Arkiv

Archive for the ‘Sikhall’ Category

Den försvunna sanden

8 augusti, 2026 1 kommentar

En av mina trogna bloggläsare, Peter Karlsson, har återigen skickat en vesper, en slags dikt. Det är den fjärde vespern som jag publicerar. De tidigare hittar du här: ”De Två Heliga Bloggarna”, ”För de två som vägrade vara tysta” och “I en avlägsen del av galaxen…”.

Dagens vesper kan man se som en kommentar och inlägg i debatten om badplatserna i Vänersborgs kommun – och skriver Peter Karlsson:

”Följande vesper fungerar även som högläsningsliturgi med kyrkorgel, motorsågskör och bandgrävare som kyrkklocka.   ”

==

# *VESPER ÖVER DEN FÖRSVUNNA SANDEN*

### En kommunal aftonbön i tre grävmaskinsskopor

*Försångaren Kärvling:*
När aftonen faller över Vänerns tio mil
och den sista badgästen fastnar i en sälgbuske,
då samlas vi vid Sikhalls forna strand
och frågar med en röst:

*VAR FAN TOG SANDEN VÄGEN?*

*Församlingen:*
Den ligger till beredning.
Den ligger till beredning.
Allting ligger till beredning
till efter badsäsongen 2047.

—

## Första läsningen: Ur Slyets evangelium

Och det hände sig på den tiden
att kommunen räknade sina stränder
och fann dem vara fyra, fem eller kanske tio,
beroende på broschyrens upplaga.

Då sade kommunen:
Se, vi hava Vänerkust!
Se, vi hava badplatser!
Se, vi hava en hemsida!

Men när folket kom till Sikhall
fann de ingen strand.
De fann vass.
De fann sly.

De fann en buske så stor
att den hade eget postnummer,
fiberanslutning
och observatörsplats i samhällsbyggnadsnämnden.

*Församlingen:*
Herre, förbarma dig.

*Kommunen:*
Är busken belägen på kommunal mark?

*Församlingen:*
Ja.

*Kommunen:*
Då måste frågan utredas.

—

## Psalm 666: Tryggare kan ingen vara än bakom tre meter vass

Tryggare kan ingen vara
än den badgäst ingen ser.
Vassen gömmer barn och farfar,
badbyxorna syns ej mer.

Slyet växer, stranden krymper,
sandens minne bleknar bort.
Kommunvapnet glatt förkunnar:

*”BAD FINNS INOM AVSTÅND SKÄLIGT KORT.”*

—

## Andra läsningen: Grävmaskinens uppenbarelse

Då öppnade sig himlen över Sikhall.
Åskan gick.
Vänern reste sig.
Ur molnen sänktes en gigantisk bandgrävare,
fyrtio meter hög,
med hjärtstartare i hytten,
bajamaja på motvikten
och Kärvling stående i skopan
med reflexväst, grensax och vredgad bloggpenna.

Han ropade:
*”LÅTEN STRANDEN KOMMA ÅTER!”*

Och maskinen tog det första skoptaget.
Tre ton vass flög mot Brålanda.
En albuske landade på kommunhuset
och slog ut ärendehanteringssystemet.

En tjänsteperson tittade ut genom fönstret
och sade:
”Det där ser ut som otillåten markåtgärd.”

Kärvling svarade:
”Det där ser ut som en badplats.”

—

## Växelsång om bryggstegen

*Folket:*
Var är stegen?

*Kommunen:*
Den var för dålig.

*Folket:*
Sätter ni dit en ny?

*Kommunen:*
Marken är inte vår.

*Folket:*
Men bryggan byggdes av er.

*Kommunen:*
Det är en historisk omständighet.

*Folket:*
Men kommunen är delägare.

*Kommunen:*
Det är en teknisk omständighet.

*Folket:*
Får vi köpa en stege själva?

*Kommunen:*
Det är en juridisk omständighet.

*Folket:*
Hur kommer vi upp ur vattnet?

*Kommunen:*
Frågan skickas vidare till ansvarig enhet.

*Folket:*
VI DRUNKNAR

*Kommunen:*
Har ni ett diarienummer?

—

## Den kommunala trosbekännelsen

Vi tror på Vänern,
den allsmäktiga vattenmassan,
badets och myggans skapare.

Vi tror också på informationsskylten,
kommunens enfödde investering,
avlad av kommunikationsavdelningen,
född av en upphandling,
pinad under budgetramen,
nedtagen, bortglömd
och återfunnen i ett förråd på Tenggrenstorp.

Vi tror på den heliga bajamajan,
papperskorgarnas tömning,
slyets återuppståndelse
och den eviga handläggningstiden.

*Slymen.*

—

## Slutpsalm: Nu gräver Kärvling loss Sikhall

Nu gräver Kärvling loss Sikhall
med grävskopa och vrede.
Han kör igenom varje snår
och varje gammal ide.

Han röjer vass, han fäller sly,
han muddrar hela viken.
En chef försöker stoppa allt
men sugs ner uti diken.

Vid Nordkroken står folket tätt
med liar, såg och kratta.

På Gaddesanna hörs ett vrål:
*”NU JÄVLAR SKA VI FATTA!”*

Att sand är sand
och strand är strand,
ej buskreservat för råtta.
Och den som marknadsför ett bad
får också sköta detta!

—

## Välsignelsen

Må grävmaskinens skopa vara över eder.
Må grensaxens käftar gå framför eder.
Må kommunens svarstider vara långt bakom eder.
Må Vänerns vatten åter nå en verklig strand,
och må ingen turist någonsin mer
anlända till Sikhall, se sig omkring och fråga:

*”Ursäkta, ligger badplatsen inne i skogen?”*

Gån nu i frid.

Tag med badbyxor, röjsåg
och erforderligt strandskyddsdispensbeslut.

*Slymen, slymen – för helvete, slymen.* 

==

Blogginlägg i denna serie:

Kategorier:bad, dikt, Gardesanna, Nordkroken, Sikhall

Badplatserna bör vara ett kommunalt ansvar (3/3)

6 augusti, 2026 Lämna en kommentar

Anm. Detta inlägg är en fortsättning på “Stränder växer igen (2/3)”.

För många kommuninvånare är Vänern, och flera av de mindre sjöarna i kommunen, en central del av vardagen. Skräcklan, Ursand, Sikhall, Nordkroken och Gaddesanna, men också Botered, Ryrsjön, Hästefjorden, Bollungen osv ger möjligheter till strandpromenader, bad, båtliv, fiske, paddling och naturupplevelser. Vänern och de andra sjöarna fungerar på sätt och vis som kommunens stora “vardagsrum”.

Kommunens badplatser missköts tyvärr. Vänersborgs kommun måste därför ta över ansvaret för och skötseln av åtminstone de större och/eller de mest besökta badplatserna. Och naturligtvis inte bara det, kommunen måste arbeta för att utveckla badplatserna, tillsammans med t ex fastighetsägare och samfällighetsföreningar.

Men kommunen vill alltså inte sköta eller ha något att göra med badplatser som ligger på privatägd mark. Jag vet inte var och vem som har beslutat detta eller om det har beslutats. Jag vet bara att det har använts som ett argument för nuvarande ordning.

Det finns dock inget som förbjuder en kommun att sköta om privatägd mark t ex en badplats. I Kommunallagen 2 kap. 1 § står det:

“Kommuner och regioner får själva ha hand om angelägenheter av allmänt intresse som har anknytning till kommunens eller regionens område eller deras medlemmar.”

Paragrafen innebär enligt min bedömning att det ligger inom den kommunala kompetensen att handha skötseln av en privatägd badplats om den är öppen för allmänheten, används av kommuninvånarna och kommunen bedömer att den är viktig för friluftsliv och rekreation, samt marknadsföring av kommunen. Skötseln kan gälla exempelvis gräsklippning, rensning av sly, sophämtning och underhåll av bryggor.

Sedan får ju kommunen naturligtvis inte gynna en enskild fastighetsägare. Åtgärderna måste ha ett tydligt allmänintresse, inte vara ett privat stöd. Det är också viktigt att kommunen har ett avtal med markägaren som reglerar rätten att utföra skötseln och vem som ansvarar för vad. Det finns exempel från många kommuner där kommunala badplatser ligger på privat mark men sköts av kommunen genom arrende- eller nyttjanderättsavtal.

Förhållandena på Ursand är annorlunda. Hela Ursand är kommunalt ägd mark, men Vänersborgs kommun har genom avtal kommit överens med Bert Karlsson om hur verksamhet och ansvar mm ska se ut. Exemplet Ursand visar att kommunen redan använder avtal med privata aktörer när man bedömer att det är motiverat. Samma princip skulle kunna användas även för andra badplatser. 

Vänersborgs kommuns badplatser har diskuterats tidigare. Faktum är att undertecknad bloggare lämnade en motion i maj 2015, som hela Vänsterpartiet stod bakom. Motionen handlade om att kommunfullmäktige skulle ge samhällsbyggnadsnämnden i uppdrag att sköta badplatsen i Väne-Ryr. Kommunen tog nämligen ett ensidigt beslut 2014 om att sluta sköta badplatsen efter nästan 50 år. Motionen avslogs av fullmäktige den 23 november 2016. (Det tog redan då tid att utreda och “processa” motioner…)

Samhällsbyggnadsnämnden skrev:

”Det är inte i enlighet med vårt uppdrag att använda kommunens resurser till att sköta områden på privat mark.”

I kommunfullmäktige var huvudargumentet istället att kommunen inte kunde gynna en enda enskild badplats som inte låg på kommunal mark. I så fall skulle alla sådana badplatser behandlas lika.

Beslutet fick Vänsterpartiets bloggare att snabbt skriva en ny motion som handlade om samtliga kommunens badplatser. Den lämnades till fullmäktige den 14 december 2016. (Se “Ny motion: Kommunal skötsel av allmänna badplatser”.) 

I motionen stod det bland annat:

“Vi menar att det är viktigt att kommunen ställer upp med service också för de invånare som inte bor i centralorten. Alla invånare betalar skatt och måste i gengäld få en rimlig service av kommunen. Som t ex kommunal skötsel av vissa badplatser. Kommunen skulle kunna åta sig att grovstäda, tömma papperskorgar, ställa upp och tömma bajamajor, besiktiga och vid behov komplettera utrustning för livräddning osv på utvalda badplatser. Det skulle framför allt gynna de invånare som bor på landsbygden.”

Och mitt och Vänsterpartiets yrkande var:

  • “att kommunen utreder vilka badplatser det kan bli aktuellt att sköta om och vilka kostnader som är förknippade med en sådan skötsel”
  • “att utredningen föreläggs kommunfullmäktige som därefter beslutar sig för vilka slutsatser dessa underlag leder fram till.”

Motionen gick samma öde till mötes som den första. Den 21 juni 2017 avslogs motionen av kommunfullmäktige med 38 röster mot 8 nej och 4 som avstod. Det var bara Vänsterpartiet och Välfärdspartiet (nuvarande Medborgarpartiet) som röstade för motionen. Fullmäktiges beslut innebar att frågan om kommunal skötsel av badplatser inte ens skulle utredas. (Se “Inga fler kommunalt skötta bad!”.)

Skälen till avslaget var:

1. Kommunen ska inte sköta områden på privat mark.

Det var samma argument som tidigare. Kommunen skulle bara sköta badplatserna om:

”Kommunen antingen är ensam fastighetsägare eller delägare i marksamfällighet (bl.a. Nordkroken s:1).” 

Det angavs inga egentliga skäl för detta. Men det är intressant att notera att kommunen tydligen har ändrat uppfattning sedan 2017. Att vara “delägare i marksamfällighet” i t ex Nordkroken är inte längre något skäl för att åta sig skötselansvaret. Jag undrar vem som bestämde det…

2. ”Det kan konstateras att skötsel och renhållning av en badplats dit allmänheten äger tillträde är förenat med icke försumbara kostnader.” 

Det kostade enligt underlaget 200.000 kr att sköta varje badplats. Det framgick dock av handlingarna att de mindre badplatserna inte skulle kosta så mycket. Kostnaderna var också uppskattade, de var inte utredda. För övrigt var kostnaderna något som motionärerna i Vänsterpartiet ville skulle utredas. Det är aldrig bra att gissningar ligger till grund för kommunala beslut.

3. ”nuvarande utbud av kommunalt skötta badplatser får anses tillräckligt” 

Det var kanske det mest uppseende argumentet. Majoriteten i fullmäktige ansåg att:

“kommunmedlemmar i tätorterna och stora delar av landsbygden [har] tillgång till bad inom skäligt avstånd”

Bedömningen väckte frågor och det var antagligen flera kommuninvånare som undrade med vilken rätt fullmäktige tyckte det. Alla invånare t ex ungdomar hade ju varken bil eller körkort. Fullmäktige redovisade inte någon djupare analys för att det nuvarande utbudet var tillräckligt. 

Sedan de här besluten fattades har flera badplatser fortsatt att växa igen. Samtidigt använder kommunen fortfarande Vänern och badplatserna i sin marknadsföring. Frågan är därför om det inte är dags att ompröva den politik som beslutades för snart tio år sedan.

Är det kanske dags att damma av den gamla motionen?  Är det fler som tycker att kommunen ska ta ansvar för att sköta och utveckla kommunens badplatser? Har några partier ändrat uppfattning?

PS. Jag fick en kommentar på mitt förra blogginlägg. Det stod bland annat:

”Konstaterar att bloggen om Sikhall du skrev för 13 år sedan, den 7 april 2013, fortfarande är högst aktuell.”

Blogginlägget kan du läsa om du klickar här: ”Sikhall – en pärla vid Vänern”.

PPS. Fick igår onsdag höra talas om en turist som kom till Sikhalls badplats i sommar. Turisten tittade sig omkring och trodde att hen kommit fel. Här fanns ju ingen badplats…

Anm. Läs gärna vespern ”Den försvunna sanden”.

==

Blogginlägg i denna serie:

Kategorier:bad, Gardesanna, Motion, Nordkroken, Sikhall, Sundals Ryr

Stränder växer igen (2/3)

4 augusti, 2026 4 kommentarer

Anm. Detta inlägg är en fortsättning på “Kommunens badplatser (1/3)”.

Vänersborgs kommun är stolt över alla fina badplatser längs Vänerns stränder.

“Vi är jättestolta naturligtvis. Vi har i och för sig alltid skrutit med att vi har tio mil Vänerkust med fyra, fem fantastiska badplatser.”

Så sa kommunens representant till TTELA när Gaddesanna år 2013 blev utsedd till landets mest populära badplats. (Se TTELA “Bästa badplatsen finns i Vänersborg”.)

Strax därefter drog kommunen tillbaka sitt ansvar för flera badplatser. Det fattades beslut om att kommunen bara skulle sköta om de badplatser och de stränder som låg på kommunens mark.

Om kommunen använder badplatserna för att marknadsföra Vänersborgs kommun har den också, enligt mitt sätt att se, ett ansvar att förvalta och utveckla dem. Det betyder att kommunen bör ta det fulla ansvaret för att hålla badplatserna i ett bra skick. Det är också viktigt för att det är en kommunal service, inte minst för dem som bor utanför centralorten.

Kommunen bör framför allt se till att stränderna inte växer igen. Det är grundläggande. Vass, sly, buskar, träd och annan vegetation får inte tillåtas ta över de sandytor som lockar människor till badplatserna. Stränderna behöver rensas kontinuerligt och inför varje badsäsong. Tyvärr sker inte det. Stränderna växer igen, framför allt i Sikhall och Nordkroken.

Bilderna från Sikhall och Nordkroken talar egentligen för sig själva. Stränderna är misskötta. Jag minns faktiskt från mina egna barndoms- och ungdomsår både Sikhalls och Nordkrokens långa och breda stränder. De finns inte kvar. En tidigare politiker uttryckte det träffande på Facebook:

“hela Nordkrokens badplats är ett sorgligt kapitel om man jämför hur det har skötts och sett ut på 70 och 80-talet.”

Nedanstående bilder är inte helt tydliga, men jag tror ändå att man får en bra uppfattning om hur badstranden (de ljusa partierna) har “krympt” sedan 1975:

Sikhall har gått ett liknande öde till mötes, fast ännu tydligare:

Det finns ingen sandstrand kvar i Sikhall… Och då ska man komma ihåg att hela badplatsen är ägd av kommunen.

Även på Gaddesanna har det börjat växa igen på några ställen.

Hur reagerar turister som har läst om de fina badplatserna när de kommer dit och ser hur misskötta stränderna är? Och framför allt, vad anser skattebetalarna och invånarna i kommunen när de fina badstränderna förfaller?

Kommunen behöver rensa upp och göra i ordning åtminstone de badstränder som räknas upp på hemsidan. Stränderna måste återställas till hur de en gång såg ut innan kommunen tog sina händer från dem. För kommunen skötte faktiskt om de flesta större badplatser tidigare, och även några mindre som t ex den vid Ryrsjön.

Men det räcker inte. För att ta tillvara kommunens fantastiska läge vid Vänern och de möjligheter som detta ger måste kommunen också satsa på och utveckla badplatserna. Som Trollhättan gör. Trollhättan har under senare år investerat i sina bad- och rekreationsområden. Vänersborgs kommun borde kunna visa samma ambition. (Se “Det händer (inte) på Skräcklan”.)

Det borde finnas fler bryggor, bättre tillgänglighet, ramper, lekplatser, grillplatser, första hjälpen, hjärtstartare, tydliga informationsskyltar och toaletter (eller bajamajor) vid de viktigaste badplatserna, även vid några av de mindre. 

Kommunens policy har sedan 2014 varit att inte sköta om privat mark utan bara sin egen. Det tycks också ha inneburit att kommunen inte heller visat något intresse av att samarbeta med t ex byalag. Kommunen har emellertid inte varit konsekvent. På Nordkroken skötte kommunen badplatsen eftersom man som fastighetsägare (kommunen äger kanske 10% av badstranden) var medlem i samfällighetsföreningen. Det har emellertid kommunen alltså slutat med sedan några år tillbaka.

Det här har nyligen lett till problem, vilket man kunnat läsa i Facebookgruppen ”Vargön”. Det finns en brygga på Nordkroken som är byggd av kommunen. Bryggan ligger på samfällighetens mark, där alltså även kommunen är delägare. På bryggan fanns det en stege ner i vattnet som kommunen nyligen tog bort. Den var för dålig. Kommunen menar nu att den inte kan, eller får, sätta upp en ny, eftersom marken inte ägs av kommunen. Nu vill flera personer bekosta en ny “bryggstege” själva och sätta upp den. Problemet är bara, får de det? Frågan verkar inte vara löst.

Visste ni förresten att det har funnits en brygga på Gaddesanna?

Den började ungefär på strandkanten vid kiosken och gick ut mot ön. (Se foto.) Det påstås att det fortfarande finns pålar kvar i sjön.

Långbryggan vid Gaddesanna, 1911. Källa: Platåbergens Geopark

Det vore väl inte helt fel om kommunen byggde en ny brygga på platsen?

I nästa blogginlägg tänkte jag titta på frågan om Kommunallagen förbjuder en kommun att sköta om privatägd badplats? Det blir även en återblick, badfrågan har varit uppe i kommunfullmäktige tidigare… (Se ”Badplatserna bör vara ett kommunalt ansvar (3/3)”.)

==

Blogginlägg i denna serie:

Kategorier:bad, Gardesanna, Nordkroken, Sikhall, Ursand, Väne Ryr

Kommunens badplatser (1/3)

2 augusti, 2026 3 kommentarer

Vänern är kanske Vänersborgs kommuns största tillgång. Sjön bidrar till livskvalitet, folkhälsa och attraktionskraft på ett sätt som få andra naturresurser gör. Familjer badar, ungdomar träffas, pensionärer promenerar och föreningar ordnar aktiviteter. Vänersborg marknadsför sig också gärna som en kommun vid Vänern.

“Vänersborg är regionhuvudstaden vid Vänerns sydspets”

Sjön är en viktig del av hur kommuninvånare upplever och ser på hemorten och hur kommunen uppfattas av besökare. Det finns i sommar till och med en direktlänk från startsidan på kommunens webbplats till “Bada i Vänersborg”. 

Klickar man på länken så möts man av texten:

“Med tio mil Vänerkust är det lätt att hitta ett ställe för att ta sig ett dopp i Vänersborg. I kommunen finns fem större kommunala badplatser vid Vänern.”

Kommunen är stolt över Vänern och alla badplatser. Just därför borde det vara rimligt att förvänta sig att kommunen också vårdar de miljöer som gör Vänern till en sådan tillgång. 

De badplatser som beskrivs på webbplatsen är Ursand, Skräcklan, Gaddesanna, Sikhall och Botered, även om Botered inte ligger vid Vänern. Under rubriken “Andra badplatser” hittar man Nordkroken, den femte badplatsen vid Vänern.

För några år sedan fanns en betydligt mer omfattande badkarta på kommunens webbplats:

Kartan var kanske lite väl “generös”, även om den missade Brålandadelen och badplatserna i Rörvik och Bollungen. Men visst – det gick att bada på de markerade ställena, även om några av badplatserna “bara” var bryggor. Det fanns även några småfel på kartan, “badplatsen” vid Hästefjorden hade t ex hamnat lite fel.

Nu är det sommar och badtemperaturerna har varit ”humana” även för de som inte lärt sig simma i löparlegendaren Arne Anderssons simskola på Ursand… (Se “Ramper på Ursand och Skräcklan”.) Det är väldigt många kommuninvånare som har besökt badplatserna i sommar och det har gett upphov till en ganska livlig diskussion på Facebook. Flera är inte nöjda med standarden och kommunens skötsel av badplatserna. Det är framför allt kommunens skötsel av badplatserna i Sikhall, Nordkroken och Gardesanna som har stått i fokus. Även badmöjligheterna vid Skräcklan, Fredriksberg (”roddklubben”), Korseberg och Blåsut har diskuterats.

Så här står det på kommunens webbplats angående kommunens ansvar för badplatserna:

“Under badsäsongen sköter och håller kommunen efter fem badplatser. Ursand – Skräcklan – Gaddesanna – Sikhall – Botered.
Skötseln innebär bland annat att toaletter städas och att papperskorgar töms. De större badplatserna, (Ursand, Gaddesanna och Sikhall), städas varje dag och övriga flera gånger i veckan.”

Flera kommuninvånare menar att städningen inte alltid fungerar. Men förhoppningsvis fungerar den tillfredsställande vid de flesta tillfällen och på de flesta av de uppräknade stränderna.

Vidare står det:

“I Nordkroken tar kommunen hand om papperskorg och toaletter, men inte själva stranden. Livräddningsutrustning kontrolleras enligt schema under hela året.”

När det gäller alla andra badplatser på kartan ovan så tar kommunen inget ansvar för dem. Badplatserna får skötas av respektive fastighetsägare. Det fungerar inte så bra. Vilka fastighetsägare vill städa upp varje morgon efter badgäster som inte tar hand om sitt skräp och sina sopor? Och det kan ju knappast vara markägarnas uppgift att städa stranden så att allmänheten kan nyttja den. På några ställen kan dock byalag, föreningar eller dylikt hjälpa till med skötseln.

Kommunens förhållande till och ansvar för badplatsen i Nordkroken förvånade mig dock. Nordkroken har tidigare varit en badplats som kommunen skött om. 

Jag skrev till kommunen i veckan som gick och ställde frågan varför inte kommunen sköter om Nordkroken som den gör med Gaddesanna. Svaret var:

“Badplatsen på Nordkroken är inte kommunalt ägd utan ägs av en samfällighet samt en privat ägare.”

Det var svårt att se logiken i kommunens resonemang och jag svarade:

“Ok, men kommunen äger ju en bit av stranden (Nordkroken 1:84) och är med i samfällighetsföreningen på Nordkroken. Sedan är ju inte heller Gardesanna kommunalt ägd.”

Dessa kartor fick jag av kommunen för flera år sedan. När jag nu tittar på Lantmäteriets karta över Gaddesanna så sträcker sig gränsen för kommunens fastighet över stranden och ut i sjön. Kommunen äger således en tämligen stor del av stranden.

Jag tror inte heller att tjänstepersonen såg logiken. Hen svarade:

“Jag får be att enhetschefen för Parken som ansvarar för badplatserna svarar på din nya fråga när hon är i tjänst.”

Det hör alltså till saken att kommunen tidigare har skött Nordkroken.

Det jag reagerar mest på handlar egentligen inte om städning eller papperskorgar. Det handlar om att kommunen inte vårdar de miljöer som gör Vänern till en närmast unik tillgång och som kommunen även använder i sin marknadsföring. Kommunen har under lång tid låtit stränderna i Nordkroken, där kommunen är både markägare och medlem i samfällighetsföreningen, och Sikhall, där kommunen är ensam markägare, växa igen. På Sikhall återstår knappt någon strand alls. Så ska det naturligtvis inte vara.

Det blev en fortsättning… Se ”Stränder växer igen (2/3)”.

==

Blogginlägg i denna serie:

Kategorier:bad, Gardesanna, Nordkroken, Sikhall, Ursand, Vänern

Sikhall – mellan tillsyn och utveckling

17 juli, 2026 Lämna en kommentar

För några veckor sedan kom det rapporter från nordöstra delen av kommunen om att miljö- och byggnadsförvaltningen hade setts till i området. Tjänstepersonerna skulle ha synts ute i skogar och fält längs stränderna med kamerorna i högsta hugg. Och det var inte Rörviks vattenverk, som ligger vackert vid Vänerns vatten, några stenkast från Equmeniakyrkans “kursgård”, som de fotograferade. Nej, det var för att dokumentera misstänkta överträdelser. Det var inspektion, förvaltningen letade efter ”svartbyggen”.

Och rapporterna stämde. I en handling från byggnadsförvaltningen står det:

“Miljö- och byggnadsförvaltningen har under våren genomfört en kampanj i ert område för att följa upp hur strandskyddsbestämmelserna efterlevs.”

”Kampanj”? Ur kommunal synpunkt är det naturligtvis viktigt att kommuninvånarna följer lagen. Tjänstepersonerna fick tydligen också napp. I Rörvik med omnejd hittade de åtminstone en “misstänkt lagbrytare”. Denne fastighetsägare är nu ålagd att lämna information till miljö- och byggnadsförvaltningen. Förvaltningen misstänker nämligen att fastighetsägaren har uppfört byggnader och anläggningar utan erforderliga strandskyddsdispenser.

Förvaltningen skrev den 17 juni:

“I samband med kampanjen har vi uppmärksammat att det på er fastighet finns en byggnad samt brygga vid vattnet”

Olagligt uppförda byggnader och bryggor måste antagligen tas bort (demonteras) och vite betalas. Vi får se hur utgången blir i detta fall.

Jag vet inte om förvaltningen fortfarande håller på med inspektionerna. Förmodligen gör de inte det. Det är kanske synd. Om reglerna ska upprätthållas bör tillsynen, ”kampanjen”, omfatta alla områden och alla fastighetsägare på lika villkor. Men det finns säkerligen en plan om att jobba sig vidare ner mot Sikhall. Där finns det, tror jag, mycket att ta tag i, som t ex altaner och Y-bommar.

Det kom ett klagomål till samhällsbyggnadsförvaltningen för 1,5 vecka sedan. En kvinna skrev att hon såg en affisch om Sikhall där det stod:

“badplats med lång sandstrand”

Kvinnan reagerade kraftigt och skrev ett mejl.

“Förr var där en lång badstrand med sand, men nu är det vass och växter utmed nästan hela strandkanten. Och där vill man ej gå i vattnet.”

Den klagande kvinnan vädjade till kommunen att röja och återställa stranden.

Den klagande fick ett snabbt svar av samhällsbyggnadsförvaltningen:

“Just nu under sommaren klipper vi inte vassen på grund av att inte störa fågellivet då det finns häckande fågelarter där. Jag förstår ert önskemål att vassen bör minskas i utbredning och då krävs mer än att bara klippa ner den. Vi har inte de resurser som krävs för detta i nuläget/i år men önskar att det kan göras i framtiden. Klippa vassen kan man göra efter häckning.”

Det låter som om kommunen inte sköter badet just denna sommar, just i år, men så här har det sett ut i flera år. Det är tråkigt att badet i Sikhall inte sköts av kommunen. Det finns andra badplatser i kommunen som också är eftersatta t ex Nordkroken. Skillnaden är att kommunen själv äger marken i Sikhall och därmed också har ett särskilt ansvar.

Alldeles bredvid Sikhallsbadet finns det en privat markägare som har planer på att rensa upp och göra i ordning sin fastighet. Det är den inte helt obekante Magnus Larsson som har en potentiellt fin strand på sin mark. Larsson har sökt diverse strandskyddsdispenser för att utveckla området. Byggnadsnämnden har sagt ja till stora delar, men ärendet ligger fortfarande för överprövning hos Länsstyrelsen. Och det vet vi ju hur det brukar sluta… (Se “Förvaltningen: Nej till dispens på Sikhall (1)”.)

På tal om Magnus Larsson så har han fått ytterligare en utmärkelse. Jag tänker inte på att han fick byggnadsnämndens “Byggnadsvårds- och arkitekturpris” för sitt fantastiska arbete med att renovera Sikhalls magasin. (Se “Grattis Magnus Larsson!”.) På nationaldagen tilldelade Lions Club Brålanda sitt ”Kulturstipendium 2026” till Magnus Larsson. Det kan man emellertid inte läsa om i TTELA… (TTELA har inte uppmärksammat någon av utmärkelserna. Många undrar varför.)

Så här motiverade Lions Club Brålanda sitt beslut:

“Magnus Larsson har för år 2026 tilldelats Lions Clubs kulturstipendium för sina stora insatser i området kring Sikhall och för sitt stöd till handikappade och sjuka.

Magnus Larsson har växt upp i Kyrkobyn och är således lokalt förankrad i Sikhallsområdet Han har bidragit till att Sikhalls magasin, uppfört 1874, har renoverats och han har haft musikaliska arrangemang i och utanför byggnaden.

Han har också skänkt mark för en kommande cykelväg till Sikhalls badplats och har i samverkan med hembygdsföreningen bidragit med torv, virke och annat material till det nya timrade huset i Murängen.

Magnus Larsson är också engagerad i organisationen ”Missing People”. Därtill stöttar han handikappade människor, bl.a med att erbjuda dem båtturer i sin snabbgående båt!

”Jag blir glad när folk trivs” är hans motto.

Det är med glädje som Lions Club, Brålanda vill utnämna Magnus Larsson till Brålandabygdens värdiga kulturpristagare 2026.”

Lions president Gunnar Olsson delade ut priset.

Det är ganska fascinerande hur olika en och samma person kan uppfattas. Lions Club Brålanda lyfter fram Magnus Larssons ideella arbete och engagemang för bygden. Samtidigt har Larsson under många år mött ett omfattande motstånd av starka krafter i kommunhuset när han har försökt att utveckla Sikhall. Kontrasten säger en del om hur olika perspektiven kan vara…

Det är för övrigt Lions som arrangerar nationaldagsfirandet i Brålanda. Det sker ideellt men kommunen är faktiskt med och ersätter kostnader som hyra av ljudanläggning, scenpyntning, talare, uppträden, blommor som pynt och gåvor med mera. Kommunen gör detsamma även i Frändefors och Västra Tunhem. (Se “Sponsring och marknadsföringsbidrag 2025”.)

I kommunens diarium upptäckte jag ett intressant delegeringsbeslut från den 14 april. Sikhall Krog & Resort AB har av socialnämnden beviljats:

“stadigvarande tillstånd för servering av spritdrycker, vin, starköl, andra jästa alkoholdrycker och alkoholsdryckesliknande preparat till allmänheten året runt klockan 11:00-02:00 på Sikhalls Camping och Restaurang med tillhörande uteservering,”

Jag förmodar att ett sådant tillstånd är viktigt för att driva en krog- och restaurangverksamhet i Sikhall… Och det i sin tur torde bidra till att ”lyfta” Sikhall. Får Magnus Larsson dessutom möjlighet att utveckla sina visioner för området så kan det bli riktigt bra.

Förutsättningarna finns alltså för att Sikhall ska kunna utvecklas ytterligare. Frågan är bara om Länsstyrelsen kommer att ge den möjligheten.

Kategorier:Byggnadsnämnden, Länsstyrelsen, Lions, Magnus Larsson, Rörvik, Sikhall, strandskydd

Sikhall: Beslutet är fattat, men var går gränsen? (6)

30 juni, 2026 1 kommentar

Anm. Fortsättning på inlägget ”Sikhall: Är kartan viktigare än verkligheten? (5)”.

Det restes en del frågetecken i samband med kommunens och Länsstyrelsens behandling och beslut i ärendena om Magnus Larssons ansökan om strandskyddsdispens. Jag ställde frågor till både Länsstyrelsen och kommunen för att få klarhet i vad som gällde. Det kom en del svar. Några svar klargjorde viktiga omständigheter, medan andra lämnade flera frågor obesvarade.

Tomtplatsgränserna, och hemfridszonen, var inte helt tydliga kring Larssons bostadshus på Sikhall 1:6. (Se “Sikhall: Länsstyrelsens beslut (3)”.) Larsson hade en uppfattning angående platsen för det tillbyggda garaget – byggnadsnämnden och byggnadsförvaltningen en annan. Länsstyrelsen ville inte närmare precisera hur den såg på tomtplatsgränsens exakta läge, trots att myndigheten samtidigt föreskrev att gränsen i söder skulle markeras med ett 70 cm högt staket eller en lika hög mur…

Vid en förfrågan till byggnadsförvaltningen i förra veckan om vad som gällde fick jag svaret:

“Exakt var tomtplatsen slutar/börjar i söder går inte att avgöra utan att besöka platsen.”

Jag ställde några följdfrågor. I går måndag kom ett svar från byggnadsförvaltningen. Det återges här i sin helhet:

”Förvaltningen kan inte i efterhand göra någon mer precis geografisk tolkning av tomtplatsavgränsningen än vad som framgår av de beslut och kartor som ligger till grund för strandskyddsdispensen.

När det gäller besök på platsen av sker sådana normalt inom ramen för ett pågående ärende, exempelvis ett bygglovsärende, strandskyddsärende eller ett tillsynsärende, när det finns behov av platsbesök för handläggningen. I samband med handläggningen av strandskyddsdispensen för garagetillbyggnaden genomfördes ett platsbesök där fastighetsägaren närvarade.

Förvaltningen har därför ingen möjlighet att inom ramen för denna fråga göra någon ny bedömning eller ytterligare precisering av tomtplatsavgränsningen i detta skede.

Om fastighetsägaren önskar få tomtplatsgränsen utsatt i terrängen kan detta beställas av kommunens mätverksamhet på Kart- och Geodata enligt gällande taxa. En sådan utsättning utförs utifrån de beslutade handlingarna.”

Jag utgick tidigare från att något platsbesök inte hade gjorts. Det visar sig att byggnadsförvaltningen faktiskt besökte platsen tillsammans med Magnus Larsson under handläggningen av ärendet. Men, om ett platsbesök genomfördes, varför kan förvaltningen fortfarande inte precisera tomtplatsgränsens läge?

Magnus Larsson får dock ett ganska konstruktivt besked. Han kan få tomtplatsgränsen utsatt i terrängen. Det betyder att byggnadsförvaltningen trots allt anser att det går att markera tomtplatsgränsen i verkligheten. Men att detta alltså måste göras genom en särskild tjänst och mot betalning samt att utsättningen sker utifrån befintliga beslut och kartor. Jag kan inte låta bli att undra varför förvaltningen inte gjorde det redan 2011 i samband med att tomtplatsavgränsningen fastställdes… Om det gjordes något platsbesök då…

Men…

Om tomtplatsgränsen behöver tolkas och mätas fram utifrån äldre handlingar, hur kunde förvaltningen med sådan säkerhet dra slutsatsen att den planerade garageutbyggnaden skulle utvidga hemfridszonen och minska den fria passagen…?

Ja, ja. Det finns fler frågor än svar.

Som jag skrev i mitt förra blogginlägg, Larssons ansökan om strandskyddsdispens för garaget var den enklaste av hans ansökningar… Idag fick jag beskedet från byggnadsförvaltningen:

”Länsstyrelsen har inte fattat några beslut i de övriga tre ärendena gällande strandskyddsdispens för Sikhall 1:6.”

Det bådar inte särskilt gott…

Det kommer med all säkerhet att finnas anledning att återkomma till Magnus Larsson i Sikhall.

===

Blogginlägg i detta ämne:

Kategorier:Byggnadsnämnden, Länsstyrelsen, Magnus Larsson, Sikhall, strandskydd

Sikhall: Är kartan viktigare än verkligheten? (5)

28 juni, 2026 1 kommentar

Anm. Fortsättning på inlägget “Sikhall: När myndigheterna inte vet var gränsen går (4)”.

Länsstyrelsen har inte kunnat förklara exakt var tomtplatsgränsen går vid Magnus Larssons bostadshus uppe på Politikerhyllan på Sikhall 1:6. Det framkom tydligt i de svar jag fick från handläggaren.

Det förhållandet hindrade inte Länsstyrelsen att besluta om följande villkor vid överprövningen:

“Tomtplatsen … ska i söder markeras på ett tydligt sätt med staket, häck, mur eller dylikt. … Avgränsningen ska ha en höjd om minst 70 cm. och utföras på sådant sätt att det utgör en tydlig avgränsning av tomtplatsen.”

Det finns, som jag skrivit om i tidigare inlägg, en fri passage för allmänheten. (Se ”Förvaltningen: Nej till dispens på Sikhall (1)”.) Den går egentligen vid fastighetsgränsen mellan Sikhall 1:6 och grannfastigheten Gestads-Berg 1:79, inte vid den tomtplatsgräns som Länsstyrelsen hänvisar till, var den nu exakt är belägen. 

Orsaken är att det alltså finns en trädridå mellan Larssons fastighets- och tomtgräns. Den är inte särskilt enkel att passera igenom. Mellan trädridån och tomtgränsen är det dessutom en brant sluttning upp mot tomtgränsen. Det är i stort sett omöjligt för allmänheten att passera där. Och det är inte heller någon som försöker…

Vid fastighetsgränsen Sikhall 1:6 och Gestads-Berg 1:79 är eventuell allmänhet i stort sett inne på grannfastighetens tomt. Men som sagts tidigare, ingen går där heller. Det är ingen naturlig passage ner till sjön, det finns andra passager ner till vattnet från stugområdet Bratten.

Jag skulle vilja påstå att det också är helt omöjligt att via den passagen ta sig vidare längs sjökanten nedanför Larssons bostadshus och fram till Sikhalls magasin eller Segelsällskapets fastighet. Det är svårt att förstå hur den fria passagen för allmänheten längs vattnet 2011 kunde bestämmas till cirka 18 meter utan att de faktiska terrängförhållandena vägdes in. Området närmast stranden är dessutom svårframkomligt. (Se “Sikhall: Länsstyrelsens beslut, och en chock (3)”.) Det finns inte en chans i världen att någon från byggnadsförvaltningen eller Länsstyrelsen har försökt att gå den vägen. Däremot finns det ledamöter i byggnadsnämnden som har gjort det. Det framfördes också på det aktuella sammanträdet…

Det kan väl nämnas att människor från stugområdet Bratten rundar Larssons bostadshus på andra sidan om de ska till t ex magasinet. Det finns nämligen en passage väster om eller ”ovanför” bostadshuset.

Trots verklighetens utseende och beskaffenhet motiverade Länsstyrelsen sitt beslut med att:

“området utanför tomtplatsen är fullt tillgängligt för allmänheten och bör även i fortsättningen vara det. Länsstyrelsen bedömer att genom att markera med staket, häck, mur eller dylikt kan allmänheten passera utan att inkräkta på hemfridszonen.”

Att beskriva området som ”fullt tillgängligt för allmänheten” framstår med andra ord som svårt eller omöjligt att förena med de faktiska förhållandena på platsen. 

Jag skrev till de ansvariga på Länsstyrelsen och frågade hur de tänkte med den “blå markeringen” vid Larssons tomtplatsgräns i söder. (Se “Sikhall: Länsstyrelsens beslut (3)”.)

Jag fick följande svar:

“Om du har frågor om tomtplatsens utformning är det bäst att fråga kommunen som beslutat om den.”

Det tyckte jag var ett undvikande svar och ställde följande följdfråga:

“Men det är ju Länsstyrelsen som har bestämt att det ska byggas ”staket, häck, mur eller dylikt” på minst 70 cm höjd. … Och då undrar jag hur ni tänker. Kartan hjälper knappast förståelsen, eftersom det inte finns några exakta mått – såvida inte 12 meter är det.”

Jo då, jag fick ett snabbt svar från Länsstyrelsen:

“Det man har att utgå ifrån är beslutet och kartan som hör till beslutet. Länsstyrelsens ärende är avgjort och om man är missnöjd med Länsstyrelsens beslut kan man överklaga det till mark- och miljödomstolen där man kan argumentera för sin sak.”

Jag skrev en gång till. Jag undrade hur Länsstyrelsen kan kräva en markering av tomtgräns när det fanns en naturlig gräns, träd och brant sluttning. Och varför skulle markeringen i form av t ex en mur vara just 70 cm…? Det blev inga fler svar…

Som sagt, Länsstyrelsen tycks inte ha en aning om hur det ser ut på platsen. Av beslutshandlingarna och de svar jag fått framgår inget som tyder på att Länsstyrelsen gjort någon egen analys av platsens konkreta förutsättningar utöver det kartmaterial som funnits tillgängligt. Det bara förutsätts att allmänhet ska passera där. Men eftersom människor inte naturligt passerar här blir den praktiska effekten av ett större garage mycket liten. Den mark som förvaltningen beskriver som allemansrättsligt tillgänglig har ett mycket begränsat värde för friluftslivet. Om ens något…

Med andra ord, Länsstyrelsens beslut om villkor går faktiskt att på goda grunder ifrågasätta. Och överklaga.

Och jag funderar fortfarande på vilket rättsligt eller vägledande stöd det finns för just höjden 70 cm? Bygger den på lagstiftning, rättspraxis, Naturvårdsverkets vägledning eller på Länsstyrelsens egen praxis? 

Mark- och miljööverdomstolen (MÖD) har i uppdrag att pröva överklagade avgöranden från landets mark- och miljödomstolar. MÖD:s domar är prejudicerande, dvs de är vägledande för framtida rättsfall. MÖD gör ofta, som jag har beskrivit tidigare, en mycket verklighetsnära bedömning – hur uppfattar en normal besökare en plats? MÖD gör konkreta bedömningar av terräng, bebyggelse, siktlinjer och hur området faktiskt uppfattas. Det finns flera prejudicerande domar som visar detta t ex M 6607-16, M 1850-15, M 12640-19 och M 4793-19. Länsstyrelsen har i detta fall inte följt MÖD:s “vägledning”.

Länsstyrelsen borde även, som jag ser det, ha utvecklat proportionalitetsprincipen betydligt mer i sitt beslut. Enligt 2 kap. 15 § regeringsformen ska inskränkningar i enskildas egendom inte gå längre än vad som krävs för att tillgodose angelägna allmänna intressen. Proportionalitetsprincipen har också betonats i Mark- och miljööverdomstolens praxis, där domstolen återkommande väger det allmänna intresset mot det intrång som drabbar den enskilde. (Se MÖD M 1850-15.)

Magnus Larsson skulle kunna ställa frågan:

“Vilket allmänt intresse tillgodoses egentligen av att människor ska kunna gå några meter närmare mitt bostadshus än de gör idag?”

Om den naturliga passagen ner till vattnet inte går där Länsstyrelsen förutsätter att den går kan nyttan av den nya gränsen vara mycket begränsad, medan intrånget i den enskildes tomtplats/hemfridszon kan bli påtaglig. Det är en avvägning som Länsstyrelsen inte utvecklar närmare.

Slutsatsen av Länsstyrelsen beslut är att den konkreta platsen inte analyseras överhuvudtaget. Tomtplatsavgränsningen ska enligt MÖD bestämmas utifrån platsens faktiska förhållanden och inte enbart utifrån en principiell ambition att skapa största möjliga allemansrättsliga tillgänglighet.

 Det finns enligt min mening goda skäl för Magnus Larsson att överväga ett överklagande av Länsstyrelsens beslut. Det behövs inget staket eller någon mur för att avgränsa Larssons tomtplats. Däremot vet jag inte om det går att överklaga beslutet om tomtplatsgränsen. Kan Larsson överklaga en gräns som ingen vet var den går?

Till sist är det svårt att inte reflektera över hur Länsstyrelsens bedömningar skiljer sig åt beroende på vilka strandskyddsdispenser de överprövar. Skillnaderna mellan olika beslut väcker ibland frågor om hur enhetlig och förutsebar strandskyddstillämpningen egentligen är. Det är frågor som förtjänar att diskuteras öppet. Min erfarenhet är att det ofta, tyvärr, finns skäl att ifrågasätta om den grundläggande principen om allas likhet inför lagen verkligen följs. (Se “Är Länsstyrelsen objektiv? (1/2)” och “Är Länsstyrelsen objektiv? (2/2)”.)

Larssons ansökan om strandskyddsdispens för garaget var den enklaste av hans ansökningar… Nu är det bara tre ansökningar kvar för Länsstyrelsen att överpröva…

===

Blogginlägg i detta ämne:

Kategorier:Byggnadsnämnden, Länsstyrelsen, Magnus Larsson, Sikhall, strandskydd

Sikhall: När myndigheterna inte vet var gränsen går (4)

27 juni, 2026 Lämna en kommentar

Anm. Fortsättning på inlägget “Sikhall: Länsstyrelsens beslut (3)”.

Tomtplatsgränserna, och hemfridszonen, är inte helt tydliga kring Magnus Larssons bostadshus på Sikhall 1:6. (Se “Sikhall: Länsstyrelsens beslut (3)”.) Larsson hade en uppfattning angående platsen för det tillbyggda garaget – byggnadsnämnden och byggnadsförvaltningen en annan. Vid en förfrågan till byggnadsförvaltningen i fredags om vad som gällde fick jag svaret:

“Exakt var tomtplatsen slutar/börjar i söder går inte att avgöra utan att besöka platsen.”

Av handlingarna framgår inte om något platsbesök gjordes när tomtplatsavgränsningen fastställdes 2011. Klart är däremot att förvaltningen idag anser att den exakta gränsdragningen inte kan avgöras utan att besöka platsen. Och faktum är att det anges inga mått i detta beslut, vad jag vet, på hur långt från bostadshuset tomtplatsgränsen i söder går och inte heller hur långt från fastighetsgränsen.

Hur säker kunde bedömningen av tomtplatsgränsen från 2011 vara om tomtplatsens exakta läge inte ens idag kan fastställas utan ett platsbesök? 

Det är intressant att förvaltningen tidigare har argumenterat för att garageutbyggnaden skulle utvidga hemfridszonen till mark som idag är allemansrättsligt tillgänglig. (Se “Förvaltningen: Nej till dispens på Sikhall (1)”.) Men nu säger samma förvaltning att man inte ens kan avgöra om tomtplatsgränsen går i gräsmattan eller i den branta sluttningen utan ett platsbesök. Hur kunde byggnadsförvaltningen då med sådan säkerhet bedöma att den fria passagen och den allemansrättsligt tillgängliga marken skulle påverkas att man rekommenderade avslag på ansökan? Det torde också innebära att Länsstyrelsens villkor blir problematiskt.

Förutom en kommentar på fredagens blogginlägg från Bengt Davidsson på Juta (klicka här) så fick jag också en anonym kommentar (klicka här). Den sistnämnda kommentaren menade att jag gått vilse bland alla dokument. Och det stämmer, fast kanske inte i dokument. Snarare när det gäller lagparagrafer.

Den anonyme fortsätter:

“Efter sökt, och beviljat bygglov är det upp till byggherren att placera byggnaden rätt. Detta görs genom utstakning. Lämpligen i detta fallet ber man förvaltningen komma ut och göra den, så slipper man ev. bakslag senare. Man kan ju antaga efter alla turer att det finns en korrekt utstakning av tomten med korrekta tomtpinnar. Skulle så inte vara fallet bör man be Lantmäteriet om den hjälp.”

Det är en klok kommentar, och jag tackar för den. Man kan väl säga att strandskyddsdispensen avgör om Magnus Larsson får bygga överhuvudtaget, men att många av de praktiska frågorna, som exakt placering, höjder, utstakning och kontroll, avgörs först i bygglovsprocessen.  Bygglovet avgör alltså hur och var Larsson faktiskt får bygga. Här har “anonym” helt rätt. Samtidigt är Länsstyrelsen tydlig med att hela garaget efter tillbyggnaden ska vara placerad inom den tomtplats som beslutades 2011. Det kan knappast byggnadsnämnden bortse från vid en bygglovsprocess.

Den anonyme kommentatorn ger ett bra råd när hen skriver att byggnadsförvaltningen bör komma ut och göra en utstakning av tomtplatsen. För om Magnus själv tolkar kartan och placerar byggnaden några decimeter fel kan det senare uppstå typ problem… 

Men jag tror att “Anonym” blandar ihop två saker. Och här skulle jag vilja skjuta in några förklaringar kring tre viktiga begrepp i sammanhanget.

Jag bad Chat GPT förklara:

“Fastighetsgränsen bestämmer vad Magnus Larsson äger. Tomtplatsavgränsningen bestämmer vilken del av fastigheten som får användas som privat tomt enligt strandskyddsreglerna. Hemfridszonen är dessutom ett mer funktionellt begrepp och handlar om vilket område kring bostaden som allmänheten rimligen uppfattar som privat. De tre gränserna behöver inte sammanfalla.”

Min uppfattning är väl i och för sig att tomtplatsavgränsningen och hemfridszonen brukar sammanfalla.

Tomtpinnar markerar normalt fastighetsgränser, och sådana finns utsatta i det aktuella området. Tomtplatsavgränsningar är alltså något helt annat. De bestäms genom myndighetsbeslut enligt miljöbalken och behöver inte alls sammanfalla med fastighetsgränsen, vilket den enligt min erfarenhet sällan gör. Lantmäteriet kan fastställa fastighetsgränser, men tomtplatsavgränsningar enligt miljöbalken är en annan juridisk konstruktion och måste ytterst tolkas av de myndigheter som fattat besluten. Det borde med andra ord vara upp till byggnadsnämnden och Länsstyrelsen. De måste tolka sitt eget beslut från 2011 när de drog gränser utan att ha gjort platsbesök…

Så var vi där igen. Det uppstår en märklig situation när Magnus Larsson förväntas följa en tomtplatsgräns vars exakta läge byggnadsnämnden eller Länsstyrelsen själva inte kan ange utan ett nytt platsbesök. 

För rättssäkerhetens skull borde byggnadsförvaltningen och, vid behov, Länsstyrelsen gemensamt markera eller precisera var tomtplatsgränsen enligt 2011 års beslut faktiskt går.

Jag ställde för övrigt några följdfrågor till förvaltningen igår efter mejlet med det överraskande beskedet. Det gjorde jag kl 11.21 i fredags, men jag fick inget svar.

I nästa och förhoppningsvis sista blogginlägg i denna “serie” tänkte jag nämna några ord om Länsstyrelsens villkor om ett staket eller en mur på 70 cm vid tomtplatsgränsen, som fortfarande ingen vet var den går. Det kan också bli en liten sammanfattning.

Anm. Fortsättning följer i inlägget ”Sikhall: Är kartan viktigare än verkligheten? (5)”.

===

Blogginlägg i detta ämne:

Kategorier:Byggnadsnämnden, Länsstyrelsen, Magnus Larsson, Sikhall, strandskydd

Sikhall: Länsstyrelsens beslut, och en chock (3)

26 juni, 2026 2 kommentarer

Anm. Fortsättning på inlägget “Nämnden: Ja till dispens på Sikhall (2)”.

Länsstyrelsen i Vänersborg överprövade byggnadsnämndens strandskyddsdispens för Magnus Larssons garage. Den 7 maj meddelade Länsstyrelsen sitt beslut:

“Länsstyrelsen i Västra Götalands län beslutar att godkänna, med tillägg av villkor, kommunens strandskyddsdispens från den 7 april 2026 i ärende STR.2026.9 för tillbyggnad av garage på fastigheten Sikhall 1:6, Vänersborgs kommun.”

Vid första påseendet kan man tycka att Länsstyrelsens beslut blev en kompromiss. Men det stämmer inte. Länsstyrelsen bekräftar i allt väsentligt det beslut som politikerna i byggnadsnämnden fattade. Däremot har Länsstyrelsen satt villkor för att Larsson skulle få bygga sitt garage. 

“1. Tomtplatsen från beslut 2011-06-14 BN, SD 0009-11 § 97 ska i söder markeras på ett tydligt sätt med staket, häck, mur eller dylikt. Se blå markering på bifogad karta. Avgränsningen ska ha en höjd om minst 70 cm. och utföras på sådant sätt att det utgör en tydlig avgränsning av tomtplatsen.

2 .Tillbyggnaden av garaget ska utföras inom den beslutade tomtplatsen i beslut från 2011-06-14 BN, SD 0009-11 § 97.”

På bilden ovan syns den blå markeringen som Länsstyrelsen hänvisar till.

Magnus Larsson är inte särskilt nöjd med det första villkoret, och som på goda grunder faktiskt går att ifrågasätta.

Byggnadsförvaltningen i Vänersborgs kommun ville inte att Magnus Larsson skulle få bygga ut sitt garage. (Se ”Förvaltningen: Nej till dispens på Sikhall (1)”.) Det stred enligt tjänstepersonernas uppfattning mot lagen (Miljöbalken). Byggnadsnämnden ansåg däremot att Larsson skulle få göra det (se “Nämnden: Ja till dispens på Sikhall (2)”) – och Länsstyrelsen håller med. Länsstyrelsen konstaterar att strandskyddsdispens kan ges, förutsatt att garaget verkligen ligger inom den tidigare beslutade och redan ianspråktagna tomtplatsen.

Magnus Larsson ser “bara” ett problem med byggnadsnämndens och Länsstyrelsens beslut. Han tror inte att ett utbyggt garage ryms inom den nuvarande tomtplatsen. Det var därför som Magnus Larsson i sin dispensansökan också ansökte om utvidgad:

“hemfridszon och tomtavgränsning i enlighet med Länsstyrelsens karta 1987.”

Larsson menade att denna karta från 1987 visade en större hemfridszon och tomtplats, se det prickade området. Både byggnadsnämnden och Länsstyrelsen avslog Larssons ansökan på denna punkt. De här besluten av först nämnden och sedan Länsstyrelsen innebar enligt Larsson att han inte kunde bygga garaget. Samtidigt står det faktiskt i nämndens beslut:

“den planerade tillbyggnaden av garaget bedöms rymmas inom den utpekade tomtplatsavgränsningen.”

Skriver byggnadsnämnden på det här viset så måste väl det gälla? Jag kan inte tänka mig något annat. Även Länsstyrelsen utgår ju från detta i sitt beslut. Och är det så här, vilket Magnus Larsson måste utgå ifrån, så hade han inte behövt begära en utvidgning av tomtplatsen.

Hur som helst. Den här “problematiken” uppfattas antagligen av de flesta som lite rörig och osäker. Jämför man Magnus Larssons ritning av garaget (se kartan nedan till höger) med tomtplatsavgränsningen från 2011 (se kartan nedan till vänster) så kan man åtminstone misstänka att garaget inte får plats inom tomtplatsen.

Jag skrev till byggnadsförvaltningen i söndags kväll. Igår torsdag fick jag efter påminnelse svar. Förvaltningen skickade en ny karta som jag inte hade sett tidigare:

Kartan gav mig dock inget svar på min fråga om garaget verkligen fick plats inom tomtplatsen. Larsson fick emellertid svar på en annan fundering som han har gått och burit på, nämligen var allmänhetens fria passage går i öster, mot Vänern:

“Den fria passagen längs vattnet är cirka 18 meter, och gränsen motsvarar i praktiken där den befintliga gräsmattan tar slut i öst.”

Det var en positiv nyhet för Magnus Larsson. Ett tag trodde han nämligen att byggnadsförvaltningen hade dragit gränsen mitt på gräsmattan alldeles vid bostadshuset.

Men var går tomtgränsen mer exakt i söder? Och var ska staketet, häcken eller muren uppföras som Länsstyrelsen krävde i sitt beslut?

Idag fredag fick jag ett svar från byggnadsförvaltningen som ställde allt upp och ner. Det är nästan så att jag är frestad att skriva typ:

“jag tar tillbaka allt och hävdar motsatsen…”

Byggnadsförvaltningen skrev så här:

”enligt beslutet från länsstyrelsen ska hela tillbyggnaden av garaget placeras inom den beslutade tomtplatsen i beslut från 2011-06-14 BN, SD 0009-11 § 97. Placeringen av tillbyggnaden kan eventuellt behöva justeras.

Exakt var tomtplatsen slutar/börjar i söder går inte att avgöra utan att besöka platsen. Förvaltningen kan därför inte avgöra om den berör gräsmattan eller den branta sluttningen. Tomtplatsen ska utgå från ovannämnt beslut och ett sätt för att kunna avgöra var den går är att mäta från befintligt bostadshus till gräns i söder på kartan. Det är upp till den som utför den sökta åtgärden att se till villkoret i dispensen uppfylls.​”

Va????!!!! ”kan eventuellt behöva justeras”, ”går inte att avgöra”, ”mäta från befintligt bostadshus”, ”upp till den som utför den sökta åtgärden”.

Dagens besked från byggnadsförvaltningen betyder alltså att Magnus Larsson ska uppfylla villkor som han inte vet vad de innebär. Hur ska han känna till villkorets geografiska innebörd när inte byggnadsförvaltningen själv kan precisera? Mäta från bostadshuset – det finns ju inga mått utsatta på tomtplatskartan att jämföra med. Var är rättssäkerheten? Vilka paragrafer i lagtexten stödjer sig förvaltningen på? Vad händer om Larsson gör sin tolkning av tomtplatsens gränser, bygger sitt garage och så kommer förvaltningen och gör en tillsyn – och konstaterat att Larsson har tolkat fel? Ska han då först få betala viten och sedan riva garaget?

Det verkar inte finnas någon rättssäkerhet för en fastighetsägare i Vänersborgs kommun, i varje fall inte för Magnus Larsson. Eller har jag missuppfattat något?

Byggnadsförvaltningen, och byggnadsnämnden, ignorerar alltså först Magnus Larssons ansökan om fastställande av tomtplats, och sedan lägger de över på Larsson själv att tolka den gällande tomtplatsen från 2011, när förvaltningen själv inte kan tolka den. Och sedan kan förvaltningen göra en tillsyn när garaget väl är byggt – och tala om för Magnus Larsson exakt var tomtplatsen går… Och besluta om rivning…

Det här borde gå att åtminstone JO-anmäla. 

Jag får hämta kraft, jag återkommer…

Anm. Här kan du läsa fortsättningen: ”Sikhall: När myndigheterna inte vet var gränsen går (4)”.

===

Blogginlägg i detta ämne:

Kategorier:Byggnadsnämnden, Länsstyrelsen, Magnus Larsson, Sikhall, strandskydd, tjänsteperson

Nämnden: Ja till dispens på Sikhall (2)

23 juni, 2026 Lämna en kommentar

Anm. Fortsättning på inlägget “Förvaltningen: Nej till dispens på Sikhall (1)”.

Magnus Larsson ansökte om strandskyddsdispens för att bygga till garaget som ligger på “Politikerhyllan”, dvs kullen där hans bostadshus är beläget. Han ville få ett nytt och större garage med en nockhöjd på ca 6,4 meter och en byggnadsarea på ca 202,5 kvm. I denna del av ansökan ville Larsson dessutom att hans hemfridszon utökades. 

Byggnadsförvaltningen rekommenderade byggnadsnämnden att avslå ansökan om strandskyddsdispens. Den avgörande orsaken för förvaltningen var att garaget skulle utöka hemfridszonen och minska den allemansrättsligt tillgängliga marken. Nästan hela motiveringen handlade om detta. Garaget skulle bli betydligt större, få en annan karaktär, hemfridszonen skulle därför utökas och den fria passagen påverkas. Dessutom saknades särskilda skäl för en strandskyddsdispens.

Byggnadsnämnden gjorde en helt annan bedömning. Nämnden fattade följande beslut:

“Byggnadsnämnden ger strandskyddsdispens för tillbyggnad av garage med villkor att fasad mot söder inte får förses med fönster. Som tomtplatsavgränsning gäller tidigare beslutad tomtplats, se bilaga.”

Byggnadsnämnden menade, tvärtemot förvaltningen, att området redan var ianspråktaget, garaget låg inom tomtplatsen, den fria passagen kunde bevaras och trädridån kunde skyddas genom villkor.

Och man undrar, hur kan politiker i byggnadsnämnden och tjänstepersoner i byggnadsförvaltningen komma till så totalt motsatta ståndpunkter? Två instanser i samma kommun studerar exakt samma underlag, samma fastighet och samma lagparagrafer, men landar i totalt motsatta slutsatser.

Det ger mig vatten på en gammal kvarn. Jag har i ett flertal blogginlägg genom åren ondgjort mig över byggnadsförvaltningens, Länsstyrelsens och även Mark- och miljödomstolens beslut. Jag har hävdat att Miljöbalken och PBL (=Plan och bygglagen) ofta handlar om bedömningar och tolkningar och att det innebär att det finns stora utrymmen för personliga tyckanden och värderingar. Och personliga värderingar och tyckanden påverkas som vi vet av ideologisk och politisk uppfattning, känslor, personkännedom, egna upplevelser, förutfattade meningar, osv. Det har en tendens att göra de juridiska besluten till lite av ett lotteri och framför allt, det riskerar att alla inte blir lika inför lagen. Det är ett allvarligt problem. Jag tror att bland annat Magnus Larsson, Anders Solvarm, Bengt Davidsson på Juta och Thorenius i Vargön håller med.

Av ovanstående skäl tänkte jag ägna resten av detta inlägg för att se vad skillnaderna i synsätt består av mer noggrant mellan politikerna i byggnadsnämnden och tjänstepersonerna i byggnadsförvaltningen. Det är ju dessutom en förhållandevis enkel fråga – strandskyddsdispens för en utbyggnad av ett garage.

Det centrala i bedömningen tycks alltså vara att byggnadsförvaltningen utgår från att den planerade förändringen av garagets storlek och karaktär leder till en utökad hemfridszon och därmed ett hinder mot dispens. Byggnadsnämnden utgår i stället från att byggnaden uppförs inom redan ianspråktagen tomtplats och att strandskyddets syften kan upprätthållas genom villkor.

Förvaltningen utgår från beslutet om tomtplats från 2011. Då avgränsades tomtplatsen på ett visst sätt och då blir slutsatsen att ju större garage desto större hemfridszon och mindre allemansrätt. Här tycker jag att förvaltningens resonemang brister. Man konstaterar att hemfridszonen utökas, men utvecklar inte varför den skulle göra det på just denna plats. Då förstår jag nämndens resonemang bättre. Nämnden tycks istället mena att tomtplatsen redan finns och garaget ligger inom den, alltså förändras inte strandskyddets syfte.

Förvaltningen skriver, vilket jag reagerar på, att garagebyggnaden blir:

”…så stor att den dominerar över bostadshuset och därmed inte längre uppfattas som en komplementbyggnad…”

Detta är ett argument som snarare hör hemma i en bygglovsprövning enligt plan- och bygglagen än i en strandskyddsprövning enligt miljöbalken. För byggnadsnämnden verkar storleken inte spela någon roll.

Det andra jag reagerar på lite särskilt är att förvaltningen skrev:

“behovet av garage för ett enbostadshus [får] redan anses vara tillgodosett genom befintlig byggnad.”

Det är en ganska subjektiv, personlig bedömning. Politikerna i nämnden hade en helt annan utgångspunkt. Fastigheten är redan ianspråktagen och åtgärden sker inom den etablerade tomtplatsen. Nämnden utgår alltså från det särskilda skälet i 7 kap. 18 c § miljöbalken – att området redan tagits i anspråk på ett sådant sätt att det saknar betydelse för strandskyddets syften.

Förvaltningens syn på allmänhetens fria passage är intressant. Den är nästan lite filosofisk. Om hemfridszonen ökar minskar den fria passagen. Sambandet tycks vara automatiskt. Och så kommer byggnadsförvaltningens slutsats:

“Vid en intresseavvägning mellan det enskilda intresset av att utöka garageytan och det allmänna intresset av att säkerställa den fria passagen till stranden bedöms det allmänna intresset väga tyngre.”

Som sagt, det handlar ofta om ”bedömningar”, och bedömningar har alltid ett mått av subjektivitet. Men stämmer det verkligen att ett större garage på Sikhall 1:6 (Magnus Larssons fastighet) medför att hemfridszonen utökas och att denna zon tar i anspråk mark som idag är allemansrättsligt tillgänglig? Förvaltningen analyserar inte terrängen, höjdskillnaderna, vegetationen eller hur människor faktiskt rör sig på platsen. Slutsatsen presenteras som självklar, men motiveringen till varför hemfridszonen skulle förändras redovisas inte. Och byggnadsnämnden verkar inte heller ha accepterat sambandet. Jag tror inte heller att det finns någon regel i Miljöbalken som säger att ett större garage automatiskt skulle medföra en större hemfridszon.

Byggnadsnämnden skriver:

“Den planerade tillbyggnaden bedöms rymmas inom tomtplatsavgränsningen. Söder om tomtplatsen finns ett naturområde med en träridå som fungerar som fri passage samt utgör skydd och spridningskorridor för arter i området. … Åtgärden bedöms därmed inte strida mot strandskyddets syften.”

Nämnden håller med om att det finns ett naturområde med en träridå i söder som fungerar som spridningskorridor, men de gör en helt annan riskbedömning. De menar att träridån utanför tomtplatsen inte kommer att påverkas. Istället för att avslå ansökan väljer nämnden att lösa problemet med ett villkor: garaget får inte ha några fönster mot söder. Genom att ta bort fönstren anser nämnden att den fria passagen kan ”fortsatt säkerställas” (allmänheten blir inte uttittad), och därmed strider inte åtgärden mot strandskyddets syften. 

Det hör egentligen också till saken att den mark som förvaltningen beskriver som allemansrättsligt tillgänglig har ett mycket begränsat värde för friluftslivet. (Se “Förvaltningen: Nej till dispens på Sikhall (1)”.) Och då kommer proportionalitetsprincipen in, dvs som Mark- och miljööverdomstolen skrev i en prejudicerande dom (F 11186-17):

“[en prövning av] om den fördel som det allmänna vinner står i rimlig proportion till den skada som ingreppet förorsakar den enskilde”

Det finns dessutom ett särskilt skäl för att bevilja strandskyddsdispens anser byggnadsnämnden och hänvisar till Miljöbalken:

“området [har] redan tagits i anspråk på ett sådant sätt att det saknar betydelse för strandskyddets syften”

Förvaltningen håller alltså inte med nämnden. Den anser att tillbyggnaden planeras i den absoluta utkanten av tomtplatsen. Bedömningen är då att garagets storlek i praktiken kommer att utvidga hemfridszonen till mark som i dag är allemansrättsligt tillgänglig.

I detta ärende får jag återigen intrycket, som jag har fått flera gånger tidigare, att byggnadsförvaltningen i Vänersborgs kommun, och myndigheter som Länsstyrelsen och Mark- och miljödomstolen (MMD), också i Vänersborg, utgår från gränser på kartor och storlekar och avstånd på ritningar – istället för att göra konkreta bedömningar av terräng, bebyggelse, siktlinjer och hur området faktiskt uppfattas. I domar från Mark- och miljööverdomstolen (MÖD) betonas gång på gång att t ex en hemfridszon ska bedömas konkret i det enskilda fallet. Jag tycker att politikerna i byggnadsnämnden visar prov på en syn som rimmar tämligen bra med MÖD:s domar.

Det kan till sist tilläggas att byggnadsnämnden även beslutade att:

“Som tomtplatsavgränsning gäller tidigare beslutad tomtplats”

Det är intressant är att byggnadsnämnden uttryckligen slår fast att den tidigare tomtplatsavgränsningen ska gälla även fortsättningsvis. Det talar emot förvaltningens uppfattning att garaget i sig skulle utvidga hemfridszonen.

I mitt förra inlägg fanns det formella beslutet över den tomtplatsavgränsning som gäller. Skissen/kartan är inte helt lätt att tolka. Jag har ställt frågan till byggnadsförvaltningen om var exakt tomtplatsavgränsningen går.

Jag väntar fortfarande på svar.

Länsstyrelsen har beslutat att överpröva strandskyddsdispensen för garaget. Hittills är överprövningen klar gällande en av dispenserna, just denna om tillbyggnad av garage. 

Den 7 maj meddelade Länsstyrelsen sitt beslut. Det ska jag skriva om i nästa inlägg. (Se ”Sikhall: Länsstyrelsens beslut, och en chock (3)”.)

===

Blogginlägg i detta ämne:

Kategorier:Byggnadsnämnden, Magnus Larsson, Sikhall, strandskydd, tjänsteperson