Arkiv

Archive for the ‘Centerpartiet’ Category

Bo Carlsson och polisanmälan nr 3

1 december, 2021 Lämna en kommentar

Det tidigare kommunalrådet och nuvarande ordförande i barn- och utbildningsnämnden Bo Carlsson (C) har som bekant flera fornminnen på sin åkermark i Gestad. Fornminnena har legat där orörda under lång tid och naturligtvis har de varit utmärkta på flera kartor. Av någon anledning fick sedan Bo Carlsson för sig att omvandla fornminnesområdet till brukbar åkermark. Han gjorde det genom att till en början plöja närmare och närmare fornminnena, han “naggade” dom så att säga alltmer i kanterna – för att plötsligt förstöra ett av dem helt och hållet.

Länsstyrelsen har polisanmält Bo Carlsson vid två tillfällen. Den första gången betalade Carlsson ett strafföreläggande och erkände därmed brottet. Det innebar att brottet inte behövde gå till rättegång. Det var i december 2017. Den andra gången lades åtalet ner. Då skrev TTELA, den 14 april 2020 (se TTELA “Tingsrättsmål mot Bo Carlsson läggs ned”):

“Nu ändrar åklagaren sig och lägger ner hela åtalet, vilket gör att målet skrivs av. Anledningen är enligt Vänersborgs tingsrätt att brottet preskriberats.”

Det stämde antagligen inte. Det misstänkta brottet var sannolikt inte preskriberat. Länsstyrelsen skrev i ett mail den 29 november i år:

“Preskriptionstiden gäller bara fram tills fallet utreds av polis/åklagare, inte hela tiden till tingsförhandlingarna avslutas.”

Så är det. På Åklagarmyndighetens hemsida står det mer exakt (se “Preskription”):

“När rätten att åtala har gått förlorad därför att en viss tid har förflutit är brottet preskriberat.”

Hur som helst. Det skäl som gäller torde vara det formella beslutet från den 20 februari 2020:

“Åtalet läggs ned
Det föreligger inte längre tillräckliga skäl för åtalet mot den misstänkte.
20 kap 9 § rättegångsbalken
Brottet är preskriberat.”

Åklagaren lade således ner åtalet därför att “brottet” var preskriberat. (Notera att det inte stod “det misstänkta brottet”…)

Jag skrev den 21 april 2020 en lång och tämligen intressant blogg (om jag får säga det själv) om det nedlagda åtalet. I bloggen redovisade jag mina försök att få svar på frågan varför åtalet lades ner. Jag visade även att brottet med all sannolikhet inte kunde vara preskriberat. Både åklagare och tingsrätt hade också lämnat flera olika förklaringar till beslutet. (Se “Varför lades åtalet mot Bo Carlsson ner?”.)

Jag hade hoppats att någon på t ex TTELA skulle gräva vidare i historien, men så skedde inte. Därför står egentligen vänersborgarna frågande om den “riktiga” orsaken till åklagarens beslut. Det gör Länsstyrelsen också som i mailet från den 29 november (2021) skrev:

“Den förra anmälan rann inte ut i sanden pga. preskription, tingsrätten hade ärendet uppe men förhandlingarna sköts på tills åklagaren av någon orsak valde att lägga ner ärendet.”

Länsstyrelsen, som polisanmälde Carlsson, tycks alltså vara lika frågande som alla andra till orsaken varför åklagaren valde att lägga ner ärendet… Länsstyrelsen tror inte på att brottet var preskriberat.

Drygt ett år efter åklagarens beslut att inte gå vidare med Länsstyrelsens andra polisanmälan gjordes återigen en tillsyn på Carlssons mark i Gestad. Den 28 oktober (2021) diariefördes en tjänsteanteckning på Länsstyrelsen (se Bo Carlsson och fornminnet i Gestad (2/2)”):

“Fortlöpande plöjning har skett på platsen, varvid den södra fd åkerholmen är helt överplöjd och uppvisar spår i form av tegel, stenar med mera. De båda norr åkerholmarna naggas kontinuerligt i kanterna och minskas genom odlingsaktiviteter över tid.”

Länsstyrelsen drog slutsatsen att Bo Carlsson (C) hade fortsatt att förstöra de kvarvarande fornminnena på sin mark. Och bestämde sig snabbt – den skulle polisanmäla Carlsson. Länsstyrelsen lämnade följande besked i ett mail:

“Vi avser att gå vidare med en polisanmälan.”

Det blev då den tredje gången som Länsstyrelsen polisanmälde Bo Carlsson för brott mot Kulturmiljölagen. (Se “Reaktioner på Bo Carlsson, och en nyhet”.)

Jag skrev häromdagen till Länsstyrelsen och undrade om läget. Hade Länsstyrelsen formulerat en polisanmälan, som lämnats in? Svaret kom snabbt:

“vi bestämde oss för att gå vidare med en anmälan. Direkt efter detta hörde Bo Carlsson av sig med avsikten att göra en ansökan om ingrepp i nämnda fornlämning. Vi avvaktar nu hans ansökan innan vi går vidare med anmälan, för att se i vilken mån han kan tänkas anpassa sina ingrepp i förhållande till fornlämningens bevarande.”

Det var ett förvånande besked. Bo Carlsson hade hört av sig på telefon, och Länsstyrelsen stoppade då den fortsatta processen… Jag skrev tillbaka:

“Hur länge har Bo Carlsson på sig att inkomma med en ansökan. (Ansökan i efterhand?)”

Länsstyrelsen skrev:

“Det finns ingen angiven tidsfrist, en ansökan om ingrepp ska ju normalt göras innan ingreppet sker, annars riskerar man en anmälan om misstänkt brott mot kulturmiljölagen.”

Det kändes inte bra. Särskilt när det andra åtalet lades ner där en av förklaringarna var just preskription, att för lång tid hade gått… Och förstöra fornminnet först, och fråga sedan…? Fråga efter att ingreppet har skett – det låter som om Bo Carlsson redan har erkänt att han har gjort ett olagligt ingrepp i fornminnet…

Det blev en mailväxling, men tydligen behandlar Länsstyrelsen alla brottsmisstänkta på samma förstående sätt. Och det är klart att man som myndighet ska vara lyhörd, och förstående mot invånarna. Det önskar jag ofta att andra myndigheter i Vänersborg skulle vara… Men, när en person misstänks ha begått samma brott för tredje gången… Borde åtminstone inte en tidsfrist då vara ett minimum?

Tydligen inte. Länsstyrelsen har säkert sina principer och sina rutiner – som de följer. För det är klart att Länsstyrelsen vill se att fornminnen bevaras och att de som förstör dem ska ställas till svar. Länsstyrelsen har ju faktiskt polisanmält Bo Carlsson (C) två gånger tidigare och ämnar göra det en tredje gång.

Men hur “förstående” ska myndigheterna vara när en person upprepade gånger visar sådan arrogans både mot svensk kulturhistoria – och mot den svenska lagen?

Vi är nog flera som väntar med spänning på vilka skäl Bo Carlsson (C) tänker anföra för att få göra ett “ingrepp i nämnda fornlämning”… Och med tanke på de ingrepp han gjorde i den nu utplånade fornlämningen vid “landsvägen” – hur Carlsson kan:

“tänkas anpassa sina ingrepp i förhållande till fornlämningens bevarande.”

Historien om Magnus Larsson (24): Upplösningen

19 november, 2021 1 kommentar

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen ”Historien om Magnus Larsson (23)” och en avslutning på hela bloggserien.

Den 30 oktober 2007 upprättades en skrivelse, ett yttrande till kommunfullmäktige, som i vanlig ordning först skulle behandlas av kommunstyrelsen. Det var kommunchef Guy Mahlviker och kanslichef Claire Gabrielsson som hade undertecknat. Men först måste en “liten teknikalitet” förklaras.

Kommunfullmäktige hade beslutat att förköpa Magnus Larssons tre fastigheter i Sikhall till 100 procent. Det var också detta beslut som låg och väntade på godkännande från regeringen. Beslutet skulle inte vara lagligt förrän regeringen hade godkänt det. Magnus Larsson hade även överklagat fullmäktiges förköpsbeslut till Länsrätten. Där hade det inte heller hänt någonting, bland annat av det skälet att advokat Lundmark, Magnus Larssons ombud, den 6 februari 2007 hade bett Länsrätten att:

“avvakta med prövning av målet tills förhandlingarna mellan parterna är avslutade.”

När kommunen och Magnus Larsson nu förhandlade under 2007 så var det “bara” de mindre delarna av fastigheterna som kommunen ville köpa. Men det gick till så, rent formellt, att kommunen köpte 100% av fastigheterna och Magnus Larsson fick sedan köpa tillbaka fastigheterna av kommunen – utom då alltså de mindre delarna som kommunen ämnade behålla. Kommunfullmäktige hade ju beslutat att förköpa “rubbet”. Det var bestämt.

Den 30 oktober 2007 upprättades alltså en skrivelse. Och det hade hänt saker sedan den 27 juni:

“nu har förslag till avtal förhandlats fram, vilka också köparen undertecknat. Avtalens giltighet kräver kommunfullmäktiges godkännande.”

Det krävdes också att Magnus Larsson drog tillbaka överklagandet till Länsrätten.

I skrivelsen/yttrandet till kommunstyrelsen bifogades också avtalen för de tre fastigheterna som förköpet gällde, Sikhall 1:4 och Sikhall 1:6 samt Sörbo 1:4.

Kommunchefen och kanslichefen föreslog även att kommunstyrelsen skulle föreslå kommunfullmäktige att godkänna de upprättade köpeavtalen.

Det första avtalet gällde fastigheten Sikhall 1:4.

Överenskommelsen/avtalet innebar att Magnus Larsson skulle få köpa tillbaka hela fastigheten utom 7.500 kvm. Det är streckade området på kartan till vänster som kommunen skulle behålla, dvs parkeringen framför segelsällskapets fastighet, magasinet och stenpiren.

Magnus Larsson skulle betala 1.150.000 kr för det som var kvar av fastigheten.

Det andra avtalet handlade om fastigheten Sikhall 1:6.

Denna fastighet värderades till 500.000 kr. Jag kan inte förstå varför kommunen överhuvudtaget beslutade att förköpa denna fastighet från början. Kommunen ville inte behålla någon del av fastigheten överhuvudtaget. Det tycker jag är anmärkningsvärt. Det visade väl om inte annat att det fanns andra skäl bakom förköpen än att kommunen ansåg sig “behöva mark” för det rörliga friluftslivet… (Kanske ville någon hålla Magnus Larsson borta från Sikhall…)

Den tredje och sista fastigheten skulle Magnus Larsson få betala 500.000 kr för. Det var Sörbo 1:4, vid själva badplatsen. Kommunen ville absolut behålla 12.000 kvm (se det streckade området).

Även i det här fallet har jag mycket svårt att förstå varför kommunen tyckte sig behöva denna mark. Kommunen inbillade sig kanske att Magnus Larsson skulle kunna använda den lilla “fliken” uppe till höger för att spärra av infarten till parkeringen och badet. Men trodde tjänstemännen och politikerna det, då skulle de faktiskt vara mer än lovligt verklighetsfrämmande. Man kan också notera att kommunen behöll en 17 meter bred remsa av Magnus Larssons jordbruksmark (“åker”) uppe till vänster, vid “landsvägen”. Här tänkte kommunen anlägga en parkeringsplats. Det har än idag aldrig parkerat en enda bil på denna remsa… (Se foto till vänster.) Dessutom ville kommunen behålla ett större område ner mot och nere vid sjön. Denna mark har sedan dess misskötts å det grövsta och har nu blivit en skog av sly. (Det är bara att sätta sig i bilen och åka dit och titta.) I Sikhall går området under beteckningen “Träsket”.

Det hade gått 4 månader (från den 27 juni) utan några vettiga samtal mellan parterna. Parterna hade tydligen haft någon form av kontakt, som inte var diarieförda, men det hade inte förts några förhandlingar. Avtalen speglade nämligen ”bara” de fastighetsgränser som ritades upp i ett tidigt skede. Kommunen hade låtit tiden arbeta för sig – medan Magnus Larssons personliga och ekonomiska situation blev allt jobbigare och svårare. Larsson fick underkasta sig den mäktiga kommunen. Han hade bilan hängande över nacken, han riskerade att förlora allt – hus och hem, jord och skog. Larsson tvingades att skriva på avtalen.

Magnus Larsson tror att han förlorade en miljon kronor på avtalen. Men han menar än idag att han inte hade något val. Han ville inte riskera att förlora allt.

Den 7 november 2007 beslutade kommunstyrelsen att föreslå kommunfullmäktige att:

“godkänna upprättade köpeavtal avseende fastigheterna Sikhall 1:4 och 1:6 samt Sörbo 1:4”

Och det noterades i protokollet att Bo Carlsson (C):

“inte deltog i handläggningen eller beslutet i detta ärende på grund av jäv.”

Och den 21 november 2007 beslutade ett enhälligt kommunfullmäktige att:

“godkänna upprättade köpeavtal avseende fastigheterna Sikhall 1:4 och 1:6 samt Sörbo 1:4”

Och återigen noterades det i protokollet att Bo Carlsson (C):

“inte deltog i handläggningen eller beslutet i detta ärende på grund av jäv.”

Kommunens nettokostnad för de områden den förköpte inklusive det arbete och de pengar Magnus Larsson hade lagt ner uppgick till 720.000 kronor. Det var den ersättning som Magnus Larsson fick för sin dyrt köpta, attraktiva mark (i budgivning mot bland annat Bo Carlsson), för det arbete han lagt ner, de pengar han hade satsat, det lidande som han utsatts för och de pengar han hade tvingats betala i juristkostnader. I två år hade Larssom fått försvara sig mot kommunen.

Det var en mörk dag för kommunen. De hade tvingat en laglydig och skattebetalande undersåte till underkastelse under den byråkratiska makten. Tack vare “dolda” personliga, och synnerligen själviska, intressen.

Som politiker och ledamot i kommunfullmäktige skäms jag för vad jag har varit med och utsatt Magnus Larsson för. Men jag visste inte bättre. Och det är jag övertygad om att andra inte heller visste. Men nu har åtminstone jag kommit på bättre tankar. Och jag hoppas att andra också har gjort det.

Däremot var det andra politiker som visste bättre, redan då – de visste precis vad de gjorde. Och deras motiv var inget att stoltsera med…

Det positiva med uppgörelsen var att Magnus Larsson, tack vare sin ihärdiga och envisa kamp, lyckades behålla den större delen av sina fastigheter. Kommunen misslyckades med att expropriera all mark och tvinga bort honom från Sikhall.

I och med att kommunen och Magnus Larsson hade kommit överens, dvs skrivit på avtalen, så kom det ett godkännande från regeringen om förköpet. Det stod uttryckligen i skälen att Magnus Larsson:

“numera medgivit att förköp får ske. Med hänsyn härtill finns inget hinder mot att meddela tillstånd till förköp.”

Magnus Larsson återkallade också sitt överklagande i Länsrätten. Det var ju en förutsättning för avtalet med kommunen.

Och så slutade historien om kommunens expropriering i Sikhall. Det har gått nästan 15 år sedan kommunen tog delar av Magnus Larssons ärligt och rättmätigt förvärvade egendomar ifrån honom. Han har fortfarande inte fått någon officiell ursäkt av kommunen för att de med all sannolikhet agerade olagligt, bland annat på grund av det jäv som fanns bland flera personer i “bakgrunden”. Det är bara enskilda tjänstepersoner, bland annat tidigare jurister på kommunen, som har hört av sig personligen till honom.

Magnus Larsson bor nu i Sikhall på en plats med utsikt över hamnen som han kallar “Politikerhyllan”. Namnet är valt för att ingen någonsin ska glömma hur jäviga, och jävliga, politiker och tjänstepersoner försökte tvinga bort honom från hans hus och hem, jord och skog. Och det är många som genom åren har sett och t ex fotograferat sig vid skylten. Den har blivit lite av en symbol för Sikhall och den enskilde invånarens kamp mot den kommunala byråkratin – en byråkrati som inte skyr några medel för att få sin vilja fram.

Det hade varit trevligt att få avsluta historien om Magnus Larsson med att få skriva – “och så levde Magnus Larsson lycklig i alla sin dagar”… Men tyvärr slutar inte historien så. De här 24 “kapitlen” utgör bara den första delen i vad som skulle kunna bli en hel “romansvit”. Men jag får återkomma till de andra kapitlen och delarna vid något senare tillfälle.

Tack för att du läste.

===

Jag bestämde mig senare att avsluta bloggserien med en slags epilog – se ”Historien om Magnus Larsson (25): Epilog”.

Bloggar i denna serie:

Historien om Magnus Larsson (23)

14 november, 2021 Lämna en kommentar

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen ”Historien om Magnus Larsson (22)”.

Den 27 juni 2007 träffades parterna igen, kommunen på den ena sidan bordet och Magnus Larsson och hans advokat på den andra. Och sin vana trogen antecknade advokat Lundmark från advokatfirman Kjällgren vad som hade förhandlats fram under mötet. Som tur var skickade Lundmark anteckningarna till förvaltningschef Christer Larsson och kommunjuristen, som tydligen också var med på mötet, så att de blev diarieförda.

Parterna verkade vara överens om allting, ja nästan… Lundmark skrev:

“Magnus Larsson förvärvar ”restfastigheterna” på de villkor som angivits i tidigare justerade utkast till köpeavtal. Köpeskillingen skall uppgå till 2.150.000 kronor. Därvid har Magnus Larsson inga ytterligare anspråk på ersättning utöver vad som följer av 13 § förköpslagen beträffande ränta på den av honom tidigare erlagda köpeskillingen. Räntan skall utgå för tiden från den 4 januari 2006 till den tidpunkt som anges i nämnda bestämmelse.”

Men avslutade brevet med:

“Beträffande fördelningen av köpeskillingen mellan de båda köpekontrakten får vi återkomma.”

Jag vet inte vad som hände under 4 månader fram till den 30 oktober 2007. Det är först då som jag hittar nästa dokument. Det borde ha förhandlats kan man tycka, fast det var ju egentligen inte så mycket att förhandla om. Det var ju i stort sett bara ersättningsfrågan kvar. Och den verkade man ju faktiskt också ha varit överens om…

Men enligt uppgift så förhalade kommunen förhandlingarna och sköt på själva avgörandet, avtalet. Det innebar en svår sits för Magnus Larsson – på två sätt, ett personligt och ett som företagare.

Det fanns ju, som jag har beskrivit tidigare, en uppenbar risk att Magnus Larsson skulle bli av med hus och hem, jord och skog. Det var en ovisshet och ett hot som han tvingades leva under sedan kommunfullmäktiges beslut om att förköpa hans fastigheter den 20 december 2005. Och den utdragna tiden gjorde ju inte det hela bättre…

Det behövs ingen större inlevelseförmåga för att inse vilken otroligt påfrestande situation detta måste ha inneburit för Magnus Larsson. Det var tjänstepersonerna i kommunen som försatte Larsson i denna pressade situation. Och sannolikt vissa speciella politiker som “dirigerade” i bakgrunden och talade om för tjänstepersonerna hur de skulle agera…

Men inte nog med det. Alla som har kännedom om hur det är att vara företagare vet att en företagare ofta ligger ute med pengar. Inkomsterna kommer när arbetet är klart. Innan dess så får företagaren oftast själv med egna pengar betala råvaror och material, reparationer, transporter och ersättningar till underleverantörer osv. Och ibland händer det att betalningar från en kund för ett arbete eller en tjänst kommer för sent, eller inte alls. Många företagare är därför helt beroende av lån för att få vardagen och logistiken att gå ihop ekonomiskt.

Magnus Larsson hade 2005 vunnit budgivningen och köpt fyra fastigheter i Sikhall. Det var fastigheter som han skulle ha i sin näringsverksamhet. Larsson hade lagt ut mycket pengar. När kommunen beslutade att förköpa fastigheterna innebar det att Magnus Larsson inte fick några lagfarter på fastigheterna. Han hade köpt fastigheterna men ägde dom ändå inte riktigt. Han var juridisk ägare och kunde bruka och sköta gårdarna, men han kunde inte belåna dom. Det innebar stora ekonomiska svårigheter för Larsson i sin affärsverksamhet.

Det var svårt att leva och verka under sådana omständigheter – både som privatperson och företagare. Många skulle helt enkelt inte klara av det. Det borde ha varit lätt för kommunen att inse. Och det var kanske just vad de insåg… 

Jag tror att tjänstemän och politiker faktiskt kalkylerade med att Magnus Larsson inte skulle klara av pressen som privatperson och/eller ekonomin som företagare. Det finns flera saker, typ vittnesmål, som tyder på att kommunen faktiskt använde dessa fula trix, vilket är en stor underdrift i sammanhanget, för att “besegra”, kanske snarare krossa, Magnus Larsson och tvinga honom att skriva under ett för honom ofördelaktigt avtal.

Tjänstemännen var i en helt annan sits. De hade en fast anställning i kommunhuset,  fast lön, fasta arbetstider och lagstadgad semester. Allt de gjorde var på arbetstid. Företagaren Magnus Larssons situation var helt annorlunda. Han fick ägna sig åt denna “konflikt” på sin fritid, efter arbetsdagen. Som ofta var betydligt längre än 8 timmar… Och den hjälp och expertis som han behövde fick han betala med egna pengar…

Kommunen lyckades med sin taktik. De tvingade Magnus Larsson att gå med på ett för honom ofördelaktigt avtal.

Fortsättning, och avslutning, följer…

PS. Alla faktauppgifter i denna blogg är hämtade från dokument i kommunens diarium.

===

Bloggar i denna serie:

Historien om Magnus Larsson (22)

13 november, 2021 Lämna en kommentar

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggenHistorien om Magnus Larsson (21)”.

Det var tydligen en hel del kontakter mellan Vänersborgs kommun och Magnus Larsson och hans advokat Anders Lundmark under våren och sommaren 2007. Det verkade till och med ha varit en del fysiska möten. Men precis som tidigare under detta år får jag i huvudsak lita till brev och skrivelser från advokat Lundmark. Kommunens egna skrivelser finns inte diarieförda. Det förvånar mig. Det borde ju, kan man tycka, finnas åtminstone några offentliggjorda och diarieförda dokument från tjänstepersonerna.

För det är viktigt att komma ihåg, bollen låg nu hos tjänstemännen. Det var de som den 10 januari 2007 hade fått i uppdrag av kommunstyrelsen att förhandla fram en lösning med Magnus Larsson. I kommunstyrelsens protokoll stod det:

“Kommunstyrelsen beslutar uppdra åt kommunchefen att tillsammans med övriga berörda tjänstemän förhandla med köparen av fastigheterna, med inriktning att kommunen blir ägare till de markområden som varit grunden för kommunens beslut att förköpa fastigheterna Sikhall 1:4 och 1:6 samt Sörbo 1:4.”

Det är så det brukar gå till i den kommunala demokratin, eller kanske snarare i den kommunala byråkratin. Förfarandet innebär naturligtvis att tjänstepersonerna får stor makt, särskilt som få eller inga handlingar diariefördes från samtalen och förhandlingarna. I praktiken kan man emellertid förmoda att tjänstemän och politiker pratade med varandra i kommunhusets korridorer och kontor. De utbytte sannolikt tankar med varandra, och då kan man också anta att de politiker som hade störst intresse i frågan engagerade sig mest…

Jag ska inte återge alla turer i förhandlingarna, utan nöja mig med en del nedslag.

Den 21 maj 2007 skrev advokat Lundmark till kommunen. Det framgick att det hade varit förhandlingar och att parterna hade kommit överens om någon typ av avtalskonstruktion. Och eftersom kommunen inte heller hade svarat på Magnus Larssons erbjudande om marken som gåva till kommunen, så skrev Lundmark att erbjudandet nu hade dragits tillbaka. Lundmark menade att det som återstod innan avtalet kunde skrivas på var storleken på köpeskillingen.

Men inte heller detta visade sig vara särskilt enkelt… Eller var det fråga om kommunal taktik…?

Magnus Larsson menade att värdet på hans fastigheter skulle sjunka betydligt, jämfört med det han själv hade betalat, om kommunen förköpte hamnområdet och stenpiren. Det var viktiga och strategiska delar av fastigheterna. Det borde Larsson naturligtvis ha kompensation för. Dessutom hade han nedlagt både arbete och pengar på området. Lundmark skrev:

“Området är ju idag iordningställt och omfattande arbetsinsatser har nedlagts på avverkning, röjning, borttransport av dumpat avfall och skrot, rivning, planering av massor, strandskovning, anläggande av dräneringssystem och parkeringsytor.”

Enligt förköpslagen hade Larsson rätt till ersättning för arbete och kostnader. Det var egentligen inget att diskutera. I brevet bifogade Lundmark en sammanställning av kostnaderna och även en experts värdering av området. Magnus Larsson hade lagt ner ungefär 550.000 kr i det område som kommunen ville förköpa.

Samhällsbyggnadsförvaltningens chef Christer Larsson sa den 4 juni (2007) blankt nej. Han menade att kommunen bara var villig att betala 400.000-500.000 för allt, både själva markområdet och arbetet. Och hotade med att avsluta diskussionerna.

Personer i kommunen spred nämligen ut ryktena att Magnus Larsson vidtog åtgärder på sin mark enbart för att ”jävlas” med kommunen. Då skulle kommunen, menade de, få betala om de skulle tvångsinlösa (obs! notera ”tvångsinlösa”!) marken. De tänkte nog inte på att Larsson gjorde i ordning den mark som han hade köpt och som var hans… Jag undrar vem som jävlades med vem…?

Advokat Lundmark blev med all rätt upprörd… I ett svar till förvaltningschef Christer Larsson skrädde han inte orden:

“I ljuset av Ditt brev måste jag ifrågasätta om kommunens företrädare blivit informerade om, eller förstått, det regelsystem som en fullföljd av förköpet utlöser. Det rör sig ju om ett tvångsförvärv, varvid den enskildes rätt till kompensation till och med är grundlagsskyddad samt där den enskilde tillförsäkrats rättssäkerhet genom domstolsförfarandet med rättegångskostnadsansvaret på kommunen. På vilken grund anser sig Vänersborgs kommun vara befriad från sådana rättsliga förpliktelser?”

Det var ord och inga visor. Och jag tror att Lundmark egentligen inte enbart var upprörd över förhandlingsbudet, eller snarare det så kallade. Min känsla är att Lundmark upprördes av hela den attityd som kommunen visade mot Magnus Larsson. Det var onekligen lätt att få intrycket att tjänstepersonerna uppbådade all den makt de kunde tänkas inneha – för att slå ned mot en enskild, “trilskande” kommuninvånare. Som bara hade gjort ett fel, att lägga ett högre bud på några fastigheter än en ledande politiker i kommunen…

Advokat Lundmark var samtidigt även besviken. Allt var färdigförhandlat och klart, markdispositionen, ränta och tillträdestidpunkt, i stort om köpeskillingen samt de närmare villkoren för uppgörelsen. Det enda som var kvar att enas kring var just Larssons lagliga rätt till kompensation för de kostnader som var nedlagda inom området.

Lundmark avslutade brevet med att fråga om kommunen verkligen var beredd att dra frågan till domstol med:

“långdragna och för kommunen mycket kostsamma processer i fastighetsdomstol och överrätter”

Det var ingen amatör som kommunen hade att göra med. Men inte nog med det, Magnus Larsson fattade själv pennan och skrev till förvaltningschefen, och kommunstyrelsen, den 18 juni 2007:

“Min ärliga och uppriktiga mening är att lösa den här konflikten. De delar av fastigheten som kommunen vill ha är av betydande värde, det är ca 2 ha vattennära mark med magasinet och stenpiren. Det pris som Krister Larsson presenterar täcker inte ens de faktiska kostnaderna och det skulle i verkligheten betyda att jag ska betala ca 200.000:- för att bli av med delar av fastigheten. Det är inte rimligt!”

Och det var det knappast… Och Magnus Larsson upprepade sitt förslag att ta hjälp av tre oberoende värderingsmän som inte var jäviga…

Och för att riktigt röra till det för förvaltningschefen – Magnus Larsson erbjöd sig återigen att skänka marken, magasinet och stenpiren till kommunen och det rörliga friluftslivet.

Det borde inte ha varit aktuellt för kommunen att ytterligare fördröja och förhala exproprieringen. Den borde ha kommit till skott och skrivit ett avtal. Det tyckte i varje fall Magnus Larsson och hans advokat. Men uppenbarligen inte kommunen. Tjänstepersonerna fortsatte att pressa Magnus Larsson, som privatperson och som näringsidkare, ytterligare en tid genom att med sin tystnad och saktfärdighet förhala hela processen.

Fortsättning följer i bloggen ”Historien om Magnus Larsson (23)”.

PS. Alla faktauppgifter i denna blogg är hämtade från dokument i kommunens diarium.

===

Bloggar i denna serie:

Historien om Magnus Larsson (21)

8 november, 2021 Lämna en kommentar

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen ”Historien om Magnus Larsson (20)”.

Strax efter årsskiftet 2006-2007 ändrade kommunstyrelsen sin “målsättning” med Magnus Larssons fastigheter. Den ville inte längre förköpa/expropriera hundra procent av marken i Sikhall, utan “bara” vissa delar. Och dessa delar hade Magnus Larsson erbjudit kommunen som gåva…

Gåvan var nog ett sätt för Larsson att visa att han ville få ett snabbt avslut på hela den långdragna processen som på många sätt hindrade honom från att ta sin mark i anspråk. Larsson ville t ex bygga en bostad på en av fastigheterna.

James Bucci (V) har en minnesbild av att det fanns tjänstepersoner på kommunkansliet som tyckte att Magnus Larsson gjorde ett smart drag när han erbjöd den mark som kommunen hade specifikt sagt sig vara intresserad av som gåva. Bucci kunde inte annat än att hålla med om att det var skickligt gjort. Om kommunen tackade nej till att få det man mest ville ha, så skickade kommunen ut en mycket märklig signal till den pågående rättsliga prövningen.

Det visade sig att Vänersborgs kommun inte ville acceptera Magnus Larssons erbjudande om, som advokat Anders Lundmark uttryckte det i ett brev till kommunen den 19 februari (2007):

“överlåtelse av aktuella områden vederlagsfritt till kommunen.”

Kommunen vill alltså inte ta emot Magnus Larssons gåva, som alltså skulle ha inneburit att kommunen fick den begärda marken helt gratis.

Det framkom vid ett möte mellan Vänersborgs kommun och advokat Lundmark samma dag som Lundmark skrev ovanstående brev. Lundmark skrev brevet för att han ville sammanfatta hur han hade uppfattat innehållet i samtalet. Tyvärr har jag inte några anteckningar eller något protokoll från kommunen om mötet. Det är möjligt att eventuella anteckningar betraktades som arbetsmaterial och därför inte diariefördes. Hur som helst har jag bara den ena sidans version. Men jag betraktar advokat Lundmark som en mycket trovärdig källa.

Det verkade på Lundmark som om parterna kom, eller i varje fall skulle komma, överens om lösningar på flera av de “praktiska” problemen, t ex om hur marken skulle “fördelas” både vid området/parkeringen vid badplatsen och området/parkeringen vid segelsällskapet. De var också eniga om att bilda en gemensamhetsanläggning i det sistnämnda området. Kommunen bekräftade enligt Lundmark också att det var rimligt att Magnus Larsson kompenserades för de kostnader han hade haft för anläggandet av parkeringsytor.

Det var alltså advokat Lundmarks syn på vad parterna var överens om. Men Lundmark noterade också skiljaktigheter i kommunens och Larssons uppfattningar.

Det visade sig att den kanske största stötestenen var stenpiren mellan segelsällskapet och magasinet – se flygbilden ovan.

Kommunen ville, fortfarande enligt Lundmark, inte ens diskutera någon gemensamhetsanläggning beträffande stenpiren som Larsson ville. Kommunen framförde att piren enbart skulle vara en kommunal gästpir för tillfälliga besökare. Vilket inte var helt genomtänkt eftersom Trollingklubben hade behov av stenpiren och även närboende och boende på öarna i Vänern. Flera av de sistnämnda hade avtal för platser till sina djupgående båtar vilka hade löpt årsvis under flera decennier. Men hur det än var med den saken så ville inte kommunen att det skulle finnas något privat ägarintresse i stenpiren. Det gällde inte bara Magnus Larsson menade kommunen utan även trollingklubben och segelsällskapet. Kommunen hade också meddelat att den hade för avsikt att reparera och rusta upp piren på egen bekostnad…

Med denna inställning omöjliggjorde kommunen tanken på en gemensamhetsanläggning. Advokat Lundmark hade varit tydlig gentemot kommunen med att en gemensamhetsanläggning där Magnus Larsson var tänkt att dela kostnader och underhåll måste bygga på att det fanns en fastighetsmässig nytta, inte bara för Larsson utan för alla de deltagande fastigheterna:

“Om nu stenpiren och dess funktion med platser för djupgående båtar skall förbehållas kommunens fastighet ensam, framstår det orimligt att Magnus Larssons fastigheter enbart skall delta i kostnaderna för allmänna toaletter och parkeringar.”

Kommunen ville så att säga plocka russinen ur kakan. Kommunen ville behålla “det bästa” själv, men låta Magnus Larsson vara med och betala “det som var kvar”…

Advokat Lundmark menade att skulle en gemensamhetsanläggning med delat kostnadsansvar bildas måste detta innefatta området som helhet, inklusive sjösättningsramper och stenpir. Lundmark menade också att kommunen fortfarande skulle ha kontroll över området även om en gemensamhetsanläggning bildades. Och det skulle bli billigare för kommunen… 

Advokat Lundmark avslutade sitt brev med att sammanfatta:

“För Magnus Larsson finns bara två alternativ. Antingen bildas en gemensamhetsanläggning för hela området med parkeringsytor, toaletter, sjösättningsramp och stenpir. Om kommunen inte anser sig kunna delta i en sådan gemensamhetsanläggning beträffande stenpiren, återstår endast alternativet att ingen gemensamhetsanläggning alls bildas. Härigenom får kommunen ensam råda över området och får förstås därmed också ensam bekosta och utföra investeringar, underhåll och ensam driva utvecklingen framåt.”

Det skulle innebära skrev Lundmark att kommunen:

“tar död på Magnus Larssons engagemang och energi i området.”

Det var sant, men det var nog ett dåligt argument. Kommunen hade aldrig visat att de uppskattade Magnus Larssons “engagemang och energi”… Det har de aldrig gjort sedan dess heller…

Och framför allt, om ingen gemensamhetsanläggning bildades måste en fastighetsreglering genomföras och då:

“uppkommer förstås också en fråga om vilken ersättning som skall erläggas för restfastigheten, då hela hamnområdet frångår köpet och då kommunen blir ensam ägare till de iordninggjorda parkeringsytorna som bekostats av Magnus Larsson.”

Det var inte svårt för Magnus Larsson och hans advokat att se att kommunen ville tvinga honom att gå med på krav som var orimliga och som bara gynnade kommunen.

Magnus Larsson och kommunen var således fortfarande långtifrån överens om formerna för förköpet…

Fortsättning följer i bloggen ”Historien om Magnus Larsson (22)”.

PS. Alla faktauppgifter i denna blogg är hämtade från dokument i kommunens diarium.

===

Kl 18.00 imorgon tisdag är det en ljusmanifestation mot rasism på Gågatekrysset. Det är till minne av Kristallnattens offer. Natten mellan 9-10 november 1938 var kulmen på de våldsamma pogromerna mot judar som genomfördes i det nazistiska Tyskland.

===

Bloggar i denna serie:

Historien om Magnus Larsson (20)

7 november, 2021 Lämna en kommentar

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen ”Historien om Magnus Larsson (19)”.

Under några veckor runt julhelgen 2006 gjorde Vänersborgs kommun helt plötsligt en omsvängning. Kommunen släppte kravet på att förköpa hundra procent av Magnus Larssons fastigheter i Sikhall. Kommunen nöjde sig “bara” med vissa delar. Politiker och tjänstemän (kanske var det kommunens jurister) var med andra ord beredda att på sätt och vis kringgå kommunfullmäktiges beslut från den 20 december 2005. Istället ville kommunen förhandla med Magnus Larsson om en lösning som var acceptabel för båda parter.

Det visade sig dock att lösningen skulle vara mest acceptabel för kommunen…

Det var emellertid en stor förändring i kommunens attityd. I över ett år hade Magnus Larsson haft hotet hängande över sig att kommunen skulle ta ifrån honom all hans egendom i Sikhall, 100 procent. Men det är viktigt att framhålla att även om kommunen nu tänkte nöja sig med att förköpa mindre delar av  Magnus Larssons mark, så var det ändå en tvångsåtgärd riktad mot privatpersonen och näringsidkaren Magnus Larsson. Larsson ville naturligtvis behålla sina fastigheter intakta. Fastigheterna hade alltid varit privata och han hade köpt dem ärligt och rättmätigt genom att lägga det högsta budet.

Och varför? Varför ville kommunen absolut stycka sönder och köpa delar av Magnus Larssons fastigheter? Som läsare till bloggarna har märkt hade kommunen hela tiden varit tämligen svepande och oklar på denna punkt. Så fanns det t ex ingen motivering till förköpet i kommunfullmäktiges beslut om expropriering den 20 december 2005.

Det som nämndes i olika sammanhang var att kommunen var tvungen att förköpa Magnus Larssons mark för säkerställa “det rörliga friluftslivet” och “allmänhetens tillgänglighet till aktiviteter i området”. Till en början spelade också Sikhalls magasin en viss roll i argumentationen. Kommunen menade även att Sikhallsområdet skulle utvecklas i kommunens ägo. Det skulle anläggas både större parkeringsplatser och fler båtbryggor.

Vid ett tillfälle dristade sig kommunen, genom kommunchef Guy Mahlviker, att till och med skriva att:

“Kommunen bedömer att den är bäst lämpad för att genomföra dessa åtgärder”

Fastigheterna som Magnus Larsson hade köpt och som kommunen nu ville förköpa hade alltid varit privata. Argumenten var svaga och det fanns egentligen ingen logisk förklaring till varför kommunen vill förköpa dem nu när Magnus Larsson blev ny ägare. Det var svårt att se hur kommunen på något sätt kunde se Magnus Larsson som ett hot mot “det rörliga friluftslivet” eller “allmänhetens tillgänglighet”. Larsson hade många gånger i praktisk handling visat att han var mån om “allmänheten” och att just tillgängligheten för “vanliga människor” var själva drivkraften i hans verksamhet.  (Det är också något som de boende i Sikhall kan vittna om än idag.) Dessutom visste självklart kommunen att allemansrätt och strandskydd gällde även i Sikhall… Men som alla bloggläsare vet så hade vissa i kommunen helt andra skäl till att ta Magnus Larssons egendomar ifrån honom. Och dessa “vissa” hade stor makt…

Magnus Larsson ville få ett slut på “tvisten” med kommunen. Den hade hållit på i över ett år, från förvärvet i slutet av 2005 och hela 2006. Magnus Larsson ville äntligen få lugn och ro och börja bygga sitt hem och bruka sin mark på sina inköpta fastigheter. Larsson kunde ju faktiskt inte heller lita på hur Länsrätten skulle döma eller hur regeringen, som ju skulle godkänna förköpet, skulle agera. Och särskilt säker kunde han ju egentligen inte heller vara på kommunen. Vänersborgs kommun hade ju inte direkt betett sig förtroendeingivande eller ärligt mot honom.

Och skulle inte heller göra i fortsättningen…

Det verkade också som det pågick någon slags ”maktkamp” mellan politiker och tjänstemän i kommunen och dessutom mellan tjänstemän och tjänstemän. Vem som skulle dra det längsta strået i denna kamp kunde ingen veta.

Det fanns således, trots kommunens omsvängning, fortfarande en tämligen stor risk att Magnus Larsson skulle förlora allt, all sin rättmätigt och ärligt förvärvade mark i Sikhall. Magnus Larsson upplevde hela tiden detta som en fullt realistisk möjlighet. Och ställd inför denna situation så tvingades han att gå med på kommunens krav.

Det är viktigt att komma ihåg detta. Kommunen med dess jäviga personer i kulisserna tvingade Larsson… Och hur liten eller stor del av hans mark som Vänersborgs kommun än förköpte så handlade det om en tvångsåtgärd, en expropriering av Magnus Larsson privata egendom. Mot hans vilja.

Kommunstyrelsen gick den 10 januari 2007 på tjänstepersonernas linje, dvs den tillstyrkte den omsvängning som trots allt framkom i tjänsteskrivelsen från den 2 januari som skrivits under av kommunchef Guy Mahlviker och kanslichef Claire Gabrielsson. (Se “Historien om Magnus Larsson (19)”.)

Det var dags för kommunen att börja förhandla med Magnus Larsson.

Till en början gick det så där… Eller var det kommunal taktik…

Fortsättning följer i bloggen ”Historien om Magnus Larsson (21)”.

PS. Alla faktauppgifter i denna blogg är hämtade från dokument i kommunens diarium.

===

Bloggar i denna serie:

Reaktioner på Bo Carlsson, och en nyhet

3 november, 2021 2 kommentarer

De två bloggarna om Bo Carlssons (C) “hantering” av fornminnena har dragit till sig en hel del uppmärksamhet. Förutom att de har lästs av ett fyrsiffrigt antal, så har reaktionerna varit många. (Se “Bo Carlsson och fornminnet i Gestad (1/2)” och “Bo Carlsson och fornminnet i Gestad (2/2)”.)

De flesta ”kommentatorer” har varit mycket irriterade eller kanske snarare förbannade på den attityd och det beteende som det mångåriga kommunalrådet och nuvarande ordförande i barn- och utbildningsnämnden Bo Carlsson (C) har visat. Andra verkar ha blivit i det närmaste mållösa över den nonchalans och respektlöshet som Carlsson har gett prov på, inte bara mot det kulturhistoriska arvet, utan även mot Sveriges lagar och rättsväsende.

Det har bara varit två kritiska kommentarer, som jag känner till. Den ene ansåg att jag skulle “tagga ner”, eftersom:

“politikerna i stan är ”goa gubbar” som bara vill väl.”

Den kommentaren var inte så mycket att bry sig om. Den andra kritiska kommentaren var desto intressantare. Den framfördes av ingen mindre än Vänersborgs tidigare kommunalråd Marie Dahlin (S).

Marie Dahlin (S) hade ett meningsutbyte med sverigedemokraten Mathias Olsson i Facebook-gruppen “Vänersborgare”. Marie Dahlin (S) tyckte att Kärvling bara klagade och inte drev någon politik. Dessutom hade han, dvs jag, inte några visioner.

Dahlins åsikter och omdöme om undertecknad borde kanske lämnas därhän. Men jag måste ändå ge en kort kommentar. Marie Dahlin förkunnade stolt ett flertal gånger för några år sedan, bland annat i TTELA, att hon aldrig läste mina bloggar. Jag tror inte att Dahlin har börjat läsa efter sin flytt till Mellerud. Jag kan därför tycka att det är tämligen förvånande hur hon kan ge uttryck för sådana åsikter och omdömen. Såvida inte Dahlin lever i det förgångna och fortfarande hävdar uppfattningen att den som var mot bygget av arenan var utan visioner…

Mathias Olsson (SD) ville inte direkt uttala sig om Dahlins tyckanden om mig, utan konstaterade bara att Kärvling:

“inte ”råkat” förstöra fornminnen vid ett flertal tillfällen”

Och då svarade Marie Dahlin:

“har Carlsson det då?”

Och den frågan var enkel att svara på, i varje fall för alla de som läste bloggen “Bo Carlsson och fornminnet i Gestad (1/2)”. Men som sagt, Marie Dahlin (S) läser ju aldrig några bloggar, och sannolikt inte heller tidningar som GT eller TTELA. Båda tidningarna har genom åren skrivit om Bo Carlssons fornminnesbrott. Men Marie Dahlin (S) kanske är lyckligt omedveten om att hennes mycket förtrogne vän Bo Carlsson, den 7 december 2017, fälldes för brott mot kulturmiljölagen. I TTELA (se ”Grävde i fornlämning – nu fälls Carlsson”) så erkände Carlsson dessutom brottet:

”Jag kommer att acceptera strafföreläggandet och betala mina dagsböter.”

Så är det. Och sen blev Carlsson åtalad 2019 för att han en andra gång hållit på och förstört fornminnena…

Och nu är det alltså dags igen, för tredje gången! Det skrev jag om i min förra blogg, “Bo Carlsson och fornminnet i Gestad (2/2)”.

I dagens blogg kan jag även avslöja att Länsstyrelsen tänker polisanmäla Bo Carlsson (C). Det blir då också den tredje gången som Länsstyrelsen polisanmäler Bo Carlsson för brott mot Kulturmiljölagen.

Jag fick nämligen följande besked från Länsstyrelsen:

“Vi avser att gå vidare med en polisanmälan.”

Jag undrar hur Marie Dahlin tänker nu. Kanske anser hon att Länsstyrelsen bara klagar – och inte har några visioner…?

Jag gav mig inte in i debatten mellan Marie Dahlin (S) och Mathias Olsson (SD). Jag nöjde mig med att lägga upp en aktuell karta från Lantmäteriet:


Det är en aktuell karta, det syns tydligt. Det finns nämligen inte något grönt område, som markerar ett fornminne, längs landsvägen i fornminnesområdets södra del. Det är ju nämligen detta fornminne som Bo Carlsson (C) utplånade. Men det är noterbart att hela området fortfarande betecknas som fornlämningsområde – “Stora Kyrkebyns gamla tomt”. I området är både det “Stora impedimentet” och det “Lilla impedimentet” grönmarkerade.

Hela området är alltså Bo Carlssons mark. I nedanstående flygbild (som jag också publicerade i min förra blogg) så ser vi att fornlämningsområdet inte var uppodlat år 1960. (Lantmäteriet uppger att flygfotot är taget ungefär 1960.) Det var antagligen av respekt för fornminnena. Istället lät markägaren korna gå där och beta.

På Facebook lämnades följande kommentar om detta område:

“När jag flyttade hit till Gestad för snart 25 år sedan, fanns det en massa kossor som betade av gärdet. Nu är alla gamla fornminnen förstörda utom en jordkällare i dungen som finns på kortet.”

Det torde alltså vara under Bo Carlssons tid som marken började odlas, och plöjas. Det var då som förstörelsen av fornminnena började. Antagligen hände detta någon gång efter millennieskiftet.

En bloggläsare med jordbrukserfarenhet skrev till mig och ifrågasatte att marken inom det streckade fornlämningsområdet överhuvudtaget fick plöjas och brukas på det sätt som Bo Carlsson har gjort under 2000-talet. (Marken var ju “bara” betesmark tidigare.)

“Det brukar vara så att ”om generationer har plöjt marken” så är det OK. I varje fall om man inte gräver under ”plogdjup” dvs 25-28 cm under markytan. Men om marken aldrig varit plöjd är det bara att gilla läget och ge sjutton i att gräva… Eller åtminstone kolla med Länsstyrelsen först…”

Det låter riktigt, även om jag egentligen inte kan avgöra det. När jag letar efter vägledning i Kulturmiljölagen, så blir jag ändå inte säker. Vissa avsnitt i lagen styrker att det inte är tillåtet att plöja eller gräva i ett fornlämningsområde. Det finns dock inget som säger att det är tillåtet, såvida inte Länsstyrelsen har gett tillstånd.

Jag tänkte återge några citat från Kulturmiljölagen. Det är ju denna lag som Bo Carlssons “insatser” på sin mark ska vägas mot och “jämföras” med i en kommande process, och eventuell dom. Jag tror att nedanstående paragrafer kan vara relevanta i sammanhanget.

De två första paragraferna är mer allmänna och definierar begreppen:

“1 Kap 1 § Det är en nationell angelägenhet att skydda och vårda kulturmiljön. … Den som planerar eller utför ett arbete ska se till att skador på kulturmiljön undviks eller begränsas.”

“2 Kap 1 § Fornlämningar är skyddade enligt denna lag. Fornlämningar är …
5. lämningar av bostäder, boplatser och arbetsplatser samt kulturlager som uppkommit vid bruket av sådana bostäder eller platser, liksom lämningar efter arbetsliv och näringsfång,”

Fornlämningar spelar en viktig roll i den svenska kulturmiljön och historien. Men det känner sannolikt alla till.

De följande två paragraferna kommer en åklagare och en domstol att väga noga mot de ingrepp som Bo Carlsson har utfört i fornlämningsområde:

“2 Kap 2 § Till en fornlämning hör ett så stort område på marken, sjö- eller havsbotten som behövs för att bevara fornlämningen och ge den ett tillräckligt utrymme med hänsyn till dess art och betydelse. Detta område benämns fornlämningsområde.
När en fråga om fastställelse av gränserna för ett fornlämningsområde uppkommer, prövas frågan av länsstyrelsen.”

“2 kap 6 § Det är förbjudet att utan tillstånd enligt detta kapitel rubba, ta bort, gräva ut, täcka över eller genom bebyggelse, plantering eller på annat sätt ändra eller skada en fornlämning.”

Begreppet “fornlämningsområde” är centralt. På Lantmäteriets karta är ju hela området fortfarande, trots Carlssons ingrepp, betecknat som “fornlämningsområde”.

Jag var inte riktigt nöjd med lagens förklaring. På Boverkets hemsida hittade jag emellertid mer information. Boverket försöker nämligen reda ut begreppen och vad som gäller.

Boverket definierar först begreppet “fornlämningsområde” (se “Fornlämningar”):

Skyddet omfattar inte enbart själva fornlämningen utan även ett så stort område på marken eller sjöbotten som behövs för att bevara den och för att ge den ett tillräckligt utrymme, ett fornlämningsområde.”

Och sedan beskriver Boverket vad som gäller:

“Detta fornlämningsområde har samma lagskydd som själva fornlämningen. För fornlämningar som har ett högt upplevelsevärde och exempelvis ligger i ett öppet landskap kan det krävas ett relativt stort fornlämningsområde. Det finns vissa fornlämningar som genom särskilt beslut har försetts med en gränsbestämning. Beslut om gränsbestämning fattas idag endast undantagsvis.”

Och detta torde vara oerhört viktigt och intressant i sammanhanget – “fornlämningsområde har samma lagskydd som själva fornlämningen”. Om Boverkets tolkning och bedömning är korrekt, vilket den med all sannolikhet är, så är det inte den minsta tvekan om att Bo Carlsson (C) har begått brott – flera gånger. Och kanske till och med fler brott än vad Länsstyrelsen faktiskt har polisanmält.

Och till sist ytterligare två paragrafer från Kulturmiljölagen som beskriver vad som gäller vid “dispenser” – och vid brott mot lagen:

“2 kap 12 § Den som vill rubba, ta bort, gräva ut, täcka över eller genom bebyggelse, plantering eller på annat sätt ändra eller skada en fornlämning ska ansöka om tillstånd hos länsstyrelsen.
Länsstyrelsen får lämna sådant tillstånd endast om fornlämningen medför hinder eller olägenhet som inte står i rimligt förhållande till fornlämningens betydelse.”

Den som överträder bestämmelserna i Kulturmiljölagen kan begå ett brott som samhället ser tämligen allvarligt på:

“2 kap 21 a § Till böter eller fängelse i högst sex månader döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet…”

Det är alltså fängelse i straffskalan om brottet bedöms som grovt…

Jag kan fortfarande inte förstå varför Bo Carlsson (C) beter sig på det här sättet. Om man i 3 generationer har ägt en fastighet med ”R-märkt” område på, så måste det vara absolut olämpligt att gräva och plöja i det området utan att åtminstone kolla med Länsstyrelsen först. Och att dessutom gräva och plöja vid 3 tillfällen – minst…

Det går inte heller att förstå dom som vill förringa eller till och med försvara Bo Carlssons handlande.

Bo Carlsson och fornminnet i Gestad (2/2)

1 november, 2021 2 kommentarer

Jag avslutade min förra blogg (se “Bo Carlsson och fornminnet i Gestad (1/2)”) med att ställa frågan:

“varför skriver jag en blogg med en massa gamla fakta?”

Svaret är enkelt. I fredags kunde jag ta del av en tjänsteanteckning från Länsstyrelsen, daterad den 28 oktober:

Stora impedimentet

“Tjänsteanteckning vid tillsyn på plats Hallstorp 1:7, Vänersborgs kommun, fornlämning L1966:7526”

Länsstyrelsen hade, återigen, fått ett tips på att Bo Carlsson (C) höll på att plöja sönder de återstående fornminnena på sin mark. Länsstyrelsen gjorde därför en tillsyn på Carlssons gård Hallstorp i Gestad. Och det ledde till följande tjänsteanteckning:

“Fortlöpande plöjning har skett på platsen, varvid den södra fd åkerholmen är helt överplöjd och uppvisar spår i form av tegel, stenar med mera. De båda norr åkerholmarna naggas kontinuerligt i kanterna och minskas genom odlingsaktiviteter över tid.”

Tjänsteanteckningen är kortfattad och kanske inte helt enkel att förstå.

De båda åkerholmarna i norr, i tjänsteanteckningen ovan, är desamma som kallas “Stora impedimentet” och “Lilla impedimentet” på bilden ovan. Det är dessa som enligt Länsstyrelsen:

naggas kontinuerligt i kanterna och minskas genom odlingsaktiviteter över tid”

Stora impedimentet

Med andra ord. Bo Carlsson (C) har varken avskräckts eller hållit sina löften – Carlsson har fortsatt att “nagga”, att gräva och plöja i fornminnena på sin mark. Och göra dem allt mindre. (Om det är Carlsson själv eller någon av hans anställda som sitter i traktorn låter jag emellertid vara osagt.) För att slutligen, troligen, utplåna dem helt. Som han gjorde med fornminnet närmast vägen.

Jag vet inte hur jag ska uttrycka det diplomatiskt. Kanske så här – Bo Carlsson fortsätter, trots att han redan har fällts för brott mot kulturmiljölagen och med nöd och näppe sluppit en rättegång (se “Bo Carlsson och fornminnet i Gestad (1/2)”), att förstöra fornminnena på sin mark.

Nedanstående flygbilder visar tydligt hur områdena med fornminnen “minskas … över tid”. (Källa: Eniro.) Det första flygfotot är taget någon gång mellan 1955-1967: 

Det syns tydligt att ägaren till marken, jag antar att det var Bo Carlsson själv eller någon i släkten, har respekterat fornminnena. Hela området är obrukat. Det finns flera träd i området och det är där som fornminnena finns. Det handlar om att en medeltida by har funnits här.

Riksantikvarieämbetet beskrev alltså fornminnet på följande sätt, som jag även citerade i min förra blogg, den 18 juni 1987 (källa):

Lilla impedimentet

“Bytomt, 145 x 60 m. Inom området som vid inventeringstillfället huvudsakligen utgjordes av betesvall är impediment, varav två i N och V kanten har rester av dels 1 källargrund och dels hörnet av 1 källargrund, samt att detta impediment även är övervuxet med 1 fruktträd, syrénbuskar och prydnadsbuskar “smällbär”. På impedimentet med källargrunden är en del röjningssten uppslängd längs kanterna, och till källaren går en “nedtrampad” stig.”

Texten fortsätter vad jag förstår med ytterligare en sida, men det går inte att få fram någon fortsättning. I det “Stora impedimentet”, det som nu har “naggats i kanten”, finns det rester kvar av en gammal jordkällare.

Förr i tiden byggdes husen på mindre kullar och typ “åsar”, som i detta område. Som det gamla ordspråket säger:

”Där inte plogen kan gå, där inte lien kan slå, där ska hus stå”.

Det betyder att förr i tiden uppfördes husen där det inte gick att odla. Det var oftast på terrängens höjdpunkter. De tre impedimenten på Bo Carlssons mark, inklusive det borttagna vid vägen, var just sådana små höjder.

För några år sedan, någon gång mellan 2014-2017, såg området ut så här:

Området längst vägen i söder, den mörkgrå marken vid vägen, är idag jordbruksmark och kan inte skiljas från övrig mark. Vi ser också hur fornminnena, även det “Lilla impedimentet”, har blivit betydligt mindre, förutom att hela området mellan impedimenten nu är uppodlade. Och sedan denna bild togs så har kanterna “naggats”, som Länsstyrelsen uttrycker det, ytterligare. Fornminnena är idag alltså ännu mindre…

Jag vet inte huruvida Länsstyrelsen tänker polisanmäla Bo Carlsson (C) denna gång. Men jag förmodar att det är ofrånkomligt. Länsstyrelsen har polisanmält Carlsson två gånger tidigare och det vore underligt om man inte gjorde det också en tredje gång. Bo Carlsson (C) visar ju faktisk en total respektlöshet gentemot vårt kulturhistoriska arv.

Hela historien är enligt min mening ofattbar. Jag fattar helt enkelt inte hur Bo Carlsson (C) tänker. Han visar en total respektlöshet, inte bara för det kulturhistoriska arvet, han visar även total respektlöshet för Sveriges lagar och rättsväsende. Carlsson ställer sig över de regler som gäller alla oss andra.

Och inte att förglömma, Bo Carlsson (C) är just nu ordförande i Vänersborgs barn- och utbildningsnämnd… Borde han inte som ordförande vara ett föredöme för barnen och ungdomarna? Hur länge ska Centerpartiet tillåta att Carlsson innehar denna förtroendefulla post?

Och hur länge ska Benny Augustsson och socialdemokraterna tolerera Bo Carlssons övertramp av Sveriges lagar?

Läs fortsättningen ”Reaktioner på Bo Carlsson, och en nyhet”.

Bo Carlsson och fornminnet i Gestad (1/2)

31 oktober, 2021 3 kommentarer

Den 24 november 2016 gick GT ut med nyheten att ett kommunalråd hade grävt upp en fornlämning. Det var kommunstyrelsens 2:e vice ordförande Bo Carlsson (C) som hade varit i farten.

GT skrev (se här):

”Den centerpartistiske toppolitikern Bo Carlsson anklagas för att med grävmaskin förstört 120 kvadratmeter av en fornlämning med anor tillbaka till medeltiden.”

Bo Carlsson kommenterade:

”En storm i ett vattenglas.”

Centerpartiets dåvarande lokala ordförande i Vänersborg Ingvar Håkansson sa (se ”Förundersökning mot grävande toppolitiker”):

”Han har inte grävt upp något kulturminne, han har rensat bort några buskar i sin åker. Att han skulle har rensat bort ett kulturminne är bara påhitt.”

Carlsson hade grävt upp ett fornminne på sin mark, ett fornminne med anor från medeltiden. Det var på en gammal bytomt, som övergavs i samband med laga skifte år 1844. 

Riksantikvarieämbetet beskrev fornlämningen så här den 3 juli 1987:

”Bytomt, 145 x 60 m. … Inom området som vid inventeringstillfället huvudsakligen utgjordes av betesvall är impediment, varav två i N och V kanten har rester av dels 1 källargrund och dels hörnet av 1 husgrund, samt att detta impediment är övervuxet med 1 fruktträd, syrénbuskar och prydnadsbuskar ”smällbär”. På impedimentet med källargrunden är en del röjningssten uppslängd längs kanterna och till källaren går en ”nedtrampad” stig”.

Det är svårt att tro att Riksantikvarieämbetet fantiserade ihop beskrivningen… Det var nog bara Ingvar Håkansson som trodde det.

Så här såg fornminnet närmast landsvägen ut innan Bo Carlsson förstörde det:

Då ska vi också ha i åtanke att Carlsson successivt hade utökat jordbruksmarken under åren så att fornminnesområdet blev allt mindre. (Jag återkommer till det.) Länsstyrelsen skrev i sin polisanmälan:

”Sammanfattningsvis har området lagts under plogen och odlats åtminstone sedan 1990-talet, vilket successivt bör ha åsamkat fornlämningen allt större skada.”

I november 2016 hade Bo Carlsson ”förändrat” fornminnet:

Ett drygt halvår senare, i maj 2017, hade fornminnet “förändrats” ytterligare:

Fornminnet var inte längre ”bara” förstört – fornminnet var borta. Det fanns inte mer. Fornminnet var utplånat. Nedanstående bild är från juli 2017:

Den 7 december 2017 blev det officiellt att Carlsson hade fällts för brott mot kulturmiljölagen. I TTELA (se ”Grävde i fornlämning – nu fälls Carlsson”) så sa Carlsson:

”Jag kommer att acceptera strafföreläggandet och betala mina dagsböter.”

Det betydde att Carlsson erkände brottet, betalade sina böter och därmed slapp rättegång. Bo Carlsson hade emellertid sin egen tolkning. Han var oskyldig ändå…

Carlsson sa till TTELA (se ”Grävde i fornlämning – nu fälls Carlsson”):

”Egentligen skulle jag vilja pröva det, jag räknar med att jag skulle gå vinnande ur det, men det är lite av en praktisk fråga. Det skulle kräva en jädra massa tid och en jädra massa pengar för att ta det till rättegång.”

En del står aldrig för vad de har gjort… Även om rättsväsendet säger annorlunda.

Men Bo Carlsson sa åtminstone (se GT ”Kommuntopp grävde upp fornlämning”):

”Jag kommer inte gräva på det viset igen. Aldrig någonsin.”

Löftet hölls ett tag. Men…

1,5 år senare var det dags för en ny skandal. Det visade sig att Bo Carlsson (C) återigen hade grävt i sina fornminnen.

Den 21 juni 2019 vaknade nämligen vänersborgarna upp till följande rubrik i TTELA, ”Fornminne ännu mer förstört – politiker åtalas”. TTELA skrev:

”Vänersborgs kommunalråd Bo Carlsson (C) har åtalats misstänkt för fornminnesbrott. Det är inte första gången samma plats utsatts för skada. Nu riskerar kommunalrådet sex månaders fängelse.”

Åklagaren beskrev i sin stämningsansökan gärningen:

”Bo Karlsson har under tiden oktober 2017 till och med den 3 januari 2018 såsom lagfaren ägare … uppsåtligen eller av oaktsamhet själv eller tillsammans med annan olovligen rubbat, tagit bort, grävt ur, täckt över eller på annat sätt ändrat eller skadat delar av den på fastigheten belägna fornlämningen RAÄ Gestad 105:1.”

Det var Länsstyrelsen som polisanmälde Bo Carlsson. Ännu en gång… Länsstyrelsen motiverade sin anmälan genom att beskriva den åverkan som Carlsson hade gjort. Det gjorde Länsstyrelsen på följande sätt:

”Skadan omfattar samtliga tre områden, som fram till 2016 hade välbevarade synliga lämningar, vilka ingick i fornlämningen. Av dessa är de synliga spåren från impedimentet närmast landsvägen idag utplånat. Det mindre impedimentet i åkermarken har minskats markant medan även det större impedimentet skadats. Skadans omfattning kan inte bedömas på annat sätt än att fortgående åverkan sker och med tiden riskerar att utplåna alla synliga spår.”

Länsstyrelsen såg mycket allvarligt på den skadegörelse som hade skett, på ”välbevarade synliga lämningar”, och på konsekvenserna för fornlämningarna – en av dom är ju nu helt utplånad.

Länsstyrelsen menade sig även se ett mönster där åverkan på fornlämningarna hade pågått under en längre tid. Det nämndes till och med i ett av förhören att det fanns skador på fornlämningarna som gick många år tillbaka i tiden, men att denna åverkan var preskriberad… Länsstyrelsen bedömde att Bo Carlssons ”misstänkta” brott var att betrakta som ”grovt fornminnesbrott”.

Vid ett av dessa förhör visade förhörsledaren Bo Carlsson några bilder från förstörelsen år 2016, och som Carlsson redan hade erkänt, och då sa Carlsson:

”det ser ut som att det är vildsvin som har bökat i marken”

Vildsvin? I mina ögon var i så fall spåren efter vildsvin förvillande lika däckspår efter en traktor, grävare eller något liknande…

Och Carlsson som hade sagt till TTELA den 8 december 2017 (se ”Grävde i fornlämning – nu fälls Carlsson”):

”Jag har gjort ett formellt fel i att jag började gräva innan jag hade frågat om lov.”

Åtalet mot Bo Carlsson slutade med ett antiklimax. Den 14 april 2020 skrev TTELA på sin hemsida (se “Tingsrättsmål mot Bo Carlsson läggs ned”):

“Nu ändrar åklagaren sig och lägger ner hela åtalet, vilket gör att målet skrivs av. Anledningen är enligt Vänersborgs tingsrätt att brottet preskriberats.”

Tiden hade gått för fort. Brottet hade hunnit preskriberas, dvs tiden hade gått ut och åtalet lades ner. Sådant händer nog sällan vanliga människor. Det är nog vanligare att styrande politiker “råkar ut” för sådana tråkiga missöden…

Men nu var inte Bo Carlsson helt oskyldig för att tiden hade gått så snabbt, alltför snabbt. Det verkar som om Carlsson hade satt i system att inte svara på brev som han inte tyckte om. Han kanske inte ens öppnade dom. Låtsades man inte om breven så fanns de liksom inte… Men till slut fick Tingsrätten meddelandet att Bo Carlsson var delgiven åklagarens stämningsansökan. Polisen hade då fått tag i Carlsson och hade kunnat överlämna stämningen personligen. Det hade emellertid tagit drygt två månader…

Hur som helst, efter många turer och bortförklaringar, där åklagare och tingsrätt stundtals gav olika besked, så lades fallet ner. Läs gärna bloggen “Varför lades åtalet mot Bo Carlsson ner?” för att få mer detaljer.

Och då är frågan – varför skriver jag en blogg med en massa gamla fakta? Ja, gissa det… Imorgon kommer svaret… Se ”Bo Carlsson och fornminnet i Gestad (2/2)”. (Det kom också en tredje blogg: Reaktioner på Bo Carlsson, och en nyhet”.)

Historien om Magnus Larsson (19)

20 oktober, 2021 1 kommentar

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen ”Historien om Magnus Larsson (18)”.

Det var stundtals en ganska intensiv “brevväxling” via Länsrätten mellan parterna Magnus Larsson och Vänersborgs kommun. Larsson företräddes som framgått av advokat Lundmark som visade prov på en enastående kunskap och skicklighet i dessa frågor. Och jag tror faktiskt att juristerna på kommunen förstod att de i advokat Lundmark hade mött sin överman på ”fastighetsjuridikens” område. Det var nog allt fler som insåg det, kanske också andra på kommunen som inte var jurister. (Advokat Lundmark anlitades senare av Vänersborgs kommun i några andra fastighetsfrågor…) Kommunen lämnade i varje fall inga fler yttranden till Länsrätten. Det konstaterades också i ett dokument daterat den 8 december 2006.

Och när jag sedan tittar på nästa dokument i den kronologiska ordningen bland alla diarieförda handlingar får jag en stor överraskning. Så stor att jag inte riktigt förstod vad jag läste första gången jag hade dokumentet i min hand, eller snarare på min skärm.

Det är ett tjänsteutlåtande från den 2 januari 2007. Titeln är “Kommunens förköp av fastigheterna Sikhall 1:4 m.fl.” och det var underskrivet av kommunchef Guy Mahlviker och ett helt nytt namn, kanslichef Claire Gabrielsson.

Jag kommer ihåg Claire Gabrielsson (senare Melin) mycket väl. Hon blev utan egen förskyllan inblandad i skandalen kring Arena Vänersborg. Ja, hon blev faktiskt kallad till ett polisförhör när S Anders Larson hade blivit polisanmäld. Claire Gabrielsson svarade ärligt och sakligt på polisens frågor. Jag var imponerad när jag läste polisförhöret med henne och skrev en blogg om förhöret den 12 juni 2011. (Det var för övrigt en mycket bra blogg som än idag kastar ljus över omfattningen av arenaskandalen. Den borde läsas av dem som har intresse av kommunens skandaler, och kanske också om man vill ha exempel på hur kommunen aldrig lär sig av sina misstag… Se “Polisförhören kring Arena Vänersborg”.)

Claire Gabrielsson var jurist och anställdes som kanslichef i kommunen. Hon tillträdde tjänsten i december 2006. (Se TTELA “Claire tar över kommunkansliet”.) Hon var alltså alldeles ny på jobbet när hon fick engagera sig i Sikhallsärendet.

Tjänsteutlåtandet från den 2 januari 2007 var ställt till kommunstyrelsen. Jag tror att utlåtandet kan ha varit ett svar på, eller åtminstone en följd av, det brev som advokat Lundmark på Advokatfirman Kjällgren på uppdrag av Magnus Larsson skrev till kommunen i slutet av oktober. (Se “Historien om Magnus Larsson (17)”.) Det var det brev där Larsson meddelade kommunen att han var villig att skänka kommunen de markområden som de så hett eftertraktade. 

Det stod i tjänsteutlåtandet:

“Samtal har förts med köparens ombud och en formell förhandling bör inledas för att ärendet skall kunna avslutas utan onödig tidsförlust.”

Va?! Var det en omsvängning på gång? Skulle kommunen försöka komma överens med Magnus Larsson?

Tjänsteutlåtandet fortsatte:

“Köparen har föreslagit en lösning i form av en gåva till kommunen innefattande vissa markområden på de berörda fastigheterna. Kommunkansliet föreslår således följande hantering av ärendet. Kommunen inleder förhandlingar med köparen avseende de områden kommunen anser sig behöva för att säkerställa friluftslivet och möjligheterna till rekreation i området. Efter avslutad förhandling upprättas förslag till avtal där köparen kommer att få förvärva fastigheterna med undantag för de områden kommunen skall äga. En förutsättning är att köparen återtar sitt överklagande efter träffat avtal.”

Det var en total omsvängning! 180 grader! Kommunen skulle komma överens med Magnus Larsson!

Wow.

Kanslichef Gabrielsson föreslog att det dessutom skulle inledas förhandlingar med inte bara Magnus Larsson utan även andra berörda som t ex Vänersborgs Segelsällskap och hembygdsföreningen. Det för att lösa frågorna avseende skötsel av kommunens framtida ägda mark i området.

Och sedan skulle Magnus Larsson och kommunen komma överens om fastigheterna:

“Kommunen blir efter återtaget överklagande lagfaren ägare till fastigheterna. Därefter fullföljs upprättat avtal mellan köparen och kommunen avseende vilka delar de två parterna skall äga och avstyckning och ny fastighetsbildning genomförs.”

Claire Gabrielssons, och Guy Mahlvikers, förslag till beslut till kommunstyrelsen var:

“1. Kommunstyrelsen beslutar att uppdra åt kommunchefen att tillsammans med övriga berörda tjänstemän förhandla med köparen av fastigheterna med inriktning att kommunen blir ägare till de markområden som varit grunden för kommunens beslut att förköpa fastigheterna.”
“2. Vidare ger kommunstyrelsen kommunchefen i uppdrag att inleda | förhandlingar med berörda parter med inriktning att lösa frågor kring skötsel av kommunens framtida ägda mark.”

Som vanligt var det kommunfullmäktige som skulle fatta det slutliga beslutet i ärendet.

Det var alltså en total omsvängning från kommunens sida. Helt plötsligt släpptes kravet på att kommunen skulle förköpa/expropriera Magnus Larssons fastigheter på Sikhall. Istället för att tvinga Magnus Larsson till total underkastelse så skulle kommunen enas om en överenskommelse där Larsson skulle få behålla de absolut största delarna av sina fastigheter.

Det var inga dåliga nyheter. Vad hade hänt i kommunen?

Jag kan inte säga vad som hände. Men med de uppgifter jag har fått till mig från flera olika källor, rykten som förmedlats av trovärdiga personer etc, så går det åtminstone att formulera några spekulationer.

Jag tror att den nya kanslichefen Claire Gabrielsson kan ha haft betydelse. Med henne som ny chef kan kommunkansliet ha fått tillräckligt självförtroende för att ta tag i taktpinnen i kommunen. Vilket i så fall betydde att samhällsbyggnadsnämnden med fastighetsenheten och Bo Carlsson (C) som ordförande föstes åt sidan. Det kan ha varit så att juristerna på kommunkansliet helt enkelt gick segrande ur en intern maktkamp. Och varför inte, hela förköpsaffären var ju en skandal från början till slut – dikterad av jäviga politiker. Magnus Larsson och hans juridiska ombud advokat Lundmark hade rätt i sak, och det hade också Lundmark visat med sina inlagor till Länsrätten. Det skulle vara osannolikt om inte Claire Gabrielsson förstod detta.

Det var också avgörande att Magnus Larsson var villig att helt enkelt skänka bort delar av sina fastigheter. Det skulle ju ha blivit en aning pinsamt för kommunen när den först hade ritat en karta på det den ansåg sig behöva i markväg – och sedan meddelade Magnus Larsson helt sonika att dessa områden kunde kommunen få som gåva utan ersättning. Det skulle bli tämligen besvärligt för kommunen att strida i domstol om något som kommunen ville ha – och som den skulle få gratis…

Politiskt skulle det vara självmord att strida i Länsrätten. Vad skulle hända när det gick upp för domstolen att kommunstyrelsens ordförande Lars-Göran Ljunggrens (S) bäste politiske vän Bo Carlsson (C) var jävig. Det kunde ju faktiskt också betyda att även Ljunggren var jävig…

Det fanns hela tiden politiker som hävdade att hela förköpsprocessen var en slags politisk komplott. Det var framförallt Gunnar Lidell (M) och Lars G Blomgren (Fp), men även James Bucci (V). Och de var en nagel i ögat på de styrande. Vad skulle t ex hända om Magnus Larsson kallade Gunnar Lidell som vittne i en rättegång? Som den 1 januari 2007 dessutom hade blivit kommunstyrelsens 1:e vice ordförande (efter Lars G Blomgren).

I två bloggar har jag nämnt Eric Olsson (C). (Se “Historien om Magnus Larsson (5)” och “Historien om Magnus Larsson (10)”.) Han var en äldre centerpartist som bodde i Sikhall. Enligt ryktena var han mycket aktiv. Det sades att han ringde runt till sina partivänner, däribland Bo Carlsson, och undrade vad de höll på med. Eric Olsson var nämligen mycket positiv till vad Magnus Larsson gjorde, och försökte göra, i Sikhall. Kanske blev Bo Carlssons partivänner tveksamma till hela processen?

Det går kanske aldrig att få ett riktigt svar på vad som orsakade kommunens omsvängning. Antagligen var det flera faktorer som samverkade. Men den var inte desto mindre glädjande.

Allt var dock inte frid och fröjd…

Fortsättning följer i bloggen ”Historien om Magnus Larsson (20)”.

PS. Alla faktauppgifter i denna blogg är hämtade från dokument i kommunens diarium.

===

Bloggar i denna serie:

%d bloggare gillar detta: