Arkiv

Archive for the ‘Allmänt Vänersborg’ Category

Kommunen svarar kyrkoherden i Frändefors

20 april, 2022 1 kommentar

Den 3 mars samlades ett antal boende i Frändefors församlingshem. Det var kyrkoherde Daniel Westin som hade sammankallat ett möte. De närvarande var fastighetsägare från husen mellan Frändeforsån, 45:an och Dalboskolan. Boende i 23 av de 38 fastigheterna i området deltog. De flesta på mötet tillhörde den äldre generationen.

De närvarande, inklusive Svenska Kyrkan, hade fått ett utskick från Vänersborgs kommun. Varje fastighet hade blivit kartlagd, det gällde dagvatten och spillvatten. Det var inte helt lätt att förstå utskicken och det fanns de som hade blivit mer eller mindre chockade när de öppnade sina kuvert. De hade inte en aning vad det handlade om. (Se “Protester i Frändefors”.)

På mötet berättade kyrkoherde Westin bakgrunden till kommunens utskick och varför han hade sammankallat mötet. Han beskrev hur han i januari hade pratat med VA-chefen och att VA-chefen hade lovat att prata med någon lämplig i personalen. Men när Westin ringde kommunen någon vecka innan mötet var det ingen på Kretslopp & Vatten som kände till det. Och följaktligen fanns det inte heller någon kommunal representant på plats i församlingshemmet. Kyrkoherden var besviken och fick uppfattningen att kommunen inte var särskilt intresserad av dialog.

Deltagarna på mötet beslutade att skicka in en gemensam protestskrivelse till kommunen, där fastighetsägarna krävde mer och bättre information. Den skrivelsen återgav jag i bloggen Protester i Frändefors.

Nu har chefen på Kretslopp & Vatten besvarat skrivelsen, den 1 april. Inte till alla de som skrev på den, utan till kyrkoherde Westin.

VA-chefen skriver utförliga svar och förklaringar. Han börjar med ett längre citat från “Allmänna bestämmelser för brukandet av Vänersborgs kommuns allmänna vatten- och avloppsanläggningar” och 21 § LAV (Lagen om allmänna vattentjänster). VA-chefen redogör även för kommunens problematik kring avloppsledningar och avloppsreningsverket i Brålanda. Han beskriver vidare fastighetsägarens respektive kommunens ansvar och omständigheterna kring förbindelsepunkter, husgrundsdränering osv. Den är inget att orda om svaren och förklaringarna. De är i och för sig stundtals “tekniska” och inte helt lätta att förstå, men svaren är sakligt sett helt tillfyllest. VA-chefen svarar på de frågor han har fått i protestskrivelsen.

Det var dock inte kommunens syfte eller lagliga stöd till åtgärderna som de berörda fastighetsägarna protesterade mot, det var bristen på information – och förståelig sådan. Flera fastighetsägare förstod helt enkelt inte vad det utskickade brevet handlade om och vad som förväntades av dem. Och det är ju lite talande att svaret på protestskrivelsen enbart skickades till kyrkoherde Westin. Informationen borde ha gå till samtliga berörda fastighetsägare i området kan man tycka.

Men VA-chefen anser att Kretslopp & Vatten följer kommunens kommunikationspolicy:

“Vi är så tydliga som vi kan vara i det utskickade brevet med anmodan samt bilagd teckenförklaring och rörinspektionskarta. Vi har gett de råd vi kan ge och vi har lämnat kontaktinformation.”

Det låter onekligen som om det utskickade brevet var tämligen välfyllt med många olika handlingar. Flera av fastighetsägarna hade med sig brevet – så här såg ett av dem ut (fastighetsbeteckningar och gatunamn är raderade av mig):

Utskicket innehöll kanske inte all den information som hade behövts. Och framför allt, väldigt många fastighetsägare vittnade om att de inte förstod den information som fanns. Och det skriver också VA-chefen:

“Vi kan förstå med anledning av telefonsamtal från fastighetsägare att viss teknisk information är svårbegriplig och vi ser om vi kan förenkla informationen.”

Så viss teknisk information var alltså “svårbegriplig”… Och det var faktiskt just därför som kyrkoherde Westin sammankallade mötet där VA-chefen också hade lovat att åtminstone en tjänsteperson från Kretslopp & Vatten skulle delta. Det kom ingen.

Det har inte heller skickats ut någon “förenklad” information till fastighetsägarna i efterhand. Ja, det har inte skickats ut någon mer information överhuvudtaget, inte ens svaren på protestskrivelsen – mer än till kyrkoherden då. Men det torde inte vara kyrkans uppgift att informera om kommunens planer och förklaringar…

Kommunen har en kommunikationspolicy, som du kan ladda ner här. Den börjar på detta sätt:

“Vänersborgs kommun finns till för sina invånare och kommunikation är en förutsättning för demokrati och god service.

Kommunikationsarbetet ska bidra till att Vänersborgs kommun når visionen och uppsatta inriktningsmål, samt präglas av öppenhet och tillit. Strategisk och god kommunikation bidrar till bättre förutsättningar för att nå förväntat resultat. Kommunikation är en avgörande framgångsfaktor i det kommunala arbetet.”

De tre första punkterna i de övergripande syftena med kommunens kommunikation är att:

  • “Öka kännedomen och kunskapen om kommunens uppdrag, service, verksamheter och det vi erbjuder invånarna, företag, föreningar och andra organisationer.”
  • “Få invånarna att känna till och förstå politiska beslut samt hur de kan påverka genom att delta i debatt och dialog.”
  • “Bygga förtroende och förtroendefulla relationer med kommunens intressenter genom att erbjuda service och tjänster av hög kvalitet, väcka intresse och engagemang.”

Huruvida Kretslopp & Vatten har följt kommunens kommunikationspolicy vågar jag inte uttala mig om, men att det övergripande syftet med kommunikationen har misslyckats i Frändefors råder det inte några som helst tvivel om. Och det torde bland annat bero på att kommunikationen inte har varit:

“tydlig och enhetlig”

eller

“anpassad efter mottagare och målgrupp”

som den borde ha varit enligt samma kommunikationspolicy. Och, det måste vara kommunens ansvar att kommunikationen med invånarna fungerar.

Första meningen i policyn tål att fundera extra noga över:

“Vänersborgs kommun finns till för sina invånare och kommunikation är en förutsättning för demokrati och god service.”

Jag vet inte riktigt vad det är för inställning till invånarna i Frändefors som framskymtar i avslutningen av kommunens svar till Westin, men jag antar att kyrkoherden inte reagerar särskilt positivt:

“Den handskrivna listan som bifogades inskickat brev verkar vara deltagarförteckning från mötet. Ingenstans på sidan med signaturer står det att vederbörande signerar för att inkomma med en protest.”

För det kan väl ändå inte vara så att kommunen på allvar undrar, och kanske till och med ifrågasätter, varför kyrkoherde Westin skickade en lista med namn tillsammans med protestskrivelsen – och varför alla fastighetsägare hade signerat med sina namnteckningar…?

PS. Kyrkoherde Westin har framfört till kommunen att han fortfarande önskar ett möte med kommunen.

KF: Nämnderna 2021

13 april, 2022 Lämna en kommentar

Kommunens årsredovisning är mycket omfattande. Det finns siffror och statistik, ekonomiska beskrivningar och analyser på allt som har att göra med en omfattande verksamhet och en budget på drygt 2,5 miljarder kronor. Det är en ovärderlig uppslagsbok för alla som vill veta mer om Vänersborgs kommun. (Se ”KF: Årsredovisning”.)

I kväll ska kommunfullmäktige också behandla de enskilda nämndernas och styrelsernas verksamhetsberättelser. Jag tänkte i denna blogg göra några subjektiva nedslag. Utom för barn- och utbildningsnämnden eftersom jag redan har skrivit tämligen utförligt om dem. (Se “BUN (17/1): Stora behov trots överskott” och “Imorgon är det BUN”.)

Byggnadsnämnden gjorde ett överskott år 2021 på 2,6 milj kr. Nämnden fick högre intäkter än förväntat på grund av fler ärenden på bygglovssidan och att det var många stora byggnationer som genererade stora intäkter. Det var också en del vakanser på grund av föräldraledigheter.

Byggnadsnämnden uppnådde förra året 4 av 5 förväntade resultat. (I varje fall enligt nämndens egen uppfattning.) Det förväntade resultatet att “nöjd kund-index” för bygglov skulle öka till minst 70 uppnåddes tyvärr inte. Däremot uppgick den genomsnittliga handläggningstiden för bygglov, från komplett ärende till bygglov, till 39 dagar. Och det var ju bra. Fast de som inte får bygglov, efter t ex upprepade ansökningar under t ex 1-2 år, räknades kanske inte med?

Kultur- och fritidsnämnden gjorde ett överskott på 2,3 milj kr, men då hör det till saken att nämnden fick ett tilläggsanslag i december på 2,5 milj. Så här i efterhand kan man väl tycka att tilläggsanslaget var onödigt. Men det ekonomiska läget såg antagligen sämre ut när nämnden sökte anslaget än vad det visade sig bli. Nämnden fick mindre intäkter under året för idrotts- och fritidsanläggningar. Det berodde naturligtvis på pandemin. Samtidigt sparades pengar på grund av “återhållsamhet”.

Kultur- och fritidsnämnden uppnådde 6 av de förväntade resultaten, medan ett bara uppnåddes delvis. Dock uppnåddes inte 2 resultat. Det förväntade resultatet “fler medarbetare ska uppleva ett mer hållbart arbetsliv” uppnåddes inte. Indexet minskade från 78 till 72, vilket åtminstone “utifrån” ser ganska alarmerande ut. Det förväntade resultatet för “ökad följsamhet kring 1%-regeln för kommunal konst och offentlig gestaltning” uppnåddes inte heller. Det beror på, skriver nämnden:

“Riktlinjerna för konst i offentlig miljö har ännu inte antagits av kommunfullmäktige”

Miljö- och hälsoskyddsnämnden hade 4 förväntade resultat som uppnåddes, men hela 3 som inte gjorde det. De förväntade resultat som inte uppnåddes var “andelen registreringar av nya livsmedelsanläggningar som sker via e-blankett ska öka”, “egeninitierad tillsyn av prioriterade förorenade markområden ska öka” och “andelen genomförd förhandsdebiterad tillsyn ska öka med mål om att uppnå 100 procent”. Det sista resultatet återfinns märkligt nog två gånger. Den röda ploppen gällde miljöskyddstillsynen – den om livsmedelskontrollen fick en grön.

Det torde bli en utmaning att i år förvandla dessa röda ploppar till gröna. Det kan dock noteras att det förväntade resultatet “fler tillståndssökande av enskilda avlopp är nöjda med förvaltningens service”. Och det var ju mycket glädjande…

Miljö- och hälsoskyddsnämnden gjorde ett överskott på ca 400.000 kr. Det förklaras av att arbetskraftskostnaderna var låga på grund av vakanser och föräldraledigheter.

Den skattefinansierade verksamheten i samhällsbyggnadsnämnden redovisade ett överskott på nästan 20 milj kr. Det berodde på kraftigt ökade exploateringsintäkter, t ex försäljning av tomter på Mariedal Östra och Holmängen.

Jag noterar att det är 344 anställda i samhällsbyggnadsnämnden. Det är en ökning med 20 anställda jämfört med år 2020 och 40 jämfört med år 2019. Jag tror inte så många andra förvaltningar har ökat antalet anställda med 13% på de senaste 2 åren, men det har säkert någon bra förklaring…

Samhällsbyggnadsnämnden har uppnått 5 av sina förväntade resultat, 5 har delvis uppnåtts och ett resultat har fått en röd plopp. Det är att “förvaltningens sjukfrånvaro ska minska till 5% eller lägre”. I pandemitider är det inte förvånande.

Resultatet för socialnämnden visade ett överskott på 4,8 milj kr, och det trots att statsbidragen minskade. Antalet månadsavlönade ökade för övrigt med 2,8% jämfört med 2020.

Socialnämnden uppnår 7 förväntade resultat och delvis 4 resultat. Det kan noteras att det förväntade resultatet “andelen hushåll som uppbär försörjningsstöd ska minska” uppnås, och det är mycket glädjande. Som “utomstående” slås jag av uppgiften att antalet orosanmälningar kring barn och unga uppgick till i genomsnitt 180 st – per månad… 

Det var några nedslag i nämndernas verksamhet och ekonomiska situation 2021. Det går att läsa mer i underlaget till kommunfullmäktiges sammanträde ikväll. (Du kan ladda ner handlingarna här.) Det är en viktig förberedelse för nästa års budget, eller borde i varje fall vara, att utvärdera det gångna året.

(Du kan se kommunfullmäktiges sammanträde i direktsändning, eller i efterhand, på kommunens webb-TV.)

KF: Årsredovisning

11 april, 2022 Lämna en kommentar

På onsdag är det återigen dags för kommunfullmäktige. Det sista på distans, sammanträdet i maj ska hållas i aulan som tillhörde den numera rivna Huvudnässkolan. Om inget oförutsett händer.

Det råder lite “lugnet före stormen” i fullmäktige och politiken just nu. Partierna förbereder sig för årets viktigaste händelse – budgetbeslutet för år 2023. Det fattas på fullmäktiges junisammanträde. (Även om det ska fattas ytterligare ett budgetbeslut i november, det är ju valår i år.) 

Så här ser dagordningen ut:

Det är mer regel än undantag att det tillkommer fler ärenden efterhand. Så har jag i två bloggar redogjort för två extra ärenden, som jag själv är skyldig till, en interpellation om Sikhall (se “Interpellation nr 3 om Sikhall”) och en motion om att  kommunen ska inrätta en tjänst som landsbygdsutvecklare (se “Motion: Landsbygdsutvecklare”). Jag har också skrivit om ett yrkande som jag ska lägga på ärende 11. (Se ”Skolmiljarden 2022”.)

En viktig förberedelse för nästa års budget, eller borde vara, det är att utvärdera det gångna året. På onsdag ska “kommunens och nämndernas årsredovisning 2021” behandlas.

Har Vänersborg blivit bättre?

Jag tror faktiskt att det är denna korta fråga som borde besvaras av årsredovisningarna, och sedan inleda en diskussion om vad ”vi” gjorde bra och vad ”vi” kunde ha gjort bättre. Frågan lär dock inte ställas så. Och det är väl tveksamt om det trots den genomgripande och mycket uttömmande redovisningen går att besvara frågan överhuvudtaget… 

Men visst skulle det ha varit intressant om politikerna i Vänersborg varje år hade fått titta tillbaka på det gångna året och svara på frågan/frågorna. Antagligen skulle Vänersborgs politiker ha det självförtroende och den framåtanda som krävts för att besvara frågan med ett ja. För inte kan man väl tolka beslutsförslaget, och det som ska bli fullmäktiges slutliga beslut, på annat sätt?

“Kommunfullmäktige beslutar att godkänna bokslut och årsredovisning för år 2021.”

Om bokslut och årsredovisningar godkänns måste väl Vänersborg ha blivit bättre?

I Vänersborgs kommun praktiseras mål- och resultatstyrning. Kommunens vision är nämligen kopplad till inriktningsmål, förväntade resultat och aktiviteter – och dessa följs systematiskt upp. Och om politikerna samtalar och analyserar det här “paketet” så leder det till verksamhetsutveckling. Är det tänkt… Typ.

Det är kommunfullmäktige som beslutar om inriktningsmålen. Och sedan är det “i andra änden” verksamheterna, alla de anställda, som ska se till att uppnå dessa. Och för år 2021 har det ju enligt den övergripande målavstämningen gått bra:

Anm. Ett inriktningsmål anses uppfyllt när övervägande andel av de förväntade resultaten är uppnådda eller delvis uppnådda.

Kommunen har under 2021 uppfyllt 5 av 6 inriktningsmål. Det måste ju betyda att Vänersborg har blivit mycket bättre trots de svåra pandemitiderna, eller? Har Vänersborg blivit bättre…?

I en mål- och resultatstyrd organisation som Vänersborgs kommun har samtliga parter intresse av att resultaten ska bli så bra som möjligt. Det som inte har fungerat särskilt bra, det nämns inte – eller har en tendens att skrivas om eller förskönas. Och det gör det inte bara svårare att utvärdera, det gör det i praktiken omöjligt. Och det betyder att resultatet kan inte användas för att förbättra organisationen och verksamheten…

Så trots alla uppfyllda mål med gröna ploppar, så tror jag att samtliga verksamheter upplever att det inte råder någon balans mellan krav och resurser. Politikerna ger inte verksamheterna tillräckligt med resurser, samtidigt som målen är desamma eller ännu högre än tidigare. Vilket naturligtvis innebär att vi politiker abdikerar från vårt ansvar. Och de som får sitta emellan är personalen. Personalen får ansvaret om inte målen uppfylls, trots att de gör sitt yttersta för att allt ska fungera så bra som möjligt. Vilket gör att ohälsan ökar…

Vi politiker borde bli ärliga, vi borde typ säga som det är. Vi har inte råd – vi måste skära ner – vi tar ansvar genom att sänka kraven.

Eller tilldela mer resurser…

För övrigt är det mycket positivt som skrivs i årsredovisningen om kommunens olika verksamheter. Och en sak är vi alla partier och politiker överens om. Rent ekonomiskt var år 2021, liksom 2020, ett oerhört bra år för kommunen. Kommunens resultat blev +185 milj kr (år 2020 var det +161 milj kr). Det var dock inte förtjänsten av fantastiska inriktningsmål. Eller en fantastisk styrning – pengarna kom från staten, ökade skatteintäkter (2021) och intäkter från tomtförsäljningar (2021). Årets överskott är för övrigt det största någonsin för Vänersborg.

Så här ser resultaten ut för kommunen under de senaste 10 åren:

Men självklart måste varningar utfärdas. Det hör till de ekonomiska analyserna och slutsatserna – alltid. De ekonomiskt och politiskt ansvariga i en kommun är aldrig glada eller nöjda. Är det inte problem så blir det typ nästa år…

“Den stora utmaningen för både kommunen och kommunkoncernen är de höga investeringsnivåerna.”

Och:

“I takt med investeringarna ökar också avskrivningarna. Årliga ökande avskrivningar tar en större andel av det finansiella utrymmet i kommunen. De höga investeringsnivåerna bidrar också till ökande driftskostnader och högre upplåning.”

Årsredovisningen skriver dock att:

“de två senaste årens resultat har stärkt kommunens finansiella ställning och förbättrat förutsättningarna till att långsiktigt finansiera de höga investeringsnivåer som finns planerade inför kommande år.”

Vänersborgs kommun har alltså gjort ett överskott de två senaste åren på nästan ofattbara 346 miljoner kr. 346 miljoner! Och dessa pengar har till största delen använts till att “stärka kommunens finansiella ställning”. Är det en bra användning av 346 miljoner? Kommunstyrelsens ordförande tycker det. I inledningen till Årsredovisningen skriver Benny Augustsson (S):

“De starka resultaten under både 2020 och 2021 underlättar situationen något, genom att en del av investeringarna kan finansieras utan att nya lån behöver tas upp.”

Jag frågade ekonomichefen vad denna användning av överskottet betydde för kommunen. Han svarade att kommunen hade fått låna 120 miljoner kronor extra och det hade gjort 2-3 milj kr i ökade kapitaltjänstkostnader 2023…

2-3 miljoner… Vänersborgs kommun hade år 2021 utgifter på lite drygt 2,5 miljarder kronor… 2-3 miljoner, förvisso samma summa under kommande år… Men ändå, borde inte det enorma överskottet ha kunnat användas på ett bättre sätt? Typ ha använts till att skapa balans mellan krav och resurser…?

För övrigt innehåller årsredovisningen oerhört mycket information om Vänersborgs kommun. Det är en ovärderlig uppslagsbok för alla som vill veta mer.

Glöm inte att du kan se kommunfullmäktiges sammanträde i direktsändning, eller i efterhand, på kommunens webb-TV.

PS. Här kan du läsa om nämndernas verksamhetsberättelser – ”KF: Nämnderna 2021”.

Nyhet: Kommunen förlorade mot Solvarm igen!

28 februari, 2022 4 kommentarer

Anm. Läs gärna min förra blogg om Solvarm innan du fortsätter att läsa denna – se ”Kommunens kamp mot Solvarm”.

Miljö- och byggnadsförvaltningen med miljö- och hälsoskyddschefen i spetsen skrev den 20 november 2020 till Solvarm:

“Till följd av att en avloppsanläggning inrättats och är i drift utan tillstånd, är avsikten att ett beslut miljösanktionsavgift ska upprättas.”

Det tidsbegränsade tillståndet för “Ecocycle system Two” hade löpt ut den 30 juni 2020 och Solvarm hade missat att ansöka om ett förlängt tillstånd. Det skrev jag om i en blogg den 5 april förra året. (Se “Solvarm 3: Misstaget kommunen väntat på”.)

Det var en miss från Solvarm, helt klart. Men familjen försökte förklara situationen för kommunen. Det hade varit sjukdom (covid-19) i familjen mm… Men Solvarm tog också lagen och juridiken till hjälp. Det är ju precis det som invånare i Vänersborg tvingas göra mot en kommun med diffusa och misstänkt illasinnade syften. Och som bortser från fakta, som t ex lagar.

Solvarms utgångspunkt var frågeställningen om vilken miljönytta som miljö- och byggnadsförvaltningen ville uppnå med att driva ärendet om en miljösanktionsavgift.

Solvarm citerade Miljöbalken, och han började naturligtvis med 1 kap 1 §:

“Bestämmelserna i denna balk syftar till att främja en hållbar utveckling som innebär att nuvarande och kommande generationer tillförsäkras en hälsosam och god miljö. En sådan utveckling bygger på insikten att naturen har ett skyddsvärde och att människans rätt att förändra och bruka naturen är förenad med ett ansvar för att förvalta naturen väl.”

Lagen syftar alltså till “att främja en hållbar utveckling”. Det är överordnat allt annat. Redan här ser vi att miljö- och byggnadsförvaltningens prioriteringar inte stämde med Miljöbalkens… I paragrafen räknas det sedan upp några tillämpningar av lagen. Jag noterar särskilt:

“återanvändning och återvinning liksom annan hushållning med material, råvaror och energi främjas så att ett kretslopp uppnås.”

Och är det något som Solvarm brinner och jobbar för så är det kretsloppstänket. Till skillnad från Vänersborgs kommuns VA-lösningar…

Solvarm menade också att han saknade uppsåt och inte hade utövat oaktsamhet som orsakat någon miljöfara – Miljöbalken 29 kap § 1:

“För miljöbrott döms till böter eller fängelse i högst två år den som med uppsåt eller av oaktsamhet
1. orsakar att det i mark, vatten eller luft släpps ut ett ämne som typiskt sett eller i det enskilda fallet medför eller kan medföra
a) en förorening som är skadlig för människors hälsa, djur eller växter i en omfattning som inte har ringa betydelse,
eller
b) någon annan betydande olägenhet i miljön”

Solvarm hade inte släppt ut några ämnen i “mark, vatten eller luft”. Familjen hade bara missat att förlänga sitt tillstånd för VA-systemet. Det var för övrigt inte heller något nytt system, det var det “gamla” som hade varit i bruk i 2 år (med tillstånd). Och detta VA-system (System Two) var i sin tur en utveckling av det system som Solvarm redan hade ett permanent tillstånd för (System One). Det handlar om seriekopplade reningssteg i växtbäddar. (Vill du veta mer om Solvarms VA-system kan du fördjupa dig här: “System One” och “System Two”.)

Det sägs ofta på Miljö- och byggnadsförvaltningen att det är svårt att hinna med alla arbetsuppgifter. Byggnadsnämndens ordförande har nämnt det flera gånger i kommunfullmäktige. Men det är klart, ska tjänstepersonerna lägga ner en massa tid på att inspektera, kontrollera och “bötfälla” Sveriges modernaste och bästa cirkulära avloppssystem så förstår jag att det kan vara svårt att hinna med mer än en “skrivbordstillsyn” av de enskilda avloppsanläggningarna på Vänersnäs…

Solvarm hänvisade slutligen till kap 30 § 2 i Miljöbalken som beskriver att sanktionsavgift inte behöver tas ut om det finns skäl. Och Solvarm menade att han hade visat att en miljösanktionsavgift var oskälig.

Det hjälpte inte. Miljö- och byggnadsförvaltningen stod fast vid sin “avsikt” och tänkte gå vidare, tidsgränsen hade ju överskridits. Allt annat, som t ex Miljöbalken, var ovidkommande. Och därför skulle Solvarm betala en sanktionsavgift.

Miljö- och hälsoskyddschefen fattade den 10 december 2020 följande beslut på delegation:

“Miljö- och hälsoskyddsnämnden beslutar att Anders Solvarm med personnummer xx och Rosemary Solvarm med personnummer yy ska betala en miljösanktionsavgift på totalt 5.000 kronor för att ha inrättat en avloppsanordning utan tillstånd trots att ett sådant tillstånd krävs.”

Det kan hända att jag i tidigare bloggar har hävdat att det var politikerna i Miljö- och Hälsoskyddsnämnden som fattade beslutet. Det var i så fall fel. Det var ett tjänstemannabeslut. Även om det i det formella beslutet står “Miljö- och hälsoskyddsnämndens beslut”. Det är faktiskt inte ens säkert att politikerna i nämnden blev informerade. Däremot är det så att nämnder rutinmässigt godkänner delegeringsbeslut i efterhand. Och på så vis kan man faktiskt hävda att politikerna i nämnden åtminstone har ett visst ansvar.

Familjen Solvarm överklagade beslutet. Det var naturligtvis inte för pengarnas skull, för de 5.000 kr som familjen skulle vara tvungen att betala. Solvarm ville självklart inte ha en svartmålande dom om miljöbrott på sig. Hur skulle det se ut? Det skulle ju Solvarm få leva med resten av sitt liv. Då skulle Anders Solvarm betraktas som ”han som inte följer lagar och regler”, ”han som är dömd till miljösanktion” och “en sån kan vi inte ha att göra med” osv. Hade jag varit Solvarm hade jag nog haft svårt att frigöra mig från tanken att detta möjligtvis var miljö- och hälsoskyddschefens avsikt…

Rättsväsendet tar ganska ofta gott om tid på sig innan ett avgörande kommer. Men det är möjligt att det finns rättsfall från fler envisa och enkelriktade kommuner än Vänersborg, även om det är svårt att tro.

Men…

I förra veckan kom domen från Mark- och Miljödomstolen, den 21 februari…

Och det var ett glädjande besked, igen:

“Mark- och miljödomstolen upphäver Miljö- och hälsoskyddsnämnden i Vänersborgs kommuns beslut av den 10 december 2020 (ärende nr 2020.1206-5) om miljösanktionsavgift.”

Mark- och Miljödomstolen upphävde miljösanktionsavgiften. Domen motiverades så här:

“Av handlingarna i målet framgår att Ecocycle System Two har varit i bruk och haft ett tillfälligt tillstånd sedan år 2018. Det framgår vidare att det tillfälliga tillståndet löpte ut den 30 juni 2020 och att Ecocycle System Two fortsatt var i drift efter detta datum. Nämnden har inte gjort gällande att någon förändring i avloppsanläggningen har skett sedan det tillfälliga tillståndet gavs år 2018. Med att ”inrätta en avloppsanordning” kan enligt mark- och miljödomstolens mening inte avses en situation då en redan anlagd och tillståndsgiven avloppsanordning fortsätter att användas efter tillståndstidens utgång. Vidare kan i sammanhanget nämnas att ändringar av en befintlig avloppsanläggning enligt praxis jämställts med en nyanläggning (d.v.s. inrättande) endast när ändringarna avsett de viktigaste funktionerna av en avloppsanläggning (se Mark- och miljööverdomstolens avgörande den 12 mars 2010 i mål nr M 5369-09). Detta är det heller inte fråga om här och bestämmelsen i 3 kap. 1 § FMSA omfattar således inte nu aktuell situation. Nämnden bedöms därmed inte ha haft fog för att påföra makarna Solvarm en miljösanktionsavgift med hänvisning till 3 kap. 1 § FMSA. Överklagandet ska därför bifallas och nämndens beslut om miljösanktion upphävas.

Läs gärna motiveringen en gång till. Miljö- och Hälsoskyddsnämnden samt Miljö- och Byggnadsförvaltningen hade fel i allt! Det är bara att konstatera. Vänersborgs kommun har återigen fått bakläxa, smäll på fingrarna, av en domstol där experter på den svenska lagstiftningen sitter och dömer.

Det måste vara pinsamt för de inblandade i kommunen… Det ser onekligen ut som om det begås fel efter fel. Som enskilda kommuninvånare drabbas av. Borde inte de ansvariga i Miljö- och byggnadsförvaltningen tänka efter en extra gång? Agerar verkligen förvaltningen som en egen objektiv och ”fristående” tillsynsmyndighet? Eller finns det en annan agenda?

Och återigen funderar jag. Vilka bevekelsegrunder har ledande tjänstepersoner och styrande politiker i Vänersborgs kommun när de agerar mot enskilda vänersborgare? Varför agerar kommunen så här mot familjen Solvarm? Och Magnus Larsson? Och blåbärsodlaren vid Hästefjorden? Och Bengt Davidsson på Juta? Och Ingvar på Österäng? Och Mats på Ekudden? Och fastighetsägarna på Vänersnäs? Och, snart, fastighetsägarna på Båberg?

Varför?

Varför söker inte ledande tjänstepersoner och styrande politiker upp de verkliga problemen i Vänersborg? Varför ska de ge sig på kommuninvånare som har rätt, som har lagen på sin sida? Har kommunen en agenda där resultat, t ex kommunalt VA på Vänersnäs, går före opartisk myndighetsutövande? 

Vad bor vi i för kommun?

Vänersborg – bäst i landet

27 oktober, 2021 3 kommentarer

Vänersborg är kanske inte bäst i landet på allt. Men en sak är vi i varje fall bäst på. Vänersborg är Sveriges bästa kommun för konsumenterna.

Det är tidningen “Råd & Rön” som varje år rankar Sveriges kommuner utifrån vilken kommun som ger bäst stöd för kommunens konsumenter. Rankingen är relativt ny. Det är bara tredje året som den görs. Och den görs utifrån statistik från Konsumentverket, Livsmedelsverket och Tillväxtverket.

Rangordningen sker utifrån fyra kriterier:

  • “hur bra de är på att erbjuda konsumentvägledning”
  • “hur bra de är på att erbjuda budget- och skuldrådgivning”
  • “hur bra de är på livsmedelskontroll”
  • “hur lätt det är att få tag på kontanter”

Och i år toppar alltså Vänersborg rankningen! (Se Råd & Rön.) 

Så idag, mitt under sammanträdet med kommunstyrelsen, så dök representanter för tidningen “Råd & Rön” upp. De berättade att Vänersborg var bäst i landet, att det var snyggt jobbat och att Vänersborg var ett föredöme för hela landet. Ett diplom överlämnades också till kommunstyrelsens ordförande Benny Augustsson.

Ett stort grattis till kommunens konsumentkontor för utmärkelsen:
 

ÅRETS KONSUMENTKOMMUN

  
Jag hoppas att konsumentkontoret kan utgöra ett föredöme inte bara för landet i sin helhet utan också för de andra förvaltningarna i kommunen. Som konsumentvägledare Tina Lundström säger på kommunens hemsida (se “Vi är Årets Konsumentkommun”):

“Vi brukar säga att hos oss är goda råd gratis”

PS. Även TTELA har skrivit om utmärkelsen – se ”Vänersborg utsedd till Årets konsumentkommun”.

Historien om Magnus Larsson (19)

20 oktober, 2021 1 kommentar

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen ”Historien om Magnus Larsson (18)”.

Det var stundtals en ganska intensiv “brevväxling” via Länsrätten mellan parterna Magnus Larsson och Vänersborgs kommun. Larsson företräddes som framgått av advokat Lundmark som visade prov på en enastående kunskap och skicklighet i dessa frågor. Och jag tror faktiskt att juristerna på kommunen förstod att de i advokat Lundmark hade mött sin överman på ”fastighetsjuridikens” område. Det var nog allt fler som insåg det, kanske också andra på kommunen som inte var jurister. (Advokat Lundmark anlitades senare av Vänersborgs kommun i några andra fastighetsfrågor…) Kommunen lämnade i varje fall inga fler yttranden till Länsrätten. Det konstaterades också i ett dokument daterat den 8 december 2006.

Och när jag sedan tittar på nästa dokument i den kronologiska ordningen bland alla diarieförda handlingar får jag en stor överraskning. Så stor att jag inte riktigt förstod vad jag läste första gången jag hade dokumentet i min hand, eller snarare på min skärm.

Det är ett tjänsteutlåtande från den 2 januari 2007. Titeln är “Kommunens förköp av fastigheterna Sikhall 1:4 m.fl.” och det var underskrivet av kommunchef Guy Mahlviker och ett helt nytt namn, kanslichef Claire Gabrielsson.

Jag kommer ihåg Claire Gabrielsson (senare Melin) mycket väl. Hon blev utan egen förskyllan inblandad i skandalen kring Arena Vänersborg. Ja, hon blev faktiskt kallad till ett polisförhör när S Anders Larson hade blivit polisanmäld. Claire Gabrielsson svarade ärligt och sakligt på polisens frågor. Jag var imponerad när jag läste polisförhöret med henne och skrev en blogg om förhöret den 12 juni 2011. (Det var för övrigt en mycket bra blogg som än idag kastar ljus över omfattningen av arenaskandalen. Den borde läsas av dem som har intresse av kommunens skandaler, och kanske också om man vill ha exempel på hur kommunen aldrig lär sig av sina misstag… Se “Polisförhören kring Arena Vänersborg”.)

Claire Gabrielsson var jurist och anställdes som kanslichef i kommunen. Hon tillträdde tjänsten i december 2006. (Se TTELA “Claire tar över kommunkansliet”.) Hon var alltså alldeles ny på jobbet när hon fick engagera sig i Sikhallsärendet.

Tjänsteutlåtandet från den 2 januari 2007 var ställt till kommunstyrelsen. Jag tror att utlåtandet kan ha varit ett svar på, eller åtminstone en följd av, det brev som advokat Lundmark på Advokatfirman Kjällgren på uppdrag av Magnus Larsson skrev till kommunen i slutet av oktober. (Se “Historien om Magnus Larsson (17)”.) Det var det brev där Larsson meddelade kommunen att han var villig att skänka kommunen de markområden som de så hett eftertraktade. 

Det stod i tjänsteutlåtandet:

“Samtal har förts med köparens ombud och en formell förhandling bör inledas för att ärendet skall kunna avslutas utan onödig tidsförlust.”

Va?! Var det en omsvängning på gång? Skulle kommunen försöka komma överens med Magnus Larsson?

Tjänsteutlåtandet fortsatte:

“Köparen har föreslagit en lösning i form av en gåva till kommunen innefattande vissa markområden på de berörda fastigheterna. Kommunkansliet föreslår således följande hantering av ärendet. Kommunen inleder förhandlingar med köparen avseende de områden kommunen anser sig behöva för att säkerställa friluftslivet och möjligheterna till rekreation i området. Efter avslutad förhandling upprättas förslag till avtal där köparen kommer att få förvärva fastigheterna med undantag för de områden kommunen skall äga. En förutsättning är att köparen återtar sitt överklagande efter träffat avtal.”

Det var en total omsvängning! 180 grader! Kommunen skulle komma överens med Magnus Larsson!

Wow.

Kanslichef Gabrielsson föreslog att det dessutom skulle inledas förhandlingar med inte bara Magnus Larsson utan även andra berörda som t ex Vänersborgs Segelsällskap och hembygdsföreningen. Det för att lösa frågorna avseende skötsel av kommunens framtida ägda mark i området.

Och sedan skulle Magnus Larsson och kommunen komma överens om fastigheterna:

“Kommunen blir efter återtaget överklagande lagfaren ägare till fastigheterna. Därefter fullföljs upprättat avtal mellan köparen och kommunen avseende vilka delar de två parterna skall äga och avstyckning och ny fastighetsbildning genomförs.”

Claire Gabrielssons, och Guy Mahlvikers, förslag till beslut till kommunstyrelsen var:

“1. Kommunstyrelsen beslutar att uppdra åt kommunchefen att tillsammans med övriga berörda tjänstemän förhandla med köparen av fastigheterna med inriktning att kommunen blir ägare till de markområden som varit grunden för kommunens beslut att förköpa fastigheterna.”
“2. Vidare ger kommunstyrelsen kommunchefen i uppdrag att inleda | förhandlingar med berörda parter med inriktning att lösa frågor kring skötsel av kommunens framtida ägda mark.”

Som vanligt var det kommunfullmäktige som skulle fatta det slutliga beslutet i ärendet.

Det var alltså en total omsvängning från kommunens sida. Helt plötsligt släpptes kravet på att kommunen skulle förköpa/expropriera Magnus Larssons fastigheter på Sikhall. Istället för att tvinga Magnus Larsson till total underkastelse så skulle kommunen enas om en överenskommelse där Larsson skulle få behålla de absolut största delarna av sina fastigheter.

Det var inga dåliga nyheter. Vad hade hänt i kommunen?

Jag kan inte säga vad som hände. Men med de uppgifter jag har fått till mig från flera olika källor, rykten som förmedlats av trovärdiga personer etc, så går det åtminstone att formulera några spekulationer.

Jag tror att den nya kanslichefen Claire Gabrielsson kan ha haft betydelse. Med henne som ny chef kan kommunkansliet ha fått tillräckligt självförtroende för att ta tag i taktpinnen i kommunen. Vilket i så fall betydde att samhällsbyggnadsnämnden med fastighetsenheten och Bo Carlsson (C) som ordförande föstes åt sidan. Det kan ha varit så att juristerna på kommunkansliet helt enkelt gick segrande ur en intern maktkamp. Och varför inte, hela förköpsaffären var ju en skandal från början till slut – dikterad av jäviga politiker. Magnus Larsson och hans juridiska ombud advokat Lundmark hade rätt i sak, och det hade också Lundmark visat med sina inlagor till Länsrätten. Det skulle vara osannolikt om inte Claire Gabrielsson förstod detta.

Det var också avgörande att Magnus Larsson var villig att helt enkelt skänka bort delar av sina fastigheter. Det skulle ju ha blivit en aning pinsamt för kommunen när den först hade ritat en karta på det den ansåg sig behöva i markväg – och sedan meddelade Magnus Larsson helt sonika att dessa områden kunde kommunen få som gåva utan ersättning. Det skulle bli tämligen besvärligt för kommunen att strida i domstol om något som kommunen ville ha – och som den skulle få gratis…

Politiskt skulle det vara självmord att strida i Länsrätten. Vad skulle hända när det gick upp för domstolen att kommunstyrelsens ordförande Lars-Göran Ljunggrens (S) bäste politiske vän Bo Carlsson (C) var jävig. Det kunde ju faktiskt också betyda att även Ljunggren var jävig…

Det fanns hela tiden politiker som hävdade att hela förköpsprocessen var en slags politisk komplott. Det var framförallt Gunnar Lidell (M) och Lars G Blomgren (Fp), men även James Bucci (V). Och de var en nagel i ögat på de styrande. Vad skulle t ex hända om Magnus Larsson kallade Gunnar Lidell som vittne i en rättegång? Som den 1 januari 2007 dessutom hade blivit kommunstyrelsens 1:e vice ordförande (efter Lars G Blomgren).

I två bloggar har jag nämnt Eric Olsson (C). (Se “Historien om Magnus Larsson (5)” och “Historien om Magnus Larsson (10)”.) Han var en äldre centerpartist som bodde i Sikhall. Enligt ryktena var han mycket aktiv. Det sades att han ringde runt till sina partivänner, däribland Bo Carlsson, och undrade vad de höll på med. Eric Olsson var nämligen mycket positiv till vad Magnus Larsson gjorde, och försökte göra, i Sikhall. Kanske blev Bo Carlssons partivänner tveksamma till hela processen?

Det går kanske aldrig att få ett riktigt svar på vad som orsakade kommunens omsvängning. Antagligen var det flera faktorer som samverkade. Men den var inte desto mindre glädjande.

Allt var dock inte frid och fröjd…

Fortsättning följer i bloggen ”Historien om Magnus Larsson (20)”.

PS. Alla faktauppgifter i denna blogg är hämtade från dokument i kommunens diarium.

===

Bloggar i denna serie:

Historien om Magnus Larsson (18)

14 oktober, 2021 1 kommentar

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen ”Historien om Magnus Larsson (17)”.

Advokat Lundmark på Advokatfirman Kjällgren var ovanligt rak och närmast upprörd när han för Magnus Larssons räkning yttrade sig (den 4 december 2006) på kommunens inlaga till Länsrätten. Kommunens inlaga var “anmärkningsvärd” ansåg advokaten. Kommunens intresse av att “sätta dit” Magnus Larsson, dvs expropriera hans mark, var större än att det skulle bli bra för allmänheten. Och det var onekligen en riktig iakttagelse. Tyvärr verkar detta förhållande fortfarande till stor del ha sin giltighet…

Lundmark yttrade sig också över kommunens åsikt att Larsson inte fick lämna in några nya omständigheter efter att klagotiden hade löpt ut:

“Överlämnandet av de aktuella markområden var givetvis inte ett känt förhållande vid överklagandet av kommunens beslut. Gåvorna åberopas heller inte såsom sådan omständighet som avses i 10 kap 10 & kommunallagen. Den händelseutveckling som skett under målets handläggning har emellertid förstärkt den grund som åberopats av Magnus Larsson, nämligen att det aldrig förelegat något väsentligt behov av att kommunen skall ta över äganderätten till fastigheterna för att allmänhetens friluftsliv skall vara tryggat.”

Sug på den meningen, det är en nyckelmening i hela det här skandalösa affären:

“det [har] aldrig förelegat något väsentligt behov av att kommunen skall ta över äganderätten till fastigheterna för att allmänhetens friluftsliv skall vara tryggat.”

Advokat Lundmark hade varit bortrest under hela november 2006. Under tiden hade Magnus Larsson författat en egen inlaga till Länsrätten, men väntat med att skicka in den tills Lundmark hade återvänt. Larsson fick nämligen anstånd med att komma in med ett yttrande.

Lundmark skrev i sitt yttrande till Länsrätten:

“Eftersom Larssons egen skrivelse på ett bra sätt ger en bild av bakgrunden till strandskyddsdispensen och markfrågorna, därtill med personlig prägel, fogas skrivelsen till denna inlaga.”

Jag håller med Lundmark och tänkte därför redogöra för Magnus Larssons egenhändigt skrivna yttrande till Länsrätten.

Angående strandskyddsdispensen skrev Magnus Larsson att Vänersborgs kommun hade rekommenderat honom att söka dispens:

“Vem som helst som vore köpare till den här fastigheten hade varit tvungen att söka strandskyddsdispens för att allmänheten och det rörliga friluftslivet ska fungera.”

Magnus berättade att strandskyddsdispensen delvis omfattade byggnader:

“Jag har t ex rivit mitt eget garage för att göra plats åt en gång & cykelbana, den är redan färdig.”

Vidare omfattade strandskyddsdispensen, skrev Larsson:

“sjösättningsramp, avbärare, båtplatser, bryggor, muddring och allmänna toaletter så att även kvinnor, små barn och handikappade kan vistas i området.”

Larsson berättade om hur han anlagt en mindre parkeringsplats och att den stora parkeringen hade röjts, städats, dränerats och grusats. Han hade också gjort i ordning och bekostat en kombinerad väg och vandringsled.

Larsson nämnde även att samhällsbyggnadsnämnden hade återremitterat ett yttrande till Länsstyrelsen angående strandskyddsdispensen:

“om det är samma påverkade samhällsbyggnadsnämnd som lade ett enhälligt beslut om att förköpa min sommarstuga 1:23 då får nog jag vara glad om jag får tälta i området efter att de har yttrat sig!”

Magnus Larsson kommenterade också gåvobreven och bakgrunden till dem. Och det var ganska viktig information, speciellt när det gällde gåvobrevet till Vänersborgs kommun. Larsson skrev:

“[Gåvobrevet] innefattar exakt det som tagit VBG kommun åtta månader att själva rita in på en karta.”

Vi känner igen den tidsåtgång som alltför ofta tycks vara ett signum för de tekniska nämnderna i Vänersborgs kommun… Magnus Larsson fortsatte:

“Parkeringsplatser, stenpiren, sjösättningsramp och plus en del vattennära mark. Kommunen får naturligtvis gärna ta över de delar av strandskyddsdispensen som rör kommunens tilltänkta mark, för att det ska bli så bra som möjligt i Sikhall. Om kommunen behöver en hundradel av min fastighet för det rörliga friluftslivet och jag skänker bort den hundradelen då behöver väl inte kommunen förstöra en hel gård för en jord & skogsbrukare som behöver gården i sin näring.”

Här har vi naturligtvis motivet för Magnus Larssons villighet att sluta en överenskommelse. Han levde under det ständiga hotet att kommunen skulle expropriera alltihop, alla hans fastigheter i Sikhall. Det var en slags utpressning från kommunen. Om kommunen hade någon moral? Tja…

Larsson förstod inte riktigt kommunens agerande:

“Marken har bytt ägare från en privat ägare till en annan, vad är problemet? Jag har aldrig nekat kommunen att köpa den mark de vill ha!”

På tal om kommunal effektivitet, Larsson fortsatte:

“Det har nu gått ca ett år, ändå har inte kommunen kunnat precisera en enda siffra på vad de vill betala för marken. Jag har lämnat förslag på att anlita oberoende värderingsmän! Omgående fick jag svar att på den iden trodde inte kommunen på och på det sättet ville inte kommunen göra upp affären.
Där emellan har jag lämnat massor med olika förslag t ex att kommunen kan få råda över marken gratis och jag sköter den. Jag har lagt förslag om att bilda en parkeringsförening där jag upplåter marken gratis och själv tar 25 % av kostnaderna att sköta parkeringen. Jag har lämnat olika gräns och prisförslag men jag har talat för döva öron. Kommunen har visat totalt ointresse av att lösa problemet.”

Och återigen betonade Magnus Larsson för Länsrätten vilken ohållbar och frustrerande situation kommunen hade försatt honom i:

“Därför lämnar jag nu dessa gåvobrev för jag vill behålla resterande av min gård, mitt hus och hem som jag köpt på ett ärligt sätt till högstbjudande.”

Det är svårt att egentligen beskriva vad Vänersborgs kommun utsatte Magnus Larsson för. Det verkade vara någon slags psykologisk krigföring, och utmattningstaktik. Som faktiskt verkar fortsätta än idag.

Men Larsson avslutade inlagan till Länsrätten:

Ni har ju säkert förstått att det är något som inte stämmer i detta förköpsärende : t ex att samhällsbyggnadsnämndens ordförande med dottern XX (Magnus nämner förnamnet; min anm) står som spekulanter på mäklarlistan.”

Och ställde den enkla, men avgörande frågan – en fråga som många i Vänersborgs kommun, politiker som tjänstepersoner, borde ha ställt sig under hela den här makabra förköpsprocessen:

“Om vi vänder på förköpsärendet, finns det någon som tror att detta vore ett ärende för förköp med dem som köpare?”

Skulle kommunfullmäktige ha beslutat att förköpa fastigheterna om Bo Carlsson hade vunnit budgivningen och blivit ägare till fastigheterna i Sikhall?

Alla som tror det kan räcka upp en hand…

Fortsättning följer i bloggen ”Historien om Magnus Larsson (19)”.

PS. Alla faktauppgifter i denna blogg är hämtade från dokument i kommunens diarium.

===

Bloggar i denna serie:

Historien om Magnus Larsson (17)

10 oktober, 2021 1 kommentar

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen ”Historien om Magnus Larsson (16)”.

I slutet av oktober 2006 meddelade advokat Lundmark på Advokatfirman Kjällgren både kommunen och Länsrätten att Magnus Larsson var villig att skänka kommunen de markområden som den så hett eftertraktade. Kommunfullmäktige hade ju beslutat att förköpa alla, och hela, de tre fastigheter som Larsson ärligt och lagligt hade förvärvat i Sikhall. Magnus Larsson ville genom advokat Lundmark ha svar från kommunen senast den 1 december.

Och det fick Larsson på sätt och vis ganska omgående. Kommunjuristen svarade dock inte Magnus Larsson direkt, han ställde svaret till Länsrätten. Vilket i och för sig inte var helt fel, eftersom även Länsrätten hade skickat brevet från Advokatfirman Kjällgren till kommunen för yttrande. Kommunjuristen skrev svaret den 8 november.

Kommunjuristen började med att ifrågasätta lagligheten i att Magnus Larsson vände sig till Länsrätten. Han menade att Larsson inte fick lämna in några nya omständigheter efter att klagotiden hade löpt ut. Och det var säkert helt riktigt. Kommunjuristen drog därför slutsatsen att Länsrätten helt skulle bortse från gåvorna till kommunen. (Advokat Lundmark hade dock en annan vinkling på saken.) Dessutom, menade kommunjuristen, att kommunen ännu inte hade tagit ställning till Larssons erbjudande om gratis mark.

Så det var egentligen inget svar på Magnus Larssons erbjudande.

Ett intressant detalj i svaret från kommunjuristen var att han hänvisade till att Länsstyrelsen:

“tillstyrker bifall till förköp inför regeringens avgörande.”

Det beslut som kommunjuristen hänvisade till finns emellertid inte med i de handlingar som jag har fått från kommunens diarium. Så jag vet inte hur Länsstyrelsen motiverade ett förköp av t ex Magnus Larssons skogs- och jordbruksmark flera hundra meter från Vänerns strand… Det var dock inte varken första eller sista gången som Länsstyrelsen helt okritiskt har sprungit kommunens tvivelaktiga ärenden. Det senaste exemplet är Bengt Davidssons kamp mot kommunen. (Se “Byggnadsförvaltningen och David på Juta”.)

Men ännu intressantare var kommunjuristens avslutning av brevet:

“Kommunen kan också konstatera att Magnus Larsson numera sökt dispens från strandskyddsbestämmelserna i det aktuella området. Detta visar enligt kommunens mening att det aktuella området inte redan genom strandskyddet är skyddat för allmänhetens tillgänglighet på sätt som klaganden gör gällande. Även i framtiden kan dispens sökas från strandskyddsbestämmelserna. Strandskyddsbestämmelserna i sig är sålunda inte ” någon garanti för allmänhetens tillgänglighet till området.”

Det här sistnämnda reagerade advokat Lundmark på Advokatfirman Kjällgren mycket starkt på. Och det återkommer jag strax till. Det måste först nämnas att kommunstyrelsen den 8 november 2006 beslutade att ställa sig bakom kommunjuristens yttrande, dvs samma dag som yttrandet var daterat.

Det var riktigt att Magnus Larsson hade sökt strandskyddsdispens. I yttrandet till kommunens inlaga skrev advokat Lundmark:

“Som framgår av Magnus Larssons skrivelse har han ansökt om strandskyddsdispens hos länsstyrelsen för de åtgärder som han i stor utsträckning redan vidtagit inom fastigheternas strandområden. Det rör sig bland annat om anläggande av en gång- och cykelväg från det intilliggande fritidshusområdet (Brattens sommarstugeområde), iordningställande av parkeringsytor och rastplats för allmänheten, anläggande av ny sjösättningsramp, allmänna toaletter, avbärare vid stenpirarna samt upprustning av de befintliga bryggorna. Därtill har Magnus Larsson även sökt dispens för att rusta upp två fallfärdiga byggnader på området, oaktat sådan dispens torde vara obehövlig härför.”

Och så tog advokat Lundmark i ordentligt, på juristers språk:

“Kommunens invändning, att den ingivna ansökningen om strandskyddsdispens enligt kommunen mening visar att allmänhetens tillgänglighet inom området inte är skyddad genom miljöbalkens strandskydd, är synnerligen anmärkningsvärd.”

Ordet “anmärkningsvärd” är mycket tungt i juristkretsar och advokat Lundmark fortsatte i samma anda:

“Invändningen innefattar, såvitt kan förstås, ett påstående om att länsstyrelsen inte skulle vara kapabel att i sin prövning av dispenserna värna om en oinskränkt allemansrätt på fastigheterna. Det är häpnadsväckande att ett sådant påstående kommer från en kommun. Magnus Larsson är övertygad om att länsstyrelsen i alla delar kommer bevaka att eventuellt meddelade dispenser inte innebär någon negativ inverkan på de intressen strandskyddet är avsett att skydda. Redan av lagbestämmelsen om strandskyddsdispens i 7 kap 26 8 miljöbalken framgår, att sådan dispens endast får meddelas om den är förenlig med strandskyddets syfte. Häri ligger således, att Magnus Larssons ansökan om dispens för ovan angivna anläggningar kommer bifallas endast under förutsättning att områdets tillgänglighet för allmänheten inte minskar. Nu förhåller det sig dock så, att de anläggningar för vilka Larsson ansökt dispens är sådana som är ägnade just för besökare i området och för att underlätta tillgängligheten, varför något hinder inte torde finnas för bifall. I ljuset av det nu anförda bör kommunens invändning och påstående om bristande skydd för strandområdet kunna lämnas därhän. Till yttermera visso torde kommunen vid en fullföljd av förköpet under alla förhållanden få ansöka, eller överta ansökningen, om strandskyddsdispens för bibehållande av de anläggningar för allmänheten som Larsson tillfört området.”

Och advokat Lundmark avslutade resonemanget med att visa att det låg andra orsaker bakom kommunens agerande än värnandet av allmänheten och det rörliga friluftslivet:

“Det är tråkigt att Vänersborgs kommuns företrädare inte ens beträffande åtgärder som uppenbart är till gagn för allmänheten och friluftslivet, såsom exempelvis cykelvägar, allmänna toaletter och parkeringsytor, kan inta en positiv hållning gentemot Magnus Larssons insatser i området, utan istället i sin inlaga till länsrätten försöker vända detta mot honom.”

Vänersborgs kommun visade sig återigen från sin sämsta sida. Och det verkade som om någon eller några i kommunen också började inse det.

Fortsättning följer i bloggen Historien om Magnus Larsson (18).

PS. Alla faktauppgifter i denna blogg är hämtade från dokument i kommunens diarium.

===

Bloggar i denna serie:

Historien om Magnus Larsson (16)

6 oktober, 2021 Lämna en kommentar

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen ”Historien om Magnus Larsson (15)”.

Kommunens tjänstepersoner ville under inga omständigheter komma överens med Magnus Larsson. De ville fullfölja förköpet/expropriationen, som kommunfullmäktige hade bestämt, av samtliga Magnus Larssons ärligt inköpta fastigheter i Sikhall. Men naturligtvis fanns Lars-Göran Ljunggren (S) och Bo Carlsson (C) med och bestämde i bakgrunden… Det råder inga som helst tvivel om detta.

Hela kommunens argumentation kring “nödvändigheten” av förköpet handlade i själva verket “bara” om vissa delar av Larssons fastigheter, i det stora hela egentligen till ytan ganska små delar av fastigheterna. För att försöka eliminera risken att bli av med rubbet, med alltihop, som fullmäktige faktiskt hade bestämt, så beslutade Magnus Larsson att skänka de åtråvärda delarna av sin mark till kommunen. Det var en desperat åtgärd för att få behålla i varje fall det mesta av marken, av jorden och skogen. Och tomten där han ville bygga sin bostad. (Den som senare skulle kallas “Politikerhyllan”.)

Den 20 oktober 2006 skrev Magnus Larssons mycket kompetenta juridiska ombud Anders Lundmark på Advokatfirman Kjällgren till kommunen:

“Magnus Larsson har trots sitt starka principiella motstånd mot kommunens agerande i förköpsfrågan en uppriktig vilja att försöka hitta en lösning beträffande ägandet till fastigheterna som tillgodoser även kommunens intressen. Jag har därför låtit noggrant granska de skäl kommunen anfört för sin begäran om förköp och efter överläggningar med Magnus Larsson har denne accepterat följande.
Magnus Larsson har beslutat att till Vänersborgs Kommun skänka de delar av fastigheterna som kommunen i förköpsärendet uttalat intresse av. Kommunen erhåller dessa markområden utan ersättning. Han har vidare såsom gåva överlåtit Sikhalls Magasin jämte tomtområde till den stiftelse som innehar nyttjanderätten till byggnaden. Gåvoavtalen är bindande och träder ikraft i samma stund som Vänersborgs kommun återkallar sin begäran om tillstånd till förköpet hos regeringen. Magnus Larsson har själv ombesörjt överlämnandet av gåvobreven i original till kommunstyrelsens kansli.”

Jag har nämnt det förut, ett förköp skulle innan det blev lagligt godkännas av regeringen. Sedan var ju fullmäktiges beslut också överklagat.

För att få behålla de större delarna av sina fastigheter och börja “använda dem på riktigt” var Magnus Larsson alltså beredd till den ultimata eftergiften – han var beredd att skänka bort de delar som kommunen ville ha. Och jag skulle vilja säga, trots att Larsson hade stora chanser att hans överklagande skulle få Länsrättens bifall. Men Magnus ville få denna konflikt ur världen. Och säker på juridikens utfall kunde ju ingen vara.

I gåvan till kommunen ingick Sikhalls Magasin. I gåvobrevet stod det:

“Magnus Larsson överlåter härmed såsom gåva till Stiftelsen Sikhalls Magasin den del av fastigheten Vänersborg Sikhall 1:4 som markerats på till detta gåvobrev fogad karta. För överlåtelsen skall inget vederlag utgå.”

Den var ingen dålig gåva. Och så här i efterhand, mycket tråkig. Idag är nämligen magasinet så fruktansvärt dåligt skött och underhållet så eftersatt att det, enligt säkra källor, inte ens är tillåtet att gå in i byggnaden. Detta ovärderliga kulturminne… Det hade förmodligen aldrig hänt om Larsson hade fått sköta om magasinet.

Kartan som medföljde gåvobrevet visade gränserna för gåvan – se bild vänster.

Och det var likadant med det område på Larssons fastighet vid vägen och parkeringen strax före badstranden i Sikhall. Även den överlät han som gåva till kommunen, se streckat område på kartan nedan till höger.

Den uppmärksamme läsaren noterar sannolikt att hela det streckade området nu är i kommunal ägo sedan många år tillbaka. (Jag återkommer senare till hur det gick till.) Det är detta område, som idag består av ett mycket ovårdat skogsområde som byggnadsförvaltningen upphöjer till kommunens mest värdefulla skogsdunge… (Se ”DP Sikhall (10): Byggnadsnämnd på tisdag”.) Och den ännu mer uppmärksamme läsaren ser att Magnus Larsson också var villig att lämna ifrån sig en del av åkermarken på andra sidan landsvägen. Här skulle kommunen ordna en parkeringsplats. Det finns fortfarande ingen parkering här, och har aldrig funnits… Kommunen har i stället låtit området, den före detta åkermarken, vid flera tillfällen växa igen. Eller rättare sagt, det sägs att kommunen bara har slagit växtligheten tre gånger på ca 15 år…

Enligt Magnus Larsson var det tjänstepersonerna på kommunen som själva hade markerat dessa områden på kartorna, som de områden som kommunen ”ville ha”…

Gåvorna förutsatte, och skulle inte träda i kraft, förrän kommunen återkallade sin tillståndsansökan om förköp av fastigheterna hos regeringen.

Anders Lundmark på Advokatfirman Kjällgren fortsatte:

“Jag kan i det material som Vänersborgs kommun ingivit i de pågående juridiska processerna inte finna annat, än att Magnus Larssons gåva av de båda delarna av fastigheterna säkerställer de intressen och ambitioner som kommunen redovisat såsom grund för utnyttjandet av förköpsrätten. Om kommunen kan anse de kommunala angelägenheterna härigenom tillgodosedda, besparar sig kommunen såväl den avtalade köpeskillingen på tre miljoner kronor som ersättningen till köparen för på fastigheterna nedlagt arbete och kostnader samt de rättegångskostnader som kommunen enligt förköpslagen har att bära vid kommande prövning av denna fråga. Kommunen uppnår sålunda sitt mål helt utan kostnad.”

Advokat Lundmark skrev också till Länsrätten, den 22 oktober, och informerade om gåvorna. Lundmark skrev:

“Eftersom Vänersborgs kommun genom gåvorna erhåller de delar av fastigheterna varpå de angivna allmänna intressena för friluftsliv påstås lokaliserade, torde skäl saknas för kommunen att … tvångsvis överta äganderätten av hela fastigheterna.”

Jag noterar en vädjan, och närmast en desperation, i brevet till Länsrätten.

Kunde kommunen motstå detta synnerligen välvilliga erbjudande? Magnus Larsson ville genom advokat Lundmark ha svar från kommunen senast den 1 december 2016.

Fortsättning följer i bloggen ”Historien om Magnus Larsson (17)”.

PS. Alla faktauppgifter i denna blogg är hämtade från dokument i kommunens diarium.

===

Bloggar i denna serie:

Historien om Magnus Larsson (15)

5 oktober, 2021 Lämna en kommentar

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen ”Historien om Magnus Larsson (14)”.

Kommunfullmäktige hade fattat beslut om att förköpa Magnus Larssons fastigheter i Sikhall den 20 december 2005. Kommunen skulle expropriera rubbet, även områden som låg långt från stranden. Larsson överklagade kommunfullmäktiges beslut till Länsrätten (se “Historien om Magnus Larsson (8)”) och anmälde kommunen till JO (se “Historien om Magnus Larsson (9)”).

Det intressanta var att kommunen efter fullmäktiges beslut visade vissa tendenser på att vilja förhandla med Magnus Larsson. Det var i och för sig bara tendenser, det verkade aldrig vara några riktigt ärliga försök att komma överens.

Så här många år efteråt undrar jag dock fortfarande varför det ändå fanns sådana “tendenser”. Varför ville kommunledningen ge sken av att de ville göra upp i godo med Magnus Larsson?

En förklaring kan kanske vara att det rådde en viss splittring i kommunhuset. Politikerna var i och för sig tämligen eniga, bara folkpartister och moderater (med Lars G Blomgren och Gunnar Lidell i spetsen) hade röstat mot fullmäktiges beslut. Men resten, den stora majoriteten, var fortfarande mer eller mindre starkt emot Magnus Larsson, särskilt utmärkte sig politiker i Centerpartiet, Folkviljan och Kristdemokraterna. De fortsatte dessutom förtalskampanjen mot honom. Det enda som egentligen hade hänt i politiken var att James Bucci i Vänsterpartiet hade ändrat uppfattning under 2006, och han fick några andra partikamrater, däribland undertecknad, att börja se “Sikhallsaffären” i ett annat ljus.

Jag har emellertid fått “intrycket” att bakom den kompakta politiska enigheten mot Magnus Larsson så fanns det flera politiker som hade sina tvivel. De var, tror jag, tveksamma om hur de rättsliga tvisterna skulle utveckla sig, och sluta. Det rådde en osäkerhet om att kommunen verkligen hade rätt. Några började antagligen även att inse att personligt ogillande inte kunde vara en orsak till expropriering av egendom. Och faktiskt fanns det ju politiker, framför allt Gunnar Lidell, som öppet hävdade att ryktena om Magnus Larsson var totalt gripna ur luften.

Orsaken till politikernas osäkerhet härstammade sannolikt även från en del tjänstemän. Vad jag förstår så fanns det nämligen några, särskilda några med juridisk skolning, i kommunhuset som inte bara förutspådde att kommunen skulle förlora de rättsliga processerna utan också ansåg att fullmäktiges beslut var högst tveksamt från första början. Däremot så verkade många tjänstepersoner i de tekniska nämnderna mycket villiga att springa de styrande politikernas ärenden. Och gjorde så i många år framåt. Ja, vi ser det väl till stor del än idag. Och hur detta är möjligt, att tjänstepersoner med berått mod missgynnar och motarbetar en person bara för att politiker och chefer vill att de ska göra det, ja det övergår mitt förstånd. Man kan ibland fråga sig var yrkeshedern och stoltheten i att göra ett korrekt och professionellt jobb har tagit vägen.

Min egen, personliga slutsats, som jag drar utifrån flera samtal med politiker och tjänstemän, är att Bo Carlssons (C) och Lars-Göran Ljunggrens (S) grepp över kommunens förvaltning och styre var starkt. Och det var naturligtvis både anmärkningsvärt och skrämmande – lojaliteten till den politiska ledningen gick före yrkeshedern. Så var det hos många, dock inte alla.

Och greppet blev egentligen ännu starkare efter valet hösten 2006. Socialdemokraterna och Centerpartiet fick inte bara förnyat förtroende av Vänersborgs väljare, de fick dessutom egen majoritet i kommunfullmäktige. Det berodde dock inte på deras politik i Sikhall. Magnus Larsson var inte någon valfråga, trots att Larsson tryckte upp ett flygblad där han uppmanade till en röst på Lars G Blomgren (Fp) eller Gunnar Lidell (M).

Det är för övrigt tämligen tunt i diariet med handlingar om Sikhall från tiden kring valet. Det finns inga dokument från tidpunkten då Fastighetsenheten mötte Magnus Larsson den 27 juni 2006 och fram till oktober. Jag antar det berodde på att inget hände mellan parterna. De kanske väntade på att Länsrätten och JO skulle höra av sig eller komma med några utslag, men tydligen var det alldeles tyst även från de hållen.

Magnus Larsson hade under tiden arbetat med sina fastigheter. Vilket han för övrigt hade all rätt att göra. Så länge som ingen dom hade fallit på överklagandet till Länsrätten så var han laglig ägare. Dessutom skulle regeringen godkänna kommunala förköp av detta slag innan de blev lagliga. Och det hade regeringen inte gjort. Larsson hade lagt ner både ett omfattande arbete och stora kostnader för att öka områdets trevnad. Magnus Larsson hade ställt i ordning parkeringsytor, röjt upp bland skräp och vegetation, rivit förfallna byggnader och reparerat de medfarna bryggorna och sjösättningsrampen. När jag var där i somras, på Sikhall Rock (se ”DP Sikhall (1): Ny detaljplan”), så var det faktiskt inte mindre än tre personer som ville berätta för mig hur förfallet det var på fastigheterna, särskilt på den som senare kom att kallas ”Politikerhyllan”, innan Magnus Larsson etablerade sig i Sikhall.

Det finns ett brev från den 4 oktober 2006 i kommunens diarium som visar att det ändå hade funnits någon form av kontakt mellan kommunen och Magnus Larsson under den här perioden. Två tjänstepersoner på Fastighetsenheten skrev till Magnus Larsson:

“Du har därefter [efter mötet den 27 juni; min anm] muntligt delvis ändrat dina markanspråk och föreslagit att resp part skulle anlita en värderingsman och därefter eventuellt anlita en tredje part för att nå en uppgörelse.”

Det är väl inte bara jag som ser “Storebror” i formuleringen, och den skrämmer mig. “Dina markanspråk” skrev tjänstepersonerna… Men herregud, Magnus Larsson hade ju köpt fastigheterna på ett ärligt och rättmätigt sätt. Det var ju hans mark! “Dina markanspråk”…

Och tjänstepersonerna slutade brevet:

“Vi tror inte heller på den lösningen och vill med denna skrivelse delge dig detta.”

Och det här beslutet tog tydligen två enskilda tjänstemän – utan att fråga någon politiker. (Eller? Tjänstepersonernas politiske chef var Bo Carlsson, ordförande i samhällsbyggnadsnämnden…) Och det de avvisade var att Magnus Larsson ville att oberoende, utomstående experter skulle avgöra, eller åtminstone hjälpa till, att nå en uppgörelse. Skulle det vara ett önskemål som var oacceptabelt? Man häpnar.

Och vad gjorde Magnus Larsson i detta läge? Vad skulle ni som läser detta ha gjort när ingenting tycktes duga för Vänersborgs kommun?

Magnus Larsson beslöt att skänka bort de delar av fastigheterna som kommunen ville ha för sina syften, för det “rörliga friluftslivet”.

Fortsättning följer i bloggen ”Historien om Magnus Larsson (16)”.

PS. Alla faktauppgifter i denna blogg är hämtade från dokument i kommunens diarium.

===

Bloggar i denna serie:

%d bloggare gillar detta: