Stefan Kärvlings blogg

I förrgår, den 5 december, sammanträdde Vänersborgs byggnadsnämnd. Två av ärendena hörde ihop, de handlade om Sikhall. Det ska dock sägas att ärendena inte hade något att göra med de diskussioner kring fastighetsrättsliga lösningar i Sikhall som jag har skrivit en hel del om nu i höst. (Se t ex “Sikhall (2): Oppositionen kör över de styrande”.)

Bakgrunden till de båda ärendena i byggnadsnämnden är att en kommuninvånare redan 2021 misstänkte att Vänersborgs Segelsällskap (VSS) hade brutit mot strandskyddsreglerna. VSS anmäldes därför till miljö- och byggnadsförvaltningen och ett tillsynsärende upprättades. (Se “Brott mot strandskyddet i Sikhall”.)

Det tog 1,5 år innan miljö- och byggnadsförvaltningen gjorde en tillsyn på Segelsällskapets fastighet i Sikhall och, som det heter, även kommunicerade “resultatet” av besöket. Sedan tog det nästan ytterligare 1,5 år innan ärendena i tisdags behandlades i nämnden.

Det ena ärendet handlade om själva tillsynen och det andra att Segelsällskapet i efterhand hade ansökt om strandskyddsdispens för två “objekt” på tomten. Och byggnadsnämnden visade upp sin allra trevligaste och välkomnande sida. Den beslutade, nästan 3 år efter anmälan, att dels avskriva tillsynsärendet och dels ge:

“strandskyddsdispens i efterhand för tak över grillplats 4,2m x 4,2m samt förråd 2,5m x 5m.”

Det var ett bra beslut för Vänersborgs Segelsällskap. Jag har egentligen inga större åsikter kring resultatet av besluten. Segelsällskapet har ordnat en fin gästhamn i Sikhall, medlemmar har lagt ner mycket tid och pengar på att utveckla fastigheten. Det är ett mycket populärt ställe för medlemmarna.

Det finns många kommuninvånare som har haft tillsyn av miljö- och byggnadsförvaltningen genom åren. Jag har berättat om några i denna blogg. Det är bland annat Davidsson på Juta, Magnus Larsson i Sikhall och blåbärsodlaren vid Hästefjorden. Även andra kommuninvånare har fått påpekanden, förelägganden och viten av kommunen. De är nog mäkta förvånade, och avundsjuka, på Segelsällskapet.

Jag är också förvånad över kommunens hantering. Det är ju faktiskt samma lagar som styr alla ärendena. Det är t ex Miljöbalken, Plan- och bygglagen, Vattentjänstlagen, Förvaltningslagen och Kommunallagen.

Det kan hända att det finns synpunkter på lagstiftningen, i det här fallet Miljöbalken eftersom det handlar om strandskyddslagstiftningen. Det kan allmänheten ha, ledamöter i byggnadsnämnden kan ha det och jag också. Men en kommun och en byggnadsnämnd måste följa lagarna. Och det finns en annan mycket viktig aspekt – kommunen ska behandla kommuninvånarna lika. Det föreskriver Kommunallagen. Och det gör man tämligen automatiskt om man följer lagarna och tolkar dem på samma sätt.

Problemet med byggnadsnämndens två beslut om Segelsällskapet i tisdags är att jag inte riktigt tror att de följer lagen till “punkt och pricka”. Det är i varje fall synpunkter som bör diskuteras och inte viftas undan som det delvis gjordes på sammanträdet i tisdags. Byggnadsnämnden måste stå på stadig mark när den fattar beslut. Nämnden är en myndighet som ska besluta enligt lagen. Det finns t ex inte utrymme att säga ja eller nej till en ansökan beroende på om man tycker att personen är snäll eller att en förening gör ett bra jobb.

Men innan jag går in mer i detalj på byggnadsnämndens beslut måste det först till en bakgrund till hela historien. Och den utspelar sig runt det magiska årtalet 1975. Det årtalet känner alla till som t ex följde blogginläggen kring Bengt Davidsson på Juta. 1975 är nämligen det årtal då strandskyddsbestämmelserna började gälla i hela Sverige. Miljö- och byggnadsförvaltningen skrev vid ett tillfälle i samband med Jutafallet:

“Vid fastställande av tomtplatsen får endast den del av fastigheten som lovligt har tagits i anspråk ingå. Då det saknas strandskyddsdispens sedan tidigare får man gå tillbaka till hur det såg ut på platsen 1975, då strandskyddslagstiftningen infördes.”

Vänersborgs Segelsällskap hade från början sin bas på Sanden. Medlemmarna “upptäckte” ganska snart området i Sikhall vid sina seglingar. Klubben blev intresserad av området och hamnen där och fick så småningom arrendera en bit mark med tillhörande byggnad. Arrendekontraktet skrevs under den 15 juli 1951 och 1954 byggdes och invigdes ett klubbhus. Senare fick Segelsällskapet möjlighet att köpa marken och byggnaden (klubbhuset). Det var 1978. Fastigheten fick sin beteckning, Sikhall 1:22, några år senare, den 27 februari 1981.

Redan den 19 oktober 1978 beviljade byggnadsnämnden i Vänersborg bygglov och också strandskyddsdispens. Det sanktionerades även av Länsstyrelsen. VSS fick bygga ett nytt, ouppvärmt uthus. 

Det fanns dock ett viktigt villkor för beslutet kring strandskyddsdispensen:

“Som tomt får tas i anspråk ett område av Sikhall 1:4, omfattande 1 meter utanför berörd byggnadsyta.”

Området, tomten runt byggnaderna, fick med andra ord inte privatiseras utan allemansrätten skulle råda, dvs allmänheten skulle få röra sig fritt runt husen på fastigheten – med undantag av 1 meter runt respektive byggnad.

När Segelsällskapet köpte marken, som senare blev fastigheten Sikhall 1:22, var det öppet och fritt tillgängligt för allmänheten. Det fanns en sjösättningsramp på Segelsällskapets mark som framför allt användes av kommuninvånare från bygden. Den låg en bit norrut från den ramp som finns nu. (Den nuvarande rampen byggdes kring 2008-2010 när kommunen hade förköpt/exproprierat marken från Magnus Larsson.) Den gamla rampen var öppen, fri och tillgänglig för allmänheten. Det fanns inga staket 1975 som hindrade åtkomsten till sjösättningsrampen.

Rampen användes dock inte av Segelsällskapet. Besökarna i gästhamnen tog ju inte upp eller lade i sina båtar i Sikhall och det gjorde inte medlemmarna i VSS heller. De använde sjösättningsramperna i Vänersborg.

När VSS hade köpt marken 1978 sattes sedan ett staket upp runt fastigheten, även om det på framsidan inte riktigt följde gränsen några meter. Mot sjön sattes det inte heller upp några staket. (Det gjordes det dock senare vid den byggnad som några år efteråt uppfördes där det byggdes toaletter.) Det innebar att ortsbefolkningen inte längre kunde använda rampen.

Segelsällskapet byggde sedan ett bryggdäck vid sjökanten – över den gamla rampen. Rampen finns fortfarande kvar under bryggdäcket. Bryggdäcket var enligt uppgift klart kring 1980-1981. Det blev bra och där kan seglare än idag sitta och njuta av utsikten över sjön och båtarna. Det är lite oklart om exakt när staketet sattes upp och bryggdäcket blev färdigt. Det är dock mellan 1978-1981. (Jag hoppas att få tag i fler fotografier.)

På gamla ritningar och kartor kan man också se andra byggnader i Sikhalls hamnområde, bland annat ett ladugård på området där det nu är parkering och en toalettbyggnad. Den ladugården revs i omgångar med början på 1980-talet och boende i Sikhall vittnar om att den sista delen nog inte revs förrän 1990-talet.

Sikhall 1:22 gjordes om med hårt och uppoffrande arbete av Segelsällskapets medlemmar till ett litet paradis för medlemmar och båtgäster. Det har utvecklats under åren med fler byggnader och fler bryggor. Det anlades tidigt en enklare grillplats nere vid sjökanten med stenar i ring, där medlemmar och gäster kunde sitta och umgås och “ljuga” för varandra. Senare byggdes ett grillhus med tak.

Men fastigheten Sikhall 1:22 blev ett ställe som utstrålande “privat område”. Det var inhägnat med staket och vid öppningarna fanns det stängda bommar. Under några år fanns det även en skylt som talade om att här var det “privat område”. Så var det inte riktigt tänkt med den strandskyddsdispens (med tomtplatsavgränsning) som beviljades 1978 när VSS blev ägare till markområdet vid småbåtshamnen i Sikhall.

Fortsättning följer i blogginlägget ”Byggnadsnämnden och strandskydd 2”.

==

Blogginlägg i denna ”serie”:

• ”Byggnadsnämnden och strandskydd” – 7 december 2023
• ”Byggnadsnämnden och strandskydd 2” – 10 december 2023
• ”Byggnadsnämnden och strandskydd 3” – 28 december 2023
• ”Byggnadsnämnden och strandskydd 4” – 29 december 2023
• ”Byggnadsnämnden och strandskydd 5” – 2 januari 2024