Arkiv

Archive for the ‘Magnus Larsson’ Category

Sikhall, VSS, Magnus och oljehamnen

27 juni, 2022 2 kommentarer

Det rör sig en del kring Sikhall så här i början av sommaren. Det har t ex varit några fysiska möten mellan kommunen och Magnus Larsson. Men dom återkommer jag till.

Den minnesgode kommer kanske ihåg att Magnus Larsson köpte fastigheten i Sikhall i slutet på 2005. Han lade helt enkelt det högsta budet vid en försäljning. Bland de som förlorade budgivningen fanns kommunalrådet Bo Carlsson (C). (Se “Historien om Magnus Larsson”.) Magnus Larsson blev på det sättet ägare av småbåtshamnen i Sikhall, dvs hamnen vid Sikhalls magasin och bredvid Segelsällskapets klubbstuga.

Men Vänersborgs kommun accepterade inte Magnus Larssons förvärv. Den reagerade snabbt och satte igång en process i stort sett omedelbart. Kommunen ville förköpa Larssons nyligen förvärvade fastigheter. Fastigheter? Ja, fastigheter. Herrarna Ljunggren och Carlsson ville, i sin iver, även förköpa en mindre fristående fastighet, en sommarstuga, som också omfattades av Larssons högsta bud.

På sätt var det ju tur för Bo Carlsson att han inte vann budgivningen. Då hade ju istället han blivit indragen i en lång och jobbig process mot samma kommun som han var kommunalråd i…

Kommunens motiv för att förköpa Larssons mark var, och här citerar jag från samhällsbyggnadsnämndens underlag den 9 nov 2005:

“det är viktigt för allmänheten att kommunen äger mark för att tillgodose allmänhetens tillträde till strandområdet samt kommunens möjlighet att utveckla området för båtlivet och det rörliga friluftslivet.”

Förköpsprocessen fortsatte och det var jurister, domstolar och inte minst politiker och kommunens tjänstepersoner inblandade. Det var en process fylld av konflikter, förtal och illasinnade rykten. Den fick sitt (tillfälliga) slut den 21 november 2007 när kommunfullmäktige beslutade att förköpa delar av Larssons fastigheter. Som motiv till förköpet hänvisades i beslutet till de motiv som kommunchefen hade redovisat i en skrivelse från den 23 november 2005:

“Kommunen anser att Sikhallsområdet skall utvecklas. Det behövs större parkeringsplatser vid badet och magasinet. Fler båtbryggor skall anläggas för att utveckla båtturismen. Allmänhetens tillträde till stranden skall garanteras och underlättas. Kommunen bedömer att den är bäst lämpad för att genomföra dessa åtgärder och att den därför bör äga Sikhall 1:4, Sikhall 1:6 och Sörbo 1:4.”

Kommunen bedömer att den är bäst lämpad…” Ja, ja…

Kommunen hade från tiden då kommunchefen författade sin skrivelse till fullmäktiges beslut begränsat köpet till vissa men ytterst strategiska delar av Magnus Larssons fastigheter. Men det var ändå inget mindre än en expropriation, Magnus Larsson tvingades av kommunen att sälja delar av sin mark. Det är viktigt att inte glömma det.

I kommunens möten med Magnus Larsson just nu, och som jag som sagt ska återkomma till, så är fortfarande kommunens position densamma. Den vill inte sälja tillbaka marken till Magnus Larsson utan fortsätta ha kontroll över den. Och det (citerat från en tjänsteskrivelse den 24 mars 2022 från samhällsbyggnadsförvaltningen) därför att detta:

“… säkerställer allmänhetens tillträde till området”

Det är viktigt för kommunen att allmänheten garanteras tillträde till strandområdet. Därför ska kommunen inte sälja tillbaka marken till Magnus Larsson. Kommunen misstänker tydligen att Magnus Larsson skulle sätta upp staket runt sin fastighet, förbudskyltar och vägbommar för att hindra allmänheten att komma in och använda marken och vattnet. Och det trots att det är strandskydd i området och att det finns något som heter allemansrätt. Det är svårt att se att Magnus Larsson skulle kunna spärra av området för allmänheten även om han ville. Vilket han naturligtvis inte vill. Magnus Larsson har aldrig hindrat någon att ha tillträde till sin mark.

De som besöker Magnus Larssons bostad eller småbåtshamnen i Sikhall, eller kanske bara parkerar vid Sikhalls magasin, kan inte undgå att se Vänersborgs Segelsällskaps (VSS) klubbhus. Segelsällskapet äger nämligen en fastighet alldeles vid vattnet bredvid Larsson och magasinet.

VSS var för 20 år sedan pådrivande för att kommunen skulle förköpa Magnus Larssons fastighet i Sikhall. Redan den 9 augusti 2005 lämnades en skrivelse till kommunen från VSS och tre andra föreningar där de befarade att:

“tillgängligheten till området … kan komma att inskränkas.”

Det vill säga om en privat köpare fick förvärva området. Vid det här tillfället visste ingen vem köparen skulle bli. VSS och föreningarna avslutade skrivelsen med att “hemställa” att kommunen:

“ska agera för att säkerställa allmänhetens tillträde till området”

Det var historia. Nu är det 2022 och nyss har kommunfullmäktige haft sitt sista sammanträde före sommarvilan. På sammanträdet passade Torbjörn Moqvist (SD) på att ställa en interpellation om just Segelsällskapets fastighet i Sikhall till byggnadsnämndens ordförande Bo Dahlberg (S).

Moqvists interpellation hade följande lydelse:

“Enligt gällande strandskydd så får ingenting finnas utanför hemfridszonen/tomtplatsavgränsningen eftersom där gäller allemansrätten.
På denna tomt, utanför hemfridszonen/tomtplatsavgränsningen, så finns det bl. a. en vägbom, staket, en bom vid vattenkanten som används för att stänga ute allmänheten (som det ser ut i alla fall).
Det finns även en grillplats som heller inte är tillåten samt att gräset bara får slås (ej klippas) två gånger om året.”

Moqvists beskrivning är helt riktig. Det finns alltså andra fastighetsägare i Sikhall som förhindrar allmänhetens tillträde till området. Och det kan ingen undgå att se som besöker Vänersborgs Segelsällskaps klubbstuga i Sikhall, magasinet eller Magnus Larsson. Förutom Vänersborgs byggnadsnämnd och byggnadsförvaltning då. De har under alla år som de har besökt Larssons egendom undgått att lägga märke till staket och bommar runt Segelsällskapets fastighet…

Ordförande Bo Dahlberg (S) svarade på Moqvists interpellation:

“Det finns sedan en tid ett tillsynsärende på denna fastighet för att titta på just de frågor som interpellationen avser. Detta innebär att vi efter utredning och dialog med berörda kommer att fatta beslut i ärendet.”

Dahlberg menade att:

“det hålls på att jobbas med detta.”

Det visade sig att det inte alls ”hålls på att jobbas” med tillsynsärendet. Torbjörn Moqvist (SD) hade nämligen varit i kontakt med byggnadsförvaltningen samma dag, i onsdags. Ingen därifrån hade varit ute i Sikhall och tittat:

“De planerar att åka ut till hösten.”

Bo Dahlberg (S) förklarade att det berodde på att det är en otrolig belastning på personalen.

Jag var också tvungen att säga några ord, bland annat att det var över ett år sedan anmälningen mot Segelsällskapet kom till kommunen. (Dock inte från mig.) Jag berättade också att representanter för nämnden hade varit och besökt “grannfastigheten” under flera år utan att notera hur VSS bröt mot strandskyddsreglerna. Och jag undrade över de prioriteringar som byggnadsnämnden gör. Det har ju utförts åtskilliga tillsyner på vissa andra fastigheter trots att det inte har förelegat några anmälningar…

Segelsällskapet uppförde ytterligare en byggnad på sin fastighet 2015. VSS hade då fått en ny strandskyddsdispens. Jag berättade också om detta i fullmäktige. Då upprättades en karta, som är brukligt i dessa sammanhang. På kartan ritas en så kallad tomtplatsavgränsning in. Den visar var hemfridszonen går, dvs var gränsen för det privata området är dragen och där allemansrätten inte gäller. I Segelsällskapets fall går tomtplatsavgränsningen 1-2 meter runt byggnaderna…

Den blå streckade linjen visar gränserna för Segelsällskapets fastighet, den tjocka svarta linjen visar tomtplatsavgränsningen. Mellan tomtplatsavgränsningen och fastighetsgränsen har allmänheten tillträde, där gäller allemansrätten. Det råder ingen tvekan om att Segelsällskapet inte har respekterat tomtplatsavgränsningen och reglerna för strandskyddsdispensen.

Bo Dahlberg (S) kommenterade inte mitt inlägg.

Det visar sig att inte heller kommunen alltid garanterar och underlättar allmänhetens tillträde till stränder. För några dagar sedan såg det ut så här vid vägen ner till oljehamnen.

Förbudsskyltar är uppsatta och tanken är enligt samhällsbyggnadsförvaltningen att snart stänga av vägen med en bom. Även om inga beslut i frågan är dokumenterade…

Det är möjligt att förvaltningens åtgärder är helt befogade, jag kan inte uttala mig om det. Men det är svårt att undgå att se motsägelserna i kommunens budskap och handlande. Obefogade farhågor om att Magnus Larsson ska hindra allmänhetens tillträde i Sikhall används för att förköpa delar av hans fastighet, och vägra att sälja tillbaka marken, medan både Segelsällskapet och kommunen själv gör det som de befarar att Larsson ska göra.

Man kan ju tänka sig hur kommunen skulle reagera om Magnus Larsson satte upp vägbommar eller staket på strandskyddat område…

För att inte tala om hur kommunen behandlar David på Juta. Men det är en annan historia… (Se “Byggnadsförvaltningen och David på Juta”.)

Kategorier:Magnus Larsson, Sikhall, VSS

Visar kommunen vilja i Sikhall?

10 april, 2022 Lämna en kommentar

I fredags upptäcktes några intressanta handlingar i diariet. De handlade om fastighetsrättsliga lösningar i Sikhall.

Fastighetsrättsliga lösningar är både ett krav och ett måste för att detaljplanearbetet i Sikhall ska kunna gå vidare och slutföras. (Se “DP Sikhall (1): Ny detaljplan”.) Och en detaljplan är i sin tur ett måste för att fastighetsägarna i allmänhet och Magnus Larsson i synnerhet ska kunna utveckla Sikhall enligt de planer och visioner de har. Problemen med fastighetsgränserna uppstod för övrigt i samma stund som kommunen förköpte (läs: exproprierade) delar av Magnus Larssons fastighet år 2007. Det kan vara bra att veta det. I samband med förköpet/expropriationen styckade nämligen kommunen sönder Larssons fastighet på ett sätt som gjorde det omöjligt för Larsson att utveckla Sikhall som han hade tänkt vid förvärvet. (Se “Historien om Magnus Larsson”.)

Men kanske är en lösning äntligen på gång. Det är emellertid fortfarande svårt att uttala sig säkert om. Magnus Larsson har vad jag förstår inte varit med i någon dialog med kommunen under en ganska lång tid nu. Jag tror inte heller att Larsson ännu har fått se kommunens underlag – det som finns i diariet och som jag tänker presentera i denna blogg. Kommunen verkar just nu arbeta med att komma fram till vilken inställning den ska ha i framtida samtal och förhandlingar med fastighetsägarna och Magnus Larsson. Så uppfattar jag läget.

Tjänstepersoner från samhällsbyggnadsförvaltningen har tillsammans med plan- och byggnadsförvaltningen tittat på olika förslag, alternativ och möjligheter, eller scenarion som de kallar det. De har gemensamt utarbetat flera scenarion som presenterades för Fastighetsutskottet den 31 mars.  Fastighetsutskottet är ett utskott i samhällsbyggnadsnämnden och består följaktligen av politiker. Fastighetsutskottet beslutade (du kan ladda ner sammanträdesprotokollet här):

“Samhällsbyggnadsnämndens fastighetsutskott noterar informationen om inriktning för fastighetsrättsligt tillvägagångssätt för åtgärder inom planarbetet för Sikhallsviken.”

I sammanfattningen av ärendet skriver förvaltningen till utskottet, och jag återger hela avsnittet:

“Förvaltningen kommer att fortsätta dialogen med fastighetsägaren med huvudinriktning av alternativen C samt ägandeform/upplåtelse för piren/vågbrytaren enligt huvudinriktningen. En möjlig upplåtelse med pir/vågbrytare i kommunal ägo utreds som ett led i detta arbete samt vilken typ av pir/vågbrytare som vore lämplig för respektive lösning. Målet är att hitta en fastighetsrättslig lösning som samtliga parter står bakom och kan ligga till grund för fortsatt planläggning samt genomförande av detaljplanen.”

Det låter på sätt och vis förhoppningsfullt, men det har hänt att kommunen har gett liknande positiva signaler förut. Utan att egentligen mena det… Förhoppningarna är trots allt att det ska bli annorlunda denna gång. Ingen tjänar på att inget händer i Sikhall. Det innebär nämligen i praktiken att utvecklingen faktiskt går bakåt – Sikhall växer igen och förfulas. Och det kan inte ens kommunen tycka är önskvärt. Det finns dock en del ganska komplicerade frågor att lösa, det framgår väl om inte annat av citatet ovan – och då tar den sammanfattningen egentligen bara med en aspekt…

I underlaget/utredningen, med titeln “Alternativ för fastighetslösningar i samband med detaljplanering i Sikhallsviken” (kan laddas ner här), börjar förvaltningen med att presentera tre scenarior för området väster om badplatsen.

Förvaltningen visar möjliga fastighetsförhållanden på tre kartor och för var och en anger man för- och nackdelar. Ett alternativ är det som Magnus Larsson själv förespråkar, alternativ A, och ett är det som kommunen föredrar, alternativ C. Och så finns det ett alternativ till, B. (ML=Magnus Larsson, K=kommunen.)

Jag ska inte återge texten till alternativen utan hänvisar den intresserade att ladda ner underlaget och läsa.

Kommunen tycker uppenbarligen att det är viktigt att:

“kommunen har full rådighet över strandområdet”

I ett annat dokument finns en så kallad “fördjupad beskrivning av ärendet” (kan laddas ner här). Där utvecklar förvaltningen sin syn:

“Strandområdet är av stort allmänt intresse och bör vara i kommunalt ägo för att långsiktigt trygga allmänhetens möjlighet till vattennära rekreation och bad. Strandområdet bör ses från kommunens sida som en viktig investering ur rekreationsperspektiv. Erfarenheter kring delat ägande och samfällda lösningar med skötselavtal finns både i kommunen men också i kranskommunerna. För en långsiktig lösning badstränder finns det stora värden att dessa ligger i kommunalt ägo till sin helhet. Ett helägt strandområde medför också en flexibilitet för kommunen att utveckla strandområdet till ett attraktivt besöksmål i kommunen.
För att bibehålla Sikhalls stranden som ett besöksmål kommer det krävas investeringar och utökat underhåll från kommunens sida.”

Jag kan väl inte låta bli att tänka – tycker eventuella badgäster det? Åker man till Sikhall och tittar så ser man snabbt hur igenväxt och nedgånget det är på badstranden. Kommunen har inte skött Sikhall som den borde de senaste åren. Så varför skulle allmänheten tycka att det är viktigt att strandområdet är i kommunal ägo? Och varför skulle kommunen börja investera och utöka underhållet just nu? Stora delar av Nordkrokens och Gardesannas badstränder är för övrigt i privat ägo. Jag vet inte om t ex Gardesanna är sämre underhållet än Sikhall… Och sedan kan man nog fråga sig om det är kommunens förtjänst att Ursand är så fint som det är…

Något säger mig att det inte blir helt lätt för parterna att mötas på denna punkt.

Sedan gör förvaltningen samma sak för området kring hamnen i Sikhall, tre alternativ presenteras. Alternativ B är det som Magnus Larsson tidigare har framfört att han helst ser som lösning. Kommunen förespråkar återigen alternativ C. (ML=Magnus Larsson, K=kommunen, VSS=Vänersborgs Segelsällskap, SM=Sikhalls magasin.)

Det är samma här, jag rekommenderar den nyfikne att ladda ner underlaget och läsa vad förvaltningen skriver (kan laddas ner här).

Det kan vara viktigt att notera att det är en stiftelse som äger Sikhalls magasin, trots att huset ligger på kommunens mark. Underhållet på magasinet är kraftigt eftersatt och är anmält till miljö- och byggnadsförvaltningen.

I den fördjupade beskrivningen av ärendet (kan laddas ner här) skriver kommunen:

“Den lösning som förvaltningen funnits bäst är lösning C … då denna säkerställer allmänhetens tillträde till området, medför en ägandeform som tryggar investeringar för samtliga parter och skapar ett fastställt ägande samt formellt ansvar parterna emellan.”

Det är lite mer komplicerat i Sikhalls hamn, jämför den citerade sammanfattningen ovan. Men kommunen visar onekligen en viss misstro mot Magnus Larsson vilket inger farhågor om att en överenskommelse ska vara möjlig. Det är ju strandskydd i området och det finns något som heter allemansrätt. Magnus Larsson skulle aldrig kunna spärra av området för allmänheten även om han ville. Vilket han naturligtvis inte vill.

Underlaget diskuterar också anläggandet av en cykelväg mellan i första hand badet och hamnen och i andra hand från busshållplatsen i Åstebo till badet. Det verkar dock lite komplicerat, så jag lämnar den frågan tills vidare. Jag noterar dock att förvaltningen skriver:

“Kommunen har efter många turer fått godkännande från Trafikverket att kunna anlägga vägen på egen hand i anslutning till bilvägen.”

Det var åtminstone ett positivt besked…

Det finns anledning att återkomma i frågan. Men jag vill återigen understryka att det trots allt är mycket positivt att det ser ut att hända något i Sikhallsfrågan och att det finns flera personer i kommunhuset som verkligen har tagit sig an ärendet. Och det finns tydligen, enligt underlaget, öppningar för både förhandlingar och  kompromisser.

“Dum spiro spero”

Som de gamla romarna sa….

PS. Det latinska citatet betyder: ”Så länge jag lever, hoppas jag”.

Länsstyrelsen besökte Magnus Larsson

19 december, 2021 1 kommentar

Den 2 december skulle Länsstyrelsen göra syn på plats i Sikhall. Den blev inställd på grund av sjukdom. Nu har äntligen Länsstyrelsen varit i Sikhall och träffat Magnus Larsson.

Besöket satt hårt åt även denna gång, och det berodde inte på väglaget. Det hade snöat på natten och Gestadvägen är tillräckligt trafikfarlig som den är utan halka… Nä, representanterna från Länsstyrelsen hade vissa svårigheter att hitta till Sikhall. De körde helt enkelt fel, och när de väl kom fram så körde de förbi…

Till slut kom dock Länsstyrelsen, som tur var, fram till de andra väntande. Men det var liksom ingen bra eller förtroendefull början… De andra väntande på Sikhall var inte bara Magnus Larsson utan också tjänstepersoner från Vänersborgs byggnadsförvaltning.

Det var bra och viktigt att representanter för enheten för vattenärenden på Länsstyrelsen kom och fick se hur det såg ut i Sikhall. Länsstyrelsen är en synnerligen viktig part i målet. Den har mycket att säga till om, t ex när det gäller strandskydd, och den kan också ställa krav på utredningar etc.

Det handlar alltså om detaljplanen för Sikhall. Fastighetsägarna beställde ju en sådan för några år sedan för att kunna förverkliga sina planer och visioner för en utveckling av området. Den 19 maj 2015 beslutade byggnadsnämnden att det skulle utarbetas en detaljplan. (Se “DP Sikhall (1): Ny detaljplan”.)

Det har nu gått snart 7 år och det finns fortfarande ingen detaljplan. Kostnaderna för fastighetsägarna närmar sig 1,5 milj kr och det börjar väl närma sig en smärtgräns kan jag gissa.

En av frågorna som byggnadsnämnd och -förvaltning har “bråkat” med fastighetsägarna om är de mindre och misskötta skogspartierna på den västra sidan av badstranden, vid landsvägen till. Markägarna vill rensa upp, snygga till och göra ett mer parkliknande område. Och vid stranden av detta skogsparti vill de röja upp, muddra och så att säga ta fram badstranden och förlänga den – precis som det var förr. En gång i tiden var badstranden i Sikhall väldigt lång och inbjudande, nu har stora delar vuxit igen.

Länsstyrelsen ansåg tydligen att det krävdes tillstånd för vattenverksamhet för att göra något vid stranden, i vattnet. Och så är det sannolikt. Magnus Larsson hade då sagt att han kunde väl få se hur kommunens ansökan och tillstånd såg ut. Så kunde han typ använda samma formuleringar. Kommunen hade ju muddrat sin del av stranden förra året, fram till handikapprampen…

Det visade sig att kommunen antagligen inte hade något sådant tillstånd… I varje fall har kommunen fortfarande inte kunnat hitta något i sina pärmar och hyllor.

Det torde inte vara särdeles svårt att gissa vad som hade hänt om Magnus Larsson hade muddrat utan tillstånd… Det återstår att se vad Länsstyrelsen gör med kommunen…

Magnus Larsson och fastighetsägarna har fått en kortare, sammanfattande avrapportering från byggnadsförvaltningen om hur Länsstyrelsen såg på planerna för Sikhall:

  • “Länsstyrelsen uttalar sig inte om i vilka fall det kan krävas anmälan eller tillstånd för vattenverksamhet, förrän det blir ett formellt ärende.”
  • ”Strandskydd är en tyngre (generellt sett mer begränsande) lagstiftning så strandskyddsprövning bör komma före vattenverksamhet.”
  • ”Det kan finnas andra skydd, till exempel biotopskydd eller artskydd.”
  • ”[Länsstyrelsen] menar att såväl kulverteringen som ”strandupprensningen” förutom strandskyddsdispens bör kräva minst anmälan av vattenverksamhet.”
  • ”När anmälan skickats in avgör länsstyrelsen om det behövs en tillståndsprövning. Om det saknas underlag kommer kompletteringar att krävas in. Bland annat behövs underlag för att kunna bedöma påverkan på miljökvalitetsnormer, skyddade arter och hydrologiska effekter upp- och nedströms.”
  • ”Anmälan i sig kostar 1660 kr, men ofta är utredningarna det som kostar mer. Arbetet ska påbörjas inom två år och avslutas inom fem år efter beslut. Om prövning genomförts tidigare är det i regel enkelt att få ett nytt beslut.”
  • ”[Länsstyrelsens] råd är alltså att redan i detta skede söka strandskyddsdispens och anmäla vattenverksamhet för att få föreslagna åtgärder prövade.”

Länsstyrelsen ställer ganska höga krav. Fastighetsägarna ser att Länsstyrelsen uppenbarligen anser att det behövs fler utredningar, mer tid och, inte minst, mer pengar. Jag tror att det leder till att förhoppningarna, optimismen och framtidstron hos exploatörerna börjar avta ganska betydligt. Det reses fler hinder än lösningar för varje träff och varje samtal.

Det ställer också till en viss förtret för fastighetsägarna att fastigheterna har styckats av under åren så att ägarförhållandena och gränserna många gånger är i vägen för utveckling. Det skulle enlig Magnus Larsson behövas en fastighetsrättslig reglering, som skulle göra det enklare att komma vidare. Det krävs rådighet över marken för att utföra vissa åtgärder och på den mark som kommunen äger händer sällan någonting.

Nä, hoppet om en utveckling av Sikhall börjar försvinna. De tankar som Magnus Larsson närde redan när han förvärvade mark i Sikhall 2005 liknar alltmer bara förhoppningar och önskedrömmar. Kommunen, och nu kanske även Länsstyrelsen, har motarbetat honom i snart 20 år (se “Historien om Magnus Larsson”) och det ser alltmer ut som om kommunen ska få sin vilja fram – ett stagnerande, misskött och igenväxt Sikhall utan fler bostäder och invånare.

Vänersborgs kommun måste nog formulera en ny vision.

Historien om Magnus Larsson (25): Epilog

25 november, 2021 1 kommentar

Jag har känt Magnus Larsson i många år vid det här laget. Han har ofta berättat om vad han har varit utsatt för av kommunen. Och visst, jag hade helt klart insett att han hade varit med om något utöver det vanliga. Striden med byggnadsnämnden och byggnadsförvaltningen, när Larsson skulle bygga sin bostad, var jag ganska bekant med. Det hade jag också skrivit några bloggar om en gång i tiden. (Se t ex “Sikhall 1:6”.)

När jag började skriva om det sega och utdragna kommunala arbetet med detaljplanen i Sikhall (se “DP Sikhall (1): Ny detaljplan”), där Magnus Larsson och några andra fastighetsägare står för huvuddelen av kostnaderna, så misstänkte jag att Larsson fortfarande behandlades annorlunda än andra kommuninvånare. Misstankarna förstärktes av flera vittnesmål.

Jag bestämde att jag skulle ta reda på vad som hände när Magnus Larsson köpte fastigheterna i Sikhall år 2005. Jag ville veta händelseförloppet mer i detalj. Var Magnus Larssons “berättelser” korrekta?

Jag var redan från början tämligen övertygad om det omoraliska i kommunens handlande, men ändå inte riktigt. På något sätt hade jag inte greppat “djupet” och det becksvarta allvaret, och tragiken, i det som kommunens politiker och tjänstepersoner utsatte Larsson för.

I arbetet med dessa 24 bloggar (“kapitel”) om “historien om Magnus Larsson”, och den läsning av alla kommunens diarieförda dokument som detta innebar, framträdde alltså en historia som jag inte hade insett vidden av tidigare. Gamla personliga minnesbilder, uttalanden och anteckningarna var bitar som nu föll på plats. Jag samtalade också under arbetets gång med diverse personer. Flera kontaktade mig när jag började publicera. Alla som hört av sig har bekräftat mina misstankar. Tyvärr är det nästan inga som vill framträda med sina namn. Magnus Larsson är fortfarande ett mycket känsligt ämne i kommunhuset, trots att mina bloggar enbart handlar om historia, tiden från slutet av 2005 till slutet av 2007.

Jag skäms över historien.

Jag skäms över kommunens, politikers och tjänstepersoners behandling av Magnus Larsson. Det var så utstuderat illasinnat och grymt så det kan inte med ord beskrivas. Kommunen försökte med alla medel den kunde hitta på tvinga Magnus Larsson till underkastelse under den kommunala byråkratiska stöveln.

Det hoppas jag har framgått av bloggarna…

Man kunde kanske tro att kommunen efter att ha tilltvingat sig de vattennära och mest värdefulla områdena av Magnus Larssons fastigheter, till underpris, skulle slå sig till ro och gnugga sina händer av förtjusning och tillfredsställelse över segern. Det klappades i och för sig säkert på axlar och skakades sannolikt en del händer på kommunhuset, men det var bara tillfälligt. Det fanns smolk i bägaren… De involverade politikerna och tjänstepersonerna hade ju faktiskt misslyckats med att expropriera rubbet, dvs 100 procent av fastigheterna. Det var Bo Carlssons (C) djupt förtrogne kommunalråds- och “regerings”kollegas, Lars-Göran Ljunggrens (S), avsikt och mål redan från början.

Kommunens kamp fortsatte därför med delvis nya politiker och tjänstepersoner. De tog den vid det här laget nedsmutsade stafettpinnen för att fortsätta motarbeta och förfölja Magnus Larsson. Huvudaktörerna kom att bli byggnadsnämnden och byggnadsförvaltningen. De fortsatte att göra livet surt för Magnus Larsson. Det handlade om att han ville bygga en bostad på sin mark.

Och kommunens kamp mot Magnus Larsson fortsätter än idag. Jag har skildrat, och håller på att skildra, kommunens förhalning och sabotage av en detaljplan i Sikhall som ska möjliggöra utveckling av området. Detaljplanearbetet har pågått i över 6 år och det återstår enligt uppgift fortfarande flera år. Men det gör inte kommunen något, den gynnas som vanligt av en lång och utdragen process. Då ställer ju kommunen till det för Larsson. hans pengar tickar iväg. (Just nu närmar sig kostnaderna 1,5 milj kr.) Det är ju han och tre andra fastighetsägare som får stå för notan…

Kommunen tycks också arbeta hårt för att sabotera Magnus Larssons verksamhet som näringsidkare. Flera av Larssons kunder verkar få problem med kommunen. Kommunen underkänner t ex ansökningar om både bygglov och enskilda VA-lösningar för de som har anlitat Magnus Larsson och hans företag som entreprenör. Kommunens taktik tycks vara att få kommuninvånare att välja andra entreprenörer. På det sättet hoppas väl tjänstepersoner och politiker att de ska kunna tvinga Magnus Larsson till underkastelse. Vad nu en underkastelse skulle innebära i dagens läge. Det handlar nog snarare om hämnd mot en kommuninvånare som var våghalsig och dumdristig nog att utmana mäktiga krafter i Sikhall/Gestad och kommunhuset.

Jag kan inte låta bli att nämna två av dom som jag tidigare har skildrat i mina bloggar och som vid tillfällen har anlitat Magnus Larsson som entreprenör – Anders Solvarm (se ”Solvarm 1: Varför jagar kommunen Solvarm?”) och Bengt Davidsson (se ”Byggnadsförvaltningen och David på Juta”). De problem som dessa har haft med miljö- och byggnadsförvaltningen är väl bekanta för alla bloggläsare. Om det är en slump att de båda har anlitat Magnus Larsson, eller inte, det vet jag inte. Det kan vara så, men problem har de definitivt fått. Och som sagt, de är bara två av flera.

Till det här återkommer jag. Någon gång.

Till sist.

Tänk er vilken tur Bo Carlsson (C) hade som förlorade budgivningen på fastigheterna i Sikhall. Hur skulle han ha klarat av all den kommunala förföljelse som har drabbat Magnus Larsson?

===

Bloggar i denna serie:

Kategorier:Magnus Larsson, Sikhall

Historien om Magnus Larsson (24): Upplösningen

19 november, 2021 1 kommentar

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen ”Historien om Magnus Larsson (23)” och en avslutning på hela bloggserien.

Den 30 oktober 2007 upprättades en skrivelse, ett yttrande till kommunfullmäktige, som i vanlig ordning först skulle behandlas av kommunstyrelsen. Det var kommunchef Guy Mahlviker och kanslichef Claire Gabrielsson som hade undertecknat. Men först måste en “liten teknikalitet” förklaras.

Kommunfullmäktige hade beslutat att förköpa Magnus Larssons tre fastigheter i Sikhall till 100 procent. Det var också detta beslut som låg och väntade på godkännande från regeringen. Beslutet skulle inte vara lagligt förrän regeringen hade godkänt det. Magnus Larsson hade även överklagat fullmäktiges förköpsbeslut till Länsrätten. Där hade det inte heller hänt någonting, bland annat av det skälet att advokat Lundmark, Magnus Larssons ombud, den 6 februari 2007 hade bett Länsrätten att:

“avvakta med prövning av målet tills förhandlingarna mellan parterna är avslutade.”

När kommunen och Magnus Larsson nu förhandlade under 2007 så var det “bara” de mindre delarna av fastigheterna som kommunen ville köpa. Men det gick till så, rent formellt, att kommunen köpte 100% av fastigheterna och Magnus Larsson fick sedan köpa tillbaka fastigheterna av kommunen – utom då alltså de mindre delarna som kommunen ämnade behålla. Kommunfullmäktige hade ju beslutat att förköpa “rubbet”. Det var bestämt.

Den 30 oktober 2007 upprättades alltså en skrivelse. Och det hade hänt saker sedan den 27 juni:

“nu har förslag till avtal förhandlats fram, vilka också köparen undertecknat. Avtalens giltighet kräver kommunfullmäktiges godkännande.”

Det krävdes också att Magnus Larsson drog tillbaka överklagandet till Länsrätten.

I skrivelsen/yttrandet till kommunstyrelsen bifogades också avtalen för de tre fastigheterna som förköpet gällde, Sikhall 1:4 och Sikhall 1:6 samt Sörbo 1:4.

Kommunchefen och kanslichefen föreslog även att kommunstyrelsen skulle föreslå kommunfullmäktige att godkänna de upprättade köpeavtalen.

Det första avtalet gällde fastigheten Sikhall 1:4.

Överenskommelsen/avtalet innebar att Magnus Larsson skulle få köpa tillbaka hela fastigheten utom 7.500 kvm. Det är streckade området på kartan till vänster som kommunen skulle behålla, dvs parkeringen framför segelsällskapets fastighet, magasinet och stenpiren.

Magnus Larsson skulle betala 1.150.000 kr för det som var kvar av fastigheten.

Det andra avtalet handlade om fastigheten Sikhall 1:6.

Denna fastighet värderades till 500.000 kr. Jag kan inte förstå varför kommunen överhuvudtaget beslutade att förköpa denna fastighet från början. Kommunen ville inte behålla någon del av fastigheten överhuvudtaget. Det tycker jag är anmärkningsvärt. Det visade väl om inte annat att det fanns andra skäl bakom förköpen än att kommunen ansåg sig “behöva mark” för det rörliga friluftslivet… (Kanske ville någon hålla Magnus Larsson borta från Sikhall…)

Den tredje och sista fastigheten skulle Magnus Larsson få betala 500.000 kr för. Det var Sörbo 1:4, vid själva badplatsen. Kommunen ville absolut behålla 12.000 kvm (se det streckade området).

Även i det här fallet har jag mycket svårt att förstå varför kommunen tyckte sig behöva denna mark. Kommunen inbillade sig kanske att Magnus Larsson skulle kunna använda den lilla “fliken” uppe till höger för att spärra av infarten till parkeringen och badet. Men trodde tjänstemännen och politikerna det, då skulle de faktiskt vara mer än lovligt verklighetsfrämmande. Man kan också notera att kommunen behöll en 17 meter bred remsa av Magnus Larssons jordbruksmark (“åker”) uppe till vänster, vid “landsvägen”. Här tänkte kommunen anlägga en parkeringsplats. Det har än idag aldrig parkerat en enda bil på denna remsa… (Se foto till vänster.) Dessutom ville kommunen behålla ett större område ner mot och nere vid sjön. Denna mark har sedan dess misskötts å det grövsta och har nu blivit en skog av sly. (Det är bara att sätta sig i bilen och åka dit och titta.) I Sikhall går området under beteckningen “Träsket”.

Det hade gått 4 månader (från den 27 juni) utan några vettiga samtal mellan parterna. Parterna hade tydligen haft någon form av kontakt, som inte var diarieförda, men det hade inte förts några förhandlingar. Avtalen speglade nämligen ”bara” de fastighetsgränser som ritades upp i ett tidigt skede. Kommunen hade låtit tiden arbeta för sig – medan Magnus Larssons personliga och ekonomiska situation blev allt jobbigare och svårare. Larsson fick underkasta sig den mäktiga kommunen. Han hade bilan hängande över nacken, han riskerade att förlora allt – hus och hem, jord och skog. Larsson tvingades att skriva på avtalen.

Magnus Larsson tror att han förlorade en miljon kronor på avtalen. Men han menar än idag att han inte hade något val. Han ville inte riskera att förlora allt.

Den 7 november 2007 beslutade kommunstyrelsen att föreslå kommunfullmäktige att:

“godkänna upprättade köpeavtal avseende fastigheterna Sikhall 1:4 och 1:6 samt Sörbo 1:4”

Och det noterades i protokollet att Bo Carlsson (C):

“inte deltog i handläggningen eller beslutet i detta ärende på grund av jäv.”

Och den 21 november 2007 beslutade ett enhälligt kommunfullmäktige att:

“godkänna upprättade köpeavtal avseende fastigheterna Sikhall 1:4 och 1:6 samt Sörbo 1:4”

Och återigen noterades det i protokollet att Bo Carlsson (C):

“inte deltog i handläggningen eller beslutet i detta ärende på grund av jäv.”

Kommunens nettokostnad för de områden den förköpte inklusive det arbete och de pengar Magnus Larsson hade lagt ner uppgick till 720.000 kronor. Det var den ersättning som Magnus Larsson fick för sin dyrt köpta, attraktiva mark (i budgivning mot bland annat Bo Carlsson), för det arbete han lagt ner, de pengar han hade satsat, det lidande som han utsatts för och de pengar han hade tvingats betala i juristkostnader. I två år hade Larssom fått försvara sig mot kommunen.

Det var en mörk dag för kommunen. De hade tvingat en laglydig och skattebetalande undersåte till underkastelse under den byråkratiska makten. Tack vare “dolda” personliga, och synnerligen själviska, intressen.

Som politiker och ledamot i kommunfullmäktige skäms jag för vad jag har varit med och utsatt Magnus Larsson för. Men jag visste inte bättre. Och det är jag övertygad om att andra inte heller visste. Men nu har åtminstone jag kommit på bättre tankar. Och jag hoppas att andra också har gjort det.

Däremot var det andra politiker som visste bättre, redan då – de visste precis vad de gjorde. Och deras motiv var inget att stoltsera med…

Det positiva med uppgörelsen var att Magnus Larsson, tack vare sin ihärdiga och envisa kamp, lyckades behålla den större delen av sina fastigheter. Kommunen misslyckades med att expropriera all mark och tvinga bort honom från Sikhall.

I och med att kommunen och Magnus Larsson hade kommit överens, dvs skrivit på avtalen, så kom det ett godkännande från regeringen om förköpet. Det stod uttryckligen i skälen att Magnus Larsson:

“numera medgivit att förköp får ske. Med hänsyn härtill finns inget hinder mot att meddela tillstånd till förköp.”

Magnus Larsson återkallade också sitt överklagande i Länsrätten. Det var ju en förutsättning för avtalet med kommunen.

Och så slutade historien om kommunens expropriering i Sikhall. Det har gått nästan 15 år sedan kommunen tog delar av Magnus Larssons ärligt och rättmätigt förvärvade egendomar ifrån honom. Han har fortfarande inte fått någon officiell ursäkt av kommunen för att de med all sannolikhet agerade olagligt, bland annat på grund av det jäv som fanns bland flera personer i “bakgrunden”. Det är bara enskilda tjänstepersoner, bland annat tidigare jurister på kommunen, som har hört av sig personligen till honom.

Magnus Larsson bor nu i Sikhall på en plats med utsikt över hamnen som han kallar “Politikerhyllan”. Namnet är valt för att ingen någonsin ska glömma hur jäviga, och jävliga, politiker och tjänstepersoner försökte tvinga bort honom från hans hus och hem, jord och skog. Och det är många som genom åren har sett och t ex fotograferat sig vid skylten. Den har blivit lite av en symbol för Sikhall och den enskilde invånarens kamp mot den kommunala byråkratin – en byråkrati som inte skyr några medel för att få sin vilja fram.

Det hade varit trevligt att få avsluta historien om Magnus Larsson med att få skriva – “och så levde Magnus Larsson lycklig i alla sin dagar”… Men tyvärr slutar inte historien så. De här 24 “kapitlen” utgör bara den första delen i vad som skulle kunna bli en hel “romansvit”. Men jag får återkomma till de andra kapitlen och delarna vid något senare tillfälle.

Tack för att du läste.

===

Jag bestämde mig senare att avsluta bloggserien med en slags epilog – se ”Historien om Magnus Larsson (25): Epilog”.

Bloggar i denna serie:

Historien om Magnus Larsson (23)

14 november, 2021 Lämna en kommentar

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen ”Historien om Magnus Larsson (22)”.

Den 27 juni 2007 träffades parterna igen, kommunen på den ena sidan bordet och Magnus Larsson och hans advokat på den andra. Och sin vana trogen antecknade advokat Lundmark från advokatfirman Kjällgren vad som hade förhandlats fram under mötet. Som tur var skickade Lundmark anteckningarna till förvaltningschef Christer Larsson och kommunjuristen, som tydligen också var med på mötet, så att de blev diarieförda.

Parterna verkade vara överens om allting, ja nästan… Lundmark skrev:

“Magnus Larsson förvärvar ”restfastigheterna” på de villkor som angivits i tidigare justerade utkast till köpeavtal. Köpeskillingen skall uppgå till 2.150.000 kronor. Därvid har Magnus Larsson inga ytterligare anspråk på ersättning utöver vad som följer av 13 § förköpslagen beträffande ränta på den av honom tidigare erlagda köpeskillingen. Räntan skall utgå för tiden från den 4 januari 2006 till den tidpunkt som anges i nämnda bestämmelse.”

Men avslutade brevet med:

“Beträffande fördelningen av köpeskillingen mellan de båda köpekontrakten får vi återkomma.”

Jag vet inte vad som hände under 4 månader fram till den 30 oktober 2007. Det är först då som jag hittar nästa dokument. Det borde ha förhandlats kan man tycka, fast det var ju egentligen inte så mycket att förhandla om. Det var ju i stort sett bara ersättningsfrågan kvar. Och den verkade man ju faktiskt också ha varit överens om…

Men enligt uppgift så förhalade kommunen förhandlingarna och sköt på själva avgörandet, avtalet. Det innebar en svår sits för Magnus Larsson – på två sätt, ett personligt och ett som företagare.

Det fanns ju, som jag har beskrivit tidigare, en uppenbar risk att Magnus Larsson skulle bli av med hus och hem, jord och skog. Det var en ovisshet och ett hot som han tvingades leva under sedan kommunfullmäktiges beslut om att förköpa hans fastigheter den 20 december 2005. Och den utdragna tiden gjorde ju inte det hela bättre…

Det behövs ingen större inlevelseförmåga för att inse vilken otroligt påfrestande situation detta måste ha inneburit för Magnus Larsson. Det var tjänstepersonerna i kommunen som försatte Larsson i denna pressade situation. Och sannolikt vissa speciella politiker som “dirigerade” i bakgrunden och talade om för tjänstepersonerna hur de skulle agera…

Men inte nog med det. Alla som har kännedom om hur det är att vara företagare vet att en företagare ofta ligger ute med pengar. Inkomsterna kommer när arbetet är klart. Innan dess så får företagaren oftast själv med egna pengar betala råvaror och material, reparationer, transporter och ersättningar till underleverantörer osv. Och ibland händer det att betalningar från en kund för ett arbete eller en tjänst kommer för sent, eller inte alls. Många företagare är därför helt beroende av lån för att få vardagen och logistiken att gå ihop ekonomiskt.

Magnus Larsson hade 2005 vunnit budgivningen och köpt fyra fastigheter i Sikhall. Det var fastigheter som han skulle ha i sin näringsverksamhet. Larsson hade lagt ut mycket pengar. När kommunen beslutade att förköpa fastigheterna innebar det att Magnus Larsson inte fick några lagfarter på fastigheterna. Han hade köpt fastigheterna men ägde dom ändå inte riktigt. Han var juridisk ägare och kunde bruka och sköta gårdarna, men han kunde inte belåna dom. Det innebar stora ekonomiska svårigheter för Larsson i sin affärsverksamhet.

Det var svårt att leva och verka under sådana omständigheter – både som privatperson och företagare. Många skulle helt enkelt inte klara av det. Det borde ha varit lätt för kommunen att inse. Och det var kanske just vad de insåg… 

Jag tror att tjänstemän och politiker faktiskt kalkylerade med att Magnus Larsson inte skulle klara av pressen som privatperson och/eller ekonomin som företagare. Det finns flera saker, typ vittnesmål, som tyder på att kommunen faktiskt använde dessa fula trix, vilket är en stor underdrift i sammanhanget, för att “besegra”, kanske snarare krossa, Magnus Larsson och tvinga honom att skriva under ett för honom ofördelaktigt avtal.

Tjänstemännen var i en helt annan sits. De hade en fast anställning i kommunhuset,  fast lön, fasta arbetstider och lagstadgad semester. Allt de gjorde var på arbetstid. Företagaren Magnus Larssons situation var helt annorlunda. Han fick ägna sig åt denna “konflikt” på sin fritid, efter arbetsdagen. Som ofta var betydligt längre än 8 timmar… Och den hjälp och expertis som han behövde fick han betala med egna pengar…

Kommunen lyckades med sin taktik. De tvingade Magnus Larsson att gå med på ett för honom ofördelaktigt avtal.

Fortsättning, och avslutning, följer…

PS. Alla faktauppgifter i denna blogg är hämtade från dokument i kommunens diarium.

===

Bloggar i denna serie:

Historien om Magnus Larsson (22)

13 november, 2021 Lämna en kommentar

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggenHistorien om Magnus Larsson (21)”.

Det var tydligen en hel del kontakter mellan Vänersborgs kommun och Magnus Larsson och hans advokat Anders Lundmark under våren och sommaren 2007. Det verkade till och med ha varit en del fysiska möten. Men precis som tidigare under detta år får jag i huvudsak lita till brev och skrivelser från advokat Lundmark. Kommunens egna skrivelser finns inte diarieförda. Det förvånar mig. Det borde ju, kan man tycka, finnas åtminstone några offentliggjorda och diarieförda dokument från tjänstepersonerna.

För det är viktigt att komma ihåg, bollen låg nu hos tjänstemännen. Det var de som den 10 januari 2007 hade fått i uppdrag av kommunstyrelsen att förhandla fram en lösning med Magnus Larsson. I kommunstyrelsens protokoll stod det:

“Kommunstyrelsen beslutar uppdra åt kommunchefen att tillsammans med övriga berörda tjänstemän förhandla med köparen av fastigheterna, med inriktning att kommunen blir ägare till de markområden som varit grunden för kommunens beslut att förköpa fastigheterna Sikhall 1:4 och 1:6 samt Sörbo 1:4.”

Det är så det brukar gå till i den kommunala demokratin, eller kanske snarare i den kommunala byråkratin. Förfarandet innebär naturligtvis att tjänstepersonerna får stor makt, särskilt som få eller inga handlingar diariefördes från samtalen och förhandlingarna. I praktiken kan man emellertid förmoda att tjänstemän och politiker pratade med varandra i kommunhusets korridorer och kontor. De utbytte sannolikt tankar med varandra, och då kan man också anta att de politiker som hade störst intresse i frågan engagerade sig mest…

Jag ska inte återge alla turer i förhandlingarna, utan nöja mig med en del nedslag.

Den 21 maj 2007 skrev advokat Lundmark till kommunen. Det framgick att det hade varit förhandlingar och att parterna hade kommit överens om någon typ av avtalskonstruktion. Och eftersom kommunen inte heller hade svarat på Magnus Larssons erbjudande om marken som gåva till kommunen, så skrev Lundmark att erbjudandet nu hade dragits tillbaka. Lundmark menade att det som återstod innan avtalet kunde skrivas på var storleken på köpeskillingen.

Men inte heller detta visade sig vara särskilt enkelt… Eller var det fråga om kommunal taktik…?

Magnus Larsson menade att värdet på hans fastigheter skulle sjunka betydligt, jämfört med det han själv hade betalat, om kommunen förköpte hamnområdet och stenpiren. Det var viktiga och strategiska delar av fastigheterna. Det borde Larsson naturligtvis ha kompensation för. Dessutom hade han nedlagt både arbete och pengar på området. Lundmark skrev:

“Området är ju idag iordningställt och omfattande arbetsinsatser har nedlagts på avverkning, röjning, borttransport av dumpat avfall och skrot, rivning, planering av massor, strandskovning, anläggande av dräneringssystem och parkeringsytor.”

Enligt förköpslagen hade Larsson rätt till ersättning för arbete och kostnader. Det var egentligen inget att diskutera. I brevet bifogade Lundmark en sammanställning av kostnaderna och även en experts värdering av området. Magnus Larsson hade lagt ner ungefär 550.000 kr i det område som kommunen ville förköpa.

Samhällsbyggnadsförvaltningens chef Christer Larsson sa den 4 juni (2007) blankt nej. Han menade att kommunen bara var villig att betala 400.000-500.000 för allt, både själva markområdet och arbetet. Och hotade med att avsluta diskussionerna.

Personer i kommunen spred nämligen ut ryktena att Magnus Larsson vidtog åtgärder på sin mark enbart för att ”jävlas” med kommunen. Då skulle kommunen, menade de, få betala om de skulle tvångsinlösa (obs! notera ”tvångsinlösa”!) marken. De tänkte nog inte på att Larsson gjorde i ordning den mark som han hade köpt och som var hans… Jag undrar vem som jävlades med vem…?

Advokat Lundmark blev med all rätt upprörd… I ett svar till förvaltningschef Christer Larsson skrädde han inte orden:

“I ljuset av Ditt brev måste jag ifrågasätta om kommunens företrädare blivit informerade om, eller förstått, det regelsystem som en fullföljd av förköpet utlöser. Det rör sig ju om ett tvångsförvärv, varvid den enskildes rätt till kompensation till och med är grundlagsskyddad samt där den enskilde tillförsäkrats rättssäkerhet genom domstolsförfarandet med rättegångskostnadsansvaret på kommunen. På vilken grund anser sig Vänersborgs kommun vara befriad från sådana rättsliga förpliktelser?”

Det var ord och inga visor. Och jag tror att Lundmark egentligen inte enbart var upprörd över förhandlingsbudet, eller snarare det så kallade. Min känsla är att Lundmark upprördes av hela den attityd som kommunen visade mot Magnus Larsson. Det var onekligen lätt att få intrycket att tjänstepersonerna uppbådade all den makt de kunde tänkas inneha – för att slå ned mot en enskild, “trilskande” kommuninvånare. Som bara hade gjort ett fel, att lägga ett högre bud på några fastigheter än en ledande politiker i kommunen…

Advokat Lundmark var samtidigt även besviken. Allt var färdigförhandlat och klart, markdispositionen, ränta och tillträdestidpunkt, i stort om köpeskillingen samt de närmare villkoren för uppgörelsen. Det enda som var kvar att enas kring var just Larssons lagliga rätt till kompensation för de kostnader som var nedlagda inom området.

Lundmark avslutade brevet med att fråga om kommunen verkligen var beredd att dra frågan till domstol med:

“långdragna och för kommunen mycket kostsamma processer i fastighetsdomstol och överrätter”

Det var ingen amatör som kommunen hade att göra med. Men inte nog med det, Magnus Larsson fattade själv pennan och skrev till förvaltningschefen, och kommunstyrelsen, den 18 juni 2007:

“Min ärliga och uppriktiga mening är att lösa den här konflikten. De delar av fastigheten som kommunen vill ha är av betydande värde, det är ca 2 ha vattennära mark med magasinet och stenpiren. Det pris som Krister Larsson presenterar täcker inte ens de faktiska kostnaderna och det skulle i verkligheten betyda att jag ska betala ca 200.000:- för att bli av med delar av fastigheten. Det är inte rimligt!”

Och det var det knappast… Och Magnus Larsson upprepade sitt förslag att ta hjälp av tre oberoende värderingsmän som inte var jäviga…

Och för att riktigt röra till det för förvaltningschefen – Magnus Larsson erbjöd sig återigen att skänka marken, magasinet och stenpiren till kommunen och det rörliga friluftslivet.

Det borde inte ha varit aktuellt för kommunen att ytterligare fördröja och förhala exproprieringen. Den borde ha kommit till skott och skrivit ett avtal. Det tyckte i varje fall Magnus Larsson och hans advokat. Men uppenbarligen inte kommunen. Tjänstepersonerna fortsatte att pressa Magnus Larsson, som privatperson och som näringsidkare, ytterligare en tid genom att med sin tystnad och saktfärdighet förhala hela processen.

Fortsättning följer i bloggen ”Historien om Magnus Larsson (23)”.

PS. Alla faktauppgifter i denna blogg är hämtade från dokument i kommunens diarium.

===

Bloggar i denna serie:

Historien om Magnus Larsson (21)

8 november, 2021 Lämna en kommentar

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen ”Historien om Magnus Larsson (20)”.

Strax efter årsskiftet 2006-2007 ändrade kommunstyrelsen sin “målsättning” med Magnus Larssons fastigheter. Den ville inte längre förköpa/expropriera hundra procent av marken i Sikhall, utan “bara” vissa delar. Och dessa delar hade Magnus Larsson erbjudit kommunen som gåva…

Gåvan var nog ett sätt för Larsson att visa att han ville få ett snabbt avslut på hela den långdragna processen som på många sätt hindrade honom från att ta sin mark i anspråk. Larsson ville t ex bygga en bostad på en av fastigheterna.

James Bucci (V) har en minnesbild av att det fanns tjänstepersoner på kommunkansliet som tyckte att Magnus Larsson gjorde ett smart drag när han erbjöd den mark som kommunen hade specifikt sagt sig vara intresserad av som gåva. Bucci kunde inte annat än att hålla med om att det var skickligt gjort. Om kommunen tackade nej till att få det man mest ville ha, så skickade kommunen ut en mycket märklig signal till den pågående rättsliga prövningen.

Det visade sig att Vänersborgs kommun inte ville acceptera Magnus Larssons erbjudande om, som advokat Anders Lundmark uttryckte det i ett brev till kommunen den 19 februari (2007):

“överlåtelse av aktuella områden vederlagsfritt till kommunen.”

Kommunen vill alltså inte ta emot Magnus Larssons gåva, som alltså skulle ha inneburit att kommunen fick den begärda marken helt gratis.

Det framkom vid ett möte mellan Vänersborgs kommun och advokat Lundmark samma dag som Lundmark skrev ovanstående brev. Lundmark skrev brevet för att han ville sammanfatta hur han hade uppfattat innehållet i samtalet. Tyvärr har jag inte några anteckningar eller något protokoll från kommunen om mötet. Det är möjligt att eventuella anteckningar betraktades som arbetsmaterial och därför inte diariefördes. Hur som helst har jag bara den ena sidans version. Men jag betraktar advokat Lundmark som en mycket trovärdig källa.

Det verkade på Lundmark som om parterna kom, eller i varje fall skulle komma, överens om lösningar på flera av de “praktiska” problemen, t ex om hur marken skulle “fördelas” både vid området/parkeringen vid badplatsen och området/parkeringen vid segelsällskapet. De var också eniga om att bilda en gemensamhetsanläggning i det sistnämnda området. Kommunen bekräftade enligt Lundmark också att det var rimligt att Magnus Larsson kompenserades för de kostnader han hade haft för anläggandet av parkeringsytor.

Det var alltså advokat Lundmarks syn på vad parterna var överens om. Men Lundmark noterade också skiljaktigheter i kommunens och Larssons uppfattningar.

Det visade sig att den kanske största stötestenen var stenpiren mellan segelsällskapet och magasinet – se flygbilden ovan.

Kommunen ville, fortfarande enligt Lundmark, inte ens diskutera någon gemensamhetsanläggning beträffande stenpiren som Larsson ville. Kommunen framförde att piren enbart skulle vara en kommunal gästpir för tillfälliga besökare. Vilket inte var helt genomtänkt eftersom Trollingklubben hade behov av stenpiren och även närboende och boende på öarna i Vänern. Flera av de sistnämnda hade avtal för platser till sina djupgående båtar vilka hade löpt årsvis under flera decennier. Men hur det än var med den saken så ville inte kommunen att det skulle finnas något privat ägarintresse i stenpiren. Det gällde inte bara Magnus Larsson menade kommunen utan även trollingklubben och segelsällskapet. Kommunen hade också meddelat att den hade för avsikt att reparera och rusta upp piren på egen bekostnad…

Med denna inställning omöjliggjorde kommunen tanken på en gemensamhetsanläggning. Advokat Lundmark hade varit tydlig gentemot kommunen med att en gemensamhetsanläggning där Magnus Larsson var tänkt att dela kostnader och underhåll måste bygga på att det fanns en fastighetsmässig nytta, inte bara för Larsson utan för alla de deltagande fastigheterna:

“Om nu stenpiren och dess funktion med platser för djupgående båtar skall förbehållas kommunens fastighet ensam, framstår det orimligt att Magnus Larssons fastigheter enbart skall delta i kostnaderna för allmänna toaletter och parkeringar.”

Kommunen ville så att säga plocka russinen ur kakan. Kommunen ville behålla “det bästa” själv, men låta Magnus Larsson vara med och betala “det som var kvar”…

Advokat Lundmark menade att skulle en gemensamhetsanläggning med delat kostnadsansvar bildas måste detta innefatta området som helhet, inklusive sjösättningsramper och stenpir. Lundmark menade också att kommunen fortfarande skulle ha kontroll över området även om en gemensamhetsanläggning bildades. Och det skulle bli billigare för kommunen… 

Advokat Lundmark avslutade sitt brev med att sammanfatta:

“För Magnus Larsson finns bara två alternativ. Antingen bildas en gemensamhetsanläggning för hela området med parkeringsytor, toaletter, sjösättningsramp och stenpir. Om kommunen inte anser sig kunna delta i en sådan gemensamhetsanläggning beträffande stenpiren, återstår endast alternativet att ingen gemensamhetsanläggning alls bildas. Härigenom får kommunen ensam råda över området och får förstås därmed också ensam bekosta och utföra investeringar, underhåll och ensam driva utvecklingen framåt.”

Det skulle innebära skrev Lundmark att kommunen:

“tar död på Magnus Larssons engagemang och energi i området.”

Det var sant, men det var nog ett dåligt argument. Kommunen hade aldrig visat att de uppskattade Magnus Larssons “engagemang och energi”… Det har de aldrig gjort sedan dess heller…

Och framför allt, om ingen gemensamhetsanläggning bildades måste en fastighetsreglering genomföras och då:

“uppkommer förstås också en fråga om vilken ersättning som skall erläggas för restfastigheten, då hela hamnområdet frångår köpet och då kommunen blir ensam ägare till de iordninggjorda parkeringsytorna som bekostats av Magnus Larsson.”

Det var inte svårt för Magnus Larsson och hans advokat att se att kommunen ville tvinga honom att gå med på krav som var orimliga och som bara gynnade kommunen.

Magnus Larsson och kommunen var således fortfarande långtifrån överens om formerna för förköpet…

Fortsättning följer i bloggen ”Historien om Magnus Larsson (22)”.

PS. Alla faktauppgifter i denna blogg är hämtade från dokument i kommunens diarium.

===

Kl 18.00 imorgon tisdag är det en ljusmanifestation mot rasism på Gågatekrysset. Det är till minne av Kristallnattens offer. Natten mellan 9-10 november 1938 var kulmen på de våldsamma pogromerna mot judar som genomfördes i det nazistiska Tyskland.

===

Bloggar i denna serie:

Historien om Magnus Larsson (20)

7 november, 2021 Lämna en kommentar

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen ”Historien om Magnus Larsson (19)”.

Under några veckor runt julhelgen 2006 gjorde Vänersborgs kommun helt plötsligt en omsvängning. Kommunen släppte kravet på att förköpa hundra procent av Magnus Larssons fastigheter i Sikhall. Kommunen nöjde sig “bara” med vissa delar. Politiker och tjänstemän (kanske var det kommunens jurister) var med andra ord beredda att på sätt och vis kringgå kommunfullmäktiges beslut från den 20 december 2005. Istället ville kommunen förhandla med Magnus Larsson om en lösning som var acceptabel för båda parter.

Det visade sig dock att lösningen skulle vara mest acceptabel för kommunen…

Det var emellertid en stor förändring i kommunens attityd. I över ett år hade Magnus Larsson haft hotet hängande över sig att kommunen skulle ta ifrån honom all hans egendom i Sikhall, 100 procent. Men det är viktigt att framhålla att även om kommunen nu tänkte nöja sig med att förköpa mindre delar av  Magnus Larssons mark, så var det ändå en tvångsåtgärd riktad mot privatpersonen och näringsidkaren Magnus Larsson. Larsson ville naturligtvis behålla sina fastigheter intakta. Fastigheterna hade alltid varit privata och han hade köpt dem ärligt och rättmätigt genom att lägga det högsta budet.

Och varför? Varför ville kommunen absolut stycka sönder och köpa delar av Magnus Larssons fastigheter? Som läsare till bloggarna har märkt hade kommunen hela tiden varit tämligen svepande och oklar på denna punkt. Så fanns det t ex ingen motivering till förköpet i kommunfullmäktiges beslut om expropriering den 20 december 2005.

Det som nämndes i olika sammanhang var att kommunen var tvungen att förköpa Magnus Larssons mark för säkerställa “det rörliga friluftslivet” och “allmänhetens tillgänglighet till aktiviteter i området”. Till en början spelade också Sikhalls magasin en viss roll i argumentationen. Kommunen menade även att Sikhallsområdet skulle utvecklas i kommunens ägo. Det skulle anläggas både större parkeringsplatser och fler båtbryggor.

Vid ett tillfälle dristade sig kommunen, genom kommunchef Guy Mahlviker, att till och med skriva att:

“Kommunen bedömer att den är bäst lämpad för att genomföra dessa åtgärder”

Fastigheterna som Magnus Larsson hade köpt och som kommunen nu ville förköpa hade alltid varit privata. Argumenten var svaga och det fanns egentligen ingen logisk förklaring till varför kommunen vill förköpa dem nu när Magnus Larsson blev ny ägare. Det var svårt att se hur kommunen på något sätt kunde se Magnus Larsson som ett hot mot “det rörliga friluftslivet” eller “allmänhetens tillgänglighet”. Larsson hade många gånger i praktisk handling visat att han var mån om “allmänheten” och att just tillgängligheten för “vanliga människor” var själva drivkraften i hans verksamhet.  (Det är också något som de boende i Sikhall kan vittna om än idag.) Dessutom visste självklart kommunen att allemansrätt och strandskydd gällde även i Sikhall… Men som alla bloggläsare vet så hade vissa i kommunen helt andra skäl till att ta Magnus Larssons egendomar ifrån honom. Och dessa “vissa” hade stor makt…

Magnus Larsson ville få ett slut på “tvisten” med kommunen. Den hade hållit på i över ett år, från förvärvet i slutet av 2005 och hela 2006. Magnus Larsson ville äntligen få lugn och ro och börja bygga sitt hem och bruka sin mark på sina inköpta fastigheter. Larsson kunde ju faktiskt inte heller lita på hur Länsrätten skulle döma eller hur regeringen, som ju skulle godkänna förköpet, skulle agera. Och särskilt säker kunde han ju egentligen inte heller vara på kommunen. Vänersborgs kommun hade ju inte direkt betett sig förtroendeingivande eller ärligt mot honom.

Och skulle inte heller göra i fortsättningen…

Det verkade också som det pågick någon slags ”maktkamp” mellan politiker och tjänstemän i kommunen och dessutom mellan tjänstemän och tjänstemän. Vem som skulle dra det längsta strået i denna kamp kunde ingen veta.

Det fanns således, trots kommunens omsvängning, fortfarande en tämligen stor risk att Magnus Larsson skulle förlora allt, all sin rättmätigt och ärligt förvärvade mark i Sikhall. Magnus Larsson upplevde hela tiden detta som en fullt realistisk möjlighet. Och ställd inför denna situation så tvingades han att gå med på kommunens krav.

Det är viktigt att komma ihåg detta. Kommunen med dess jäviga personer i kulisserna tvingade Larsson… Och hur liten eller stor del av hans mark som Vänersborgs kommun än förköpte så handlade det om en tvångsåtgärd, en expropriering av Magnus Larsson privata egendom. Mot hans vilja.

Kommunstyrelsen gick den 10 januari 2007 på tjänstepersonernas linje, dvs den tillstyrkte den omsvängning som trots allt framkom i tjänsteskrivelsen från den 2 januari som skrivits under av kommunchef Guy Mahlviker och kanslichef Claire Gabrielsson. (Se “Historien om Magnus Larsson (19)”.)

Det var dags för kommunen att börja förhandla med Magnus Larsson.

Till en början gick det så där… Eller var det kommunal taktik…

Fortsättning följer i bloggen ”Historien om Magnus Larsson (21)”.

PS. Alla faktauppgifter i denna blogg är hämtade från dokument i kommunens diarium.

===

Bloggar i denna serie:

DP Sikhall (13): Utveckling i Sikhall?!

24 oktober, 2021 3 kommentarer

Den 19 maj 2015 beslutade byggnadsnämnden i Vänersborg att upprätta en ny detaljplan för ett område kring Sikhallsviken. Det har gått så där. Detaljplanen är fortfarande inte klar – och kostnaderna för den skjuter i höjden. Det gör emellertid inget för kommunen, det är fastighetsägarna/exploatörerna som får betala det mesta…

Men nu verkar det hända något! Det läggs ett nytt förslag på byggnadsnämndens bord nu på tisdag, den 26 oktober…

För drygt två veckor sedan, den 7 oktober, var byggnadsnämnden tillsammans med ett antal tjänstemän och besökte området i Sikhall. Fastighetsägarna var också där, liksom undertecknad bloggare. (Se “Byggnadsnämnden besöker Sikhall”.) Byggnadsnämnden ville bilda sig en uppfattning på plats om fastighetsägarnas planer och visioner. Samtidigt var Magnus Larsson och de andra exploatörerna måna om att politikerna skulle få klart för sig att detaljplanearbetet stod inför ett vägskäl. Om nämnden valde “fel väg” så skulle fastighetsägarna dra sig ur hela detaljplaneprojektet. Då skulle de lägga ner sina planer, och det skulle inte bli någon utveckling i Sikhall.

I centrum för oenigheten står den lilla skogsdungen vid Svartebäck. Tjänstemännen på byggnadsförvaltningen vill bevara området som det är – orört. De anser helt enkelt att naturvärdena är för stora. Det handlar om att naturvärdesinventeringen rekommenderade att själva Svartebäck och dess kantzoner skulle vara naturvärdesklassade, och det var kopplat till:

“gynnsamma miljöer för bland annat fiskar och insekter”

Fiskarnas, insekternas och, enligt en ersättare i nämnden, också paddornas intressen skulle prioriteras. 

Ibland får jag uppfattningen att kommunen ser skogsområdet som Vänersborgs kanske mest värdefulla skog. Det förstår jag i så fall inte. På Mariedal Östra skövlade kommunen en tät skog med träd som var över hundra år gamla, vid Kindblomsvägen avverkades en stor del av den enda kvarvarande skogen i Blåsut, vid Mariedalskolan huggs flera av de få träden ner som finns runt skolan och på onsdag ska kommunstyrelsen föreslå kommunfullmäktige att besluta om att anlägga en GC-väg rakt igenom den lilla skog som finns kvar på Korseberg. (Se flygbild till vänster.) På Korseberg är för övrigt motiveringen till ingreppet att:

“göra området tillgängligt för kommuninvånarna”

Människor före insekter, djur och natur med andra ord… Men det är i staden Vänersborg. Där är träd i vägen för utveckling. På landsbygden är det tydligen tvärtom, människorna är i vägen… Trots att det finns massor av skog. Åk från Vänersborg till Sikhall och se med egna ögon.

Skogsdungen vid Svartebäck har faktiskt inga speciella värden. Det har även tjänstepersoner på sätt och vis medgett:

“Förvaltningens utgångspunkt har hela tiden varit att det finns naturvärden där som vi har ansvar att bevaka. Det fick visst stöd i den naturvärdesinventering som genomförts.”

Naturvärdena fick ett “visst stöd”.

Den naturvärdesklassning som föreslås i inventeringen är den lägsta som finns, skogen är ung och flera av träden håller på att ramla ner på grund av den mycket sandiga jorden. Det är faktiskt inte riskfritt att befinna sig i området när det blåser. Dessutom visade den häckfågelinventering som genomfördes att det inte finns några skyddade arter som häckar i området. Och Svartebäck är mest ett dike i detta område, och bäcken betecknas faktiskt som dike i inventeringen. Diket behöver underhållas, t ex rensas och dikas ut regelbundet. Med maskiner vid åtminstone den ena kantzonen…

Skogen i området vid Svartebäck är både ung och ogenomtränglig – och finns där egentligen enbart på grund av att kommunen har misskött området. Så här ser området ut idag:

Den omdiskuterade skogsdungen syns tydligt, och den är som synes inte särskilt stor. Badstranden är kort. Tyvärr visar inte flygfotot hur misskött skogsdungen är eller hur stranden till allt större del blir allt gyttjigare och ogästvänligare (se foto nedan).

Flygfotot är från 2017 och är publicerat på Eniro. Det är även nedanstående foto som visar hur exakt samma område såg ut i slutet av 1950-talet eller början av 1960-talet (när jag som ung ofta var där och badade). (Klicka här för källa.)

Notera att det inte finns någon skog vid Svartebäck. Det går att följa bäcken ända fram till huset vid den nuvarande campingen. Och stranden… Den är lång… Och inte igenväxt som idag.

Flygfotona är ytterligare ett argument anser jag för att träden vid Svartebäck inte har något särskilt naturvärde.

Fastighetsägarna vill göra en slags park av området. I underlaget till nämndens kommande möte skriver förvaltningen:

“För området mellan väg och strand föreslås att strandskogen rensas från buskar och träden glesas ut, området får en parkkaraktär med grillplatser, stigar/gångvägar och även några sjöbodar. Förvaltningens tolkning av exploatörens förslag är att vassområdet muddras till förmån för en större sandstrand.”

Precis! Är det konstigt att sikhallsborna ser positivt på Magnus Larssons planer och visioner, jämfört med hur det ser ut nu – när kommunen sköter området och badplatsen?

Men kanske har byggnadsförvaltningen ändrat uppfattning…

I beslutsunderlaget från förvaltningen till politikerna i byggnadsnämnden föreslås följande beslut:

“Byggnadsnämnden beslutar att miljö- och byggnadsförvaltningen arbetar vidare med att anpassa detaljplaneförslaget till de intentioner som fastighetsägare visat på i de skisser som inkommit till byggnadsnämnden 7 juli 2021.”

Det är inte längre två alternativ som på det förra sammanträdet (se “DP Sikhall (10): Byggnadsnämnd på tisdag”), tjänstemännens och fastighetsägarnas. Denna gång finns det bara ett alternativ – fastighetsägarnas…

Wow!

Förvaltningen går Magnus Larsson och fastighetsägarna till mötes. Den accepterar fastighetsägarnas förslag till utveckling för Sikhall.

Det är fantastiskt.

I förvaltningens underlag finns det emellertid en hel del brasklappar. Tjänstepersonerna visar stundtals sin ovilja och antyder flera gånger att den egentligen inte vill. Den pekar också ofta på svårigheter. Men det förtar ändå inte omsvängningen av ståndpunkt. För det är en omsvängning.

Tjänstepersonerna avslutar med att skriva:

“Förvaltningen anser att exploatörens förslag i stora drag är mycket bra för utvecklingen av Sikhall men ser också att det skulle gå att hitta lösningar för att exempelvis behålla och även dra nytta av de värden som finns naturområdet och ändå skapa utveckling. Exploatören är dock väldigt tydliga i sin ståndpunkt att ett vägval måste göras och när förvaltningen då väger ihop alla delar anses det nu föreslagna beslutet vara det bästa vägvalet för att få till stånd en utveckling i Sikhall.”

Förvaltningen har valt väg, och föreslår byggnadsnämnden att välja samma väg. Det är ett utmärkt råd från tjänstepersonerna. Det är även imponerande, och överraskande, att byggnadsförvaltningen har ändrat ståndpunkt.

===

Bloggar om detaljplanen i Sikhall:

%d bloggare gillar detta: