Arkiv

Archive for the ‘Magnus Larsson’ Category

Vänersborgs Segelsällskap och Sikhall (10)

4 september, 2022 3 kommentarer

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen ”Vänersborgs Segelsällskap och Sikhall (9)”.

Nu har vi egentligen kommit fram till nutid. Det sista dokumentet som jag har fått från kommunen i denna historia kommer nämligen från den 8 januari 2018. Det är det sista året på den förra mandatperioden, 2015-2018.

Under denna tid diskuterades den kommande detaljplanen för Sikhall och de fastighetsrättsliga lösningar som var en förutsättning för planen. (Detaljplanen är fortfarande inte klar, 5 år senare… Den “diskuteras” fortfarande.) Och dokumentet från Segelsällskapet den 8 januari handlade just om detaljplanen. Därför tycker jag att det blir en logisk avslutning på denna bloggserie. De mer “dagsaktuella” diskussionerna och låsningarna tänkte jag beskriva i senare bloggar.

Rubriken på Segelsällskapets skrivelse till kommunen, mer specifikt till byggnadsnämnden, var “Samrådsyttrande detaljplan för Sikhallsviken”. VSS yttrade sig helt enkelt på det förslag på detaljplan som då förelåg. (Mer om detaljplanen kan du läsa i bloggserien “DP Sikhall (1): Ny detaljplan”.)

Vänersborgs Segelsällskap vill ha en utveckling av hamnområdet i Sikhall. Det har klubben gemensamt med i varje fall Magnus Larsson. Segelsällskapet upprepar att skyddande vågbrytare är en förutsättning för småbåtshamnen. Klubben skrev också att det var:

“i enlighet med motiven för kommunens förköp av hamnområdet viktigt att säkerställa allmän brygga för tillfällig tilläggning (turbåtar med mera) samt allmänt fritt nyttjande av den befintliga sjösättningsrampen innanför stenpiren.”

Bryggan och rampen bör därför bli “allmän plats” i planen menade Segelsällskapet. “Allmän plats” definieras på Boverkets hemsida (se “Användning av allmän plats”) på följande sätt:

“Med allmän plats menas ett område som är avsett för ett gemensamt behov. När kommunen är huvudman för en allmän plats ska användning alltid anges…”

Jag vet inte hur klubben tänker. Tror de att kommunen ska förbjuda användning av dessa anordningar, brygga och ramp? Eller att Magnus Larsson ska göra det om han mot förmodan får överta marken? Antagligen har inte kommunen något emot att det blir som VSS föreslår. Inte Magnus Larsson heller. Han har redan för 17 år sedan påtalat lösningar som skulle säkerställa allmänhetens tillträde, typ servitut och nyttjanderättsavtal utöver strandskyddet.

Sedan blir Segelsällskapets önskningar allt vidlyftigare. Visst, önska kan väl alla, men tror VSS verkligen att kommunen ska gå med på följande?

Segelsällskapet vill att byggrätten inom VSS fastighet, Sikhall 1:22, ska utökas till 500 kvadratmeter:

“för att möjliggöra framtida utveckling av föreningens verksamhet”

Men det stoppar inte där. Segelsällskapet önskar vidare:

“ett utökat vattenområde inom segelsällskapets fastighet (en linje från fastighetens norra hörn via dess nordöstra hörn ut till gräns mot öppet vatten) för att möjliggöra nödvändig underhållsmuddring norr om befintlig brygga inom den egna fastigheten och även en förlängning av den södra gränslinjen fram till gräns mot öppet vatten för att säkerställa anslutning till det öppna vattenområdet öster om hamnområdet med möjlighet till framtida förlängning av bryggan. Detta blir ett allt mer påtagligt behov vid återkommande lågt vattenstånd och allt större djupgående hos gästande båtar.”

Det blir lättare att förstå med en karta. VSS skickade med denna i skrivelsen (se karta vänster).

Segelsällskapet önskar alltså att klubbens vattenområde ska öka med de mörkblå områdena. Segelsällskapet är kanske trötta på att kommunen aldrig får ”tummen ur” och göra någonting vettigt i Sikhall. Det ska också noteras att de områden som VSS vill ha på kommunens fastighet, tidigare har tillhört Magnus Larsson (2005-2007).

Det är ett förslag till fastighetsrättslig lösning som heter duga. Jag har emellertid svårt att se detta som ett förslag för att ta tillvara allmänhetens och det rörliga friluftslivets intressen… Det skulle snarast gynna Segelsällskapets egen verksamhet. Förslaget lades för övrigt samtidigt som kommunen och Magnus Larsson förhandlade om fastighetsrättsliga lösningar, och där kommunen faktiskt inte visade någon större vilja, om någon, att komma överens. Men det är det inte säkert att VSS kände till.

En framtida förlängning av bryggan och vågbrytaren, som VSS också önskar, riskerar att påverka Magnus Larssons fastighet och vattnet längre in i viken mycket negativt. Nordiska Flytbryggor AB har t ex skrivit att livet i den inre hamnen skulle bli helt annorlunda och VSS självt har vid ett tillfälle påpekat att det skulle slammas igen. Och där, i den inre hamnen, ville, och vill, Larsson skapa fler båtplatser. (Se “Vänersborgs Segelsällskap och Sikhall (6)”.) Det tar inte VSS någon hänsyn till i sitt förslag…

För att det ska bli ännu tydligare så kan ovanstående karta jämföras med denna, som visar de gällande fastighetsgränserna. Det kan noteras att Segelsällskapets fastighet är i sammanhanget ganska liten.

Segelsällskapet hade fler synpunkter och önskningar för den kommande detaljplanen:

“Utökning av fastigheten och kvartersmarken mot parkeringen i enlighet med tidigare framställan för att inom fastigheten tillgodose det behov av parkering som idag är säkerställt genom befintligt servitut.”

Förslaget syns på kartan ovan och är markerad med en ljusblå färg. Det är också kommunens mark och tidigare Magnus Larssons. Återigen en fastighetsrättslig lösning som alltså skulle utöka Sikhall 1:22.

VSS talade om servitut. Lantmäteriet förklarar på sin hemsida:

“Servitut är en rätt för en fastighet att använda en annan fastighets väg eller brunn med mera. … Ett servitut är knutet till en viss fastighet, inte till en viss person. Servitutet gäller alltså oavsett vem som äger fastigheten. Ett servitut gäller i regel tills vidare och har inget slutdatum.”

Det torde med andra ord vara helt meningslöst att utöka fastighetsgränsen enbart beroende på parkeringen. Varför skulle inte dessa kvadratmeter kunna bli ”allmän plats”?

Men det står också ”kvartersmarken”… Det var mycket lurigt av Segelsällskapet, även om jag inte riktigt förstår vilka klubben tänkte lura.

Kvartersmarken kan inte utökas eftersom det inte finns någon detaljplan i området och därför inte heller någon kvartersmark. Det är dags för ytterligare en definition. Boverkets hemsida står det:

“Med kvartersmark avses all mark inom ett planområde som inte ska utgöra allmän plats eller vattenområde. I en detaljplan ska det alltid framgå vilken användning som är tillåten inom kvartersmark. Användning av kvartersmark kan till exempel vara bostäder, detaljhandel eller industri.”

Kvartersmarken kan alltså inte “utökas” eftersom det inte finns någon kvartersmark.

Hur som helst, Segelsällskapet vill att hela fastigheten i framtiden ska bli kvartersmark. Det skulle i så fall innebära att det också blir ok att stänga ute allmänheten. Eller rättare sagt, det hade blivit lagligt att privatisera hela Sikhall 1:22 och stänga ute allmänheten med staket, bommar mm – som VSS ändå hade gjort i alla år… (Se kommentaren från Johansson, en kommentar som även bekräftas av flera andra.)

Det kan väl nämnas att det finns flera servitut i området. Magnus Larssons fastighet har servitut på att använda kommunens brygga norr om Segelsällskapets fastighet och stenpiren söder om VSS fastighet. Stenpiren ligger också på kommunens fastighet.

Det sista önskemålet från Segelsällskapet är:

“Justering av föreslagen vägdragning så att den dels medger parkering mot naturområdet väster om vägen (dvs parkering möjlig på båda sidor av vägen), dels avgrenad fram till Segelsällskapets fastighet för att säkerställa fastighetens anslutning till allmän väg. Det senare skulle tillsammans med utökning av fastigheten enligt föregående punkt då kunna ersätta befintligt servitut som utformats utifrån att tillgodose både tillfart och utrymme för parkering på den angränsande fastigheten.”

Återigen ett förslag som skulle gynna Segelsällskapet… Skulle det gynna allmänheten?

Vad jag förstår så har kommunen inte svarat på Segelsällskapets idéer och önskemål, i varje fall har inte jag fått något sådant dokument. Antagligen ligger förslaget helt enkelt i “högen av frågor” som ska diskuteras och komma överens om. Och i de diskussionerna så tror jag inte att Segelsällskapets synpunkter väger särskilt tungt. Kommunens respektive Magnus Larssons åsikter är definitivt tyngre.

Segelsällskapet är onekligen en förening med stort självförtroende. VSS framför väldigt många avancerade och långtgående förslag som skulle ändra fastighetsgränser och ägoförhållanden. Det är svårt att se att Segelsällskapet talar i några andras intresse, t ex allmänhetens, än sina egna. Det handlar hela tiden om fördelar för klubben. Och det är klart, det är väl ordförandes och styrelsens uppgift – att ta tillvara sina medlemmars intressen. Men jag kan inte hjälpa att förslagen känns lite väl långtgående samtidigt som de sannolikt också inkräktar på kommunens, dvs alla kommuninvånares, och definitivt på Magnus Larssons, intressen. Å andra sidan är det kommunen som bestämmer gentemot VSS, och den kan ju säga nej. Vi får så småningom se hur kommunen tänker… Det ska bli intressant.

Med detta yttrande från Segelsällskapet tänkte jag avsluta denna bloggserie. Diskussioner kring detaljplanen har fortsatt och fortsätter fortfarande. Parterna har inte blivit överens. Därför har inte heller något hänt i Sikhall. Utvecklingen har helt stannat av. Den utveckling som har skett i Sikhall under 2010-talet har Magnus Larsson stått för, t ex har en del bostäder, parkeringar och grillplatser byggts samt parker anlagts, men de allra senaste åren har, som jag nämnt tidigare, Larsson inte längre fått några förhandsbesked på nya hus. Det betyder att Larsson har hindrats i sina planer.

Medlemmar i Segelsällskapet har inte varit glada för den här bloggserien, men även den bästa av föreningar kan kan ibland gå över gränser och använda ovidkommande argument i sin iver att gynna sin förening och sina medlemmar. Det har t ex gjort att Segelsällskapet har blivit anmälda till byggnadsförvaltningen för att ha brutit mot reglerna för strandskyddsdispensen och tomtplatsavgränsningen.

Kommunen har fortfarande, efter 1,5 år, inte börjat handlägga ärendet. Byggnadsförvaltningen har inte ens varit ute i Sikhall och gjort någon tillsyn. Och om sanningen ska fram, kommunen har sett hur Segelsällskapet har brutit mot strandskyddsreglerna i åtminstone 15 år. Byggnadsförvaltningen har uppmärksammats på staket och grindar runt Sikhall 1:22, men helt enkelt valt att blunda… 

Torbjörn Moqvist (SD) ställde en interpellation om detta på kommunfullmäktige den 22 juni 2022. (Se “Sikhall, VSS, Magnus och oljehamnen”.) Moqvists mening var sannolikt att skynda på ärendet, men inget har fortfarande skett. Byggnadsförvaltningen har fortfarande inte vaknat, eller är det kanske så att alla tjänstepersoner har fullt sjå att inspektera Bengt Davidssons fastighet på Juta…?

Det finns många positiva krafter som vill utveckla Sikhall. Men kommunen har under alla år lagt hinder i vägen, och gör fortfarande så. Jag hoppas emellertid att politiker i den styrande minoriteten ändrar uppfattning till Magnus Larsson och de andra fastighetsägarna i Sikhall – och istället för att stjälpa, hjälper till att utveckla Sikhallsområdet. Det torde finnas lösningar som blir bra för både Sikhallsborna, andra dalslänningar, turister, kommunen och Magnus Larsson – och även Segelsällskapet…

Detta var historien om Vänersborgs Segelsällskaps roll i historien om Sikhall. Jag återkommer, som tidigare nämnts, till den senaste tidens förvecklingar vid ett senare tillfälle.

===

Bloggar i denna serie:

Vänersborgs Segelsällskap och Sikhall (6)

28 augusti, 2022 3 kommentarer

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen ”Vänersborgs Segelsällskap och Sikhall (5)”.

Skanska fick uppdraget att bygga “sjösättningsramp, toalett mm” i Sikhalls småbåtshamn. Företaget utförde arbetet, och det blev bra.

I stort sett…

I Skanskas uppdrag ingick även att iordningställa den befintliga stenpiren. Och här kan det ha blivit lite fel. Det finns dock inga dokument kring detta utan uppgifterna kommer från Magnus Larsson. Och han borde veta. Dessutom är uppgifterna lätta att kontrollera, åtminstone för tjänstepersonerna i kommunen.

I Segelsällskapets skrivelse från den 22 april 2008 hade klubben önskat att kommunen förlängde stenpiren väsentligt och på detta sätt skapade:

förutsättningar för ett antal fasta båtplatser för uthyrning.”

Skanska rev trädäcket som avslutade piren. Sedan renoverades stenpiren genom att en ny “betongkaka” göts. På “betongkakan” placerades ett nytt trädäck. Problemet var att Skanska, enligt Magnus Larsson, pålade ner stolpar innehållande kreosot runt omkring stenpirens yttre del. Dessutom anpassade Skanska längderna på stolparna genom att kapa av dem med motorsåg i vattnet. Det flöt träflisor med kreosot på vattenytan…

I Länsstyrelsens strandskyddsdispens (6 november 2008) var ett av villkoren:.

  • “Kemikalieinspektionens föreskrifter gällande impregnerat trä för byggande i vatten ska följas.

När jag idag läser på Kemikalieinspektionens hemsida står det följande (se “Träskydd med kreosot”):

“Kreosot är klassificerat som cancerframkallande och innehåller flera ämnen som har hälsofarliga egenskaper.”

Det är sannolikt, om Magnus Larsson har rätt, att Skanska inte följde Kemikalieinspektionens föreskrifter och det tycks inte heller som om kommunen har gjort något åt stolparna. Det är samma stolpar som finns i vattnet än idag… Det vore lätt för Miljö och Hälsa att kontrollera om stolparna är impregnerade med kreosot. Och om de fortfarande läcker ut gift i vattnet… 

Men inte nog med det. Skanska göt också in en infästning, en kedja i “betongkakan”. (Ändarna på kedjan sticker ut ur betongen än idag, om någon på kommunen vill kontrollera Magnus Larssons uppgifter. Den röda pilen på bilden visar ”betongkakan”.) Där tänkte kommunen fästa den flytbrygga som Vänersborgs Segelsällskap önskade.

Redan den 22 april 2008 hade Segelsällskapet önskat att kommunen satte ut vågdämpande pontoner i anslutning till stenpiren. Den 13 november kom Vänersborgs Segelsällskap med nya önskemål eller kanske snarare kompletteringar. VSS ansökte hos Länsstyrelsen om att få muddra:

“i anslutning till befintlig brygga på fastigheten Sikhall 1:22 för att återställa vattendjupet vid tilläggningsplatserna.”

Det var inte mycket att orda om. Men Segelsällskapet ansökte också om:

“Tillstånd att lägga ut en vinklad pontonbrygga på kommunens vattenområde i förlängningen av befintlig stenpir. Bryggans dimensioner och placering framgår av bifogad ritning.”

Och det är inte utan att man blir ganska konfunderad. Och det är snällt sagt… Hur kan Vänersborgs Segelsällskap ansöka om tillstånd för en pontonbrygga på kommunens fastighet, på kommunens vattenområde? Är det inte kommunen som ska göra det? Segelsällskapet hade ju ingen som helst rådighet över vattenområdet.

Det kanske är något jag inte förstår, men det torde hur som helst vara klart att, går det att göra som Segelsällskapet gjorde, så har klubben åtminstone pratat med någon på kommunen, politiker eller tjänsteperson. Det kan man vara säker på, eftersom Skanska faktiskt göt in en kedja i stenpiren på kommunens fastighet – till Segelsällskapets kommande flytbrygga…

I Segelsällskapets skrivelse till Länsstyrelsen skickade klubben med ett prospekt från Nordiska Flytbryggor AB. Det verkade vara bestämt att Nordiska Flytbryggor AB skulle få uppgiften att sälja den tänkta flytbryggan.

I prospektet skrev Nordiska Flytbryggor AB den 6 oktober 2008:

“Livet i den inre hamnen kommer garanterat att bli helt annorlunda.”

“I den inre hamnen”? Det är viken “längre in”, dvs norr om stenpiren och VSS klubbhus, mot badstranden. Med andra ord, Magnus Larssons fastighet, och vatten. Där skulle livet “bli helt annorlunda”…

Den minnesgode kommer kanske ihåg att VSS i en skrivelse till kommunen den 22 april skrev om igenslamningen på Magnus Larssons vatten om det anlades en flytbrygga vid stenpiren. Och nu varningen från Nordiska Flytbryggor AB…

Det struntade Länsstyrelsen i… Och det hade ju också Segelsällskapet gjort i och med att klubben lämnade in sin ansökan…

Länsstyrelsen beviljade den 2 december 2008 strandskyddsdispens till Vänersborgs Segelsällskap. Det gjorde Länsstyrelsen utan några som helst betänkligheter.

“Länsstyrelsen bedömer att bryggan är förenlig med kraven på en från allmän synpunkt lämplig hushållning med mark- och vattenresurserna. Arbeten i vatten kräver normalt tillstånd enligt miljöbalkens bestämmelser om vattenverksamhet. Länsstyrelsen bedömer … att tillstånd hos miljö domstolen inte behöver sökas samt att de planerade åtgärderna kan genomföras utan nämnvärda skador på vattenmiljön.”

Länsstyrelsen menade också att livsvillkoren för djur- och växtlivet inte skulle påverkas av bryggan. Det togs en del prover och gjordes en utredning angående muddringen. Men hur en flytbrygga på upp mot 60 meter skulle påverka djur- och växtlivet ”längre in i viken”, på Magnus Larssons vatten – det brydde sig Länsstyrelsen inte om att utreda…

Det här var Länsstyrelsens motivering. En stor del av beslutet handlade alltså om muddringen, och det var det som sagt inte mycket att säga om.

Vänersborg Segelsällskap fick alltså strandskyddsdispens utan att ha någon rådighet över vattenområdet. Området fanns ju på kommunens fastighet.

Det var inte heller någon som kontaktade Magnus Larsson som ägde mark och vatten på båda sidor om den tänkta flytbryggan. 10.000 kvadratmeter av hans fastighet och vatten norr om den eventuella flytbryggan (“längre in i viken”) skulle påverkas negativt – och Länsstyrelsen brydde sig inte. Ingen på Länsstyrelsen pratade ens med eller informerade Larsson.

Dessutom krävdes det enligt uppgift en vattendom om en åtgärd av detta slag (flytbryggan) påverkade 3.500 kvadratmeter. I Sikhall behövdes enligt Länsstyrelsen ingen vattendom… (Trots att det var fråga om en betydligt större vattenyta som påverkades.)

Och inte kunde kommunen förköpa/expropriera mark och vatten av Magnus Larsson som kommunen sedan delade ut till Segelsällskapet. Det torde inte ha varit varken helt lagligt eller särskilt moraliskt. Dessutom hyrde Magnus Larsson ut båtplatser i småbåtshamnen i Sikhall. Om kommunen nu tänkte göra detsamma är frågan om inte det skulle vara olagligt också. Det finns lagar och regler kring kommunal näringsverksamhet, som konkurrerar med privata näringsidkare…

Men det skandalösa beslutet från Länsstyrelsen var ännu värre. Länsstyrelsens beslut hade följande lydelse:

“Länsstyrelsen ger dispens från strandskyddsbestämmelserna för … ny brygga på fastigheten Sikhall 1:22.”

Sikhall 1:22!! Sikhall 1:22??

Sikhall 1:22 var Segelsällskapets fastighet. Men flytbryggan skulle läggas ut på kommunens fastighet, på Sikhall 1:4! Länsstyrelsen hade totalt blandat ihop fastigheterna. Länsstyrelsen hade tydligen ingen koll på någonting. Pinsamt.

Skandalen var alltså ännu större än man kunde ana. Men fortfarande visste Magnus Larsson ingenting. Han berättar:

“En dag kom Nordiska Flytbryggor till småbåtshamnen i Sikhall med en tung kedja i släpkärran. Kedjan vägde flera hundra kilo. Jag råkade vara där, så jag hjälpte till. Jag frågade vad kedjan skulle användas till. Jag fick svaret att kedjan skulle vara till infästningen av Segelsällskapets nya flytbrygga…”

På Magnus Larsson exproprierade mark…

Magnus Larsson berättar att efter mötet med släpkärran från Nordiska Flytbryggor ringde han varenda person han kunde komma på, på både kommunen och på Länsstyrelsen. Han pratade till och med med landshövdingen. Larsson tänkte definitivt stämma både kommun och Länsstyrelse. Så här fick det inte gå till.

Magnus Larsson behövde inte stämma någon. Det fanns tydligen folk någonstans, som efter Larssons alla telefonsamtal, insåg att Länsstyrelsens beslut var både skandalöst och olagligt. Så det blev aldrig någon flytbrygga, och det finns inte heller några handlingar som förklarar varför “projektet” lades ner. Det enda som finns kvar är en kedja ingjuten i betongen… 

Kommunens del i den här affären var skandalös. Bristen på handlingar får mig att tro att det mesta i denna affär sköttes av kommunens tjänstepersoner, eventuellt i samarbete med vissa initierade politiker – i tysthet, mellan skål och vägg, utan protokoll och utan formella beslut.

Kommunen var alltså beredd att gynna en kommuninvånare, Vänersborgs Segelsällskap, på en annan kommuninvånares bekostnad, Magnus Larsson. Det hade, liksom andra aspekter i skandalen, varit olagligt. Vad jag vet så har ingen någonsin t ex bett Larsson om ursäkt. (Istället fortsatte och fortsätter förföljelsen av Larsson.) 

Och Länsstyrelsen? Vad vet jag? Kanske kan en förklaring vara att ledande personer i Segelsällskapet arbetade på Länsstyrelsen…

Skandalen var ett faktum. Och fortfarande bråkar alltså kommunen med Magnus Larsson och sätter käppar i hjulen på allt som han vill företa sig…

Nu måste jag ta några djupa andetag…

Fortsättning följer i bloggen ”Vänersborgs Segelsällskap och Sikhall (7)”.

==

Bloggar i denna serie:

Sikhalls magasin 4: Framtiden

24 juli, 2022 5 kommentarer

Anm. Den här bloggen är en fortsättning på bloggen “Sikhalls magasin 3: Magnus”.

Sikhalls Magasin, detta fantastiska kultur- och byggnadsminne, håller på grund av misskötsel på att förfalla.

Stiftelsen underhöll byggnaden till en början, men ju längre tidens tand fick verka desto mer omfattande blev slitage och skador. Och ju längre man sköt upp nödvändigt underhåll och nödvändiga renoveringar desto dyrare skulle magasinet bli att reparera och återställa.

Stiftelsen Sikhalls Magasin har inte haft de ekonomiska muskler som krävs för att sköta och underhålla magasinet. Ideella krafter har gjort så gott de har kunnat. Så har t ex gräs runt byggnaden klippts regelbundet. Och verksamhet har också pågått så länge som det var möjligt. Det hölls bröllop fram till 2017-2018, men det läckte in vatten och gästerna fick varnas för än det ena och än det andra. Det blev ohållbart att använda magasinet. Nu är det inte ens tillåtet att gå in i byggnaden längre. …

Jag har ingen kunskap om hur styrelsen för Stiftelsen har resonerat de senaste åren kring underhåll och renoveringar och hur diskussionerna med kommunen som ägare har sett ut. Jag antar att styrelsemedlemmarna hjälplöst och med ledsna ögon har sett hur magasinet har förfallit.

Min gissning är att kommunen inte har lagt två strån i kors för att hjälpa Stiftelsen, men det har jag inte fått bekräftat. Kommunen anser ju inte ens att det är den som äger byggnaden… Och kommunen som förköpte, exproprierade, fastigheten för att den ville hindra magasinet att hamna i Magnus Larssons ägo… Kommunen kunde ju sköta den kulturhistoriskt intressanta byggnaden mycket bättre…

Jag undrar om Lars-Göran Ljunggren (S), Benny Augustsson (S), Bo Carlsson (C) och alla tjänstepersoner verkligen, på fullaste allvar, tror att magasinet hade sett ut på samma sätt om Magnus Larsson hade fått äga och sköta om det?

Nu är Sikhalls Magasin i det skick det är. Och styrelsen har insett att något måste göras – nu, innan det är för sent.

Den 5 juli hade styrelsen för Stiftelsen Sikhalls Magasin styrelsemöte. Jag citerar hela paragraf 5 i det undertecknade protokollet – med rubriken ”Magasinets framtid”:

“Jan G informerade om att magasinet är behov av en del reparationer och underhåll.
Vår tidigare ordförande Ingvar Håkansson kontaktade hösten 2021 regionmuseet för besiktning och bidrag till magasinet, tyvärr kom sjukdom i vägen och det blev inte av.
Ingen av stiftelsens föreningar är intresserade av att driva magasinet i framtiden utan önskar överlåta nyttjanderättsavtalet till Magnus Larsson.
Nu är det bestämt ett möte 24 augusti 2022 kl. 09.00 vid Sikhalls magasin med Lars Bergström regionmuseet och Länsstyrelsen är även kallade.
Magnus Larsson kommer att kallas till kl.10.00.
Jan G får i uppdrag att informera Benny Augustsson, Vänersborgs kommun om stiftelsens planer.”

Styrelsen för Stiftelsen Sikhalls Magasin vill alltså överlåta nyttjanderättsavtalet till Magnus Larsson. Och det har Stiftelsen enligt nyttjanderättsavtalets paragraf 5 full befogenhet till. Det är för övrigt samme Magnus Larsson som ägde magasinet från oktober 2005 till december 2007… Och som kommunfullmäktige tvingade honom att sälja till kommunen.

Styrelsens beslut är dock vad jag förstår ett slags inriktningsbeslut. Samtliga stiftare var i och för sig närvarande på styrelsemötet, men en av stiftarna, MHF, ville att dess styrelse skulle få yttra sig innan slutligt ställningstagande i Stiftelsen gjordes. Man kan nog anta att det mer är en formell sak, samma beslut lär fattas.

Jag tvivlar dock på att Magnus Larsson vill överta nyttjanderättsavtalet. Varför skulle Larsson lägga ner miljoner på en byggnad som Vänersborgs kommun äger? Det skulle i så fall vara om Magnus Larsson fick köpa fastigheten och byggnaden. Då kanske Larsson är beredd att satsa pengar. 

Ryktena säger att styrelsebeslutet inte mottogs särskilt positivt i kommunhuset. Av någon anledning. Men jag skulle inte bli förvånad om det var så. I den “nyligen” genomförda utredningen (16 mars 2022) med förslag till fastighetsrättsliga lösningar som är ett led i, och en förutsättning för, en detaljplan i Sikhall, så skriver utredaren (kan laddas ner här; se också ”Visar kommunen vilja i Sikhall?):

“Eventuellt oklart kring magasinets framtid om marken blir privat” 

Med tanke på hur kommunen stillatigande har tittat på och inte lyft ett finger, när magasinen har förfallit, så kan det väl knappast bli sämre med Larsson som ägare… Eller antyder formuleringen, som liksom hela utredningen andas misstro mot Magnus Larsson, att Magnus Larsson ska riva magasinet, ett byggnadsminne, om han får överta äganderätten?

Sedan kan man undra om det verkligen finns politiker och tjänstepersoner i kommunhuset som anser att Vänersborgs kommun eventuellt ska lägga tiotals miljoner på att renovera Sikhalls Magasin. När det finns en privat entreprenör som är villig att göra det. Allt kan i och för sig hända i kommunen, men att vara mot en försäljning av Sikhalls Magasin vore väl ändå att passera en gräns?

Eller vill kommunen sälja fastigheten till någon annan spekulant, t ex Bo Carlsson? I så fall tror jag inte att kommunen har “tänkt färdigt”. Kommunen har förköpt, exproprierat, fastigheten 2007 av Magnus Larsson. Motiven har varit att kommunen är bättre lämpad att förvalta byggnadsminnet och att det rörliga friluftslivet ska säkerställas liksom allmänhetens tillgänglighet till aktiviteter i området. Då kan knappast kommunen sälja till en tredje part, till någon annan privat spekulant. Eller överhuvudtaget till någon annan.

Det sägs att staten troligtvis skulle vara med och bekosta en renovering/ombyggnad av magasinet och eventuellt stå för 80-90% av kostnaderna. Jag vet inte om uppgiften är riktig, statsbidraget skulle i så fall gå till den som åtgärdar byggnaden, vem det än är. Dock är frågan till vilket skick staten är beredd att bekosta en återställning.

Magnus Larsson är villig att köpa tillbaka fastigheten. Den ingick i de visioner han hade för området vid fastighetsförvärven år 2005. Förutom att åtgärda byggnaden i sig har han tankar på att fixa VA, el, värme, ventilation osv. Han skulle också gärna se ett kök, ett ölbryggeri och/eller en festlokal i byggnaden.

Kanske skulle det kunna uppstå något av ett centrum kring hamnen i Sikhall precis som vid 1800-talets andra hälft…

Men först ska sannolikt kommunens jurister ta sig en djup titt på alla paragrafer och formaliteter kring lagar och avtal. Vi får se hur lång tid det tar… Och vad sedan kommunens politiker kommer fram till…

==

Anm. Bloggar i denna serie:

Sikhalls magasin 3: Magnus

21 juli, 2022 2 kommentarer

Anm. Den här bloggen är en fortsättning på bloggen “Sikhalls magasin 2: Stiftelsen”.

Den 17 oktober 2005 blev Magnus Larsson ägare till fastigheterna Sikhall 1:4, Sikhall 1:6 och Sikhall 1:23 (samt Sörbo 1:4). Han hade lagt ett högre bud än de andra spekulanterna, bland annat Vänersborgs kommunalråd Bo Carlsson (C). Bo Carlsson hade inte kunnat matcha Larssons bud.

På Sikhall 1:4 låg Sikhalls magasin. Det innebar att Magnus Larsson blev ägare till all mark runt omkring magasinsbyggnaden, och Sikhalls Magasin. Det innebar också att Magnus Larsson “övertog” det nyttjanderättsavtal som hade upprättats den 23 april 1986 mellan ”jordägarna” och Stiftelsen Sikhalls Magasin. Det upprättades inget nytt avtal.

Och innan bläcket på Magnus Larssons namnteckning på köpeavtalet hade torkat… Redan den 2 november 2005, bara två veckor efter att Larsson blivit ägare till fastigheterna, hade Fastighetsenheten i Vänersborgs kommun författat en skrivelse om Larssons fastighetsförvärv i Sikhall. Det var oerhört, och förvånande, snabbt jobbat av kommunen. Men det kanske inte var någon slump att fastighetsenheten var en enhet inom samhällsbyggnadsnämnden, en nämnd där Bo Carlsson (C) var ordförande… Skrivelsen skickades till kommunstyrelsens ordförande Lars-Göran Ljunggren (S).

I skrivelsen kunde Ljunggren läsa att magasinet låg på den ena fastigheten (Sikhall 1:4). Fastighetsenheten pekade också på att kommunen kunde utöva sin förköpsrätt om försäljningen omfattade:

“fast egendom som behövs för att tillgodose ett väsentligt behov av av mark eller anläggning för idrott eller friluftsliv [och] fast egendom med byggnad som bör bevaras därför att den är värdefull från kulturhistorisk eller miljömässig synpunkt”

Det sistnämnda var en direkt hänvisning till magasinet. Frågan är dock om det var korrekt beskrivet, magasinet nyttjades och sköttes ju av Stiftelsen Sikhalls Magasin.

Skrivelsen från Fastighetsenheten handlade om skäl till att kommunen skulle utöva sin förköpsrätt till fastigheterna… Det var lite förvånande. Mäklaren hade nämligen förhört sig i ett tidigt skede, både en och två gånger, om kommunen var intresserad av att förvärva fastigheterna. Det var inte kommunen. Men nu helt plötsligt hade kommunen ändrat sig. Ljunggren författade redan samma dag som han fick skrivelsen från Fastighetsenheten ett förslag till kommunfullmäktige om att kommunen skulle förköpa samtliga de fastigheter som Magnus Larsson alldeles nyligen hade förvärvat.

Det var många i Sikhall och Gestad som undrade om kommunen hade varit lika intresserad av att förköpa fastigheterna om det hade varit Bo Carlsson som hade lagt det högsta budet…

Sikhalls Magasin angavs alltså redan i detta tidiga skede som ett av skälen till kommunens vilja till förköp – en kulturbyggnad, “värdefull från kulturhistorisk synpunkt” som “bör bevaras”. Magnus Larsson noterade kommunens stora intresse av att köpa hans ärligt och rättmätigt förvärvade fastigheter. Han ville därför visa sin vilja till “kompromisser” och överenskommelser med kommunen. Larsson riskerade ju att förlora allt.

Magnus Larsson skrev till kommunen så tidigt som den 22 november (2005):

“…kan jag gå med på en avstyckning av Sikhallsmagasinet med tillhörande parkering.”

Kommunen var inte intresserad av några kompromisser. Den 20 december 2005 beslutade kommunfullmäktige att förköpa, dvs expropriera, Magnus Larssons fastigheter i Sikhall. (Utom en liten fastighet med en sommarstuga, Sikhall 1:23.) Det fanns ingen motivering till förköpet i fullmäktiges beslut.

Gunnar Lidell (M) som senare skulle bli kommunalråd, röstade mot beslutet. Lidell skrev några veckor efter beslutet till kommunen:

”Sikhalls magasin, brygga och parkering i anslutning till dessa är, och förblir viktiga för hembygdsintresserade, båtägare och andra besökare i området. Jag kan inte se att tillgängligheten till området skulle försämras för att fastigheterna byter ägare från en privat till en annan. … Jag konstaterar att köparen hela tiden … visat en mycket stor vilja till förhandlingar utan att förköpsplanerna genomförs, men att han mötts av måttligt, för att säga inget intresse från kommunen.”

Magnus Larsson överklagade fullmäktiges beslut. Hans advokat Anders Lundmark skrev bland annat följande om varför förköpsargumentet av Sikhalls Magasin var felaktigt:

“Att det gamla spannmålsmagasinet har ett stort kulturhistoriskt värde är ställt utom tvivel. Byggnaden har därför förklarats som byggnadsminne av länsstyrelsen med skyddsföreskrifter bland annat innebärande förpliktelse för ägaren att sörja för vården av byggnaden. För att ytterligare stärka skyddet för byggnaden har denna upplåtits genom nyttjanderättskontrakt till en stiftelse, Stiftelsen Sikhalls Magasin, som ombesörjer det fysiska underhållet. Avtalstiden för upplåtelsen uppgår till 50 år med förlängningsrätt vid avtalstidens utgång. … Det bestrids att det skulle föreligga någon som helst risk för att magasinsbyggnaden skulle försvinna eller förstöras genom att fastigheten bibehålls i privat ägo. Byggnaden har idag ett fullgott skydd genom byggnadsminnesförklaringen och de bindande föreskrifter som givits för dess bevarande. Vidare är det svårt att förstå vilket allmänt intresse som skulle tillgodoses genom att kommunen övertar äganderätten till jord- och skogsfastigheten, då kommunen ändå inte kan råda över byggnaden under överskådlig tid enär denna är upplåten till stiftelsen. Byggnadens bevarande saknar således helt beröring med om kommunen äger fastigheten eller ej. Eftersom det inte förelegat något allmänt intresse eller behov i detta avseende av att fastigheten är i allmän ägo, har kommunen inte haft rätt att inträda i köpet på denna grund.”

Det är värt att notera Sikhalls Magasin spelade en tämligen stor roll i den kommunala förköpsprocessen – till en början. Efter advokat Lundmarks inlaga försvann magasinet som argument för kommunen. Och det var nog ingen slump. Kommunen var dock inte villig att låta Larsson få behålla äganderätten.

Advokat Lundmark skrev att det var ”förlängningsrätt vid avtalstidens utgång”. Jag kan inte se att det var så. Det fanns inget sådant skrivet i avtalet.

Kommunfullmäktige hade beslutat att expropriera Larssons fastigheter, men han hade överklagat. Och innan dom hade fallit, och regeringen godkänt förköpet (som också var en förutsättning), så tillhörde fastigheterna fortfarande lagligen Magnus Larsson. Även fastigheten där magasinsbyggnaden stod. Både kommunen och Larsson insåg att Larsson ägde magasinsbyggnaden och att Stiftelsen Sikhalls Magasin bara hade nyttjanderätten. Men Magnus Larsson riskerade som sagt att förlora allt. Han fortsatte visa sin goda vilja…

Den 17 oktober 2006 överlät Magnus Larsson Sikhalls Magasin som gåva till Stiftelsen, dvs Stiftelsen Sikhalls Magasin skulle få överta äganderätten till magasinsbyggnaden:

“Sikhalls Magasin jämte tomtområde till den stiftelse som innehar nyttjanderätten till byggnaden”

Det här gåvoavtalet skulle börja gälla när kommunen återkallade sin begäran om tillstånd till förköpet hos regeringen. Men det gjorde aldrig kommunen. Rent formellt så förköpte nämligen kommunen alla fastigheterna och sedan sålde kommunen tillbaka stora delar till Magnus Larsson. Det här hade parterna kommit överens om. Regeringen hade därför sagt ja till kommunens förköp utan att närmare studera fallet – parterna var ju överens.

Det kan tilläggas att Magnus Larsson egentligen inte var överens. Han tvingades acceptera den här överenskommelsen. Larsson riskerade ju annars att förlora all sin mark i Sikhall. Kommunen behöll 7.500 kvm av Larssons mark. Det är det streckade området på kartan till vänster, dvs parkeringen framför segelsällskapets fastighet, stenpiren och – magasinet…

Denna upplösning betyder att gåvoavtalet mellan Magnus Larsson och Stiftelsen aldrig blev giltigt – och att det nu är kommunen som äger marken som magasinet står på. Och själva magasinet…

Enligt säkra källor så har kommunen också övertagit nyttjanderättsavtalet med Stiftelsen, dvs avtalet gäller än.

Vi får se vad kommunen säger om min beskrivning, när kommunens tjänstepersoner kommer tillbaka efter semestrarna. Jag tror att kommunens jurister får lite att bita i. 

Hur som helst, det är i varje fall inte Magnus Larsson som äger magasinet… Och trots att Vänersborgs kommun exproprierade fastigheten för att byggnaden…:

“bör bevaras därför att den är värdefull från kulturhistorisk eller miljömässig synpunkt”

… har ändå magasinet förfallit…  Hur kan det ha varit möjligt…?

Fortsättning följer i bloggen Sikhalls magasin 4: Framtiden”.

==

Anm. Bloggar i denna serie:

Sikhalls magasin 2: Stiftelsen

19 juli, 2022 1 kommentar

Anm. Den här bloggen är en fortsättning på bloggen “Sikhalls magasin 1: Byggnaden”.

Sikhalls Magasin förfaller. Det finns risk att väggar och tak på den gamla anrika byggnaden rasar ihop. Det skulle vara en mycket stor förlust för bygden och för Vänersborgs kommun. Med Sikhalls Magasin skulle ett stycke svensk historia gå förlorad. Som länsantikvarie Margareta Hallin skrev 1985:

“Idag står detta ståtliga magasin som ett minne över en intensiv och mycket viktig period i Dalslands utveckling. Havreodlingen kom som inget annat att prägla det dalsländska jordbruket under större delen av 1800-talet. Därför är det synnerligen angeläget att en byggnad som är så förknippad med en förändringsprocess som har omvandlat den småskaliga odlingsbygden till det kulturlandskap vi möter idag, bevaras för framtiden.”

Men vem är ansvarig för magasinsbyggnaden, är det Vänersborgs kommun? Jag skrev och frågade samhällsbyggnadsförvaltningen och fick svaret den 2 mars i år:

“Ärendet har tagits upp på ett presidiemöte, dock tillhör inte byggnaden Vänersborgs kommun, utan bara marken.”

Den 10 mars (2022) skrev jag till Miljö- och byggnadsförvaltningen:

“Kommunen äger ju marken/fastigheten … Men är det inte så att det är Stiftelsen Sikhalls Magasin som äger själva byggnaden, dvs magasinet? Och då undrar jag vem som egentligen är ansvarig för misskötseln av byggnaden – är det kommunen eller Stiftelsen? Vad är kommunens ansvar i misskötseln, när byggnaden ägs av Stiftelsen?”

Svaret från Miljö- och byggnadsförvaltningen var kort och gott:

“… handläggningen av ärendet [har] inte påbörjats ännu så jag kan inte svara på dina frågor i dagsläget. Det är först när handläggningen av ärendet sker som man sätter sig in i detaljerna.”

Ansvarsfrågan är inte helt enkel. Och handläggningen har efter en anmälan i oktober 2021 fortfarande inte påbörjats… Det är illa. Särskilt som man betänker att förfallet har uppmärksammats av flera ledamöter i byggnadsnämnden…

Vänersborgs kommun äger fastigheten som Sikhalls Magasin står på, därom råder inga tvivel. Men själva byggnaden ägs av Stiftelsen Sikhalls Magasin. Tror i varje fall kommunen…

Stiftelsen Sikhalls Magasin bildades en gång i tiden av hembygdsvårdande föreningar i Vänersborgs kommun. Enligt TTELA den 21 juli 2005 (se “Ovanlig försäljning i Sikhall”) består Stiftelsen av fyra stiftare – Gestad hembygdsförening, Brålanda-Sundals Ryrs hembygdsförening, Motormännens helnykterhetsförbund i Brålanda samt Lions i Brålanda. Syftet med stiftelsen torde helt enkelt ha varit att underhålla byggnaden så att den bevarades för framtiden.

Stiftelsen bildades i samband med att de tidigare, privata ägarna inte ville sköta byggnaden längre. De började bli gamla och det var dags för andra att ta över. Det upprättades därför ett nyttjanderättsavtal den 23 april 1986 mellan jordägarna, som upplåtarna kallades, och Stiftelsen Sikhalls Magasin. Inskrivningsmyndigheten Vänersborgs Domsaga godkände, beviljade, avtalet den 3 december 1986.

I nyttjanderättsavtalet stadgades att äganderätten till byggnaden och tillhörande markområde på fastigheten Sikhall 1:4 skulle övergå till Stiftelsen Sikhalls Magasin:

“Äganderätten till byggnaden skall genom denna nyttjanderättsupplåtelse anses ha övergått till nyttjanderättshavaren.”

Nyttjanderättshavaren var Stiftelsen Sikhalls Magasin.

Jag tror att denna formulering i avtalet har gett upphov till missuppfattningar. Mer om det nedan.

I nyttjanderättsavtalet ingår även marken som byggnaden står på, och faktiskt hela udden. Detta trots att inte marken nämns i formuleringen om äganderätten. I paragraf 1 under delrubriken “Nyttjanderättsobjekt” definieras nämligen själva objektet som avtalet handlar om:

“En ekonomibyggnad uppförd 1874 som havremagasin jämte tillhörande markområde på fastigheten Sikhall 1:4 i Gestads socken, Vänersborgs kommun i enlighet med bifogad kartskiss.”

Alltså också “jämte tillhörande markområde”. Det tillhörande markområdet definierades dels i en bilagd kartskiss (se bild; den röda texten har jag lagt in) och dels i avtalstexten:

“Markområdets norra gräns skall gå i södra kanten av befintlig väg till bryggan vid Vänern.”

I resten av avtalet, liksom i formuleringen kring ägandet, handlar det dock om nyttjanderätten till byggnaden och inte till marken. Det torde kunna bli en juridisk diskussion om detta, antar jag. Nyttjanderättsavtalet är för övrigt mycket tydligt, och det innehåller ytterligare en del mycket viktiga paragrafer.

Syftet med hela överlåtelsen till Stiftelsen Sikhalls Magasin var att:

“bevara den kulturhistoriskt intressanta byggnaden och för att kunna nyttja den i nyttjanderättshavarens verksamhet.”

Upplåtelsetiden var på 50 år, dvs avtalet gäller fram till och med 1 augusti år 2035. Och som ersättning för nyttjanderättsupplåtelsen skulle nyttjanderättshavaren erlägga 1.000 kr per år. Ersättningen skulle justeras enligt konsumentprisindex.

Och sedan kommer en mycket viktig paragraf, paragraf 5:

“Nyttjanderättshavaren får utan jordägarnas skriftliga medgivande överlåta nyttjanderätten eller upplåta nyttjanderätt till nyttjanderättsobjektet eller delar av detta.”

Paragrafen är på ett sätt mycket tydlig, och det kan ha en stor betydelse i framtiden. Stiftelsen Sikhalls Magasin får ”överlåta nyttjanderätten” till vem den vill.

Det är dock en formulering som förbryllar, nämligen “utan jordägarnas skriftliga medgivande”. Jordägarna? Men hade inte äganderätten till marken enligt en tidigare paragraf övergått till Stiftelsen? Är inte formuleringen då helt onödig?

För mig har nyttjanderätt alltid betytt att man får använda någon annans egendom, men att det på inget sätt innebär att man äger egendomen. Det verkar som om denna definition är korrekt. Den bekräftas på Lantmäteriets hemsida och Sveriges Domstolars hemsida. Det är vad jag förstår Jordabalken som reglerar allt det här.

Jag är tämligen säker på att samhällsbyggnadsförvaltningen hade fel när de svarade mig, den 2 mars i år:

“… tillhör inte byggnaden Vänersborgs kommun, utan bara marken.”

Det måste, som jag ser det, vara Vänersborgs kommun som äger magasinsbyggnaden. Det styrks också av § 8 i nyttjanderättsavtalet:

“Nyttjanderättsobjektet skall underhållas av nyttjanderättshavaren i enlighet med det syfte som anges i § 2 ovan. Eftersättes underhållet så att nyttjanderättsobjektet skadas i väsentlig mån har jordägarna rätt att säga upp avtalet till omedelbart upphörande.”

Och hur skulle “jordägarna” kunna säga upp avtalet om det inte längre var jordägarna, dvs Vänersborgs kommun, som fortfarande ägde byggnaden…?

Det uppstår en mycket intressant fråga – när fastighetsägaren och ägaren av byggnaden, dvs Vänersborgs kommun, ser att magasinsbyggnaden missköts, “skadas i väsentlig mån” som det står i nyttjanderättsavtalet, är det då inte bara en rättighet utan också en skyldighet att säga upp avtalet och “ta över” ansvaret för byggnaden helt och hållet? Sikhalls Magasin är ju faktiskt ett byggnadsminne…

Det kanske blir anledning för kommunen och dess jurister att inom en nära framtid reda ut ansvar och skyldigheter. Men det får gå fort, taket håller på att rasa in…

Det kan också vara värt att påpeka att när upplåtelsetiden går ut 2035 måste ett nytt nyttjanderättsavtal ingås om Stiftelsen ska fortsätta vara nyttjanderättshavare. Avtalet förlängs inte automatisk. Och då kommer ansvaret för magasinet helt och hållet att ligga på fastighetsägaren, dvs Vänersborgs kommun. Och då, om inte förr, kommer en upprustning/renovering/ombyggnad garanterat att bli mycket kostsam.

Fortsättning följer.

==

Anm. Bloggar i denna serie:

Sikhalls magasin 1: Byggnaden

Den 17 oktober 2005 skrev Magnus Larsson på ett köpekontrakt. Han hade lagt det högsta budet i en budgivning på några fastigheter. I budgivningen deltog kommunalrådet Bo Carlsson (C). Men Carlsson hade inte kunnat matcha Larssons bud.

Det innebar att Magnus Larsson hade köpt sina drömmars fastigheter – fastigheterna Sikhall 1:4, Sikhall 1:6 och Sikhall 1:23 (samt Sörbo 1:4). Här tänkte han bygga sitt hem, och det här området ville han utveckla. Larsson hade stora planer.

På Sikhall 1:4 låg Sikhalls magasin. Det var en mycket anrik gammal byggnad. Länsstyrelsen hade beskrivit byggnaden på följande sätt år 2007 (se här):

“Magasinet är byggt av tegel på en hög grund murad av natursten direkt på urberget. Fasaderna är putsade, ytan är jämn men med en grov struktur. Putsens ytskikt kan ha kvastats då kalken ytterst är borttvättad så att ballasten sticker fram. Fasaden är ofärgad förutom fönsteromfattningarna som är vita med helt slät puts. Fönstren har nio små rutor och bågar av trä, innanför fönstren finns järngaller. Ingången sker från norr där en trappa av betong leder upp till en plattform av stålbalkar med trägolv och en kraftig parbräddörr. Vid södra gaveln finns en mindre brädklädd ytterdörr och en relativt modern plattform av förzinkat järn med järnräcke, troligen tillkommen vid renoveringen, dörren fungerar nu som utrymningsväg.”

Länsstyrelsen beskrev även magasinets insida (se här):

“Interiört består magasinet av två våningar samt vind, varje våningsplan består av helt öppna rum, med undantag för den invändiga stommen av stolpverk som bär upp bjälklagen. Golven är släta trägolv och vid norra gaveln finns en bred trappa med låga steg vilket underlättar bärandet av spannmålssäckar. Bottenvåningen används som hembygdsmuseum och hyrs ut som festlokal och en del lös inredning har tillkommit för denna verksamhet. I övervåning står hitflyttade kyrkbänkar längs väggarna.”

Sikhalls Magasin förklarades som byggnadsminne den 16 november 1987. Det innebar att byggnaden skulle bevaras för framtiden. Länsstyrelsen skrev i byggnadsminnesförklaringen bland annat:

“Byggnaden får inte rivas, flyttas eller till sitt yttre byggas om eller på annat sätt förändras. … Byggnaden skall underhållas så att den inte förfaller.”

Syftet med byggnadsminnesförklaringar är nämligen att värna och slå vakt om viktiga delar av vårt kulturarv för kommande generationer.

Denna serie om fyra bloggar ska handla om Sikhalls Magasin.

Sikhall ligger vid Vänern, ungefär 15 km (fågelvägen) norr om Vänersborg. Länsantikvarie Margareta Hallin skrev år 1985:

“Sikhallsviken ligger med utsikt mot Halle- och Hunneberg som bildar en blå bakgrund och ger liv åt den även i övrigt vackra landskapsbilden.”

Vid 1800-talets andra hälft uppstod något av ett centrum kring hamnen i Sikhall. Här fanns tegelbruk, varv och affär. Magasinet byggdes 1874 för att magasinera spannmål, företrädesvis havre. Det ligger på en klippudde omgivet av Vänerns vatten på tre sidor.

Riksantikvarieämbetet skrev (se här):

“Under 1800-talet expanderade det dalsländska jordbruket mycket kraftigt. Åkerarealen fyrdubblades; i Sundals härad t.o.m. åttadubblades den. Det som stimulerade denna omfattande nyodling var att havren hade högt saluvärde och kunde exporteras, framför allt till England. Högkonjunkturen tog dock slut omkring 1880; den ensidiga och intensiva havreodlingen utan gödsel utarmade åkermarken och skördarna minskade drastiskt, med fattigdom och massutvandring som följd.
Sädesmagasinet i Sikhall vid Vänerns strand är uppfört 1874 av tegel från Sikhalls tegelbruk. Fasaderna är grovt putsade och vitfärgade, taket tegeltäckt. Hit levererade bönderna sina havreskördar till uppköpare, som sedan fraktade säden sjöledes till Göteborg.”

Sikhalls Magasin uppfördes av Johannes Larsson och övertogs senare av hans son.

Sikhalls Magasin är ett viktigt historiskt minnesmärke för Gestad- och Sikhallsbygden och för hela Dalsland. Som gammal historielärare har jag nämnt magasinet åtskilliga gånger i min undervisning – i bygdens närmaste högstadieskola, Dalboskolan i Frändefors. Efter den så kallade “havreruschen”, då även Hästefjorden sänktes för att få mer odlingsbar mark, sjönk havreexporten till England kraftigt omkring 1880. Dalsländsk havre utkonkurrerades av bland annat amerikansk havre, och någonstans har jag också läst majs. Området drabbades av en svår kris. Mellan 1870 och 1915 emigrerade 30% av Dalslands befolkning och faktum är att andelen av invånarna som utvandrade från områdena kring Gestad och Grinstad (Melleruds kommun) är bland de högsta i hela Sverige. I vissa socknar utvandrade upp mot hälften av befolkningen.

Storhetstiden för Sikhalls Magasin är för länge sedan över. Det har sett sina bästa dagar. Byggnaden har inte skötts eller underhållits under de senaste åren. Den har förfallit. Det är fuktskador, väggen mot sjön ser ut att falla ihop när som helst och taket är på väg att rasa in. Magasinsbyggnaden är i ett uruselt skick. Det används inte längre, varken som museum eller festlokal. Ett stycke dalsländskt historia håller på att försvinna.

Ett flertal personer har hört av sig till Vänersborgs kommun om förfallet, bland annat ledamöter i byggnadsnämnden. Så här skrev en av dem:

“En fråga gällande det vackra magasinet i Sikhall. Det har kommit till min kännedom av flera personer att taket läcker in. Finns det en plan för renovering?”

Byggnaden är också anmäld för misskötsel. En av anmälningarna står en annan ledamot i byggnadsnämnden för:

“Jag vill att förvaltningen upprättar ett tillsynsärende om ovårdad byggnad för sikhallsmagasinet.”

Faktum är att misskötseln har gått så långt att kommunen också har anmält sig själv… 

Handläggningen av anmälningsärendena har dock inte påbörjats ännu. Trots att anmälan för ovårdad byggnad gjordes redan i oktober förra året…

Den 9 mars fick jag följande svar från miljö- och byggnadsförvaltningen:

“Vi har ännu inte påbörjat handläggningen av det ärendet. De handlingar som finns är anmälan, ärendebekräftelse samt utskick till fastighetsägare gällande att ett tillsynsärende har upprättats. … Vår ambition är att påbörja handläggningen så snart som möjligt, förhoppningsvis innan sommaren.”

Nu i juli bekräftade förvaltningen att handläggningen inte hann påbörjas innan semestrarna.

Det är en skandal att Sikhalls Magasin har fått förfalla. Frågan är dock vems ansvar det är. Det verkar inte vara så enkelt.

Fortsättning följer i bloggen ”Sikhalls magasin 2: Stiftelsen”.

==

Anm. Bloggar i denna serie:

Sikhall Rock 2.0

I onsdags, den 13 juli, arrangerades “Sikhall Rock 2.0”. Det var för andra året i rad och i år liksom förra året hade arrangörerna med Magnus Larsson i spetsen en sagolik tur med vädret.

Sikhallsborna och även utsocknes besökare, som undertecknad bloggare, samlades nedanför den så kallade “Politikerhyllan”. På backen upp till “hyllan” hade Magnus Larsson sett till att en scen hade uppförts. Här uppifrån hade man en bra utsikt över den blå Vänern och småbåtshamnen i Sikhall. Och på scenen återfanns det mycket populära och skickliga bandet ”Just nu”. Konserten var mycket uppskattad och särskilt noterades den utmärkta sången.

Det är svårt att avgöra hur många människor som hade samlats vid politikerhyllan, men det var betydligt fler än förra året. Kunde det ha varit 500 personer?

Människorna njöt av det fina vädret, uppträdandet och den gratis korven – med bröd. Magnus hade köpt en klassisk korvvagn i Göteborg och sin vana trogen polerat upp och renoverat den – precis som han gör med sina bilar.

Korvvagnen var klassisk även på ett annat sätt. Vagnen var nämligen med på Ullevi under fotbolls-VM 1958. Vem vet, min fader Arne kanske köpte en korv från denna vagn under matchen mellan Sverige och Västtyskland. Det var semifinal och Sverige vann med 3-1. Arne var där tillsammans med 50.000 andra och såg Kurt Hamrins klassiska mål från högerkanten i slutminuterna. Det var ett av svensk fotbolls mest klassiska VM-mål. (Se här.

Karsten och Tomas skötte korvutdelningen med den äran. De hade till och med tänkt på smittorisken och ingen fick själv ta i senap- och ketchupflaskorna. Naturligtvis använde de plasthandskar (se bild). Arrangörerna av Sikhall Rock tänker på allt. Det gick enligt uppgift åt omkring 450 korvar. Korvgubbarna hade att göra hela kvällen, det fanns ingen tid för raster.

En stor del av en sådan här tillställning handlar om att träffa bekanta och samtala om både ditten och datten. Fast det är väl ingen hemlighet att många diskuterade kommunens behandling av Magnus Larsson och Sikhall. Kommunledningen är inte särskilt populär bland sikhallsborna. För egen del träffade jag “gamla” elever och återupplivade många glömda minnen. Det är alltid roligt och givande att möta tidigare elever.

Efter några timmar i det gröna gräset och bryggorna i hamnen tågade så småningom den nöjda publiken hemåt. Några semesterfirare passade emellertid på att grilla vid Vänerns strand. Alla de som jag pratade med var mycket belåtna med kvällen och jag är övertygad om att de hoppas på ett Sikhall Rock 3.0, dvs att arrangemanget ska bli en tradition.

Och vem vet, kanske kommer kommunen att utveckla Sikhall kommande år. Det har ju kommunen och kommunledningen lovat sedan 2005 när kommunfullmäktige bestämde sig för att förköpa/expropriera Magnus Larssons fastigheter i Sikhall…

Nya åtgärder vid oljehamnen

30 juni, 2022 4 kommentarer

Det fortsätter att hända saker vid oljehamnen…

Det började med att jag i en blogg i måndags drog en liten parallell mellan vad kommunen helt obefogat befarar att Magnus Larsson ska göra i Sikhall och vad kommunen själv gör i oljehamnen. I Sikhall fruktar kommunens politiker och tjänstepersoner att det ska bli slut på allmänhetens tillträde till stranden/vattnet och det rörliga friluftslivet om marken vid småbåtshamnen överlåts till Magnus Larsson – samtidigt som kommunen själv stänger av vägen ner till oljehamnen och sjön… Och om inte omöjliggör för allmänheten så i varje fall försvårar tillträdet till stranden och vattnet.

Det skrev jag alltså om i måndags. (Se “Sikhall, VSS, Magnus och oljehamnen“.) Tidigt på tisdag förmiddag fick jag reda på att de förbudsskyltar som var uppsatta ner till oljehamnen var borttagna. Jag åkte dit och kunde konstatera att det stämde. Kommunen hade tydligen ändrat inställning. Trodde jag. Jag skrev om händelsen. Det kunde ju vara bra för de vänersborgare som ibland hade vägarna ner till det fina området att veta att de nu kunde åka dit igen. (Se “Oljehamnen forts…”.)

På Facebook har de två bloggarna lett till omfattande diskussioner. Några har tagit ställning för kommunens beslut att stänga av vägen, andra är emot. Det finns flera som anser att det inte är nedskräpat i området, andra säger att det är det. Det har också blivit en diskussion om Bert Karlsson har någon roll i kommunens beslut eller inte. Och det har i sin tur lett till en diskussion om kommunen ska upplåta gratis ställplatser till husbilar – i konkurrens med enskilda näringsidkare, som t ex Bert. Det har också diskuterats, stundtals ganska upprört, om inkompetenta politiker, medan andra har påstått att det snarare är tjänstepersonerna som ska hållas ansvariga.

Och den diskussionen lär få förnyat bränsle efter att det hände saker också efter min andra blogg i tisdags. Kl 17.10 igår onsdag plingade det nämligen till i mobilen. Någon hade lämnat en skriftlig kommentar till bloggen:

“Nu är det uppsatt två suggor och förbudsskylt.”

Idag är nedfarten till oljehamnen återigen inspekterad…

Den som kommenterade bloggen hade rätt. Kommunens tjänstepersoner har begränsat det rörliga friluftslivet och allmänhetens tillträde till stranden/vattnet – med två suggor och en förbudsskylt…

Min känsla är att stängningen denna gång är definitiv. Den som vill ner till oljehamnen får i fortsättningen bereda sig på en längre promenad. Det är långt från Ursandsvägen ner till oljehamnen, för att inte tala om uppförsbacken på väg tillbaka… Där Erik Blix övade sina färdigheter på skateboard på 70-talet… Och det finns dessutom dåligt med parkeringar i närheten av nedfarten. (Det går lättare att promenera till oljehamnen via Dalbostigen.)

Beslutet om avstängningen har fattats av tjänstepersoner i samhällsbyggnadsförvaltningen. Det är inte dokumenterat och hur giltigt beslutet då är vet jag inte. Det är ovanligt, tror jag, att det inte finns skriftligt. I min värld, dvs skolans värld, vet jag hur viktigt det var, och är, att alla beslut kring t ex elever hela tiden dokumenterades. Men det kanske är annorlunda i samhällsbyggnadsnämnden, jag vet som sagt inte. Eller också kanske det har dokumenterats i efterhand…

I förra veckan, den 21 juni, fick jag i varje fall ett skriftligt svar från förvaltningen på ett mail som jag skickade. I svaret beskrevs motivet till de förbudsskyltar som då hade satts upp. Jag återger svaret i sin helhet, eftersom det sprider ljus över förvaltningens handlande:

“Vi har privatpersoner och egen personal blivit uppmärksammade på att det förekommer nedskräpning, eldning m.m  vid oljehamnen. Förvaltningen har till en början valt att sätta upp soptunnor och städa området, men anser nu att vi inte ska lägga skattepengar på att städa ett område som inte har ett utpekat användningsområde. Det har sedan tidigare också suttit en förbudsskylt för nedfart till området men har blivit nedsparkat. Vi har därför valt att sätta upp skyltar igen och kommer att stänga av vägen med bom.
Området  är inte skyddsområde men hamnanläggningen fungerar som nödhamn och tillfällig hamn för kustbevakningen, därav kan man diskutera lämpligheten av att ha privatpersoner nära. Men i dagsläget inga beslut på det.
Hans Därnemyr förbundschef NÄRF samt Benny Gustavsson enhetschef  samhällsskyddsavadelningen NÄRF har i samtal uttryckt ” fordon på platsen förhindrar räddningstjänstens framkomst eller utgör ett hot för uppkomst av brandspridning eller utrymning.””

Det kan noteras att inte heller farhågorna från NÄRF eller samhällsskyddsavdelningen är skriftliga.

Jag vet inte om diskussionen på Facebook kring kommunens agerande slutar nu med de upplysningar som ges i mailet, men det torde i varje fall vara denna förklaring som gäller. När det gavs information om förvaltningens åtgärder och planer i samhällsbyggnadsnämnden den 16 juni så ledde det till diskussion i nämnden mellan politiker och andra politiker och tjänstepersoner.

Klockan 9.00 idag torsdag fick jag följande direktrapport från Ursandsvägen:

”Ha, har suttit en stund och skött lite epost på en parkeringsficka intill oljehamnsvägen. Och då passerar vaktbolagsbilen. Den saktade in vid suggorna för att kolla. Det hade hunnits parkera en bil framför dessa, en mor och son som gick nedåt vägen till oljehamnen. Antar att samhällsbyggnadsförvaltningen (förvaltningschefen?) har bett dem kolla att vägen är tillgänglig för det rörliga friluftslivet eller hur?
Nej, de har nog blivit ombedda att se att suggorna står kvar när de åker en runda ned till Ursands parkering för att se att ingen har överträtt parkeringsregler nere på den parkeringen.”

Och till sist kan jag återigen inte låta bli att skänka en tanke till Magnus Larsson i Sikhall. Tänk om Magnus Larsson hade satt upp suggor och förbudsskyltar för att försvåra allmänhetens tillträde till stranden och vattnet i Sikhall…

Som kommunen har gjort vid oljehamnen. Och Segelsällskapet i Sikhall…

Sikhall, VSS, Magnus och oljehamnen

27 juni, 2022 3 kommentarer

Det rör sig en del kring Sikhall så här i början av sommaren. Det har t ex varit några fysiska möten mellan kommunen och Magnus Larsson. Men dom återkommer jag till.

Den minnesgode kommer kanske ihåg att Magnus Larsson köpte fastigheten i Sikhall i slutet på 2005. Han lade helt enkelt det högsta budet vid en försäljning. Bland de som förlorade budgivningen fanns kommunalrådet Bo Carlsson (C). (Se “Historien om Magnus Larsson”.) Magnus Larsson blev på det sättet ägare av småbåtshamnen i Sikhall, dvs hamnen vid Sikhalls magasin och bredvid Segelsällskapets klubbstuga.

Men Vänersborgs kommun accepterade inte Magnus Larssons förvärv. Den reagerade snabbt och satte igång en process i stort sett omedelbart. Kommunen ville förköpa Larssons nyligen förvärvade fastigheter. Fastigheter? Ja, fastigheter. Herrarna Ljunggren och Carlsson ville, i sin iver, även förköpa en mindre fristående fastighet, en sommarstuga, som också omfattades av Larssons högsta bud.

På sätt var det tur för Bo Carlsson att han inte vann budgivningen. Då hade ju istället han blivit indragen i en lång och jobbig process mot samma kommun som han var kommunalråd i…

Kommunens motiv för att förköpa Larssons mark var, och här citerar jag från samhällsbyggnadsnämndens underlag den 9 nov 2005:

“det är viktigt för allmänheten att kommunen äger mark för att tillgodose allmänhetens tillträde till strandområdet samt kommunens möjlighet att utveckla området för båtlivet och det rörliga friluftslivet.”

Förköpsprocessen fortsatte och det var jurister, domstolar och inte minst politiker och kommunens tjänstepersoner inblandade. Det var en process fylld av konflikter, förtal och illasinnade rykten. Den fick sitt (tillfälliga) slut den 21 november 2007 när kommunfullmäktige beslutade att förköpa delar av Larssons fastigheter. Som motiv till förköpet hänvisades i beslutet till de motiv som kommunchefen hade redovisat i en skrivelse från den 23 november 2005:

“Kommunen anser att Sikhallsområdet skall utvecklas. Det behövs större parkeringsplatser vid badet och magasinet. Fler båtbryggor skall anläggas för att utveckla båtturismen. Allmänhetens tillträde till stranden skall garanteras och underlättas. Kommunen bedömer att den är bäst lämpad för att genomföra dessa åtgärder och att den därför bör äga Sikhall 1:4, Sikhall 1:6 och Sörbo 1:4.”

Kommunen bedömer att den är bäst lämpad…” Ja, ja…

Kommunen hade från tiden då kommunchefen författade sin skrivelse till fullmäktiges beslut begränsat köpet till vissa men ytterst strategiska delar av Magnus Larssons fastigheter. Men det var ändå inget mindre än en expropriation, Magnus Larsson tvingades av kommunen att sälja delar av sin mark. Det är viktigt att inte glömma det.

I kommunens möten med Magnus Larsson just nu, och som jag som sagt ska återkomma till, så är fortfarande kommunens position densamma. Den vill inte sälja tillbaka marken till Magnus Larsson utan fortsätta ha kontroll över den. Och det (citerat från en tjänsteskrivelse den 24 mars 2022 från samhällsbyggnadsförvaltningen) därför att detta:

“… säkerställer allmänhetens tillträde till området”

Det är viktigt för kommunen att allmänheten garanteras tillträde till strandområdet. Därför ska kommunen inte sälja tillbaka marken till Magnus Larsson. Kommunen misstänker tydligen att Magnus Larsson skulle sätta upp staket runt sin fastighet, förbudskyltar och vägbommar för att hindra allmänheten att komma in och använda marken och vattnet. Och det trots att det är strandskydd i området och att det finns något som heter allemansrätt. Det är svårt att se att Magnus Larsson skulle kunna spärra av området för allmänheten även om han ville. Vilket han naturligtvis inte vill. Magnus Larsson har aldrig hindrat någon att ha tillträde till sin mark.

De som besöker Magnus Larssons bostad eller småbåtshamnen i Sikhall, eller kanske bara parkerar vid Sikhalls magasin, kan inte undgå att se Vänersborgs Segelsällskaps (VSS) klubbhus. Segelsällskapet äger nämligen en fastighet alldeles vid vattnet bredvid Larsson och magasinet.

VSS var för 20 år sedan pådrivande för att kommunen skulle förköpa Magnus Larssons fastighet i Sikhall. Redan den 9 augusti 2005 lämnades en skrivelse till kommunen från VSS och tre andra föreningar där de befarade att:

“tillgängligheten till området … kan komma att inskränkas.”

Det vill säga om en privat köpare fick förvärva området. Vid det här tillfället visste ingen vem köparen skulle bli. VSS och föreningarna avslutade skrivelsen med att “hemställa” att kommunen:

“ska agera för att säkerställa allmänhetens tillträde till området”

Det var historia. Nu är det 2022 och nyss har kommunfullmäktige haft sitt sista sammanträde före sommarvilan. På sammanträdet passade Torbjörn Moqvist (SD) på att ställa en interpellation om just Segelsällskapets fastighet i Sikhall till byggnadsnämndens ordförande Bo Dahlberg (S).

Moqvists interpellation hade följande lydelse:

“Enligt gällande strandskydd så får ingenting finnas utanför hemfridszonen/tomtplatsavgränsningen eftersom där gäller allemansrätten.
På denna tomt, utanför hemfridszonen/tomtplatsavgränsningen, så finns det bl. a. en vägbom, staket, en bom vid vattenkanten som används för att stänga ute allmänheten (som det ser ut i alla fall).
Det finns även en grillplats som heller inte är tillåten samt att gräset bara får slås (ej klippas) två gånger om året.”

Moqvists beskrivning är helt riktig. Det finns alltså andra fastighetsägare i Sikhall som förhindrar allmänhetens tillträde till området. Och det kan ingen undgå att se som besöker Vänersborgs Segelsällskaps klubbstuga i Sikhall, magasinet eller Magnus Larsson. Förutom Vänersborgs byggnadsnämnd och byggnadsförvaltning då. De har under alla år som de har besökt Larssons egendom undgått att lägga märke till staket och bommar runt Segelsällskapets fastighet…

Ordförande Bo Dahlberg (S) svarade på Moqvists interpellation:

“Det finns sedan en tid ett tillsynsärende på denna fastighet för att titta på just de frågor som interpellationen avser. Detta innebär att vi efter utredning och dialog med berörda kommer att fatta beslut i ärendet.”

Dahlberg menade att:

“det hålls på att jobbas med detta.”

Det visade sig att det inte alls ”hålls på att jobbas” med tillsynsärendet. Torbjörn Moqvist (SD) hade nämligen varit i kontakt med byggnadsförvaltningen samma dag, i onsdags. Ingen därifrån hade varit ute i Sikhall och tittat:

“De planerar att åka ut till hösten.”

Bo Dahlberg (S) förklarade att det berodde på att det är en otrolig belastning på personalen.

Jag var också tvungen att säga några ord, bland annat att det var över ett år sedan anmälningen mot Segelsällskapet kom till kommunen. (Dock inte från mig.) Jag berättade också att representanter för nämnden hade varit och besökt “grannfastigheten” under flera år utan att notera hur VSS bröt mot strandskyddsreglerna. Och jag undrade över de prioriteringar som byggnadsnämnden gör. Det har ju utförts åtskilliga tillsyner på vissa andra fastigheter trots att det inte har förelegat några anmälningar…

Segelsällskapet uppförde ytterligare en byggnad på sin fastighet 2015. VSS hade då fått en ny strandskyddsdispens. Jag berättade också om detta i fullmäktige. Då upprättades en karta, som är brukligt i dessa sammanhang. På kartan ritas en så kallad tomtplatsavgränsning in. Den visar var hemfridszonen går, dvs var gränsen för det privata området är dragen och där allemansrätten inte gäller. I Segelsällskapets fall går tomtplatsavgränsningen 1-2 meter runt byggnaderna…

Den blå streckade linjen visar gränserna för Segelsällskapets fastighet, den tjocka svarta linjen visar tomtplatsavgränsningen. Mellan tomtplatsavgränsningen och fastighetsgränsen har allmänheten tillträde, där gäller allemansrätten. Det råder ingen tvekan om att Segelsällskapet inte har respekterat tomtplatsavgränsningen och reglerna för strandskyddsdispensen.

Bo Dahlberg (S) kommenterade inte mitt inlägg.

Det visar sig att inte heller kommunen alltid garanterar och underlättar allmänhetens tillträde till stränder. För några dagar sedan såg det ut så här vid vägen ner till oljehamnen.

Förbudsskyltar är uppsatta och tanken är enligt samhällsbyggnadsförvaltningen att snart stänga av vägen med en bom. Även om inga beslut i frågan är dokumenterade…

Det är möjligt att förvaltningens åtgärder är helt befogade, jag kan inte uttala mig om det. Men det är svårt att undgå att se motsägelserna i kommunens budskap och handlande. Obefogade farhågor om att Magnus Larsson ska hindra allmänhetens tillträde i Sikhall används för att förköpa delar av hans fastighet, och vägra att sälja tillbaka marken, medan både Segelsällskapet och kommunen själv gör det som de befarar att Larsson ska göra.

Man kan ju tänka sig hur kommunen skulle reagera om Magnus Larsson satte upp vägbommar eller staket på strandskyddat område…

För att inte tala om hur kommunen behandlar David på Juta. Men det är en annan historia… (Se “Byggnadsförvaltningen och David på Juta”.)

Anm. Det hände lite kring oljehamnen dagen efter denna blogg – se ”Oljehamnen forts…”.

Kategorier:Magnus Larsson, Sikhall, VSS

Visar kommunen vilja i Sikhall?

10 april, 2022 Lämna en kommentar

I fredags upptäcktes några intressanta handlingar i diariet. De handlade om fastighetsrättsliga lösningar i Sikhall.

Fastighetsrättsliga lösningar är både ett krav och ett måste för att detaljplanearbetet i Sikhall ska kunna gå vidare och slutföras. (Se “DP Sikhall (1): Ny detaljplan”.) Och en detaljplan är i sin tur ett måste för att fastighetsägarna i allmänhet och Magnus Larsson i synnerhet ska kunna utveckla Sikhall enligt de planer och visioner de har. Problemen med fastighetsgränserna uppstod för övrigt i samma stund som kommunen förköpte (läs: exproprierade) delar av Magnus Larssons fastighet år 2007. Det kan vara bra att veta det. I samband med förköpet/expropriationen styckade nämligen kommunen sönder Larssons fastighet på ett sätt som gjorde det omöjligt för Larsson att utveckla Sikhall som han hade tänkt vid förvärvet. (Se “Historien om Magnus Larsson”.)

Men kanske är en lösning äntligen på gång. Det är emellertid fortfarande svårt att uttala sig säkert om. Magnus Larsson har vad jag förstår inte varit med i någon dialog med kommunen under en ganska lång tid nu. Jag tror inte heller att Larsson ännu har fått se kommunens underlag – det som finns i diariet och som jag tänker presentera i denna blogg. Kommunen verkar just nu arbeta med att komma fram till vilken inställning den ska ha i framtida samtal och förhandlingar med fastighetsägarna och Magnus Larsson. Så uppfattar jag läget.

Tjänstepersoner från samhällsbyggnadsförvaltningen har tillsammans med plan- och byggnadsförvaltningen tittat på olika förslag, alternativ och möjligheter, eller scenarion som de kallar det. De har gemensamt utarbetat flera scenarion som presenterades för Fastighetsutskottet den 31 mars.  Fastighetsutskottet är ett utskott i samhällsbyggnadsnämnden och består följaktligen av politiker. Fastighetsutskottet beslutade (du kan ladda ner sammanträdesprotokollet här):

“Samhällsbyggnadsnämndens fastighetsutskott noterar informationen om inriktning för fastighetsrättsligt tillvägagångssätt för åtgärder inom planarbetet för Sikhallsviken.”

I sammanfattningen av ärendet skriver förvaltningen till utskottet, och jag återger hela avsnittet:

“Förvaltningen kommer att fortsätta dialogen med fastighetsägaren med huvudinriktning av alternativen C samt ägandeform/upplåtelse för piren/vågbrytaren enligt huvudinriktningen. En möjlig upplåtelse med pir/vågbrytare i kommunal ägo utreds som ett led i detta arbete samt vilken typ av pir/vågbrytare som vore lämplig för respektive lösning. Målet är att hitta en fastighetsrättslig lösning som samtliga parter står bakom och kan ligga till grund för fortsatt planläggning samt genomförande av detaljplanen.”

Det låter på sätt och vis förhoppningsfullt, men det har hänt att kommunen har gett liknande positiva signaler förut. Utan att egentligen mena det… Förhoppningarna är trots allt att det ska bli annorlunda denna gång. Ingen tjänar på att inget händer i Sikhall. Det innebär nämligen i praktiken att utvecklingen faktiskt går bakåt – Sikhall växer igen och förfulas. Och det kan inte ens kommunen tycka är önskvärt. Det finns dock en del ganska komplicerade frågor att lösa, det framgår väl om inte annat av citatet ovan – och då tar den sammanfattningen egentligen bara med en aspekt…

I underlaget/utredningen, med titeln “Alternativ för fastighetslösningar i samband med detaljplanering i Sikhallsviken” (kan laddas ner här), börjar förvaltningen med att presentera tre scenarior för området väster om badplatsen.

Förvaltningen visar möjliga fastighetsförhållanden på tre kartor och för var och en anger man för- och nackdelar. Ett alternativ är det som Magnus Larsson själv förespråkar, alternativ A, och ett är det som kommunen föredrar, alternativ C. Och så finns det ett alternativ till, B. (ML=Magnus Larsson, K=kommunen.)

Jag ska inte återge texten till alternativen utan hänvisar den intresserade att ladda ner underlaget och läsa.

Kommunen tycker uppenbarligen att det är viktigt att:

“kommunen har full rådighet över strandområdet”

I ett annat dokument finns en så kallad “fördjupad beskrivning av ärendet” (kan laddas ner här). Där utvecklar förvaltningen sin syn:

“Strandområdet är av stort allmänt intresse och bör vara i kommunalt ägo för att långsiktigt trygga allmänhetens möjlighet till vattennära rekreation och bad. Strandområdet bör ses från kommunens sida som en viktig investering ur rekreationsperspektiv. Erfarenheter kring delat ägande och samfällda lösningar med skötselavtal finns både i kommunen men också i kranskommunerna. För en långsiktig lösning badstränder finns det stora värden att dessa ligger i kommunalt ägo till sin helhet. Ett helägt strandområde medför också en flexibilitet för kommunen att utveckla strandområdet till ett attraktivt besöksmål i kommunen.
För att bibehålla Sikhalls stranden som ett besöksmål kommer det krävas investeringar och utökat underhåll från kommunens sida.”

Jag kan väl inte låta bli att tänka – tycker eventuella badgäster det? Åker man till Sikhall och tittar så ser man snabbt hur igenväxt och nedgånget det är på badstranden. Kommunen har inte skött Sikhall som den borde de senaste åren. Så varför skulle allmänheten tycka att det är viktigt att strandområdet är i kommunal ägo? Och varför skulle kommunen börja investera och utöka underhållet just nu? Stora delar av Nordkrokens och Gardesannas badstränder är för övrigt i privat ägo. Jag vet inte om t ex Gardesanna är sämre underhållet än Sikhall… Och sedan kan man nog fråga sig om det är kommunens förtjänst att Ursand är så fint som det är…

Något säger mig att det inte blir helt lätt för parterna att mötas på denna punkt.

Sedan gör förvaltningen samma sak för området kring hamnen i Sikhall, tre alternativ presenteras. Alternativ B är det som Magnus Larsson tidigare har framfört att han helst ser som lösning. Kommunen förespråkar återigen alternativ C. (ML=Magnus Larsson, K=kommunen, VSS=Vänersborgs Segelsällskap, SM=Sikhalls magasin.)

Det är samma här, jag rekommenderar den nyfikne att ladda ner underlaget och läsa vad förvaltningen skriver (kan laddas ner här).

Det kan vara viktigt att notera att det är en stiftelse som äger Sikhalls magasin, trots att huset ligger på kommunens mark. Underhållet på magasinet är kraftigt eftersatt och är anmält till miljö- och byggnadsförvaltningen.

I den fördjupade beskrivningen av ärendet (kan laddas ner här) skriver kommunen:

“Den lösning som förvaltningen funnits bäst är lösning C … då denna säkerställer allmänhetens tillträde till området, medför en ägandeform som tryggar investeringar för samtliga parter och skapar ett fastställt ägande samt formellt ansvar parterna emellan.”

Det är lite mer komplicerat i Sikhalls hamn, jämför den citerade sammanfattningen ovan. Men kommunen visar onekligen en viss misstro mot Magnus Larsson vilket inger farhågor om att en överenskommelse ska vara möjlig. Det är ju strandskydd i området och det finns något som heter allemansrätt. Magnus Larsson skulle aldrig kunna spärra av området för allmänheten även om han ville. Vilket han naturligtvis inte vill.

Underlaget diskuterar också anläggandet av en cykelväg mellan i första hand badet och hamnen och i andra hand från busshållplatsen i Åstebo till badet. Det verkar dock lite komplicerat, så jag lämnar den frågan tills vidare. Jag noterar dock att förvaltningen skriver:

“Kommunen har efter många turer fått godkännande från Trafikverket att kunna anlägga vägen på egen hand i anslutning till bilvägen.”

Det var åtminstone ett positivt besked…

Det finns anledning att återkomma i frågan. Men jag vill återigen understryka att det trots allt är mycket positivt att det ser ut att hända något i Sikhallsfrågan och att det finns flera personer i kommunhuset som verkligen har tagit sig an ärendet. Och det finns tydligen, enligt underlaget, öppningar för både förhandlingar och  kompromisser.

“Dum spiro spero”

Som de gamla romarna sa….

PS. Det latinska citatet betyder: ”Så länge jag lever, hoppas jag”.

%d bloggare gillar detta: