Arkiv

Archive for the ‘Centerpartiet’ Category

Historien om Magnus Larsson (18)

14 oktober, 2021 1 kommentar

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen ”Historien om Magnus Larsson (17)”.

Advokat Lundmark på Advokatfirman Kjällgren var ovanligt rak och närmast upprörd när han för Magnus Larssons räkning yttrade sig (den 4 december 2006) på kommunens inlaga till Länsrätten. Kommunens inlaga var “anmärkningsvärd” ansåg advokaten. Kommunens intresse av att “sätta dit” Magnus Larsson, dvs expropriera hans mark, var större än att det skulle bli bra för allmänheten. Och det var onekligen en riktig iakttagelse. Tyvärr verkar detta förhållande fortfarande till stor del ha sin giltighet…

Lundmark yttrade sig också över kommunens åsikt att Larsson inte fick lämna in några nya omständigheter efter att klagotiden hade löpt ut:

“Överlämnandet av de aktuella markområden var givetvis inte ett känt förhållande vid överklagandet av kommunens beslut. Gåvorna åberopas heller inte såsom sådan omständighet som avses i 10 kap 10 & kommunallagen. Den händelseutveckling som skett under målets handläggning har emellertid förstärkt den grund som åberopats av Magnus Larsson, nämligen att det aldrig förelegat något väsentligt behov av att kommunen skall ta över äganderätten till fastigheterna för att allmänhetens friluftsliv skall vara tryggat.”

Sug på den meningen, det är en nyckelmening i hela det här skandalösa affären:

“det [har] aldrig förelegat något väsentligt behov av att kommunen skall ta över äganderätten till fastigheterna för att allmänhetens friluftsliv skall vara tryggat.”

Advokat Lundmark hade varit bortrest under hela november 2006. Under tiden hade Magnus Larsson författat en egen inlaga till Länsrätten, men väntat med att skicka in den tills Lundmark hade återvänt. Larsson fick nämligen anstånd med att komma in med ett yttrande.

Lundmark skrev i sitt yttrande till Länsrätten:

“Eftersom Larssons egen skrivelse på ett bra sätt ger en bild av bakgrunden till strandskyddsdispensen och markfrågorna, därtill med personlig prägel, fogas skrivelsen till denna inlaga.”

Jag håller med Lundmark och tänkte därför redogöra för Magnus Larssons egenhändigt skrivna yttrande till Länsrätten.

Angående strandskyddsdispensen skrev Magnus Larsson att Vänersborgs kommun hade rekommenderat honom att söka dispens:

“Vem som helst som vore köpare till den här fastigheten hade varit tvungen att söka strandskyddsdispens för att allmänheten och det rörliga friluftslivet ska fungera.”

Magnus berättade att strandskyddsdispensen delvis omfattade byggnader:

“Jag har t ex rivit mitt eget garage för att göra plats åt en gång & cykelbana, den är redan färdig.”

Vidare omfattade strandskyddsdispensen, skrev Larsson:

“sjösättningsramp, avbärare, båtplatser, bryggor, muddring och allmänna toaletter så att även kvinnor, små barn och handikappade kan vistas i området.”

Larsson berättade om hur han anlagt en mindre parkeringsplats och att den stora parkeringen hade röjts, städats, dränerats och grusats. Han hade också gjort i ordning och bekostat en kombinerad väg och vandringsled.

Larsson nämnde även att samhällsbyggnadsnämnden hade återremitterat ett yttrande till Länsstyrelsen angående strandskyddsdispensen:

“om det är samma påverkade samhällsbyggnadsnämnd som lade ett enhälligt beslut om att förköpa min sommarstuga 1:23 då får nog jag vara glad om jag får tälta i området efter att de har yttrat sig!”

Magnus Larsson kommenterade också gåvobreven och bakgrunden till dem. Och det var ganska viktig information, speciellt när det gällde gåvobrevet till Vänersborgs kommun. Larsson skrev:

“[Gåvobrevet] innefattar exakt det som tagit VBG kommun åtta månader att själva rita in på en karta.”

Vi känner igen den tidsåtgång som alltför ofta tycks vara ett signum för de tekniska nämnderna i Vänersborgs kommun… Magnus Larsson fortsatte:

“Parkeringsplatser, stenpiren, sjösättningsramp och plus en del vattennära mark. Kommunen får naturligtvis gärna ta över de delar av strandskyddsdispensen som rör kommunens tilltänkta mark, för att det ska bli så bra som möjligt i Sikhall. Om kommunen behöver en hundradel av min fastighet för det rörliga friluftslivet och jag skänker bort den hundradelen då behöver väl inte kommunen förstöra en hel gård för en jord & skogsbrukare som behöver gården i sin näring.”

Här har vi naturligtvis motivet för Magnus Larssons villighet att sluta en överenskommelse. Han levde under det ständiga hotet att kommunen skulle expropriera alltihop, alla hans fastigheter i Sikhall. Det var en slags utpressning från kommunen. Om kommunen hade någon moral? Tja…

Larsson förstod inte riktigt kommunens agerande:

“Marken har bytt ägare från en privat ägare till en annan, vad är problemet? Jag har aldrig nekat kommunen att köpa den mark de vill ha!”

På tal om kommunal effektivitet, Larsson fortsatte:

“Det har nu gått ca ett år, ändå har inte kommunen kunnat precisera en enda siffra på vad de vill betala för marken. Jag har lämnat förslag på att anlita oberoende värderingsmän! Omgående fick jag svar att på den iden trodde inte kommunen på och på det sättet ville inte kommunen göra upp affären.
Där emellan har jag lämnat massor med olika förslag t ex att kommunen kan få råda över marken gratis och jag sköter den. Jag har lagt förslag om att bilda en parkeringsförening där jag upplåter marken gratis och själv tar 25 % av kostnaderna att sköta parkeringen. Jag har lämnat olika gräns och prisförslag men jag har talat för döva öron. Kommunen har visat totalt ointresse av att lösa problemet.”

Och återigen betonade Magnus Larsson för Länsrätten vilken ohållbar och frustrerande situation kommunen hade försatt honom i:

“Därför lämnar jag nu dessa gåvobrev för jag vill behålla resterande av min gård, mitt hus och hem som jag köpt på ett ärligt sätt till högstbjudande.”

Det är svårt att egentligen beskriva vad Vänersborgs kommun utsatte Magnus Larsson för. Det verkade vara någon slags psykologisk krigföring, och utmattningstaktik. Som faktiskt verkar fortsätta än idag.

Men Larsson avslutade inlagan till Länsrätten:

Ni har ju säkert förstått att det är något som inte stämmer i detta förköpsärende : t ex att samhällsbyggnadsnämndens ordförande med dottern XX (Magnus nämner förnamnet; min anm) står som spekulanter på mäklarlistan.”

Och ställde den enkla, men avgörande frågan – en fråga som många i Vänersborgs kommun, politiker som tjänstepersoner, borde ha ställt sig under hela den här makabra förköpsprocessen:

“Om vi vänder på förköpsärendet, finns det någon som tror att detta vore ett ärende för förköp med dem som köpare?”

Skulle kommunfullmäktige ha beslutat att förköpa fastigheterna om Bo Carlsson hade vunnit budgivningen och blivit ägare till fastigheterna i Sikhall?

Alla som tror det kan räcka upp en hand…

Fortsättning följer…

PS. Alla faktauppgifter i denna blogg är hämtade från dokument i kommunens diarium.

===

Bloggar i denna serie:

Historien om Magnus Larsson (17)

10 oktober, 2021 1 kommentar

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen ”Historien om Magnus Larsson (16)”.

I slutet av oktober 2006 meddelade advokat Lundmark på Advokatfirman Kjällgren både kommunen och Länsrätten att Magnus Larsson var villig att skänka kommunen de markområden som den så hett eftertraktade. Kommunfullmäktige hade ju beslutat att förköpa alla, och hela, de tre fastigheter som Larsson ärligt och lagligt hade förvärvat i Sikhall. Magnus Larsson ville genom advokat Lundmark ha svar från kommunen senast den 1 december.

Och det fick Larsson på sätt och vis ganska omgående. Kommunjuristen svarade dock inte Magnus Larsson direkt, han ställde svaret till Länsrätten. Vilket i och för sig inte var helt fel, eftersom även Länsrätten hade skickat brevet från Advokatfirman Kjällgren till kommunen för yttrande. Kommunjuristen skrev svaret den 8 november.

Kommunjuristen började med att ifrågasätta lagligheten i att Magnus Larsson vände sig till Länsrätten. Han menade att Larsson inte fick lämna in några nya omständigheter efter att klagotiden hade löpt ut. Och det var säkert helt riktigt. Kommunjuristen drog därför slutsatsen att Länsrätten helt skulle bortse från gåvorna till kommunen. (Advokat Lundmark hade dock en annan vinkling på saken.) Dessutom, menade kommunjuristen, att kommunen ännu inte hade tagit ställning till Larssons erbjudande om gratis mark.

Så det var egentligen inget svar på Magnus Larssons erbjudande.

Ett intressant detalj i svaret från kommunjuristen var att han hänvisade till att Länsstyrelsen:

“tillstyrker bifall till förköp inför regeringens avgörande.”

Det beslut som kommunjuristen hänvisade till finns emellertid inte med i de handlingar som jag har fått från kommunens diarium. Så jag vet inte hur Länsstyrelsen motiverade ett förköp av t ex Magnus Larssons skogs- och jordbruksmark flera hundra meter från Vänerns strand… Det var dock inte varken första eller sista gången som Länsstyrelsen helt okritiskt har sprungit kommunens tvivelaktiga ärenden. Det senaste exemplet är Bengt Davidssons kamp mot kommunen. (Se “Byggnadsförvaltningen och David på Juta”.)

Men ännu intressantare var kommunjuristens avslutning av brevet:

“Kommunen kan också konstatera att Magnus Larsson numera sökt dispens från strandskyddsbestämmelserna i det aktuella området. Detta visar enligt kommunens mening att det aktuella området inte redan genom strandskyddet är skyddat för allmänhetens tillgänglighet på sätt som klaganden gör gällande. Även i framtiden kan dispens sökas från strandskyddsbestämmelserna. Strandskyddsbestämmelserna i sig är sålunda inte ” någon garanti för allmänhetens tillgänglighet till området.”

Det här sistnämnda reagerade advokat Lundmark på Advokatfirman Kjällgren mycket starkt på. Och det återkommer jag strax till. Det måste först nämnas att kommunstyrelsen den 8 november 2006 beslutade att ställa sig bakom kommunjuristens yttrande, dvs samma dag som yttrandet var daterat.

Det var riktigt att Magnus Larsson hade sökt strandskyddsdispens. I yttrandet till kommunens inlaga skrev advokat Lundmark:

“Som framgår av Magnus Larssons skrivelse har han ansökt om strandskyddsdispens hos länsstyrelsen för de åtgärder som han i stor utsträckning redan vidtagit inom fastigheternas strandområden. Det rör sig bland annat om anläggande av en gång- och cykelväg från det intilliggande fritidshusområdet (Brattens sommarstugeområde), iordningställande av parkeringsytor och rastplats för allmänheten, anläggande av ny sjösättningsramp, allmänna toaletter, avbärare vid stenpirarna samt upprustning av de befintliga bryggorna. Därtill har Magnus Larsson även sökt dispens för att rusta upp två fallfärdiga byggnader på området, oaktat sådan dispens torde vara obehövlig härför.”

Och så tog advokat Lundmark i ordentligt, på juristers språk:

“Kommunens invändning, att den ingivna ansökningen om strandskyddsdispens enligt kommunen mening visar att allmänhetens tillgänglighet inom området inte är skyddad genom miljöbalkens strandskydd, är synnerligen anmärkningsvärd.”

Ordet “anmärkningsvärd” är mycket tungt i juristkretsar och advokat Lundmark fortsatte i samma anda:

“Invändningen innefattar, såvitt kan förstås, ett påstående om att länsstyrelsen inte skulle vara kapabel att i sin prövning av dispenserna värna om en oinskränkt allemansrätt på fastigheterna. Det är häpnadsväckande att ett sådant påstående kommer från en kommun. Magnus Larsson är övertygad om att länsstyrelsen i alla delar kommer bevaka att eventuellt meddelade dispenser inte innebär någon negativ inverkan på de intressen strandskyddet är avsett att skydda. Redan av lagbestämmelsen om strandskyddsdispens i 7 kap 26 8 miljöbalken framgår, att sådan dispens endast får meddelas om den är förenlig med strandskyddets syfte. Häri ligger således, att Magnus Larssons ansökan om dispens för ovan angivna anläggningar kommer bifallas endast under förutsättning att områdets tillgänglighet för allmänheten inte minskar. Nu förhåller det sig dock så, att de anläggningar för vilka Larsson ansökt dispens är sådana som är ägnade just för besökare i området och för att underlätta tillgängligheten, varför något hinder inte torde finnas för bifall. I ljuset av det nu anförda bör kommunens invändning och påstående om bristande skydd för strandområdet kunna lämnas därhän. Till yttermera visso torde kommunen vid en fullföljd av förköpet under alla förhållanden få ansöka, eller överta ansökningen, om strandskyddsdispens för bibehållande av de anläggningar för allmänheten som Larsson tillfört området.”

Och advokat Lundmark avslutade resonemanget med att visa att det låg andra orsaker bakom kommunens agerande än värnandet av allmänheten och det rörliga friluftslivet:

“Det är tråkigt att Vänersborgs kommuns företrädare inte ens beträffande åtgärder som uppenbart är till gagn för allmänheten och friluftslivet, såsom exempelvis cykelvägar, allmänna toaletter och parkeringsytor, kan inta en positiv hållning gentemot Magnus Larssons insatser i området, utan istället i sin inlaga till länsrätten försöker vända detta mot honom.”

Vänersborgs kommun visade sig återigen från sin sämsta sida. Och det verkade som om någon eller några i kommunen också började inse det.

Fortsättning följer i bloggen Historien om Magnus Larsson (18).

PS. Alla faktauppgifter i denna blogg är hämtade från dokument i kommunens diarium.

===

Bloggar i denna serie:

Historien om Magnus Larsson (16)

6 oktober, 2021 Lämna en kommentar

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen ”Historien om Magnus Larsson (15)”.

Kommunens tjänstepersoner ville under inga omständigheter komma överens med Magnus Larsson. De ville fullfölja förköpet/expropriationen, som kommunfullmäktige hade bestämt, av samtliga Magnus Larssons ärligt inköpta fastigheter i Sikhall. Men naturligtvis fanns Lars-Göran Ljunggren (S) och Bo Carlsson (C) med och bestämde i bakgrunden… Det råder inga som helst tvivel om detta.

Hela kommunens argumentation kring “nödvändigheten” av förköpet handlade i själva verket “bara” om vissa delar av Larssons fastigheter, i det stora hela egentligen till ytan ganska små delar av fastigheterna. För att försöka eliminera risken att bli av med rubbet, med alltihop, som fullmäktige faktiskt hade bestämt, så beslutade Magnus Larsson att skänka de åtråvärda delarna av sin mark till kommunen. Det var en desperat åtgärd för att få behålla i varje fall det mesta av marken, av jorden och skogen. Och tomten där han ville bygga sin bostad. (Den som senare skulle kallas “Politikerhyllan”.)

Den 20 oktober 2006 skrev Magnus Larssons mycket kompetenta juridiska ombud Anders Lundmark på Advokatfirman Kjällgren till kommunen:

“Magnus Larsson har trots sitt starka principiella motstånd mot kommunens agerande i förköpsfrågan en uppriktig vilja att försöka hitta en lösning beträffande ägandet till fastigheterna som tillgodoser även kommunens intressen. Jag har därför låtit noggrant granska de skäl kommunen anfört för sin begäran om förköp och efter överläggningar med Magnus Larsson har denne accepterat följande.
Magnus Larsson har beslutat att till Vänersborgs Kommun skänka de delar av fastigheterna som kommunen i förköpsärendet uttalat intresse av. Kommunen erhåller dessa markområden utan ersättning. Han har vidare såsom gåva överlåtit Sikhalls Magasin jämte tomtområde till den stiftelse som innehar nyttjanderätten till byggnaden. Gåvoavtalen är bindande och träder ikraft i samma stund som Vänersborgs kommun återkallar sin begäran om tillstånd till förköpet hos regeringen. Magnus Larsson har själv ombesörjt överlämnandet av gåvobreven i original till kommunstyrelsens kansli.”

Jag har nämnt det förut, ett förköp skulle innan det blev lagligt godkännas av regeringen. Sedan var ju fullmäktiges beslut också överklagat.

För att få behålla de större delarna av sina fastigheter och börja “använda dem på riktigt” var Magnus Larsson alltså beredd till den ultimata eftergiften – han var beredd att skänka bort de delar som kommunen ville ha. Och jag skulle vilja säga, trots att Larsson hade stora chanser att hans överklagande skulle få Länsrättens bifall. Men Magnus ville få denna konflikt ur världen. Och säker på juridikens utfall kunde ju ingen vara.

I gåvan till kommunen ingick Sikhalls Magasin. I gåvobrevet stod det:

“Magnus Larsson överlåter härmed såsom gåva till Stiftelsen Sikhalls Magasin den del av fastigheten Vänersborg Sikhall 1:4 som markerats på till detta gåvobrev fogad karta. För överlåtelsen skall inget vederlag utgå.”

Den var ingen dålig gåva. Och så här i efterhand, mycket tråkig. Idag är nämligen magasinet så fruktansvärt dåligt skött och underhållet så eftersatt att det, enligt säkra källor, inte ens är tillåtet att gå in i byggnaden. Detta ovärderliga kulturminne… Det hade förmodligen aldrig hänt om Larsson hade fått sköta om magasinet.

Kartan som medföljde gåvobrevet visade gränserna för gåvan – se bild vänster.

Och det var likadant med det område på Larssons fastighet vid vägen och parkeringen strax före badstranden i Sikhall. Även den överlät han som gåva till kommunen, se streckat område på kartan nedan till höger.

Den uppmärksamme läsaren noterar sannolikt att hela det streckade området nu är i kommunal ägo sedan många år tillbaka. (Jag återkommer senare till hur det gick till.) Det är detta område, som idag består av ett mycket ovårdat skogsområde som byggnadsförvaltningen upphöjer till kommunens mest värdefulla skogsdunge… (Se ”DP Sikhall (10): Byggnadsnämnd på tisdag”.) Och den ännu mer uppmärksamme läsaren ser att Magnus Larsson också var villig att lämna ifrån sig en del av åkermarken på andra sidan landsvägen. Här skulle kommunen ordna en parkeringsplats. Det finns fortfarande ingen parkering här, och har aldrig funnits… Kommunen har i stället låtit området, den före detta åkermarken, vid flera tillfällen växa igen. Eller rättare sagt, det sägs att kommunen bara har slagit växtligheten tre gånger på ca 15 år…

Enligt Magnus Larsson var det tjänstepersonerna på kommunen som själva hade markerat dessa områden på kartorna, som de områden som kommunen ”ville ha”…

Gåvorna förutsatte, och skulle inte träda i kraft, förrän kommunen återkallade sin tillståndsansökan om förköp av fastigheterna hos regeringen.

Anders Lundmark på Advokatfirman Kjällgren fortsatte:

“Jag kan i det material som Vänersborgs kommun ingivit i de pågående juridiska processerna inte finna annat, än att Magnus Larssons gåva av de båda delarna av fastigheterna säkerställer de intressen och ambitioner som kommunen redovisat såsom grund för utnyttjandet av förköpsrätten. Om kommunen kan anse de kommunala angelägenheterna härigenom tillgodosedda, besparar sig kommunen såväl den avtalade köpeskillingen på tre miljoner kronor som ersättningen till köparen för på fastigheterna nedlagt arbete och kostnader samt de rättegångskostnader som kommunen enligt förköpslagen har att bära vid kommande prövning av denna fråga. Kommunen uppnår sålunda sitt mål helt utan kostnad.”

Advokat Lundmark skrev också till Länsrätten, den 22 oktober, och informerade om gåvorna. Lundmark skrev:

“Eftersom Vänersborgs kommun genom gåvorna erhåller de delar av fastigheterna varpå de angivna allmänna intressena för friluftsliv påstås lokaliserade, torde skäl saknas för kommunen att … tvångsvis överta äganderätten av hela fastigheterna.”

Jag noterar en vädjan, och närmast en desperation, i brevet till Länsrätten.

Kunde kommunen motstå detta synnerligen välvilliga erbjudande? Magnus Larsson ville genom advokat Lundmark ha svar från kommunen senast den 1 december 2016.

Fortsättning följer i bloggen ”Historien om Magnus Larsson (17)”.

PS. Alla faktauppgifter i denna blogg är hämtade från dokument i kommunens diarium.

===

Bloggar i denna serie:

Historien om Magnus Larsson (15)

5 oktober, 2021 Lämna en kommentar

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen ”Historien om Magnus Larsson (14)”.

Kommunfullmäktige hade fattat beslut om att förköpa Magnus Larssons fastigheter i Sikhall den 20 december 2005. Kommunen skulle expropriera rubbet, även områden som låg långt från stranden. Larsson överklagade kommunfullmäktiges beslut till Länsrätten (se “Historien om Magnus Larsson (8)”) och anmälde kommunen till JO (se “Historien om Magnus Larsson (9)”).

Det intressanta var att kommunen efter fullmäktiges beslut visade vissa tendenser på att vilja förhandla med Magnus Larsson. Det var i och för sig bara tendenser, det verkade aldrig vara några riktigt ärliga försök att komma överens.

Så här många år efteråt undrar jag dock fortfarande varför det ändå fanns sådana “tendenser”. Varför ville kommunledningen ge sken av att de ville göra upp i godo med Magnus Larsson?

En förklaring kan kanske vara att det rådde en viss splittring i kommunhuset. Politikerna var i och för sig tämligen eniga, bara folkpartister och moderater (med Lars G Blomgren och Gunnar Lidell i spetsen) hade röstat mot fullmäktiges beslut. Men resten, den stora majoriteten, var fortfarande mer eller mindre starkt emot Magnus Larsson, särskilt utmärkte sig politiker i Centerpartiet, Folkviljan och Kristdemokraterna. De fortsatte dessutom förtalskampanjen mot honom. Det enda som egentligen hade hänt i politiken var att James Bucci i Vänsterpartiet hade ändrat uppfattning under 2006, och han fick några andra partikamrater, däribland undertecknad, att börja se “Sikhallsaffären” i ett annat ljus.

Jag har emellertid fått “intrycket” att bakom den kompakta politiska enigheten mot Magnus Larsson så fanns det flera politiker som hade sina tvivel. De var, tror jag, tveksamma om hur de rättsliga tvisterna skulle utveckla sig, och sluta. Det rådde en osäkerhet om att kommunen verkligen hade rätt. Några började antagligen även att inse att personligt ogillande inte kunde vara en orsak till expropriering av egendom. Och faktiskt fanns det ju politiker, framför allt Gunnar Lidell, som öppet hävdade att ryktena om Magnus Larsson var totalt gripna ur luften.

Orsaken till politikernas osäkerhet härstammade sannolikt även från en del tjänstemän. Vad jag förstår så fanns det nämligen några, särskilda några med juridisk skolning, i kommunhuset som inte bara förutspådde att kommunen skulle förlora de rättsliga processerna utan också ansåg att fullmäktiges beslut var högst tveksamt från första början. Däremot så verkade många tjänstepersoner i de tekniska nämnderna mycket villiga att springa de styrande politikernas ärenden. Och gjorde så i många år framåt. Ja, vi ser det väl till stor del än idag. Och hur detta är möjligt, att tjänstepersoner med berått mod missgynnar och motarbetar en person bara för att politiker och chefer vill att de ska göra det, ja det övergår mitt förstånd. Man kan ibland fråga sig var yrkeshedern och stoltheten i att göra ett korrekt och professionellt jobb har tagit vägen.

Min egen, personliga slutsats, som jag drar utifrån flera samtal med politiker och tjänstemän, är att Bo Carlssons (C) och Lars-Göran Ljunggrens (S) grepp över kommunens förvaltning och styre var starkt. Och det var naturligtvis både anmärkningsvärt och skrämmande – lojaliteten till den politiska ledningen gick före yrkeshedern. Så var det hos många, dock inte alla.

Och greppet blev egentligen ännu starkare efter valet hösten 2006. Socialdemokraterna och Centerpartiet fick inte bara förnyat förtroende av Vänersborgs väljare, de fick dessutom egen majoritet i kommunfullmäktige. Det berodde dock inte på deras politik i Sikhall. Magnus Larsson var inte någon valfråga, trots att Larsson tryckte upp ett flygblad där han uppmanade till en röst på Lars G Blomgren (Fp) eller Gunnar Lidell (M).

Det är för övrigt tämligen tunt i diariet med handlingar om Sikhall från tiden kring valet. Det finns inga dokument från tidpunkten då Fastighetsenheten mötte Magnus Larsson den 27 juni 2006 och fram till oktober. Jag antar det berodde på att inget hände mellan parterna. De kanske väntade på att Länsrätten och JO skulle höra av sig eller komma med några utslag, men tydligen var det alldeles tyst även från de hållen.

Magnus Larsson hade under tiden arbetat med sina fastigheter. Vilket han för övrigt hade all rätt att göra. Så länge som ingen dom hade fallit på överklagandet till Länsrätten så var han laglig ägare. Dessutom skulle regeringen godkänna kommunala förköp av detta slag innan de blev lagliga. Och det hade regeringen inte gjort. Larsson hade lagt ner både ett omfattande arbete och stora kostnader för att öka områdets trevnad. Magnus Larsson hade ställt i ordning parkeringsytor, röjt upp bland skräp och vegetation, rivit förfallna byggnader och reparerat de medfarna bryggorna och sjösättningsrampen. När jag var där i somras, på Sikhall Rock (se ”DP Sikhall (1): Ny detaljplan”), så var det faktiskt inte mindre än tre personer som ville berätta för mig hur förfallet det var på fastigheterna, särskilt på den som senare kom att kallas ”Politikerhyllan”, innan Magnus Larsson etablerade sig i Sikhall.

Det finns ett brev från den 4 oktober 2006 i kommunens diarium som visar att det ändå hade funnits någon form av kontakt mellan kommunen och Magnus Larsson under den här perioden. Två tjänstepersoner på Fastighetsenheten skrev till Magnus Larsson:

“Du har därefter [efter mötet den 27 juni; min anm] muntligt delvis ändrat dina markanspråk och föreslagit att resp part skulle anlita en värderingsman och därefter eventuellt anlita en tredje part för att nå en uppgörelse.”

Det är väl inte bara jag som ser “Storebror” i formuleringen, och den skrämmer mig. “Dina markanspråk” skrev tjänstepersonerna… Men herregud, Magnus Larsson hade ju köpt fastigheterna på ett ärligt och rättmätigt sätt. Det var ju hans mark! “Dina markanspråk”…

Och tjänstepersonerna slutade brevet:

“Vi tror inte heller på den lösningen och vill med denna skrivelse delge dig detta.”

Och det här beslutet tog tydligen två enskilda tjänstemän – utan att fråga någon politiker. (Eller? Tjänstepersonernas politiske chef var Bo Carlsson, ordförande i samhällsbyggnadsnämnden…) Och det de avvisade var att Magnus Larsson ville att oberoende, utomstående experter skulle avgöra, eller åtminstone hjälpa till, att nå en uppgörelse. Skulle det vara ett önskemål som var oacceptabelt? Man häpnar.

Och vad gjorde Magnus Larsson i detta läge? Vad skulle ni som läser detta ha gjort när ingenting tycktes duga för Vänersborgs kommun?

Magnus Larsson beslöt att skänka bort de delar av fastigheterna som kommunen ville ha för sina syften, för det “rörliga friluftslivet”.

Fortsättning följer i bloggen ”Historien om Magnus Larsson (16)”.

PS. Alla faktauppgifter i denna blogg är hämtade från dokument i kommunens diarium.

===

Bloggar i denna serie:

Historien om Magnus Larsson (14)

3 oktober, 2021 Lämna en kommentar

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen ”Historien om Magnus Larsson (13)”.

Magnus Larsson fortsatte att ta kontakt med kommunen trots att han hade överklagat kommunfullmäktiges beslut till Länsrätten (se “Historien om Magnus Larsson (8)”) och anmält kommunen till JO (se “Historien om Magnus Larsson (9)”).

Som svar på Magnus Larssons försök till dialog och kompromisser skrev Lars-Göran Ljunggren (S) den 30 maj 2006:

“Det grundläggande beslut som kommunen fattat i kommunfullmäktige är att kommunen skall utöva sin lagenliga förköpsrätt. Beslutet är överklagat av Dig och det pågår två rättsliga prövningar. Min uppfattning är att de rättsliga processerna bör ha sin gång innan kommunen hanterar frågan vidare. Det innebär att kommunen inte fattar något nytt beslut förrän processerna slutligen avgjorts.”

Det var så att säga “locket på”, men Ljunggren avslutade faktiskt brevet till Larsson på ett annorlunda och mer ”hoppingivande” sätt:

“…har jag bett berörda tjänstemän att ta kontakt med Dig för att redan nu diskutera dessa frågor. För att visa min goda vilja har jag också – trots vad jag skrivit ovan – gett tjänstemännen i uppdrag att se om det nu kan föreligga bättre förutsättningar för en uppgörelse mellan kommunen och Dig.”

Först tar jag din egendom typ, sa Ljunggren, och sedan visar jag min goda vilja och tar kontakt med dig… 

Och så skedde faktiskt. Fastighetsenheten ordnade ett möte med Magnus Larsson en månad senare, den 27 juni 2006. Men det var nästan så att man fick uppfattningen att tjänstepersonerna inte ville träffa Magnus men “vi var typ tvungna för att Ljunggren sa det…”. De skrev:

“Vi träffades 2006-06-27 i kommunhuset med anledning av kommunstyrelsens ordförande, Lars-Göran Ljunggrens skrivelse till dig 2006-05-30 där han givit oss i uppdrag undersöka om det kan…”

Och tjänstepersonernas förmodade farhågor infriades. De blev tydligen mycket besvikna på Magnus Larsson. Jag antar att det var ömsesidigt…

Det finns inga minnesanteckningar eller protokoll från mötet mellan Fastighetsenheten och Magnus Larsson den 27 juni. Däremot redovisade tjänstepersonerna sin syn på mötet och de förhandlingar som tilldrog sig i ett brev till Larsson en vecka senare, den 3 juli. (Citatet ovan är ifrån det brevet.)

Det stod inte beskrivet i brevet hur kommunens förslag såg ut som lades fram till Larsson. Det stod bara att det presenterades för honom och att två kartor med markeringar överlämnades. När det gällde infarten till parkeringen vid badet tycktes det dock som om kommunen ansåg att de skulle kunna komma överens med Magnus Larsson. Men när det gällde den andra “oenigheten” skrev tjänstepersonerna:

“På området på Sikhall 1:4 och 1:6 uppfattade vi att du inte accepterade vårt föreslag.”

Å andra sidan accepterade tjänstepersonerna inte Magnus Larssons lösningar heller. De innebar två alternativ, enligt tjänstepersonerna:

“1. Skänka magasinsbyggnaden med mark till Stiftelsen Sikhalls Magasin och att ingå i någon typ förening för parkering och toaletter där din del skulle vara 25 %. Resten av kostnaderna fördelas mellan kommunen, stiftelsen och Segelsällskapet.
2. Avstå en del av markerad yta men inte den del där smedjan står [den stod på kullen vid 90-graderskurvan på väg till magasinet och politikerhyllan; min anm] med tillhörande vik och den södra viken för att kunna anlägga pirer som skydd för båtar och bryggor för förtöjning. Du angav inget pris för kommunalt ägande av denna mark men det skulle bli ett mycket högt pris för kommunen. Något arrende av området var inte aktuellt för dig, möjligen ett mindre område vid piren och nedfartsrampen.”

Och tydligen var detta två totalt oacceptabla lösningsförslag för kommunen. Ja, så oacceptabla att vidare dialog var meningslös:

“Vår uppfattning är att dina krav på en lösning med uppdelning av mark och pris på denna är enligt vår uppfattning långt ifrån vad som skulle kunna godkännas av kommunfullmäktige. Vi finner därför inte meningsfullt att fortsätta med några förhandlingar.”

Det är svårt att förstå den totalt avoga inställningen hos tjänstepersonerna. De verkade inte förstå att de faktiskt satt där som representanter för en “makt” som hade beslutat att expropriera Larssons mark – mark som han hade förvärvat på ett ärligt och rättmätigt sätt. Man får uppfattningen att de bara krävde att Larsson skulle acceptera deras villkor rakt av. Som “makten” ofta kräver… De verkade vara totalt okänsliga för Magnus Larssons belägenhet. De var bara språkrör för kommunen, och ytterst för, ja… Vem…? Bo Carlsson? Carlsson var ju som ordförande i samhällsbyggnadsnämnden deras “politiske chef”.

Jag undrar även hur priset kunde vara ett argument mot fortsatta förhandlingar när tjänstepersonerna i samma skrivelse uppgav att Magnus inte hade lämnat något prisförslag.

Det är svårt att inte instinktivt ta parti för “den lille mannen” i sammanhanget – mot den “stora”, oformliga, kommunala byråkratin. Och jag reagerar också ganska starkt på att tjänstepersonerna gjorde sig till talespersoner för kommunfullmäktige. De gick, som jag ser det, vida över sin kompetens. Besluten är politikernas och ingen annans. Tjänstepersonerna hade inte heller, enligt dem själva, fått några förhandlingsdirektiv. De skrev i början av brevet att de bara fick i uppdrag av Ljunggren att:

se om det nu kan föreligga bättre förutsättningar för en uppgörelse”

Vilket de alltså inte tyckte.

Jag undrar vad syftet med mötet egentligen var från Ljunggrens och kommunens sida…

Bläcket hade inte hunnit torka på Fastighetsenhetens brev innan Magnus Larsson kom med ett nytt förslag till uppgörelse. Faktum var att Larssons nya förslag lämnades innan tjänstepersonerna hade författat och skickat ovanstående brev. Det var naturligtvis så att Larsson hade märkt att kommunen inte ville acceptera den kompromiss och de lösningar som han hade föreslagit. Magnus tänkte då igenom situationen och backade ytterligare. Man måste komma ihåg att Magnus Larsson kämpade med ”näbbar och klor” för att få behålla så mycket som möjligt av sina fastigheter. Kommunen hade ju beslutat att ta alltihop ifrån honom.

Magnus Larsson lämnade ytterligare ett förslag den 29 juni 2006, två dagar efter mötet men fyra dagar före tjänstepersonernas brev (den 3 juli). Det var ett mycket långtgående förslag. Och är det möjligtvis någon som fortfarande, mot alla odds, tror att Magnus Larsson spelade bakom ryggen på kommunen, så är det definitivt läge att omvärdera den uppfattningen. Magnus Larsson skrev nämligen:

“Jag är villig att skriva ett gåvobrev till stiftelsen Sikhalls magasin eller kommunen att jag skänker bort magasinet. Gåvobrevet träder i kraft när jag får min lagfart. Angående Sörbo 1:4 går jag med på att stycka av nästan all mark på sjösidan av vägen. Den parkering kommunen vill bygga på landsidan av vägen (alltså på mitt produktiva spannmålsfält) går jag också med på att stycka av om det skulle behövas.”

Magnus Larsson hade tröttnat på kommunen, hans tålamod höll på att ta slut. Han ville ta sin fastighet i anspråk och börja bruka jorden och sköta skogen, han ville röja upp och bygga sig en bostad på marken. Han kunde inte hålla på med dessa eviga bråk med kommunen. Magnus Larsson var villig att skänka bort delar av sin mark till kommunen för att uppnå detta. Det var de delar som kommunen behövde för att förverkliga de planer som hela tiden hade framförts. Men Larsson hade ännu mer att erbjuda kommunen.

Larsson fortsatte:

“Angående parkeringsplatsen vid Sikhalls magasin (sikhall 1:4-1:6) är mitt förslag följande, jag upplåter halvön gratis åt allmänheten, kommunen. Jag har alltså köpt & betalt den och tar inte betalt för den. Inte nog med det utan jag tar också 25% av kostnaderna att sköta parkeringen. Om vi bildar en väg & parkeringsförening så kan ingen stänga av nånting och allmänheten känna sig välkommen. … Om jag bygger nya toaletter, sätter upp lampor och ljus och åtar mig att sköta den här anläggningen för exempelvis 20.000 indexreglerade kronor om året minus mina 25 %. För så här lite pengar får vi en avgiftsfri stor uppgrusad parkering, gräsmattorna klippta, bra avgiftsfria sjösättningsramper, allmänna toaletter och lampor & ljus.
Jag vädjar till kommunstyrelsen att komma ut och träffa och diskutera med mig på plats.”

Var det någon tvekan att Magnus Larssons förvärv av fastigheterna inte handlade om pengar utan om att utveckla Sikhall och göra området attraktivt? (Som trogna läsare vet så hindrar kommunen honom fortfarande att utveckla Sikhall – se min bloggserie “DP Sikhall”.) Som jag ser det var Magnus Larssons erbjudande oerhört förmånligt för kommunen. För nästan inga pengar alls så skulle kommunen dels få som de ville och dels få en utveckling i Sikhall.

Fast det tyckte inte Fastighetsenheten. Det visade sig nämligen att tjänstepersonerna hade läst Magnus Larssons nya förslag innan de skrev sitt brev.

De skrev:

“Vi har tagit del av din skrivelse till kommunstyrelsen, daterad 2006-06-29. Innehållet i den skrivelsen ändrar inte vår uppfattning i frågan.”

Jag tror ärligt talat inte att kommunen ville komma överens med Magnus Larsson.

Fortsättning följer i bloggen ”Historien om Magnus Larsson (15)”.

PS. Alla faktauppgifter i denna blogg är hämtade från dokument i kommunens diarium.

===

Bloggar i denna serie:

Historien om Magnus Larsson (12)

29 september, 2021 1 kommentar

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen ”Historien om Magnus Larsson (11)”.

Kommunfullmäktige fattade den 20 december 2005 det extraordinära beslutet att förköpa Magnus Larssons fastigheter i Sikhall. (Se “Historien om Magnus Larsson (8)”.) En månad senare, den 20 januari 2006, diarieförde Länsrätten i Vänersborg en begäran om laglighetsprövning av kommunfullmäktiges beslut. Magnus Larsson överklagade kommunens beslut. Jag återgav i ovanstående blogg i stort sett hela överklagandet. Läs gärna igenom det igen innan du fortsätter…

Kommunen fick som rutinerna är utformade tillfälle att yttra sig om Magnus Larssons överklagan. Kommunjuristen hade den 3 februari upprättat ett yttrande som kommunstyrelsen skulle ta ställning till. Förslaget var att kommunen:

“bestrider överklagandet yrkar att länsrätten avslår klagandens yrkanden”

(Ja, det står faktiskt ordagrant så.)

Kommunjuristen, som naturligtvis hade upprättat detta yttrande i samarbete med andra, inte minst kommunens politiska ledning, inledde med ett spetsfundigt juridiskt resonemang som inte är helt lätt för en lekman att följa. Det handlade till stora delar om lagparagrafer och formalia som enligt kommunen visade att:

“Kommunen har inte överskridit sin befogenhet i kommunalrättsligt hänseende.”

Det torde vara självklart att kommunen måste ha den åsikten. Den kunde ju inte erkänna att kommunfullmäktige hade fattat ett olagligt beslut…

Sedan tog kommunen upp sakfrågorna. Kommunen utgick från – trots att marken var av riksintresse, att området omfattades av strandskydd och att allemansrätten naturligtvis gällde samt Magnus Larssons uttalade och nedskrivna intentioner – att Larsson skulle kunna använda fastigheterna på ett sätt som skulle förstöra:

“turismens och friluftslivets, främst det rörliga friluftslivets, intressen”

Och det tycktes som om kommunjuristen var smärtsamt medveten om kommunens bristande handlingskraft och oförmåga att förverkliga drömmar och visioner – han garderade sig genom att citera en proposition (1983/84:141):

“…om mark är av riksintresse för friluftslivet, detta bör kunna utgöra en grund för förköp. Därvid bör inte, som f n, krävas att kommunen ämnar vidta fysiska åtgärder med marken, t ex anordna rastplatser, för att förköp skall få ske.”

Kommunen verkade inte ha något större självförtroende för sina planer för området, de planer som kommunchef Guy Mahlviker tidigare hade framfört. Och det var nog ett tecken på en viss kommunal självinsikt…

Det följde sedan några längre avsnitt om hur kommunens översiktsplan framhöll betydelsen av Sikhalls badplats för rekreation, bad och camping. Och så upprepades återigen kommunens vilja:

“Kommunen anser att Sikhallsområdet skall utvecklas.”

Kommunjuristen skrev, intressant nog, inte att det var just kommunen som skulle utveckla Sikhall… Han räknade sedan upp vad som skulle behöva göras i Sikhall, t ex större parkeringsplatser, fler båtbryggor och sjösättningsmöjligheter. Det var nästan så att man kunde tro att han hade läst igenom Magnus Larssons planer för sina fastigheter… Och kanske såg kommunen det, det tillades för säkerhets skull:

“För att allmänhetens tillträde till området skall garanteras överskådlig tid och underlättas är det av vikt att kommunen äger marken istället för en privatperson.”

Så även om Magnus Larsson inte skulle privatisera sin mark nu, så skulle det kunna hända i framtiden… Även om det skulle vara i strid mot alla lagar och intentioner… Kommunen glömde också att nämna att de fastigheter som Magnus Larsson förvärvade alltid hade varit i privat ägo…

Kommunens resonemang och argumentation imponerade inte.

I Magnus Larssons överklagande så stod det:

Det har under beredningen av nu aktuellt ärende hos Vänersborgs kommun kommit i dager, att det föreligger ett starkt intresse hos det segelsällskap som äger den till Sikhall 1:4 angränsande fastigheten Sikhall 1:22 att få tillgång till ytterligare strandområde för anläggande av bryggor. Det ät dock inte lagligt för kommunen att genom utnyttjande av förköpsrätt tillgodose detta enskilda intresse.”

Som vi har sett tidigare så hade Vänersborgs Segelsällskap (VSS) varit tämligen aktiv i ärendet… Det var ju VSS som t ex hade kallat till det “konspiratoriska” mötet som jag beskrev i den förra bloggen. (Se “Historien om Magnus Larsson (11)”.) Det ryktades för övrigt om att VSS hade arrangerat fler sådana här möten, men det har jag inte kunnat få bekräftat.

Naturligtvis bestred kommunjuristen Magnus Larssons påståenden. Eller gjorde han det…? Juristen skrev:

“Syftet är inte endast att tillgodose Vänersborgs Segelsällskaps intresse av mark och vatten, för att t ex anlägga bryggor på sätt klaganden gör gällande.”

“inte endast”? Bara lite…? Jag kan inte tolka meningen på annat sätt än att kommunen faktiskt avsåg att tillgodose segelsällskapets intressen. Och det torde vara olagligt att expropriera mark från en privatperson för att gynna ett segelsällskap. Precis som Magnus Larssons jurist skrev i överklagandet.

Kommunjuristen fortsatte:

“Såvitt kommunen känner till kan också vem som helst som är intresserad av båtliv inträda som medlem i Vänersborgs segelsällskap.”

Wow! Allmänheten hade tillgång till stränderna och bryggorna vid segelsällskapets fastighet – bara de blev medlemmar i Vänersborgs Segelsällskap… Alla hade samma rättigheter och möjligheter – bara de blev medlemmar i Vänersborgs Segelsällskap. Den som ville utnyttja allemansrätten i Sikhall måste bli medlem i Vänersborgs Segelsällskap… Och det skrev kommunen till en domstol… Wow!

Jag tolkar kommunens skrivning som att kommunen faktiskt gynnade Segelsällskapet, därför att det var detsamma, menade kommunen, som att gynna allmänheten – vem som helst kunde ju bli medlem i VSS… Jag undrar hur övertygad kommunjuristen var om vem som hade rätt i konflikten. Det här resonemanget skulle aldrig hålla i en domstol.

Kommunen använde också ett beslut av regeringen från år 2000 som skäl för att Magnus Larsson hade fel i sitt överklagande, och kommunen rätt. Förhållandena var likadana som i Sikhall, menade kommunen, och i det rättsfallet vägde kommunens intressen tyngre än den privata köparens. Jag kan inte få tag i rättsfallet och kan därför inte uttala mig

Men så avslutades kommunens yttrande till Länsrätten lite, eller mycket, överraskande:

“Under förutsättning att kommunen och Magnus Larsson hittar en rimlig överenskommelse är dock kommunen inte främmande för att sälja de delar av fastigheterna till Magnus Larsson som kommunen inte behöver för ovan angivna ändamål.”

Oops.

Ville kommunen hitta en överenskommelse med Magnus Larsson helt plötsligt? Ångrade kommunen, och kommunjuristen, kommunfullmäktiges beslut? Insåg kommunjuristen att domstolen aldrig skulle hålla med kommunen och nu skulle det räddas det som räddas kunde…?

Eftersom det redan hade fattats beslut, så hade det. Därför måste kommunen fullfölja förköpet och sedan sälja tillbaka den större delen av fastigheterna till Larsson. Det gick inte att bara förköpa de delar som kommunen behövde. Inte i detta läge.

Denna avslutning visade onekligen att kommunen på ett klart och tydligt sätt erkände att den ansåg sig bara behöva vissa delar av Magnus Larssons fastigheter. Men varför hade kommunen ändrat sig? Varför kunde inte kommunen sagt detta från början och gjort upp med Larsson? Han hade ju erbjudit kommunen just precis denna överenskommelse. Och det var ju också vad Lars Blomgren (FP) hade föreslagit i kommunfullmäktige.

För övrigt avvisade kommunen Magnus Larssons begäran om muntlig förhandling och syn på plats.

Fortsättning följer i bloggen Historien om Magnus Larsson (13)”.

PS. Ju fler bloggar jag publicerar och ju längre fram i historien jag kommer desto fler personer ”med erfarenheter” från kommunhuset hör av sig. De både bekräftar och understryker att det spreds i huset att Magnus Larsson skulle motarbetas. Det var flera som inte var bekväma med detta, men det fanns starka politiska krafter i bakgrunden.

PPS. Alla faktauppgifter i denna blogg är hämtade från dokument i kommunens diarium.

===

Bloggar i denna serie:

Historien om Magnus Larsson (11)

23 september, 2021 10 kommentarer

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen ”Historien om Magnus Larsson (10)”.

Det finns ett dokument i kommunens diarium som “sticker ut” på ett anmärkningsvärt sätt. Det är ett nedskrivet vittnesmål från ett möte mellan föreningar och personer som alla trodde sig ha ett intresse av att stoppa Magnus Larssons fastighetsinnehav i Sikhall. Dokumentet ger en bakgrund och sannolikt även en förklaring till hela “förköpsskandalen”. Det är inte helt omöjligt att, om inte alla, så åtminstone väldigt många pusselbitar i och med detta vittnesmål faller på plats.

Det var ett möte sammankallat av Vänersborgs Segelsällskap i segelsällskapets lokaler på Sanden i Vänersborg. Vittnet, låt oss kalla honom ”Assar”, kontaktade senare Magnus Larsson och berättade vad som hade utspelat sig på mötet… Magnus Larsson blev säkert både förvånad, chockad och stridslysten när han fick reda på vad som hade sagts. När han förde det vidare var det inte alla som trodde, eller kanske ville tro, på vad han hade att berätta. Det var känsliga och bestickande uppgifter. Det var först några år senare som vittnet Assar skrev ner sitt vittnesmål, signerade det med namn, adress och telefonnummer och skickade det till kommunen. Där blev det diariefört och därmed en offentlig handling.

Assar kände inte Magnus Larsson vid tidpunkten för mötet på Sanden. Men han reagerade starkt på vad som sades och avhandlades på mötet. Han lärde sedan känna Magnus Larsson under åren som gick.

Assar var medlem i hembygdsföreningen i Gestad. Och föreningen var kallad till mötet. Mötet hölls enligt Assar strax efter att det hade blivit klart att Magnus Larsson hade vunnit budgivningen på fastigheterna Sikhall 1:4, Sikhall 1:6 och Sörbo 1:4. Han kom dock inte ihåg den exakta tidpunkten, men menade att det bara var några dagar efter att Magnus hade skrivit på köpeavtalet den 17 oktober 2005.

Det var Vänersborgs Segelsällskap (VSS) som hade tagit initiativ till mötet. Förklaringen till det var att de kallade föreningarna tidigare hade haft möten och VSS liksom de andra föreningarna hade intressen att bevaka i Sikhall. Segelsällskapet ägde fastigheten Sikhall 1:22 som i och med förvärvet hade blivit “omringad” av Magnus Larssons fastigheter. (Se bild.)

Och på Larssons fastighet låg det bland annat även en stenpir som segelsällskapet var intresserat av att använda.

Det jag ska återge nu är en persons vittnesmål, det är Assars vittnesmål. Det är således en sida av saken. Jag har inte talat med de andra personerna som uppges ha närvarat på mötet. Så jag vet inte vad de har för uppfattning om vad som avhandlades och sades. Men de har med all sannolikhet hört talas om det skriftliga vittnesmålet. Magnus Larsson har nämligen skickat med det i många skrivelser både till kommunen och till Länsrätten under åren. Han har också berättat om mötet för alla som har velat lyssna. Jag har aldrig hört att någon har dementerat uppgifterna.

Det finns inte heller några skrivelser i kommunens diarium som ger någon annan version av vad som sades på mötet. Och det är mycket anmärkningsvärt om de andra inblandade inte hade försvarat sig om de ansåg att vittnesmålet var felaktigt. De borde i så fall ha anmält vederbörande för förtal eller åtminstone skickat in en egen skrivelse till kommunen där de bemötte uppgifterna.

Jag har i samband med skrivandet av dessa bloggar tagit kontakt med vittnet Assar. Han står fortfarande fast vid uppgifterna. Det är sanningen menar han.

Med dessa ord tänker jag beskriva vad vittnet har skrivit om mötet strax efter att Magnus Larsson hade köpt fastigheterna i Sikhall i oktober 2005.

På mötet närvarade två representanter för Vänersborgs Segelsällskap. Det var dåvarande ordförande och en person som jag vet hade starka kopplingar till kommunens tjänstemannaorganisation (Arena-Fritid), åtminstone något år efter detta möte. (Jag avstår från att nämna namn.) Det var även två representanter för hembygdsföreningen i Gestad, vittnet Assar och föreningens ordförande. Dottern till hembygdsföreningens ordförande och hennes make var budgivare i fastighetsaffären som Magnus Larsson vann… Även en representant från Stiftelsen Sikhalls magasin var närvarande, liksom två personer från Brattens fritidsområde. Och så var det Bo Carlsson (C), som också hade varit spekulant och budgivare i fastighetsaffären. Carlsson hade dock betonat på mötet att han var där som privatperson och inte som kommunalråd eller ordförande i samhällsbyggnadsnämnden…

Till sist var kommunstyrelsens ordförande Lars-Göran Ljunggren (S) med via telefon. Magnus Larsson själv var inte kallad till mötet. Ja, han visste självklart inte ens om det.

Assar skriver i sitt diarieförda vittnesmål:

“Syftet med mötet var att säkra stenbryggan för allmänheten med kommunalt förköp, under kvällen drev Segelsällskapet och Bo Karlsson om att hela gården borde förköpas inkl avstyckad sommarstuga samt utmarker vid kiosken mm. Det var här telefonkontakter med kommunalrådet Lars-Göran Ljunggren gjordes. För att förköpet skulle gå igenom uppmanades berörda föreningar att skriva en anhållan om kommunalt förköp till kommunen, allt skulle nu tas från Magnus Larsson. Man förespeglade sedan hur de olika delarna skulle fördelas mellan närvarande föreningar.”

Det här är naturligtvis sprängstoff, om det är sant. Det är dels jäviga personer och dels höga politiker i Vänersborgs kommun, och en som är båda delarna, som tillsammans sitter och planerar hur de ska ta Magnus Larssons ärligt och rättmätigt köpta fastigheter ifrån honom.

Assar skrev också att Magnus Larsson under mötet hade:

“målats upp som mycket olämplig ägare av Sikhall 1:6”

Smutskastningen av Magnus Larsson satte tydligen igång direkt och blev en del av förköpsplanen.

Assar från hembygdsföreningen slogs av de inblandade personernas jävsituation:

“Vid mötet slogs jag av vilka starka krafter som verkade mot Magnus som person och vilka positioner de hade i beslutsprocessen med jävsituationer och egen vinning.”

Assar ville samtidigt med vittnesmålet om mötet också komplettera med en händelse som inträffade senare. Då kom han i kontakt med dåvarande stadsarkitekten – och fick återigen ta del av förtalet och ryktesspridningen, mot Magnus Larsson:

“[Stadsarkitekten] undrade om inte jag hört om allt negativt som sägs om Magnus Larsson och om jag gjort det borde ta avstånd från honom.”

Det här påstår alltså Assar att en hög tjänsteperson i kommunen sade till en vanlig kommuninvånare. Om det stämde torde det vara ett tämligen tydligt bevis på hur det pratades om Magnus Larsson i kommunhuset. Och vittnesmålet var sannolikt helt korrekt. Samme stadsarkitekt har nämligen utgjutit sig över Magnus Larsson som person även i andra sammanhang – enligt helt andra personer.

Och, det måste jag tyvärr tillägga. Det skvallras fortfarande om Magnus Larsson i kommunhuset. Det har jag hört både med egna öron och från åtskilliga vittnesmål. Det faller dock utanför denna blogg. Men jag hoppas att de som pratar och för illasinnade rykten vidare läser om när, hur och inte minst varför Magnus Larsson blev ett samtalsämne i kommunhuset.

Jag blev alldeles matt när jag alldeles nyligen läste ovanstående vittnesmål för första gången. Det är också en av anledningarna till att jag började gräva i hela förköpsaffären, och började skriva denna bloggserie. Det är svårt att tänka sig att ledande politiker, tjänstemän och andra konspirerar på ett sådant här sätt mot en enskild kommuninvånare. När de dessutom har egna intressen i ärendet… Jag vet inte hur man skulle reagera om man fick reda på att något sådant här hade drabbat en själv.

I detta fall påstår alltså ett vittne, skriftligt, att viktiga personer i kommunen, som i många fall alltså dessutom var jäviga, på ett möte hade förtalat en enkel skog- och jordbrukare från Sikhall och Gestad och dragit upp planer och riktlinjer på hur de skulle gå tillväga för att beröva honom hans rättmätigt och ärligt förvärvade egendom.

Det är sanslöst. Jag tror inte heller att jag är ensam om att nu, till sist, förstå vidden av förtalskampanjen och konspirationen mot Magnus Larsson.

Jag undrade i en tidigare blogg hur kommunstyrelsens ordförande Lars-Göran Ljunggren (S) kunde veta något om fastighetsaffären i Sikhall och varför den skulle vara intressant för kommunen. Och hur han mycket snabbt kunde formulera en skrivelse till kommunstyrelsen där han uppmanade till förköp av de fyra fastigheterna i Sikhall. (Se ”Historien om Magnus Larsson (4)”.)

Jag har med all sannolikhet fått svaret på de frågorna i vittnesmålet.

Det rapporteras om ytterligare ett möte i Segelsällskapets lokaler. Assar var emellertid inte närvarande då, så jag har inte en aning om vad som sades eller ens vilka som var närvarande.

Fortsättning följer i bloggen Historien om Magnus Larsson (12)”.

===

Bloggar i denna serie:

Historien om Magnus Larsson (10)

17 september, 2021 1 kommentar

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen ”Historien om Magnus Larsson (9).

Förtalet och den illasinnade ryktesspridningen fortsatte i oförminskad takt. Och ju mer de falska påståendena upprepades, desto sannare tycktes de bli…

I en ny skrivelse från den 19 mars 2006 skriver Magnus Larsson, och det märks på tonen att han är både ledsen och desperat:

“Mina misstankar om fusk, mygel och smutskastning, blandat med politikers eget intresse i Sikhall har bara blivit starkare. Om samhällsbyggnadsnämndens ordförande inte varit delaktig i den här smutskastar kampanjen så hade han tagit mig i försvar och talat om för de andra politikerna att Magnus inte är en människa som stänger av vägar till skjutbanor och dylikt. Då han själv har fått en rundtur på ca 1 mil på de omtalade och enligt falska påståenden från vissa kommunpolitiker ”avstängda vägarna” på fastigheten Blekan av min far Håkan Larsson. Denna rundturen skedde för ca 1½ år sedan och om samhällsbyggnadsnämndens ordförande inte fullkomligt tappat sitt minne så bör ni kanske fråga honom om hur många vägbommar han passerade.
Ni enstaka illasinnade politiker inom Vänersborgs kommun, ni får faktiskt förstå att ni har passerat gränsen för all redlighet. … Men som läget är just nu så har ni misstänkliggjort, ljugit och smutskastat mig så grovt att jag inte ens kan hämta en karta på statsingenjörskontoret utan att höra ofördelaktiga saker om mig. Jag har tagit väldigt illa vid mig. Jag tror inte att ni förstår vad ni har gjort. Så här illa och orättvist får man inte behandla människor.”

Tja, det är väl inte mycket att kommentera, mer än att “samhällsbyggnadsnämndens ordförande“ var Bo Carlsson (C). Det var något som var helt galet. Och jag såg det inte… Inte då.

Nästan en månad senare, den 10 april, skrev Magnus Larsson igen. Han hade inte fått någon reaktion på de skrivelser som han hade skickat tidigare. Han efterfrågade väldigt bestämt ett svar från någon i kommunen.

Och så hade Magnus Larsson blivit kontaktad av James Bucci i Vänsterpartiet…

“Jag har blivit kontaktad av James Bucci (vp) som ställt frågor till mig angående ärendets skötsel. James Bucci med flera i VP har tagit del av samma lögner som att jag stänger av vägar, skjutbanor och dylikt. De har också tagit del av allmän smutskastning mot mig, från bl a YY (fv). (Magnus Larsson skriver ut namn; min anm.) James Bucci hävdar att hade sanningen kommit fram tidigare hade valresultatet i kommunfullmäktige varit helt annorlunda.”

Magnus Larsson menade i sin skrivelse också att kommunfullmäktiges beslut inte kunde vara lagligt under de här omständigheterna.

Jag vet inte exakt vad det var som fick Bucci att inse att det låg en och annan hund begravd i detta ärende. Kunde det ha varit en droppe smutskastning för mycket från en medlem i det dåvarande lokala partiet Folkviljan som fick bägaren att rinna över? Vad det än berodde på, när det luktade orättvisor och mygel, då vet jag av erfarenhet att det tänds något hos Bucci…

James Bucci (V) ville ha reda på sanningen. Bucci åkte direkt ut till källan, dvs till Magnus Larsson, och förhörde sig om förköpsprocessen. Det kanske ska påpekas att Bucci inte hade träffat Magnus Larsson innan. Känner jag Bucci rätt så tog han sannolikt även kontakt med andra människor. Han läste med all säkerhet också Larssons olika skrivelser.

Bucci skrev ett brev till kommunen. Det var den 12 april 2006. Den direkta orsaken var att Magnus hade nämnt honom vid namn i sin skrivelse två dagar innan.

Bucci skrev:

“Angående det som Magnus kallar för ”ärekränkning, smutskastning och grova lögner” så är jag av åsikten att om Magnus Larsson talar sanning i sin version av vissa saker så borde han rimligen få ursäkter från personer som har spridit felaktig ”ärekränkande” information.”

Bucci var lite försiktig, men ändå ganska tydlig. Han fortsatte:

“Angående Sikhall ärendets gång så upplever jag, med tanke på vad jag känner till idag, att jag hade röstat annorlunda i kommunfullmäktiges votering och med dem orden har jag, också uttryckt mig till Magnus.”

Det var synnerligen intressant. Tre och en halv månader efter fullmäktiges beslut så medgav Bucci att han röstade fel. Bucci nämnde i sitt brev också namnet på den person som han hade hört förtala Magnus Larsson. Och det kan väl betraktas som mindre försiktigt…

Bucci avslutade brevet med att uttrycka en önskan om att parterna, Larsson och kommunen, skulle sätta sig ned och nå en uppgörelse. Han såg stora möjligheter för parterna att kunna komma överens.

I en tidigare blogg nämnde jag ett brev från politikern Eric Olsson i Gestad. (Se “Historien om Magnus Larsson (5)”.) Han skrev till kommunen och kritiserade kommunen för misskötseln av Sikhall. Olsson var centerpartist och alltså partivän med Bo Carlsson. Men det hindrade inte Olsson att se verkligheten som den var – han stödde helt öppet Magnus Larssons fastighetsförvärv i Sikhall.

Eric Olsson skrev den 6 juni 2006:

“det är till glädje för bygden, vi som bor i området ser med tillfredsställelse på vad som händer. Han (dvs Magnus Larsson; min anm) har möjligheter och kunskaper att kunna återställa området i ett värdigt skick till fromma för båtlivet, för människorna i bygden, för Sikhalls magasin genom en fin parkering.
Som avslutning en vädjan till Vänersborgs kommun att rusta upp Sikhallsbadet och inte slå undan möjligheterna för de människor som vill och kan göra något positivt för sin hembygd kommun.”

Det var en viktig röst som hördes.

Opinionen började svänga. Allt fler politiker insåg att de hade blivit lurade av de styrande partierna, med Lars-Göran Ljunggren (S) och Bo Carlsson (C) i spetsen. De började ifrågasätta argumenten. Men alltför många vägrade fortfarande lyssna på rationella argument – och sanningen… Och flera av dem hävdar, beklämmande nog, alltjämt att de hade rätt om Magnus Larsson…

Och med tanke på hur Magnus Larsson behandlas än idag av politiker och tjänstemän i kommunhuset så tycks dessa personer vara i positioner där de kan sabotera Magnus Larssons planer och ambitioner för Sikhall…

Fortsättning följer i bloggen Historien om Magnus Larsson (11)”.

PS. Efter gårdagens blogg så har personer hört av sig med fler uppgifter om politiker och tjänstemän som mycket aktivt spred de illasinnade ryktena kring Magnus Larsson – bland annat spred en dåvarande förvaltningschef uppenbara lögner.

PPS. Alla faktauppgifter i denna blogg är hämtade från dokument i kommunens diarium.

===

Bloggar i denna serie:

Historien om Magnus Larsson (9)

16 september, 2021 2 kommentarer

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen ”Historien om Magnus Larsson (8).

Kommunfullmäktiges beslut om förköp den 20 december 2005 var ett unikt beslut. Och särskilt unikt, och anmärkningsvärt, var det därför att det inte fanns några egentliga anledningar eller argument för den så att säga “totala” åtgärden att förköpa samtliga fastigheter i Sikhall tillhörande Magnus Larsson. (Utom en liten sommarstuga.)

Och om det verkligen fanns någon anledning för kommunen att överhuvudtaget förköpa och äga mark i området, så kunde det, precis som Lars G Blomgren hade föreslagit i fullmäktige (se ”Historien om Magnus Larsson (7)”), bara vara fråga om att kommunen behövde några mindre delar av fastigheterna för sina planer – och för allmänheten. De behov som kommunen såg framför sig för egen del och för allmänheten kunde dessutom lätt ordnas på helt andra och enklare sätt än förköp, t ex med servitut eller en detaljplan. Och allemansrätt och strandskydd kunde inte ens Magnus Larsson sätta sig över, om nu kommunen trodde eller befarade detta.

Kommunens argument för att förköpa Magnus Larssons fastigheter var alltså tunna och tämligen ovidkommande. Och antagligen inte ens lagliga… (Se “Historien om Magnus Larsson (8)”.) De höll inte för en närmare analys och granskning. Det kunde egentligen vem som helst se, särskilt som Magnus Larsson var villig att ingå kompromisser som innebar att kommunen fick köpa de delar av marken som kommunen ansåg sig behöva för att utföra de åtgärder som kommunchef Mahlviker påstod var planerade.

Och för övrigt, ett av de absolut viktigaste syftena med Magnus Larssons köp av fastigheterna var just att utveckla Sikhall. Han hade ännu större ambitioner med Sikhall än vad kommunen kunde drömma om.

Men det var, som jag ser det, helt enkelt andra motiv som låg bakom kommunens vilja att förköpa – alltihop. Det handlade om Magnus Larsson och att han hade lagt det högsta budet på fastigheterna. Och det ogillades av någon, eller några… Varav åtminstone någon återfanns i kommunhuset. De ville inte att Magnus Larsson överhuvudtaget skulle finnas i Sikhall.

För att övertyga de politiker som inte var särskilt insatta i frågan och även allmänheten, om nödvändigheten för kommunen att köpa samtliga fastigheter så pågick en smutskastningskampanj mot Magnus Larsson, samtidigt som den politiska processen. Jag har snuddat vid den vid ett flertal tillfällen i mina bloggar.

Förtalskampanjen var omfattande och intensiv. Och eftersom argumenten för förköp inte var särskilt övertygande. så använde de mest inbitna expropriationsförespråkarna därför ”alternativa fakta och argument”. På det sättet skulle de kunna övertyga de okunniga och tveksamma, typ undertecknad bloggare, om nödvändigheten av förköp.

I den tidigare refererade skrivelsen från Gunnar Lidell (M) den 22 januari 2006 så visar det sig att det fanns folk redan då, som hade dessa tankar. Lidell skrev:

“När det gäller den nu aktuella köparen (dvs Magnus Larsson; min anm), har ett antal personer per telefon eller direkt, menat att en man med köparens brokiga förflutna(X) till varje pris skulle förhindras att köpa Sikhall. För egen del, då jag aldrig tidigare träffat eller talat med köparen, har dessa otaliga rykten gjort att jag intresserat mig för att få reda på fakta. Samtal med ett stort antal personer med, enligt min mening gott omdöme, har gett en helt annan bild av köparen än den som hans motståndare uttalat. Jag anser att rykten kring köparens person kan ha påverkat diskussionen som föregått kommunfullmäktiges beslut.”

Gunnar Lidell lämnade inget åt slumpen. Han tog reda på fakta. Det pågick en förtalskampanj riktad mot Magnus Larsson.

Magnus Larsson själv såg tidigt nödvändigheten av att förklara och försvara sig mot förtalet och ryktesspridningen. Det gjorde han ofta i sina skrivelser. Och nu, många år efteråt, så förstår jag hur förödmjukande, sårande och möjligtvis även nedbrytande detta måste ha varit för Magnus. Jag förstår också mycket väl hur detta påverkade honom i kontakterna och förehavandena med kommunen… Och kanske gör så än idag…

Den 1 mars 2006 anmälde Magnus Larsson Vänersborgs kommun till JO. Som ombud använde sig Magnus Larsson av advokatbyrån Urwitz & Mattsson AB. Kommunen anmäldes för sin handläggning och hantering av förköpsärendet i stort. Men även ryktesspridningen beskrevs i anmälan:

“Inför kommunfullmäktiges beslut om att utöva förköpsrätten har en omfattande och graverande smutskastning ägt rum mot Magnus Larssons person. Med största sannolikhet har denna kampanj påverkat kommunfullmäktiges beslut.”

Det var precis det som även Lidell misstänkte. Juristen Sverker Mattsson fortsatte:

“Inom Vänersborgs kommun har det under ärendets handläggning spritts kraftiga lögner gentemot Magnus Larsson av ärekränkande natur. Smutskastning och misstänkliggörande har skett från flera personer och bl a från kd:s “XX” (i anmälan nämns namnet; min anm). Bl a har det påståtts att Magnus Larsson skulle vara en människa som stänger av vägar med vägbommar, bl a en skjutbana, att han är en buse och en människa man ej kan ha förtroende för, att Magnus Larsson skulle vara en mycket speciell människa och att han rent allmänt kan ifrågasättas. Det skall nämnas att “XX” överhuvudtaget aldrig har råkat Magnus Larsson.”

Det nämns alltså namn i JO-anmälan. Jag tror inte att Magnus Larsson egentligen hade något val, smutskastningen hade gått över alla gränser. Han var tvungen att försvara sig och sin personliga heder.

Smutskastningen handlade t ex om att Larsson avverkade skog och vidtog andra åtgärder på sin mark som var olagliga. (Se ”Historien om Magnus Larsson (6)”.) Ryktena om att han satte upp staket, stängsel och farthinder, och gud vet vad, för att utestänga allmänheten från sin mark var, som poängterades i JO-anmälan, särskilt starka och ofta förekommande. Jag vill minnas att det till och med förekom insändare i TTELA om detta. Magnus Larsson såg sig nödgad att i en av sina inlagor till kommunen skriva:

“Jag tycker att jag har visat på min fastighet Bleken i Sundals-Ryr att jag inte stänger ute allmänheten, dels används mina skogsvägar av bygdens ryttare och ingen har blivit stoppad av mig. På denna fastighet fanns en skjutbana som föregående ägare sade upp dåvarande arrendator en sportskytteklubb, jag har iordningställt denna skjutbana och alla som frågar har fått låna den kostnadsfritt. Ovanstående kan verifieras Sundals-Ryrs byalag (namn och telefonnummer; min anm) och ryttare i bygden.”

Det fanns också flera personer som skrev till kommunen och dementerade de illasinnade ryktena. Så t ex skrev ordförande i Sundals Ryrs byalag till kommunen och verifierade vad Magnus skrev om skytteklubben. Även 12 personer på Kroppefjäll med anknytning till ridning intygade för kommunen att de hade obegränsad tillgång till Magnus mark. Jag vet också att t ex Gunnar Lidell åkte runt på Magnus Larssons marker för att kontrollera ryktena. Lidell hade även samtalat med grannar. Hans slutsats var entydig, det låg inte någon som helst sanning i förtalet – allt var lögn. Magnus Larsson utestängde inte allmänheten från sin mark.

Det spreds också rykten om Magnus Larssons personlighet och beteende. Personligen hade jag hört sådana uttalanden från både politiker och tjänstemän, och faktiskt även från fd partikamrater. Det berättades om vilken ”dålig” och oärlig människa Magnus Larsson var. Och är. Priset togs när en företrädare för ett annat parti kom in till Vänsterpartiet under en ajournering på kommunfullmäktiges sammanträde och “informerade” om denne Magnus…

Vid senare tillfällen, när jag förstod att allt var lögn, konfronterade jag faktiskt personer. Ingen hade någonsin något “kött på benen”, allt var påhitt.

Under de senaste åren har jag träffat människor i bygden, både ”gamla” elever och vårdnadshavare men även kollegor och vänner. Nu senast på “Sikhall Rock 1.0”, (Se “DP Sikhall (1): Ny detaljplan”.) De har bara haft positiva saker att berätta om Magnus och hans betydelse för bygden.

Fortsättning följer i bloggen Historien om Magnus Larsson (10)”.

PS. Alla faktauppgifter i denna blogg är hämtade från dokument i kommunens diarium och egen erfarenhet.

===

Bloggar i denna serie:

Historien om Magnus Larsson (6)

11 september, 2021 Lämna en kommentar

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen ”Historien om Magnus Larsson (5).

Den 17 oktober 2005 köpte Magnus Larsson fyra fastigheter i Sikhall – Sikhall 1:4, 1:6 och Sörbo 1:4 samt Sikhall 1:23. Det kunde de styrande i Vänersborgs kommun inte acceptera, de ville förköpa Larssons fastigheter. Alla utom den lilla sommarstugan på 1:23. Det upptäckte någon, möjligtvis i samhällsbyggnadsförvaltningen, att ett sådant förköp skulle vara omöjligt att motivera och försvara.

Kommunens kvarnar malde oerhört snabbt. Redan den 7 december var kommunstyrelsen redo att avgöra frågan så att kommunfullmäktige kunde fatta det slutliga beslutet den 20 december 2005.

Och så blev det.

Magnus Larsson visste vad som väntade och skrev ytterligare ett brev till kommunen. Det gjorde han den 5 december, och tonen var närmast uppgiven och desperat. Men samtidigt gjorde han det tydligt att han inte tänkte ge upp.

Magnus Larsson kommenterade de osanningar och det förtal som florerade i Gestadbygden (både Magnus Larsson och Bo Carlsson bodde här) och kommunhuset. Det hade börjat när Magnus köpte fastigheterna och det hade pågått ända sedan dess. Och det skulle fortsätta… Det hörde jag själv då det begav sig. Jag återkommer till det, men Magnus Larsson kände sig tvungen att försvara sig. Han hoppades antagligen att politikerna skulle se till fakta och inte lyssna på illasinnade rykten.

Larsson skrev följande till kommunen:

“Det är viktigt att beslutsunderlaget grundar sig på korrekta sanningsenliga uppgifter. Det har kommit till min kännedom att någon från bygden sprider ut att jag har avverkat skog på fastigheten. Detta är fel, den avverkning som gjorts i området har jag utfört åt ägarna av fastigheten Vänersborg Sikhall 1:11. De arbeten som jag gjort efter tillträdet av Sikhall 1:4 är enbart uppröjningsarbeten som; bortforsling av skrotbilar, järnskrot, batterier samt viss röjning av träd på tomten som lutade mot huset och som var absolut nödvändigt att få utfört. Jag har även tagit bort en mycket lågt hängande strömförande ledning. Jag kommer även att byta ut taket på huset, då huset annars riskerar att förstöras pga. takläckage.”

Och så kommenterade Larsson ryktena om sin person:

“Det har kommit till min kännedom att ryktesspridning har florerat inom kommunen för att smutskasta mig. Jag har F-skattsedel, körkort, har inga ärenden hos kronofogden, så det finns inget fog för denna smutskastning och att jag har lyckats bra som företagare borde inte ligga mig till last.”

Det fanns ju andra i Gestad-bygden som så att säga hade haft betydligt fler kontakter med kronofogden än Larsson… Men Magnus Larsson vädjade förgäves…

Den 7 december beslutade en enhällig kommunstyrelse att föreslå att kommunfullmäktige skulle besluta att:

“förköpa fastigheterna Sikhall 1:4, Sikhall 1:6 och Sörbo 1:4.”

Det lades inte heller denna gång fram någon mer fakta eller information än det som hade funnits tidigare, och som jag har redogjort för. Det står helt klart utifrån de knapphändiga uppgifter som fanns i ärendet att det fanns andra bevekelsegrunder för beslutet att expropriera Magnus Larssons fastigheter än fakta.

Kommunstyrelsen beslutade också slutgiltigt att:

“inte utöva förköp vad gäller fastigheten Sikhall 1:23”

Magnus Larsson skulle få behålla sommarstugan…

Nu skulle ärendet avgöras av kommunfullmäktige den 20 december 2005. Men Magnus Larsson gav sig inte. Han fortsatte kämpa med näbbar och klor för att behålla sin ärligt och rättmätigt förvärvade egendom. Och han reagerade på vad som hade sagts på sammanträdet med kommunstyrelsen. Han skrev den 19 december, dagen innan fullmäktigesammanträdet:

“Jag hänvisar till det första och enda mötet med kommunen som jag fått på två månaders tid och vill anföra följande. I början på det protokollet finns att läsa att jag vill vara samarbetsvillig och är för att hitta en lösning. På kommunstyrelsemötet lär Ljunggren ha sagt att kontinuerliga kontakter skulle hållas med Magnus Larsson, för att hitta en lösning, men så har inte skett Jag har försökt att få träffa kommunens företrädare för att få ett nytt möte till stånd så har heller inte skett.”

Och det stämmer, i KS-protokollet står det att Magnus Larsson:

“har haft kontinuerliga kontakter med företrädare för kommunen”

Larsson ville visa att detta inte var sant och att kommunen inte hade velat diskutera eventuella lösningar och kompromisser. Det var inte han som var ovillig till dialog och lösningar. Och det hade Magnus Larsson helt rätt i.

Larsson fortsatte med att bemöta rykten och visade återigen på möjliga lösningar:

“Apropå att det befaras att jag kommer att stänga av området så har jag tänkt mig en kostnadsfri parkering, en kostnadsfri sjösättningsramp samt en allmän toalett och jag är för att säkerställa allmänhetens intresse och är villig att släppa till mark för att göra parkeringen större och bättre.”

Magnus Larsson avslutade sitt brev till kommunen med att påpeka det orimliga, ogenomtänkta och ologiska i att inte utnyttja förköpsrätten till sommarstugan på Sikhall 1:23:

“…uppstår det problem, fastigheten har ingen uttagen väg varför jag måste bygga en ny väg som måste röjas, dräneras och grusas”

Jag tror inte att någon i kommunhuset lyssnade på Magnus Larsson. (Det har de fortfarande aldrig gjort) De styrande hade målet klart för sig, Magnus Larsson skulle äga så lite som möjligt i Sikhall… Det är nog så som några anonyma personer i Sikhall skrev till kommunen några år senare, i februari 2008:

“Han (=Magnus Larsson; min anm) skulle ju förvisas från Sikhall! Vi som blivit lovade av Bo Karlsson att han inte skulle få fotfäste i Sikhall. … Jag(vi) är mycket besvikna på Bo Karlsson som lovat att fullfölja förköpet.”

Kommunen visade, enligt de dokument som finns i kommunens diarium, inte det ringaste intresse av att göra upp i samförstånd med Magnus Larsson. Kommunen svarade inte på hans skrivelser eller när han ringde till dem. Kommunen ville åt Larssons egendom. Punkt, slut. Det var nog så, som jag har skrivit tidigare, att man kunde misstänka andra motiv än det så kallade allmänintresset…

Magnus Larsson hann med att skriva ytterligare ett brev innan kommunfullmäktige sammanträdde strax före julhelgen, den 20 december 2005. Brevet kom till kommunen samma dag.

Fortsättning följer i bloggen Historien om Magnus Larsson (7)”.

PS. Alla faktauppgifter i denna blogg är hämtade från dokument i kommunens diarium.

===

Bloggar i denna serie:

%d bloggare gillar detta: