eventuellt behöva justeras.

Exakt var tomtplatsen slutar/börjar i söder går inte att avgöra utan att besöka platsen. Förvaltningen kan därför inte avgöra om den berör gräsmattan eller den branta sluttningen. Tomtplatsen ska utgå från ovannämnt beslut och ett sätt för att kunna avgöra var den går är att mäta från befintligt bostadshus till gräns i söder på kartan. Det är upp till den som utför den sökta åtgärden att se till villkoret i dispensen uppfylls.​”

Va????!!!! ”kan eventuellt behöva justeras”, ”går inte att avgöra”, ”mäta från befintligt bostadshus”, ”upp till den som utför den sökta åtgärden”.

Dagens besked från byggnadsförvaltningen betyder alltså att Magnus Larsson ska uppfylla villkor som han inte vet vad de innebär. Hur ska han känna till villkorets geografiska innebörd när inte byggnadsförvaltningen själv kan precisera? Mäta från bostadshuset – det finns ju inga mått utsatta på tomtplatskartan att jämföra med. Var är rättssäkerheten? Vilka paragrafer i lagtexten stödjer sig förvaltningen på? Vad händer om Larsson gör sin tolkning av tomtplatsens gränser, bygger sitt garage och så kommer förvaltningen och gör en tillsyn – och konstaterat att Larsson har tolkat fel? Ska han då först få betala viten och sedan riva garaget?

Det verkar inte finnas någon rättssäkerhet för en fastighetsägare i Vänersborgs kommun, i varje fall inte för Magnus Larsson. Eller har jag missuppfattat något?

Byggnadsförvaltningen, och byggnadsnämnden, ignorerar alltså först Magnus Larssons ansökan om fastställande av tomtplats, och sedan lägger de över på Larsson själv att tolka den gällande tomtplatsen från 2011, när förvaltningen själv inte kan tolka den. Och sedan kan förvaltningen göra en tillsyn när garaget väl är byggt – och tala om för Magnus Larsson exakt var tomtplatsen går… Och besluta om rivning…

Det här borde gå att åtminstone JO-anmäla. 

Jag får hämta kraft, jag återkommer…

Anm. Här kan du läsa fortsättningen: ”Sikhall: När myndigheterna inte vet var gränsen går (4)”.

===

Blogginlägg i detta ämne:

Kategorier:Byggnadsnämnden, Länsstyrelsen, Magnus Larsson, Sikhall, strandskydd, tjänsteperson

Nämnden: Ja till dispens på Sikhall (2)

23 juni, 2026 Lämna en kommentar

Anm. Fortsättning på inlägget “Förvaltningen: Nej till dispens på Sikhall (1)”.

Magnus Larsson ansökte om strandskyddsdispens för att bygga till garaget som ligger på “Politikerhyllan”, dvs kullen där hans bostadshus är beläget. Han ville få ett nytt och större garage med en nockhöjd på ca 6,4 meter och en byggnadsarea på ca 202,5 kvm. I denna del av ansökan ville Larsson dessutom att hans hemfridszon utökades. 

Byggnadsförvaltningen rekommenderade byggnadsnämnden att avslå ansökan om strandskyddsdispens. Den avgörande orsaken för förvaltningen var att garaget skulle utöka hemfridszonen och minska den allemansrättsligt tillgängliga marken. Nästan hela motiveringen handlade om detta. Garaget skulle bli betydligt större, få en annan karaktär, hemfridszonen skulle därför utökas och den fria passagen påverkas. Dessutom saknades särskilda skäl för en strandskyddsdispens.

Byggnadsnämnden gjorde en helt annan bedömning. Nämnden fattade följande beslut:

“Byggnadsnämnden ger strandskyddsdispens för tillbyggnad av garage med villkor att fasad mot söder inte får förses med fönster. Som tomtplatsavgränsning gäller tidigare beslutad tomtplats, se bilaga.”

Byggnadsnämnden menade, tvärtemot förvaltningen, att området redan var ianspråktaget, garaget låg inom tomtplatsen, den fria passagen kunde bevaras och trädridån kunde skyddas genom villkor.

Och man undrar, hur kan politiker i byggnadsnämnden och tjänstepersoner i byggnadsförvaltningen komma till så totalt motsatta ståndpunkter? Två instanser i samma kommun studerar exakt samma underlag, samma fastighet och samma lagparagrafer, men landar i totalt motsatta slutsatser.

Det ger mig vatten på en gammal kvarn. Jag har i ett flertal blogginlägg genom åren ondgjort mig över byggnadsförvaltningens, Länsstyrelsens och även Mark- och miljödomstolens beslut. Jag har hävdat att Miljöbalken och PBL (=Plan och bygglagen) ofta handlar om bedömningar och tolkningar och att det innebär att det finns stora utrymmen för personliga tyckanden och värderingar. Och personliga värderingar och tyckanden påverkas som vi vet av ideologisk och politisk uppfattning, känslor, personkännedom, egna upplevelser, förutfattade meningar, osv. Det har en tendens att göra de juridiska besluten till lite av ett lotteri och framför allt, det riskerar att alla inte blir lika inför lagen. Det är ett allvarligt problem. Jag tror att bland annat Magnus Larsson, Anders Solvarm, Bengt Davidsson på Juta och Thorenius i Vargön håller med.

Av ovanstående skäl tänkte jag ägna resten av detta inlägg för att se vad skillnaderna i synsätt består av mer noggrant mellan politikerna i byggnadsnämnden och tjänstepersonerna i byggnadsförvaltningen. Det är ju dessutom en förhållandevis enkel fråga – strandskyddsdispens för en utbyggnad av ett garage.

Det centrala i bedömningen tycks alltså vara att byggnadsförvaltningen utgår från att den planerade förändringen av garagets storlek och karaktär leder till en utökad hemfridszon och därmed ett hinder mot dispens. Byggnadsnämnden utgår i stället från att byggnaden uppförs inom redan ianspråktagen tomtplats och att strandskyddets syften kan upprätthållas genom villkor.

Förvaltningen utgår från beslutet om tomtplats från 2011. Då avgränsades tomtplatsen på ett visst sätt och då blir slutsatsen att ju större garage desto större hemfridszon och mindre allemansrätt. Här tycker jag att förvaltningens resonemang brister. Man konstaterar att hemfridszonen utökas, men utvecklar inte varför den skulle göra det på just denna plats. Då förstår jag nämndens resonemang bättre. Nämnden tycks istället mena att tomtplatsen redan finns och garaget ligger inom den, alltså förändras inte strandskyddets syfte.

Förvaltningen skriver, vilket jag reagerar på, att garagebyggnaden blir:

”…så stor att den dominerar över bostadshuset och därmed inte längre uppfattas som en komplementbyggnad…”

Detta är ett argument som snarare hör hemma i en bygglovsprövning enligt plan- och bygglagen än i en strandskyddsprövning enligt miljöbalken. För byggnadsnämnden verkar storleken inte spela någon roll.

Det andra jag reagerar på lite särskilt är att förvaltningen skrev:

“behovet av garage för ett enbostadshus [får] redan anses vara tillgodosett genom befintlig byggnad.”

Det är en ganska subjektiv, personlig bedömning. Politikerna i nämnden hade en helt annan utgångspunkt. Fastigheten är redan ianspråktagen och åtgärden sker inom den etablerade tomtplatsen. Nämnden utgår alltså från det särskilda skälet i 7 kap. 18 c § miljöbalken – att området redan tagits i anspråk på ett sådant sätt att det saknar betydelse för strandskyddets syften.

Förvaltningens syn på allmänhetens fria passage är intressant. Den är nästan lite filosofisk. Om hemfridszonen ökar minskar den fria passagen. Sambandet tycks vara automatiskt. Och så kommer byggnadsförvaltningens slutsats:

“Vid en intresseavvägning mellan det enskilda intresset av att utöka garageytan och det allmänna intresset av att säkerställa den fria passagen till stranden bedöms det allmänna intresset väga tyngre.”

Som sagt, det handlar ofta om ”bedömningar”, och bedömningar har alltid ett mått av subjektivitet. Men stämmer det verkligen att ett större garage på Sikhall 1:6 (Magnus Larssons fastighet) medför att hemfridszonen utökas och att denna zon tar i anspråk mark som idag är allemansrättsligt tillgänglig? Förvaltningen analyserar inte terrängen, höjdskillnaderna, vegetationen eller hur människor faktiskt rör sig på platsen. Slutsatsen presenteras som självklar, men motiveringen till varför hemfridszonen skulle förändras redovisas inte. Och byggnadsnämnden verkar inte heller ha accepterat sambandet. Jag tror inte heller att det finns någon regel i Miljöbalken som säger att ett större garage automatiskt skulle medföra en större hemfridszon.

Byggnadsnämnden skriver:

“Den planerade tillbyggnaden bedöms rymmas inom tomtplatsavgränsningen. Söder om tomtplatsen finns ett naturområde med en träridå som fungerar som fri passage samt utgör skydd och spridningskorridor för arter i området. … Åtgärden bedöms därmed inte strida mot strandskyddets syften.”

Nämnden håller med om att det finns ett naturområde med en träridå i söder som fungerar som spridningskorridor, men de gör en helt annan riskbedömning. De menar att träridån utanför tomtplatsen inte kommer att påverkas. Istället för att avslå ansökan väljer nämnden att lösa problemet med ett villkor: garaget får inte ha några fönster mot söder. Genom att ta bort fönstren anser nämnden att den fria passagen kan ”fortsatt säkerställas” (allmänheten blir inte uttittad), och därmed strider inte åtgärden mot strandskyddets syften. 

Det hör egentligen också till saken att den mark som förvaltningen beskriver som allemansrättsligt tillgänglig har ett mycket begränsat värde för friluftslivet. (Se “Förvaltningen: Nej till dispens på Sikhall (1)”.) Och då kommer proportionalitetsprincipen in, dvs som Mark- och miljööverdomstolen skrev i en prejudicerande dom (F 11186-17):

“[en prövning av] om den fördel som det allmänna vinner står i rimlig proportion till den skada som ingreppet förorsakar den enskilde”

Det finns dessutom ett särskilt skäl för att bevilja strandskyddsdispens anser byggnadsnämnden och hänvisar till Miljöbalken:

“området [har] redan tagits i anspråk på ett sådant sätt att det saknar betydelse för strandskyddets syften”

Förvaltningen håller alltså inte med nämnden. Den anser att tillbyggnaden planeras i den absoluta utkanten av tomtplatsen. Bedömningen är då att garagets storlek i praktiken kommer att utvidga hemfridszonen till mark som i dag är allemansrättsligt tillgänglig.

I detta ärende får jag återigen intrycket, som jag har fått flera gånger tidigare, att byggnadsförvaltningen i Vänersborgs kommun, och myndigheter som Länsstyrelsen och Mark- och miljödomstolen (MMD), också i Vänersborg, utgår från gränser på kartor och storlekar och avstånd på ritningar – istället för att göra konkreta bedömningar av terräng, bebyggelse, siktlinjer och hur området faktiskt uppfattas. I domar från Mark- och miljööverdomstolen (MÖD) betonas gång på gång att t ex en hemfridszon ska bedömas konkret i det enskilda fallet. Jag tycker att politikerna i byggnadsnämnden visar prov på en syn som rimmar tämligen bra med MÖD:s domar.

Det kan till sist tilläggas att byggnadsnämnden även beslutade att:

“Som tomtplatsavgränsning gäller tidigare beslutad tomtplats”

Det är intressant är att byggnadsnämnden uttryckligen slår fast att den tidigare tomtplatsavgränsningen ska gälla även fortsättningsvis. Det talar emot förvaltningens uppfattning att garaget i sig skulle utvidga hemfridszonen.

I mitt förra inlägg fanns det formella beslutet över den tomtplatsavgränsning som gäller. Skissen/kartan är inte helt lätt att tolka. Jag har ställt frågan till byggnadsförvaltningen om var exakt tomtplatsavgränsningen går.

Jag väntar fortfarande på svar.

Länsstyrelsen har beslutat att överpröva strandskyddsdispensen för garaget. Hittills är överprövningen klar gällande en av dispenserna, just denna om tillbyggnad av garage. 

Den 7 maj meddelade Länsstyrelsen sitt beslut. Det ska jag skriva om i nästa inlägg. (Se ”Sikhall: Länsstyrelsens beslut, och en chock (3)”.)

===

Blogginlägg i detta ämne:

Kategorier:Byggnadsnämnden, Magnus Larsson, Sikhall, strandskydd, tjänsteperson

Förvaltningen: Nej till dispens på Sikhall (1)

21 juni, 2026 Lämna en kommentar

Den 13 december förra året ansökte Magnus Larsson i Sikhall om strandskyddsdispens för att utveckla Sikhall. Han ville förverkliga de drömmar och visioner som han hade närt ända sedan han 2005 förvärvade Sikhall 1:6. (Se “Sikhall 1:6”.) 2007 krossades dock Larssons drömmar snabbt och effektivt när kommunen förköpte/exproprierade de viktigaste delarna av fastigheten. Det tog sedan Larsson nästan 20 år av envis och ofta tröstlös kamp innan han kunde köpa tillbaka stora delar av marken, tack vare att partierna i opposition (V+M+L+MBP+SD) gjorde gemensam sak mot de styrande partierna (S+C+KD+MP). I september förra året öppnades möjligheterna för Larsson att äntligen omsätta visionen i praktiken. (Se “En fantastisk dag i Sikhall!”.)

Ansökan om strandskyddsdipens, som lämnades in till byggnadsförvaltningen i Vänersborgs kommun, var omfattande. Den innehöll totalt 13 punkter. Larsson ville visa helheten i vad han ville åstadkomma runt Sikhallsviken. Larsson skrev:

“Vid en första åsyn kan det verka vidlyftigt, men skall Sikhall kunna utvecklas krävs dessa åtgärder.”

Byggnadsförvaltningen delade emellertid upp dispensärendena i fyra “grupper”. Förvaltningen motiverade uppdelningen med att handläggningen skulle bli tydligare. En konsekvens blev dock att Magnus Larsson fick betala fyra avgifter i stället för en, sammanlagt 59.952 kronor. 

Dispensansökningarna handlade bland annat om tillbyggnad av (1) garage, (2) utökning av brygga, (3) restaurang, sjöbodar, pir, servicebyggnad och (4) camping, evenemangsområde, strandområde. Det är omfattande utvecklingsplaner som jag tror att de flesta förstår vidden av och vad de skulle innebära för områdets attraktivitet och hållbarhet.

Byggnadsnämnden fattade beslut den 7 april om tre av “dispensgrupperna” och den 12 maj om “gruppen” restaurang, sjöbodar, pir och servicebyggnad. Det var i stort sett mycket positiva beslut, särskilt med tanke på hur negativa tjänstepersonerna i byggnadsförvaltningen var…

Byggnadsnämndens beslut om strandskyddsdispens ska sedan alltid sändas till Länsstyrelsen. Länsstyrelsen ska nämligen kontrollera beslutet och se om det finns skäl att överpröva det. Länsstyrelsen har beslutat att överpröva samtliga strandskyddsdispenser. Hittills är överprövningen klar gällande en av dispenserna, den om tillbyggnad av garage.

Magnus Larsson ansökte om strandskyddsdispens för att bygga till garaget som ligger på “Politikerhyllan”, dvs höjden där Larssons bostadshus är beläget. (Se de olika fotona i detta inlägg.) Han ville få ett nytt garage med en nockhöjd på ca 6,4 meter och en byggnadsarea på ca 202,5 kvm. I denna del av ansökan ville Larsson dessutom att hans hemfridszon utökades.

På fotografiet visar Larsson var garagets ena gavel hamnar. Muren rakt framför Larsson på fotot är av äldre snitt och står alldeles framför en brant sluttning ner mot grannfastigheten. Muren ska rivas när garaget uppförs.

Larsson vill få större utrymmen för ett av hans stora intressen, bilar. Dessutom menade han att ett hushåll på landsbygden oftast behöver två vardagsbilar.

Miljö- och hälsoskyddsnämnden, som var remissinstans, bedömde att strandskyddsdispens kunde ges för tillbyggnaden. Den sökta placeringen riskerade dock, menade nämnden:

“att påverka den trädridå som finns mellan fastigheterna Sikhall.”

Men, fortsatte miljö- och hälsoskyddsnämnden:

“Förutsatt att tillbyggnaden placeras på redan ianspråktagen mark och tar hänsyn till befintliga träd så bedöms ingen väsentlig påverkan på naturvärden uppstå.”

Miljö och hälsa betonade att trädridån utgjorde en sammanhållen växtlighet mellan bebyggda tomter ner till vattnet och:

“har en funktion som skydd och förflyttning för arter i området.”

Jag är inte helt säker på att det går att kalla trädridån för “sammanhållen växtlighet”. (Se fotot till höger.) Trädridån ligger i stort sett helt inom fastigheten Sikhall 1:6, men notera att det alltså är ganska brant ner från “politikerhyllan” till grannfastigheten.

Det är värt att notera att den remissinstans som särskilt har till uppgift att bevaka natur- och miljöintressen inte motsatte sig dispens. Nämnden ville endast att hänsyn skulle tas till trädridån.

Byggnadsförvaltningen föreslog emellertid ett helt annat beslut än vad Miljö- och hälsoskyddsnämnden förordat:

“Byggnadsnämnden ger inte strandskyddsdispens för tillbyggnad av garage eller utökning av hemfridszon.”

Förvaltningen motiverade med att garagebyggnaden skulle bli:

“så stor att den dominerar över bostadshuset och därmed inte längre uppfattas som en komplementbyggnad.”

Byggnadsförvaltningen motiverade till stor del med argument kring hemfridszonen och allmänhetens fria passager. Förutom detta bedömde förvaltningen att det inte förelåg några särskilda skäl för strandskyddsdispens:

“behovet av garage för ett enbostadshus [får] redan anses vara tillgodosett genom befintlig byggnad.”

Och så var det detta med hemfridszon. En hemfridszon är området närmast runt ett bostads- eller fritidshus där de boende har rätt till privatliv och att få vara ostörda. Inom denna zon gäller inte allemansrätten, vilket innebär att utomstående inte får vistas där utan lov. Magnus Larsson ville utöka hemfridszonen och hänvisade till en karta från 1987 som han ansåg visade den tidigare hemfridszonen.

Det höll inte byggnadsförvaltningen med om. Förvaltningen bedömde att nuvarande hemfridszon från 2011 var:

“tillkommen i laga ordning.”

En läsarfråga på fotot ovan: Ingår gräsmattan runt huset i hemfridszonen?

Nedanstående skiss/karta är den hemfridszon som gäller. Den sammanfaller med tomtplatsavgränsningen. Men skissen/kartan är faktiskt inte helt lätt att tolka, var går t ex tomtplatsavgränsningen i öster och söder…?

Byggnadsförvaltningen skrev:

“Genom den planerade förändringen av garagets storlek och karaktär bedöms hemfridszonen komma att utvidgas till mark som i dag är allemansrättsligt tillgänglig. Denna mark utgör också en del av den fria passage som ska finnas mellan fastigheterna Sikhall 1:6 och Gestads-Berg 1:79 och som leder ner till vattnet.”

Ja, hemfridszonen kommer att utökas jämfört med beslutet 2011 om Larsson får som han önskar, men hans plan är att den fria passagen för allmänheten ska finnas kvar. 

Byggnadsförvaltningen har en annan syn på hemfridszon och proportionalitet än den som Mark- och miljöverdomstolen (MÖD) har gett uttryck för i sina prejudicerande domar, t ex i dom M 1850-15:

“På denna plats bidrar den befintliga byggnadens utformning, med stora fönster mot vattnet som upptar nästan hela fasaden mot stranden, till att byggnaden får anses ha en inte obetydlig hemfridszon i denna riktning, likaså åt de två håll som gavlarna vetter mot.”

Mark- och miljööverdomstolen har i denna och flera andra avgöranden betonat att hemfridszonen ska bedömas utifrån de faktiska förhållandena på platsen – inte enbart utifrån en teoretisk linje på en karta. 

I detta ärende verkar förvaltningen inte ha tagit intryck av den praxis som Mark- och miljööverdomstolen utvecklat. Förvaltningen bedömde vidare: 

“Vid en intresseavvägning mellan det enskilda intresset av att utöka garageytan och det allmänna intresset av att säkerställa den fria passagen till stranden bedöms det allmänna intresset väga tyngre.”

Proportionalitet, skrev MÖD i en prejudicerande dom (F 11186-17), är bland annat en prövning av om den fördel som det allmänna vinner av det aktuella ingreppet:

“står i rimlig proportion till den skada som ingreppet förorsakar den enskilde”

Byggnadsförvaltningen i Vänersborgs kommun tillämpar strandskydd mycket restriktivt. När förvaltningen anser att det finns den minsta osäkerhet rekommenderas avslag. Eller blir det avslag på grund av vilka personer som söker?

Några stenkast från “Politikerhyllan”, höjden kring Larssons bostadshus, finns Vänersborgs Segelsällskap (VSS). Där har byggnadsförvaltningen, och Länsstyrelsen, tyckt att det var helt ok att sätta staket långt utanför tomtplatsavgränsningen. VSS uppförde också en byggnad alldeles vid vattnet som omöjliggjorde för allmänheten att fritt passera längs stranden. VSS ska dock inte beskyllas för att ha gjort något fel, det är byggnadsförvaltningen, och Länsstyrelsen, som behandlar kommunmedlemmar olika. Byggnadsförvaltningen gör alltså helt olika bedömningar i strandskyddsärenden på Sikhall…

Garagets storlek skulle alltså utvidga hemfridszonen till mark som i dag var allemansrättsligt tillgänglig bedömde byggnadsförvaltningen. Denna mark utgjorde också en del av den fria passage som skulle finnas mellan fastigheterna Sikhall 1:6 och Gestads-Berg 1:79 och som leder ner till vattnet.

Det är alltså ingen som använder trädridån som passage ner till stranden. Den är stundtals svårgenomtränglig. Den fria passagen vid fastighetsgränsen går i praktiken över tomten på Larssons grannfastighet Gestads-Berg 1:79. (Se foto, pilen visar gränspinnen mellan fastigheterna.) Bostadshuset på denna fastighet, förutom att det redan ligger nära fastighetsgränsen, har också fått bygglov för att bygga ut mot Sikhall 1:6. Stugföreningen Bratten har även vad jag förstår påtalat för kommunen att det inte finns någon passage här, och att man inte heller vill ha någon på detta ställe. Det är inte för Larssons skull utan av ovanstående skäl plus att det finns andra ställen i området, som för övrigt är detaljplanerat, att ta sig ner till stranden.

Det är lite svårt att förstå hur byggnadsförvaltningen tänker när den skriver att hemfridszonen kan komma att utvidgas till mark som i dag är allemansrättsligt tillgänglig när passagen går längs fastighetsgränsen.

Byggnadsförvaltningen rekommenderade alltså avslag på denna ansökan om strandskyddsdispens. Politikerna i byggnadsnämnden gjorde emellertid en helt annan bedömning. Det handlar nästa blogginlägg om.

Fortsättning i blogginlägget ”Nämnden: Ja till dispens på Sikhall (2)”.

===

Blogginlägg i detta ämne:

Kategorier:Byggnadsnämnden, Magnus Larsson, Sikhall, strandskydd

Historien om det svarta taket i Vargön är slut

22 maj, 2026 Lämna en kommentar

Historien om det svarta taket i Vargön har pågått ett antal år. Nu har historien fått ett positivt avslut. Tyvärr är det dock svårt att känna någon glädje på Snickaregårdsvägen…

Historien börjar år 2002. Då flyttar familjen Thorenius till Snickaregårdsvägen i Vargön. Huset tillhörde ett grupphusområde som byggdes på 1960-talet. Ursprungligen hade husen varit lika i fasadgestaltning, färger och takform.

När Thorenius flyttade in var inte området så enhetligt längre. Flera hus hade t ex målats om. Det fanns fasader i blått, gult, brunt, grönt och vitt. Och förändringarna fortsatte successivt. Flera hus bytte dessutom till svarta tak. Torenius bestämde sig för att byta tak år 2016. De valde svarta, blanka takpannor för att snön lättare skulle glida av. De skulle dessutom sätta upp svarta solpaneler.

Fyra år efter takbytet, den 11 december 2020, upprättade byggnadsförvaltningen ett tillsynsärende. Förvaltningen hade fått information om att Thorenius hade utfört en olovlig åtgärd. Och Vänersborgs byggnadsförvaltning är inte att leka med när den vädrar olovliga åtgärder från vanliga kommuninvånare…

Den 31 oktober 2023 slog byggnadsnämnden näven i bordet och fattade beslutet att Thorenius skulle:

“återställa takbeklädnaden på huvudbyggnadens sadeltak tillbaka till pannor i tegelröd kulör.”

Thorenius skulle tvingas att betala upp mot ett sexsiffrigt belopp för att plocka bort solpanelerna, ta bort det svarta taket, lägga ett nytt rött tak och sedan sätta upp solpanelerna igen.

Nu började en tid av kamp mot myndigheterna, eller ska man kalla det, myndigheternas kamp mot Thorenius. Det blev långa och besvärliga år. Det var inte vad Thorenius önskade.

Byggnadsnämndens beslut överklagades, men både Länsstyrelsen (8 april 2024) och Mark- och miljödomstolen (21 aug 2024) gick på byggnadsnämndens linje och avvisade överklagandena. Mark- och miljööverdomstolen gav inte heller prövningstillstånd.

Den 14 oktober 2024 uppmärksammade TTELA Thorenius situation och skrev en längre artikel. (Se TTELA “Björn och Teresa tvingas byta tak efter åtta år – har fel färg”.) Det var många läsare som upprördes av kommunens behandling av Thorenius. Jag var en av dem och fem dagar efter TTELA:s artikel skrev jag mitt första blogginlägg. Det följdes av flera. (Se ”Det svarta taket i Vargön (1)”.)

Thorenius ansökte senare på hösten 2024 om att få bygglov i efterhand på det svarta taket. Det var förgäves. Tisdagen den 21 januari 2025 avslog byggnadsnämnden ansökan:

“Byggnadsnämnden ger inte bygglov.”

Men denna gång var byggnadsnämnden inte enig. Voteringen slutade 4-4. Ordförande Benny Jonassons (S) röst avgjorde. Det visade sig dock att en ledamot hade avstått från att rösta. Och när det gäller “myndighetsutövning mot enskild” måste alla ledamöter rösta.

Beslutet överklagades och Länsstyrelsen bestämde att byggnadsnämndens beslut fick göras om, och rätt denna gång.

Nu var historien om det svarta taket på många kommuninvånares läppar. Det var inga snälla ord som sades om byggnadsnämnden och dess förvaltning. Historien berättades till och med i grannkommunerna, som ett varnande och avskräckande exempel. 

Den 7 april 2026 behandlades ärendet om det svarta taket återigen. Denna dag var tydligen politikerna i byggnadsnämnden på ett alldeles strålande humör. De struntade helt i byggnadsförvaltningens förslag till beslut som återigen innebar ett avslag av det sökta bygglovet. Det blev inte ens någon votering om taket. Nämnden ställde sig enhälligt bakom att i efterhand bevilja bygglov för det svarta taket. Däremot var nämnden oenig om kostnaden för bygglovet, 5.621 kr. Pontus Gläntegård (V) yrkade att bygglovsavgiften skulle sättas ner till 0 kr. I yrkandet instämde Torbjörn Moqvist (SD). Det gjorde ingen annan…

Kommunens beslut kan överklagas. Det kan ske upp till 3 veckor efter att protokollet är justerat och offentliggjort. Torsdagen den 14 maj gick överklagandetiden ut och på fredagen hade fortfarande ingen överklagan kommit till kommunen.

Det betyder att byggnadsnämndens beslut att ge bygglov i efterhand har vunnit laga kraft. Det svarta taket på Thorenius hus får vara kvar. 

Det tragiska i historien och som gör att ingen kan känna någon större glädje på Snickaregårdsvägen är att maken och fadern Björn Thorenius avled den 13 maj, dagen före överklagandetiden gick ut.

Vila i frid Björn Thorenius.

==

Se tidigare blogginlägg:

Kategorier:bygglov, Byggnadsnämnden, ttela, Vargön

Träd i kommunen – Dalbobergen, Blåsut och Sikhall

14 maj, 2026 1 kommentar

Det är inte bara sammanträden, och inläsning inför dessa, som vi fritidspolitiker får ägna oss åt. Nästa vecka är det t ex sammanträden med barn- och utbildningsnämnden och kommunfullmäktige. Nä, det är också kontakter och möten med kommuninvånare.

Dalbobergen

Idag, trots att det är helgdag, var det ett möte med en engagerad invånare om Dalbobergen. Kommuninvånaren har reagerat på att den ”Fördjupade översiktsplanen för Vänersborg och Vargön” (FÖP) har markerat två områden på Dalbobergen som utvecklingsområden för nya bostäder. (Se karta, områdena U22 och U23.) Ja, egentligen också den del av området U21 som ligger öster om vägen till Ursand (fram till den gamla riksvägen).

Kommunfullmäktige beslutade den 15 februari 2023 att dessa områden alltså ska kunna bebyggas. Bakom beslutet stod S+C+KD+M+L+SD och Miljöpartiet(!). Beslutet fattades trots att Länsstyrelsen:

“bedömer att de ingrepp som åtgärderna medför har en stor påverkan på riksintresse för friluftsliv … och att påtaglig skada inte kan uteslutas.”

Vänsterpartiet höll i detta fall med Länsstyrelsen. Det gjorde också Naturskyddsföreningen och några av kommunens nämnder, t ex miljö- och hälsoskyddsnämnden. Men inte bara det, i utredningsdelen av FÖP:en står det:

“Med närheten till Vänersborgs centrum och vandringsleden längs Vänerkusten är Dalbobergen ett av kommunens viktigaste rekreationsområden. … Närmast Vänerkusten är skogen avsatt som naturreservat. … Dalbostigen, en av kommunens mest populära vandringsvägar, löper längs strandkanten via Bastungen hela vägen till Grönvik och Ursand. Strax norr om brofästet, ovanför Skogshyddan, finns ett fågeltorn på ett berg med gles tallskog. Vänersborgsviken har ett unikt läge med stora koncentrationer av flyttande fåglar som passerar höst och vår. Väster om höjden utmed en ravin rinner Djupedalsbäcken mot Vänern. Ravinen har stora naturvärden med rik vegetation.”

Vänsterpartiet yrkade vid beslutet i fullmäktige att:

“U 22 och U 23 stryks från fördjupad översiktsplan eftersom bostadsutveckling i dessa områden skulle innebära alltför stor påverkan på kultur, natur- och friluftsliv.”

Det var bara Medborgarpartiet som stödde förslaget från Vänsterpartiet. Samtliga vänsterpartister reserverade sig mot fullmäktiges beslut. Men det blir att ta strid och bilda opinion den dag då detaljplaner ska upprättas för att genomföra exploateringen…

Den fördjupade översiktsplanen är nämligen inte något juridiskt bindande dokument för den framtida användningen av mark och vatten i Vänersborg och Vargön. Det är mer av en vägledning. När det t ex ska byggas bostäder i ett “nytt” område krävs det detaljplaner, strandskyddsdispenser mm. Å andra sidan, varför skulle just dessa områden pekas ut som utvecklingsområden för nya bostäder…?

Blåsut Höjd

I ett område inte långt därifrån, vid Rostvägen på Blåsut, finns det en detaljplan. (Området har av den blivande exploatören “döpts” till “Blåsut Höjd”.) Det är ett av de få skogs- och bergsområden som finns kvar i gamla Blåsut, efter att skogsområdet vid Kindblomsvägen inte långt därifrån, nu är bebyggt.

Detaljplanen för området vid Rostvägen, fastigheten Blåsut 2:18, upprättades 1933. Det var andra tider då. Det troliga syftet med den gamla detaljplanen, som bland annat grannarna tolkar den, var att skapa ett villaområde med lummig karaktär, precis som området i övrigt. Det var även den bild några av grannarna fick från byggnadsförvaltningen i Vänersborg när de köpte sina fastigheter, 2 kanske 3 hus skulle kunna byggas i området. Det är faktiskt bara två mindre byggnader som har ritats in på plankartan från 1933 – för snart 100 år sedan… 

En exploatör ansökte om bygglov på ”Blåsut Höjd”. (Se “Oj, är det skog kvar i Blåsut?”.) Byggnadsnämnden beviljade bygglovet på skogs- och bergsområdet och Länsstyrelsen godkände bygglovet efter grannarnas överklagan. Både Länsstyrelsen och byggnadsnämnden ansåg att detaljplanen från 1933 gäller som modern detaljplan. De två myndigheterna menade att planen tillät fem fristående flerbostadshus med totalt 24 lägenheter, eftersom detaljplanen inte begränsade antalet bostadshus på fastigheten.

Det kan nog de flesta tycka vara en mycket tveksam och alltför generös tolkning. Detaljplanen från 1933 borde (måste) tolkas utifrån den lagstiftning som gällde då. 

Den 16 september 2025 avslog Länsstyrelsen grannarnas överklagan av det bygglov som byggnadsnämnden beviljade. (Se “Länsstyrelsen avslår överklagandet på Rostvägen”.) Grannarna överklagade Länsstyrelsens beslut till Mark- och miljödomstolen.

Drygt ett halvår senare väntar de klagande grannarna fortfarande på svar från Mark- och miljödomstolen. De har inte hört något. Exploatören vågar naturligtvis inte börja sätta sina byggnadsplaner i verket. Det skulle kunna bli dyrbart om bygget startade och domstolen dömde till de grannarnas fördel…

Exploatören har inte hört av sig till grannarna, men det sägs att exploatören måste ha kunder till 18 av de 24 lägenheterna innan det blir ekonomi i bygget. Hittills är det (Hemnet) endast 3 lägenheter som är reserverade, vilket antagligen inte är detsamma som att de är köpta.

Vi får vänta och se hur Mark- och miljödomstolen dömer.

Sikhall

I Sikhall är förhållandena omvända. En exploatör söker strandskyddsdispens för att uppföra en servicebyggnad vid Sikhalls magasin. Tanken är att det ska byggas kök och toaletter för att kunna nyttja magasinet till tillställningar av olika slag som fester, bröllop och utflyktsmål för turister och andra.

Byggnadsnämnden gav exploatören strandskydd, men fyllt av villkor som ska uppfyllas. Två av villkoren löd:

  • “Placering av servicebyggnaden ska ta hänsyn till befintliga träd. Det innebär att placering behöver anpassas så att markarbeten inte utförs inom en radie på 15 x trädens stamdiameter ifrån träden.”
  • “Belysning behöver anpassas så att inte belysning av träd och vegetation sker.”

I Blåsut och Dalbobergen är inte träd viktiga, i Sikhall måste några enstaka träd bevaras, och inte belysas – trots att hela Sikhallsområdet är fullt av skog.

Fast det är klart, i Sikhall heter exploatören Magnus Larsson. För övrigt kommer med 99% sannolikhet Länsstyrelsen att överpröva byggnadsnämndens strandskyddsdispens, som de ska göra med de andra dispenserna som Magnus Larsson har beviljats. (Se “Länsstyrelsen stoppar utvecklingen i Sikhall”.)

Kategorier:Översiktsplan, Byggnadsnämnden, Dalbobergen, Länsstyrelsen, Rostvägen Blåsut, Sikhall, Sikhalls Magasin