Arkiv

Archive for the ‘Sikhall’ Category

Länsstyrelsen besökte Magnus Larsson

19 december, 2021 1 kommentar

Den 2 december skulle Länsstyrelsen göra syn på plats i Sikhall. Den blev inställd på grund av sjukdom. Nu har äntligen Länsstyrelsen varit i Sikhall och träffat Magnus Larsson.

Besöket satt hårt åt även denna gång, och det berodde inte på väglaget. Det hade snöat på natten och Gestadvägen är tillräckligt trafikfarlig som den är utan halka… Nä, representanterna från Länsstyrelsen hade vissa svårigheter att hitta till Sikhall. De körde helt enkelt fel, och när de väl kom fram så körde de förbi…

Till slut kom dock Länsstyrelsen, som tur var, fram till de andra väntande. Men det var liksom ingen bra eller förtroendefull början… De andra väntande på Sikhall var inte bara Magnus Larsson utan också tjänstepersoner från Vänersborgs byggnadsförvaltning.

Det var bra och viktigt att representanter för enheten för vattenärenden på Länsstyrelsen kom och fick se hur det såg ut i Sikhall. Länsstyrelsen är en synnerligen viktig part i målet. Den har mycket att säga till om, t ex när det gäller strandskydd, och den kan också ställa krav på utredningar etc.

Det handlar alltså om detaljplanen för Sikhall. Fastighetsägarna beställde ju en sådan för några år sedan för att kunna förverkliga sina planer och visioner för en utveckling av området. Den 19 maj 2015 beslutade byggnadsnämnden att det skulle utarbetas en detaljplan. (Se “DP Sikhall (1): Ny detaljplan”.)

Det har nu gått snart 7 år och det finns fortfarande ingen detaljplan. Kostnaderna för fastighetsägarna närmar sig 1,5 milj kr och det börjar väl närma sig en smärtgräns kan jag gissa.

En av frågorna som byggnadsnämnd och -förvaltning har “bråkat” med fastighetsägarna om är de mindre och misskötta skogspartierna på den västra sidan av badstranden, vid landsvägen till. Markägarna vill rensa upp, snygga till och göra ett mer parkliknande område. Och vid stranden av detta skogsparti vill de röja upp, muddra och så att säga ta fram badstranden och förlänga den – precis som det var förr. En gång i tiden var badstranden i Sikhall väldigt lång och inbjudande, nu har stora delar vuxit igen.

Länsstyrelsen ansåg tydligen att det krävdes tillstånd för vattenverksamhet för att göra något vid stranden, i vattnet. Och så är det sannolikt. Magnus Larsson hade då sagt att han kunde väl få se hur kommunens ansökan och tillstånd såg ut. Så kunde han typ använda samma formuleringar. Kommunen hade ju muddrat sin del av stranden förra året, fram till handikapprampen…

Det visade sig att kommunen antagligen inte hade något sådant tillstånd… I varje fall har kommunen fortfarande inte kunnat hitta något i sina pärmar och hyllor.

Det torde inte vara särdeles svårt att gissa vad som hade hänt om Magnus Larsson hade muddrat utan tillstånd… Det återstår att se vad Länsstyrelsen gör med kommunen…

Magnus Larsson och fastighetsägarna har fått en kortare, sammanfattande avrapportering från byggnadsförvaltningen om hur Länsstyrelsen såg på planerna för Sikhall:

  • “Länsstyrelsen uttalar sig inte om i vilka fall det kan krävas anmälan eller tillstånd för vattenverksamhet, förrän det blir ett formellt ärende.”
  • ”Strandskydd är en tyngre (generellt sett mer begränsande) lagstiftning så strandskyddsprövning bör komma före vattenverksamhet.”
  • ”Det kan finnas andra skydd, till exempel biotopskydd eller artskydd.”
  • ”[Länsstyrelsen] menar att såväl kulverteringen som ”strandupprensningen” förutom strandskyddsdispens bör kräva minst anmälan av vattenverksamhet.”
  • ”När anmälan skickats in avgör länsstyrelsen om det behövs en tillståndsprövning. Om det saknas underlag kommer kompletteringar att krävas in. Bland annat behövs underlag för att kunna bedöma påverkan på miljökvalitetsnormer, skyddade arter och hydrologiska effekter upp- och nedströms.”
  • ”Anmälan i sig kostar 1660 kr, men ofta är utredningarna det som kostar mer. Arbetet ska påbörjas inom två år och avslutas inom fem år efter beslut. Om prövning genomförts tidigare är det i regel enkelt att få ett nytt beslut.”
  • ”[Länsstyrelsens] råd är alltså att redan i detta skede söka strandskyddsdispens och anmäla vattenverksamhet för att få föreslagna åtgärder prövade.”

Länsstyrelsen ställer ganska höga krav. Fastighetsägarna ser att Länsstyrelsen uppenbarligen anser att det behövs fler utredningar, mer tid och, inte minst, mer pengar. Jag tror att det leder till att förhoppningarna, optimismen och framtidstron hos exploatörerna börjar avta ganska betydligt. Det reses fler hinder än lösningar för varje träff och varje samtal.

Det ställer också till en viss förtret för fastighetsägarna att fastigheterna har styckats av under åren så att ägarförhållandena och gränserna många gånger är i vägen för utveckling. Det skulle enlig Magnus Larsson behövas en fastighetsrättslig reglering, som skulle göra det enklare att komma vidare. Det krävs rådighet över marken för att utföra vissa åtgärder och på den mark som kommunen äger händer sällan någonting.

Nä, hoppet om en utveckling av Sikhall börjar försvinna. De tankar som Magnus Larsson närde redan när han förvärvade mark i Sikhall 2005 liknar alltmer bara förhoppningar och önskedrömmar. Kommunen, och nu kanske även Länsstyrelsen, har motarbetat honom i snart 20 år (se “Historien om Magnus Larsson”) och det ser alltmer ut som om kommunen ska få sin vilja fram – ett stagnerande, misskött och igenväxt Sikhall utan fler bostäder och invånare.

Vänersborgs kommun måste nog formulera en ny vision.

Naturhus i Vadstena och Sikhall

6 december, 2021 2 kommentarer

Det går många husprogram på de olika TV-kanalerna nu för tiden. Det lappas och det lagas. Det renoveras och det byggs, i många delar av världen. Det ena projektet är mer imponerande än det andra.

Förra måndagen var det dags igen. Denna gång handlade det om ett par utanför Vadstena som byggde ett naturhus. Det var ett program som hette Grand Designs och gick på TV4. (Man kan se programmet här.) Jag hade blivit nyfiken på programmet eftersom jag hade råkat få se en reklamsnutt några dagar tidigare. Det var bilder på ett hus som var mycket likt två hus som jag hade sett på betydligt närmare håll – i Sikhall.

Programledare för Grand Designs är Mark Isitt. På Wikipedia presenteras han på följande sätt:

“Isitt … är en svensk-brittisk arkitekturkritiker, författare och journalist som bland annat är verksam på Göteborgs-Posten. Han är programledare … Han tilldelades Sveriges Arkitekters kritikerpris 2018.”

Det var Johan och Roja som skulle bygga ett naturhus. Det skulle bli deras drömmars hus – ett hus byggt i ett växthus. (Du kan läsa en lång och fyllig artikel här: “Naturhus i Vadstena – Grand designs”.) Och efter många vedermödor, med en pengakassa som sinade och oerhört mycket eget arbete, lyckades paret till slut att färdigställa sitt naturhus.

Isitt var lyrisk till naturhuset, och inte minst till naturhusets VA-lösning… Han använde stora ord när han beskrev det, t ex uttrycken “världsförbättrande” och “framtidsarkitektur”.

“…ett system av tankar som renar husets avloppsvatten. Den renade vätskan pumpas ut härifrån vidare ut till växtbäddarna där den ger växterna all näring och bevattning de behöver. Den vätska som återstår efter att avloppsvattnet har runnit igenom jordlagren är så pass rent att det kan pumpas ut i en närliggande damm. … Det är ett hus som förvaltar jordens resurser. Ett stycke framtidsarkitektur.”

Sa Isitt och förklarade lite noggrannare:

“När de spolar i toaletten, tvättar sina kläder, när dom diskar i köket, sköljs allt detta ner genom ett rör till deras källare till tre tankar. … Det är här vattnet renas. Och det sker helt på naturligt väg. Det är inga kemiska tillsatser överhuvudtaget. Vattnet är rent nog att pumpa upp till växtbäddarna.”

Programledaren sa också:

“Det här är precis vad världen behöver.”

Isitt avslutade programmet med att konstatera:

“Detta är ett ekologiskt experimenthus som visar vägen in i framtiden.”

Det vara stora ord, och det kan vara värt att se programmet för att själv lyssna till de fina orden om avloppslösningen och naturhuset. (Se länken ovan.)

I programmet besökte Isitt också ett naturhus utanför Gränna, Uppgrenna naturhus. (Du kan läsa om naturhuset här.)

Mina trogna, och kanske också mindre trogna, bloggläsare har säkerligen gissat vem som har varit inblandad i naturhusen i Vadstena och Gränna… Och det är en helt korrekt gissning – Anders Solvarm från Sikhall. Hans naturhus var både en inspiration för Roja och Johan, och han byggde deras kretsloppssystem.

Solvarm, eller hans företag Ecorelief, nämndes inte i programmet, men på Instagram framgick det – se bild till höger.

Och ännu tydligare stod det i Expressen. Roja berättade (se Expressen “Roja och Johan byggde hus i ett växthus: ”Vår lilla oas””):

“Vi hade börjat tänka på om vi skulle köpa hus, och så såg vi ett program med Anders Solvarm och hans naturhus. Vi fick hälsa på honom för att känna av det.”

Anders Solvarm har väl inte direkt fått samma förståelse i Vänersborg för sitt naturhus och sin kretsloppslösning för avloppsvattnet som han fick av TV4…  Nä, tjänstepersonerna i Vänersborgs miljöförvaltning och på Kretslopp & Vatten kan inte beskyllas för att se att Solvarm:

visar vägen in i framtiden.”

Som Isitt konstaterade.

Kommunens tjänstepersoner ansåg, och anser fortfarande, att kommunens VA-nät är mycket bättre än Solvarms. De har under alla år velat tvinga in Solvarms naturhus i det kommunala VA-nätet. Det var som bekant Mark- och Miljödomstolen som i en dom den 2 september 2019 slog fast att Solvarms VA-system var överlägset kommunens (se “Solvarm 2: En historisk och teknisk bakgrund”):

“Vid en samlad bedömning finner domstolen mot bakgrund av vad som anförts att makarna Solvarm har visat att Fastighetens behov av avloppstjänster bättre kan tillgodoses genom den enskilda avloppsanläggningen jämfört med den allmänna va-anläggningen.”

Kommunens miljötjänstemän vägrade att acceptera domen. De ville inte godkänna Solvarms VA-system. Det var först när oppositionens politiker i Miljö- och hälsoskyddsnämnden, med Göran Stenman (V) i spetsen, talade klartext som VA-systemet godkändes. Det var den 19 maj tidigare i år. De styrande politikerna i socialdemokraterna och centerpartiet var emot beslutet. (Se “Solvarm vann!”.)

På kommunfullmäktige i april hade Miljö- och Hälsoskyddsnämndens ordförande Ann-Marie Jonasson (S) sagt:

“Vi följer den lagstiftning vi har och den ska vi fortsätta följa.”

Jag undrar hur Jonasson nu skulle förklara att nämnden fattade ett beslut som hon var emot – var det ledamot Stenman (V) och oppositionen eller ordförande Jonasson (S) som följde lagen?

Miljö- och hälsoskyddsnämndens beslut gällde VA-systemet i familjens bostadshus i Sikhall. Men Anders Solvarm bygger ytterligare ett naturhus i Sikhall, ett hus som ska säljas. Detta hus har samma cirkulära VA-system som det andra.

Solvarm lämnade in en ansökan till Miljö och Hälsa om att få använda samma godkända system även i det naturhus som höll på att byggas. Och det borde ju ha varit ett rent rutinärende kan man tycka, eftersom systemet hade blivit godkänt av både Miljö- och Hälsoskyddsnämnden och Mark- och Miljödomstolen.

Men vi är i Vänersborg och i Vänersborg vet tjänstepersonerna på miljöförvaltningen bäst. Den 22 juni fick Solvarm ett mail från en av tjänstemännen på Miljö- och byggnadsförvaltningen. Det var samme tjänsteman som hela tiden hade motsatt sig allt som Solvarm gjorde. Handläggaren ifråga hade också uppfattningen att kommunens VA-system var överlägset Solvarms… Märkligt nog hade tjänstemannen under hela processen, som skulle följa, stöd av sin chef.

Handläggaren på miljö- och byggnadsförvaltningen skrev, med stöd av av miljöchef David Tengberg:

”Vi har granskat avloppshandlingarna i denna ansökan, men även tittat på reningsresultaten för System Two utförda av Eurofins mellan åren 2018-2020. Enligt våran bedömning klarar inte växtbäddarna att uppnå normal skyddsnivå för miljöskyddet gällande reningen av kväve och fosfor.”

Det kan tyckas vara lite komplicerat och kanske svårt att förstå, men läs just denna mening en gång till:

“Enligt våran bedömning klarar inte växtbäddarna att uppnå normal skyddsnivå för miljöskyddet gällande reningen av kväve och fosfor.”

Det här är ett uppseendeväckande påstående.

“Enligt våran bedömning…”

Det är precis det här som ett antal mycket välrenommerade experter har uttalat sig om. Det var det här Mark- och miljödomstolen hade dömt om och det var det här som miljö- och byggnadsnämnden hade beslutat om. Och TV4 hade så höga tankar om. Men enligt “våran bedömning” på miljöförvaltningen hade alla andra fel.

Familjen Solvarm orkade inte mer. Familjen accepterade alla 26 villkor, plus 5 “konkretiseringar” under ett av villkoren, som förvaltningen ställde upp den 9 juli 2021 för att Solvarm skulle få tillstånd att:

“installera avloppsanläggningen System Two +, till vilket WC och BDT ansluts från bostadshus på fastigheten Gestads-XXX x:xxx. Utgående vatten från System Two + ska ledas till en resorptionsbädd och därefter vidare till omgivande mark.”

Eftersom Anders Solvarm inte ville ägna en massa tid, igen, till att strida med miljöförvaltningen så accepterade han motvilligt villkoren. Det innebar att ärendet aldrig gick upp till nämnden. Det var lite synd för det hade varit intressant att veta hur ordförande Ann-Marie Jonasson (S) hade fått beslutet att gå ihop med att miljö och hälsa:

“följer den lagstiftning vi har”

Jag tror precis som Isitt på TV4 att det som Anders Solvarm arbetar med att utveckla, ett cirkulärt VA-system, är “vägen in i framtiden” och “precis vad världen behöver”. Med ett undantag naturligtvis, Vänersborgs kommun. I Vänersborg behöver vi inga nya cirkulära VA-lösningar. I Vänersborg har vi ett kommunalt VA-system som är överlägset allt annat. I varje fall enligt kommunen självt…

Konstigt att inte världens vetenskapspersoner kommer till Vänersborg för att lära sig och världens TV-team för att dokumentera Vänersborgs geniala linjära avloppssystem…

Tillägg 6 dec kl 19.20:
Jag sitter och läser underlaget till samhällsbyggnadsnämndens sammanträde på torsdag. Det gäller ärendena om verksamhetsområden på Vänersnäs. Samhällsbyggnadsförvaltningen skriver att det finns en enda fastighet i Sverige, som i Mark- och miljödomstolen har bevisat att den enskilda VA-anläggningen är bättre än den kommunala. Och det är:
”fastigheten belägen i verksamhetsområdet i Sikhall, Vänersborgs kommun”.
Med andra ord, Solvarms bostadshus.
Det är trevligt att i varje fall några tjänstepersoner i kommunen respekterar och accepterar domen i Mark- och miljödomstolen.

Tillägg 7 dec kl 12.30:
Miljöförvaltningarna i Vadstena och Gränna har sett positivt på avloppssystemen – och godkänt dem. Uppgrenna naturhus har till och med fått Jönköpings kommuns miljöpris.

Länsstyrelsen ställde in i Sikhall

2 december, 2021 Lämna en kommentar

När det händer saker i södra Dalsland vill Vänsterpartiet vara på plats.

Idag skulle Länsstyrelsen besöka Magnus Larsson och de andra fastighetsägarna i Sikhall. Det handlar naturligtvis om den detaljplan för området som fastighetsägarna har beställt, och betalar för.

Byggnadsnämnden beslutade ju som bekant den 26 oktober (se “BN 26/10 (1): Sikhall, blåbär & demokrati”) att:

“miljö- och byggnadsförvaltningen arbetar vidare med att anpassa detaljplaneförslaget till de intentioner som fastighetsägare visat på i de skisser som inkommit till byggnadsnämnden 7 juli 2021.”

Det var ett bra beslut som innebar att byggnadsförvaltningen ska gå vidare med de tankar, planer och visioner som fastighetsägarna har uttryckt för utveckling av Sikhall.

Byggnadsförvaltningen tyckte att Länsstyrelsen snabbast möjligt skulle vara med på tåget. Länsstyrelsen inbjöds därför att besöka Sikhall och “göra syn” på plats. ”Styrelsen” har ju ganska mycket, snällt sagt, att säga till om, t ex när det gäller strandskydd. Och det var bra att den fick insyn i arbetet med detaljplanen nu när planen gick in i ett nytt skede med en delvis annan inriktning.

James Bucci och Stefan Kärvling från Vänsterpartiet ville självklart inte missa denna sällsynta begivenhet, utan klädde sig med både långkalsonger och dubbla lager tröjor för att beskåda Länsstyrelsens besök.

Vi hann precis in i Dalsland och hade just passerat skroten i Stärkebo när telefonen ringde. Det var Magnus Larsson som meddelade att Länsstyrelsen hade tvingats ställa in sitt besök på grund av sjukdom. Så det blev inget besök i Sikhall, det blev ett … västgötaklimax…? Eller dalslandsklimax…?

Vänsterpartisterna fick hur som helst vända om och återvända till Västergötland i oförrättat ärende. Det får bli nya tag vid ett senare tillfälle.

Och det tillfället kommer faktiskt redan på lördag. Då händer det återigen saker i Dalsland, närmare bestämt i Brålanda. Och då vill självklart Vänsterpartiet återigen vara på plats. Och denna gång är det ingen risk att det blir inställt, trots att Folkhälsomyndigheten börjar slå allt hårdare på trumman.

På lördag går, som de flesta vet vid det här laget, den berömda Tomteparaden av stapeln. Äntligen ropar många, allra högljuddast ropar sannolikt brålandaborna själva. Tomteparaden blev ju, som så mycket annat, inställd förra året. Och innan själva tomtetåget avgår vid 16-tiden kommer man, skriver TTELA (se “Tomteparaden är tillbaka – beräknas locka tusentals”), att:

“kunna strosa runt på julmarknaden och i butiker och galleria som håller öppet, köpa lotter och gå en tipspromenad.”

Och någonstans vid Storgatan 15-17 mellan ungefär kl 13.00-15.00 kommer Vänsterpartiet att finnas på plats. Där bjuder vi på glögg och tillfälle ges att fråga om politik, vad som händer i Sikhall och Gestad eller vilka idéer kring utvecklingen i Brålanda och södra Dalsland som man vill se genomförda. Det går att prata om det mesta som har med politik att göra. Eller kanske något annat som man är intresserad av.

Historien om Magnus Larsson (25): Epilog

25 november, 2021 1 kommentar

Jag har känt Magnus Larsson i många år vid det här laget. Han har ofta berättat om vad han har varit utsatt för av kommunen. Och visst, jag hade helt klart insett att han hade varit med om något utöver det vanliga. Striden med byggnadsnämnden och byggnadsförvaltningen, när Larsson skulle bygga sin bostad, var jag ganska bekant med. Det hade jag också skrivit några bloggar om en gång i tiden. (Se t ex “Sikhall 1:6”.)

När jag började skriva om det sega och utdragna kommunala arbetet med detaljplanen i Sikhall (se “DP Sikhall (1): Ny detaljplan”), där Magnus Larsson och några andra fastighetsägare står för huvuddelen av kostnaderna, så misstänkte jag att Larsson fortfarande behandlades annorlunda än andra kommuninvånare. Misstankarna förstärktes av flera vittnesmål.

Jag bestämde att jag skulle ta reda på vad som hände när Magnus Larsson köpte fastigheterna i Sikhall år 2005. Jag ville veta händelseförloppet mer i detalj. Var Magnus Larssons “berättelser” korrekta?

Jag var redan från början tämligen övertygad om det omoraliska i kommunens handlande, men ändå inte riktigt. På något sätt hade jag inte greppat “djupet” och det becksvarta allvaret, och tragiken, i det som kommunens politiker och tjänstepersoner utsatte Larsson för.

I arbetet med dessa 24 bloggar (“kapitel”) om “historien om Magnus Larsson”, och den läsning av alla kommunens diarieförda dokument som detta innebar, framträdde alltså en historia som jag inte hade insett vidden av tidigare. Gamla personliga minnesbilder, uttalanden och anteckningarna var bitar som nu föll på plats. Jag samtalade också under arbetets gång med diverse personer. Flera kontaktade mig när jag började publicera. Alla som hört av sig har bekräftat mina misstankar. Tyvärr är det nästan inga som vill framträda med sina namn. Magnus Larsson är fortfarande ett mycket känsligt ämne i kommunhuset, trots att mina bloggar enbart handlar om historia, tiden från slutet av 2005 till slutet av 2007.

Jag skäms över historien.

Jag skäms över kommunens, politikers och tjänstepersoners behandling av Magnus Larsson. Det var så utstuderat illasinnat och grymt så det kan inte med ord beskrivas. Kommunen försökte med alla medel den kunde hitta på tvinga Magnus Larsson till underkastelse under den kommunala byråkratiska stöveln.

Det hoppas jag har framgått av bloggarna…

Man kunde kanske tro att kommunen efter att ha tilltvingat sig de vattennära och mest värdefulla områdena av Magnus Larssons fastigheter, till underpris, skulle slå sig till ro och gnugga sina händer av förtjusning och tillfredsställelse över segern. Det klappades i och för sig säkert på axlar och skakades sannolikt en del händer på kommunhuset, men det var bara tillfälligt. Det fanns smolk i bägaren… De involverade politikerna och tjänstepersonerna hade ju faktiskt misslyckats med att expropriera rubbet, dvs 100 procent av fastigheterna. Det var Bo Carlssons (C) djupt förtrogne kommunalråds- och “regerings”kollegas, Lars-Göran Ljunggrens (S), avsikt och mål redan från början.

Kommunens kamp fortsatte därför med delvis nya politiker och tjänstepersoner. De tog den vid det här laget nedsmutsade stafettpinnen för att fortsätta motarbeta och förfölja Magnus Larsson. Huvudaktörerna kom att bli byggnadsnämnden och byggnadsförvaltningen. De fortsatte att göra livet surt för Magnus Larsson. Det handlade om att han ville bygga en bostad på sin mark.

Och kommunens kamp mot Magnus Larsson fortsätter än idag. Jag har skildrat, och håller på att skildra, kommunens förhalning och sabotage av en detaljplan i Sikhall som ska möjliggöra utveckling av området. Detaljplanearbetet har pågått i över 6 år och det återstår enligt uppgift fortfarande flera år. Men det gör inte kommunen något, den gynnas som vanligt av en lång och utdragen process. Då ställer ju kommunen till det för Larsson. hans pengar tickar iväg. (Just nu närmar sig kostnaderna 1,5 milj kr.) Det är ju han och tre andra fastighetsägare som får stå för notan…

Kommunen tycks också arbeta hårt för att sabotera Magnus Larssons verksamhet som näringsidkare. Flera av Larssons kunder verkar få problem med kommunen. Kommunen underkänner t ex ansökningar om både bygglov och enskilda VA-lösningar för de som har anlitat Magnus Larsson och hans företag som entreprenör. Kommunens taktik tycks vara att få kommuninvånare att välja andra entreprenörer. På det sättet hoppas väl tjänstepersoner och politiker att de ska kunna tvinga Magnus Larsson till underkastelse. Vad nu en underkastelse skulle innebära i dagens läge. Det handlar nog snarare om hämnd mot en kommuninvånare som var våghalsig och dumdristig nog att utmana mäktiga krafter i Sikhall/Gestad och kommunhuset.

Jag kan inte låta bli att nämna två av dom som jag tidigare har skildrat i mina bloggar och som vid tillfällen har anlitat Magnus Larsson som entreprenör – Anders Solvarm (se ”Solvarm 1: Varför jagar kommunen Solvarm?”) och Bengt Davidsson (se ”Byggnadsförvaltningen och David på Juta”). De problem som dessa har haft med miljö- och byggnadsförvaltningen är väl bekanta för alla bloggläsare. Om det är en slump att de båda har anlitat Magnus Larsson, eller inte, det vet jag inte. Det kan vara så, men problem har de definitivt fått. Och som sagt, de är bara två av flera.

Till det här återkommer jag. Någon gång.

Till sist.

Tänk er vilken tur Bo Carlsson (C) hade som förlorade budgivningen på fastigheterna i Sikhall. Hur skulle han ha klarat av all den kommunala förföljelse som har drabbat Magnus Larsson?

===

Bloggar i denna serie:

Kategorier:Magnus Larsson, Sikhall

Historien om Magnus Larsson (24): Upplösningen

19 november, 2021 1 kommentar

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen ”Historien om Magnus Larsson (23)” och en avslutning på hela bloggserien.

Den 30 oktober 2007 upprättades en skrivelse, ett yttrande till kommunfullmäktige, som i vanlig ordning först skulle behandlas av kommunstyrelsen. Det var kommunchef Guy Mahlviker och kanslichef Claire Gabrielsson som hade undertecknat. Men först måste en “liten teknikalitet” förklaras.

Kommunfullmäktige hade beslutat att förköpa Magnus Larssons tre fastigheter i Sikhall till 100 procent. Det var också detta beslut som låg och väntade på godkännande från regeringen. Beslutet skulle inte vara lagligt förrän regeringen hade godkänt det. Magnus Larsson hade även överklagat fullmäktiges förköpsbeslut till Länsrätten. Där hade det inte heller hänt någonting, bland annat av det skälet att advokat Lundmark, Magnus Larssons ombud, den 6 februari 2007 hade bett Länsrätten att:

“avvakta med prövning av målet tills förhandlingarna mellan parterna är avslutade.”

När kommunen och Magnus Larsson nu förhandlade under 2007 så var det “bara” de mindre delarna av fastigheterna som kommunen ville köpa. Men det gick till så, rent formellt, att kommunen köpte 100% av fastigheterna och Magnus Larsson fick sedan köpa tillbaka fastigheterna av kommunen – utom då alltså de mindre delarna som kommunen ämnade behålla. Kommunfullmäktige hade ju beslutat att förköpa “rubbet”. Det var bestämt.

Den 30 oktober 2007 upprättades alltså en skrivelse. Och det hade hänt saker sedan den 27 juni:

“nu har förslag till avtal förhandlats fram, vilka också köparen undertecknat. Avtalens giltighet kräver kommunfullmäktiges godkännande.”

Det krävdes också att Magnus Larsson drog tillbaka överklagandet till Länsrätten.

I skrivelsen/yttrandet till kommunstyrelsen bifogades också avtalen för de tre fastigheterna som förköpet gällde, Sikhall 1:4 och Sikhall 1:6 samt Sörbo 1:4.

Kommunchefen och kanslichefen föreslog även att kommunstyrelsen skulle föreslå kommunfullmäktige att godkänna de upprättade köpeavtalen.

Det första avtalet gällde fastigheten Sikhall 1:4.

Överenskommelsen/avtalet innebar att Magnus Larsson skulle få köpa tillbaka hela fastigheten utom 7.500 kvm. Det är streckade området på kartan till vänster som kommunen skulle behålla, dvs parkeringen framför segelsällskapets fastighet, magasinet och stenpiren.

Magnus Larsson skulle betala 1.150.000 kr för det som var kvar av fastigheten.

Det andra avtalet handlade om fastigheten Sikhall 1:6.

Denna fastighet värderades till 500.000 kr. Jag kan inte förstå varför kommunen överhuvudtaget beslutade att förköpa denna fastighet från början. Kommunen ville inte behålla någon del av fastigheten överhuvudtaget. Det tycker jag är anmärkningsvärt. Det visade väl om inte annat att det fanns andra skäl bakom förköpen än att kommunen ansåg sig “behöva mark” för det rörliga friluftslivet… (Kanske ville någon hålla Magnus Larsson borta från Sikhall…)

Den tredje och sista fastigheten skulle Magnus Larsson få betala 500.000 kr för. Det var Sörbo 1:4, vid själva badplatsen. Kommunen ville absolut behålla 12.000 kvm (se det streckade området).

Även i det här fallet har jag mycket svårt att förstå varför kommunen tyckte sig behöva denna mark. Kommunen inbillade sig kanske att Magnus Larsson skulle kunna använda den lilla “fliken” uppe till höger för att spärra av infarten till parkeringen och badet. Men trodde tjänstemännen och politikerna det, då skulle de faktiskt vara mer än lovligt verklighetsfrämmande. Man kan också notera att kommunen behöll en 17 meter bred remsa av Magnus Larssons jordbruksmark (“åker”) uppe till vänster, vid “landsvägen”. Här tänkte kommunen anlägga en parkeringsplats. Det har än idag aldrig parkerat en enda bil på denna remsa… (Se foto till vänster.) Dessutom ville kommunen behålla ett större område ner mot och nere vid sjön. Denna mark har sedan dess misskötts å det grövsta och har nu blivit en skog av sly. (Det är bara att sätta sig i bilen och åka dit och titta.) I Sikhall går området under beteckningen “Träsket”.

Det hade gått 4 månader (från den 27 juni) utan några vettiga samtal mellan parterna. Parterna hade tydligen haft någon form av kontakt, som inte var diarieförda, men det hade inte förts några förhandlingar. Avtalen speglade nämligen ”bara” de fastighetsgränser som ritades upp i ett tidigt skede. Kommunen hade låtit tiden arbeta för sig – medan Magnus Larssons personliga och ekonomiska situation blev allt jobbigare och svårare. Larsson fick underkasta sig den mäktiga kommunen. Han hade bilan hängande över nacken, han riskerade att förlora allt – hus och hem, jord och skog. Larsson tvingades att skriva på avtalen.

Magnus Larsson tror att han förlorade en miljon kronor på avtalen. Men han menar än idag att han inte hade något val. Han ville inte riskera att förlora allt.

Den 7 november 2007 beslutade kommunstyrelsen att föreslå kommunfullmäktige att:

“godkänna upprättade köpeavtal avseende fastigheterna Sikhall 1:4 och 1:6 samt Sörbo 1:4”

Och det noterades i protokollet att Bo Carlsson (C):

“inte deltog i handläggningen eller beslutet i detta ärende på grund av jäv.”

Och den 21 november 2007 beslutade ett enhälligt kommunfullmäktige att:

“godkänna upprättade köpeavtal avseende fastigheterna Sikhall 1:4 och 1:6 samt Sörbo 1:4”

Och återigen noterades det i protokollet att Bo Carlsson (C):

“inte deltog i handläggningen eller beslutet i detta ärende på grund av jäv.”

Kommunens nettokostnad för de områden den förköpte inklusive det arbete och de pengar Magnus Larsson hade lagt ner uppgick till 720.000 kronor. Det var den ersättning som Magnus Larsson fick för sin dyrt köpta, attraktiva mark (i budgivning mot bland annat Bo Carlsson), för det arbete han lagt ner, de pengar han hade satsat, det lidande som han utsatts för och de pengar han hade tvingats betala i juristkostnader. I två år hade Larssom fått försvara sig mot kommunen.

Det var en mörk dag för kommunen. De hade tvingat en laglydig och skattebetalande undersåte till underkastelse under den byråkratiska makten. Tack vare “dolda” personliga, och synnerligen själviska, intressen.

Som politiker och ledamot i kommunfullmäktige skäms jag för vad jag har varit med och utsatt Magnus Larsson för. Men jag visste inte bättre. Och det är jag övertygad om att andra inte heller visste. Men nu har åtminstone jag kommit på bättre tankar. Och jag hoppas att andra också har gjort det.

Däremot var det andra politiker som visste bättre, redan då – de visste precis vad de gjorde. Och deras motiv var inget att stoltsera med…

Det positiva med uppgörelsen var att Magnus Larsson, tack vare sin ihärdiga och envisa kamp, lyckades behålla den större delen av sina fastigheter. Kommunen misslyckades med att expropriera all mark och tvinga bort honom från Sikhall.

I och med att kommunen och Magnus Larsson hade kommit överens, dvs skrivit på avtalen, så kom det ett godkännande från regeringen om förköpet. Det stod uttryckligen i skälen att Magnus Larsson:

“numera medgivit att förköp får ske. Med hänsyn härtill finns inget hinder mot att meddela tillstånd till förköp.”

Magnus Larsson återkallade också sitt överklagande i Länsrätten. Det var ju en förutsättning för avtalet med kommunen.

Och så slutade historien om kommunens expropriering i Sikhall. Det har gått nästan 15 år sedan kommunen tog delar av Magnus Larssons ärligt och rättmätigt förvärvade egendomar ifrån honom. Han har fortfarande inte fått någon officiell ursäkt av kommunen för att de med all sannolikhet agerade olagligt, bland annat på grund av det jäv som fanns bland flera personer i “bakgrunden”. Det är bara enskilda tjänstepersoner, bland annat tidigare jurister på kommunen, som har hört av sig personligen till honom.

Magnus Larsson bor nu i Sikhall på en plats med utsikt över hamnen som han kallar “Politikerhyllan”. Namnet är valt för att ingen någonsin ska glömma hur jäviga, och jävliga, politiker och tjänstepersoner försökte tvinga bort honom från hans hus och hem, jord och skog. Och det är många som genom åren har sett och t ex fotograferat sig vid skylten. Den har blivit lite av en symbol för Sikhall och den enskilde invånarens kamp mot den kommunala byråkratin – en byråkrati som inte skyr några medel för att få sin vilja fram.

Det hade varit trevligt att få avsluta historien om Magnus Larsson med att få skriva – “och så levde Magnus Larsson lycklig i alla sin dagar”… Men tyvärr slutar inte historien så. De här 24 “kapitlen” utgör bara den första delen i vad som skulle kunna bli en hel “romansvit”. Men jag får återkomma till de andra kapitlen och delarna vid något senare tillfälle.

Tack för att du läste.

===

Jag bestämde mig senare att avsluta bloggserien med en slags epilog – se ”Historien om Magnus Larsson (25): Epilog”.

Bloggar i denna serie:

Historien om Magnus Larsson (23)

14 november, 2021 Lämna en kommentar

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen ”Historien om Magnus Larsson (22)”.

Den 27 juni 2007 träffades parterna igen, kommunen på den ena sidan bordet och Magnus Larsson och hans advokat på den andra. Och sin vana trogen antecknade advokat Lundmark från advokatfirman Kjällgren vad som hade förhandlats fram under mötet. Som tur var skickade Lundmark anteckningarna till förvaltningschef Christer Larsson och kommunjuristen, som tydligen också var med på mötet, så att de blev diarieförda.

Parterna verkade vara överens om allting, ja nästan… Lundmark skrev:

“Magnus Larsson förvärvar ”restfastigheterna” på de villkor som angivits i tidigare justerade utkast till köpeavtal. Köpeskillingen skall uppgå till 2.150.000 kronor. Därvid har Magnus Larsson inga ytterligare anspråk på ersättning utöver vad som följer av 13 § förköpslagen beträffande ränta på den av honom tidigare erlagda köpeskillingen. Räntan skall utgå för tiden från den 4 januari 2006 till den tidpunkt som anges i nämnda bestämmelse.”

Men avslutade brevet med:

“Beträffande fördelningen av köpeskillingen mellan de båda köpekontrakten får vi återkomma.”

Jag vet inte vad som hände under 4 månader fram till den 30 oktober 2007. Det är först då som jag hittar nästa dokument. Det borde ha förhandlats kan man tycka, fast det var ju egentligen inte så mycket att förhandla om. Det var ju i stort sett bara ersättningsfrågan kvar. Och den verkade man ju faktiskt också ha varit överens om…

Men enligt uppgift så förhalade kommunen förhandlingarna och sköt på själva avgörandet, avtalet. Det innebar en svår sits för Magnus Larsson – på två sätt, ett personligt och ett som företagare.

Det fanns ju, som jag har beskrivit tidigare, en uppenbar risk att Magnus Larsson skulle bli av med hus och hem, jord och skog. Det var en ovisshet och ett hot som han tvingades leva under sedan kommunfullmäktiges beslut om att förköpa hans fastigheter den 20 december 2005. Och den utdragna tiden gjorde ju inte det hela bättre…

Det behövs ingen större inlevelseförmåga för att inse vilken otroligt påfrestande situation detta måste ha inneburit för Magnus Larsson. Det var tjänstepersonerna i kommunen som försatte Larsson i denna pressade situation. Och sannolikt vissa speciella politiker som “dirigerade” i bakgrunden och talade om för tjänstepersonerna hur de skulle agera…

Men inte nog med det. Alla som har kännedom om hur det är att vara företagare vet att en företagare ofta ligger ute med pengar. Inkomsterna kommer när arbetet är klart. Innan dess så får företagaren oftast själv med egna pengar betala råvaror och material, reparationer, transporter och ersättningar till underleverantörer osv. Och ibland händer det att betalningar från en kund för ett arbete eller en tjänst kommer för sent, eller inte alls. Många företagare är därför helt beroende av lån för att få vardagen och logistiken att gå ihop ekonomiskt.

Magnus Larsson hade 2005 vunnit budgivningen och köpt fyra fastigheter i Sikhall. Det var fastigheter som han skulle ha i sin näringsverksamhet. Larsson hade lagt ut mycket pengar. När kommunen beslutade att förköpa fastigheterna innebar det att Magnus Larsson inte fick några lagfarter på fastigheterna. Han hade köpt fastigheterna men ägde dom ändå inte riktigt. Han var juridisk ägare och kunde bruka och sköta gårdarna, men han kunde inte belåna dom. Det innebar stora ekonomiska svårigheter för Larsson i sin affärsverksamhet.

Det var svårt att leva och verka under sådana omständigheter – både som privatperson och företagare. Många skulle helt enkelt inte klara av det. Det borde ha varit lätt för kommunen att inse. Och det var kanske just vad de insåg… 

Jag tror att tjänstemän och politiker faktiskt kalkylerade med att Magnus Larsson inte skulle klara av pressen som privatperson och/eller ekonomin som företagare. Det finns flera saker, typ vittnesmål, som tyder på att kommunen faktiskt använde dessa fula trix, vilket är en stor underdrift i sammanhanget, för att “besegra”, kanske snarare krossa, Magnus Larsson och tvinga honom att skriva under ett för honom ofördelaktigt avtal.

Tjänstemännen var i en helt annan sits. De hade en fast anställning i kommunhuset,  fast lön, fasta arbetstider och lagstadgad semester. Allt de gjorde var på arbetstid. Företagaren Magnus Larssons situation var helt annorlunda. Han fick ägna sig åt denna “konflikt” på sin fritid, efter arbetsdagen. Som ofta var betydligt längre än 8 timmar… Och den hjälp och expertis som han behövde fick han betala med egna pengar…

Kommunen lyckades med sin taktik. De tvingade Magnus Larsson att gå med på ett för honom ofördelaktigt avtal.

Fortsättning, och avslutning, följer…

PS. Alla faktauppgifter i denna blogg är hämtade från dokument i kommunens diarium.

===

Bloggar i denna serie:

Historien om Magnus Larsson (22)

13 november, 2021 Lämna en kommentar

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggenHistorien om Magnus Larsson (21)”.

Det var tydligen en hel del kontakter mellan Vänersborgs kommun och Magnus Larsson och hans advokat Anders Lundmark under våren och sommaren 2007. Det verkade till och med ha varit en del fysiska möten. Men precis som tidigare under detta år får jag i huvudsak lita till brev och skrivelser från advokat Lundmark. Kommunens egna skrivelser finns inte diarieförda. Det förvånar mig. Det borde ju, kan man tycka, finnas åtminstone några offentliggjorda och diarieförda dokument från tjänstepersonerna.

För det är viktigt att komma ihåg, bollen låg nu hos tjänstemännen. Det var de som den 10 januari 2007 hade fått i uppdrag av kommunstyrelsen att förhandla fram en lösning med Magnus Larsson. I kommunstyrelsens protokoll stod det:

“Kommunstyrelsen beslutar uppdra åt kommunchefen att tillsammans med övriga berörda tjänstemän förhandla med köparen av fastigheterna, med inriktning att kommunen blir ägare till de markområden som varit grunden för kommunens beslut att förköpa fastigheterna Sikhall 1:4 och 1:6 samt Sörbo 1:4.”

Det är så det brukar gå till i den kommunala demokratin, eller kanske snarare i den kommunala byråkratin. Förfarandet innebär naturligtvis att tjänstepersonerna får stor makt, särskilt som få eller inga handlingar diariefördes från samtalen och förhandlingarna. I praktiken kan man emellertid förmoda att tjänstemän och politiker pratade med varandra i kommunhusets korridorer och kontor. De utbytte sannolikt tankar med varandra, och då kan man också anta att de politiker som hade störst intresse i frågan engagerade sig mest…

Jag ska inte återge alla turer i förhandlingarna, utan nöja mig med en del nedslag.

Den 21 maj 2007 skrev advokat Lundmark till kommunen. Det framgick att det hade varit förhandlingar och att parterna hade kommit överens om någon typ av avtalskonstruktion. Och eftersom kommunen inte heller hade svarat på Magnus Larssons erbjudande om marken som gåva till kommunen, så skrev Lundmark att erbjudandet nu hade dragits tillbaka. Lundmark menade att det som återstod innan avtalet kunde skrivas på var storleken på köpeskillingen.

Men inte heller detta visade sig vara särskilt enkelt… Eller var det fråga om kommunal taktik…?

Magnus Larsson menade att värdet på hans fastigheter skulle sjunka betydligt, jämfört med det han själv hade betalat, om kommunen förköpte hamnområdet och stenpiren. Det var viktiga och strategiska delar av fastigheterna. Det borde Larsson naturligtvis ha kompensation för. Dessutom hade han nedlagt både arbete och pengar på området. Lundmark skrev:

“Området är ju idag iordningställt och omfattande arbetsinsatser har nedlagts på avverkning, röjning, borttransport av dumpat avfall och skrot, rivning, planering av massor, strandskovning, anläggande av dräneringssystem och parkeringsytor.”

Enligt förköpslagen hade Larsson rätt till ersättning för arbete och kostnader. Det var egentligen inget att diskutera. I brevet bifogade Lundmark en sammanställning av kostnaderna och även en experts värdering av området. Magnus Larsson hade lagt ner ungefär 550.000 kr i det område som kommunen ville förköpa.

Samhällsbyggnadsförvaltningens chef Christer Larsson sa den 4 juni (2007) blankt nej. Han menade att kommunen bara var villig att betala 400.000-500.000 för allt, både själva markområdet och arbetet. Och hotade med att avsluta diskussionerna.

Personer i kommunen spred nämligen ut ryktena att Magnus Larsson vidtog åtgärder på sin mark enbart för att ”jävlas” med kommunen. Då skulle kommunen, menade de, få betala om de skulle tvångsinlösa (obs! notera ”tvångsinlösa”!) marken. De tänkte nog inte på att Larsson gjorde i ordning den mark som han hade köpt och som var hans… Jag undrar vem som jävlades med vem…?

Advokat Lundmark blev med all rätt upprörd… I ett svar till förvaltningschef Christer Larsson skrädde han inte orden:

“I ljuset av Ditt brev måste jag ifrågasätta om kommunens företrädare blivit informerade om, eller förstått, det regelsystem som en fullföljd av förköpet utlöser. Det rör sig ju om ett tvångsförvärv, varvid den enskildes rätt till kompensation till och med är grundlagsskyddad samt där den enskilde tillförsäkrats rättssäkerhet genom domstolsförfarandet med rättegångskostnadsansvaret på kommunen. På vilken grund anser sig Vänersborgs kommun vara befriad från sådana rättsliga förpliktelser?”

Det var ord och inga visor. Och jag tror att Lundmark egentligen inte enbart var upprörd över förhandlingsbudet, eller snarare det så kallade. Min känsla är att Lundmark upprördes av hela den attityd som kommunen visade mot Magnus Larsson. Det var onekligen lätt att få intrycket att tjänstepersonerna uppbådade all den makt de kunde tänkas inneha – för att slå ned mot en enskild, “trilskande” kommuninvånare. Som bara hade gjort ett fel, att lägga ett högre bud på några fastigheter än en ledande politiker i kommunen…

Advokat Lundmark var samtidigt även besviken. Allt var färdigförhandlat och klart, markdispositionen, ränta och tillträdestidpunkt, i stort om köpeskillingen samt de närmare villkoren för uppgörelsen. Det enda som var kvar att enas kring var just Larssons lagliga rätt till kompensation för de kostnader som var nedlagda inom området.

Lundmark avslutade brevet med att fråga om kommunen verkligen var beredd att dra frågan till domstol med:

“långdragna och för kommunen mycket kostsamma processer i fastighetsdomstol och överrätter”

Det var ingen amatör som kommunen hade att göra med. Men inte nog med det, Magnus Larsson fattade själv pennan och skrev till förvaltningschefen, och kommunstyrelsen, den 18 juni 2007:

“Min ärliga och uppriktiga mening är att lösa den här konflikten. De delar av fastigheten som kommunen vill ha är av betydande värde, det är ca 2 ha vattennära mark med magasinet och stenpiren. Det pris som Krister Larsson presenterar täcker inte ens de faktiska kostnaderna och det skulle i verkligheten betyda att jag ska betala ca 200.000:- för att bli av med delar av fastigheten. Det är inte rimligt!”

Och det var det knappast… Och Magnus Larsson upprepade sitt förslag att ta hjälp av tre oberoende värderingsmän som inte var jäviga…

Och för att riktigt röra till det för förvaltningschefen – Magnus Larsson erbjöd sig återigen att skänka marken, magasinet och stenpiren till kommunen och det rörliga friluftslivet.

Det borde inte ha varit aktuellt för kommunen att ytterligare fördröja och förhala exproprieringen. Den borde ha kommit till skott och skrivit ett avtal. Det tyckte i varje fall Magnus Larsson och hans advokat. Men uppenbarligen inte kommunen. Tjänstepersonerna fortsatte att pressa Magnus Larsson, som privatperson och som näringsidkare, ytterligare en tid genom att med sin tystnad och saktfärdighet förhala hela processen.

Fortsättning följer i bloggen ”Historien om Magnus Larsson (23)”.

PS. Alla faktauppgifter i denna blogg är hämtade från dokument i kommunens diarium.

===

Bloggar i denna serie:

BN 26/10 (1): Sikhall, blåbär & demokrati

10 november, 2021 1 kommentar

Byggnadsnämnden hade sammanträde den 26 oktober. Det var två veckor sedan, tiden går fort. Jag skrev två bloggar inför mötet. Det gjorde jag för att det var två ärenden som jag var särskilt intresserad av, mer än vanligt…

Det första, och kanske mest uppmärksammade, ärendet var vilken väg byggnadsnämnden skulle välja för det fortsatta arbetet med detaljplanen och den fortsatta utvecklingen i Sikhall. Jag skrev utförligt om detta i bloggen “DP Sikhall (13): Utveckling i Sikhall?!”.

Byggnadsnämnden gick på förvaltningens linje och beslutade att:

“miljö- och byggnadsförvaltningen arbetar vidare med att anpassa detaljplaneförslaget till de intentioner som fastighetsägare visat på i de skisser som inkommit till byggnadsnämnden 7 juli 2021.”

Det var ett riktigt vägval. Den lilla och misskötta skogsdungen, som vägvalet till stor del handlade om, ska inte få stå i vägen för Magnus Larssons och de andra fastighetsägarnas planer och visioner för att utveckla Sikhall. Det var alltså ett bra och nödvändigt beslut. Tyvärr är det emellertid sannolikt så att det ändå är en lång väg kvar att gå innan det händer något i Sikhall. Det är många utredningar och undersökningar som förvaltningen vill få gjorda innan någon detaljplan blir verklighet. Och det finns som alla vet starka, och jäviga, krafter i kommunhuset som har en helt annan agenda… Och så har vi Länsstyrelsen som ska säga sitt…

Det andra ärendet handlade om en motion som Pontus Gläntegård (V) och Kärvling (=jag) lämnade in med anledning av nämndens behandling av blåbärsodlaren vid Hästefjorden. Jag beskrev motionen och bakgrunden till den i bloggen “Lex Blåbärsodlare”.

Byggnadsnämnden beslutade att blåbärsodlaren skulle betala 18.000 kr i tillsynsavgift, fast han inte hade gjort något fel. Det tyckte Gläntegård och jag självklart var helt befängt, och motionen yrkade att:

“Kommunen bör avskaffa taxan vid tillsyn enligt strandskyddslagstiftningen om inget fel har begåtts.”

Det visade sig att Gunnar Lidell (M) nästan samtidigt hade lämnat in en motion om i stort sett samma sak och med ungefär samma yrkande. (Du kan ladda ner Gläntegårds och min motion i pdf-format här och Gunnar Lidells motion här.)

Byggnadsnämnden yttrade sig till kommunfullmäktige om de båda motionerna… (Det är fullmäktige som fattar det slutliga beslutet om motionerna.) Och det visade sig att nämnden i stort sett följde byggnadsförvaltningens råd och beslutade att föreslå att kommunfullmäktige:

“delvis bifaller motionen genom att det i samband med att en ny taxa tas fram ska förtydligas att avgift inte tas inte ut för tillsyn som föranleds av klagomål som visar sig obefogat.”

Det står “delvis” i protokollet, men det är om man fortsätter att läsa protokollet lite oklart, nästan lite “lurigt” formulerat. Förslaget i motionen var nämligen att regeländringen skulle gälla retroaktivt från den 1 jan 2021, medan förvaltningen ansåg att ändringen inte skulle börja gälla förrän den 1 jan 2023.

Det framgår av protokollet att nämnden hade en votering om datumen. En majoritet i nämnden beslutade då att det överhuvudtaget inte skulle finnas med några datum. Majoriteten bestod av Gläntegård (V), Fröjd (C), Moqvist (SD) och Christensson (M). Och jag antar att Gavelin (M) var den femte i majoriteten. (Det blev ingen votering, utan de fyra första namnen står nog med i protokollet för att de, antagligen, yrkade bifall till förslaget.) Det var för övrigt ett identiskt scenario i behandlingen av Lidells motion. (Fast då yrkade även Gavelin bifall.) 

Byggnadsnämndens protokoll är inte alltid helt lättolkade. Men det viktigaste är att de båda motionerna med all sannolikhet, så småningom, kommer att bifallas av kommunfullmäktige. Och det vore kanon!

Lex Blåbärsodlare!

På tal om protokoll förresten. Alla sidor mellan 23 och 32 i byggnadsnämndens protokoll är “maskade” – de är helt svarta (se bilder). De är alltså censurerade, de går inte att läsa. Det framgår dock av dagordningen att det handlar om tre tillsynsärenden och ett bygglovsärende.

Det har för övrigt varit likadant tidigare. I januari skrev jag till byggnadsförvaltningen:

“Laddade ner sammanträdesprotokollet från 19 jan från hemsidan. Och ser att hela § 13 är ”totalmaskad”. Så får det väl inte vara? Vem som helst ska ju kunna överklaga beslut i en nämnd och hur ska man kunna göra det om hela paragrafen är maskad?
Jag vill ha ett omaskat protokoll från 19 jan.
Jag skickar en kopia till kommunstyrelseförvaltningen med förhoppningen om att få ett klargörande svar om förfarandet och hanteringen av protokollet är riktigt.”

Det blev en del mailväxling både med byggnads- och kommunstyrelseförvaltningen. Jag förstod egentligen aldrig vad som var problemet. Men jag tolkade det som att förvaltningarna menade att den personliga integriteten stod över offentlighetsprincipen. Fast med samma resonemang borde alla rättegångar hållas för lyckta dörrar…

Jag fick till slut protokollet – på papper, med “snigelposten”… Och då slutade jag också att argumentera vidare…

Jag hoppas att Lutz Rininslands (V) motion till kommunfullmäktige, ”Öppenhet på den digitala anslagstavlan”, bifalls av kommunfullmäktige kommande sammanträde – och att det kommer att innebära att det blir lite ordning på miljö- och byggnadsförvaltningen… (Se “KS imorgon (27/10)”.)

Till sist.

Det finns några som har frågat hur det går med konflikten på Juta vid Restad. Ni minns väl Davidsson och hans problem med byggnadsnämndens och -förvaltningens absurda tomtplatsavgränsning…? (Se “Byggnadsförvaltningen och David på Juta”.) Jag vet inte vem som har “bollen”. Men det verkar nästan som om Bengt Davidssons ärende har försvunnit någonstans “på vägen”.

Eller också har förvaltningen lite för mycket att göra just nu. Det finns nämligen anmälningar om staket som inte följer tomtplatsavgränsningarna i Sikhall… Och det måste naturligtvis utredas. Eller? Men det är klart, det gäller inte någon av Magnus Larssons fastigheter…

PS. Har även skrivit en blogg om ett annat av byggnadsnämndens ärenden: ”BN 26/10 (2): Solceller i “SAAB”-området”.

Historien om Magnus Larsson (21)

8 november, 2021 Lämna en kommentar

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen ”Historien om Magnus Larsson (20)”.

Strax efter årsskiftet 2006-2007 ändrade kommunstyrelsen sin “målsättning” med Magnus Larssons fastigheter. Den ville inte längre förköpa/expropriera hundra procent av marken i Sikhall, utan “bara” vissa delar. Och dessa delar hade Magnus Larsson erbjudit kommunen som gåva…

Gåvan var nog ett sätt för Larsson att visa att han ville få ett snabbt avslut på hela den långdragna processen som på många sätt hindrade honom från att ta sin mark i anspråk. Larsson ville t ex bygga en bostad på en av fastigheterna.

James Bucci (V) har en minnesbild av att det fanns tjänstepersoner på kommunkansliet som tyckte att Magnus Larsson gjorde ett smart drag när han erbjöd den mark som kommunen hade specifikt sagt sig vara intresserad av som gåva. Bucci kunde inte annat än att hålla med om att det var skickligt gjort. Om kommunen tackade nej till att få det man mest ville ha, så skickade kommunen ut en mycket märklig signal till den pågående rättsliga prövningen.

Det visade sig att Vänersborgs kommun inte ville acceptera Magnus Larssons erbjudande om, som advokat Anders Lundmark uttryckte det i ett brev till kommunen den 19 februari (2007):

“överlåtelse av aktuella områden vederlagsfritt till kommunen.”

Kommunen vill alltså inte ta emot Magnus Larssons gåva, som alltså skulle ha inneburit att kommunen fick den begärda marken helt gratis.

Det framkom vid ett möte mellan Vänersborgs kommun och advokat Lundmark samma dag som Lundmark skrev ovanstående brev. Lundmark skrev brevet för att han ville sammanfatta hur han hade uppfattat innehållet i samtalet. Tyvärr har jag inte några anteckningar eller något protokoll från kommunen om mötet. Det är möjligt att eventuella anteckningar betraktades som arbetsmaterial och därför inte diariefördes. Hur som helst har jag bara den ena sidans version. Men jag betraktar advokat Lundmark som en mycket trovärdig källa.

Det verkade på Lundmark som om parterna kom, eller i varje fall skulle komma, överens om lösningar på flera av de “praktiska” problemen, t ex om hur marken skulle “fördelas” både vid området/parkeringen vid badplatsen och området/parkeringen vid segelsällskapet. De var också eniga om att bilda en gemensamhetsanläggning i det sistnämnda området. Kommunen bekräftade enligt Lundmark också att det var rimligt att Magnus Larsson kompenserades för de kostnader han hade haft för anläggandet av parkeringsytor.

Det var alltså advokat Lundmarks syn på vad parterna var överens om. Men Lundmark noterade också skiljaktigheter i kommunens och Larssons uppfattningar.

Det visade sig att den kanske största stötestenen var stenpiren mellan segelsällskapet och magasinet – se flygbilden ovan.

Kommunen ville, fortfarande enligt Lundmark, inte ens diskutera någon gemensamhetsanläggning beträffande stenpiren som Larsson ville. Kommunen framförde att piren enbart skulle vara en kommunal gästpir för tillfälliga besökare. Vilket inte var helt genomtänkt eftersom Trollingklubben hade behov av stenpiren och även närboende och boende på öarna i Vänern. Flera av de sistnämnda hade avtal för platser till sina djupgående båtar vilka hade löpt årsvis under flera decennier. Men hur det än var med den saken så ville inte kommunen att det skulle finnas något privat ägarintresse i stenpiren. Det gällde inte bara Magnus Larsson menade kommunen utan även trollingklubben och segelsällskapet. Kommunen hade också meddelat att den hade för avsikt att reparera och rusta upp piren på egen bekostnad…

Med denna inställning omöjliggjorde kommunen tanken på en gemensamhetsanläggning. Advokat Lundmark hade varit tydlig gentemot kommunen med att en gemensamhetsanläggning där Magnus Larsson var tänkt att dela kostnader och underhåll måste bygga på att det fanns en fastighetsmässig nytta, inte bara för Larsson utan för alla de deltagande fastigheterna:

“Om nu stenpiren och dess funktion med platser för djupgående båtar skall förbehållas kommunens fastighet ensam, framstår det orimligt att Magnus Larssons fastigheter enbart skall delta i kostnaderna för allmänna toaletter och parkeringar.”

Kommunen ville så att säga plocka russinen ur kakan. Kommunen ville behålla “det bästa” själv, men låta Magnus Larsson vara med och betala “det som var kvar”…

Advokat Lundmark menade att skulle en gemensamhetsanläggning med delat kostnadsansvar bildas måste detta innefatta området som helhet, inklusive sjösättningsramper och stenpir. Lundmark menade också att kommunen fortfarande skulle ha kontroll över området även om en gemensamhetsanläggning bildades. Och det skulle bli billigare för kommunen… 

Advokat Lundmark avslutade sitt brev med att sammanfatta:

“För Magnus Larsson finns bara två alternativ. Antingen bildas en gemensamhetsanläggning för hela området med parkeringsytor, toaletter, sjösättningsramp och stenpir. Om kommunen inte anser sig kunna delta i en sådan gemensamhetsanläggning beträffande stenpiren, återstår endast alternativet att ingen gemensamhetsanläggning alls bildas. Härigenom får kommunen ensam råda över området och får förstås därmed också ensam bekosta och utföra investeringar, underhåll och ensam driva utvecklingen framåt.”

Det skulle innebära skrev Lundmark att kommunen:

“tar död på Magnus Larssons engagemang och energi i området.”

Det var sant, men det var nog ett dåligt argument. Kommunen hade aldrig visat att de uppskattade Magnus Larssons “engagemang och energi”… Det har de aldrig gjort sedan dess heller…

Och framför allt, om ingen gemensamhetsanläggning bildades måste en fastighetsreglering genomföras och då:

“uppkommer förstås också en fråga om vilken ersättning som skall erläggas för restfastigheten, då hela hamnområdet frångår köpet och då kommunen blir ensam ägare till de iordninggjorda parkeringsytorna som bekostats av Magnus Larsson.”

Det var inte svårt för Magnus Larsson och hans advokat att se att kommunen ville tvinga honom att gå med på krav som var orimliga och som bara gynnade kommunen.

Magnus Larsson och kommunen var således fortfarande långtifrån överens om formerna för förköpet…

Fortsättning följer i bloggen ”Historien om Magnus Larsson (22)”.

PS. Alla faktauppgifter i denna blogg är hämtade från dokument i kommunens diarium.

===

Kl 18.00 imorgon tisdag är det en ljusmanifestation mot rasism på Gågatekrysset. Det är till minne av Kristallnattens offer. Natten mellan 9-10 november 1938 var kulmen på de våldsamma pogromerna mot judar som genomfördes i det nazistiska Tyskland.

===

Bloggar i denna serie:

Historien om Magnus Larsson (20)

7 november, 2021 Lämna en kommentar

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen ”Historien om Magnus Larsson (19)”.

Under några veckor runt julhelgen 2006 gjorde Vänersborgs kommun helt plötsligt en omsvängning. Kommunen släppte kravet på att förköpa hundra procent av Magnus Larssons fastigheter i Sikhall. Kommunen nöjde sig “bara” med vissa delar. Politiker och tjänstemän (kanske var det kommunens jurister) var med andra ord beredda att på sätt och vis kringgå kommunfullmäktiges beslut från den 20 december 2005. Istället ville kommunen förhandla med Magnus Larsson om en lösning som var acceptabel för båda parter.

Det visade sig dock att lösningen skulle vara mest acceptabel för kommunen…

Det var emellertid en stor förändring i kommunens attityd. I över ett år hade Magnus Larsson haft hotet hängande över sig att kommunen skulle ta ifrån honom all hans egendom i Sikhall, 100 procent. Men det är viktigt att framhålla att även om kommunen nu tänkte nöja sig med att förköpa mindre delar av  Magnus Larssons mark, så var det ändå en tvångsåtgärd riktad mot privatpersonen och näringsidkaren Magnus Larsson. Larsson ville naturligtvis behålla sina fastigheter intakta. Fastigheterna hade alltid varit privata och han hade köpt dem ärligt och rättmätigt genom att lägga det högsta budet.

Och varför? Varför ville kommunen absolut stycka sönder och köpa delar av Magnus Larssons fastigheter? Som läsare till bloggarna har märkt hade kommunen hela tiden varit tämligen svepande och oklar på denna punkt. Så fanns det t ex ingen motivering till förköpet i kommunfullmäktiges beslut om expropriering den 20 december 2005.

Det som nämndes i olika sammanhang var att kommunen var tvungen att förköpa Magnus Larssons mark för säkerställa “det rörliga friluftslivet” och “allmänhetens tillgänglighet till aktiviteter i området”. Till en början spelade också Sikhalls magasin en viss roll i argumentationen. Kommunen menade även att Sikhallsområdet skulle utvecklas i kommunens ägo. Det skulle anläggas både större parkeringsplatser och fler båtbryggor.

Vid ett tillfälle dristade sig kommunen, genom kommunchef Guy Mahlviker, att till och med skriva att:

“Kommunen bedömer att den är bäst lämpad för att genomföra dessa åtgärder”

Fastigheterna som Magnus Larsson hade köpt och som kommunen nu ville förköpa hade alltid varit privata. Argumenten var svaga och det fanns egentligen ingen logisk förklaring till varför kommunen vill förköpa dem nu när Magnus Larsson blev ny ägare. Det var svårt att se hur kommunen på något sätt kunde se Magnus Larsson som ett hot mot “det rörliga friluftslivet” eller “allmänhetens tillgänglighet”. Larsson hade många gånger i praktisk handling visat att han var mån om “allmänheten” och att just tillgängligheten för “vanliga människor” var själva drivkraften i hans verksamhet.  (Det är också något som de boende i Sikhall kan vittna om än idag.) Dessutom visste självklart kommunen att allemansrätt och strandskydd gällde även i Sikhall… Men som alla bloggläsare vet så hade vissa i kommunen helt andra skäl till att ta Magnus Larssons egendomar ifrån honom. Och dessa “vissa” hade stor makt…

Magnus Larsson ville få ett slut på “tvisten” med kommunen. Den hade hållit på i över ett år, från förvärvet i slutet av 2005 och hela 2006. Magnus Larsson ville äntligen få lugn och ro och börja bygga sitt hem och bruka sin mark på sina inköpta fastigheter. Larsson kunde ju faktiskt inte heller lita på hur Länsrätten skulle döma eller hur regeringen, som ju skulle godkänna förköpet, skulle agera. Och särskilt säker kunde han ju egentligen inte heller vara på kommunen. Vänersborgs kommun hade ju inte direkt betett sig förtroendeingivande eller ärligt mot honom.

Och skulle inte heller göra i fortsättningen…

Det verkade också som det pågick någon slags ”maktkamp” mellan politiker och tjänstemän i kommunen och dessutom mellan tjänstemän och tjänstemän. Vem som skulle dra det längsta strået i denna kamp kunde ingen veta.

Det fanns således, trots kommunens omsvängning, fortfarande en tämligen stor risk att Magnus Larsson skulle förlora allt, all sin rättmätigt och ärligt förvärvade mark i Sikhall. Magnus Larsson upplevde hela tiden detta som en fullt realistisk möjlighet. Och ställd inför denna situation så tvingades han att gå med på kommunens krav.

Det är viktigt att komma ihåg detta. Kommunen med dess jäviga personer i kulisserna tvingade Larsson… Och hur liten eller stor del av hans mark som Vänersborgs kommun än förköpte så handlade det om en tvångsåtgärd, en expropriering av Magnus Larsson privata egendom. Mot hans vilja.

Kommunstyrelsen gick den 10 januari 2007 på tjänstepersonernas linje, dvs den tillstyrkte den omsvängning som trots allt framkom i tjänsteskrivelsen från den 2 januari som skrivits under av kommunchef Guy Mahlviker och kanslichef Claire Gabrielsson. (Se “Historien om Magnus Larsson (19)”.)

Det var dags för kommunen att börja förhandla med Magnus Larsson.

Till en början gick det så där… Eller var det kommunal taktik…

Fortsättning följer i bloggen ”Historien om Magnus Larsson (21)”.

PS. Alla faktauppgifter i denna blogg är hämtade från dokument i kommunens diarium.

===

Bloggar i denna serie:

%d bloggare gillar detta: