Arkiv

Archive for the ‘miljö’ Category

Vad vore Vargön utan Alloys?

2 oktober, 2026 Lämna en kommentar

Anm. Följande inlägg är en fortsättning på “Slaggberget växer – och bryter mot domstolens logik”.

I underlaget till ansökan om tillstånd för fortsatt och utökad deponeringsverksamhet vid Mjölkebergets avfallsdeponi står det att Vargön Alloys ska ompröva hela sin verksamhet (se “Slaggberget växer – och bryter mot domstolens logik”):

“Vargön Alloys har ett miljötillstånd meddelat av Koncessionsnämnden för Miljöskydd men har i den löpande dialogen med tillsynsmyndigheten åtagit sig att inleda en process med att låta ompröva hela verksamheten. Enligt nu gällande tidplan är uppstarten för en omprövning inplanerad till slutet av 2026.”

Det är dock lite oklart vad detta faktiskt innebär i praktiken. Företaget självt är ganska förteget om vad omprövningen ska innebära. På bolagets webbplats kan jag bara hitta följande kortfattade information från den 20 november 2025 (se Alloys: “Ansökan som gäller hela verksamheten”):

“Vargön Alloys AB planerar att i början av 2026 inleda arbetet med ansökan om nytt tillstånd för hela verksamheten i Vargön. Mer information lämnas i samband med projektstart.”

I Miljöbalkens 24 kapitel regleras omprövning. Formellt innebär en omprövning att ett befintligt tillstånd ligger kvar i botten, men att villkor eller enskilda delar ses över för att anpassa äldre tillstånd till dagens miljökrav. Men om Vargön Alloys verkligen avser att ”ansöka om nytt tillstånd för hela verksamheten”, som de skriver på sin webbplats, handlar det snarare om en komplett ny tillståndsprövning av hela anläggningen.

Vid en ansökan om ett helt nytt tillstånd blir prövningen betydligt bredare. Då prövas verksamheten som en helhet mot dagens miljölagstiftning, miljökvalitetsnormer, utsläppsvillkor och avfallshantering. För en anläggning i Vargön Alloys storlek innebär det en omfattande tillståndsansökan med en komplett miljökonsekvensbeskrivning (MKB) och breda samråd. Och det kan vara på tiden – det nuvarande huvudtillståndet från 1978 är föråldrat och skapar i sig stor osäkerhet för både företaget och närsamhället. 

Jag har skrivit till Vargön Alloys och frågat vad denna process faktiskt innebär för dem. Bolaget brukar vara snabb på att svara, men den här gången har jag tyvärr inte fått någon respons. 

Det finns dock tydliga fördelar för en industri med en lång historia och flera äldre delbeslut att samla allt i ett enda modernt tillstånd. Det ger företaget ett sammanhållet regelverk, tydligare villkor, anpassning till dagens miljökrav och en möjlighet att samtidigt söka strukturella förändringar. 

En sådan samlad process innebär att Mark- och miljödomstolen och Länsstyrelsen gör en helhetsbedömning av anläggningens totala miljöpåverkan. Man granskar inte deponin på Mjölkeberget, slaggmellanlagren eller smältugnarna som isolerade öar, utan väger samman allt: luftutsläpp, vattenpåverkan på Göta älv, buller, tunga transporter, energianvändning och avfallshantering. 

För Alloys del är hanteringen av ferrokromslaggen den enskilt viktigaste knäckfrågan. Lagstiftning och myndighetstolkningar har stramats åt kraftigt kring vad som får klassas som en säljbar biprodukt respektive avfall. Hela flödet och lagringen av slagget behöver säkras upp både juridiskt och miljömässigt i ett nytt tillstånd. 

Förmodligen vill Vargön Alloys genom en total prövning skapa långsiktig juridisk stabilitet så att produktionen av ferrokrom kan fortsätta i linje med framtida klimatmål och miljölagar. Det skulle i bästa fall kunna säkra både tillverkningen, miljön, människors hälsa och ortens arbetstillfällen för decennier framåt. 

Men det finns en uppenbar konflikt mellan en sådan samlad framtidssatsning och den brådskande ansökan som nu förbereds för Mjölkeberget. Om en utökning av Mjölkeberget (Etapp 3) beviljas separat i förväg riskerar man att låsa fast förutsättningarna och missa helhetsbilden av hur hela industriområdet påverkar Göta älv och dricksvattnet – innan den stora omprövningen knappt har börjat. (Det finns även andra ansökningar om att utöka mellanlagringen av slagg inne på själva fabriksområdet… Se ”Hur ser framtiden ut för Vargön Alloys? (2/2)”.)

En total tillståndsprövning innebär förstås även risker för bolaget. Om myndigheterna ställer krav på extremt kostsamma ombyggnader för rening, tätskikt och avfallshantering ställs ägarna inför svåra kalkyler – är det ekonomiskt försvarbart att driva anläggningen vidare? 

 Nyckeln för Vargön Alloys är i slutändan att få slaggen klassad som en biprodukt igen i stället för avfall. Företaget uppger självt att de arbetar intensivt med detta. 

På sin webbplats (se “Information om slagghantering vid Vargön Alloys AB”) skriver Alloys:

“De successivt förbättrade kunskaperna om slaggens egenskaper använder VAAB (=Vargön Alloys; min anm) för att försöka hitta sätt som leder till en säkrare användning av slagg som anläggnings- och konstruktionsmaterial. Ett viktigt sådant steg som VAAB har tagit är att separera finkornig slagg från grövre sorteringar för att på så sätt minska utlakningen av krom från materialet. VAAB deltar också i flera forskningsprojekt som handlar om hur man kan utveckla miljösäkra användningsområden för olika typer av material bl.a. ferrokromslagg.”

Vid ett samråd i april förra året framkom det också att Alloys deltar i flera projekt för att möjliggöra ett cirkulärt nyttjande av slagget. (Se ”Hur ser framtiden ut för Vargön Alloys? (2/2)”.) Jag hoppas verkligen att dessa projekt lyckas så att det bearbetade materialet slutar att vara avfall och kan säljas. Det är i praktiken det enda hållbara sättet att på sikt bli av med de enorma slagghögarna. 

Till sist.

Att ställa tydliga och skarpa miljökrav handlar inte om att vilja stänga ner Vargön Alloys. Det handlar om att se till att den verksamhet som finns bedrivs på ett sätt som är hållbart för både bygden och dricksvattnet under kommande decennier. 

Det är självklart att alla i Vänersborgs kommun vill att Vargön Alloys ska lyckas lösa sina avfallsproblem och kunna driva produktionen vidare. Alloys är viktigt, dels för att ferrokrom är en strategisk produkt och dels för alla arbetstillfällen. Och för att Alloys är en central del av Vargöns historia och identitet. 

För vad vore egentligen Vargön, och Vänersborgs kommun, utan Vargön Alloys?

==

Blogginlägg om Vargön Alloys:

Kategorier:Alloys, föroreningar, Juridik, Länsstyrelsen, miljö, Vargön

Slaggberget växer – och bryter mot domstolens logik 

27 september, 2026 Lämna en kommentar

Anm. Följande inlägg är en fortsättning på “Mjölkeberget: Håller dispensen från 2007 fortfarande?”.

Vargön Alloys är hårt pressat just nu. Sedan flera år tillbaka kan företaget inte avyttra ferrokromslagget. Det klassas som avfall, och inte som tidigare som en biprodukt. Slagget innehåller nämligen det giftiga och cancerframkallande ämnet sexvärt krom.

Det har lett till snabbt växande slaggupplag. Ingen som åker förbi industriområdet i Vargön kan undgå att se de stora och växande slagghögarna. Under perioden 2019–2024 har ett lager på över 1.000.000 ton (en miljon ton) ferrokromslagg byggts upp på fabriksområdet. Det är orsaken till att Alloys nu stressar fram en utökning av Mjölkeberget (Etapp 3). Det gör det inte heller lättare för företaget att Länsstyrelsen har krävt att Alloys ska avveckla de mellanlagrade mängderna inom en 10-årsperiod. (Se “Alloys: Föreläggande från Länsstyrelsen”.) 

Alloys vet inte var företaget ska göra av slagget och letar febrilt efter lösningar. Företaget skulle vilja deponera ferrokromslagg i dalsländska Fröskog, men protesterna från lokalbefolkningen är stora. (Se t ex Svt “Vill lägga en miljon ton giftigt slagg – mitt i dalsländska idyllen Fengersfors”.) Alloys har även fått tillstånd att deponera slagg på Heljestorps avfallsanläggning. Det handlade i första skedet om ca 8.500 ton, vilket inte är särskilt mycket i sammanhanget.

Vargön Alloys behöver fler ställen att lagra slagget på. Det är därför som Alloys arbetar intensivt med en ansökan om tillstånd till fortsatt och utökad deponeringsverksamhet vid Mjölkebergets avfallsdeponi, Etapp 3. I mitt förra blogginlägg berättade jag om denna ansökan som Alloys så småningom ska lämna in till Länsstyrelsen. Jag beskrev skälen och omfattningen av ansökan. (Se “Mjölkeberget: Håller dispensen från 2007 fortfarande?”.)

Översiktskarta över ansökt/anmäld verksamhet. I kartan syns planerat verksamhetsområde, etapp 1 (avslutad och sluttäckt deponi), etapp 2 (aktiv deponi) och etapp 3 (planerad deponi) samt upplagsytor för mellanlagring av slagg.

Alloys ansökan avser en ny deponietapp på ca 6 hektar i anslutning till befintlig deponi. Den årliga deponeringen är tänkt att ligga på max 230.000 ton icke-farligt avfall, huvudsakligen ferrokromslagg, och 15.000 ton farligt avfall, filterstoft och slam. Den nya etappen på Mjölkeberget beräknas rymma maximalt ca 440.000 kbm avfall.

Det finns redan ett befintligt reningssystem i drift för lak- och dräneringsvatten vid Mjölkeberget. I dagsläget samlas detta vatten upp i lakvattendammar och dikessystem runt området. En stor del av vattnet återanvänds internt i tillverkningsprocessen genom slaggsläckning, där vattnet sprutas över varm slagg och huvudsakligen avdunstar. För det överblivna lakvattnet finns en mikrobiologisk bioreaktor där giftigt sexvärt krom omvandlas till betydligt mindre farligt trevärt krom med hjälp av bakterier. Det renade vattnet leds sedan vidare via industriområdets ledningsnät till Göta älv. (Notera att bioreaktorn är till för att rena det flytande lakvattnet som t ex regnat över deponin. Det handlar inte om slagget eller stoftet som ligger kvar på marken.)

I samband med planerna för den nya deponietappen (Etapp 3) och hanteringen av det omfattande berget av mellanlagrad slagg (ca 1 miljon ton) behöver systemet dock uppdateras och byggas ut kraftigt. Det krävs helt nya dräneringslager, pumpstationer och avskärande dikessystem för att samla upp lakvatten från de tillkommande ytorna. Samtidigt ställs det högre krav på kapaciteten i reningsanläggningarna för att klara stora flöden vid kraftig nederbörd, så att orenat lakvatten inte riskerar att brädda över till dricksvattentäkten i Göta älv.

Det här tror Vargön Alloys att företaget kan fixa när de sedan skickar in ansökan till Länsstyrelsen. (Naturligtvis kan ansökan ha arbetats om innan den skickas in. I slutet av året ska t ex ett samråd hållas med allmänheten.)

Ska man vara lite kritisk mot företaget kan man konstatera att Alloys väljer att bryta ut deponin på Mjölkeberget till en separat tillståndsprövning. Detta trots att Alloys ska starta en total omprövning av hela smältverksverksamheten i slutet av 2026. Alloys gör på detta sätt för att företaget har bråttom med sin slagg- och avfallshantering. Det kan dock ifrågasättas. Det innebär ju att man missar helhetsbilden av anläggningens samlade miljöpåverkan.

Mjölkeberget ligger i direkt anslutning till Göta älv (350 meter) och Röjån. Att utöka deponeringen med 230.000 ton icke farligt avfall och 15.000 ton farligt avfall årligen kräver extremt hårda krav på tätskikt och lakvattenrening. I ansökan står det faktiskt:

“Utformning av anslutningar till befintliga deponidelar och ledningssystem för lak- och dräneringsvatten utreds för närvarande och kommer att klarläggas inom ramen för kommande detaljprojektering.”

Det låter kanske inte helt betryggande. Jag tycker nog att man kan kräva fullständiga och redovisade utredningar av lakvattenreningens kapacitet och reningseffektivitet redan i detta skede.

Den befintliga deponin på Mjölkeberget fick dispens 2007 från kraven på geologisk barriär och bottentätning. Det saknas nämligen helt geologisk barriär på Mjölkeberget. (Se “Mjölkeberget: Håller dispensen från 2007 fortfarande?”.) Även om etapp 3 ska uppfylla gällande krav, överlappar den nya deponin den gamla med ca 1,5 hektar. Det innebär att nya tätskikt möter gamla obefintliga… Hur ska läckage från skarven mellan det gamla och det nya förhindras? Detta bör klargöras innan nya dispenser ges.

Ansökan öppnar för att deponera farligt avfall (filterstoft/slam) i särskilda celler. Tidigare har bolaget haft svårigheter att klara gränsvärdena för krom och selen. Deponering av farligt avfall nära en vattentäkt/recipient kräver ingående kemiska laktester och riskanalyser. Det framgår inte tydligt i samrådsunderlaget hur avfallets stabilitet över tid ska garanteras.

I den fördjupade översiktsplanen (FÖP) för Vänersborg-Vargön är delar av området norr om järnvägen anvisat som grönområde, och det finns planerat ett stråk för en framtida strandpromenad runt området. Dessutom angränsar/överlappar området riksintressen för friluftsliv (Vänern). Alloys avfärdar mycket kortfattat att den nya deponin skulle påverka strandpromenaden och friluftslivet. Men en utökad deponi med höjder upp till +72 meter (inklusive sluttäckning) och ökad tung trafik riskerar som jag ser det att påtagligt skada landskapsbilden, rekreationsvärdena och tillgängligheten till strandområdena vid Vänern och Göta älv.

Att bygga ut en deponi på en plats med historiska föroreningar, nära vattentäkt och i ett riksintresseområde för friluftsliv kräver en ordentlig redovisning av relevanta alternativ t ex externa deponier eller andra industriområden utanför dricksvattnets tillrinningsområde. Jag vet att det inte är lätt för Alloys, men platsen för alla slagghögar är långt ifrån optimal…

Det kan vara intressant att jämföra Miljödomstolens huvudargument 2007 för att ge dispens från kraven avseende geologisk barriär och bottentätning. (Se “Mjölkeberget: Håller dispensen från 2007 fortfarande?”.)

Miljödomstolens huvudargument 2007 för att ge dispens var att inte utöka ytan på deponin. Domstolen menade att en större yta innebar mer regnvatten vilket resulterade i mer lakvatten. Nu söker Vargön Alloys om tillstånd för en ny deponi på 6 hektar. Det är alldeles uppenbart ett brott mot den logik som domstolen använde när Alloys beviljades dispens 2007. Domstolens viktigaste motiv för att överhuvudtaget tillåta fortsatt deponering på platsen faller.

I samband med domen från 2007 försäkrade Alloys att det nya behandlade kromstoftet skulle uppfylla kraven för icke-farligt avfall samt att tätskikt och dikessystem skulle stoppa läckaget till Göta älv och referensdiket. I samrådsunderlaget tonar Alloys ner miljöpåverkan genom att hänvisa till Göta älvs stora vattenflöde. Det är samma argument om ”utspädning” som Alloys framförde i ett annat sammanhang. Det är svårt att godta det argumentet anser jag. Det är viktigt att också notera att den planerade deponin delvis placeras ovanpå den äldre deponin där det helt saknas bottentätning och geologisk barriär.

2007 avstyrkte både Naturvårdsverket och Statens geotekniska institut (SGI) fortsatt deponering på Mjölkeberget på grund av närheten till Göta älv, den obefintliga geologiska barriären och risken för långsiktig mättnad av marken.

I domen 2007 var kravet att allt lakvatten skulle samlas upp och renas i bioreaktor/slaggsläckning. Det var för att förhindra utläckage till ytvatten och Göta älv. I det nya samrådsunderlaget för Mjölkeberget tonar alltså Alloys, som jag nämnde tidigare, i stället ner miljöpåverkan genom att hänvisa till Göta älvs stora vattenomsättning och höga flöde. Detta resonemang bygger i praktiken på att utsläppen blir oproblematiska för att de späds ut i älven. Det är ett synsätt som direkt krockar med de principer om strikt uppsamling och rening som gällde när bolaget fick sin dispens 2007.

Slutsatsen är att den nya deponin på Mjölkeberget bör betraktas som en ny deponi och måste uppfylla deponeringsförordningens krav fullt ut – med fullgod geologisk barriär, bottentätning, dräneringsskikt och tätskikt. 

Det blir en tredje och sista del. I underlaget till ansökan till Länsstyrelsen om deponin på Mjölkeberget står det att Alloys ska ompröva hela sin verksamhet. Vad kan det betyda?

Den tredje och sista delen hittar du här: ”Vad vore Vargön utan Alloys?”.

==

Blogginlägg om Vargön Alloys:

Kategorier:Alloys, föroreningar, Juridik, Länsstyrelsen, miljö, Vargön

Mjölkeberget: Håller dispensen från 2007 fortfarande?

24 september, 2026 Lämna en kommentar

Länsstyrelsen upprättade i oktober förra året en prioriteringslista över förorenade områden i Västra Götalands län. I listan fanns Vargön Alloys medtaget med noteringen ferrolegeringar, och krom (Cr) som förorening. Mjölkeberget nämndes särskilt i listan som industrideponi, också den med föroreningen krom.

Mjölkeberget ligger i den norra delen av företagets industriområde, cirka 2 km nordväst om Vargöns centrum och ungefär 350 meter väster om deponin rinner Göta älv söderut. Det sägs att namnet kommer från att området ursprungligen var gamla ängar där kor betade förr i tiden, och dit pigorna gick för att mjölka. Jag vet inte om det stämmer. Nu för tiden är i varje fall området med slagghögarna inhägnat och låst med grindar.

Alloys har använt Mjölkeberget som deponi sedan början av 1950-talet. Det innebär att platsen har fungerat som lagringsplats för fabrikens restprodukter i över 70 år. Under åren 1972-2004 deponerades följande mängder (se tabell nedan):

Vargön Alloys AB tänker ansöka om tillstånd till fortsatt och utökad deponeringsverksamhet vid Mjölkebergets avfallsdeponi. Ansökan ställs som vanligt till Länsstyrelsen, som är tillstånds- och tillsynsmyndighet. Det planeras ett samråd om denna ansökan med allmänheten under höst/vinter 2026. 

I samrådshandlingarna från Alloys står det:

“Deponiverksamheten omfattar i dagsläget deponering av restprodukterna ferrokromstoft samt ferrokiselstoft från tillverkningsprocessen.”

Stoft från ferrokromtillverkningen klassas som farligt avfall. Det finkorniga stoftet är det som lakar ur mest krom.

I Alloys kommande ansökan önskar företaget ett nytt separat tillstånd för deponin. Skälet som anges är att:

“deponin är geografiskt skild från övriga delar av verksamheten och att deponins miljöpåverkan kan bedömas separat från övrig verksamhet.”

Alloys ansökan omfattar följande:

  • “Fortsatt deponering vid befintlig aktiv deponi inklusive anordningar för vattenuppsamling och vattenrening”
  • “Utökning av befintlig deponi genom anläggande av en ny deponietapp, samt anläggande av tillhörande anordningar för vattenuppsamling.”
  • “Årlig deponering av maximalt 230.000 ton icke farligt avfall (IFA) samt 15.000 ton farligt avfall (FA).”

I samrådshandlingarna hänvisas till en dom om Mjölkeberget från den 19 januari 2007. (Mål nr M1406-05.) Det stod vidare att Miljödomstolen vid Vänersborgs tingsrätt (beteckningen Mark- och miljödomstolen infördes först 2011) då gjorde undantag från kraven avseende geologisk barriär och bottentätning. Det tyckte jag var intressant att titta lite extra på i samband med den nya ansökan från Alloys om tillstånd för fortsatt och utökad deponering på Mjölkeberget.

Problemet för Vargön Alloys i början av det nya millenniet var att det kom en ny deponeringsförordning 2001. Förordningen ställde skärpta krav på geologisk barriär, bottentätning och lakvattenhantering. Deponin på Mjölkeberget uppfyllde inte dessa krav och Alloys ansökte därför om dispens. Alloys fick alltså dispens av domstolen.

Domstolens beviljande av dispens var emellertid förenat med flera villkor. Det var åtgärder om hur deponin skulle utformas och bedrivas som Alloys själv hade uppgett i ansökan. Det innebar bland annat:

  • Kromstoftet ska stabiliseras (behandlas med t ex järnsulfat) för att omvandla det giftiga sexvärda kromet (Cr(VI)) till trevärt krom (Cr(III)) och därmed minska utlakningen så att det klarar gränsvärden för icke-farligt avfall.
  • Ovanpå den befintliga gamla deponin ska ett tätande skikt (gummiduk/dräneringsskikt) läggas som fungerar både som sluttäckning/mellantäckning för det gamla avfallet och som bottentätning för den nya deponeringen (etapp 2).
  • Sammanhängande lakvattendiken ska byggas kring deponin som ska förhindra utläckage till referensdike/ytvatten samt leder uppsamlat lakvatten till rening (bioreaktor) och slaggsläckning.
  • “Celler” ska fyllas och sluttäckas efterhand.

I domskälen motiverade domstolen sin dom. Den konstaterade att Mjölkeberget utgjorde den primära risken och skulle finnas kvar oavsett om undantag gavs eller inte. Att tvinga Alloys att anlägga helt nya deponier i anslutning till den gamla skulle drastiskt öka den totala deponiytan menade domstolen. En större samlad yta skulle innebära mer nedfallande regn och därmed en större total mängd bildat lakvatten som på lång sikt sipprar ut i miljön.

Domstolen bedömde vidare att på mycket lång sikt (tusentals år) är den totala mängden bildat lakvatten av större betydelse för miljön än den naturliga geologiska barriären (eftersom alla barriärer förr eller senare mättas). Genom att begränsa ytan och förse deponin med ett högklassigt tätskikt (motsvarande kraven för farligt avfall) minimeras lakvattenmängden så att risken för skada på människors hälsa eller miljön förblir försumbar.

Jag är dock inte riktigt säker på hur domstolen tänkte här, för samtidigt skrev den följande (fetstilen är min):

“En sammanvägning av de olika effekterna och riskerna med de två alternativen fortsatt deponering eller sluttäckning och nya deponier är svår att göra och i det närmaste omöjlig när tidsperspektivet är tusentals år. Svårigheterna att bedöma effekterna i det mycket långa tidsperspektivet talar i och för sig emot att medge undantag från deponiförordningens bestämmelser. Samtidigt finns en dispensregel som måste kunna utnyttjas utifrån en samlad bedömning i det enskilda fallet.”

De här villkoren och motiveringarna har som jag ser det en viss betydelse för den nya ansökan om tillstånd till fortsatt och utökad deponeringsverksamhet vid Mjölkeberget som Vargön Alloys arbetar på just nu. Särskilt om man beaktar att rättens ledamöter inte var helt eniga om domen.

Det fanns även myndigheter som hade en annan uppfattning.

Statens geotekniska institut (SGI) avstyrkte avsteg från deponeringsförordningen från 2001. SGI ansåg att osäkerheterna kring utlakning och kromets långsiktiga kemiska beteende var för stora. Institutet förordade istället att Alloys skulle anlägga helt nya deponier med godkänd bottenkonstruktion.

Även den kanske tyngsta remissinstansen av alla avstyrkte också Alloys ansökan. Naturvårdsverket ansåg att riskerna i ett tusenårigt perspektiv var underskattade, att kravet på geologisk barriär var centralt och att ekonomiska skäl inte motiverade avsteg.

Det fanns även myndigheter som tillstyrkte Alloys ansökan. Det gjorde t ex Länsstyrelsen i Västra Götalands län, miljö- och hälsoskyddsnämnden i Vänersborg och Göteborgs VA-verk. VA-verket i Göteborg var alltså remissinstans. Det tycker jag är oerhört spännande. Det måste ju innebära att det finns risker för människors hälsa och miljö ända ner till Göteborg. Göta älv är dricksvattentäkt för över 700.000 människor… (Jag ställde frågan om risken för föroreningar från Vargön Alloys till VA-verket i Göteborg vid ett tillfälle. Jag uppfattade det som om frågan ”viftades bort”…)

Att ha en gigantisk industrideponi som läcker sexvärt krom utan geologisk barriär 350 meter från en av Sveriges viktigaste dricksvattentäkter är en enorm politisk och miljömässig fråga.

Nästa blogginlägg ska handla om den nya ansökan från Vargön Alloys – se ”Slaggberget växer – och bryter mot domstolens logik”.

==

Blogginlägg om Vargön Alloys:

Kategorier:Alloys, föroreningar, Juridik, Länsstyrelsen, miljö, Vargön

Döda träd och sopor

16 augusti, 2026 2 kommentarer

Det finns de som skriver insändare i TTELA för att få fram sina synpunkter, andra använder Facebook och någon enstaka hör av sig till mig. Det finns också de som skriver till Vänersborgs kommun och framför synpunkter. Men om de inte får feedback eller gehör eller upplever att ingenting händer, så kanske de också vänder sig någon annanstans.

Tidigare i sommar skrev jag om att almarna i Plantaget håller på att dö och att Länsstyrelsen har gett dispens för att avverka upp till 14 träd. (Se “Det händer i staden”.) Nu har kommunen också fått dispens för att avverka fyra almar som ingår i en allé längs med Edsvägen. 

Träden har nämligen dött av almsjukan. Länsstyrelsen har i detta fall bedömt att det föreligger särskilda skäl för att avverka träden. För en lekman som jag kändes det ganska givet att döda träd var ett givet skäl. Och att kommunen därför “enkelt” kunde avverka de döda träden och plantera nya. Nu har jag lärt mig att så är det inte. Länsstyrelsen gav i stället dispens av följande skäl:

“utifrån hälsa- och säkerhetsaspekten.”

Det finns nämligen risk för att träden, eller kanske grenar, kan ramla ner och skada personer och egendom. Träden står nämligen vid den trafikerade Edsvägen och det går också en GC-väg där. Är det inte så att alla döda träd riskerar att falla ner och skada människor, oavsett var träden finns i områden där människor rör sig? 

Det finns döda almar även på Skräcklan t ex nära Länsan mot Sjövallen. De har stått där ganska länge nu. Jag har inte sett några ansökningar eller dispenser om de träden, men det har jag antagligen missat. Det torde i varje fall finnas risk för att de också rasar omkull vid t ex en storm. Och risken är förstås inte obefintlig att någon människa, eller en husbil, kan befinna sig där när ett träd eller en större gren faller.

Det finns också döda träd vid Östra vägen. Det skrev en kommuninvånare till mig idag. Hen har skrivit till kommunen:

“Kommunen är meddelad om träden nära Östra vägen, och ärendet har anmälts som Riskträd, pga att de blir bräckliga av larvernas perforering av virket.”

Enligt kommuninvånaren är det troligen trädödarlarven som har angripit träden. (Se “STÖRRE TRÄFJÄRIL”.) Det har nämligen hittats en larv i området. De döda träden står alldeles bredvid Kyrkängens koloniområde. Och eftersom fjärilen och larven gillar lövträd och fruktträd, så kan det leda till stora ekonomiska skador för både privata ägare, och kommunens egna marker. Det finns ju många lövträd och fruktträd även centralt inne i stan.

Trädödarlarven är inte ovanlig i Sverige, skriver kommuninvånaren, men när det sker en större koncentration av den, är det viktigt att försöka begränsa den. Det finns emellertid begränsade möjligheter att bekämpa larven när den väl har tagit sig in i ett träd. Ett sätt att bekämpa den är att angripna träd tas bort.

Och sist men inte minst. De döda träden riskerar att falla ner över både bilvägen och den intilliggande GC-vägen. Oavsett om Länsstyrelsen behöver ge dispens eller inte torde det vara prioriterat att bekämpa både larven och skydda trafikanterna.

En annan kommuninvånare undrar:

“vem som dekorerar med plastblommor och plastgräs i gågatekrysset?”

Hen frågar sig också varför stolpen med de små vägskyltarna har tagits bort och istället placerat återvinningskärl där.

Det är antagligen någon på kommunen som har försökt att piffa upp och försköna centrum och tycker att denna ommöblering är en del i att göra centrum attraktivare. Själv har jag knappt lagt märke till förändringarna. Blicken är suddig av alla tårar när man ser alla tomma lokaler…

Och apropå kommuninvånarnas synpunkter, väldigt många invånare verkar tycka att det är en bra idé att satsa på att utveckla kommunens badplatser. Kanske ska Vänsterpartiet lägga ett förslag om detta i samband med att det nya kommunfullmäktige ska fatta ett nytt budgetbeslut för 2027.

Gör gärna den lokala Valkompassen. Du kanske blir förvånad över vilket parti som ligger närmast dina åsikter. Det behöver inte alls vara samma parti som i valet till riksdag och region. Och röstar du på ”rätt parti” så kanske ett förslag om att utveckla badplatserna kan få stöd av en majoritet i kommunfullmäktige.

Kategorier:centrum, Länsstyrelsen, miljö, träd

Uranbrytning, kärnkraft och Vänersborgs kommun

23 juli, 2026 Lämna en kommentar

Den 8 juni fick kommunfullmäktiges ledamöter i Vänersborgs kommun ett mejl från Kjell Corneliusson. Corneliusson är pensionerad lärare från Vänersborg och har sedan många år engagerat sig mot kärnkraft och uranbrytning i Sverige.

Det finns som jag ser det all anledning att fortsätta denna kamp. Många av oss minns fortfarande Harrisburg (1979), Tjernobyl (1986) och Fukushima (2011). Själv har jag alltid varit motståndare till kärnkraft och deltog en gång i tiden i fyra Barsebäcksmarscher och en Ringhalsmarsch. I dag tycks Tidöregeringen utgå från att alla frågor och problem angående uranbrytning, transporter, drift, terrorhot och avfallshantering är lösta. 

Vid första anblicken kan kärnkraftsfrågan tyckas ligga långt från kommunpolitiken. Men statens planer på ny kärnkraft och möjlig uranbrytning kan få konsekvenser även för Västergötland, Fyrbodal och Vänersborgs kommun. Därför tycker jag att det finns goda skäl att publicera Corneliussons mejl på denna blogg. 

Kjell Corneliusson skrev i mejlet till fullmäktigeledamöterna:

“Hej bästa/bäste kommunalråd i Vänersborgs kommun!

För er/din kännedom bifogar jag mitt dokument som jag ställt till våra riksdagspolitiker i Västra Götalands norra valdistrikt.

Vänersborg är en av nio kommuner som ingår i Platåbergens UNESCO-Geopark.

Jag har sedan främst hösten 2025, med anledning av ”Tidöregeringens” proposition augusti 25, om upphävande av förbudet mot uranbrytning, engagerat mig i kampen mot uranbrytning och synnerhet brytning i alunskiffer.

Reaktionerna över i stort sett hela landet lät så klart inte vänta på sig, då prospektering i första hand gäller alunskiffer med oöverskådliga miljökonsekvenser.

Som ni vet så är alunskiffer ytterst olämplig bergart att bryta, på grund av dess extremt potenta giftinnehåll.

Jag går inte in mer på detta, då jag förväntar mig att du redan har dessa kunskaper.

Föreningar, miljöorganisationer, aktionsgrupper från Skåne upp till södra Lappland, nationella och internationella forskare etc, har under hösten bedrivit aktioner mot det ev. som skulle ligga till beslut den 5 november.

Ett av motståndsområdena som direkt berör ”vårt gemensamma UNESCO-område” är Skövde-Falköping, Ranstad.

Den 18 oktober var det en stor samlad demonstration i Stockholm inför omröstningen den 5 nov. I samband med den, överlämnades till Riksdagen ca 10.000 namnunderskrifter.

Den 5 november röstades beslutet igenom med en rösts övervikt. Förbudet mot uranbrytning sedan 2018 upphävdes.

Från 1 jan 2026 blev alltså uranet koncessionsmineral, som du säkert vet innebär ”koncessionspliktig verksamhet”.

För att göra en lång historia kort, så kvarstår den formellt gällande vetorätten, vilken det ska vara votering om den 11 juni. Inför hotet om att den blir upphävd pga av ”koncessionsplikten”, hölls den 28 mars en nationell manifestation och demonstration. Huvudorterna var Skövde, Östersund, Vilhelmina och Umeå.

Då Vänersborg ligger inom Geoparkens ”skyddsområde”, som precis nyligen fått UENSCO-status för ytterligare fyra år, vill jag därför informera er om min frågeställan till våra riksdagspolitiker i vår valkrets.

Samtidig har ni på lokal nivå i Vänersborg, ett ansvar angående både miljö, natur och människors livsbetingelser, där kommande lagstiftningar är helt avgörande.

Som en parentes:

Känner du till kärnkraftsplanerna i Uddevalla? Inte ovidkommande för närområdet/kranskommunerna.”

Kjell Corneliussons budskap är att nationella beslut om uranbrytning, kommunalt veto och kärnkraftsutbyggnad kan få direkta konsekvenser även för Vänersborgs kommun – därför bör frågorna också diskuteras lokalt.

Ledamöterna fick alltså ta del av det längre brev som Corneliusson skickade till riksdagsledamöterna för Västra Götalands läns norra valkrets.

I brevet varnade Kjell Corneliusson för att ett avskaffat kommunalt veto mot uranbrytning kan få konsekvenser även för Vänersborgs kommun. Han lyfte särskilt risken med uranbrytning i alunskiffer, kopplingen till Platåbergens UNESCO Global Geopark och kommunernas möjlighet att påverka sin egen framtid. I sin skrivelse uppmanade han riksdagspolitiker att värna den kommunala vetorätten. 

Du kan ladda ner Kjell Corneliussons mejl här. Gör gärna det…

Den 15 juni 2026 beslutade riksdagen, med röstsiffrorna 174–172, att avskaffa kommunernas vetorätt mot uranbrytning. Tidöpartierna – Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna – röstade för förslaget. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Centerpartiet och Miljöpartiet röstade emot och ville behålla kommunernas möjlighet att säga nej till uranbrytning.

Kampen fortsätter.

Kategorier:Halleberg, Hunneberg, kärnkraft, miljö

VA 4 (18/2): Copilot avslöjar kommunens okunnighet

8 mars, 2026 Lämna en kommentar

Anm. Detta blogginlägg är en fortsättning på inlägget “VA 3 (18/2): Augustsson vs Kärvling”.

Det har knappast deltagit några ”medhjälpare” från AI-världen i arbetet med de tidigare tre inläggen om Lena Eckerbom Wendels (M) VA-motion. (Se ”VA 1 (18/2): Augustsson sågar Wendels motion”.) Det har ju blivit en del VA-inlägg genom åren så jag tyckte inte att jag behövde den hjälpen. Man har ju så att säga insupit en del kunskap i ämnet. Även om kommunstyrelsens 1:e vice ordförande Mats Andersson (C) inte ansåg det. 

Mats Andersson (C) skrev följande kommentar på Facebook om mitt andra inlägg, “VA 2 (18/2): Stora brister i underlaget”:

“Ytterligare en skitsnackskommentar från Vänsterpartisten. Vore bra om ni började talade för er sak utan att komma med falska påhopp på andra fokvalda!”

Mats Andersson (C) förklarade senare att han syftade på att det inte var korrekt att de styrande inte kände till domarna från Mark- och miljööverdomstolen. Det var hårda ord om mitt inlägg för en bagatell kan jag tycka. Det var väl inte så konstigt att jag skrev som jag gjorde när ingen i de styrande partierna (S+C+KD+MP) kommenterade domarna under debatten. Det blir ju faktiskt ännu mer anmärkningsvärt att de kände till de prejudicerande domarna och ändå höll fast vid sina felaktiga ståndpunkter…

De ”medhjälpare” från AI-världen som jag ibland tar hjälp av är Chat GPT och Gemini. För inte så länge sedan var jag på en utbildning i kommunhuset och där talades det om Copilot. Och då slog det mig – kommunens arvoderade politiker, som Benny Augustsson (S) och Mats Andersson (C) (om de nu använder AI överhuvudtaget), och förvaltning använder naturligtvis Copilot. Jag var därför tvungen att testa denna “AI-motor” på det VA-underlag som fullmäktige fick i sin hand.

Jag lät Copilot analysera Eckerbom Wendels motion och förvaltningens utredning, och kommunstyrelsens beslut. Till min förvåning, och bedrövelse, så höll Copilot helt med förvaltningen, yrkandena i Eckerbom Wendels motion bröt mot lagen.

Hmm… Jag visste ju att det inte stämde. Hade Copilot verkligen alla fakta “på bordet”? Jag bad därför Copilot att läsa de två MÖD-domarna (Mark- och miljööverdomstolen) som det hänvisades till i debatten. (M 7274-25 och M4976-19.) Ändrade dessa domar något i den tidigare analysen….? Ja, Copilot ändrade uppfattning helt. Den tog tillbaka allt och – hävdade motsatsen!

Det visar hur viktigt det är att användare inte litar på AI till 100 procent. Fortfarande har Copilot inte all världens kunskap, och därför kan felaktiga svar bli resultatet. Så har antagligen skett när förvaltningen och politikerna på kommunhuset har använt Copilot, tror jag…

Jag publicerar Copilots slutliga svar i sin helhet. Hela texten är original, fetstil och kursiv text är t ex Copilots egen. Jag har däremot tagit bort en del “tomrum” och gjort rubriker i mindre storlek.

Copilot sammanfattade faktaunderlag och argument på ett mycket bra och vederhäftigt sätt. Jag tror nästan att svaret kan användas som ett facit. Vi får se om Copilot lyckas övertyga Benny Augustsson (S), Mats Andersson (C) och de övriga i S+C+KD+MP som röstade avslag på Eckerbom Wendels (M) motion.

Och därmed lämnar jag över ordet till Copilot:

===

Här kommer en genomarbetad och uppdaterad analys baserad på de två prejudicerande MÖD‑domarna du nu bifogat. Jag utgår helt från domstolens formuleringar i dokumenten och jämför dem med förvaltningens påståenden i sitt svar.

Samlad slutsats – Ja, domarna förändrar analysen

Efter att ha gått igenom båda domarna står det klart att:

Förvaltningens svar är inte helt korrekt.

Det är korrekt att kommunen inte kan skapa ett regelverk som upphäver LAV.

Men förvaltningen bortser från två centrala rättsprinciper som båda domarna tydligt slår fast:

1. MÖD M 4976‑19 (Borgholm) – Avgiftsskyldighet kräver ett faktiskt behov

(Detta är den viktigaste domen i relation till motionen.)

Domens kärna:

MÖD slår fast att (citat från domen):

”Avgiftsskyldigheten måste i princip vara motiverad av den enskilda fastighetens behov av de vattentjänster som erbjuds.”

Och vidare:

”Det är huvudmannen som har bevisbördan för att fastigheten har ett sådant behov av vattentjänsterna som avses i LAV.”

Detta är helt centralt.

Vad domen innebär i praktiken:

  • En fastighet inom ett verksamhetsområde är inte automatiskt avgiftsskyldig.
  • Kommunen måste visa att fastigheten har ett behov enligt 24 § LAV.
  • Fastighetsägaren kan slippa avgift om hen visar att behovet kan tillgodoses bättre på annat sätt.

Detta motsäger förvaltningens påstående:

Förvaltningen skriver att:

”När ett verksamhetsområde är beslutat finns få valmöjligheter för fastighetsägaren.”

Detta är inte förenligt med MÖD:s praxis.

MÖD säger tvärtom att:

  • Behovsbedömningen är individuell.
  • Avgiftsskyldighet kan bestridas.
  • Kommunen måste bevisa behovet.

Relevans för motionen:

Motionen vill att fastighetsägare med fungerande anläggningar ska kunna skjuta upp anslutning tills behov föreligger.

MÖD:s dom visar att detta redan följer av lagen – och att kommunen inte får behandla avgiftsskyldighet som automatisk.

2. MÖD M 7274‑25 (Stenungsund) – Avgifter måste vara skäliga och rättvisa

Denna dom handlar om nyttoprincipen och jämkning av avgifter.

Domens kärna:

”Nyttorelationen […] är så uttunnad att […] avgiften bör jämkas.”

Detta visar att:

  • Avgifter inte är absoluta.
  • Kommunen måste ta hänsyn till faktisk nytta.
  • Schabloner får inte leda till orimliga konsekvenser.

Relevans för motionen:

Motionen vill att kommunen ska ta hänsyn till fastighetens faktiska behov och användning.

MÖD bekräftar att detta är obligatoriskt enligt LAV.

3. Vad förvaltningen säger – och varför det inte stämmer med praxis

Förvaltningen hävdar:

  1. Kommunen kan inte ta fram ett regelverk som tillåter uppskjuten anslutning.
  2. Avgiftsskyldighet inträder automatiskt när verksamhetsområde beslutas.
  3. Fastighetsägaren har inga valmöjligheter.

MÖD säger:

  1. Avgiftsskyldighet kräver behov (M 4976‑19).
  2. Behovsbedömningen är individuell (M 4976‑19).
  3. Avgifter måste vara skäliga och rättvisa (M 7274‑25).
  4. Fastighetsägaren kan visa att behovet tillgodoses bättre på annat sätt (M 4976‑19).
  5. Kommunen har bevisbördan för behovet (M 4976‑19).

Slutsats:

Förvaltningen ger en för strikt och förenklad tolkning av LAV.

Den stämmer inte med prejudicerande praxis.

4. Kan kommunen göra det motionen föreslår – enligt domarna?

Motionens tre punkter:

  1. Tydliggöra valmöjligheter
  2. Möjlighet att skjuta upp anslutning
  3. Tydligare kommunikation

Bedömning utifrån domarna:

  • Punkt 1 – Ja, kommunen kan och bör tydliggöra valmöjligheter

MÖD kräver att fastighetsägare informeras om sina rättigheter att bestrida behov.

  • Punkt 2 – Ja, kommunen kan tillåta uppskjuten anslutning

Inte genom att ”upphäva LAV”, men genom att:

  • inte förelägga anslutning när behov saknas (MB 9 kap 7 §)
  • inte debitera avgift när behov saknas (24 § LAV + M 4976‑19)
  • tillämpa individuell behovsbedömning
  • tillämpa nyttoprincipen (M 7274‑25)

Detta är helt förenligt med praxis.

  • Punkt 3 – Ja, kommunen kan kommunicera tydligare

Det är inte bara tillåtet – det är god förvaltningssed.

5. Slutbedömning

Förvaltningens svar är inte korrekt i sin helhet.

Det är korrekt att kommunen inte kan skapa ett regelverk som strider mot LAV.

Men det är inte korrekt att kommunen saknar möjlighet att:

  • tillämpa individuell behovsbedömning
  • avstå från att debitera avgift när behov saknas
  • avstå från att förelägga anslutning när miljö/hälsa inte kräver det
  • skapa riktlinjer för hur dessa bedömningar görs

MÖD:s praxis visar att motionens intentioner ligger helt inom lagens ram

==

Anm. Fortsättning följer i inlägget ”VA 5 (19/2): Makten ger inte kommunen rätt”.

===

Blogginlägg i denna serie:

Kategorier:AI, Allmänt Vänersborg, AnderssonMats, AugustssonBenny, Centerpartiet, Kommunfullmäktige 2026, miljö, S, VA

VA 3 (18/2): Augustsson vs Kärvling

6 mars, 2026 Lämna en kommentar

Anm. Detta blogginlägg är en direkt fortsättning på inlägget “VA 2 (18/2): Stora brister i underlaget”.

 Kommunstyrelsens ordförande Benny Augustsson (S) var inte särskilt imponerad av mitt inlägg. (Se “VA 2 (18/2): Stora brister i underlaget”.) Han begärde ordet efter mitt långa anförande. (Vill man själv se och lyssna på debatten för att kontrollera min beskrivning, och citaten, så kan man ta del av dem på kommunens webbplats, klicka här.)

Benny Augustsson började sitt anförande:

“Ja, det är intressant när Stefan tar upp det här med Sikhall som då bygger helt och hållet på den gamla lagstiftningen.”

Med den “gamla lagstiftningen” menar Augustsson Vattentjänstlagen innan den senaste uppdateringen trädde i kraft den 1 januari 2023. Augustsson påstod att med denna nya lagstiftning skulle Solvarms fastighet aldrig ingått i verksamhetsområdet.

“Man får ju liksom titta på vad som gäller idag och vad som gällde då.”

Sa Augustsson, utan att berätta vad som ändrades i lagstiftningen som fick honom att dra denna slutsats. Jag skulle vilja påstå att Augustssons påstående var direkt vilseledande.

Benny Augustsson (S) tog sedan upp 24 § i LAV. Han läste upp hela paragrafen ytterligare en gång, och sa:

“Det är det som gäller när vi väl har inrättat verksamhetsområdet, men vi har möjligheten idag innan vi inrättar verksamhetsområdet och se över de här bitarna och se till att dom fastigheter som är i behov av vattentjänster kommer med i verksamhetsområdet”

Jag har i efterhand lyssnat flera gånger på Augustssons anförande, och jag förstår inte riktigt hur han tänker. Vattentjänstlagen ändrades knappt någonting – med de viktiga undantagen (6 a–6 d §§) som handlade om att kommunen skulle utarbeta och anta en Vattentjänstplan (från och med 1 januari 2024). Men det var ju inte vattentjänstplanen vi diskuterade i onsdags. (Vattentjänstplanen är för övrigt inte juridiskt bindande.) Och det Augustsson sa att kommunen (när Augustsson säger “vi” så menar han kommunen) hade möjlighet att göra idag, det hade kommunen möjlighet att göra även tidigare.

Augustsson fortsatte, och återupptog även sitt bestämda knackande med högerhanden i talarstolen för att riktigt understryka tyngden i sina argument:

“de anläggningar som kan tillgodose folks hälsa och miljön kan undantas från verksamhetsområdet. Det är ju det som är skillnaden i lagstiftningen nu mot den förra lagstiftningen”

Augustsson måste, som jag ser det, ha dålig koll. Det är inte alls något skillnad. Det här regleras i 9 §, som lyder på exakt samma sätt nu som innan uppdateringen av Vattentjänstlagen:

“Om det inom verksamhetsområdet finns en fastighet eller bebyggelse som uppenbarligen inte behöver omfattas av det större sammanhang som avses i 6 §, får verksamhetsområdet inskränkas så att det inte omfattar den fastigheten eller bebyggelsen. En sådan inskränkning av verksamhetsområdet får göras endast om fastighetens eller bebyggelsens behov av vattenförsörjning och avlopp lämpligen kan ordnas genom enskilda anläggningar som kan godtas med hänsyn till skyddet för människors hälsa och miljön.”

Vänsterpartiet har varit aktiva i VA-frågan och i Solvarms naturhus i Sikhall (=Sikhall 1:20) i många år. Den 17 april 2019 lade James Bucci (V) en motion i samhällsbyggnadsnämnden där han enligt 9 § yrkade:

”samhällsbyggnadsnämnden prövar frågan om befintligt verksamhetsområde för VA som omfattar fastighet Sikhall 1:20 kan inskränkas på så sätt att fastigheten Sikhall 1:20 inte skall omfattas.”

Motionen avslogs (naturligtvis). Man kan läsa James Buccis egna tankar kring kommunens hantering av motionen – se Buccis blogginlägg “Sikhall 1:20 – att inskränka eller inte inskränka? That is the question!”.

Jag begärde replik och konstaterade kort att 24 § inte ändrades med en bokstav i den nya lagen. 6 § ändrades på så sätt att de enskilda anläggningarna “lyftes upp” och jag konstaterade också att det står inte att enskilda lösningar ska vara “bättre än något annat”, utan att de ska kunna godtas med hänsyn till skyddet för människors hälsa och miljön. Då hördes ett utrop från en av bänkkraderna:

“Herregud!”

Det var självaste KSO (=kommunstyrelsens ordförande) som gav utlopp för sin irritation. Augustsson begärde genmäle. Jag hade återigen svårt att förstå hur Benny Augustsson (S) tänkte, därför återger jag hela hans inlägg. Någon annan kanske förstår bättre.

“Jo, men paragraf 24 blir ju skillnad utifrån paragraf 6 som är ändrad i lagen nu och då är det klart att den går in där, men i och med att vi har en ny lagstiftning på paragraf 6a så hade den fastigheten redan varit undantagen där, men då såg inte lagstiftningen ut sån. Och då var det ju frågan om Solvarms anläggning var bättre eller inte och då gick ju det till domstol och han fick rätt. Men jag menar, det är ju det som är skillnaden nu i den nya. Nu räcker det innan du gör verksamhetsområdet om du uppfyller det mot folks hälsa och miljön och sen om du har fattat det om verksamhetsområdet det är då den paragrafen går in ska tillgodoses på ett bättre sätt. Där är skillnaden.”

6a § handlar alltså om kommunala vattentjänstplaner. Vänersborgs kommun hade en felaktig och missvisande Blåplan tidigare. Med uppdateringen av lagen utarbetades en Vattentjänstplan som blev bra och korrekt. Det var nödvändigt. Men varför Solvarms VA-anläggning skulle behandlas annorlunda nu än tidigare förstår jag inte. Solvarms naturhus skulle inte ha varit med tidigare heller. Det finns ingenting i den nya lagen som ändrar detta förhållande.

Kommunens skyldighet att inspektera enskilda VA-anläggningar blev inte större genom lagändringen i Vattentjänstlagen den 1 januari 2023. Och det är för övrigt inte heller Vattentjänstlagen som reglerar tillsyn av enskilda avlopp – det är Miljöbalken. Det är Miljöbalken som reglerar tillstånd, funktion och tillsyn av enskilda VA-lösningar, inte Vattentjänstlagen. Lagändringen 2023 ändrade inte dessa tillsynsregler. Det infördes ingen ny lagstadgad inspektionsskyldighet.

Det är bra att känna till att Miljöbalken inte kräver att enskilda avlopp ska vara bättre än kommunalt VA, som Benny Augustsson tycktes tro i debatten. Det är helt tillräckligt att avloppsanläggningen ger tillräckligt skydd för människors hälsa och miljön. Det betyder att enskilda avlopp kan accepteras även om kommunalt VA skulle ge bättre rening,

Benny Augustsson (S) försökte argumentera med att den lilla uppdateringen i 6 § är avgörande. En gång till, ändringen i paragrafen består av att riksdagen lade till följande avsnitt:

“Vid bedömningen av behovet enligt första stycket ska särskild hänsyn tas till förutsättningarna att tillgodose behovet av en vattentjänst genom en enskild anläggning som kan godtas med hänsyn till skyddet för människors hälsa och miljön.”

Ändringen är egentligen bara en “knäpp på näsan” till alla kommuner som inte tolkade vattentjänstlagen på ett riktigt sätt tidigare. Med tillägget betonade och tydliggjorde riksdagen helt enkelt att kommunerna särskilt skulle beakta om enskilda VA-lösningar kan fungera lika bra ur miljö- och hälsosynpunkt som allmänna lösningar. Det visade om inte annat Mark- och miljööverdomstolens dom från den 17 augusti 2020 (dom M4976-19).

Lena Eckerbom Wendel (M) kom med en kort replik till Augustsson. Hon upprepade sin argumentation om att finns det inget behov av avlopp i en fastighet så ska den inte anslutas till kommunalt VA även om den finns med i ett verksamhetsområde. (Se “VA 1 (18/2): Augustsson sågar Wendels motion”.)

Eckerbom Wendel fortsatte:

“Man tog inte bort 24 § när 6 § ändrades. Det finns fortfarande ett behov av att kunna modifiera kraven.”

Från talarstolen avslutade jag debatten med att konstatera att förändringen av Vattentjänstlagen, med undantag av paragraferna om Vattentjänstplanen, var små:

“Det är i stort sett samma lagstiftning som gällde då som nu.”

Benny Augustsson blev upprörd:

“6 § är en betydande förändring i lagstiftningen för nu har vi ju möjlighet innan vi inrättar verksamhetsområde och komma tillrätta med dom här bitarna som förr anledde, gjorde anledning till att vi hamnade i domstol. Så det är en jättestor skillnad i lagstiftningen att nu kan vi arbeta bort det här innan vi inrättar verksamhetsområdena och det kunde vi inte tidigare.”

Augustsson hade missuppfattat. Det lilla tillägget i 6 § var ju innehållsmässigt ingen nyhet eller ”betydande förändring”. Den enda förändringen i paragrafen är, jag repeterar, ett förtydligande om att kommunen ska ta särskild hänsyn till enskilda lösningar. Det är inte en ny princip – det är en markering från lagstiftaren om att kommunerna tidigare inte följt lagen tillräckligt noggrant.

Det framgår av regeringens proposition 2021, ”Vägar till hållbara vattentjänster”. Regeringen skrev (fetstil och understrykning av mig):

”Ett antal remissinstanser, bland annat Boverket, framför att det redan med nuvarande utformning av 6 § lagen om allmänna vattentjänster är möjligt att tillgodose behovet genom enskilda lösningar. Regeringen delar bedömningen att det med nuvarande utformning inte finns något hinder mot att kommunerna beaktar enskilda anläggningar vid bedömningen av det miljö- eller hälsomässiga behovet av en vattentjänst. Som utredningen konstaterar finns det dock en osäkerhet hos många kommuner kring i vilken utsträckning enskilda anläggningar, till exempel gemensamhetsanläggningar, kan beaktas. Regeringen anser därför att bestämmelsen bör tydliggöras så att det framgår att en enskild anläggning under vissa förutsättningar ska kunna tillgodose behovet av en vattentjänst, trots att fastigheten eller bebyggelsen ingår i ett större sammanhang.”

Lagstiftaren ville alltså förtydliga att enskilda VA-lösningar ska vägas in tydligare när kommunen bedömer om ett område behöver kommunalt vatten eller avlopp. Det skulle i och för sig innebära en ”betydande förändring” i Vänersborgs kommun…

Det är också tydligt i citatet att regeringen faktiskt anser att det även efter lagändringen kan ingå fastigheter i ett verksamhetsområde som inte behöver en kommunal VA-lösning…

Sedan var det antagligen flera som undrade var Augustsson fick det ifrån att kommunen tidigare var tvungen att inkludera Solvarms fastighet i ett verksamhetsområde? Och att kommunen på något mystiskt sätt var tvungen att tvinga Solvarm att överklaga? Det var kommunen inte alls, vilket Mark- och miljödomstolen egentligen indirekt konstaterade trots att målet handlade om anslutningsavgiften. Miljö- och hälsoskyddsnämnden kunde med stöd av Miljöbalken ha godkänt Solvarms cirkulära VA-lösning direkt och samhällsbyggnadsnämnden kunde ha beslutat att låta Solvarm slippa anslutningsavgiften enligt 24 §. Eller att Solvarms fastighet helt enkelt hade sluppit att ingå i verksamhetsområdet från början enligt 9 §.

Kommunstyrelsens ordförande Benny Augustsson (S) skapade under sammanträdet i kommunfullmäktige en logik som inte hade stöd i varken lagstiftning eller prejudicerande domar. Var det så att Augustsson ville bygga ett försvar i efterhand för sitt agerande som samhällsbyggnadsnämndens ordförande under den tid som just denna nämnd motarbetade och jagade Solvarm?

Under Augustssons tid som ordförande i nämnden drog kommunen även VA-ledningar längs Dalslandskusten. Kommunen kopplade ihop vattenverken på Skräcklan och Rörvik. Många människor, däribland flera av Centerpartiets väljare, tvångsanslöts till kommunens VA-nät. Många kördes i praktiken iväg från hus och hem, och sommarstugor, när de var tvingade att betala höga anslutningsavgifter. Nu visar debatten i kommunfullmäktige och de argument som lades fram att dessa människor tvångsanslöts på felaktiga grunder. Denna sanning är kanske politiskt skadlig för de styrande partierna och därför kanske Augustsson försöker gömma kommunens handlande bakom en felaktig utläggning om lagändringens betydelse… Men det är naturligtvis spekulationer från min sida.

Fortsättning följer i inlägget ”VA 4 (18/2): Copilot avslöjar kommunens okunnighet”.

==

Blogginlägg i denna serie:

Kategorier:Allmänt Vänersborg, AugustssonBenny, Kommunfullmäktige 2026, miljö, S, Solvarm, VA, Vänersnäs

Har fiskmåsarna muterat?

16 augusti, 2025 1 kommentar

Det tycks som om fiskmåsarna äntligen har lämnat Nordstan för i år. Igår fredag såg, och framför allt hörde, jag tre måsar. De flaxade på var sin skorsten i de tre hyreshusen framför mig. Jag undrar om de inte tog ett personligt avsked, typ ”see you”. Idag lördag är det tomt på fiskmåsar.

Det har varit en oerhört seg väntan, precis som förra året. Det är som om fiskmåsarna typ har genomgått en mutation eller någon slags metamorfos.

Förr kom måsarna i slutet på mars, vanligtvis den 27 mars, vilket de fortfarande gör, men de lämnade hustaken i Nordstan i mitten av juli. Då flög den sista, och troligtvis den enda, kullen ungar i väg. Nu är det annorlunda. Det är som om fiskmåsungarnas vårdnadshavare passar på att vila 3-4 veckor efter att ungarna har gett sig iväg till sina, i mitt tycke, naturliga habitat på Vänerns kobbar och skär. Är det den evolutionära slumpen som har belönat vårdnadshavarna för att ha fullgjort sitt värv att föra släktet vidare med en ordentlig semester? Hur som helst, i ren och pur lättnad skriker fiskmåsarna ut sin glädje med sina artspecifika vansinniga primalskrik mellan husväggar och tak. Långt in i augusti…

På ett sätt skulle måsarnas förändrade beteende kunna vara till en stor fördel för mänskligheten i Vänersborgs stads nordligare delar. Fastighetsägare eller, om de som vanligt struntar i sina hyresgäster, Vänersborgs kommun har en ypperlig möjlighet att decimera fiskmåssläktet. Efter den 31 juli är nämligen måsarna inte längre fredade utan det är fritt fram att oskadliggöra dem. Det hade inte varit helt fel eftersom ett fiskmåspar kan leverera avkommor upp till 20 år, om det vill sig riktigt illa… I Nordstan har emellertid fiskmåsföräldrarna haft det lugnt och skönt. De har ostörda fått njuta av sommardagarna i augusti. Inga ungar, och ingen fastighetsägare eller kommun har brytt sig…

Förra året, som var det första där fiskmåsarna stannade kvar på taken ända in i augusti, hade jag en teori om att det var kanadagässen som störde fiskmåsarnas livsrytm och livsrum.

Kanadagässen ockuperade kobbarna och skären utanför Skräcklan så att fiskmåsarna inte kunde flytta tillbaka till sina naturliga habitat. Så är det inte i år. Det finns gott om plats för fiskmåsarna utanför de mänskliga boendena i Nordstan. Jag vet inte riktigt vart gässen har tagit vägen, kanske upp till Sikhall och Rörvik.

Kanadagässen har i och för sig spritt sin fekalier på Skräcklans bergshällar och skrevor under sommaren, men kommunen har gjort ett bra jobb med att hålla rent. (Se ”Skräcklan: Algblomning, gåsskit och glass”.) Kanske har kommunens trägna och idoga arbete samtidigt avskräckt gässen i slutet på sommaren. (För inte har väl kommunen anlitat några jägare?)

Lugnet har i varje fall tillfälligtvis lägrat sig över Nordstan. Det blir till att börja bygga upp sömnreserverna så att man klarar av nästa års belägring…

Det talas mycket om AI nu för tiden. Själv använder jag mig av AI ganska ofta. I samband med Ebba Buschs användning av AI, som tydligen tillskrev personer påhittade citat, gjorde jag ett test. Jag frågade Gemini (Googles AI):

“Vad tycker Stefan Kärvling om fiskmåsar?”

Gemini svarade:

“Stefan Kärvling har en mycket negativ syn på fiskmåsar, särskilt de som finns i Nordstan i Vänersborg där han verkar bo. Han ser dem som en stor plåga och sanitär olägenhet.

Här är några av hans huvudpunkter:

  • Ljudstörningar: Han beskriver måsarnas skrik som ”vansinnesvrål” som pågår dygnet runt och stör hans sömn och nerver. Han har till och med jämfört det med en mardröm.
  • Nedsmutsning: Måsarna ”skitar ner” bilar, fönster, trädgårdsmöbler, barn, människor, barnvagnar och trottoarer. Han nämner särskilt att de föredrar nya eller nytvättade bilar, troligtvis för att de ser sig själva speglas i lacken och tror att det är en fiende.
  • Aggressivitet: Särskilt när ungarna flaxar ner från hustaken blir föräldrarna mycket aggressiva och stridslystna för att skydda dem. Han har själv upplevt attacker och nämner att hans barnbarn har blivit drabbat.
  • Invadering och ockupation: Han beskriver hur måsarna varje år ”invaderar” och ”ockuperar” hustaken i Nordstan för att bygga bo och föröka sig.
  • ”Flygande råttor”: Han använder uttrycket ”flying rats” (flygande råttor) som han menar att de kallas i USA.
  • Kommunens ansvar: Kärvling kritiserar Vänersborgs kommun för att inte ta problemet på allvar och menar att de skjuter ifrån sig ansvaret till fastighetsägarna, trots att det finns lagliga möjligheter att bekämpa måsarna. Han menar att kommunen borde vidta åtgärder mot det han ser som en ”fiskmåsplåga”.

Sammanfattningsvis anser Stefan Kärvling att fiskmåsarna är ett stort och allvarligt problem som påverkar livskvaliteten för boende i drabbade områden. Han är frustrerad över situationen och att han upplever att det inte görs tillräckligt för att åtgärda den.”

Det tyckte jag var en rolig och underhållande text trots att den inte stämmer det minsta… Precis som Buschs citat. Bilderna är också skapade av Gemini. De stämmer väl också sådär…

PS. För er som inte har några fiskmåsar i er närhet, öppna en öl av den rätta sorten (se vänster) och ”njut” av fiskmåsvrålen: klicka här. (Glöm inte att sätta på ljudet.) En del tror att skriken bara pågår på dagtid eller att fiskmåsarna ”vilar” nattetid. Så är det inte, de här oljuden pågår nätterna igenom. Här kan du se ytterligare en film. Den utspelar sig mitt i natten. Två fiskmåsar råkar i slagsmål. Eller om det handlar om mobbing. Eller kärlek… Avgör själva: klicka här.

Kategorier:Allmänt Vänersborg, miljö, Nordstan, sommarläsning

Hur ser framtiden ut för Vargön Alloys? (2/2)

20 juli, 2025 Lämna en kommentar

Anm. Detta inlägg är en direkt fortsättning på blogginlägget “Hur ser framtiden ut för Vargön Alloys? (1/2)”.

Anläggande av anordningar för vattenuppsamling, och vid behov rening, ingick också i samrådet. I den pågående VA-utredningen inför Alloys ansökan undersöks möjligheten att samla upp avrinnande lakvatten från befintliga slaggupplag.

Vargön Alloys skrev i underlaget:

”Den slagg som läggs på upplagsytorna kommer att vara exponerad för nederbörd. Det lakvatten som bildas kan komma att innehålla små mängder av de ämnen som slaggen är uppbyggd av. Lakvattnet kommer att infiltreras i underliggande mark och avrinna via grundvatten mot recipienten, Göta älv, alternativt kan lakvatten komma att avrinna som ytvatten mot recipienten.”

”ämnen som slaggen är uppbyggd av”… Hmm, ämnen som sexvärt krom…

En åhörare ställde frågan:

“Har ni koll på vattnet?”

Alloys berättade att det utförs egenkontroll på grund- och ytvatten och att Naturvårdsverket jobbar med en vägledning. Det var knappast några lugnande besked. Åhöraren var tveksam till att det var Alloys själv som skulle vara ansvarig och utföra mätningarna. Det ligger mycket i det, men så fungerar det.

Alloys meddelade att det fanns reningsverk på industriområdet och kontrollpunkter för vatten i diken. Vid Mjölkeberget fanns uppsamling och rening av lak- och dräneringsvatten i två separata system. (Se nedan.) Och företaget mäter i jordbrunnar och borrade brunnar.

“Ni vidtog inga åtgärder för upplag 1.”

Sa en i publiken. Och Alloys svarade:

“Bra att du tog upp det. Vi trodde att högen bara skulle vara där en kort tid. Det finns dock reningsverk.”

Jag förstod nog inte detta med reningsverk riktigt, för samtidigt sa Alloys att det inte var enkelt att lösa lakvattnet i upplag U1 – slaggen låg på berg och det gick inte att gräva diken där. På bilden nedan ser jag inte heller ledningar till något reningsverk. U1 ligger för övrigt utanför deponiområdet och ca 75 m från Röjån som mynnar i Göta älv.

I underlaget till samrådet fanns denna bild med. Den hade rubriken ”Vattenhantering och egenkontroll”: 

Lakvattenuppsamlingssystemet vid Mjölkeberget (se ”Hur ser framtiden ut för Vargön Alloys? (1/2)”) består, vilket framgår av bilden, av sammanhängande ledningar och diken.

”Uppsamlat lakvatten leds till lakvattendammen i sydöstra delen av deponiområdet. Från denna damm pumpas lakvatten till en reningsanläggning, belägen inne på smältverksområdet. Det renade vattnet avleds till Göta älv.”

Systemet vid Mjölkeberget verkar vara väl utbyggt, men… Förklaringen till bilden ovan inleds:

Inert avfall.

”Samtliga upplag ligger utanför befintliga vattenuppsamlingssystem vid deponin Mjölkeberget.”

Upplagen U1, U2 och U3 ligger alltså utanför uppsamlingssystemet för lak- och dräneringsvatten. Det gör också de kommande ytorna för U3-B och U5. På dessa sistnämnda ytor ska en bottenkonstruktion anläggas enligt gällande krav för inert deponi. Vilket också gör mig både tveksam och nervös. Inert avfall (se bild till höger) är nämligen:

”avfall som inte förändras kemiskt, biologiskt eller fysikaliskt. Det löses inte upp, brinner inte och bryts inte ned biologiskt. Föroreningsinnehållet i avfallet och lakvattnet får endast vara obetydligt.”

Jag har svårt att se att slagget som t ex innehåller sexvärt krom ingår i den definitionen…

En åhörare frågade om urlakningen av krom var orsaken till att Trollhättan ska ta dricksvattnet direkt från Vänern. Det var ju belagt att dräneringsvattnet innehöll krom och att avrinningen skedde mot Göta älv. Alloys svarade faktiskt inte på frågan. Det gör för övrigt inte Trollhättan Energi heller…

Alloys nämnde att det fanns förhöjda värden av PFAS i älven från Vänersborg till Stallbacka. Det gjorde antagligen företaget för att det visste att detta inte kom från Alloys, samtidigt som PFAS kanske är minst lika farligt som sexvärt krom.

Det var många som var oroliga för urlakningen från slagghögarna till grund- och ytvattnen, men det fanns också en oro för damm innehållande sexvärt krom. Dammet kan i och för sig också hamna i vattnet men det var dammet i luft som människor andades in som oroade mest.

Slagghögarna i sig dammar inte, men Alloys informerade om att det blir en viss lokal påverkan av “dammning” (ett uttryck som Alloys använde) vid hantering som lastning och lossning av slaggen. Kommande transporter av slagg skulle också medföra utsläpp till luft. Alloys bedömde dock denna påverkan från transporter som begränsad.

“Är det krom i luften, från t ex skorstenarna?”

Frågade en åhörare. Svaret från Alloys var att utsläppen renas till 99%. Och att röken är mörkare nu än för några år sedan berodde på att den kemiska sammansättningen hade ändrats.

Jag passade på att fråga om, och i så fall hur länge, mobilkrossen var igång utomhus förra året. (Slagg som uppkommer från framställningen av ferrokrom krossas och sorteras.) Den mobila krossen ger upphov till stora mängder farligt damm… Alloys bekräftade att krossen var igång förra året, men företaget sa inget om hur länge. Enligt uppgift från en anställd var mobilkrossen igång 9 månader under 2024. (Se “Alloys: Moln av sexvärt krom?”.)

Liz Fällman, reporter på Flamman, skrev nyligen en artikel om Alloys och ägarna Yildirim. (Se ”Flamman: Alloys mobila kross”.) Fällman citerade Alloys hållbarhetschef Anneli Papadopolous:

“2021 började vi använda mobil krossning, med anledning att vi byggde om den stationära, och sedan dess har vi egentligen aldrig fått full kapacitet i den. Därför har vi i perioder, sedan 2021, använt mobil krossning.”

Fällman skrev också om hur mycket legering som har krossats mobilt under åren:

“2021 och 2022 krossade Alloys sammanlagt nästan 250.000 ton legering mobilt. Under 2023 och 2024 minskar mängderna något, men bara till 70-80.000 ton om året. Förra året stod det mobila för 80 procent av all krossning.”

Det är skrämmande siffror, som med all säkerhet har inneburit stora mängder damm i luften. Och man kan lugnt säga att Alloys inte har varit helt transparenta gentemot Länsstyrelsen. När Länsstyrelsen upptäckte hanteringen vid ett tillsynsbesök i december 2024 så stoppades krossningen utomhus.

Till Flamman sa Vargön Alloys VD Anders Lehman att:

“den stationära anläggningen fortfarande är något av ett ”problembarn” man inte lyckats få full drift på, och att företaget fortfarande kommer ha möjlighet att krossa legering mobilt, så länge det anmäls.”

Jag undrar om Länsstyrelsen verkligen har sagt så. Det förefaller helt orimligt, dammet blir ju inte mindre farligt bara för att Länsstyrelsen får en anmälan… Enligt min källa på Alloys har mobilkrossen använts för att spara pengar och öka vinsten. Resultatet efter finansnetto uppgick för övrigt förra året (2024) till 536 miljoner kr på en omsättning av drygt 2 miljarder kr. (Se allabolag.)

Ungefär 400.000 ton legering ska alltså ha krossats de senaste 4 åren. Det blir mycket damm – moln av damm innehållande cancerframkallande sexvärdigt krom… Min sagesperson inom Alloys påstod att Länsstyrelsen arbetade med en polisanmälan kring denna farliga hantering. Vid kontakt med Länsstyrelsen svävar man på målet, men det framgår ändå att visst arbetas det med en utredning om en polisanmälan för den otillåtna användningen av den mobila krossen. Det har dock sagts att det är osäkert om utredningen slutar med en polisanmälan. Det verkar tydligen vara svårt att bevisa brott, men det ställer jag mig frågande till. Det torde åtminstone finnas en mängd vittnen. (Se två filmer på YouTube som anställda på Alloys har tagit i hemlighet– Film 1 (14 sek) och Film 2 (2.20 min).)

De närvarande representanterna från Vargön Alloys var mycket positiva inför framtiden. Arbetet med produktifiering av slaggen för användning i olika applikationer skulle lyckas och då skulle Alloys få avsättning för slaggen.

Företaget arbetar nämligen enligt egen utsago både mycket och intensivt med att möjliggöra ett cirkulärt och miljövänligt nyttjande av ferrokromslagget. Alloys deltar också olika hållbarhetsprojekt:

  • ”E-COKE
    Test med att producera FeCr med briketter med en andel biokol.
  • BIO4SAF
    Test att tillsätta biokol som reduktionsmedel i malmbriketter.
  • FEMOST ”Sustainable FErroalloys for the MOdern STeel Industry”
    Projektet syftar till att utvärdera genomförbarheten av att använda glödskal från stålverk som järnbärare i kombination med kromitmalm och biokol för att producera FeCr-legering lämplig för den moderna stålindustrin.
  • EMPHATICAL
    Demonstrera den ekonomiska bärkraften av effektiv avskiljning och utnyttjande av CO/CO2-strömmar från punktkällor (t.ex. stora och medelstora industriella installationer som stål-, cement-, raffinerings- och kemiska anläggningar) som omvandlar strömmarna till kemikalier och material med mervärde.”

Alloys hoppas på resultat inom 2 år. Då ska slagghögarna minska för att slutligen försvinna. Det kändes nog mer som en förhoppning än ett realistiskt scenario…

Under tiden som ”produktifieringen” av ferrokromslaggen pågick skulle produktionen av ferrokrom och mellanlagringen inte få någon påverkan på riksintressena naturmiljö, naturreservat eller Natura 2000. Upplagen bedömdes inte komma att medföra någon risk för människors hälsa eller miljön. De förhöjda kromhalterna i diken innebar ingen fara för älven. Alla problem kring ferrokromslaggen skulle lösas. Och så vidare…

Min uppfattning är att deltagarna på samrådet fick känslan av att representanterna från Alloys var alltför positiva inför framtiden. De tycktes förringa påverkan på människors hälsa och miljön samtidigt som optimismen att snabbt lyckas med produktifiering av slaggen för användning i olika applikationer tyvärr inte verkade vara särskilt välgrundad.

Med andra ord tror jag att de flesta som var på samrådet gick därifrån ganska nedstämda. Flera blev nog istället ännu mer medvetna om riskerna med ferrokromslagget. De såg säkerligen svårigheterna med att komma tillrätta med utlakningen av sexvärt krom i vattnet och kanske också med dammet i luften. Och det fanns många frågetecken i underlaget och det var mycket som återstod att utreda…

Samtidigt vill naturligtvis alla vargöbor att Vargön Alloys ska lyckas lösa avfallsproblemen och kunna fortsätta produktionen. Alloys är viktigt, dels för att ferrokrom är en viktig produkt i sig och dels för alla de arbetstillfällen som produktionen för med sig. Vad vore Vargön, och Vänersborgs kommun, utan Vargön Alloys?

Vargön Alloys arbetar alltså med en tillståndsansökan till Länsstyrelsen om att få mellanlagra mer slagg i områdena norr om järnvägen. Målsättningen har varit att tillståndsansökan skulle kunna lämnas in under andra kvartalet i år. Efter genomförda samrådsmöten har Alloys dock behövt ändra på tidsplanen. Länsstyrelsen har nämligen begärt att ytterligare undersökningar ska genomföras som stöd för ansökans miljökonsekvensbeskrivning (MKB). Dessa undersökningar tar tid och Alloys har därför tvingats skjuta fram tidpunkten för inlämning av ansökan.

Alloys målsättning är nu att en färdig tillståndsansökan ska lämnas in under oktober månad 2025. Då kanske vi också får reda på hur framtiden för Vargön Alloys kommer att se ut.

Det finns anledning att återkomma till Vargön Alloys och ferrokromslagget…

==

Blogginlägg om Vargön Alloys:

Kategorier:Allmänt Vänersborg, Alloys, föroreningar, miljö, Vargön

Hur ser framtiden ut för Vargön Alloys? (1/2)

17 juli, 2025 Lämna en kommentar

Vargön Alloys AB är Sveriges enda tillverkare av ferrokrom och en av tre producenter i EU.

“Ferrokrom är en legering som ger stålet hårdhet och motståndskraft mot korrosion. Produkten är en nödvändig råvara för stålindustrin. I tillverkningsprocessen uppkommer även restprodukter, bland annat ferrokromslagg. Slaggen har använts för konstruktions- och anläggningsändamål i närområdet men försäljning upphörde slutet av år 2019. Sedan dess har materialet mellanlagrats inom bolagets fastigheter i den norra delen av bolagets verksamhetsområde i Vargön.”

Så inleddes underlaget inför det avgränsningssamråd som Vargön Alloys hade den 8 april i år för allmänheten. Innan dess hade ett samrådsmöte även hållits den 3 april med Länsstyrelsen i Västra Götaland och Vänersborgs kommun. Samråden gällde mellanlagring av ferrokromslagg. På webbplatsen “Vargön Alloys AB SAMRÅD” kunde man läsa:

“Samrådet genomförs som ett avgränsningssamråd eftersom VAAB har gjort bedömningen att mellanlagringen kan medföra risk för betydande miljöpåverkan då upplagen ligger inom ett vattenskyddsområde.”

Alloys producerar legeringen ferrokrom. För varje ton ferrokrom som produceras i Vargön blir det 1,5-1,8 ton ferrokromslagg. Sammanlagt blir det 180.000-200.000 ton slagg per år. Ferrokromslagget innehåller aluminium-, magnesium- och kiseloxider samt järn och krom. Det stora problemet med ferrokromslagg är att det innehåller krom och framför allt sexvärt krom. Sexvärt krom är ett toxisk och cancerframkallande ämne som också kan orsaka skada på kromosomerna.

Sveriges geologiska undersökning, SGU, är myndigheten för frågor om berg, jord och grundvatten. Myndigheten skriver på sin webbplats:

”Krom och kromföreningar är ett av 32 utpekade så kallade särskilt förorenande ämnen, som anses vara speciellt problematiska avseende ekologisk status i ytvattenförekomster på nationell nivå.”

Det har påträffats förhöjda halter av sexvärt krom i vattenmiljön runt slagghögarna. Åhörarna på samrådet fick t ex reda på att det för ett antal år sedan hittades krom i en av grannarnas brunn. Den grannen fanns för övrigt på plats under samrådet. Grannen hade fått gratis kommunalt vatten i några år och nu väntade grannen på att det skulle vidtas skyddsåtgärder. Man kunde märka en stor oro hos personen ifråga. Förhöjda halter av sexvärt krom hade också påträffats i områden i Vänersborgs kommun där ferrokromslagg använts till bland annat anläggnings- och fyllnadsändamål. Det hade även kunnat konstateras förhöjda kromhalter i ytvattenmiljöer. (Se Alloys “Information om slagghantering vid Vargön Alloys AB”.)

De som åker förbi eller snarare igenom industriområdet i Vargön har under flera år sett slagghögarna växa och nya högar komma till. Hösten 2019 avbröts försäljningen av slagg i obundna applikationer. Det hade konstaterats att det fanns sexvärt krom i slaggen. Sedan dess har slaggen mellanlagrats och när Länsstyrelsen 2023 beslutade att slagg inte kunde användas i asfalt då tog tillväxten av högarna ytterligare fart.

Slagghögarna kallas för övrigt “mellanlagring” eftersom Alloys räknar med att slaggen så småningom ska kunna användas som anläggnings- och konstruktionsmaterial och därför kunna avyttras för användning på olika områden. Men just nu krävs det ännu mer plats för ferrokromslagget och för det krävs det tillstånd. Och för att få tillstånd krävs det bland annat samråd med allmänheten.

På samrådet den 8 april deltog 25 personer förutom representanterna från Vargön Alloys. Från Alloys medverkade bland annat VD Anders Lehman, chefen för Metallurgi och Hållbarhet Annelie Papadopoulos och två konsulter, Bertil Karlsson och Clara Eriksson. Bland allmänheten återfanns framför allt grannar och andra boende i Vargön men även någon enstaka bloggare. En representant från Länsstyrelsen var med och hon sågs anteckna febrilt. Däremot syntes inga politiker och inte heller några från massmedia…

Samrådet var en del i den process som krävs för att utforma den ansökan om tillstånd för slagghögarna som Vargön Alloys ska lämna till Länsstyrelsen. När ansökan lämnas in kommer också samrådsredogörelsen att bli tillgänglig för allmänheten. I ansökan ingår det också en miljökonsekvensbeskrivning (MKB). Varje ny mellanlagring kräver alltså tillstånd från Länsstyrelsen.

Samrådet varade nästan 3 timmar. Det var mycket information. Vargön Alloys beskrev företaget och i stort sett hela verksamheten. Flera åhörare på samrådet var oroliga och det ställdes många frågor. Rent allmänt kan man säga att representanterna från Vargön Alloys tycktes tämligen öppna och sakliga i sina presentationer och i svaren till allmänheten. Det verkade dock finnas ett visst mått av tvivel om objektiviteten bland flera åhörare…

I kallelsen och underlaget till samrådet handlade det enbart om att en ny yta för mellanlagring skulle anläggas, en yta som kallades U5. Den skulle kunna rymma ytterligare ca 50.000 m³. (Se “Alloys: Slagget behöver mer plats”.) I presentationen på samrådet den 8 april visade det sig att det också handlade om ytterligare en yta, U3-B. Det sades vara en yta för tillfällig lagring och hantering av slagg. Den beräknades rymma ca 40.000 m³ slagg.

Den stora överraskningen var emellertid att även de “gamla” ytorna U1-U3 ingick i samrådet. Det är tre upplag, som i dagsläget omfattar totalt ca 380.000 m³ ferrokromslagg. Slagg har alltså mellanlagrats i flera års tid på ytorna U1-U3 utan att ha haft tillstånd! Det visade sig att det tips som jag hade fått av en anställd på Vargön Alloys var korrekt. (Se “Alloys: Hund begraven i slagghögarna?”.) Den anställde skrev att det hade visat sig att:

“Alloys inte haft tillstånd för att bygga dom berg dom gjort och att Länstyrelsen med omedelbar verkan har stoppat all vidare transport till Mjölkberget och utanför grindarna på alloys av slaggen, Viten och samt böter verkar vara på tapeten och miljöbrott är redan konstaterat.”

Länsstyrelsen hade även polisanmält de olagliga slagghögarna skrev den anställde. Jag kollade upp detta, men polisanmälan hade sekretessbelagts av någon anledning både av Länsstyrelsen och Polisen. (Se “Alloys: Hund begraven i slagghögarna?”.) Därför var jag inte riktigt säker på vad som hade hänt. Det blev till att fråga.

Alloys VD Anders Lehman tog överraskande till orda och förklarade att det fanns en helt rättmätig och rättvis polisanmälan från Länsstyrelsen. Alloys hade lagt slagg på “fel plats”. VD Lehman var dock säker på att detta skulle lösas och att Alloys skulle få tillstånd retroaktivt, i efterhand. Och det förstod man ganska snabbt på samrådet att Vargön Alloys kunde få…

De tillfälliga slagghögar som finns på mindre områden inom industriområdet, dvs söder om järnvägen, ingick inte i samrådet. De låg på detaljplanelagt område (detaljplan från 1970). De har anlagts för att ge företaget “respit”. Man fick onekligen känslan på samrådet att ferrokromslagg lagrades överallt där det fanns typ “lediga” ytor…

Den gamla lagringsplatsen, Mjölkebergets deponi, ingick inte heller i samrådet. Mjölkeberget hade tillstånd sedan tidigare. Mjölkeberget har funnits i 50 år och vad jag förstår så finns det stoft och mycket finkornigt material i deponin. Detta material är det som lakar ur mest krom.

Alloys berättade att slagget bara får mellanlagras i 3 år. Det fick en person i publiken att reagera. Han menade att slagghögarna kommer att ligga kvar betydligt längre:

“Ni säljer ju inget.”

Alloys svarade att företaget betraktar slagget som en resurs. Och visst, Alloys arbetar hårt med att få slagget godkänt för försäljning. Företaget ser möjliga användningsområden för slaggen bundet som ballast i betong och asfalt och obundet som bär- och förstärkningslager i bygg- och anläggningsprojekt. På längre sikt kan det förhoppningsvis användas som ersättningsmedel för cement. Men Vargöbon trodde inte att Alloys någonsin skulle få bort slagghögarna. Det ligger ju 700.000 ton i högarna… En i publiken ropade:

“Teckomatorp…”

Den kommentaren, rätt eller fel, sa nog allt om den starka misstrogenhet som flera åhörare kände gentemot verksamheten… (BT-Kemi-skandalen i Teckomatorp är en av de största miljöskandalerna i Sveriges historia. Nedgrävda gifttunnor förgiftade marken och människorna.)

Alloys meddelade att en geoteknisk undersökning pågår vid slagghögarna, bland annat avseende stabilitet och skredrisk. Vid behov ska det vidtas åtgärder. Det skulle låta lugnande, men beskedet gav nog snarare motsatt effekt. Det är mycket ferrokromslagg som ligger i området – högarna är både höga och tunga (se tabell nedan): 

Och först nu undersöks markförhållandena… Ska vargöborna även behöva oroa sig för ras och skred? Beskedet om att det kan bli aktuellt med kompletterande instängsling gav samma effekt. Om det nu visar sig att slagget behöver stängslas in, varför har det då inte gjorts tidigare? För närvarande är upplag U2 och Mjölkeberget instängslade och kommande upplag U5 ska bli det också.

Anm. Fortsättning följer i ett andra och sista blogginlägg – ”Hur ser framtiden ut för Vargön Alloys? (2/2)”.

==

Blogginlägg om Vargön Alloys:

Kategorier:Alloys, miljö, Vargön