Stefan Kärvlings blogg

Anm. Bloggen är en fortsättning på “Sikhalls framtid avgörs (3)”.

Det tredje delområdet, som tjänstepersonernas underlag till samhällsbyggnadsnämnden tog upp, var “Viken”. Även i delområdet “Viken” var det tvunget att ske en fastighetsrättslig lösning. Det var i varje fall Magnus Larssons och de andra fastighetsägarnas uppfattning. De menar att det är en förutsättning för att de ska kunna börja förverkliga sina visioner och utveckla Sikhall.

Fastighetsindelningen och ägandet är inte helt enkelt i delområdet “Viken”. Det kan vara på plats med en kort bakgrund.

År 1985 förvärvade kommunen fastigheten Hopperud 1:12. Det är själva badplatsen och en stor del av parkeringen. Magnus Larsson gjorde sitt stora förvärv i Sikhall 2005. I delområdet “Viken” hette Larssons fastighet Sörbo 1:4. Då såg det ut här – se karta höger.

Det mindre gula området tillhörde varken kommunen eller Magnus Larsson. Det ägdes av en annan person. Det kan noteras att infarten till parkeringen och en del av parkeringen ingick i det här gula området.

År 2007 förköpte/exproprierade kommunen Larssons mark. Då kom fastighetsindelningen att få följande utseende – se karta vänster.

Notera att skalan är helt annorlunda än på den förra kartan. Det gula området är detsamma på båda kartorna.

Det är lite svårt att förstå vad kommunen skulle ha det av Magnus Larsson exproprierade markområdet till – det streckade området. Kommunen hade inga planer för området (mer än att anlägga en parkering norr om landsvägen) och har inte heller gjort någonting i området på över 15 år. Skogsdungen har inte skötts och det går knappt att vistas där. Området bredvid skogsdungen, mot landsvägen, har växt igen med ogenomtränglig sly. Det blev inte ens någon parkering norr om vägen, det har aldrig stått en bil på den smala markremsan… (Se “Historien om Magnus Larsson (24): Upplösningen”.)

Just nu ser fastighetsindelningen ut på följande sätt – se karta höger.

“Vbg” är kommunens mark och “ML” är Magnus Larssons mark. Det ska noteras att Larsson har förvärvat det mindre gula området. Det innebär att han nu äger en del av infarten till parkeringen och en del av själva parkeringen. 

Tjänstepersonernas förslag till lösning på de fastighetsrättsliga frågorna i delområdet “Viken” ser ut på följande sätt: 

Magnus Larsson och de andra fastighetsägarna vände sig till kommunen för att få till stånd en detaljplan som skulle resultera i att fastighetsägarna kunde utveckla Sikhall. Istället tycker kommunen att den ska äga mer mark i området och de privata fastighetsägarna mindre. Tjänstepersonerna har helt tappat orienteringen. Varför skulle fastighetsägarna vara intresserade av att kommunen ska ta över deras mark och äga ännu mer i Sikhall? Särskilt som kommunen har misskött sin mark i alla år och knappast gjort något för att utveckla Sikhall.

Förvaltningen vill som syns på kartan ovan förvärva Magnus Larsson lilla markområde i skogsdungen (det gula området). I gengäld ska Larsson få tillbaka det smala röda området, som kommunen oförklarligt exproprierade 2007.

Förvaltningen föreslår alltså att kommunen i stort sett ska äga hela området kring badet och parkeringen. Syfte och mål med det kommunala förvärvet skriver förvaltningen:

“bör vara att så långt som möjligt genomföra den vision som [Magnus Larsson] presenterat.”

Öhh? Ska kommunen genomföra Larssons och de andra fastighetsägarnas vision? Ja, det ser inte bättre ut. Men har kommunen någonsin haft den ambitionen? Har kommunen någonsin haft någon ambition med Sikhall överhuvudtaget? Kanske påstod kommunen det en gång i tiden, omkring 2007, när den var tvungen att hitta på svepskäl för att få argument till förköpet/expropriationen av Larssons mark. Precis som när kommunen tog över Sikhalls magasin med argumentet att kommunen var bättre lämpad att bevara byggnaden… 

Det är sannolikt inte en slump att tjänstepersonerna påstår att kommunen planerar att genomföra Larssons vision precis nu, precis när diskussionerna kring fastighetsrättsliga lösningar är inne i ett avgörande skede… Fast egentligen hittar bara tjänstepersonerna på, kommunen planerar inga åtgärder i Sikhall. Med ett undantag – kommunen, i mån av pengar får man förmoda, tänker:

“röja vass och utöka sandstranden väster ut”

Vänersborgs kommun har inga ekonomiska resurser för att utveckla Sikhall på det sätt som fastighetsägarna vill, om nu kommunen överhuvudtaget hade haft de ambitionerna. Det finns ingen politiker som har förespråkat att kommunen t ex ska satsa pengar på Sikhalls badplats. (Ja, kanske med ett undantag…) Egentligen tvivlar också tjänstepersonerna på vad de skriver:

“För att förvaltningen ska kunna öka skötseln av området krävs det tillskjutning av budgetmedel eller en omprioritering av befintliga medel.”

Det vet som sagt politiker, och tjänstepersoner, att chansen att kommunen ska tillskjuta extra ekonomiska medel till Sikhall är i det närmaste obefintlig.

Och den stora frågan är naturligtvis – varför kan inte Magnus Larsson få förvärva marken och genomföra sin vision? Och betala med egna pengar…?

Nä, förslaget som innebär att kommunen tar över Magnus Larssons mark menar tjänstepersonerna:

“säkerställer kommunen allmänintresset med vattenkontakt och badmöjligheter. Badplatsområdet inom hela fastigheten inklusive den västra delen som stranden kan utökas till säkerställs långsiktigt med kommunalt ägande.”

Det finns enligt förvaltningen uppenbarligen stora risker att Magnus Larsson ska spärra av hela badplatsen och privatisera den. Någon annan förklaring till tjänstepersonernas argumentation kan jag inte hitta. Det är nästan så att läsarna av underlaget, t ex ledamöterna i samhällsbyggnadsnämnden, kan få uppfattningen att Magnus Larsson skulle typ ha en hemlig agenda om att privatisera Sikhall. Jag ser för mitt inre hur han sätter upp hinder, sinnrika fällor och högspänningsstaket med taggtråd som hindrar allmänheten att komma fram till parkeringen och ner till stranden och vattnet…

Är det konstigt att Magnus Larsson har tappat förtroendet för Vänersborgs kommun? Förvaltningen skriver:

“Det föreligger ett bristande förtroende från [Magnus Larsson] för kommunens förmåga att förvalta området…”

Ja, det torde vara att uttrycka det milt. För förvaltningen tycks påståendet dessutom vara ett argument för att Magnus Larsson inte är att lita på. Larsson litar ju inte på kommunen…

Det är svårt att argumentera mot sådana här påhittade och grundlösa argument. Att en privatisering också skulle innebära brott mot strandskyddsregler, allemansrätt och sannolikt även bestämmelser i en kommande detaljplan reflekterar inte förvaltningen över…

Magnus Larsson har inte samma uppfattning som samhällsbyggnadsförvaltningen… Han och de andra fastighetsägarna vill se följande fastighetsrättsliga lösning:

Denna fastighetslösning innebär istället att Magnus Larsson förvärvar delar av kommunens mark. Han vill att kommunen avyttrar den västra delen av fastigheten Hopperud 1:12, se området begränsat av röda linjer på flygfotot.

Magnus Larssons förslag innebär att den större delen av skogsdungen samt “slyskogen” kommer i hans ägo. Det ska även noteras att Larsson lämnar den del av sin fastighet till kommunen som utgörs av infarten till badplatsen och parkeringen samt del av själv parkeringen till kommunen. (Se området innanför de gula strecken.) Dessutom kommer kommunen fortsätta att äga badplatsen. Det ser väl inte ut som om Magnus Larsson med sitt förslag har några större planer på en privatisering… Men förvaltningen tänkte kanske inte på det…?

Magnus Larsson vill röja upp slyområdet samt röja sly och stamkvista träd i skogsdungen, han vill skapa ett parkområde. I den parken rinner Svartebäck och Larsson vill göra några gångbroar över. Han vill även exploatera norra sidan om landsvägen och då vill han ha sjöutsikt härifrån. Larsson vill nämligen bygga en ny cafeteria eller restaurang och då vill han att gästerna ska kunna se vattnet. Han vill vidare att det ska finnas möjlighet för en lanthandel att etableras och att campingen ska kunna utökas.

Magnus Larsson har storslagna planer för området. Kommunens kommentar kring planerna norr om vägen blir tämligen cynisk och trivial:

“Risken med detta alternativ är en eventuell reducering av bostäder…”

Vem är det som bygger i Sikhall? Kommunen? En av syftena med en detaljplan är ju just att skapa möjligheter till fler bostäder. Och det är Larsson och de andra fastighetsägarna som vill bygga. (Som det är nu är ju alla förhandsbesked för Larsson stoppade av byggnadsnämnden.)

Tjänstepersonerna skriver i sammanhanget om att en gemensamhetsanläggning borde skapas med enskilt huvudmannaskap som ska ingå i en samfällighetsförening. Kommunen ska emellertid inte ha någon andel i denna samfällighet. Jag förstår varken vad tjänstepersonerna menar med resonemanget i detta avsnitt eller varför de skriver om detta alternativ överhuvudtaget. Varken Magnus Larsson eller de andra fastighetsägarna förespråkar någon sådan lösning.

Det är lite intressant att som “grädde på moset” konstatera att förvaltningen inleder detta avsnitt:

“förvaltningarnas rekommendation [är] att den [marken som Larsson vill förvärva; min anm] ska fastställs i detaljplanen som gemensamhetsanläggning med enskilt huvudmannaskap…”

Och när gemensamhetsanläggningen har beskrivits klart så avslutar förvaltningen med:

“Ur förvaltningarnas perspektiv är detta förslag inte att föredra…”

Ibland är tjänstepersonerna på samhällsbyggnadsförvaltningen svåra att förstå…

I hela underlaget påpekas risken att Magnus Larsson ska utestänga allmänheten från sina marker. Tjänstpersonerna kan inte heller låta bli att avsluta sin rapport med samma argument. Denna gång dock genom att citera Länsstyrelsen, det ger kanske större tyngd åt uppfattningen:

“enskilt huvudmannaskap kan medföra en risk av inskränkning av strandskyddets ena syfte med allmänhetens tillträde till området.”

Och om det möjligtvis finns någon politiker eller kommuninvånare som inte tror på Magnus Larssons avsikter så avslutar tjänstepersonerna i förvaltningen sin rapport med:

“Vid beaktande av beslut bör både det kortsiktiga och långsiktiga perspektivet vägas in för beslutet. Dvs stor vikt behöver läggas vid en kortsiktig lösning men också vid en lösning som fungerar med ett 100–200 års perspektiv.”

200 års perspektiv… Är det kommunens vision – äga mark i Sikhall om 200 år? Vilka andra kommunala beslut har ett perspektiv på 200 år?

Det är sanslöst.

Anm. Om du vill ladda ner och studera underlaget från samhällsbyggnadsförvaltningen kan du ladda ner det här: “Redogörelse och sammanställning av beslutsunderlag”.

Bloggar i denna serie:

• “Sikhalls framtid avgörs (1)” – 14 mars 2023
• “Sikhalls framtid avgörs (2)” – 15 mars 2023
• “Sikhall: SHB beslutar att inte besluta” – 17 mars 2023
• “Sikhalls framtid avgörs (3)” – 18 mars 2023
• “Sikhalls framtid avgörs (4)” – 21 mars 2023

I torsdags (igår!) hade samhällsbyggnadsnämnden sammanträde. På dagordningen fanns ärendet “Sikhall utveckling: Inriktning gällande fastighetsrättsliga frågor i samband med detaljplan för Sikhallsviken”. (Se ”Sikhalls framtid avgörs (1)” och ”Sikhalls framtid avgörs (2)”.)

Ärendet tog sin tid. Det var en lång information på ca 90 minuter, men då var det också en del frågor och svar. Och återigen rapporteras det om att det visades ett tydligt misstroende mot Magnus Larsson. Det framfördes t ex av vissa, inte alla naturligtvis, att ”inget skulle lämnas till Magnus Larsson”… Enligt säkra källor var det till och med en person i chefsställning som påstod att Magnus Larssons bostadshus “Politikerhyllan” just nu var ett tillsynsärende. Det antyddes att det handlade om privatisering av fastigheten. Som tur var fanns byggnadsförvaltningens chef på plats och kunde klargöra att det inte pågår något tillsynsärende på Magnus Larssons fastighet. Men man kan undra, varför säger en chef något sådant om Magnus Larsson inför en hel nämnd…?

Jag tror att kommundirektören snarast måste anordna en kurs i Sveriges grundlag, och särskilt Regeringsformens 1 kap 9 §:

“Domstolar samt förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör offentliga förvaltningsuppgifter ska i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet.”

Sedan var det dags för politisk diskussion och beslut. Det stod ganska tidigt klart att de styrande partierna sin vana trogen litar blint på sina tjänstepersoner. Det gör de för övrigt alltid, det är nästan så att man undrar om de har glömt sin roll som politiker. Denna gång var det nämndens 1:e vice ordförande Johan Anderson (C) som var den aktive i att förespråka förvaltningens lösningar. Han menade att man måste ha ett tidsperspektiv på 50-100 år i ärendet. Precis som man brukar i politiken… Eller…? Hur ofta fattar kommunen beslut på 100 års sikt? (Jag återkommer till detta i en kommande blogg.)

De styrande partierna röstade alltså för förvaltningens förslag i alla tre delområdena. Precis som de styrande tidigare har röstat för tjänstepersonerna och deras ofullständiga och ofta felaktiga underlag i fallet Solvarm (se “Solvarm vann!”), blåbärsodlaren vid Hästefjorden (se “Byggnadsförvaltningen och blåbärsodlaren vid Hästefjorden”) och Davidsson på Juta. För att ta några exempel. (I fallet Juta ändrade sig som bekant de styrande nu i mars.)

Oppositionen har majoritet i samhällsbyggnadsnämnden. Några av ledamöterna ville sannolikt rösta för Magnus Larsson, men Tor Wendel (M) ansåg att han, liksom de andra ledamöterna, inte var särskilt insatt i ärendet.

Det låg egentligen ganska mycket i vad Wendel anförde. Ärendet, “dialogen” och diskussionen med Magnus Larsson, har ju under en lång tid skötts av tjänstepersonerna, och politikerna har inte varit inblandade. Dessutom har ju ärendet kring detaljplanen diskuterats betydligt mer i byggnadsnämnden, där det också har fattats en del beslut.

Wendel föreslog att samhällsbyggnadsnämnden inte skulle fatta något beslut i ärendet, utan istället skicka hela ärendet vidare till kommunfullmäktige. Och det kan ju sägas att hur en omröstning än hade utfallit, så skulle ärendet slutligen avgöras av fullmäktige i vilket fall. Samhällsbyggnadsnämndens positiva eller negativa beslut skulle bara ha fungerat som en slags vägledning – först för kommunstyrelsen och sedan för kommunfullmäktige. Alla ärenden som ska behandlas i kommunfullmäktige måste gå via kommunstyrelsen.

Det blev votering i ärendet. De fem ledamöter som representerade de styrande partierna, S+C+KD (MP har ingen ordinarie ledamot i nämnden), röstade som sagt för tjänstepersonernas förslag. Den samlade oppositionen, M+V+SD+MBP (L har ingen ledamot), röstade på Tor Wendels förslag.

Beslutet blev:

”Samhällsbyggnadsnämnden överlämnar förvaltningens redogörelse med bilagor som underlag för inriktningsbeslut till Kommunfullmäktige.”

Vi får se hur ärendet kommer att behandlas i kommunstyrelsen, som är nästa steg på vägen till kommunfullmäktige. Kommunstyrelsens ledamöter är ju egentligen ännu mindre insatta i ärendet än samhällsbyggnadsnämnden…

Jag återkommer med en fortsättning på bloggarna om underlagen till samhällsbyggnadsnämnden gällande förvaltningens respektive Magnus Larssons uppfattningar på lösningar i de andra delområdena i Sikhall.

Anm. Läs gärna samhällsbyggnadsförvaltningens förslag till fastighetsrättsliga lösningar – ”Sikhalls framtid avgörs (3)”.

Anm. Bloggen är en fortsättning på “Sikhalls framtid avgörs (1)”.

Byggnadsnämnden beslutade 2015 att det skulle upprättas en detaljplan för Sikhall. Den är fortfarande inte färdig… En förutsättning för att planen ska kunna bli klar och beslutas är att Vänersborgs kommun och fastighetsägarna i Sikhall, framför allt Magnus Larsson, får till stånd fastighetsrättsliga lösningar.

Innan förvaltningen, i underlaget inför torsdagens beslut i samhällsbyggnadsnämnden, redogör för de olika förslagen ges som en slags inledning en bakgrund.

Tjänstepersonerna skriver att Magnus Larsson:

“önskar äganderätten till den del av Sikhall 1:4 som tillföll kommunen enligt förlikningsavtalet som tecknades 2007.”

Och det är i sak riktigt. Men “tillföll”… Tjänstepersonerna visar sin brist på historisk förankring. Kommunen tvingade till sig marken, den “tillföll” inte… (Se Larssons kommentar på den förra bloggen.)

Förvaltningen fortsätter:

“Anledningen till att [Magnus Larsson] önskar äganderätten till detta område är att kunna förverkliga sin vision om ett levande Sikhall med en aktiv småbåtshamn. [Magnus Larsson] är av uppfattningen att kommunen inte har kunnat förvalta fastigheten och den kontinuerliga skötseln av densamma sedan förvärvet.”

Kommunen medger att Larssons avsikter är ärliga, han har en vision om “ett levande Sikhall”… Den sista meningen, om Larssons åsikter om kommunens förvaltning och skötsel av fastigheten, delas sannolikt av en stor majoritet av kommuninvånarna i södra Dalsland… Det är egentligen bara att besöka Sikhall och se hur lite som har utvecklats på kommunens förköpta mark sedan 2007.

Förvaltningen börjar sedan med det väsentliga för samhällsbyggnadsnämndens beslut imorgon torsdag. Den redogör för de olika alternativen och den börjar med delområdet “Hamnen”.

Magnus Larsson har en vision om att bygga en småbåtshamn med tillhörande verksamheter och logistik i Sikhall. För att göra detta möjligt vill Magnus Larsson ha tillbaka större delen av den mark som kommunen förköpte/exproprierade 2007. Det kan vara bra att från början känna till att de fastighetsrättsliga lösningarna inte handlar om att ge bort något. Det handlar om köp och sälj och eventuella byten av markområden.

Det vill inte tjänstepersonerna i samhällsbyggnadsförvaltningen, de har en annan uppfattning. De vill behålla det mesta av kommunens mark. Jag vet inte riktigt varför de har denna bestämda uppfattning. Tolkar tjänstepersonerna förköpsdokumenten från 2007 på detta sätt, fortfarande efter 15 år? Eller finns det politiker i “kulisserna” som “instruerar” tjänstepersonerna? Hur som helst så kan Larsson dock få en bit mark i den norra delen av kommunens fastighet innefattande ett vattenområde – se karta nedan. “Exploatör 1” är Magnus Larsson.

Tjänstepersonerna anser alltså att kommunen ska behålla större delen av fastigheten. Därigenom säkerställer kommunen, menar tjänstepersonerna:

“allmänhetens tillträde till vattenområdet genom befintlig pir, iläggningsramp, parkering osv.”

Kommunen menar att Magnus Larsson kan förlägga en pir/vågbrytare för anläggandet av en småbåtshamn norr om Segelsällskapets fastighet Sikhall 1:22. Jag tror att Larsson kan tänka sig en småbåtshamn här, men då som ett komplement till en större hamnanläggning vid stenpiren. Det är ganska grunt norr om 1:22, på sina håll bara ca en halvmeter, och det är inte denna vision som Larsson har och vill realisera för Sikhall.

En småbåtshamn norr om Sikhall 1:22 skulle innebära skriver förvaltningen vidare:

“Samtidigt som värdena vid förköpet med allmänhetens tillträde till området med möjlighet till bad, fiske osv från piren säkerställs och att det finns möjlighet för allmänheten att sjösätta båtar i Sikhall utan att vara knutna till en hamnanläggning, exempelvis för dagsturer.”

Kommunens tjänstepersoner tror alltså fortfarande att det finns risk för att Magnus Larsson på något sätt ska privatisera området och utestänga allmänheten. Trots strandskydd, allemansrätt och den framtida detaljplanens bestämmelser. Det är inte trovärdigt. Ändå skriver förvaltningen i underlaget att:

“Dagens strandskyddslagstiftning begränsar dock en privatisering utan erforderliga tillstånd.”

Förvaltningen visar ett misstroende mot Magnus Larsson som är helt utan grund. Larsson torde genom åren ha bevisat att han inte har några sådana avsikter. Tvärtom har Larsson, och det kan nog samtliga invånare i Sikhall intyga, alltid haft allmänhetens bästa för ögonen i sina förehavanden i Sikhall. Han har aldrig stängt av något område för allmänheten, han har istället öppnat områden. Det torde vara det här misstroendet mot Magnus Larsson som har stått i vägen för en uppgörelse med Larsson genom åren… Det tycks också ha gått tjänstepersonerna förbi att området vid Sikhalls hamn alltid har varit privatägt (före 2007) – och alltid öppet för allmänheten. (Med undantag av ett område som ägs av en välkänd förening.)

Och förvaltningens misstro återkommer fler gånger i underlaget…

Magnus Larsson å sin sida, alternativ 2 i underlaget till politikerna, vill ha ett helhetsgrepp över Sikhalls hamnområde. Han vill få äganderätt till en större del av kommunens mark, dock med undantag av parkeringen, vägen fram till parkeringen och iläggningsrampen. Orsaken är, enligt Larsson, att hamnutbyggnaden innebär en ombyggnation av befintlig stenpir.

Stenpiren ska förlängas med en vågbrytare med justerbara palissader. Larsson menar att palissader är den enda möjliga lösningen för att inte förändra miljön eller strömbildningen i viken innanför. Sedan vill Larsson, trots strandskydd och allemansrätt, att kommunen ska få någon form av skriftlig upplåtelse för allmänhetens tillträde till vattenområdet, piren och kopplingen iläggningsrampen till allmänt vatten.

Stenpiren står alltså i centrum för oenigheten. Magnus Larsson, eller snarare hans fastighet, har servitut på stenpiren. Servitutet innebär att ägaren av Sikhall 1:6, dvs “politikerhyllan”, har rätt att använda den. Kommunen kan alltså inte göra vad den vill med stenpiren, trots att kommunen äger den. (Så fungerar servitut.)

Kommunen har tidigare föreslagit att det bildas en gemensamhetsanläggning kring ägandet av piren och omkringliggande mark- och vattenområden. Förvaltningen tänkte sig då, och gör nog fortfarande, att gemensamhetsanläggningen ska förvaltas av en samfällighetsförening som ska bildas för ändamålet.

“Denna lösning skulle innebära ett delat ansvar både sett kring förvaltande, ägande och investeringar. Andelstal skulle fastslås utifrån från respektive parts nytta.”

Tjänstepersonerna visar återigen en total oförståelse för kommuninvånares villkor. Vem vill satsa miljoner på något som man inte äger? Och vilken bank vill låna ut pengar till en person, eller ett företag, som vill investera i en anläggning på mark eller i vatten som den inte äger? Och ska kommunen begära att Magnus Larsson lägger ner arbetstid i en stenpir och bryggor som inte är hans? Allt detta skulle han emellertid kunna göra om han ägde stenpiren… Och så skulle kommunen kunna få t ex servitut.

En gemensamhetsanläggning tillsammans med kommunen torde vara tämligen meningslöst för Magnus Larsson. Kommunen har knappast någon nytta av stenpiren (se citatet ovan) och framför allt har kommunen inga pengar till investeringar. Man kan väl lugnt säga att kommunen har andra prioriteringar för sina investeringar än en stenpir i Sikhall…

Samhällsbyggnadsförvaltningens förordade alternativ är helt orealistiskt och sätter stopp för alla möjligheter till utveckling av Sikhall. Det hjälper inte att förvaltningen vill “skrämma” politikerna med att en ny fastighetsindelning kan:

“medföra en begränsning för segelsällskapets möjlighet att ansluta till allmänt vattenområde.”

Precis som om Magnus Larsson skulle stoppa segelbåtarna från att komma in till eller ut från Segelsällskapets fastighet Sikhall 1:22… Hur kan tjänstepersonerna ens komma på en sådan tanke? Det är i det närmaste en förolämpning… Larsson har för övrigt föreslagit att Segelsällskapets rättighet att nå allmänt vatten kan slås fast genom ett servitut.

Avsnittet om Magnus Larssons alternativ i delområdet “Hamnen” avslutas med att förvaltningen bedömer servitut (sk avtalsservitut) och nyttjanderättsavtal, fastän nyttjanderättsavtal överhuvudtaget inte har nämnts tidigare i underlaget, som:

“osäkra upplåtelser i jämförelse med äganderätt i syfte att säkerställa allmänhetens tillträde till mark- och vattenområden.”

Samhällsbyggnadsförvaltningen litar som sagt uppenbarligen inte på Magnus Larsson och hans avsikter. Jag förstår inte varför. Eller gör jag det? Samtidigt skriver tjänstepersonerna att ett avtalsservitut:

“måste skrivas in i fastighetsregistret för att bli gällande mot nästkommande fastighetsägare.”

Ja, precis. Det är ju så Magnus Larsson menar! På det sättet säkerställs att en eventuellt ny ägare till “Politikerhyllan” ser att det finns ett servitut. Servitutet är nämligen knutet till fastigheten, inte ägaren. Och det gäller tills vidare och har inget slutdatum. Och för fullständighetens skull – det gäller tills vidare såvida inte parterna skriver in något slutdatum i avtalet eller gemensamt kommer överens om ett upphörande i ett senare skede. Vilket inte är aktuellt. (Läs om servitut på Lantmäteriets hemsida.)

Samhällsbyggnadsförvaltningen är tydligen inte säker på att politikerna kommer att göra som den rekommenderar. Därför finns det med en gardering. Om Magnus Larsson ska överta äganderätten till en stor del av sin gamla fastighet, som kommunen nu äger, bör det vid överlåtandet av ägandet följa med en kravställning:

“via exploateringsavtal eller köpeavtal för att säkerställa genomförandet av [Magnus Larssons] vision samt dess utbyggnad.”

Detta har Magnus Larsson inget emot. Det jag kan tänka mig och som kan bli väldigt fel är däremot, om kommunen skulle villkora en avyttring med att åtgärder ska ske inom en viss tidsperiod. Vilket den tydligen tänker sig. Förvaltningen skriver nämligen:

“Marken bör alltså inte avyttras utan krav om byggnation inom viss tid.”

Det visar återigen att tjänstepersonerna inte har riktigt grepp om verkligheten för en kommuninvånare. Det kommer att kosta åtskilliga miljoner för Larsson att förverkliga de planer och visioner som han har för Sikhalls hamn (och Sikhalls magasin). Larsson kommer sannolikt att behöva förverkliga sina planer och visioner successivt – i mån av pengar. Han har lika lite som kommunen en sedelpress i källaren… Det är därför naturligtvis svårt för Larsson att utställa löften om att hela visionen ska vara genomförd om t ex 3 år.

Och sen kan jag inte låta bli att undra. Skulle det bli bättre, skulle det ske en utveckling överhuvudtaget, om kommunen fortsätter som fastighetsägare? Har kommunen gjort något i Sikhall hittills? Dessutom har kommunen som sagt inga tiotals miljoner att investera i Sikhalls småbåtshamn…

Det är så enkelt som att det finns inga alternativ. Ska Sikhall utvecklas så måste det vara Magnus Larsson som gör det. Och då är det alternativ 2 som gäller för politikerna imorgon.

OBS! Läs om beslutet i samhällsbyggnadsnämnden – se ”Sikhall: SHB beslutar att inte besluta”. Presentationen av samhällsbyggnadsförvaltningens förslag till fastighetsrättsliga lösningar kan du fortsätta att läsa här – ”Sikhalls framtid avgörs (3)”.

Magnus Larsson bor på den så kallade Politikerhyllan i Sikhall. Han har växt upp i området, i trakterna kring Gestad och Sikhall. Och här vill han fortsätta att tillbringa sitt liv. (Se “Historien om Magnus Larsson (2)”.) Larssons huvudsakliga sysselsättning är jord- och skogsbruk. De pengar han tjänar investeras i mark och fastigheter. Det gör Larsson bland annat av den anledningen att han vill utveckla sin hembygd, sitt Sikhall.

År 2005 bjöds fastigheterna Sikhall 1:4, 1:6 och Sörbo 1:4 samt Sikhall 1:23 ut till försäljning. (Se streckade områden på kartan nedan.)

Det här var några fastigheter i så att säga centrum eller kärnan av Sikhall. Det var vad han hade drömt om och kämpat för i alla år. De var nödvändiga förutsättningar för att förverkliga drömmen om att kunna utveckla och göra Sikhall mer attraktivt. (I alla delar, hela livet.)

Magnus Larsson lät inte tillfället gå förlorat. Han bjöd på fastigheterna, lade det högsta budet och fick köpa dem 2005.

Då hände något som Larsson inte alls hade räknat med eller var förberedd på. Vänersborgs kommun meddelade att den tänkte förköpa fastigheterna av honom. Det betydde på ren svenska att kommunen tänkte expropriera Larssons mark.

Och så skedde också. 2007 slöt Vänersborgs kommun och Magnus Larsson en ”överenskommelse”. Samhällsbyggnadsförvaltningen skriver 16 år senare, år 2023:

“Under 2007 ingick parterna ett förlikningsavtal där kommunen förvärvade delar av ursprunglig fastighet med mark- och vattenområden kring Sikhalls Magasin, befintlig pir och parkering på udden. Förlikningsavtalet resulterade i dagens fastighetsindelning.”

Förvaltningen får det att låta som en frivillig överenskommelse mellan två jämbördiga parter. Så var det inte. Magnus Larsson motsatte sig förköpet/expropriationen, men den rättsliga processen dröjde och under hotet av att bli av med hela fastigheten så såg sig Magnus Larsson tvingad att gå med på en uppgörelse. Han hade alltså inte något val. Larsson vågade helt enkelt inte ta risken att kommunen förköpte/exproprierade rubbet. Det var därför Larsson skrev på. Det positiva var att han lyckades behålla större delen av sina fastigheter. Kommunen misslyckades med andra ord att tvinga bort honom från Sikhall. (Jag har skildrat denna historia i 25 bloggar, här hittar du del 1 av bloggserien och här del 25.)

I samband med förköpet/expropriationen styckade kommunen sönder Magnus Larssons nyförvärvade fastigheter på ett sätt som gjorde det omöjligt för honom att utveckla Sikhall som han hade tänkt. Kommunen tog de mest strategiska markområdena.

Magnus Larsson gav emellertid inte upp, han ville, och skulle, utveckla Sikhall. Larsson ville att en detaljplan skulle upprättas för Sikhallsområdet. Det var en förutsättning för utveckling. Den 19 maj 2015 beslutade också byggnadsnämnden att upprätta en ny detaljplan. Som skulle betalas av Magnus Larsson och några andra fastighetsägare i Sikhall… (Se “DP Sikhall (1): Ny detaljplan”.) Det var för snart 8 år sedan…

Det krävdes och krävs fastighetsrättsliga lösningar för att upprätta en detaljplan, som skulle göra det möjligt för Magnus Larsson och fastighetsägarna i Sikhall att utveckla området. Fastighetsrättsliga lösningar kan t ex handla om att mark ska överföras från en fastighet till en annan eller att en gemensamhetsanläggning ska inrättas.

Vänersborgs kommun och Magnus Larsson har inte varit, och är inte, överens. Kommunen håller hårt på den mark som de förköpte/exproprierade av Larsson. Tjänstepersonerna vill helt enkelt inte förstå Larssons och de övriga fastighetsägarnas synpunkter. Därför har det inte heller funnits någon uppriktig och ärlig vilja till lösningar från kommunens sida.

Det har knappast hänt något under de snart 8 år som kommunen “arbetat med” detaljplanen. (Jämför med en blogg för en månad sedan – “I Sikhall intet nytt”.)

Men så händer det…

Nu på torsdag den 16 mars, i övermorgon(!), ska samhällsbyggnadsnämnden behandla ärendet “Sikhall utveckling: Inriktning gällande fastighetsrättsliga frågor i samband med detaljplan för Sikhallsviken”. Förvaltningen har, tro det eller ej, lyft upp ärendet till nämnden. Tjänstepersonerna vill att politikerna ska bestämma “färdriktningen” för de fastighetsrättsliga lösningarna.

Och det är minsann på tiden. Det har gått alltför lång tid utan att några politiska beslut har tagits. Ärendet ska för övrigt sedan vidare till kommunstyrelsen för att slutligen avgöras i kommunfullmäktige.

Tjänstepersonerna på samhällsbyggnadsförvaltningen har som vanligt lämnat ett underlag till politikerna i nämnden. Underlaget tar upp de fastighetsrättsliga lösningarna på tre “delområden” i Sikhall – förvaltningen kallar delområdena “Hamnen”, “Magasinet” och “Viken”. (Se karta nedan.)

På varje delområde redogör förvaltningen för två förslag. Alternativ 1 är samhällsbyggnadsförvaltningens förslag och alternativ 2 är Magnus Larssons.

De två alternativen är oförenliga. Och det vet förvaltningen – och det vet Magnus Larsson. Det är orsaken till att politikerna ska få avgöra. Samhällsbyggnadsförvaltningen skriver:

“Arbetet med detaljplanen för Sikhallsviken har pågått sedan 2015 och har kommit till ett vägskäl där kommunen behöver fatta övergripande beslut om vilka mark- och vattenområden man är villig att avyttra till privat exploatör.”

Det här vägskälet har funnits i ungefär 6 år, men kommunen, och framför allt samhällsbyggnadsförvaltningen, har medvetet förhalat ärendet. (Se “DP Sikhall (6): Stiltje i 2,5 år” och “DP Sikhall (7): Medveten fördröjning? (1/2)”.)

Tjänstepersonerna på samhällsbyggnadsförvaltningen är helt klara i sin uppfattning. Deras beslutsförslag till politikerna i nämnden lyder:

“Samhällsbyggnadsnämnden föreslår kommunfullmäktige att besluta om inriktning för de fastighetsrättsliga frågorna i samband med detaljplan för Sikhallsviken i enlighet med förvaltningens förslag per delområde.”

Det framgår med all tydlighet att politikernas val huvudsakligen handlar om vem som ska äga vad i de olika delområdena, dvs i de områden som Magnus Larsson köpte 2005 och som Vänersborgs kommun förköpte/exproprierade delar av 2007…

Förvaltningens bestämda uppfattning är att politikerna ska besluta enligt förvaltningens förslag på respektive punkt. Det kan väl redan nu tilläggas att konsekvensen av ett sådant beslut skulle innebära att all utveckling i Sikhall stoppas.

Jag ska i kommande bloggar (antagligen två till) redogöra för de olika alternativen och naturligtvis också redogöra för mina synpunkter – om nu någon tvivlade på det…

Fortsättning följer i bloggen ”Sikhalls framtid avgörs (2)”.