Arkiv
Det andra överklagandet då?
Harlitz Henrik (M) och bloggaren Stefan Kärvling (V) har det senaste halvåret överklagat två beslut i Vänersborgs kommunfullmäktige. De fick rätt i ett av dem, ett mycket viktigt principiellt ärende om återremisser och motiveringar. Det kändes bra. Faktiskt väldigt bra. (Se “Förvaltningsrätten upphäver KF-beslut”.)
Det andra beslutet, som är överklagat, fattades av kommunfullmäktige den 22 april (2026). Det var beslutet i ärendet ”Svar på återremiss av ärende om socialnämndens åtgärdsplan 2025-12-18 för att nå balans mot tilldelad budgetram”. Det handlade om Sörbygården i Brålanda. (Se “KF: Demokratin undergrävs…”.)
Beslutsförslaget var att informationen i ärendet bara skulle noteras. Det hindrade emellertid inte kommunstyrelsens ordförande Benny Augustsson (S) att helt oväntat, som en blixt från en klar himmel, lägga ett tilläggsförslag:
“Kommunfullmäktige beslutar att socialnämnden inte kan räkna med att erhålla ytterligare budgetmedel under 2026 för investering av brandskyddsåtgärd i Sörbygården då fastigheten är externt förhyrd och privatägd samt har omfattande underhållsbehov i närtid. Kommunfullmäktige uppmanar socialnämnden att fullfölja det av socialförvaltningen tidigare framlagda och beredda förslag att av brandsäkerhetsskäl omgående och tills vidare vakanshålla Sörbygården av boende i avvaktan på mer långsiktigt beslut av kommunens engagemang i fastigheten.”
Harlitz och jag överklagade detta tilläggsförslag, som Augustsson och socialdemokraterna med “svanspartiernas” (C+KD+MP) givna och okritiska stöd, röstade igenom. (Se “KF: Demokratin undergrävs…”.)
I vår överklagan angavs flera skäl för att beslutet inte hade tillkommit i laga ordning, t ex att tilläggsyrkandet förändrade ärendets karaktär så att det i praktiken blev ett nytt ärende. Det kanske viktigaste skälet var emellertid att kommunfullmäktige hade överskridit sin kompetens, sina befogenheter. 
Vi ansåg att fullmäktiges beslut stod i strid med den ansvarsfördelning som följer av Kommunallagen samt av socialnämndens reglemente, där nämnden själv ansvarar för verksamhetens ändamålsenlighet och genomförande. (Se “KF-beslutet om Sörbygården överklagat”.)
Harlitz och jag begärde samtidigt inhibition av fullmäktiges beslut. (Se “KF-beslutet om Sörbygården överklagat”.) Inhibition betyder att verkställandet av beslutet inte ska ske förrän Förvaltningsrätten avkunnar en slutlig dom. Juristerna på kommunen yttrade sig och sedan avslog Förvaltningsrätten vår begäran om inhibition. Det var en besvikelse, och det har jag redogjort för tidigare. (Se “Sörby: Avslag på inhibition”.)
Det överklagade beslutet i kommunfullmäktige inklusive inhibitionen kan vara överspelat på grund av de styrande partiernas kovändning i Sörbyfrågan. Det vill säga, om de nu verkligen fullföljer sitt löfte om att stoppa ”vakanshållningen”/nedläggningen – och bestämmer sig för att verkställa det 
beslut som oppositionspartierna (M+V+MBP+SD+L) i socialnämnden redan har fattat ett flertal gånger… Men erfarenheten från kommunpolitiken säger nog att man inte ska ropa hej förrän man är över bäcken. Tilltron till de styrandes löften är inte särskilt hög nu för tiden…
Förvaltningsrätten i Göteborg har fortfarande inte avkunnat dom i själva sakfrågan, även om avslaget på vår begäran om inhibition tyvärr ger en ganska tydlig fingervisning om hur rätten tänker sig den kommande domen…
Men Harlitz/Kärvling ger inte upp, vi tycker faktiskt att vi har rätt. Och nu har vi fått möjlighet att yttra oss över kommunjuristernas yttrande, ett yttrande som handlade om både inhibitionen och själva sakfrågan. Den möjligheten låter vi inte gå till spillo. I går söndag (24 maj) skickade vi in vårt yttrande. Yttrandet, som alltså är ett yttrande över kommunens yttrande, återges i sin helhet nedan. Det kan också laddas ned som pdf-fil här. (Kommunens yttrande kan laddas ner här.)
Det skulle förvåna om Förvaltningsrättens dom kommer innan semestrarna, men man vet aldrig – juridikens vägar är ofta outgrundliga.
==
Till Förvaltningsrätten i Göteborg
Yttrande med anledning av kommunens yttrande
Klagandena vidhåller att kommunfullmäktiges beslut 2026-04-22 § 61 ska upphävas enligt 13 kap. 8 § kommunallagen.
Kommunens yttrande föranleder följande kommentarer.
1 Fullmäktige har överskridit sin kompetens
Kommunen gör gällande att fullmäktiges beslut endast utgör en ”uppmaning” till socialnämnden och därför skulle vara tillåtet inom ramen för fullmäktiges styrning av nämnderna. Denna beskrivning underskattar enligt klagandena beslutets faktiska innebörd. Kommunfullmäktige kan inte kringgå den kompetensfördelning som följer av kommunallagen genom en mjukare språklig formulering.
Det överklagade beslutet riktar sig till en specifik nämnd i ett konkret verksamhetsärende och avser en bestämd åtgärd – att fullfölja förvaltningens tidigare förslag om att vakanshålla platser på Sörbygården. Beslutet antogs dessutom i direkt anslutning till att fullmäktige uttalade att nämnden inte kunde räkna med ytterligare budgetmedel.
Beslutet får därmed en tydlig styrande och handlingsdirigerande funktion. Det är inte fråga om ett allmänt politiskt uttalande eller ett övergripande målbeslut, utan om ett konkret ställningstagande till hur socialnämnden ska bedriva verksamheten i ett specifikt fall.
Enligt 6 kap. 6 § kommunallagen ansvarar nämnderna för verksamheten inom sina respektive områden. Detta ansvar innefattar rätten att fatta operativa beslut inom verksamheten. Fullmäktiges roll är att besluta om mål, budget, riktlinjer och reglementen – inte att ingripa i nämndens löpande verksamhetsutövning utan föregående förändring av ansvarsfördelningen genom reglemente.
Kommunen försöker adoptera 5 kap. 1 § kommunallagen (”frågor av större vikt”) genom att plötsligt lyfta in att fastigheten har underkänt brandskydd. Detta framstår som ett argument konstruerat i efterhand för att legitimera att fullmäktige lagt sig i. Om det primära syftet med tilläggsyrkandet var brandskydd, borde yrkandet ha formulerats kring säkerhet, men enligt handlingarna var syftet uttryckligen ”att uppnå en budget i balans”.
Kommunen hänvisar till att frågan om fastigheten kan vara av ”större vikt” enligt 5 kap. 1 § kommunallagen. Den bestämmelsen reglerar emellertid fullmäktiges övergripande ansvar för kommunens viktigare angelägenheter. Den innebär inte att fullmäktige därigenom övertar nämndens operativa beslutanderätt i enskilda verksamhetsfrågor.
Det är vidare av betydelse att socialnämnden redan behandlat frågan och inte ställt sig bakom de aktuella åtgärderna. Fullmäktiges beslut innebär därför i praktiken att fullmäktige ersätter nämndens bedömning med sin egen.
Kommunens hänvisning till 12 kap. 2 § regeringsformen och 6 kap. 3 § kommunallagen förändrar inte denna bedömning. Klagandena har inte gjort gällande att ärendet avser myndighetsutövning mot enskild. Överklagandet grundas istället på att fullmäktige överskridit den kompetensfördelning mellan fullmäktige och nämnd som följer av kommunallagen, särskilt 6 kap. 6 §.
2 Frågan om beredning
Kommunen gör gällande att tilläggsyrkandet låg inom ramen för det beredda ärendet och därför inte utgjorde ett nytt ärende.
Klagandena vidhåller att tilläggsyrkandet tillförde nya självständiga beslutspunkter som förändrade ärendets karaktär. Ärendet avsåg socialnämndens återrapportering av åtgärdsplan. Genom tilläggsyrkandet gick fullmäktige vidare och tog ställning i en konkret verksamhetsfråga genom att rikta en uttrycklig handlingsanvisning till nämnden avseende Sörbygården.
Det beslut som fullmäktige faktiskt fattade hade därmed inte beretts i den ordning som krävs enligt 5 kap. 26 § kommunallagen.
Sammanfattning
Kommunfullmäktiges beslut innebär ett otillåtet ingripande i socialnämndens operativa ansvar enligt 6 kap. 6 § kommunallagen. Att beslutet formulerats som en ”uppmaning” förändrar inte dess faktiska innebörd eller rättsliga effekt.
Beslutet ska därför upphävas enligt 13 kap. 8 § kommunallagen.
==
Blogginlägg om överklagan angående att kommunfullmäktige har överskridit sin kompetens:
- “KF: Demokratin undergrävs…” – 23 april 2026
- “KF-beslutet om Sörbygården överklagat” – 4 maj 2026
- “Sörby: Avslag på inhibition” – 9 maj 2026
- “Det andra överklagandet då?” – 25 maj 2026
Förvaltningsrätten upphäver KF-beslut
Kommer kommuninvånarna i Vänersborg ihåg att Henrik Harlitz (M) och Stefan Kärvling (V) har överklagat några fullmäktigebeslut det senaste halvåret? Gör politikerna i fullmäktige det?
Det vet man aldrig, och människor kan glömma. De kanske inte bryr sig eller ens har uppfattat att ett beslut har överklagats. Eller också anser de kanske att Harlitz och Kärvling bara saboterar demokratiskt fattade, och dessutom kloka och förnuftiga, beslut – bara för att jävlas typ. Det sistnämnda är en inställning som jag har märkt i synnerhet bland socialdemokrater och svanspartierna C+KD+MP.
Harlitz och Kärvling överklagar bara beslut som kan vara felaktiga ur juridisk och laglig synpunkt. Vi har överklagat kommunfullmäktiges beslut den 22 april 2026 i ärendet ”Svar på återremiss av ärende om socialnämndens åtgärdsplan 2025-12-18 för att nå balans mot tilldelad budgetram”. Vi anser att fullmäktige fattade ett beslut som överskred dess kompetens. Det handlade om Sörbygårdens vara eller inte vara. (Se “KF-beslutet om Sörbygården överklagat”.)
Det andra överklagandet gällde fullmäktiges beslut den 17 december 2025. Det var ärendet “Tilläggsanslag till socialnämnden i budget 2025”. Oppositionspartierna, M+SD+MBP+V+L, yrkade på återremiss. Kommunfullmäktiges ordförande Annalena Levin (C) tillät, med stöd av 
en av kommunjuristerna, att Benny Augustsson (S), kommunstyrelsens ordförande, på en och samma gång fick yrka på att ärendet skulle både beslutas och inte beslutas på samma sammanträde. Augustsson och de styrande partierna yrkade nämligen på återremiss “i andra hand”. Förfarandet var, som Harlitz och jag såg det, en uppenbar överträdelse av Kommunallagen. (Se “Nästa: Förvaltningsrätten i Göteborg”.)
Jurister har ofta en annan uppfattning än gemene man och kvinna. I det här fallet hade kommunens jurist det. Samma åsikt hade ordförande Levin (C) och Benny Augustsson (S) och då självklart också samtliga andra socialdemokrater, centerpartister, kristdemokrater och miljöpartister. 
Det kan noteras att det är dessa partier som styr kommunen och som tillsätter samtliga ordförande (inte alla vice ordförande dock) i alla styrelser och nämnder. Man förväntar sig naturligtvis att de som ordförande känner till regler och tillämpliga lagar…
I fredags eftermiddag (22 maj) damp det ner ett mejl i inkorgen från Förvaltningsrätten i Göteborg. Det var en dom i mål nr 15545-25, det var ärendet om återremissen…
Jag klickade upp pdf-filen från Göteborg:
“FÖRVALTNINGSRÄTTENS AVGÖRANDE
Förvaltningsrätten upphäver det överklagade beslutet”
Hjärtat hoppade till. Wow… Förvaltningsrätten höll med Henrik Harlitz (M) och Stefan Kärvling (V). Kommunfullmäktige i Vänersborgs kommun hade fattat ett olagligt beslut!
Förvaltningsrättens motivering till domen var utförlig. Den påminde om en lärobokstext i skolan. Naturligtvis riktade den sig inte till Harlitz och mig, vi hade ju rätt i överklagandet… Och faktum är att de flesta argument som Förvaltningsrätten anför i domskälen återfinns i överklagandet. Förvaltningsrätten vänder sig självklart till kommunens jurister och styrande politiker. Jag ska göra ett kortare sammandrag av domen, men nämnda personer bör läsa hela domen, noggrant – Förvaltningsrättens dom i mål nr 15545-25 kan laddas ner här…
Förvaltningsrätten inleder med att slå fast:
“Motiveringen till ett beslut om återremiss ska bestämmas av de ledamöter som begärt återremittering.”
Vilka hade då begärt återremittering? Det är den centrala frågan.
Kommunfullmäktige röstade först om ärendet skulle avgöras på sittande möte eller inte – inte betyder att det skulle avgöras senare, alltså återremiss. De styrande, S+C+KD+MP, röstade på att ärendet skulle avgöras direkt på mötet, medan oppositionspartierna, V+M+L+MBP+SD, som var i minoritet, röstade för återremiss.
Förvaltningsrätten förklarar det självklara:
“Av utredningen framgår … att majoriteten av ledamöterna röstade emot en återremiss. Beslutet att återremittera ärendet kan således inte anses som annat än ett minoritetsbeslut i enlighet med 5 kap. 50 § KL.”
Ja, precis. Det var det vi skrev i vår inlaga. (Det krävs bara en tredjedel av ledamöterna för en återremiss.)
Förvaltningsrätten vill vara så pedagogisk som möjlig och förklarar en gång till:
“I det aktuella fallet har majoriteten röstat emot att återremittera ärendet varför deras andrahandsyrkande om återremiss bör ha fallit. Detta då yrkandet om återremiss och dess motiveringen ska ses som en helhet och ingen i majoriteten har gett stöd för en återremiss.”
På decembermötet var fullmäktiges ordförande Annalena Levins (C) tolkning helt annorlunda än Förvaltningsrättens, och Harlitz/Kärvlings. Ordförande hänvisade till att även den styrande majoriteten hade yrkat 
återremiss “i andra hand” och angett en egen motivering till återremissen, varför det enligt ordföranden förelåg två motiveringar. Efter att minoriteten i fullmäktige hade beslutat om återremiss skulle därför majoritetens motivering till återremiss ställas mot minoritetens. Självklart biföll majoriteten (S+C+KD+MP) sin egen motivering och avslog minoritetens motivering (V+M+L+MBP+SD) – med rösterna 23-22.
Förvaltningsrätten upprepar faktiskt ytterligare en gång sin motivering, med ett viktigt tydliggörande tillägg:
“Då majoriteten röstat emot att återremittera ärendet har de inte rätt att påverka vad som ska ingå i minoritetens motivering. Om majoritetens agerande hade varit tillåtet hade en majoritet kunnat lägga fram ett andrahandsyrkande om återremiss med egen motivering i alla beslut, för att på sätt kunna rubba minoritetsskyddet. Ett sådant agerande hade satt syftet med minoritetsskyddet ur spel. Majoriteten kan då besluta om urvattnade motiveringar eller motiveringar av en helt annan karaktär än vad minoriteten hade tänkt. Det skulle göra återremissen meningslös (jfr prop. 2008/09:21 s. 85–86).”
Harlitz och jag håller med om allt, och det kan påpekas att vi även hade med hänvisningen till propositionen 2008/09:21 i vårt överklagande. (Se “Nästa: Förvaltningsrätten i Göteborg”.)
Det är förvånande hur kommunen och juristerna har hanterat den här processen. Harlitz och jag överklagade alltså ett fullmäktigebeslut i december förra året. Sedan yttrade sig kommunens jurister över innehållet i överklagandet den 14 januari, dvs de “försvarade” beslutets laglighet. (Det går att ladda ner kommunens yttrande till förvaltningsrätten om du klickar här.) 
Att juristerna yttrar sig över ett överklagande tillhör väl deras uppgift kan jag tänka. De ska tydligen i alla väder försvara de beslut som fattas av kommunens olika ordförande. Fast jag vet inte, ska de verkligen göra det? Ordförande kan ju faktiskt ha fel. Då måste väl juristerna reagera – och säga det…
Det var några formuleringar i kommunens yttrande som Harlitz/Kärvling ansåg måste kommenteras och kompletteras. Vi lämnade därför ett yttrande på kommunens yttrande, den 2 februari. (Se “Harlitz/Kärvling yttrar sig till Förvaltningsrätten”.)
Men så hände en sak som inte brukar hända. Redan den 4 februari yttrade sig kommunens jurist återigen, och nu över vårt senaste yttrande. (Kommunens yttrande kan laddas ner här.) Säg att det tillhör kommunjuristernas jobb att “försvara” kommunens ordförandebeslut, även om det inte torde vara helt självklart alla gånger. Men att yttra sig över ett yttrande från de klagade över deras första yttrande över själva överklagan – då tycker jag att man tar det ett steg längre. I mitt blogginlägg “Kommunen ger sig aldrig!” skrev jag:
“Det gör man väl bara om man verkligen tror att det beslut som fattades av ordförande i kommunfullmäktige verkligen var lagligt. Sätter inte kommunens jurister sin yrkesprofession och sin yrkesheder som pant då?”
Det torde vara en berättigad fråga efter Förvaltningsrättens dom. Och alla ordförande i de styrande partierna som accepterade vad som hände i kommunfullmäktige, förutom Annalena Levin (C) – Benny Augustsson (S), Dan Nyberg (S), Ann-Marie Jonasson (S), Anneli Guilotte (S) med flera.
Den 19 februari yttrade Kärvling/Harlitz sig på kommunens yttrande (kan laddas ner här). Vi var bara tvungna att kommentera några av kommunens formuleringar.
Sedan inkom inga fler yttranden.
Förvaltningsrätten avslutar sin dom med:
“Beslutet har således inte tillkommit i laga ordning och ska därför upphävas.”
Det betyder att beslutet är ogiltigt och att det måste göras om… Och det i sin tur ställer till problem. Fullmäktiges beslut var en återremiss till socialnämnden. Socialnämnden behandlade ärendet och det kom tillbaka till kommunfullmäktige den 18 februari. Då noterade fullmäktige informationen och:
“…konstaterar att det saknas möjligheter att retroaktivt tillföra socialnämnden utökad budget för 2025 års verksamhet.”
Både besluten i socialnämnden och kommunfullmäktige måste vad jag förstår också tas om som en följd av det upphävda beslutet i fullmäktige i december…
Det är lätt att konstatera att bristande kunskap kan ställa till det. Och med tanke på allt annat som händer kring t ex Sörbygården och Hallevibadet så infinner sig obönhörligen frågan om det nuvarande styret är tillräckligt kompetent för att styra Vänersborgs kommun.
===
Blogginlägg i detta ämne:
- “Två lagstridigheter: 1 Återremiss” – 19 december 2025
- “Nästa: Förvaltningsrätten i Göteborg” – 28 december 2025
- “Harlitz/Kärvling yttrar sig till Förvaltningsrätten” – 3 februari 2026
- “Kommunen ger sig aldrig!” – 19 februari 2026
- “Förvaltningsrätten upphäver KF-beslut” – 24 maj 2026
Sörby: Avslag på inhibition
Igår eftermiddag kom ett mejl från Förvaltningsrätten i Göteborg. Det visade sig vara ett besked på Henrik Harlitz (M) och Stefan Kärvlings (V) begäran om inhibition av kommunfullmäktiges beslut från den 22 april 2026.
Harlitz och jag överklagade det tilläggsförslag, som Benny Augustsson (S) lämnade och som de styrande partierna (S+C+KD+MP) röstade igenom, i ärendet ”Svar på återremiss av ärende om socialnämndens åtgärdsplan 2025-12-18 för att nå balans mot tilldelad budgetram”. (Se “KF: Demokratin undergrävs…”.) Det handlar alltså, inte helt oväntat, om Sörbygårdens vara eller inte vara.
Harlitz och jag begärde samtidigt inhibition av fullmäktiges beslut. (Se “KF-beslutet om Sörbygården överklagat”.) Inhibition betyder att verkställandet av beslutet inte ska ske förrän Förvaltningsrätten avkunnar en slutlig dom.
Beslutet i sig har egentligen blivit överspelat just nu på grund av kovändningen av först Centerpartiet (se “Sörbygården: Bo Carlsson kovänder!”) och sedan hela den styrande konstellationen (se “Löften om Sörbygården – tystnad i KS”). Men principer är viktiga och därför är det intressant att studera och analysera hur Förvaltningsrätten resonerar.
Eller inte…
Jag kan väl direkt konstatera att min respekt och mitt förtroende för juridik och jurister inte har ökar efter att ha läst kommunens yttrande och Förvaltningsrättens beslut…
Harlitz och jag överklagade alltså kommunfullmäktiges beslut. När vi begärde inhibition framförde vi specifika skäl till att beslutet inte skulle verkställas. Vi skrev:
“En verkställighet kan leda till att:
- boende påverkas genom förändrade boendeförhållanden eller behov av omplacering,
- platser stängs eller hålls vakanta under en längre tid,
- personal påverkas genom förändrade arbetsuppgifter, omplacering eller minskat behov av bemanning
- samt förändrar faktiska förhållanden innan lagligheten har prövats.”
Om beslutet verkställdes skulle det innebära, menade Harlitz och jag, att de äldre och ofta dementa personerna på Sörbygården skulle behöva flytta från sina trygga och invanda hem och även att personalen fick lämna sin trivsamma arbetsplats. (Undersökningar visar att personalen på Sörbygården trivs väldigt bra på sin arbetsplats.) Detta är kriterier som det ska tas hänsyn till när frågan om inhibition avgörs, precis som Förvaltningsrätten skriver:
“[Inbibition] kan gälla t.ex. när det skulle vara svårt eller omöjligt att låta en verkställighet av det överklagade beslutet återgå om beslutet senare upphävs.”
Precis. Om beslutet senare upphävs, dvs när den slutliga prövningen av hela överklagandet avgörs, skulle det kunna betyda att de gamla och dementa skulle få flytta ytterligare en gång och personalen byta arbetsplats igen.
Kommunen fick möjlighet att bemöta, eller snarare bestrida, vår begäran om inhibition. De kommenterade alla andra punkter av vår överklagan, men inte ett ord om de specifika skälen till inhibitionen. Och det var ju det som det handlade om…
Är det konstigt att man börjar undra om, och tvivla på, jurister, juridiken och dess verklighetsförankring? Och logik. Eller är det helt enkelt så att kommunens jurister insåg att det inte är särskilt lämpligt att flytta gamla och dementa äldre både en och två gånger. För att inte tala om de svårigheter det innebär att flytta om personalen. Alltså låtsade de inte om de specifika skälen utan bemötte skälen för hela överklagandet. Som hade helt andra argument.
Och så läser man då Förvaltningsrättens argument… Nu ska väl juristerna på Förvaltningsrätten ställa allt till rätta, typ. Tänkte jag. Men… Så får sig tilliten och förtroendet för rättsväsendet ytterligare en törn…
Förvaltningsrättens motivering för att avslå vår begäran om inhibition lyder:
“Inhibition bör komma i fråga endast om starka skäl talar för att beslutet är olagligt och verkställighetsförbudet är ägnat att förhindra att ett allmänt eller enskilt intresse lider beaktansvärd skada”
Förvaltningsrätten behöver inte bemöta argumenten för inhibition eller om verkställighetsförbudet kan leda till “beaktansvärd skada”. Rätten har redan bestämt sig för att hela överklagan kommer att avslås – och då blir ju inhibitionen meningslös. Det är typ lika bra att börja tömma Sörbygården och flytta de gamla och personalen så fort som möjligt.
Slutorden från Förvaltningsrätten är:
“Förvaltningsrätten anser att vad som hittills har kommit fram i målet inte utgör skäl att besluta om verkställighetsförbud. Klagandenas yrkande om inhibition ska därför avslås.”
Jag kan inte hjälpa det… Vilken värld lever juridiken i?
Eller, vad är det jag inte förstår? Om Förvaltningsrätten redan nu har bestämt sig för att avslå överklagandet i sin helhet, varför inte avkunna domen direkt?
Ladda gärna ner Förvaltningsrättens beslut här och förklara för mig (i en kommentar eller i ett mejl) vad det är som jag inte förstår.
Men, en gång till. Det överklagade beslutet i kommunfullmäktige är alltså överspelat på grund av de styrande partiernas kovändning. Om de nu verkligen fullföljer Centerpartiets löfte om att stoppa ”vakanshållningen”/nedläggningen vill säga – ett beslut som oppositionspartierna (M+V+MBP+SD+L) i socialnämnden redan har fattat fyra gånger…
KF-beslutet om Sörbygården överklagat
Den 22 april 2026 fattade kommunfullmäktige beslut i ärendet ”Svar på återremiss av ärende om socialnämndens åtgärdsplan 2025-12-18 för att nå balans mot tilldelad budgetram”. (Se “KF: Demokratin undergrävs…”.)
Beslutsförslaget var:
“Kommunfullmäktige noterar att Socialnämnden som svar på återremiss som beslutades 2026-03-26 §43 anger att… [och så följer socialnämndens svar, dvs oppositionspartiernas svar]”
Beslutet skulle alltså bara noteras. Det hindrade inte kommunstyrelsens ordförande Benny Augustsson (S) att lägga ett tilläggsförslag:
“Kommunfullmäktige beslutar att socialnämnden inte kan räkna med att erhålla ytterligare budgetmedel under 2026 för investering av brandskyddsåtgärd i Sörbygården då fastigheten är externt förhyrd och privatägd samt har omfattande underhållsbehov i närtid. Kommunfullmäktige uppmanar socialnämnden att fullfölja det av socialförvaltningen tidigare framlagda och beredda förslag att av brandsäkerhetsskäl omgående och tills vidare vakanshålla Sörbygården av boende i avvaktan på mer långsiktigt beslut av kommunens engagemang i fastigheten.”
Det blev också kommunfullmäktiges beslut med 23 ja-röster mot 22 nej-röster. (Anders Strand, SD, var frånvarande.) De styrande partierna, S+C+KD+MP, segrade alltså i omröstningen mot oppositionspartierna, M+V+SD+MBP+L.
Sörbygårdens äldreboende i Brålanda skulle vakanshållas, dvs läggas ned.
Redan under debatten så meddelades att Vänsterpartiet och Moderaterna skulle överklaga beslutet. Vi ansåg, tillsammans med andra partier, att beslutet antagligen inte var lagligt. Det var viktigt att Förvaltningsrättens jurister fick titta på beslutet och avgöra om det var lagligt eller inte.
Först idag blev fullmäktiges protokoll justerat. Det innebar att beslutet äntligen kunde överklagas till Förvaltningsrätten i Göteborg. Sagt och gjort, överklagandet skickades in i eftermiddag. Förvaltningsrätten ska nu, som det heter mer formellt, laglighetspröva kommunfullmäktiges beslut.
Bakom denna överklagan står Henrik Harlitz (M) och Stefan Kärvling (V), igen. (Se “Nästa: Förvaltningsrätten i Göteborg”.) Vi begärde samtidigt att det överklagade beslutet inte ska få verkställas, så kallad inhibition. Det kan nämligen ta lång tid innan Förvaltningsrätten fattar beslut i ärenden som ska laglighetsprövas. Begär de klagande inhibition av beslutet så behandlas denna begäran snabbare. Beslutar Förvaltningsrätten sedan om inhibition så får inte fullmäktiges beslut verkställas förrän rätten har prövat saken slutligt. 
Inhibitionen fungerar som en ”pausknapp” för att förhindra orättvisa och orimliga konsekvenser, konsekvenser som i efterhand kan vara omöjliga att rätta till.
Här följer Henrik Harlitz (M) och Stefan Kärvlings (V) överklagande. (Personuppgifter är borttagna.)
===
Överklagande till Förvaltningsrätten
xx
Förvaltningsrätten i Göteborg
Box 53197
400 15 Göteborg
Klagande:
Henrik Harlitz
Stefan Kärvling
Beslut som överklagas
Kommunfullmäktiges i Vänersborg beslut den 22 april 2026, ärende 19, § 85,
”Svar på återremiss av ärende om socialnämndens åtgärdsplan 2025-12-18 för att nå balans mot tilldelad budgetram”.
Det överklagade beslutet avser det antagna tilläggsyrkandet från S, C, KD och MP, som hade följande lydelse:
“Kommunfullmäktige beslutar att socialnämnden inte kan räkna med att erhålla ytterligare budgetmedel under 2026 för investering av brandskyddsåtgärd i Sörbygården då fastigheten är externt förhyrd och privatägd samt har omfattande underhållsbehov i närtid. Kommunfullmäktige uppmanar socialnämnden att fullfölja det av socialförvaltningen tidigare framlagda och beredda förslag att av brandsäkerhetsskäl omgående och tills vidare vakanshålla Sörbygården av boende i avvaktan på mer långsiktigt beslut av kommunens engagemang i fastigheten.”
Yrkande
Klagande yrkar att Förvaltningsrätten upphäver kommunfullmäktiges beslut enligt 13 kap. 8 § kommunallagen (2017:725), eftersom beslutet inte har tillkommit i laga ordning och dessutom överskrider fullmäktiges kompetens.
Yrkande om inhibition
Vi yrkar att Förvaltningsrätten tills vidare beslutar att det överklagade beslutet inte får verkställas (inhibition).
Skäl för inhibition
Det överklagade beslutet innebär att socialnämnden ska vidta konkreta åtgärder i verksamheten, bland annat avseende hanteringen av Sörbygården. Beslutet riskerar därmed att få omedelbara och praktiska konsekvenser för verksamheten.
En verkställighet kan leda till att:
- boende påverkas genom förändrade boendeförhållanden eller behov av omplacering,
- platser stängs eller hålls vakanta under en längre tid,
- personal påverkas genom förändrade arbetsuppgifter, omplacering eller minskat behov av bemanning
- samt förändrar faktiska förhållanden innan lagligheten har prövats.
Samtidigt görs i överklagandet gällande att beslutet:
- inte har tillkommit i laga ordning enligt 5 kap. 26 § kommunallagen, samt
- innebär ett överskridande av kommunfullmäktiges befogenheter enligt 6 kap. 6 § kommunallagen.
Det finns därmed en påtaglig sannolikhet för att beslutet kommer att upphävas. Vid en samlad bedömning väger intresset av att avvakta med verkställighet tyngre än intresset av att beslutet genomförs omedelbart. Det finns därför skäl att besluta om inhibition.
Grunder för överklagandet
1. Beslutet har inte tillkommit i laga ordning
Enligt 5 kap. 26 § kommunallagen (2017:725) ska ett ärende innan det avgörs av fullmäktige ha beretts av berörd nämnd eller av fullmäktigeberedning.
Vid sammanträdet lades ett nytt tilläggsyrkande fram under pågående sammanträde av S, C, KD och MP. Tilläggsyrkandet, som antogs av kommunfullmäktige, innehöll nya och självständiga beslutspunkter avseende Sörbygården. Beslutspunkterna tillförde nya materiella ställningstaganden om hur socialnämnden skulle bedriva sin verksamhet. Det var ett nytt sakligt ställningstagande med direkta verksamhetsmässiga konsekvenser. De klagande menar att beslutsförslaget inte hade beretts i den ordning som krävs enligt kommunallagen. Att socialnämnden tidigare behandlat sin åtgärdsplan innebär inte att just detta beslutsinnehåll varit föremål för fullmäktigeberedning.
Att ärendet i övrigt återkommit efter återremiss innebär inte att nya beslutspunkter automatiskt kan införas under sammanträdet utan särskild beredning.
Beslutet har därmed inte tillkommit i laga ordning.
2. Beslutet innebär ett nytt ärende som inte framgått av kallelsen
Enligt 5 kap. 15 § kommunallagen ska kallelsen innehålla uppgift om de ärenden som ska behandlas.
Det ärende som var föremål för fullmäktiges behandling avsåg socialnämndens återrapportering av åtgärdsplan. Det tilläggsyrkande som antogs förändrade dock ärendets karaktär genom att införa nya ekonomiska begränsningar och ge direktiv i konkreta verksamhetsfrågor som vakanshållning av boendeplatser. Detta går utöver den allmänna frågan om socialnämndens åtgärdsplan och utgör i realiteten ett nytt ärende eller en ny beslutspunkt som inte tydligt framgått av kallelsen.
Ledamöter och allmänhet har därmed inte haft möjlighet att i förväg ta del av vad som faktiskt skulle beslutas.
Ett sådant nytt ärende får inte avgöras utan beredning enligt 5 kap. 26 § kommunallagen.
3. Beslutet överskrider kommunfullmäktiges kompetens
Enligt 6 kap. 6 § kommunallagen ansvarar varje nämnd för verksamheten inom sitt område. Socialnämndens reglemente anger att nämnden själv ansvarar för verksamhetens genomförande inom de mål och ramar som fullmäktige beslutar.
Genom att besluta att socialnämnden ska fullfölja ett visst, tidigare framlagt förvaltningsförslag om att vakanshålla Sörbygården av boende, har fullmäktige gått längre än att ange mål, ekonomiska ramar eller riktlinjer. Beslutet innebär i stället ett konkret operativt ingripande i nämndens löpande verksamhetsansvar och ett direkt ställningstagande i en specifik verksamhetsfråga.
Detta står enligt de klagande i strid med den ansvarsfördelning som följer av kommunallagen samt av socialnämndens reglemente, där nämnden ansvarar för verksamhetens ändamålsenlighet och genomförande.
Kommunfullmäktige har därmed överskridit sin kompetens.
4. Formuleringen ”uppmanar” förändrar inte beslutets rättsliga innebörd
I det överklagade beslutet anges att kommunfullmäktige ”uppmanar socialnämnden att fullfölja” ett visst förslag avseende Sörbygården. Det kan vid en första anblick framstå som att detta inte utgör ett bindande beslut utan endast ett politiskt uttalande. En sådan tolkning är emellertid inte avgörande i en laglighetsprövning. Vid bedömningen bör hänsyn tas till beslutets faktiska innebörd och funktion, inte enbart dess språkliga utformning.
I detta fall:
- har uppmaningen antagits som en del av ett formellt fullmäktigebeslut,
- riktar sig till en specifik nämnd i ett konkret verksamhetsärende,
- avser en bestämd åtgärd (vakanshållning av en viss verksamhet),
- och ges i ett sammanhang där fullmäktige samtidigt uttalar ekonomiska begränsningar.
Formuleringen saknar därmed karaktären av ett allmänt politiskt ställningstagande och framstår istället som ett direktiv i ett enskilt verksamhetsärende. Även om ordet ”uppmanar” används, innebär beslutet i praktiken att socialnämnden förväntas verkställa en viss åtgärd. Nämndens handlingsutrymme begränsas därmed på ett sådant sätt att beslutet får reell styrverkan.
Det är vidare av betydelse att:
- beslutet avser en fråga som ligger inom nämndens ansvar enligt 6 kap. 6 § kommunallagen, och
- inte föregåtts av någon ändring av nämndens reglemente enligt 6 kap. 44 § kommunallagen.
Kommunfullmäktige kan inte genom att välja en mjukare språklig formulering kringgå den kompetensfördelning som följer av kommunallagen. Avgörande är därför inte om beslutet formellt benämns som en ”uppmaning”, utan att det i praktiken innebär ett ingripande i nämndens operativa ansvar.
Beslutet är därmed att bedöma som ett överskridande av fullmäktiges befogenheter.
Sammanfattning
Beslutet är olagligt eftersom:
- det inte har beretts i enlighet med 5 kap. 26 § kommunallagen,
- fullmäktige har ingripit i socialnämndens operativa ansvarsområde i strid med 6 kap. 6 § kommunallagen, samt
- beslutets innehåll går utöver vad som framgått av kallelsen enligt 5 kap. 15 §.
Vi begär därför att beslutet upphävs enligt 13 kap. 8 § kommunallagen.
Vänersborg 2026-05-04
Henrik Harlitz Stefan Kärvling
===
Anm. Förvaltningsrätten avslog yrkandet om inhibition – se ”Sörby: Avslag på inhibition”.
Kommunen ger sig aldrig!
Kommunen ger sig aldrig!
Det gör inte Henrik Harlitz (M) och Stefan Kärvling (V) heller.
Det är tur att jag alltid, trots vissa brister i kommunens snöröjning, håller vägen öppen från Lovisebergsgatan till brevlådan. Idag damp det nämligen ner ett analogt brev i lådan. Det var från Förvaltningsrätten i Göteborg.
Äntligen en dom tänkte jag. Både Henrik Harlitz och jag (Stefan Kärvling) väntar ju på att Förvaltningsrätten ska avgöra vårt överklagande om den underliga hanteringen av beslutet om återremiss på kommunfullmäktiges sammanträde i december. (Se 19/12 “Två lagstridigheter: 1 Återremiss”.) Men det var ingen dom. Brevet innehöll ett yttrande från Vänersborgs kommun på vårt yttrande över kommunens yttrande (se 3/2 “Harlitz/Kärvling yttrar sig till Förvaltningsrätten”) på vår överklagan. (Se 28/12 “Nästa: Förvaltningsrätten i Göteborg”.)
Krångligt? Det är så det går till i Förvaltningsrätten – parterna “diskuterar” med varandra genom yttranden som hela tiden går via Förvaltningsrätten. Lite komplicerat, men det fungerar. Jag blev dock förvånad över att kommunen yttrade sig över vårt senaste yttrande. Juristerna i kommunen borde rimligtvis ha sagt allt som var väsentligt i ärendet i sitt första yttrande kan jag tycka. De är ju professionella. Men kanske ansåg juristerna att vårt yttrande gav nya aspekter på överklagandet som skulle tippa vågskålen till kommunens nackdel. Och det kan ju inte accepteras – kommunen har aldrig fel… Kommunen är ju en myndighet – med makt…
Juristerna på kommunen bemötte alltså vårt yttrande. Som jag ser det, så tillförde deras yttrande knappast något nytt i ärendet. Snarare visade det, enligt min och Harlitz uppfattning, att de rörde ihop saker och ting, kanske till och med medvetet för att förvilla. Därför har vi skrivit ett yttrande på kommunens senaste yttrande. Med det hoppas vi båda att det ska vara slut på yttranden och att Förvaltningsrätten istället avkunnar sin dom så fort som möjligt.
Här nedan publiceras först kommunens yttrande (kan laddas ner här) och sedan Henrik Harlitz (M) och Stefan Kärvlings (V) yttrande på kommunens yttrande (kan laddas ner här).
===
Kommunens yttrande till Förvaltningsrätten
Kommunen vidhåller sitt tidigare yttrande. När fullmäktige tog ställning till om ärendet skulle återremitteras i den första omröstningen tog man endast ställning till det, inte till vilket återremissyrkande som skulle bifallas. Detta var frågan för den andra omröstningen eftersom det förelåg ett andrahandsyrkande om återremiss. Majoriteten biföll i den andra omröstningen majoritetens återremissyrkande som var ställt mot minoritetens återremissyrkande. Motiveringen till beslutet bestämdes därför av de ledamöter som begärt återremiss i enlighet med 5 kap 50 § tredje stycket kommunallagen (2017:725). Att återremissen beslutades av en majoritet anges uttryckligen i det överklagade beslutet som är justerat och gällande. Den invändning som klaganden anför till grund för sitt överklagande, att majoriteten beslutade om motiveringen till minoritetens återremiss, är därför felaktig.
===
Och så yttrande från Henrik Harlitz (M) och Stefan Kärvling (V).
===
Yttrande över kommunens andra yttrande i mål 15545-25
Klagandena har tagit del av kommunens senaste yttrande och lämnar följande korta komplettering.
Kommunens argumentation utgår från att den första omröstningen endast avsåg frågan om återremiss i allmänhet och att den efterföljande omröstningen innebar ett val mellan två likvärdiga återremissyrkanden, varvid majoritetens återremissyrkande ska anses ha bifallits. Enligt klagandena innebär detta synsätt en rättslig omkonstruktion av beslutsprocessen som inte är förenlig med kommunallagens systematik.
Vid den första omröstningen prövades om ärendet skulle avgöras i sak eller återremitteras. När minst en tredjedel av de närvarande ledamöterna stödde återremiss inträdde minoritetsskyddet enligt 5 kap. 50 § kommunallagen. Återremiss skulle därmed ske oberoende av majoritetens uppfattning i sakfrågan. Denna rättsverkan följer direkt av lagbestämmelsen.
Kommunens resonemang förutsätter att ett beslut om återremiss som uppkommit genom minoritetsskyddet därefter kan omklassificeras till ett majoritetsbeslut genom en efterföljande votering om motivering eller mellan olika återremissyrkanden. Något stöd för en sådan ordning finns inte i kommunallagen. En sådan tolkning skulle dessutom innebära att majoriteten genom ett andrahandsyrkande om återremiss alltid skulle kunna ta över kontrollen över återremissens innehåll, vilket skulle göra minoritetsskyddet verkningslöst.
Kommunens beskrivning innehåller dessutom en inre motsägelse. Enligt kommunen röstade majoriteten i den första omröstningen för att avgöra ärendet i sak och alltså mot återremiss. Samtidigt gör kommunen gällande att motiveringen bestämdes av de ledamöter som begärt återremiss, vilket förutsätter att majoriteten ska betraktas som bärare av det återremissyrkande som bifölls. Resonemanget innebär således att samma ledamöter först behandlas som motståndare till återremiss och därefter som upphov till den återremiss som anses ha beslutats. Detta visar att kommunens beskrivning bygger på en efterhandsomtolkning av beslutets karaktär.
Vid laglighetsprövning är avgörande hur beslutet faktiskt kom till, inte hur det i efterhand rubriceras i det justerade protokollet eller i senare yttranden. Den faktiska beslutsgången visar att återremissen tillkom genom minoritetsskyddet och att majoriteten därefter deltog i fastställandet av motiveringen. Detta står i strid med 5 kap. 50 § kommunallagen.
Klagandena vidhåller därför att beslutet inte tillkommit i laga ordning enligt 13 kap. 8 § kommunallagen och hänvisar i övrigt till vad som tidigare anförts.
Henrik Harlitz och Stefan Kärvling
===
Blogginlägg i detta ämne:
- “Två lagstridigheter: 1 Återremiss” – 19 december 2025
- “Nästa: Förvaltningsrätten i Göteborg” – 28 december 2025
- “Harlitz/Kärvling yttrar sig till Förvaltningsrätten” – 3 februari 2026
- “Kommunen ger sig aldrig!” – 19 februari 2026
Harlitz/Kärvling yttrar sig till Förvaltningsrätten
Det var som bekant en del turbulens i kommunfullmäktige den 17 december när ärende 25 på dagordningen, ”Tilläggsanslag till socialnämnden i budget 2025”, skulle avgöras. Ärendet mynnade ut i ett mycket omdiskuterat beslut.
Förhandlingarna i fullmäktige slutade med att partierna i opposition (M+SD+V+MBP+L), som var i minoritet med 22 ledamöter (en från SD var frånvarande), röstade igenom en så kallad minoritetsåterremiss. Varje återremiss ska medföljas av en motivering och en sådan lämnades. Eftersom den styrande majoriteten (S+C+KD+MP) med 23 ledamöter hade yrkat på återremiss i andra hand, så röstade de styrande igenom att deras motivering skulle följa med beslutet. (Se “Två lagstridigheter: 1 Återremiss”.)
Det var flera ledamöter i framför allt Vänsterpartiet och Moderaterna som ansåg att beslutet stred mot Kommunallagens (KL) 5 Kap 50 § (fetstilen är min):
“Motiveringen till ett beslut om återremiss ska bestämmas av de ledamöter som begärt återremittering. Vid flera motiveringar får ordföranden pröva vilken motivering som biträds av minst en tredjedel av de närvarande ledamöterna.”
Henrik Harlitz (M) och Stefan Kärvling (V) överklagade gemensamt fullmäktiges beslut till Förvaltningsrätten i Göteborg. Det skrev jag om i blogginlägget “Nästa: Förvaltningsrätten i Göteborg”. Här kan du också läsa själva överklagan.
Det blir inga förhandlingar ”på plats”, i t ex en rättssal, vid sådana här överklaganden. Det går till så att Förvaltningsrätten skickar de klagandes, dvs Harlitz och Kärvling, överklagan till motparten, som i det här fallet är Vänersborgs kommun. Kommunen får “försvara” fullmäktiges beslut skriftligt, eller rättare sagt, yttra sig över överklagan. Det gjorde kommunen den 14 januari. (Det går att ladda ner kommunens yttrande till förvaltningsrätten om du klickar här.)
När Harlitz och jag läste en mening i kommunens yttrande insåg vi att vi skulle utnyttja möjligheten att yttra oss över kommunens yttrande. (Vi reagerade för övrigt på fler formuleringar…) Vi undrade hur juristerna på kommunen tänkte när de i yttrandet “försvarade” fullmäktiges beslut och samtidigt skrev:
“Utifrån den tillämpade beslutsgången fanns det följaktligen först endast stöd hos en minoritet att återremittera ärendet…”
Kommunjuristerna skriver ju faktiskt rakt upp och ner att beslutet om återremiss fattades, dvs begärdes (se KL 5 Kap 50 § ovan), enbart av minoriteten…
Hur som helst, det är upp till Förvaltningsrätten i Göteborg att avgöra vem som har rätt. Förvaltningsrätten kommer först att läsa Harlitz och Kärvlings yttrande, som skickades in igår måndag. Det kan läsas nedan eller laddas ner här. Det är mycket troligt att Förvaltningsrätten skickar vårt yttrande till kommunen. Det är för att juristerna i Vänersborg ska få möjlighet att yttra sig en gång till. Det skulle emellertid förvåna mig om de gjorde det. Vi får se.
Här följer Henrik Harlitz (M) och Stefan Kärvlings (V) yttrande.
==
Yttrande över kommunens yttrande i mål 15545-25
Det framgår inte med full tydlighet av kommunens yttrande hur beslutsprocessen gick till när ärende 25 på dagordningen, ”Tilläggsanslag till socialnämnden i budget 2025”, skulle avgöras. För att undvika oklarheter lämnar klagandena därför en kort redogörelse för beslutsgången. (Hela sammanträdet finns tillgängligt via Vänersborgs kommuns webbplats.)
När överläggningen i ärendet hade avslutats förelåg följande yrkanden. Den politiska majoriteten, det vill säga de styrande partierna, yrkade bifall i sak till förslaget. Den politiska minoriteten, det vill säga oppositionspartierna, yrkade på återremiss av ärendet och angav en motivering för återremissen. Den styrande majoriteten hade därutöver framfört ett yrkande om återremiss i andra hand, även detta förenat med en motivering.
Vid beslutstillfället ställde kommunfullmäktiges ordförande först frågan om ärendet skulle avgöras vid sammanträdet eller återremitteras. Omröstning begärdes. De ledamöter som ville avgöra ärendet vid sammanträdet röstade ja, och de ledamöter som ville återremittera ärendet röstade nej. Omröstningen utföll med röstsiffrorna 23–22 för att avgöra ärendet vid sammanträdet.
Eftersom det enligt 5 kap. 50 § kommunallagen endast krävs att minst en tredjedel av de närvarande ledamöterna stöder ett yrkande om återremiss, innebar omröstningsutfallet att ärendet skulle återremitteras.
Klagandena uppfattade att detta beslut också innebar att den av minoriteten angivna motiveringen skulle ligga till grund för återremissen. Ordföranden gjorde emellertid en annan bedömning och hänvisade till att även den styrande majoriteten hade yrkat återremiss i andra hand och angett en egen motivering, varför det enligt ordföranden förelåg två motiveringar.
Efter ordningsfrågor och ytterligare diskussion ställde ordföranden frågan till kommunfullmäktige vilken motivering som skulle följa med återremissen. Omröstning genomfördes, varvid majoriteten med röstsiffrorna 23–22 beslutade att låta den egna motiveringen följa med återremissen. Minoritetens motivering avslogs.
Utifrån denna redogörelse vidhåller klagandena sin överklagan och bemöter härmed kommunens yttrande.
Det är ostridigt att det vid sammanträdet förelåg ett primärt yrkande om återremiss från en minoritet av ledamöterna, samt ett andrahandsyrkande om återremiss från den styrande majoriteten, att aktualiseras först om ärendet inte skulle avgöras i sak. Kommunen gör gällande att detta medför att återremissen ska betraktas som ett majoritetsbeslut. Denna slutsats saknar, som klaganden ser det, stöd i kommunallagen.
Minoritetens yrkande om återremiss aktualiserades inom ramen för minoritetsskyddet i 5 kap. 50 § kommunallagen. Av lagtexten framgår att motiveringen till ett beslut om återremiss ska bestämmas av de ledamöter som begärt återremittering.
Av förarbetena till bestämmelsen (prop. 2008/09:21) framgår att lagstiftaren avsett att se återremissyrkandet och dess motivering som sammanhängande och oskiljaktiga. I propositionen betonas att det är de ledamöter som begär återremiss som ska ange vilka brister i beslutsunderlaget som motiverar återremitteringen.
Vidare framgår av förarbetena att regleringen införts i syfte att säkerställa minoritetens inflytande över återremissens innehåll och att förhindra att den styrande majoriteten ges möjlighet att påverka eller förändra motiveringen till en återremiss som begärts av en minoritet (jfr prop. 2008/09:21).
Att den styrande majoriteten i det aktuella fallet även framfört ett andrahandsyrkande om återremiss förändrar, som klaganden ser det, inte denna ordning. Ett sådant yrkande kan knappast ges företräde framför ett primärt minoritetsyrkande i frågan om vem som äger rätten att bestämma motiveringen. Avgörande måste vara vilket yrkande som faktiskt låg till grund för beslutet att återremittera ärendet.
Genom att tillåta ledamöter som i första hand yrkat och i omröstningen röstat på att ärendet skulle avgöras i sak under sammanträdet – och vars återremissyrkande endast framförts i andra hand – att delta i och avgöra frågan om motiveringen, har kommunfullmäktige enligt klagandens mening i praktiken tillåtit den styrande majoriteten att påverka innehållet i en återremiss som aktualiserats genom minoritetsskyddet. Detta torde strida mot den ordning som följer av 5 kap. 50 § kommunallagen och dess förarbeten.
Kommunens hänvisning till bestämmelsen om att ordföranden vid flera motiveringar får pröva vilken som biträds av minst en tredjedel av de närvarande ledamöterna kan inte ges den innebörd kommunen gör gällande. Denna ordning tar ju sikte på situationer där flera motiveringar framförs av de ledamöter som begärt återremiss, och ger som de klagande ser det inte stöd för att ledamöter som motsatt sig återremiss i första hand ska kunna delta i fastställandet av motiveringen.
Att kommunen i efterhand beskriver återremissen som ett majoritetsbeslut torde sakna rättslig betydelse. Den rättsliga bedömningen ska göras utifrån hur beslutsprocessen faktiskt genomfördes, inte utifrån en efterhandskonstruktion.
Sammanfattningsvis är klagandens uppfattning att kommunfullmäktige, genom att tillåta ledamöter som endast i andra hand begärt återremiss att delta i beslutet om motiveringen, handlat i strid med 5 kap. 50 § kommunallagen. Beslutet har därmed inte tillkommit i laga ordning och bör därför upphävas enligt 13 kap. 8 § kommunallagen.
Henrik Harlitz Stefan Kärvling
Nästa: Förvaltningsrätten i Göteborg
I måndags skickade jag iväg en överklagan till Högsta förvaltningsdomstolen. (Se “Nästa: Högsta förvaltningsdomstolen”.) Dagen efter, i tisdags, dvs “dan före dopparedan”, blev det en till. Denna gång en överklagan till Förvaltningsrätten i Göteborg…
Den 19 december skrev jag i ett blogginlägg (se “Två lagstridigheter: 1 Återremiss”) att en formell felaktighet hade begåtts på kommunfullmäktiges sammanträde den 17 december. Den var enligt min mening så stor att jag kallade den för en juridisk skandal. Det var inte bara jag som kände att ett stort misstag begicks när ordförande tillät Benny Augustsson (S) att på en och samma gång yrka på att ett ärende skulle både beslutas på sammanträdet och inte beslutas på sammanträdet. Det var många i oppositionen som var både förvånade och något upprörda.
Det handlade återigen om ärende 25, “Tilläggsanslag till socialnämnden i budget 2025”. De styrande partierna, S+C+KD+MP, föreslog att Socialnämnden skulle tilldelas 8,7 milj kr i ett tillfälligt tilläggsanslag. Oppositionspartierna, M+SD+V+MBP+L, yrkade på återremiss.
Benny Augustsson och de styrande partierna yrkade på återremiss i andra hand, dvs om kommunfullmäktige inte sa ja till att avgöra ärendet direkt under sammanträdet så yrkade de på att ärendet inte skulle avgöras på sammanträdet, dvs återremiss. Fastän det, i det läget, redan var beslutat av oppositionen att ärendet inte skulle avgöras på sammanträdet – mot Benny Augustssons och de styrande partierna vilja, och röster.
Svårt att hänga med? Det förstår jag, det var ingen som hängde med…
I Kommunallagen står det i 5 Kap 50 § följande om återremiss (fetstilen är min):
“Motiveringen till ett beslut om återremiss ska bestämmas av de ledamöter som begärt återremittering. Vid flera motiveringar får ordföranden pröva vilken motivering som biträds av minst en tredjedel av de närvarande ledamöterna.”
I och med att ordförande tillät det beskrivna förfarandet så fick de styrande partierna bestämma motiveringen till återremissen.
Det var emellertid inte motiveringen till återremissen som var det viktigaste i utgången av ärendet, det mest väsentliga var att få klarhet i hur det formella skulle ha hanterats, eller inte. Kommunstyrelsens 2:e vice ordförande Henrik Harlitz (M) och Stefan Kärvling (V) bestämde sig direkt på plats i Bojorten för att överklaga. Vi var dock tvungna att vänta på protokollet. Det blev klart måndagen den 22 december.
Här följer Harlitz och mitt överklagande till Förvaltningsrätten.
==
Till Förvaltningsrätten i Göteborg
Beslut som överklagas: Kommunfullmäktiges beslut den 17-18 december 2025 i ärende 25 “Tilläggsanslag till socialnämnden i budget 2025”, ärendenummer KS 2025/425, § 196, avseende beslut om återremiss och fastställande av dess motivering.
Yrkande: Vi yrkar att Förvaltningsrätten upphäver kommunfullmäktiges beslut att fastställa motivering för återremiss, då beslutet inte tillkommit i laga ordning enligt 13 kap. 8 § 1 st. 1 punkten kommunallagen.
Grunder: Vid sammanträdet beslutades om återremiss av ärendet enligt reglerna om minoritetsskydd i 5 kap. 50 § kommunallagen. Enligt paragrafens första stycke ska motiveringen till en återremiss bestämmas av de ledamöter som begärt återremittering.
I det aktuella fallet tilläts ledamöter som röstade för att avgöra ärendet i sak (det vill säga de som röstade emot en återremiss) att delta i utformandet av eller omröstningen om motiveringen.
Detta strider mot lagens syfte och ordalydelse:
- Behörighet: Endast den minoritet som anser att beslutsunderlaget är bristfälligt har rätt att formulera vad som behöver kompletteras.
- Förarbeten (Prop. 2016/17:171): Här framgår tydligt att motiveringen ska bestämmas av de ledamöter som begärt återremissen. Att låta den majoritet som ville avgöra ärendet direkt diktera villkoren för återremissen innebär att minoritetsskyddet sätts ur spel.
- Proposition 2008/09:21: Beskriver syftet med ändringen i Kommunallagens 5 Kap 50 §.
Genom att låta ledamöter som inte begärt återremiss påverka motiveringen har ordföranden handlat i strid med 5 kap. 50 § kommunallagen, vilket utgör ett formellt fel. Beslutet har därmed inte tillkommit i laga ordning och ska därför upphävas.
Bilaga: Protokoll Kommunfullmäktige 17-18 dec 2025 ärendenummer KS 2025/425 § 196.
Vänersborg 2025-12-23
Henrik Harlitz, Stefan Kärvling
Två lagstridigheter: 1 Återremiss
I torsdags skrev jag om att ärendet kring nya riktlinjer om markanvisningar, exploateringsavtal etc slutade med att ärendet återremitterades. (Se “Kaotiskt KF och riktlinjer om markanvisningar”.) Det kändes “befriande” att skriva om fakta och att försöka resonera klokt och logiskt. Till skillnad… Jag hade inte smält och bearbetat Dan Nybergs (S) fabulösa uppträdande under sammanträdet. (Se TTELA “Ilskna ordbråket i Vänersborgs kommunfullmäktige”.) Och jag måste nog erkänna att jag fortfarande inte riktigt har gjort det. Det behövs lite mer tid innan jag kan ta upp beteendet av Dan Nyberg (S) från Sundals Ryr.
Men kommunfullmäktiges sammanträde innehöll även andra ”skandaler”, eller åtminstone juridiska sådana.
Idag ska jag skriva om ytterligare en återremiss under sammanträdet. Men först några inledande förklaringar.
Återremiss betyder att ett ärende skickas tillbaka för ytterligare behandling, utredning eller komplettering. Syftet är att kommunfullmäktige ska få mer information och fakta så att ett korrekt och välgrundat beslut kan fattas vid ett senare tillfälle.
Det finns också något som heter minoritetsåterremiss. Ärendet ovan, om markanvisningar etc, var ett sådant, eftersom det var fler ledamöter i fullmäktige som ville avgöra ärendet direkt under sammanträdet än som ville skicka tillbaka ärendet för ytterligare utredning. Kommunallagen säger att om minst en tredjedel av de närvarande ledamöterna i kommunfullmäktige kräver en återremiss så gäller det beslutet. Det är tänkt som ett minoritetsskydd och syftet är att ge minoriteten mer tid och inflytande genom att säkerställa att beslutsunderlag är tillräckliga och att ärenden bereds noggrant innan slutgiltiga beslut fattas.
Ganska sent på kvällen i onsdags var det dags för ärende 25, “Tilläggsanslag till socialnämnden i budget 2025”. Förslaget till beslut var:
“Kommunfullmäktige beslutar ge socialnämnden ett tillfälligt budgettillskott på 24,5 mnkr under 2025.“
Samtliga partier i opposition, M+SD+V+MBP+L, hade med röstsiffrorna 8-7 beslutat att kommunstyrelsen skulle skicka detta förslag till kommunfullmäktige. Anledningen var att en enig socialnämnd, dvs inklusive ordförande Dan Nyberg (S) och de andra ledamöterna i de styrande partierna, den 25 september hade begärt ett tilläggsanslag på 24,5 milj kr i budget 2025. Det var det första socialdemokratiska ställningstagandet.
Det ska noteras att de styrande partierna, S+C+KD+MP, inte har majoritet i kommunstyrelsen. Det har de emellertid i kommunfullmäktige, med fullmäktigeordförandes utslagsröst. Det är på grund av alla avhopp från SD.
De styrande partierna lade ett annorlunda förslag i fullmäktige än i kommunstyrelsen. Och det är faktiskt intressant. De styrande partierna beslutade nämligen på ett sätt i socialnämnden (se ovan). Sedan lade kommunstyrelsens ordförande Benny Augustsson (S) ett annorlunda förslag i KSAU (kommunstyrelsens arbetsutskott), det var det andra förslaget från S. Det blev återigen ett nytt tredje förslag från S i kommunstyrelsen. Och hör och häpna, ett nytt fjärde förslag lades fram av de styrande i kommunfullmäktige. Det tycks vara svårt att veta vad man vill i de styrande partierna… Hur kan man styra Vänersborgs kommun på ett sådant sätt?
Augustssons (S) slutliga förslag till beslut, i kommunfullmäktige, var:
“Socialnämnden har inte visat förmåga att hantera det stora underskott man har för 2025. Socialnämnden har också med rösterna 7 mot 6 avvisat åtgärdsförslag som socialförvaltningen föreslagit i syfte att nå balans mot budget.
Kommunfullmäktige beslutar därför att tilldela Socialnämnden 8,7 Mkr i ett tillfälligt tilläggsanslag mot de begärda 24,5 Mkr. Kommunfullmäktige beslutar vidare att samtliga 13 åtgärdsförslag som socialförvaltningen föreslog socialnämnden den 30 oktober 2025 snarast ska verkställas.”
De styrande med Benny Augustsson (S) i spetsen agerade mycket underligt. Ärendet handlade om att socialnämnden begärde ett tilläggsanslag på 24,5 milj och då sänker de styrande det till 8,7 milj utan att motivera varför. Men framför allt, de blandar in något helt annat i beslutet. Jag återkommer till det i nästa blogginlägg.
Robin Skenhede (M), numera 2:e vice ordförande i socialnämnden, yrkade på återremiss. Ida Hildingsson (V) yrkade strax efter bifall till återremissyrkandet. Det blev en del diskussion kring Skenhedes motivering, och han drog faktiskt till och med tillbaka det. Till slut blev det Ida Hildingssons återremissyrkande som gällde, och även hennes motivering till yrkandet som det skulle beslutas om:
“Kommunfullmäktige återremitterar ärendet till kommunstyrelsen för att komplettera med fullständig underlag kring de föreslagna punkterna i åtgärdsförslaget som hänvisades till.”
Och så var det detta med minoritetsåterremiss… Det insåg naturligtvis även Benny Augustsson (S) och de styrande. Yrkandet om återremiss skulle bli fullmäktiges beslut, det räckte ju med en tredjedel av rösterna…
Då kom Augustsson och de styrande på en “briljant” idé. De yrkade på återremiss i andra hand, dvs om kommunfullmäktige inte sa ja till deras ursprungliga beslutsförslag om 8,7 milj mm (se ovan) så yrkade de på återremiss. Och varför det, det skulle ju ändå bli återremiss? Jo, då kunde de styrande lägga ett eget förslag till motivering till återremissen.
Kommunfullmäktige beslutade om återremiss. De styrande röstade nej till återremiss och krävde att fullmäktige avgjorde ärendet direkt. Det var alltså bara M+SD+V+MBP+L som röstade för återremiss – voteringssiffrorna blev 23-22. (En SD-ledamot hade lämnat sammanträdet.)
Trots att de styrande inte röstade för återremiss hävdade de att de hade yrkat på återremiss i andra hand och därför skulle deras förslag till motivering ställas mot oppositionens motivering till återremiss. De styrandes motivering löd:
“Kommunfullmäktige återremitterar ärendet till kommunstyrelsen som snarast åläggs att inhämta socialförvaltningens motiv till de föreslagna 13 punkterna i åtgärdsförlaget som behandlades den 30 oktober 2025 i Socialnämnden. Ärendet ska hanteras skyndsamt så att det kan behandlas på kommunfullmäktiges sammanträde den 18 februari 2026.”
Det var nog mest en strid om påvens skägg. Det skiljde väl i egentligen inte så mycket i sak mellan motiveringarna, och dessutom var det ju bara två veckor kvar på året…
Men flera i oppositionen protesterade. Orsaken var att det här förfarande inte var lagligt. Förvånansvärt nog tolkade kommunjuristen Kommunallagen på samma sätt som de styrande. Det betydde att i den andra voteringen fick de styrande partiernas motivering majoritet med 23-22.
Men var det ett lagligt förfarande?
I Kommunallagen står det i 5 Kap 50 § följande om återremiss (fetstilen är min):
“Motiveringen till ett beslut om återremiss ska bestämmas av de ledamöter som begärt återremittering. Vid flera motiveringar får ordföranden pröva vilken motivering som biträds av minst en tredjedel av de närvarande ledamöterna.”
Och då är frågan, har de styrande partierna “begärt återremittering”. Det enkla svaret måste vara nej. Vid omröstningen om ärendet skulle avgöras på sittande möte eller återremitteras, så röstade de för att ärendet skulle avgöras på sammanträdet och mot en återremiss. De har med andra ord i handling visat att de inte “begärt återremittering”.
I andra hand? Kan man äta en smörgås och ändå ha den kvar? Kan man rösta nej till en återremiss och ändå ja? Kan man rösta både ja och nej samtidigt? Retoriska frågor…
Hur som helst, Förvaltningsrätten i Göteborg kommer att få svara på dessa frågor – och berätta för Vänersborgs kommunfullmäktige vad som gäller. Men min, och många andras uppfattning i oppositionen t ex Henrik Harlitz (M), har helt klart för oss att ledamöter som motsätter sig återremiss (och vill avgöra ärendet direkt) inte har någon rättslig roll i motiveringen.
I en promemoria från Regeringskansliet (“Minoritetsåterremiss i kommuner och landsting”) som föregick ändringen av just denna paragraf i Kommunallagen från 1991 stod det:
“Mot bakgrund av att nuvarande lagtext och förarbeten inte ger någon klar ledning för hur bestämmelsen ska tolkas föreslås att bestämmelsen förtydligas så att det uttryckligen framgår att motiveringen till ett beslut om återremiss ska bestämmas av de ledamöter som begärt återremittering. På detta sätt garanteras att institutets syfte inte missbrukas genom att majoriteten beslutar om motivering av yrkandet.”
Och följaktligen stod det i den proposition (Prop. 2008/09:21) som beskrev ändringen i Kommunallagens 5 Kap 50 §, se ovan (min fetstil):
”Förslaget innebär att det uttryckligen framgår att motiveringen till ett beslut om återremiss ska bestämmas av de ledamöter som begärt återremittering. På detta sätt garanteras att institutets syfte inte missbrukas genom att majoriteten beslutar om motivering av yrkandet.”
Kan det bli tydligare?
Kommunfullmäktiges beslut i onsdags kommer att överklagas till Förvaltningsrätten i Göteborg när protokollet blir klart.
Fick inte socialnämnden något tilläggsanslag? Nej, men i praktiken spelar det ingen roll. Vad skulle kunna hända när det är 2 veckor kvar på året? Istället för att täcka socialnämndens underskott före årsskiftet kommer underskottet att regleras i kommunens bokslut.
Men det är inte nog med att förfarandet av återremissen med all sannolikhet var lagstridig. Själva det yrkande som de styrande partierna lade i ärendet, och som röstades bort, är troligtvis också det. Det ska jag skriva om senare.
Anm. Se även del 2: ”Två lagstridigheter: 2 KF:s befogenheter”.
Anm. Ärendet överklagades: ”Nästa: Förvaltningsrätten i Göteborg”.
SBN: Sikhall på sparlåga
Den 16 november 2023 fattade samhällsbyggnadsnämnden två viktiga beslut. Det ena handlade om Hallevibadet, det andra om Sikhall. Beslutet om Hallevibadet följde jag upp i söndags. (Se “Hallevi: Hundar eller bad och en ny intressent?”.)
Oppositionspartierna i samhällsbyggnadsnämnden (V+M+MBP+SD) fattade ett annat beslut om Sikhall än vad de styrande partierna, S+C+KD+MP, och tjänstepersonerna i 
samhällsbyggnadsförvaltningen, hade tänkt och förväntat sig. (Se “Sikhall (2): Oppositionen kör över de styrande”.) Ordförande Ann-Marie Jonasson (S) och 1:e vice ordförande Johan Andersson (C) blev så frustrerade att de kände sig tvungna att överklaga beslutet till Förvaltningsrätten i Göteborg. (Vilket med all sannolikhet också var okejat av partiernas två kommunalråd.)
Förvaltningsrätten avslog överklagandet. (Se “Sikhall: Dom har avkunnats!”.) Motiveringen till avslaget kunde inte tolkas på annat sätt än att det var en fullständig sågning av överklagandet. Man ges nästan bilden av att juristerna var väldigt frustrerade över bristen på saklig grund, och frågade sig – varför upptar de båda nämndsordförandena vår tid med så utsiktslösa och meningslösa argument…
Det tycks dock inte bekomma Jonasson och Andersson, de sitter fortfarande kvar på sina ordförandeposter… Och vem vet, de kanske till och med funderar på att överklaga Förvaltningsrättens dom.
Oppositionspartiernas beslut i samhällsbyggnadsnämnden den 16 november 2023 innebar att förvaltningen skulle gå vidare i förhandlingarna med Magnus Larsson om de fastighetsrättsliga lösningarna men utifrån andra utgångspunkter. De utgångspunkter som förvaltningen hade föreslagit och de styrande partierna omfamnat var uppenbarligen helt oacceptabla för Larsson. Det kunde alla se och faktiskt också förstå. De var tvungna att ändras för att Magnus Larsson och kommunen skulle kunna ingå en överenskommelse.
Oppositionspartierna ändrade i sitt beslut utgångspunkterna så att de blev rimliga, logiska och acceptabla även för Magnus Larsson. Nämnden hade ju fått i uppdrag av kommunfullmäktige att ingå ett avtal om fastighetsrättsliga lösningar med Magnus Larsson så att en detaljplan kunde upprättas. (Se “Händelserikt KF (2): Sikhall och sponsring”.)
Nu, efter nämndens beslut, var vägen utstakad och klar. Det var “bara” för samhällsbyggnadsförvaltningen att ändra i förslaget om “Överenskommelse om fastighetsreglering i Sikhall” enligt oppositionspartiernas beslut. Och sedan ta kontakt med Magnus Larsson för att slutföra överenskommelsen och sluta ett avtal. Men det har inte 
samhällsbyggnadsförvaltningen gjort. Förvaltningen har istället ”avvaktat” genomförandet av nämndens beslut, antagligen med de båda ordförande Ann-Marie Jonassons (S) och 1:e vice ordförande Johan Anderssons (C) goda minne. Det är mycket anmärkningsvärt eftersom det är en majoritet av politikerna i nämnden som beslutar – och tjänstepersonerna som ska verkställa dessa beslut.
Historien upprepar sig. Oppositionspartiernas båda beslut den 16 november 2023 var inte populära bland de styrande partierna eller bland tjänstepersonerna. Därför förhalades processerna och besluten verkställdes inte. Det är fortfarande ingen från samhällsbyggnadsförvaltningen som har tagit kontakt med Magnus Larsson och diskuterat någon överenskommelse eller ens hört sig för om möjliga mötestider… Likheterna med Hallevibadet och Jonas Mossberg är slående.
Magnus Larsson är i behov av fastighetsrättsliga lösningar enligt kommunfullmäktiges riktlinjer. Larsson måste få förvärva delar av kommunens fastighet Sikhall 1:4, så att han bland annat får äga marken mellan sin fastighet Sikhall 1:6 och Sikhalls Magasin. (Se pil i kartan till vänster.) Vattenfall drar nämligen inte elledningar till magasinet för Magnus Larssons räkning om han inte äger marken där ledningarna ska grävas ner. Och det krävs “kraftigare” ledningar till magasinet. 
Det skulle också underlätta för VA-dragningar till magasinet om Larsson ägde denna mark.
Ett fastighetsrättsligt avtal mellan kommunen och Magnus Larsson är således en förutsättning för att det ska kunna ske en utveckling av och i Sikhall. Och vi är många som har en mycket bestämd uppfattning om vem som kan och ska stå för utvecklingen. Magnus Larsson har med den omfattande och grundliga renoveringen av Sikhalls magasin bevisat att han inte bara pratar utan får saker gjorda. Magnus Larsson lägger både tid och pengar på att utveckla Sikhall. (Se “Magnus räddar Sikhalls magasin! (2)”.)
När nu Förvaltningsrätten har avslagit Ann-Marie Jonassons (S) och Johan Anderssons (C) överklagande så måste samhällsbyggnadsförvaltningen slutföra överenskommelsen enligt samhällsbyggnadsnämndens beslut i november och sluta ett avtal med Magnus Larsson.
Och som vanligt är det Sikhall Rock även denna sommar. Onsdagen den 17 juli kl 18.00 kör Sikhall Rock igång. Det går att anmäla sitt intresse på Sikhall Rocks Facebook-sida.
Sikhall: Dom har avkunnats!
Den 15 december 2023 meddelade Förvaltningsrätten i Göteborg att ett överklagande hade kommit in till domstolen. Det var samhällsbyggnadsnämndens ordförande Ann-Marie Jonasson (S) och 1:e vice ordförande Johan Andersson (C) som överklagade:
“Vänersborgs kommuns beslut fattat av samhällsbyggnadsnämnden 2023-11-16 § 144”
De två ordförandena i samhällsbyggnadsnämnden överklagade alltså ett beslut som hade fattats av deras egen nämnd. Och frågan är om inte detta var unikt. (Se “SBN/Sikhall 1: The bottom is nådd!”.)
Bakgrunden är naturligtvis att Jonasson och Andersson var motståndare till det beslut som nämnden fattade den 16 november. Beslutet fattades av oppositionen med 6 röster mot 5. Och det kunde Jonasson och Andersson tydligen inte acceptera utan valde att gå utanför politikens ramar och vände sig i stället till juridiken – till Förvaltningsrätten i Göteborg. (Se “SBN/Sikhall 2: Skäl till överklagande”.)
Beslutet i samhällsbyggnadsnämnden, dvs själva sakfrågan, handlade om de krav som de styrande partierna, och samhällsbyggnadsförvaltningen (naturligtvis), ville ställa på Magnus Larsson i samband med de fastighetsrättsliga lösningarna i Sikhall. De var helt orimliga och inte heller i överensstämmelse med kommunfullmäktiges beslut. (Se “Sikhall (1): Återigen samma förslag i SBN”.)
Samhällsbyggnadsnämndens 2:e vice ordförande Tor Wendel (M) lade därför fram ett alternativt yrkande i samhällsbyggnadsnämnden. Och det visade sig att samtliga oppositionspartier stödde förslaget (se “Sikhall (2): Oppositionen kör över de styrande”):
“Med sex nej-röster mot fem ja-röster, så har samhällsbyggnadsnämnden beslutat i enlighet med Tor Wendels (M) yrkande.”
Förvaltningsrätten anmodade sedan samhällsbyggnadsnämnden att yttra sig över överklagandet. Rätten ville höra båda sidor innan den fattade ett beslut om nämndens beslut var lagligt eller inte.
Den 25 januari 2024 behandlade samhällsbyggnadsnämnden ärendet “Svar på överklagandet av Vänersborgs kommuns beslut fattat av samhällsbyggnadsnämnden 2023-11-16”. De ledamöter som fattade det överklagade beslutet, dvs “oppositionspartierna” (som alltså har majoritet i nämnden), röstade igenom det yttrande till Förvaltningsrätten som Tor Wendel (M) hade författat. (Se “SBN/Sikhall 9: Yttrandet till Förvaltningsrätten”.)
I onsdags, den 12 juni, kom Förvaltningsrättens dom. Idag fanns en notering i kommunens diarium. Jag begärde ut domen från kommunen, men fick till svar att:
“Vi har tagit emot din begäran och kommer göra en sekretessbedömning.”
Ett intressant svar med tanke på att domen är en allmän offentlig handling. (Det fick mig, kanske lite orättvist, att tänka på en sketch om allmänna handlingar på Facebook som en partivän skickade till mig – “Hänvisa bara till semester”.) När jag istället begärde ut domen från Förvaltningsrätten – så fick jag domen direkt. Senare meddelade samhällsbyggnadsförvaltningen att:
“Då handlingen innehåller personuppgifter skickas den inte på e-post. Vi kan skriva ut den och skicka den på post eller om du vill komma till kommunhuset och läsa den.”
Personuppgifterna handlar om de båda ordförandena Ann-Marie Jonasson (S) och Johan Andersson (C), och det är ju inte direkt någon hemlighet. Däremot står deras personnummer med, och då kanske GDPR träder in… Det hade dock varit lätt att maska.
Hur dömde då Förvaltningsrätten i Göteborg?
“FÖRVALTNINGSRÄTTENS AVGÖRANDE
Förvaltningsrätten avslår överklagandet.”
Samhällsbyggnadsnämndens beslut står fast, det var lagligt. Oppositionspartiernas beslut gäller följaktligen. Och det banar nu äntligen vägen för att de fastighetsrättsliga lösningarna i Sikhall mellan Vänersborgs kommun och Magnus Larsson kan slutföras.
Det ska bli intressant att se om de båda ordförandena Ann-Marie Jonasson (S) och Johan Andersson (C) tänker sitta kvar i nämnden efter Förvaltningsrättens dom…
Förvaltningsrättens motivering till domen, eller bedömning som det heter, är ganska lång, men jag återger den ändå i sin helhet. (Kan laddas ner här som pdf.) Bedömningen kan med fördel läsas tillsammans med själva överklagandet från Jonasson och Andersson – se “SBN/Sikhall 2: Skäl till överklagande”. Överklagandet består nämligen av fyra punkter och Förvaltningsrätten bedömer varje punkt för sig.
==
Förvaltningsrättens bedömning
“Klagandena gör gällande att beslutspunkten 1 strider mot praxis vid avtalsskrivning och kommunens riktlinjer samt att beslutet även strider mot likabehandlingsprincipen i 2 kap. 3 § kommunallagen. Som har anförts är förvaltningsrättens laglighetsprövning av det överklagade beslutet begränsad till en prövning av om det överklagade beslutet är olagligt eller inte har tillkommit på lagligt sätt enligt bestämmelserna i 13 kap. 8 § KL. Om en kommuns beslut skulle strida mot praxis vid avtalsskrivning medför det därmed inte i sig att det av det skälet vid en laglighetsprövning finns grund för att upphäva beslutet. En kommuns interna riktlinjer utgör inte heller lag eller annan författning, vilket innebär att förvaltningsrätten inte kan pröva om kommunens beslut strider mot interna riktlinjer. Om ett kommunalt beslut skulle stå i strid med likställighetsprincipen i 2 kap. 3 § KL kan däremot utgöra grund för upphävande för att det kommunala beslutet i så fall skulle stå i strid med lag. Likställighetsprincipen innebär att medlemmar eller grupper av medlemmar i samma situation ska behandlas lika och att en särbehandling endast får ske på saklig och objektiv grund. För en tillämpning av likställighetsprincipen krävs emellertid att kommunen eller regionen är i kontakt med sina medlemmar just i deras egenskap av medlemmar. Principen gäller alltså inte när en kommun eller en region anställer personal, köper eller säljer fastigheter etc. (jfr. prop. 2016/17:171 s. 300 och 301). Förvaltningsrätten bedömer att samhällsbyggnadsnämndens beslut om fastighetsreglerande åtgärder i Sikhall inte är ett sådant beslut där kommunen träder i kontakt med sina medlemmar i deras roll som kommunmedlemmar. Därtill kan också konstateras att den jämförelsenorm som klagandena hänvisar till om att kommunen kan komma att ställa krav på säkerhet i form av pant, bankgaranti, borgen eller dylikt för att garantera exploatörens åtagande i exploateringsavtalet inte heller är undantagslöst utformad och att samhällsbyggnadsnämnden har haft rätt att göra avsteg från riktlinjerna, bl.a. om det skulle krävas för att på ett ändamålsenligt sätt kunna genomföra en detaljplan. Förvaltningsrätten bedömer därmed att det inte har visats att det överklagade beslutet strider mot 2 kap. 3 § KL.
För beslutspunkten 2 är grunden till överklagandet att beslutet i det avseendet strider mot kommunfullmäktiges inriktningsbeslut gällande ”fastighetsrättsliga frågor i samband med detaljplan för Sikhallsviken”. Förvaltningsrätten konstaterar att det åberopade inriktningsbeslutet från kommunfullmäktige avsåg inriktningsbeslut för fastighetsrättsliga frågor i samband med detaljplan för Sikhallsviken. Det framgår av handlingarna i målet att en sådan detaljplan inte var klar vid tidpunkten för det överklagade beslutet samt att de frågorna också hanteras av en annan nämnd. Av det åberopade kommunfullmäktige-beslutet framgår inte heller i övrigt att samhällsbyggnadsnämnden inte skulle ha haft rätt att fatta det överklagade beslutet på grund av tidigare fastställda visionsuttalanden från kommunfullmäktige.
Klagandena menar att beslutspunkten 3 strider mot 5 kap 1 § KL och att beslutet är av principiell beskaffenhet eller annars av större vikt med anledning av det strategiska läge som fastigheten har och då exploatören ensam får möjlighet att utveckla ett område som kan anses vara av stort intresse för allmänheten. Enligt 5 kap. 1 § KL ska kommunfullmäktige besluta i de ärenden som är av principiell beskaffenhet eller annars är av större vikt för kommunen, medan nämnderna enligt 6 kap. 3 § KL ska besluta i frågor som rör förvaltningen samt i frågor som de enligt lag eller annan författning ska ha hand om. Fullmäktige ska därmed besluta i frågor av mer grundläggande natur eller av generell räckvidd, där det politiska momentet allmänt sett är dominerande (jfr prop. 2016/17:171 s. 327). Förvaltningsrätten bedömer att utredningen inte utvisar att den aktuella fastighetsregleringen med avtalsservitut är av sådan art eller omfattning att den måste beslutas av kommunfullmäktige. Det har då inte heller visats att det överklagade beslutet ska upphävas för att det strider mot 5 kap. 1 § KL.
Klagandena anser slutligen att beslutspunkten 4 i det överklagade beslutet strider mot kommunfullmäktiges inriktningsbeslut gällande ”fastighetsrättsliga frågor i samband med detaljplan för Sikhallsviken” då det i inriktningsbeslutet står skrivet att ”Vid fastighetsförsäljning ska det skrivas ett servitut om att Vänersborgs Segelsällskap kan bygga ut bryggan och har fritt segelvatten”. Kommunen anför i den delen att den nämnda beslutskrivskrivningen var nödvändig då Vänersborgs Segelsällskap önskade en sen ändring i det föreslagna servitutet jämfört med det som fullmäktige hade beslutat om. Förvaltningsrätten konstaterar att kommunfullmäktige genom sitt beslut den 17 maj 2023 på ett tydligt sätt har uttryckt att det vid fastighetsförsäljning ska skrivas ett servitut om att Vänersborgs Segelsällskap kan bygga ut bryggan och ha fritt segelvatten. Beslutet kan emellertid endast få effekt internt för kommunens ställningstagande och hantering och har i sig ingen bindande verkan mot annan parts inställning till frågan. Om Vänersborgs Segelsällskap därför i tiden därefter framför ändrade önskemål i frågan så måste det enligt förvaltningsrätten ligga på samhällsbyggnadsnämnden att ansvara för hanteringen av sådana fastighetsrättsliga frågor, så länge de ändrade önskemålen inte står i direkt strid med vad kommunfullmäktige tidigare har beslutat för kommunens räkning. Förvaltningsrätten bedömer att samhällsbyggnadsnämndens ändringsskrivning i punkten 4 i det överklagade beslutet från den 16 november 2023 inte står i direkt strid med vad kommunfullmäktige tidigare har beslutat och att kommunfullmäktiges beslut därmed alltjämt också gäller för kommunen vid genomförande av aktuell fastighetsförsäljning, under förutsättning av att också Vänersborgs Segelsällskap som berörd part alltjämt har även det önskemålet. Utredningen utvisar enligt förvaltningsrätten därmed inte att samhällsbyggnadsnämnden den 16 november 2023 inte hade rätt att fatta det överklagade beslutet under punkten 4 för att det skulle strida mot kommunfullmäktiges beslut den 17 maj 2023.
Med ledning av det anförda bedömer förvaltningsrätten att vad klagandena anför inte visar att det finns grund att med stöd av 13 kap. 8 § KL upphäva det överklagade beslutet. Överklagandet ska därför avslås.”
==
Blogginlägg i denna ”serie”:
- “SBN/Sikhall 1: The bottom is nådd!” – 3 januari 2024
- “SBN/Sikhall 2: Skäl till överklagande” – 4 januari 2024
- “SBN/Sikhall 3: Till nämndens försvar – Bakgrund” – 5 januari 2024
- “SBN/Sikhall 4: Till nämndens försvar – Viten” – 7 januari 2024
- ”SBN/Sikhall 5: Till nämndens försvar – Visionen” – 9 januari 2024
- ”SBN/Sikhall 6: Till nämndens försvar – Vem beslutar?” – 10 januari 2024
- ”SBN/Sikhall 7: Till nämndens försvar – Servitut” – 11 januari 2024
- ”SBN/Sikhall 8: Till nämndens försvar – Framtid” – 14 januari 2024
- ”SBN/Sikhall 9: SBN:s yttrande till Förvaltningsrätten” – 28 januari 2024
- ”Sikhall: Dom har avkunnats!” – 14 juni 2024
Stefan Kärvlings blogg 
Senaste kommentarer