Arkiv

Författararkiv

Historien om Magnus Larsson (24): Upplösningen

19 november, 2021 1 kommentar

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen ”Historien om Magnus Larsson (23)” och en avslutning på hela bloggserien.

Den 30 oktober 2007 upprättades en skrivelse, ett yttrande till kommunfullmäktige, som i vanlig ordning först skulle behandlas av kommunstyrelsen. Det var kommunchef Guy Mahlviker och kanslichef Claire Gabrielsson som hade undertecknat. Men först måste en “liten teknikalitet” förklaras.

Kommunfullmäktige hade beslutat att förköpa Magnus Larssons tre fastigheter i Sikhall till 100 procent. Det var också detta beslut som låg och väntade på godkännande från regeringen. Beslutet skulle inte vara lagligt förrän regeringen hade godkänt det. Magnus Larsson hade även överklagat fullmäktiges förköpsbeslut till Länsrätten. Där hade det inte heller hänt någonting, bland annat av det skälet att advokat Lundmark, Magnus Larssons ombud, den 6 februari 2007 hade bett Länsrätten att:

“avvakta med prövning av målet tills förhandlingarna mellan parterna är avslutade.”

När kommunen och Magnus Larsson nu förhandlade under 2007 så var det “bara” de mindre delarna av fastigheterna som kommunen ville köpa. Men det gick till så, rent formellt, att kommunen köpte 100% av fastigheterna och Magnus Larsson fick sedan köpa tillbaka fastigheterna av kommunen – utom då alltså de mindre delarna som kommunen ämnade behålla. Kommunfullmäktige hade ju beslutat att förköpa “rubbet”. Det var bestämt.

Den 30 oktober 2007 upprättades alltså en skrivelse. Och det hade hänt saker sedan den 27 juni:

“nu har förslag till avtal förhandlats fram, vilka också köparen undertecknat. Avtalens giltighet kräver kommunfullmäktiges godkännande.”

Det krävdes också att Magnus Larsson drog tillbaka överklagandet till Länsrätten.

I skrivelsen/yttrandet till kommunstyrelsen bifogades också avtalen för de tre fastigheterna som förköpet gällde, Sikhall 1:4 och Sikhall 1:6 samt Sörbo 1:4.

Kommunchefen och kanslichefen föreslog även att kommunstyrelsen skulle föreslå kommunfullmäktige att godkänna de upprättade köpeavtalen.

Det första avtalet gällde fastigheten Sikhall 1:4.

Överenskommelsen/avtalet innebar att Magnus Larsson skulle få köpa tillbaka hela fastigheten utom 7.500 kvm. Det är streckade området på kartan till vänster som kommunen skulle behålla, dvs parkeringen framför segelsällskapets fastighet, magasinet och stenpiren.

Magnus Larsson skulle betala 1.150.000 kr för det som var kvar av fastigheten.

Det andra avtalet handlade om fastigheten Sikhall 1:6.

Denna fastighet värderades till 500.000 kr. Jag kan inte förstå varför kommunen överhuvudtaget beslutade att förköpa denna fastighet från början. Kommunen ville inte behålla någon del av fastigheten överhuvudtaget. Det tycker jag är anmärkningsvärt. Det visade väl om inte annat att det fanns andra skäl bakom förköpen än att kommunen ansåg sig “behöva mark” för det rörliga friluftslivet… (Kanske ville någon hålla Magnus Larsson borta från Sikhall…)

Den tredje och sista fastigheten skulle Magnus Larsson få betala 500.000 kr för. Det var Sörbo 1:4, vid själva badplatsen. Kommunen ville absolut behålla 12.000 kvm (se det streckade området).

Även i det här fallet har jag mycket svårt att förstå varför kommunen tyckte sig behöva denna mark. Kommunen inbillade sig kanske att Magnus Larsson skulle kunna använda den lilla “fliken” uppe till höger för att spärra av infarten till parkeringen och badet. Men trodde tjänstemännen och politikerna det, då skulle de faktiskt vara mer än lovligt verklighetsfrämmande. Man kan också notera att kommunen behöll en 17 meter bred remsa av Magnus Larssons jordbruksmark (“åker”) uppe till vänster, vid “landsvägen”. Här tänkte kommunen anlägga en parkeringsplats. Det har än idag aldrig parkerat en enda bil på denna remsa… (Se foto till vänster.) Dessutom ville kommunen behålla ett större område ner mot och nere vid sjön. Denna mark har sedan dess misskötts å det grövsta och har nu blivit en skog av sly. (Det är bara att sätta sig i bilen och åka dit och titta.) I Sikhall går området under beteckningen “Träsket”.

Det hade gått 4 månader (från den 27 juni) utan några vettiga samtal mellan parterna. Parterna hade tydligen haft någon form av kontakt, som inte var diarieförda, men det hade inte förts några förhandlingar. Avtalen speglade nämligen ”bara” de fastighetsgränser som ritades upp i ett tidigt skede. Kommunen hade låtit tiden arbeta för sig – medan Magnus Larssons personliga och ekonomiska situation blev allt jobbigare och svårare. Larsson fick underkasta sig den mäktiga kommunen. Han hade bilan hängande över nacken, han riskerade att förlora allt – hus och hem, jord och skog. Larsson tvingades att skriva på avtalen.

Magnus Larsson tror att han förlorade en miljon kronor på avtalen. Men han menar än idag att han inte hade något val. Han ville inte riskera att förlora allt.

Den 7 november 2007 beslutade kommunstyrelsen att föreslå kommunfullmäktige att:

“godkänna upprättade köpeavtal avseende fastigheterna Sikhall 1:4 och 1:6 samt Sörbo 1:4”

Och det noterades i protokollet att Bo Carlsson (C):

“inte deltog i handläggningen eller beslutet i detta ärende på grund av jäv.”

Och den 21 november 2007 beslutade ett enhälligt kommunfullmäktige att:

“godkänna upprättade köpeavtal avseende fastigheterna Sikhall 1:4 och 1:6 samt Sörbo 1:4”

Och återigen noterades det i protokollet att Bo Carlsson (C):

“inte deltog i handläggningen eller beslutet i detta ärende på grund av jäv.”

Kommunens nettokostnad för de områden den förköpte inklusive det arbete och de pengar Magnus Larsson hade lagt ner uppgick till 720.000 kronor. Det var den ersättning som Magnus Larsson fick för sin dyrt köpta, attraktiva mark (i budgivning mot bland annat Bo Carlsson), för det arbete han lagt ner, de pengar han hade satsat, det lidande som han utsatts för och de pengar han hade tvingats betala i juristkostnader. I två år hade Larssom fått försvara sig mot kommunen.

Det var en mörk dag för kommunen. De hade tvingat en laglydig och skattebetalande undersåte till underkastelse under den byråkratiska makten. Tack vare “dolda” personliga, och synnerligen själviska, intressen.

Som politiker och ledamot i kommunfullmäktige skäms jag för vad jag har varit med och utsatt Magnus Larsson för. Men jag visste inte bättre. Och det är jag övertygad om att andra inte heller visste. Men nu har åtminstone jag kommit på bättre tankar. Och jag hoppas att andra också har gjort det.

Däremot var det andra politiker som visste bättre, redan då – de visste precis vad de gjorde. Och deras motiv var inget att stoltsera med…

Det positiva med uppgörelsen var att Magnus Larsson, tack vare sin ihärdiga och envisa kamp, lyckades behålla den större delen av sina fastigheter. Kommunen misslyckades med att expropriera all mark och tvinga bort honom från Sikhall.

I och med att kommunen och Magnus Larsson hade kommit överens, dvs skrivit på avtalen, så kom det ett godkännande från regeringen om förköpet. Det stod uttryckligen i skälen att Magnus Larsson:

“numera medgivit att förköp får ske. Med hänsyn härtill finns inget hinder mot att meddela tillstånd till förköp.”

Magnus Larsson återkallade också sitt överklagande i Länsrätten. Det var ju en förutsättning för avtalet med kommunen.

Och så slutade historien om kommunens expropriering i Sikhall. Det har gått nästan 15 år sedan kommunen tog delar av Magnus Larssons ärligt och rättmätigt förvärvade egendomar ifrån honom. Han har fortfarande inte fått någon officiell ursäkt av kommunen för att de med all sannolikhet agerade olagligt, bland annat på grund av det jäv som fanns bland flera personer i “bakgrunden”. Det är bara enskilda tjänstepersoner, bland annat tidigare jurister på kommunen, som har hört av sig personligen till honom.

Magnus Larsson bor nu i Sikhall på en plats med utsikt över hamnen som han kallar “Politikerhyllan”. Namnet är valt för att ingen någonsin ska glömma hur jäviga, och jävliga, politiker och tjänstepersoner försökte tvinga bort honom från hans hus och hem, jord och skog. Och det är många som genom åren har sett och t ex fotograferat sig vid skylten. Den har blivit lite av en symbol för Sikhall och den enskilde invånarens kamp mot den kommunala byråkratin – en byråkrati som inte skyr några medel för att få sin vilja fram.

Det hade varit trevligt att få avsluta historien om Magnus Larsson med att få skriva – “och så levde Magnus Larsson lycklig i alla sin dagar”… Men tyvärr slutar inte historien så. De här 24 “kapitlen” utgör bara den första delen i vad som skulle kunna bli en hel “romansvit”. Men jag får återkomma till de andra kapitlen och delarna vid något senare tillfälle.

Tack för att du läste.

===

Jag bestämde mig senare att avsluta bloggserien med en slags epilog – se ”Historien om Magnus Larsson (25): Epilog”.

Bloggar i denna serie:

KF (17/11): Vem kan man lita på?

18 november, 2021 3 kommentarer

1972 släppte det legendariska proggbandet Hoola Bandoola Band sitt album “Vem kan man lita på?” Efter gårdagens sammanträde med kommunfullmäktige kan jag inte låta bli att fundera över frågan som upprepas i titellåtens refräng och som jag har nynnat på hela dagen:

“Vem i hela världen kan man lita på?”

Det handlade om ärende 8, “Svar på medborgarförslag angående naturstigen som planeras gå genom skogsdungen mellan Strandberidaren och Stapelorten.” Jag har bloggat flera gånger om detta ärende. (Se t ex “KS imorgon (27/10)”.)

I detaljplanen står det att det ska anläggas en cykelväg genom en av de sista skogsremsorna som är kvar på Korseberg. Medborgarförslaget ville inte detta. I behandlingen i kommunstyrelsen den 27 oktober ville ingen annan det heller. Men det skulle bli för dyrt att ändra i detaljplanen… Därför föreslogs avslag på medborgarförslaget. Varför skulle kommunen lägga några hundratusen kronor på att ändra i en detaljplan som ändå inte skulle verkställas? (Se “KS (27/10): Inga större överraskningar (2/2)”.)

Vi var nog flera i kommunfullmäktige som överraskades direkt i inledningen av ärendets behandling. Eller snarare chockades…

Henrik Harlitz (M) fick ordet som förste talare. Harlitz sa:

“Vid sittande möte (dvs kommunstyrelsens senaste sammanträde; min anm) så sas det vid flera tillfällen, det finns ingen anledning att riva upp den här detaljplanen som finns för området sen 1991 – vi kommer inte att genomföra den här byggnationen på grund av att det inte finns något behov utav den.”

Harlitz konstaterade att detta framfördes av bland annat kommunstyrelsens ordförande Benny Augustsson (S). Och det hade Harlitz helt rätt i. Jag hörde det själv i kommunstyrelsen, och jag bloggade om det. Det finns inte det minsta utrymme för andra tolkningar.

Harlitz fortsatte med att kritisera samhällsbyggnadsnämndens ordförande Anders Wiklund (MP) som var med på kommunstyrelsens sammanträde (han är ersättare i KS). Wiklund deltog inte i diskussionerna på KS-mötet, trots att Wiklund redan då visste att byggnationen av cykelvägen genom skogsremsan var på gång. Det hade t ex redan skett överföringar av budgetmedel, berättade Harlitz, till anläggande av cykelvägen. Och fortsatte:

“Det jag kan tycka är lite konstigt, det är att personer som sitter inne med detaljkunskap om ärenden som diskuteras på möten inte delger den här informationen när man har det uppe…”

Harlitz är egentligen alldeles för försiktig i sitt uttalande. Det som är innebörden i det Harlitz säger är att Anders Wiklund (MP) lät Benny Augustsson m fl dupera kommunstyrelsens ledamöter genom att framföra osanningar. Augustsson fick opåtalat lämna “fakta” som inte var korrekta, som inte var sanna. Wiklund lät helt enkelt kommunens “statsminister” framföra “fake news”!

Det är emellertid viktigt att notera, jag tror inte att Augustsson medvetet ljög på kommunstyrelsens sammanträde. Min bestämda uppfattning är att Benny Augustsson i det läget var helt ovetande om samhällsbyggnadsnämndens långt framskridna planer.

Men samhällsbyggnadsnämndens ordförande Anders Wiklund (MP) var alltså närvarande på kommunstyrelsen – och sa inte ett ord… Jag skulle vilja påminna Anders Wiklund om den svenska vittneseden:

”Jag N.N. lovar och försäkrar på heder och samvete att jag ska säga hela sanningen och intet förtiga, tillägga eller förändra.”

”Intet förtiga.” Det betyder att om man undanhåller fakta betraktas det som ett brott. Man ljuger, och det kallas i juridiska sammanhang för mened.

Nu är inte kommunstyrelsens sammanträden några rättegångar, men om vi som oppositionspolitiker, och kommuninvånare, inte kan lita på att det som framförs i kommunstyrelsen av t ex kommunstyrelsens ordförande är korrekta uppgifter, så vill jag påstå att demokratin hotas eller åtminstone naggas betänkligt i kanten.

Om vi inte kan lita på det som framkommer i kommunstyrelsen och av kommunstyrelsens ordförande – vem ska vi då kunna lita på?

Som sagt, jag tror inte att kommunstyrelsens ordförande Benny Augustsson (S) medvetet for med osanning på kommunstyrelsens sammanträde. Men jag blev tämligen besviken på att samme Augustsson inte på något sätt kommenterade det som hade framförts i kommunstyrelsen på gårdagens fullmäktigesammanträde. Augustsson pratade och diskuterade istället som om “inget annat hade sagts” på kommunstyrelsen. Eller snarare, när Augustsson pratade igår så framstod det som om han hela tiden hade varit konsekvent och sagt samma sak hela tiden. Även i kommunstyrelsen.

Istället svarade Augustsson med – ”anfall är bästa försvar”… Augustsson kritiserade Harlitz för att bedriva politik på ett märkligt sätt:

“Jag blir ganska orolig kan jag säga.”

Jag håller med Augustsson. Men inte när han säger detta om Harlitz. Han borde ha sagt det om sig själv och sin styresbroder Wiklund. Av Augustssons uttalande om Harlitz kan man dessutom lätt få uppfattningen att Augustsson anser att politiken i Vänersborg bara angår betongpartierna.

Anders Wiklund (MP) kommenterade inte heller Harlitz påståenden till en början. Han låtsades som om ingenting. Efter att Harlitz lite försiktigt men ändå “småsurt” vid ett senare tillfälle upprepade vad som hände i kommunstyrelsen och jag själv helt enkelt bad Wiklund kommentera Harlitz inlägg, sa Anders Wiklund (MP) följande, och bara detta:

“Ja, man kanske skulle vara tydligare där. Men som sagt, kommunfullmäktige är kommunens högst beslutande organ”

Jaha. Var det allt? Ett totalt intetsägande svar? Så det var alltså försvaret för att föra hela oppositionen och antagligen också de andra styrande partierna bakom ljuset i kommunstyrelsen – genom att hålla inne med fakta. Man blir inte imponerad.

Augustsson och Wiklund argumenterade som sagt om cykelvägen som om de alltid hade haft samma åsikt. Den var ju diskuterad och godkänd av miljöstrateger i miljö och hälsa, av nämnden, av byggnadsnämnd och -förvaltning, cykelvägen fanns i cykelplanen och MRP. Men vad spelar det för roll, Benny Augustsson sa ju på kommunstyrelsens sammanträde att det inte var aktuellt att anlägga den?!

Nu ska cykelvägen genom skogen anläggas. Bostadsrättsföreningen ska nämligen inte behöva se cyklister i sitt område. Augustsson sa:

”Det är bostadsrättsföreningen som äger den (den asfalterade och belysta vägen mellan husen; min anm.)”

Vilket några som hörde uttalandet reagerade på… En av dem, som vill vara anonym, skickade alldeles nyss ett dokument till mig. Jag har inte hunnit bilda mig någon uppfattning om innebörden i dokumentet, men eftersom det är offentligt så kan den som är intresserad ladda ner det här och själv läsa.

Alla invånare ska ha tillgång till det här skogsområdet sa Wiklund, och cykelvägen ska gynna cykeltrafik. Mats Andersson (C) fyllde i att även invånare som använder rollator ska kunna gå igenom skogsdungen. 

Det var en total annorlunda diskussion än i kommunstyrelsen. Slutsatsen av de styrande partiernas argument blir väl att det nu ska anläggas naturstigar, dvs GC-vägar utan belysning och asfalt, i varenda kvarvarande skog i kommunen. Utom i Sikhall. Men med tanke på de som använder permobiler bör vägarna kanske trots allt asfalteras. Och med tanke på alla kvinnor som inte vågar sig ut efter mörkrets inbrott, så kanske vi ändå ska sätta upp belysning…

Det var nästan så att man också fick uppfattningen av Benny Augustsson (S) och Anders Wiklund (MP) att skogen skulle bli mer av natur efter ingreppen än innan…

Man har enligt Augustsson:

“gjort en sträckning som minimerar liksom ingrepp i naturen. … gjord för att det ska göra så lite inverkan som det bara går på natur vad gäller djurliv och växtlighet.”

Miljöpartisten Anders Wiklund kompletterade:

“Det ska byggas varsamt.”

Vi får se om träden huggs ner ”varsamt”. Lutz Rininsland hade farhågor om att det kanske skulle behöva sprängas. Jag menade att det redan fanns en naturstig, en riktig stig, genom skogsdungen och James Bucci befarade att den viktiga gröna korridorens funktion förstördes. Och vi alla var överens att det gick att använda den belysta och asfalterade cykelvägen som ligger parallellt med skogsområdet. Här kommer sannolikt de flesta att cykla i vilket fall.

Det blev votering. 30 ledamöter röstade för att avslå medborgarförslaget, dvs cykelvägen ska anläggas, 17 röstade för bifall till medborgarförslaget, dvs att cykelvägen inte skulle byggas och 4 moderater röstade inte.

Och jag känner mig lurad och fortsätter tänka på Hoola Bandoola och:

“Vem i hela världen kan man lita på?”

PS. Du kan läsa mer om kommunfullmäktige här – ”KF (17/11): V-yrkande fick majoritet”.

Skolranking 2021 (1)

17 november, 2021 Lämna en kommentar

Lärarförbundet har återigen publicerat sin skolrankning “Bästa skolkommun”. (Se här.) Den är lika spännande varje år. Och jag tror att alla skolintresserade politiker, administratörer, tjänstepersoner, rektorer, pedagoger, övrig skolpersonal och vårdnadshavare med stor nyfikenhet och stort intresse “slänger sig” över undersökningen, och framför allt – den egna kommunens placering…

Vänersborg kom på plats 195. Det är en ganska rejäl nedgång sedan förra året. 2020 hamnade Vänersborg nämligen på plats – 146.

Syftet med rankningen är:

“Lärarförbundet utser Sveriges bästa skolkommun för att sätta ljuset på vad som behöver göras för att skapa en likvärdig skola med hög kvalitet.”

Lärarförbundet, som är ett av de stora fackförbunden på förskolans och skolans område, lanserade sin första rankning 2002. Men nu är det slut, årets rankning blir den sista som Lärarförbundet gör. Lärarförbundet ”ger upp”…

I dagens Expressen, den 17 november (se “Därför slutar vi utse ”Bästa skolkommun”), skriver Johanna Jaara Åstrand, ordförande i Lärarförbundet:

“När så många skolkommuner inte är tillräckligt bra, är det heller inte meningsfullt för oss att fortsätta ranka dem och framhålla vilken som är bäst. Vi tror inte längre på modellen med kommuner som ansvariga för skolan. Det är dags för staten att ta över och återupprätta likvärdigheten.”

Ordförande Jaara Åstrand skräder inte på orden. I sin debattartikel framhåller hon att svensk skola inte längre är en av de mest likvärdiga i hela världen:

“Sverige har backat – rejält. Lärare, myndigheter och internationella organ som OECD larmar om att skillnaderna mellan svenska skolor växer.”

Och roten till den negativa utvecklingen beror på kommunaliseringen menar ordförande Jaara Åstrand. Och hon fortsätter. Vissa kommuner satsar på skola och utbildning, men alltför många sparar. Det har inneburit en ökad arbetsbelastning för pedagogerna och mindre tid att förbereda lektioner. Det sparas in på läromedel och det saknas personal som skulle kunna bidra till att skapa studiero och trygghet i korridorer och uppehållsrum. Det avsätts för lite resurser till elever med behov av särskilt stöd, elevhälsa och speciallärare.

“Hur en elev lyckas i skolan präglar ofta individen för livet och för samhället ger varje skolmisslyckande negativa effekter som kan vara svåra att reparera. Därför är det i grunden orimligt att en så viktig samhällsinstitution som skolan ska konkurrera om att få resurser med simhallar,  utegym, cykelbanor och andra kommunala frågor.”

Det finns nog inte många pedagoger i detta land som inte håller med Lärarförbundets ordförande.

I ljuset av ordförande Jaara Åstrands ord känns glädjebeskeden från barn- och utbildningsförvaltningen över de fantastiska framgångarna för Vänersborgs skolor och framför allt för avgångsklasserna något motsägelsefulla.

Jag återkommer med en presentation och analys av skolrankingens resultat för Vänersborgs del. För sista gången…

PS. Andra och sista delen kan du läsa här: ”Skolranking 2021 (2)”.

Norra skolan ska stängas

16 november, 2021 2 kommentarer

Igår kom handlingarna till barn- och utbildningsnämndens (BUN) sammanträde nästa måndag, den 22 november.

Min vana trogen tog jag en hastig koll på dagordningen – och upptäckte snabbt ärende 4, ”Stängning av Norra skolan”. Jag bläddrade ner i handlingarna och läste beslutsförslaget:

  1. ”Barn- och utbildningsnämnden föreslår kommunfullmäktige att stänga Norra skolan.”
  2. ”Barn- och utbildningsnämnden säger upp förhyrningen av Norra skolan, under förutsättning att kommunfullmäktige beslutar att stänga skolan.”

Jag blev alldeles kall. Var det sant? Tänkte barn- och utbildningsförvaltningen och de styrande partierna att Vänsterpartiet och undertecknad Kärvling aktivt skulle medverka i ett stängningsbeslut av Norra skolan?

Det blev några timmars ångest och grubblerier. Det blev också en del mailväxling med partikamrater. Jag ställde frågan vad de hade för uppfattning. Det var ingen av de som svarade, som ansåg att Vänsterpartiet skulle medverka i en stängning. I varje fall inte utan en ordentlig utredning om det fanns andra alternativ.

Tanken växte fram på att jag skulle skriva en motion. Det var ju sammanträde med kommunfullmäktige på onsdag, dvs imorgon. Jag kunde lämna motionen redan då.

Sagt och gjort. Kvällen ägnades åt motionen. Och nu, efter ett sammanträde med Kunskapsförbundet Väst på förmiddagen och en intervju med P4 Väst på eftermiddagen, är motionen i det stora hela klar. Den lämnas inte in förrän imorgon, så därför kan fortfarande justeringar göras. Och kommer någon, partikamrat, sympatisör eller bloggläsare, med ytterligare argument så kan de få plats i motionen.

Så här ser motionen ut just nu. (Du kan ladda ner motionen genom att klicka här.)

==

Motion till kommunfullmäktige

Norra skolan

I måndags den 15 november skickades kallelsen till barn- och utbildningsnämndens sammanträde ut. Ärende 4 hade rubriken “Stängning av Norra skolan”.

Beslutsförslaget till BUN lyder:

  • “Barn- och utbildningsnämnden föreslår kommunfullmäktige att stänga Norra skolan.”
  • “Barn- och utbildningsnämnden säger upp förhyrningen av Norra skolan, under förutsättning att kommunfullmäktige beslutar att stänga skolan.”

Norra skolan har de senaste 10 åren varit föremål för ett antal beslut. Så inbegreps Norra skolan i fullmäktiges beslut den 20 juni 2012 om att “behålla de skolor vi idag har verksamhet i”. I investeringsbudgeten för 2017 och 2018 fanns 30 mkr avsatta för att skolan skulle byggas om för att kunna ge plats för två paralleller. Efter en tämligen infekterad debatt enades kommunfullmäktige den 29 mars 2017 om att:

“flytta investeringar för att permanenta 2-parallellig skola 2 år framåt.”

Investeringsbeslutet verkställdes aldrig. En utredning drog slutsatsen att det var omöjligt att bedriva en tvåparallellig F-6-skola i byggnaderna. Det skulle inte heller vara möjligt att bygga ut skolan, även om en tidigare stadsarkitekt påstod att det var fullt möjligt. 

Nödvändigt underhåll på skolan har aldrig åtgärdats och skolan har med tiden blivit allt mer misskött och nedgången. Det har tillåtits pågå trots att barn- och utbildningsnämnden har betalat hyra för byggnaden i alla år – och i den hyran ska pengar för underhåll ha ingått. För något år sedan rapporterades det om att skolan hade drabbats av en omfattande fuktproblematik. Investeringsmedel för renovering av Norra skolan beviljades emellertid inte. Det hade liksom “gått för långt”. Nu har emellertid taken renoverats för att det överhuvudtaget ska kunna bedrivas verksamhet i byggnaden.

Vi är några politiker i barn- och utbildningsnämnden som ofta har ställt frågor om Norra skolans framtid. Vi har hela tiden fått undvikande svar. Vi har blivit informerade om att skolans framtid inte är bestämd, att inga beslut har fattats osv.

Under tiden har andra beslut fattats som indirekt har påverkat Norra skolans framtid, som t ex uppförandet av en ny skola på Holmängen. Det senaste året har signalerna blivit allt tydligare, det är tänkt att eleverna på Norra skolan ska flytta dit. Det var inte bestämt från början. Och nu finns det inget val. Norra skolans elever ska flytta till Holmängenskolan när den står klar ht 2024.

Det är flera i nämnden som har haft en känsla av att det hela tiden har funnits en outtalad agenda om att Norra skolan ska stängas.

Centrum i Vänersborg är det mest tätbefolkade delområdet i Vänersborg. Det bor ca 5.300 invånare (2018) här. Norra skolan är den enda grundskolan i Vänersborgs centrum. De två huvudbyggnaderna uppfördes 1900 respektive 1916 och har ett högt kulturhistoriskt värde.

Kommunen satsar mycket på att bygga ut och förtäta centrum. Det byggs lägenheter både i Nordstan och ett stenkast från Gågatan. Planerna är vidare att uppföra en ny stadsdel på Sanden. Kommunen lockar med det centrala läget och närheten till Resecentrum. Människor ska kunna bo i centrum och utan bil kunna pendla till arbetet i Trollhättan eller Göteborg. Men i samma stund vill kommunen alltså stänga stans enda centrala skola. Så även om vårdnadshavarna kan ta tåget till jobbet så måste de lämna av barnen ca 2,3 km bort. Hur tänker kommunen då? Och hur går “miljötänket” ihop när skolan av hänsyn till miljön ska byggas av trä, samtidigt som kanske ett hundratal föräldrar måste ta bilen två gånger om dagen, 180 dagar om året, för att hämta och lämna barn på grund av placeringen? Det skulle också kännas lite besvärande att småstaden Vänersborg med allt tätare centrumbostäder inte ska ha skolverksamhet inom gångavstånd för de barn som inte har fyllt 10 år. Och hur blir det med trafiksäkerheten om barnen själva måste ta sig till Holmängen från centrum?

Det finns ett antal frågetecken och outredda frågor i samband med Norra skolans framtid. Det har inte utretts om det t ex går att ha enbart en lågstadieskola på Norra. Eller om det är möjligt att kombinera en lågstadieskola och en förskola. Eller en lågstadieskola och en grundsärskola.

Det är en princip i Vänersborg att kommunen ska äga de lokaler som den bedriver verksamhet i. Vänerparkens förskola och högstadium hyrs t ex av ett privat fastighetsbolag. På Norra kan kommunen hållas fast vid sin princip. Och det kanske inte blir så dyrt som befarat. Taken på skolan har ju renoverats och det kanske inte återstår så stora och kostnadskrävande investeringar.

Holmängenskolan ska stå klar ht 2024. Med en del omflyttningar är det tänkt att en relativt stor del av grundskolan nu ska användas till förskola. Det är tack vare att fler elever än tidigare beräknat kommer att få plats på Tärnanskolan. Men det är enligt alla prognoser en tillfällig lösning. Redan 2028 kan förhållandena se annorlunda ut. Då behövs med all sannolikhet en ny förskola i Holmängenområdet. Dessutom är befolknings- och elevprognoserna tämligen osäkra. Det är inte helt omöjligt att förskole- och/eller skollokaler måste tillskapas ännu tidigare.

Det är alltså sannolikt att Holmängenskolan inte räcker till för lokalbehoven mer än på några års sikt. Sedan måste det byggas nytt. Det krävs en längre framförhållning för att planera förskole- och grundskoleverksamheten på ett mer ekonomiskt och pedagogiskt förnuftigt sätt. Det kan visa sig vara klokt att behålla Norra skolan som ett kompletterande alternativ till Holmängenskolan. 

Och samtidigt står det moduler på varenda skola i kommunen och tickar pengar till hyra, det kan också kosta nästan en miljon att avetablera en enda modul…

Vänsterpartiet yrkar att

–  det tillsätts en utredning som får i uppdrag att

  • inventera behoven av förskolor och grundskolor i centrala Vänersborg fram till och med åtminstone år 2030
  • se över möjligheterna att enbart ha en lågstadieskola på Norra skolan, eller om det är möjligt att kombinera en lågstadieskola och en förskola, eller en lågstadieskola och en grundsärskola.

Stefan Kärvling 2021-11-17
Vänsterpartiet

Inför KF 17/11

15 november, 2021 Lämna en kommentar

På onsdag sammanträder kommunfullmäktige.

I början av hösten så trodde jag att novembersammanträdet skulle bli det sista sammanträdet på distans med fullmäktige. Och det var nog de signaler som lite inofficiellt sändes ut från ordförande Annalena Levins (C) håll också. Men nu är jag inte lika säker. Pandemin har börjat ta fart igen och Levin kanske anser det vara bäst att avvakta ett tag till innan alla samlas fysiskt i en lokal. Vi får se. Själv får jag om allt går som planerat min tredje spruta lite senare nu i november. Det betyder att om ordförande Levin väljer att fullmäktige ska samlas fysiskt så är jag redo.

Så här ser onsdagens dagordning ut:


Som det ser ut på dagordningen lär det bli ett ganska kort, lugnt och händelsefattigt sammanträde. Men man vet aldrig, ibland har det “tänt till” när man minst anat det. Men mitt tips är ändå att det bara blir debatter i två eller tre ärenden.

Sammanträdet börjar lugnt. Revisorerna har granskat en delårsrapport och det ska ledamöterna bli informerade om. Revisorerna hittade nämligen inga konstigheter utan bedömer att:

“resultatet i delårsrapporten i allt väsentligt är förenligt med de mål fullmäktige beslutat om”

Det finns dock ett undantag, sjukfrånvaron bland kommunens anställda har inte minskat. Och det var väl ingen större överraskning i covidtider.

Efter 3,5 år är det äntligen dags för fullmäktige att godkänna:

“uppdragsredovisningen samt fastställer att kommunstyrelsen behandlar en prioriteringslista var fjärde år inför behandlingen av de regionala och nationella infrastrukturplanerna.”

Uppdraget är ett resultat av en motion från Dan Åberg (M). Jag har beskrivit den tämligen utförligt i bloggen “KS imorgon (27/10)”.

Nästa ärende kan föranleda en del diskussioner. Och det trots att alla partier har samma uppfattning.

I detaljplanen från 1992 finns det inritat en GC-väg genom den i stort sett sista skogsremsan som finns kvar på Korseberg, skogsdungen mellan Strandberidaren och Stapelorten. Det kom ett medborgarförslag som skulle medföra att detaljplanen måste göras om så att denna GC-väg togs bort. (Se “KS imorgon (27/10)”.)

Kommunstyrelsens förslag är att avslå medborgarförslaget. Förklaringen är att ingen vill att GC-vägen ska anläggas, precis som medborgarförslaget vill, men att det är för dyrt att ändra i detaljplanen. Fast det sägs liksom inte officiellt. (Se “KS (27/10): Inga större överraskningar (2/2)”.)

Medborgarförslagets yrkande är att:

“Vi föreslår att den delen av naturstigen inte skall byggas.”

Och eftersom alla partier uppenbarligen håller med om detta, så borde väl medborgarförslaget bifallas? Borde man inte kunna fatta ett sådant här beslut utan att ändra i detaljplanen? Typ att ett ärende om GC-väg i framtiden måste till fullmäktige för finansiering… Undrar jag…

I kommunstyrelsen röstade jag för att bifalla medborgarförslaget, vilket alltså enligt “partierna i kommunhuset” skulle innebära en ändring av detaljplanen. Det tänker jag stå fast vid även på onsdag. Skälen till mitt ställningstagande är att om GC-vägen finns kvar i detaljplanen så innebär det ju, som jag ser det, att någon, t ex en tjänsteperson, med ett enkelt beslut kan få för sig att starta bygget… Särskilt om det har blivit lite pengar över i samhällsbyggnadsnämndens budget. Eller varför inte en politiker i samhällsbyggnadsnämnden – om några år när veckans KF-sammanträde är glömt?

Nästa ärende, ärende 10 “Uppdrag – tillgängliggöra nämndernas handlingar på hemsidan”, torde också väcka debatt. Även detta ärende har jag beskrivit utförligt i bloggen “KS imorgon (27/10)”.

Lutz Rininsland (V) inkom 2019 med en motion till kommunfullmäktige, ”Öppenhet på den digitala anslagstavlan”. Rininsland yrkade att:

“kommunfullmäktige beslutar att nämndernas handlingar skall göras tillgängliga för allmänheten på den digitala anslagstavlan med beaktande av eventuella restriktioner av lagar och föreskrifter.”

Det torde för de allra flesta vara ett fullkomligt rimligt krav i en demokrati. Och det var också i överensstämmelse med kommunens vilja, i varje fall som den uttrycktes i diverse dokument. Kommunfullmäktige beslutade följaktligen i enlighet med Rininslands motion. Det innebar självklart att beslutet nu skulle verkställas…

Det fungerar faktiskt ganska bra i kommunen och samtliga nämnder och styrelser med offentlighet och transparens. Med ett eller två undantag, underlagen till sammanträdena i byggnads- och miljö- och hälsoskyddsnämnden publiceras inte. Inte heller publiceras protokollen i sin helhet efter sammanträdena. Flera sidor brukar regelbundet “maskas” dvs en stor svart ruta lägga över hela sidan så att den blir omöjlig att läsa.

Och miljö- och byggnadsförvaltningen (de två nämnderna har en gemensam förvaltning nu för tiden) med stöd av kommunstyrelseförvaltningen stretar emot. De vill inte.

Förklaringarna till att miljö- och byggnadsförvaltningen gör på sitt eget sätt har varierat. Byggnadsnämndens ordförande Bo Dahlberg (S) sa vid ett tillfälle att det berodde på att TTELA kunde skriva om ärendena på ett felaktigt sätt. Jag har fått skriftliga besked om att handlingar som går till nämnden innan sammanträdena inte är offentliga. Sedan har det berott på GDPR-lagstiftningen. Den anser även kommunstyrelseförvaltningen överträffar offentlighetsprincipen, men det verkar vara lika mycket en politisk som en juridisk tolkning. Denna gång är orsaken att:

“nuvarande administrativa personalresurser inte räcker till för detta arbete.”

Beslutsförslaget till kommunfullmäktige lyder följaktligen:

“Kommunfullmäktige förklarar uppdraget slutfört, inom ramen för nuvarande administrativa personalresurser på den berörda förvaltningen.”

Det betyder att miljö- och byggnadsförvaltningen ska kunna fortsätta som vanligt. Vänsterpartiet tänker inte acceptera denna inskränkning av demokratin utan lägger ett yrkande som formuleras ungefär så här:

“Motionen har en gång fått fullmäktiges bifall. Kommunfullmäktige anser inte att uppdraget kan anses vara slutfört.”

Om miljö- och byggnadsförvaltningen fortsätter att ignorera fullmäktiges beslut så finns det nog ingen annan utväg än att anmäla kommunen till JO.

Kommunfullmäktige ska anta ett antal klimatlöften för 2022. I kommunstyrelsen avstod samtliga oppositionspartier från att delta i beslutet – alla utom Vänsterpartiet. (Se “KS (27/10): Inga större överraskningar (1/2)”.) Vänsterpartiet stödde de styrande partiernas och förvaltningens förslag. James Bucci (V) och jag (V) ansåg att det är viktigt att miljöarbetet fortsätter och att eventuella oklarheter och tveksamheter i klimatlöftena får rättas till på vägen. (Du kan läsa mer om klimatlöftena på Vänsterpartiets hemsida, “Vår kommuns klimatlöften”.)

Delar av oppositionen antydde att det skulle komma ett alternativt yrkande i fullmäktige. Om det gör det och samtliga oppositionsledamöter ställer sig bakom detta så får ett sådant förslag majoritet, även om Vänsterpartiet röstar med de styrande S+C+MP.

Lutz Rininsland (V) har sin vana trogen inlämnat en interpellation. Den kan du läsa om på hans blogg – “Finns väl inga dumma frågor?”.

Som vanligt ska fullmäktige hantera en del avsägelser, motioner och medborgarförslag. Denna gång ska ett medborgarförslag remitteras vidare, dvs inget beslut ska fattas på onsdag, som handlar om flytt och bevarande av Gamla porten till Wargöns bruk. Det är ett mycket intressant förslag som jag tror att de flesta Vargöbor ställer sig bakom. Tanken i medborgarförslaget är att porten ska placeras på:

”ett centralt läge i Vargön, förslagsvis vid/på kullen vid infarten till Vargön eller närmare dammen vid Fyrkanten.”

Och naturligtvis, en motion från Vänsterpartiet. Lutz Rininsland (V) har skrivit en motion som jag också har undertecknat. Vi yrkar att:

“kommunfullmäktige beslutar att överenskommelsen om tillköp hos Västtrafik av Seniorkortet ändras snarast efter årsskiftet så att 65+ kortet erbjuds i stället för det nu gällande 75+ kortet.”

Vänsterpartiet yrkar med andra ord att åldern för seniorkort sänks från 75+ till 65+, dvs att alla i Vänersborg som är 65 år eller äldre ska få ett gratis busskort. Du kan läsa mer om motionen i bloggen “Seniorkort för alla 65+!”.

Fullmäktiges kommer att direktsändas på kommunens webb-TV – klicka här.

PS. Nästa måndag sammanträder barn- och utbildningsnämnden. Idag kom kallelsen. Det ligger ett förslag på att nämnden ska fatta följande beslut:
”Barn- och utbildningsnämnden föreslår kommunfullmäktige att stänga Norra skolan.”

Historien om Magnus Larsson (23)

14 november, 2021 Lämna en kommentar

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen ”Historien om Magnus Larsson (22)”.

Den 27 juni 2007 träffades parterna igen, kommunen på den ena sidan bordet och Magnus Larsson och hans advokat på den andra. Och sin vana trogen antecknade advokat Lundmark från advokatfirman Kjällgren vad som hade förhandlats fram under mötet. Som tur var skickade Lundmark anteckningarna till förvaltningschef Christer Larsson och kommunjuristen, som tydligen också var med på mötet, så att de blev diarieförda.

Parterna verkade vara överens om allting, ja nästan… Lundmark skrev:

“Magnus Larsson förvärvar ”restfastigheterna” på de villkor som angivits i tidigare justerade utkast till köpeavtal. Köpeskillingen skall uppgå till 2.150.000 kronor. Därvid har Magnus Larsson inga ytterligare anspråk på ersättning utöver vad som följer av 13 § förköpslagen beträffande ränta på den av honom tidigare erlagda köpeskillingen. Räntan skall utgå för tiden från den 4 januari 2006 till den tidpunkt som anges i nämnda bestämmelse.”

Men avslutade brevet med:

“Beträffande fördelningen av köpeskillingen mellan de båda köpekontrakten får vi återkomma.”

Jag vet inte vad som hände under 4 månader fram till den 30 oktober 2007. Det är först då som jag hittar nästa dokument. Det borde ha förhandlats kan man tycka, fast det var ju egentligen inte så mycket att förhandla om. Det var ju i stort sett bara ersättningsfrågan kvar. Och den verkade man ju faktiskt också ha varit överens om…

Men enligt uppgift så förhalade kommunen förhandlingarna och sköt på själva avgörandet, avtalet. Det innebar en svår sits för Magnus Larsson – på två sätt, ett personligt och ett som företagare.

Det fanns ju, som jag har beskrivit tidigare, en uppenbar risk att Magnus Larsson skulle bli av med hus och hem, jord och skog. Det var en ovisshet och ett hot som han tvingades leva under sedan kommunfullmäktiges beslut om att förköpa hans fastigheter den 20 december 2005. Och den utdragna tiden gjorde ju inte det hela bättre…

Det behövs ingen större inlevelseförmåga för att inse vilken otroligt påfrestande situation detta måste ha inneburit för Magnus Larsson. Det var tjänstepersonerna i kommunen som försatte Larsson i denna pressade situation. Och sannolikt vissa speciella politiker som “dirigerade” i bakgrunden och talade om för tjänstepersonerna hur de skulle agera…

Men inte nog med det. Alla som har kännedom om hur det är att vara företagare vet att en företagare ofta ligger ute med pengar. Inkomsterna kommer när arbetet är klart. Innan dess så får företagaren oftast själv med egna pengar betala råvaror och material, reparationer, transporter och ersättningar till underleverantörer osv. Och ibland händer det att betalningar från en kund för ett arbete eller en tjänst kommer för sent, eller inte alls. Många företagare är därför helt beroende av lån för att få vardagen och logistiken att gå ihop ekonomiskt.

Magnus Larsson hade 2005 vunnit budgivningen och köpt fyra fastigheter i Sikhall. Det var fastigheter som han skulle ha i sin näringsverksamhet. Larsson hade lagt ut mycket pengar. När kommunen beslutade att förköpa fastigheterna innebar det att Magnus Larsson inte fick några lagfarter på fastigheterna. Han hade köpt fastigheterna men ägde dom ändå inte riktigt. Han var juridisk ägare och kunde bruka och sköta gårdarna, men han kunde inte belåna dom. Det innebar stora ekonomiska svårigheter för Larsson i sin affärsverksamhet.

Det var svårt att leva och verka under sådana omständigheter – både som privatperson och företagare. Många skulle helt enkelt inte klara av det. Det borde ha varit lätt för kommunen att inse. Och det var kanske just vad de insåg… 

Jag tror att tjänstemän och politiker faktiskt kalkylerade med att Magnus Larsson inte skulle klara av pressen som privatperson och/eller ekonomin som företagare. Det finns flera saker, typ vittnesmål, som tyder på att kommunen faktiskt använde dessa fula trix, vilket är en stor underdrift i sammanhanget, för att “besegra”, kanske snarare krossa, Magnus Larsson och tvinga honom att skriva under ett för honom ofördelaktigt avtal.

Tjänstemännen var i en helt annan sits. De hade en fast anställning i kommunhuset,  fast lön, fasta arbetstider och lagstadgad semester. Allt de gjorde var på arbetstid. Företagaren Magnus Larssons situation var helt annorlunda. Han fick ägna sig åt denna “konflikt” på sin fritid, efter arbetsdagen. Som ofta var betydligt längre än 8 timmar… Och den hjälp och expertis som han behövde fick han betala med egna pengar…

Kommunen lyckades med sin taktik. De tvingade Magnus Larsson att gå med på ett för honom ofördelaktigt avtal.

Fortsättning, och avslutning, följer…

PS. Alla faktauppgifter i denna blogg är hämtade från dokument i kommunens diarium.

===

Bloggar i denna serie:

Historien om Magnus Larsson (22)

13 november, 2021 Lämna en kommentar

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggenHistorien om Magnus Larsson (21)”.

Det var tydligen en hel del kontakter mellan Vänersborgs kommun och Magnus Larsson och hans advokat Anders Lundmark under våren och sommaren 2007. Det verkade till och med ha varit en del fysiska möten. Men precis som tidigare under detta år får jag i huvudsak lita till brev och skrivelser från advokat Lundmark. Kommunens egna skrivelser finns inte diarieförda. Det förvånar mig. Det borde ju, kan man tycka, finnas åtminstone några offentliggjorda och diarieförda dokument från tjänstepersonerna.

För det är viktigt att komma ihåg, bollen låg nu hos tjänstemännen. Det var de som den 10 januari 2007 hade fått i uppdrag av kommunstyrelsen att förhandla fram en lösning med Magnus Larsson. I kommunstyrelsens protokoll stod det:

“Kommunstyrelsen beslutar uppdra åt kommunchefen att tillsammans med övriga berörda tjänstemän förhandla med köparen av fastigheterna, med inriktning att kommunen blir ägare till de markområden som varit grunden för kommunens beslut att förköpa fastigheterna Sikhall 1:4 och 1:6 samt Sörbo 1:4.”

Det är så det brukar gå till i den kommunala demokratin, eller kanske snarare i den kommunala byråkratin. Förfarandet innebär naturligtvis att tjänstepersonerna får stor makt, särskilt som få eller inga handlingar diariefördes från samtalen och förhandlingarna. I praktiken kan man emellertid förmoda att tjänstemän och politiker pratade med varandra i kommunhusets korridorer och kontor. De utbytte sannolikt tankar med varandra, och då kan man också anta att de politiker som hade störst intresse i frågan engagerade sig mest…

Jag ska inte återge alla turer i förhandlingarna, utan nöja mig med en del nedslag.

Den 21 maj 2007 skrev advokat Lundmark till kommunen. Det framgick att det hade varit förhandlingar och att parterna hade kommit överens om någon typ av avtalskonstruktion. Och eftersom kommunen inte heller hade svarat på Magnus Larssons erbjudande om marken som gåva till kommunen, så skrev Lundmark att erbjudandet nu hade dragits tillbaka. Lundmark menade att det som återstod innan avtalet kunde skrivas på var storleken på köpeskillingen.

Men inte heller detta visade sig vara särskilt enkelt… Eller var det fråga om kommunal taktik…?

Magnus Larsson menade att värdet på hans fastigheter skulle sjunka betydligt, jämfört med det han själv hade betalat, om kommunen förköpte hamnområdet och stenpiren. Det var viktiga och strategiska delar av fastigheterna. Det borde Larsson naturligtvis ha kompensation för. Dessutom hade han nedlagt både arbete och pengar på området. Lundmark skrev:

“Området är ju idag iordningställt och omfattande arbetsinsatser har nedlagts på avverkning, röjning, borttransport av dumpat avfall och skrot, rivning, planering av massor, strandskovning, anläggande av dräneringssystem och parkeringsytor.”

Enligt förköpslagen hade Larsson rätt till ersättning för arbete och kostnader. Det var egentligen inget att diskutera. I brevet bifogade Lundmark en sammanställning av kostnaderna och även en experts värdering av området. Magnus Larsson hade lagt ner ungefär 550.000 kr i det område som kommunen ville förköpa.

Samhällsbyggnadsförvaltningens chef Christer Larsson sa den 4 juni (2007) blankt nej. Han menade att kommunen bara var villig att betala 400.000-500.000 för allt, både själva markområdet och arbetet. Och hotade med att avsluta diskussionerna.

Personer i kommunen spred nämligen ut ryktena att Magnus Larsson vidtog åtgärder på sin mark enbart för att ”jävlas” med kommunen. Då skulle kommunen, menade de, få betala om de skulle tvångsinlösa (obs! notera ”tvångsinlösa”!) marken. De tänkte nog inte på att Larsson gjorde i ordning den mark som han hade köpt och som var hans… Jag undrar vem som jävlades med vem…?

Advokat Lundmark blev med all rätt upprörd… I ett svar till förvaltningschef Christer Larsson skrädde han inte orden:

“I ljuset av Ditt brev måste jag ifrågasätta om kommunens företrädare blivit informerade om, eller förstått, det regelsystem som en fullföljd av förköpet utlöser. Det rör sig ju om ett tvångsförvärv, varvid den enskildes rätt till kompensation till och med är grundlagsskyddad samt där den enskilde tillförsäkrats rättssäkerhet genom domstolsförfarandet med rättegångskostnadsansvaret på kommunen. På vilken grund anser sig Vänersborgs kommun vara befriad från sådana rättsliga förpliktelser?”

Det var ord och inga visor. Och jag tror att Lundmark egentligen inte enbart var upprörd över förhandlingsbudet, eller snarare det så kallade. Min känsla är att Lundmark upprördes av hela den attityd som kommunen visade mot Magnus Larsson. Det var onekligen lätt att få intrycket att tjänstepersonerna uppbådade all den makt de kunde tänkas inneha – för att slå ned mot en enskild, “trilskande” kommuninvånare. Som bara hade gjort ett fel, att lägga ett högre bud på några fastigheter än en ledande politiker i kommunen…

Advokat Lundmark var samtidigt även besviken. Allt var färdigförhandlat och klart, markdispositionen, ränta och tillträdestidpunkt, i stort om köpeskillingen samt de närmare villkoren för uppgörelsen. Det enda som var kvar att enas kring var just Larssons lagliga rätt till kompensation för de kostnader som var nedlagda inom området.

Lundmark avslutade brevet med att fråga om kommunen verkligen var beredd att dra frågan till domstol med:

“långdragna och för kommunen mycket kostsamma processer i fastighetsdomstol och överrätter”

Det var ingen amatör som kommunen hade att göra med. Men inte nog med det, Magnus Larsson fattade själv pennan och skrev till förvaltningschefen, och kommunstyrelsen, den 18 juni 2007:

“Min ärliga och uppriktiga mening är att lösa den här konflikten. De delar av fastigheten som kommunen vill ha är av betydande värde, det är ca 2 ha vattennära mark med magasinet och stenpiren. Det pris som Krister Larsson presenterar täcker inte ens de faktiska kostnaderna och det skulle i verkligheten betyda att jag ska betala ca 200.000:- för att bli av med delar av fastigheten. Det är inte rimligt!”

Och det var det knappast… Och Magnus Larsson upprepade sitt förslag att ta hjälp av tre oberoende värderingsmän som inte var jäviga…

Och för att riktigt röra till det för förvaltningschefen – Magnus Larsson erbjöd sig återigen att skänka marken, magasinet och stenpiren till kommunen och det rörliga friluftslivet.

Det borde inte ha varit aktuellt för kommunen att ytterligare fördröja och förhala exproprieringen. Den borde ha kommit till skott och skrivit ett avtal. Det tyckte i varje fall Magnus Larsson och hans advokat. Men uppenbarligen inte kommunen. Tjänstepersonerna fortsatte att pressa Magnus Larsson, som privatperson och som näringsidkare, ytterligare en tid genom att med sin tystnad och saktfärdighet förhala hela processen.

Fortsättning följer i bloggen ”Historien om Magnus Larsson (23)”.

PS. Alla faktauppgifter i denna blogg är hämtade från dokument i kommunens diarium.

===

Bloggar i denna serie:

Seniorkort för alla 65+!

12 november, 2021 Lämna en kommentar

I nästan alla kommuner i Västra Götalandsregionen får de äldre invånarna ett gratis ”busskort”, ett så kallat seniorkort. Det kortet kan de använda för att åka gratis i den zon som kommunen ligger. Vänersborg ligger i zon C och det innebär att man kan åka gratis kollektivtrafik i nästan hela länet, egentligen bara med undantag av Göteborg och kommunerna runt omkring – se karta. (På Västtrafiks hemsida kan du se kartan med de olika kommunerna markerade – klicka här,)

Det är varje kommun som beslutar om kommuninvånarna ska få ett seniorkort – och från vilken ålder. Kommunerna kan välja från och med 65 eller 75 år. Det är naturligtvis respektive kommun som betalar seniorkortet. Och det innebär självklart att det blir dyrare för kommunen om alla 65+ erbjuds kortet än om erbjudandet begränsas till 75+. I Vänersborg så är det bara de personer som är 75 år eller äldre som kan få ett gratis busskort.

Det vill vi i Vänsterpartiet ändra på. På Vänsterpartiets hemsida kan du läsa om hur vi resonerar. Det står:

”Två gånger har fullmäktige avslagit Vänsterpartiets yrkande om att ersätta Västtrafiks erbjudande om Seniorkort 75+ med det alternativ som många kommuner i Västra Götaland har beslutat sig för: Seniorkortet 65+.

I september kom ett nytt medborgarförslag med samma önskemål. I oktober nästa medborgarförslag, samma tanke. Och vid fullmäktiges möte nästa vecka ett tredje medborgarförslag, olika avsändare, olika texter, samma förslag: Anslut Vänersborgs kommun till Västtrafiks erbjudande om Seniorkort 65+.

Risken är överhängande att alla tre medborgarförslag möts av mycket förståelse – och ett avslagsyrkande. ”Vänta, det är förändringar på gång, vi får avvakta och se vad som händer.”

Vänsterpartiet har tagit reda på vad som händer och därför lämnar vi in en motion vid fullmäktiges sammanträde 17 november.

Om det blir 65+ så spelar det oss ingen roll om det blir en majoritet för något av de tre medborgarförslagen eller för vår motion, huvudsaken är att det blir en förändring.”

På Vänsterpartiets hemsida kan du läsa motionen som Lutz Rininsland (V) skrev och som jag också ställde mig bakom – klicka här.

BN 26/10 (2): Solceller i “SAAB”-området

11 november, 2021 1 kommentar

Det har aldrig byggts så många hus i Sverige som på 1970-talet. Under decenniet byggdes inte mindre än 427.644 småhus i landet. (Se “1970-talshusens arkitektur, konstruktion och inredning”.)

Det var främst 1,5-plansvillor utan källare, även om en del hus naturligtvis hade källare också. Det som dominerade 1970-talshusen var taken. Takstol och mellanbjälklag var sammanfogade i en triangel och takfallet blev stort, 45 graders lutning. Taktäckningen var betongpannor i t ex rött eller brunt och svart.

Tyvärr användes en del riskkonstruktioner. Marlén Eskilsson skriver i den länkade artikeln ovan:

“man byggde platta på mark med isolering ovanpå betongen istället för under. När man lägger isoleringen ovanpå betongen hamnar de delar som ligger an mot den fuktiga betongen i en miljö där mögel och andra mikroorganismer kan växa. Dessa golv ger ofta ifrån sig en lukt av mögel.”

Och man byggde även in:

“tryckimpregnerat material i huset, exempelvis tryckimpregnerade syllar. Tanken då var att det impregnerade materialet skulle hålla borta röta, men med tiden uppstod det problem med lukt, ofta orsakad av kloranisoler, som letade sig in i huset.”

Det så kallade SAAB-området i västra Mariedal består av typiska 1970-talshus. Det byggdes i början av 1970-talet och anses av byggnadsnämnden och -förvaltningen ha:

“särskilt arkitektoniska värden och höga gestaltningskvalitéer.”

Så står det i underlagen till byggnadsnämndens sammanträde den 26 oktober.

Huruvida “SAAB-husen” har de riskkonstruktioner som beskrivs ovan vet jag inte. Husen beskrivs i kommunens handlingar på följande sätt:

  • “1½-planshusens stora och från gatan mycket påtagliga röda tegeltaken med lika form, färg och vinkel är tidstypiska till sin karaktär och håller ihop området och gatumiljön.”
  • “En av hustyperna har entré på gaveln. Dessa höga gavlar med en stor sammanhållen yta, två små fönster och en nätt entré med skärmtak i bottenvåningen är ett återkommande tema i området som på ett tilltalande sätt tolkar idén om den lilla stugan.”
  • “Också träfasadernas stående panel med listverk och detaljer ger området sin speciella karaktär. De är gemensamma för alla bostadshus och bidrar till den sammanhållna karaktären.”
  • “Det samma gäller balkongernas och takkupornas utförande.”
  • “De varierande färgerna på fasaderna ger en variationsrikedom som är en del av områdets ursprungsidé.”
  • “Fönster och dörrar utan spröjs är tidstypiskt och ursprungligt från när husen byggdes. De enkla fönstren och dörrarna utan spröjs bidrar också till lugn och balans i den i övrigt detalj- och variationsrika gatumiljön.”

Området/projektet fick Expressens miljöpris 1973. Motiveringen löd:

”En låghusby med den gamla småstadens charm men med all modern komfort till låg kostnad… Åk till Vänersborg och lär!”

I samband med att en fastighetsägare sökte bygglov för ett uterum för några år sedan utarbetades riktlinjer och nämnden antog tidigare i år ett gestaltningsprogram för att bevara områdets kulturvärden och karaktär. Den beskrivning av husen som jag återgav ovan är citerad från dessa riktlinjer. (Du kan ladda ner riktlinjerna här.)

Och så långt är väl allt frid och fröjd. Men i höst har en av de boende i SAAB-området ansökt om att få sätta solceller på taket. Det tyckte inte byggnadsförvaltningen var någon bra idé. Den ansåg att det stod i strid med det antagna programmet:

“Solceller påverkar gestaltningen på ett sådant sätt som inte är förenligt med gestaltningsprogrammet.”

Och därför var bedömningen att:

“följa angivna linjer i gestaltningsprogrammet och inte urholka rekommendationerna. Därmed väger kulturvärdena tyngre.”

På nämndsmötet i september behandlades ärendet första gången. Då var ett av skälen till förvaltningens förslag om avslag att:

“det sedan tidigare inte fanns några paneler”

En av politikerna i nämnden visste dock bättre. Det fanns sedan tidigare en husägare som hade fått bygglov för solpaneler. Det visste inte förvaltningen utan det blev återremiss. Beslutet hade följande lydelse:

“Byggnadsnämnden återremitterar ärendet för fortsatt utredning avseende inventering inom området av eventuellt befintliga solcellsinstallationer samt förnyad dialog med bostadsrättsförening och stadsarkitekt.”

Och i oktober skulle ärendet avgöras. Tjänstemännen hade gjort sin “läxa”:

“Området som omfattas gestaltningsprogram har sedan tidigare en bostad som installerad solpanel/solfångare på taket i en sektion om 5 paneler.”

Men det spelade ingen roll. Förvaltningens förslag var fortfarande att politikerna i nämnden inte skulle bevilja bygglov för solcellerna. De stora arkitektoniska värdena och de höga gestaltningskvalitéerna var viktigare än solceller.

Stadsarkitektens höll med, området hade stora kvalitéer som:

“bland annat utgörs av den genomgående enhetliga röda takkulören. Den sökta solcellspanelen utgörs av en närmare svart kulör och delas upp i solcellsytor på grund av en stor takkupa, detta gör att anläggningen får ett spretigt uttryck. Anläggningen har en stor negativ påverkan på kulturvärdet. Takytan är synlig från Tegelbruksvägen samt från GC vägen bakom området.”

Däremot hade ”Västra Mariedals Samfällighetsförening” (det finns ingen bostadsrättsförening eftersom de boende äger sina respektive hus) inget att erinra mot solcellerna. Samfälligheten menade att den information de hade fått var att det inte skulle vara några problem med att installera solceller i området. Samfälligheten tyckte också:

“Husen värms upp med direktverkande el och husen är inte så välisolerade. Att neka installation av solceller är kontraproduktivt mot kommunens målbild som fastslagits i ”Miljöprogram 2030” och ”Strategi för ett fossilfritt Vänersborg 2030”.”

Dessutom ansåg samfälligheten att de svarta solpanelerna  passade in tillsammans med de övriga svarta plåtdetaljerna som var vanliga på taken.

Även den sökande hade yttrat sig och påpekade att:

“takytan som ska kläs in med solceller inte är synlig mot området utan har skogen som betraktare.”

Det hade även förvaltningen fått medge:

“Dock har just denna fastighet och taksluttning ett sådant läge att den inte direkt är iögonfallande då den angränsar till skog i områdets ytterkant. Fastigheten har begränsad synlighet från Tegelbruksvägen och gc-väg in i området på sommarhalvåret”

Den sökande fortsatte:

“Men denna platsspecifika förutsättningen skulle inte anläggningen bli vägledande för andra bygglov.”

Det blev en ganska intensiv debatt på byggnadsnämndens sammanträde. Och som vanligt var det inte bara politiker som deltog, utan också tjänstepersonerna. Det verkar som om de tekniska nämnderna har mycket aktiva tjänstepersoner med många åsikter…

Det utkristalliserade sig ganska snabbt två läger bland politikerna. På den ena sidan de styrande från socialdemokraterna med ordförande Bo Dahlberg (S) i spetsen. Sett utifrån så verkar ordförande Dahlberg för det mesta tycka som tjänstepersonerna, liksom de övriga socialdemokraterna.

Flera politiker i oppositionen framförde att de aktuella solcellerna dels skulle ligga utanpå taket, dels så var de borttagbara/utbytesbara. De konstaterade också att det i stort sett bara skulle vara fiskmåsar och ekorrar som skulle se solcellerna. Och så syntes de så klart också på byggnadsförvaltningens flygbilder…

Det känns lite som att dokument, i detta fall ett kulturmiljöprogram, står mot en praktisk verklighet. Om kulturmiljöprogrammet leder till att fastighetsägarna inte kan satsa på sina fastigheter så lär det få följden att husen tappar i värde. Satsningar och upprusningar på de ca 50 år gamla husen omöjliggörs.

Pontus Gläntegård (V) ansåg att om han hade vetat att kulturmiljöprogrammet skulle stoppa hela utvecklingen i området skulle han aldrig varit positiv till det. Gläntegård ställde frågan vad som händer med husen i området när den tekniska livslängden är ute för husen och de behöver stora renoveringar. De kanske till och med måste rivas och återuppföras med samma kulörer, men kanske lite högre för att få en modern grundläggning och ett modernt uppvärmningssystem. Eller kommer de boende att vara förpassade till att leva i fallfärdiga mögelhus som tack för deras vilja att bevara kulörerna i området?

Flera politiker i nämnden ansåg att förvaltningen övertolkade innebörden av kulturmiljön i området. Och varför har inte samtliga områden från 1970 samma hårda krav på sina tak. Det finns ju t ex inga kulturmiljöprogram för Torpa och Flanaden, som inte ligger så långt därifrån.

Gläntegård (V) frågade sig också varför inte byggnadsnämnden stoppade rivningen av den vackert betonggrå sessionssalen när den hade fin miljonprogramsstil…

Det stod två förslag mot varandra – att följa tjänstepersonernas/förvaltningens linje och avslå bygglov, eller att bevilja bygglov.

Byggnadsnämnden beslutade att bevilja bygglov. De som röstade för detta förslag var Pontus Gläntegård (V), Bengt Fröjd (C), Torbjörn Moqvist (SD), Tommy Christensson (M) och Gisela Gavelin (M).

De ledamöter som inte ville ge bygglov var Bo Dahlberg (S), Christina Rosell (L), Elisabeth Bohlin (S) och Roland Stegeröd (S),

Det kan noteras att centerpartiets ledamot Fröjd stödde oppositionen, medan liberalernas representant Rosell gjorde tvärtom. Rosell gjorde gemensam sak med socialdemokraterna.

Enligt uppgift uttryckte tjänstepersonerna efter voteringen att arbetet med kulturmiljöprogrammet i stort var helt förgäves nu när politikerna hade gett bygglov.

Motiveringen till beslutet var följande:

“Just denna fastighet och taksluttning har ett sådant läge att den inte direkt är iögonfallande då den angränsar till skog i områdets ytterkant. Fastigheten har begränsad synlighet från Tegelbruksvägen och gc-väg in i området på sommarhalvåret. Bedömningen är att förvanskning av områdets karaktär och kulturvärde är begränsad utifrån fastighetens unika förutsättningar.”

Det ska bli intressant att se hur nämnden uppträder nästa gång någon i SAAB-området söker bygglov… Läser man byggnadsnämndens motivering så får i varje fall jag intrycket att detta bygglov kan vara ett undantag.

Kategorier:boende, Byggnadsnämnden

BN 26/10 (1): Sikhall, blåbär & demokrati

10 november, 2021 1 kommentar

Byggnadsnämnden hade sammanträde den 26 oktober. Det var två veckor sedan, tiden går fort. Jag skrev två bloggar inför mötet. Det gjorde jag för att det var två ärenden som jag var särskilt intresserad av, mer än vanligt…

Det första, och kanske mest uppmärksammade, ärendet var vilken väg byggnadsnämnden skulle välja för det fortsatta arbetet med detaljplanen och den fortsatta utvecklingen i Sikhall. Jag skrev utförligt om detta i bloggen “DP Sikhall (13): Utveckling i Sikhall?!”.

Byggnadsnämnden gick på förvaltningens linje och beslutade att:

“miljö- och byggnadsförvaltningen arbetar vidare med att anpassa detaljplaneförslaget till de intentioner som fastighetsägare visat på i de skisser som inkommit till byggnadsnämnden 7 juli 2021.”

Det var ett riktigt vägval. Den lilla och misskötta skogsdungen, som vägvalet till stor del handlade om, ska inte få stå i vägen för Magnus Larssons och de andra fastighetsägarnas planer och visioner för att utveckla Sikhall. Det var alltså ett bra och nödvändigt beslut. Tyvärr är det emellertid sannolikt så att det ändå är en lång väg kvar att gå innan det händer något i Sikhall. Det är många utredningar och undersökningar som förvaltningen vill få gjorda innan någon detaljplan blir verklighet. Och det finns som alla vet starka, och jäviga, krafter i kommunhuset som har en helt annan agenda… Och så har vi Länsstyrelsen som ska säga sitt…

Det andra ärendet handlade om en motion som Pontus Gläntegård (V) och Kärvling (=jag) lämnade in med anledning av nämndens behandling av blåbärsodlaren vid Hästefjorden. Jag beskrev motionen och bakgrunden till den i bloggen “Lex Blåbärsodlare”.

Byggnadsnämnden beslutade att blåbärsodlaren skulle betala 18.000 kr i tillsynsavgift, fast han inte hade gjort något fel. Det tyckte Gläntegård och jag självklart var helt befängt, och motionen yrkade att:

“Kommunen bör avskaffa taxan vid tillsyn enligt strandskyddslagstiftningen om inget fel har begåtts.”

Det visade sig att Gunnar Lidell (M) nästan samtidigt hade lämnat in en motion om i stort sett samma sak och med ungefär samma yrkande. (Du kan ladda ner Gläntegårds och min motion i pdf-format här och Gunnar Lidells motion här.)

Byggnadsnämnden yttrade sig till kommunfullmäktige om de båda motionerna… (Det är fullmäktige som fattar det slutliga beslutet om motionerna.) Och det visade sig att nämnden i stort sett följde byggnadsförvaltningens råd och beslutade att föreslå att kommunfullmäktige:

“delvis bifaller motionen genom att det i samband med att en ny taxa tas fram ska förtydligas att avgift inte tas inte ut för tillsyn som föranleds av klagomål som visar sig obefogat.”

Det står “delvis” i protokollet, men det är om man fortsätter att läsa protokollet lite oklart, nästan lite “lurigt” formulerat. Förslaget i motionen var nämligen att regeländringen skulle gälla retroaktivt från den 1 jan 2021, medan förvaltningen ansåg att ändringen inte skulle börja gälla förrän den 1 jan 2023.

Det framgår av protokollet att nämnden hade en votering om datumen. En majoritet i nämnden beslutade då att det överhuvudtaget inte skulle finnas med några datum. Majoriteten bestod av Gläntegård (V), Fröjd (C), Moqvist (SD) och Christensson (M). Och jag antar att Gavelin (M) var den femte i majoriteten. (Det blev ingen votering, utan de fyra första namnen står nog med i protokollet för att de, antagligen, yrkade bifall till förslaget.) Det var för övrigt ett identiskt scenario i behandlingen av Lidells motion. (Fast då yrkade även Gavelin bifall.) 

Byggnadsnämndens protokoll är inte alltid helt lättolkade. Men det viktigaste är att de båda motionerna med all sannolikhet, så småningom, kommer att bifallas av kommunfullmäktige. Och det vore kanon!

Lex Blåbärsodlare!

På tal om protokoll förresten. Alla sidor mellan 23 och 32 i byggnadsnämndens protokoll är “maskade” – de är helt svarta (se bilder). De är alltså censurerade, de går inte att läsa. Det framgår dock av dagordningen att det handlar om tre tillsynsärenden och ett bygglovsärende.

Det har för övrigt varit likadant tidigare. I januari skrev jag till byggnadsförvaltningen:

“Laddade ner sammanträdesprotokollet från 19 jan från hemsidan. Och ser att hela § 13 är ”totalmaskad”. Så får det väl inte vara? Vem som helst ska ju kunna överklaga beslut i en nämnd och hur ska man kunna göra det om hela paragrafen är maskad?
Jag vill ha ett omaskat protokoll från 19 jan.
Jag skickar en kopia till kommunstyrelseförvaltningen med förhoppningen om att få ett klargörande svar om förfarandet och hanteringen av protokollet är riktigt.”

Det blev en del mailväxling både med byggnads- och kommunstyrelseförvaltningen. Jag förstod egentligen aldrig vad som var problemet. Men jag tolkade det som att förvaltningarna menade att den personliga integriteten stod över offentlighetsprincipen. Fast med samma resonemang borde alla rättegångar hållas för lyckta dörrar…

Jag fick till slut protokollet – på papper, med “snigelposten”… Och då slutade jag också att argumentera vidare…

Jag hoppas att Lutz Rininslands (V) motion till kommunfullmäktige, ”Öppenhet på den digitala anslagstavlan”, bifalls av kommunfullmäktige kommande sammanträde – och att det kommer att innebära att det blir lite ordning på miljö- och byggnadsförvaltningen… (Se “KS imorgon (27/10)”.)

Till sist.

Det finns några som har frågat hur det går med konflikten på Juta vid Restad. Ni minns väl Davidsson och hans problem med byggnadsnämndens och -förvaltningens absurda tomtplatsavgränsning…? (Se “Byggnadsförvaltningen och David på Juta”.) Jag vet inte vem som har “bollen”. Men det verkar nästan som om Bengt Davidssons ärende har försvunnit någonstans “på vägen”.

Eller också har förvaltningen lite för mycket att göra just nu. Det finns nämligen anmälningar om staket som inte följer tomtplatsavgränsningarna i Sikhall… Och det måste naturligtvis utredas. Eller? Men det är klart, det gäller inte någon av Magnus Larssons fastigheter…

PS. Har även skrivit en blogg om ett annat av byggnadsnämndens ärenden: ”BN 26/10 (2): Solceller i “SAAB”-området”.

%d bloggare gillar detta: