Arkiv

Archive for the ‘Skola och utbildning’ Category

Mer om inkludering och särskild undervisning

19 januari, 2019 1 kommentar

Det var väl inte helt oväntat att min blogg ”Inkludering och särskilda undervisningsgrupper” skulle ge upphov till diskussion och många synpunkter (på Facebook). Det är ett ämne som är hett diskuterat i hela landet. Glädjande nog kan jag konstatera att de allra flesta som har kommit med kommentarer har varit positiva till bloggen och idéerna. Och det tycks vara flera av dessa personer som själva har barn/elever i behov av särskilt stöd.

Naturligtvis framfördes även kritik. Och visst fanns det någon enstaka som påstod just det här som jag var rädd för – var man kritisk till eller problematiserade det här med inkludering så var man reaktionär och i det närmaste människofientlig. Det är tråkigt. Det blir inget bra debattklimat med sådana invektiv. Det handlar ju om barnens och elevernas bästa. Det är både utgångspunkten och målet. Och att skapa en skola för elevernas bästa, det vill vi ju alla. Det är också uppdraget i skolans styrdokument. Det måste kunna gå att föra en sådan här diskussion med sakliga och objektiva argument.

Det är också viktigt att ha begreppen klara för sig, och det är inte helt självklart om man inte är ”skolmänniska”. Men det är självklart en förutsättning för att kunna förstå (var)andra och för att diskussionen ska bli fruktbar.

Skolverket förklarar ”särskilt stöd” (se ”Att göra extra anpassningar av undervisningen och ge särskilt stöd”).

”Det är insatsernas omfattning och varaktighet som skiljer särskilt stöd från sådant stöd som ges i form av extra anpassningar. Särskilt stöd brukar vara mer omfattande och pågå under en längre tid. Att en elev får stöd av speciallärare eller får enskild undervisning några enstaka gånger under en kortare period räknas till exempel som extra anpassningar, inte som särskilt stöd.”

Särskilt stöd ska alltså skiljas från ”extra anpassningar”, ett annat begrepp som är bra att känna till. Extra anpassningar är helt enkelt olika sätt att göra undervisningen mer ”tillgänglig”. Det är ofta lättare att förstå med exempel, och Skolverket ger sådana:

  • ett särskilt schema över skoldagen
  • ett undervisningsområde förklarat på annat sätt
  • extra tydliga instruktioner
  • stöd att sätta igång arbetet
  • hjälp att förstå texter
  • digital teknik med anpassade programvaror
  • anpassade läromedel
  • någon extra utrustning
  • extra färdighetsträning
  • enstaka specialpedagogiska insatser.

Särskilt stöd är insatser av mer ”ingripande karaktär” (Skolverkets uttryck). Särskilt stöd ges oftast inte inom ramen för den ordinarie undervisningen. Insatserna är nödvändiga när elevens behov av stöd är mer omfattande och varaktigt.

Även när det gäller särskilt stöd ger Skolverket exempel:

  • regelbundna specialpedagogiska insatser i ett visst ämne, till exempel undervisning av en speciallärare under en längre tid
  • placering i en särskild undervisningsgrupp
  • enskild undervisning
  • anpassad studiegång, vilket innebär avvikelser från timplanen och de ämnen och mål som gäller för utbildningen, exempelvis att ett ämne eller delar av ett eller flera ämnen tas bort

Det är lärarna som bestämmer när extra anpassningar ska göras. Det behövs inga formella beslut för det. När särskilt stöd ska ”sättas in” måste detta däremot föregås av en utredning och dokumenteras i ett åtgärdsprogram. Det är rektor som beslutar om åtgärdsprogrammet.

Skollagen 3 kap 9 §:

”Ett åtgärdsprogram ska utarbetas för en elev som ska ges särskilt stöd. Av programmet ska behovet av särskilt stöd och hur det ska tillgodoses framgå. Av programmet ska det också framgå när åtgärderna ska följas upp och utvärderas och vem som är ansvarig för uppföljningen respektive utvärderingen. Eleven och elevens vårdnadshavare ska ges möjlighet att delta när ett åtgärdsprogram utarbetas.
Åtgärdsprogrammet beslutas av rektorn. Om beslutet innebär att särskilt stöd ska ges i en annan elevgrupp eller enskilt enligt 11 § eller i form av anpassad studiegång enligt 12 § får rektorn inte överlåta sin beslutanderätt till någon annan.”

En viktig fråga är också hur detta särskilda stöd ska organiseras. Naturligtvis är utgångspunkten hela tiden vad som är bäst för eleverna. Olika elever har olika behov. Organisationen kan också bero på hur många elever det handlar om. Oftast är särskilda undervisningsgrupper förlagda på de ”vanliga” skolorna och det är säkerligen också det bästa i de flesta fall, bland annat av sociala skäl. Då kan kompisar träffas på raster och kanske på vissa lektioner. Vid andra tillfällen kan det vara att föredra att undervisningen organiseras på en egen skola.

Men jag vet att det finns många elever som inte går (kan gå) till skolan. Det är alldeles för många människor där, både i klassrummen, korridorerna och på skolgården. De klarar inte av denna situation, de fixar inte att vistas i utrymmen med många människor – hur mycket de än vill. De blir ”hemmasittare”. De skolkar inte, de kan helt enkelt inte vistas i en skola, inkluderad eller ej. Antalet hemmasittare ökar i både Vänersborg och i landet som helhet.

I sådana här frågor har naturligtvis föräldrar och professionen den bästa kunskapen om vad som är bäst för den enskilde eleven. Ibland kan det dock vara så, som en på Facebook framhöll, att vårdnadshavarna kanske inte riktigt har den objektiva kunskap om sitt barn i skolsituationen som den pedagogiska professionen har. Som jag skrev i min förra blogg har rektor möjlighet att fatta beslut som ”frångå[r] elevens vårdnadshavares önskemål” (Skollagen).

Det är också viktigt att ha i minnet, när vi pratar om alla elever, så gäller det ALLA barn/elever. Det gäller även de elever som inte har behov av särskilt stöd. Det står Skollagen:

”Alla barn och elever i samtliga skolformer och i fritidshemmet ska ges den ledning och stimulans som de behöver i sitt lärande och sin personliga utveckling för att de utifrån sina egna förutsättningar ska kunna utvecklas så långt som möjligt enligt utbildningens mål.”

Frågorna kring inkludering och särskilt stöd är inte enkla – hur utformar vi en skola där ALLA elever kan utvecklas så långt som möjligt? Och det är inte bara den enskilda läraren, eller rektorn, som ”äger frågan” eller har ansvar. Det är också, och kanske framför allt, huvudmannens uppgift, dvs kommunens och ytterst politikernas ansvar. I Linköping har politikerna (som jag skrev om i den förra bloggen) tagit sitt ansvar, i Vänersborg är jag tveksam. (Det var väldigt snällt sagt…) I Vänersborg finns det ju inte ens tillräckligt med ändamålsenliga skollokaler, inte heller tillräckligt med personalresurser.

Det finns skolor som hävdar att de har lyckats med inkluderingen, att de har utformat en skola för ALLA elever – både för de elever som är i behov av särskilt stöd och de som inte är det. Ibland framhålls att en skola i Huddinge har kommit långt på denna väg. (Se ”Så blev deras skola NPF-säkrad”.)

Det är emellertid svårt för en utomstående att avgöra hur skolan har lyckats utan att ha sett en ordentlig utvärdering. (Vilken kanske finns, men som jag inte hittar.) Men visst finns det metoder och ”knep” för inkludering som kan användas i andra skolor. Å andra sidan så vet jag att det redan används många metoder i klassrummen – och jag vet att rektorer och lärare i bla Vänersborg gör allt vad de kan för att undervisningen ska fungera för ALLA elever.

Men hur gör en lärare när situationen i klassen ser ut så här? Det är en lärare i Vänersborg som beskriver situationen. (Beskrivningen lämnades som en kommentar till min förra blogg).

”När jag slutade som lärare hade jag en klass på 25 elever med många bekymmer. Det var 1 elev med adhd som skulle undervisas på förskoleklassnivå, 1 elev med Adhd som var särbegåvad i matte, 1 elev med grava medicinska problem samt Asperger. Han kunde plötsligt bli dålig och utan hjälp då dö. Dessa 3 elever tjöt i högan sky. De första månaderna var det 2 resurser men de 2 adhd eleverna rymde titt som tätt åt var sitt håll så då kom ytterligare en resurs till klassen. I klassen fanns ytterligare en elev i behov av resurs. Eleven hade troligen adhd. Fler bekymmer fanns. En med hörselskada. Han fick stänga av hörapparaten då eleverna tjöt. En elev med grav språkstörning. Han vågade inte prata då ingen förstod vad han sa. 3 stycken barn som inte förstod svenska. Dessa barn hade ingen som hjälpte dem med språket. De 3 elever med resurser kunde inte vara tysta under genomgång utan talade med sina resurser då. Då lärde sig eleven 20 % mindre pga av ljud. De enda elever som skolledningen talade om var de med resurser. Denna blandning av elever i samma klass var helt tokig. Skrikande elever och elev med hörselskada borde inte gå i samma klass. Språkstörda elever vågar tala i mindre grupper. Detta var i åk 1 när det sedan i åk 2 skulle komma ytterligare 1 elev som inte förstod språket samt var på särskolenivå så gav jag upp. Så många elever med bekymmer, så många resurser ska inte vara i samma klass. Klassen borde delats men icke sa Nicke. Vart tog de vanliga eleverna vägen i detta? De fick inte någon bra skolgång. Vem brydde sig om dem? Ja, fram för mindre grupper, klasser, där dessa elever kunde få hjälp av spec lärare. Där ALLA elever blev sedda och trygga. Tja, bara en liten berättelse från verkliga livet Önskar att det gick att ändra när sånt här förekommer men med mindre pengapåse är det svårt att göra något.”

Politikerna i Vänersborg måste börja diskutera, och agera, i frågorna kring inkludering och särskilt stöd. Och kanske är det på gång. I januariöverenskommelsen mellan S, L, C och MP (i riksdagen inför regeringsbildningen) så lyder punkt 52 (se ”Januariavtalet: Här är alla 73 punkter som S, L, C och MP enats om”):

”Inkluderingstanken har gått för långt: gör det lättare att få särskilt stöd i mindre undervisningsgrupp (Uppdrag till Skolverket hösten 2019).”

Jag hoppas på en fortsatt bra och saklig diskussion.

Inkludering och särskilda undervisningsgrupper

15 januari, 2019 4 kommentarer

Det pågår många olika diskussioner i Sverige som har med skolan att göra. En av diskussionerna handlar om det som kallas inkludering.

Det är inte helt lätt att definiera ordet ”inkludering”. Två auktoriteter på området, Claes Nilholm och Kerstin Göransson, skriver i boken ”Inkluderande undervisning” flera sidor där de försöker förklara begreppet. De kommer fram till att det finns flera definitioner. Jag tror dock att denna förklaring omfattas av de flesta, som ser inkludering som något positivt och nödvändigt:

”Inkluderingsrörelsen har alltså försökt skifta fokus från frågan om hur elever som definieras som avvikande ska kunna anpassas till skolans sätt att fungera till hur skolan kan anpassa sig till det faktum att elever är olika. En viktig aspekt har varit betoningen på att olikhet ska ses som en tillgång och inte som ett problem och att undervisningen ska vara anpassad till elevers olika förutsättningar och behov.”

Trots att begreppet inkludering är på modet och förekommer i många skoldebatter så används det inte i de svenska styrdokumenten. Begreppet finns inte ens med i Skollagen eller läroplanen för grundskolan. Däremot kan man väl säga att flera värderingar i styrdokumenten är förenliga med en inkluderande skola. Men det är inte särskilt konstigt. Begreppet är luddigt och abstrakt och associeras lätt till många positiva tankar och värderingar.

Begreppet inkludering har fått en så stor positiv laddning i den allmänna diskussionen att den som yppar kritik mot begreppet eller dess följder ibland till och med kan misstänkas ha en omodern och reaktionär människosyn, Vänersborg utgör inget undantag. I klassrummen och skolornas personalrum, bland lärarna, så finns det däremot många som inte är särskilt bekväma med det långtgående kravet på inkludering.

Och det av flera skäl.

Det är i praktiken svårt med inkludering. Säg att en lärare har en klass på 25 elever. I denna klass kan det finnas elever med många diagnoser och medicinska förklaringar. Det kan finnas elever som är väldigt känsliga för ljud, autistiska barn som har svårt att vara tillsammans med andra, elever med grav dyslexi, utåtriktade elever som kan vara både stökiga och störande och elever med inlärningssvårigheter. En ensam lärare, eller kanske en lärare och en elevassistent, har med dessa förutsättningar en svår, om inte en omöjlig, uppgift att bedriva undervisning.

Elever, med svårigheter och behov av särskild undervisning, mår inte sällan dåligt av att vara i en stor klass. De kan ha svårt att koncentrera sig, de får inte sina behov tillgodosedda och flera av dem kan till och med bli ”hemmasittare”, dvs de stannar hemma.

En tredje aspekt av inkludering i praktiken är naturligtvis hur de övriga eleverna mår av att t ex ha en stökig och utagerande elev i klassen. De kanske inte kan koncentrera sig därför att de är rädda för att eleven får ett utbrott. Dessa elever förväntas arbeta och studera i en miljö som vuxna inte skulle acceptera.

I en insändare skriver en mamma (Skolvärlden 28 mars 2018):

”Vårt barn som går i årskurs 1 har en klasskamrat som väldigt lätt och ofta får okontrollerbara och våldsamma utbrott som är mycket svåra att hantera för alla i hans närhet. ”Kalle” har redan dödshotat flertalet elever och även lärare. Vi har efter många incidenter med våld ställt frågan till vårt barns skola om var gränsen går. Hur mycket våld får ”Kalle” utsätta de andra barnen för innan skolan agerar?”

Läraren och debattören Isak Skogstad framhåller också ovanstående tre aspekter. Skogstad skriver i en blogg alldeles nyligen (se ”Har inkluderingen gått för långt?”):

  • ”En studie visade att lärare i mer inkluderade klassrum ägnar mindre tid åt själva undervisningen och mer tid åt att hålla ordning. De andra eleverna drabbas med andra ord.”
  • ”Forskning har även visat att inkludering av elever med utåtagerande diagnoser påverkar de andra elevernas resultat negativt.”
  • ”En nypublicerad studie visade att elever med särskilda behov lärde sig mer, inte mindre, när de får undervisning i särskilda grupper.”

Skogstad anger i sin blogg källor till dessa tre påståenden. Han menar vidare att vurmen för inkludering är ekonomisk. Kommunerna sparar helt enkelt pengar på att placera alla elever i samma klasser. Det blir då den enskilda skolans, och ytterst den enskilde lärarens, problem om undervisningen inte fungerar.

Den kritik som Skogstad och andra framför mot den långtgående inkluderingen ökar. Och det är inte bara lärare som protesterar utan också föräldrar. Huvudmännens (kommunernas) svar är oftast att det är föreskrivet i Skollagen och läroplanerna att det är inkludering som gäller. Men det stämmer inte, som jag har skrivit tidigare. Det är faktiskt lite tvärtom. I 3 kap i Skollagen uttrycks en möjlighet för huvudmannen att ordna särskilda undervisningsgrupper:

”11 § Om det finns särskilda skäl, får ett beslut enligt 9 § för en elev i grundskolan, grundsärskolan, specialskolan eller sameskolan innebära att särskilt stöd ska ges enskilt eller i en annan undervisningsgrupp (särskild undervisningsgrupp) än den som eleven normalt hör till.”

Det är också av intresse i sammanhanget att det finns en särskild bestämmelse om detta för fristående grundskolor. Det finns nämligen en paragraf som uttryckligen anger att utbildningen får begränsas till att avse elever som är i behov av särskilt stöd (Skollagen 10 Kap):

”35 §   Varje fristående grundskola ska vara öppen för alla elever som har rätt till utbildning i grundskolan.
Utbildningen får dock begränsas till att avse
   1. vissa årskurser,
   2. elever som är i behov av särskilt stöd, och
   3. vissa elever som utbildningen är speciellt anpassad för.”

Det verkar helt enkelt vara så att det tycks vara lite upp till kommunen att bestämma. I Vänersborg finns t ex inga resursskolor längre, medan det i grannkommunen Trollhättan finns tre stycken särskilda undervisningsgrupper.

Men…

Linköpings kommun gick härom året ett steg längre och inrättade och drev en tämligen stor resursskola för elever i behov av särskilt stöd. De ställde frågan på sin spets skulle man kunna säga. Och…

Skolinspektionen reagerade kraftigt och ansåg att Linköpings kommun bröt mot Skollagen. Skolinspektionen utdömde ett vite om 700.000 kr. Linköping överklagade emellertid beslutet. Och förlorade – både i Förvaltningsrätten och Kammarrätten. Men Linköping gav sig inte utan drev frågan ända upp till Högsta Förvaltningsdomstolen.

Högsta Förvaltningsdomstolen gav i en dom den 28 juni 2017 Linköpings kommun rätt.

Domstolen konstaterade inledningsvis i sin dom (här kan du ladda ner domen) att:

”den kommunala självstyrelsen medför att en kommun har en betydande frihet att själv bestämma hur den kommunala verksamheten ska organiseras och administreras. … [Det finns] inte några särskilda regler som innebär att en kommun vid sidan av den ordinarie grundskolan är förhindrad att organisera skolenheter i form av resursskolor med inriktning mot elever som är i behov av särskilt stöd.”

Domstolen anslår alltså tonen direkt. Det finns inte i varken lagtext eller förarbeten något förbud för kommuner att inrätta särskilda resursskolor. Det som inte är förbjudet är tillåtet med andra ord. Domstolens tolkning stöds, anser domstolen själv, av den bestämmelse som ger fristående skolor möjlighet att begränsa utbildningen till att avse elever i behov av särskilt stöd.

I domen betonas det fria skolvalet och att (främst) vårdnadshavarna ska ha frihet att välja skola för eleverna. Det är således helt avgörande för domstolen att en placering i en resursskola är vårdnadshavarnas val.

Ur domen:

”Principen om det fria skolvalet gäller såväl kommunala som fristående skolor. Det saknas därför även av detta skäl anledning att tolka skollagens bestämmelser om kommunala grundskolor på ett sätt som skulle utesluta en ordning som ger en vårdnadshavare möjlighet att välja en kommunal skola med inriktning mot elever som är i behov av särskilt stöd och därmed enbart vara hänvisad till en fristående skola med en sådan inriktning.”

Det finns dock undantag från denna princip, Skollagen 10 kap 30 §:

”Kommunen får annars frångå elevens vårdnadshavares önskemål endast om
   1. den önskade placeringen skulle medföra betydande organisatoriska eller ekonomiska svårigheter för kommunen, eller
   2. det är nödvändigt med hänsyn till övriga elevers trygghet och studiero.”

Det är rektorn som kan fatta ett sådant beslut.

Till slut tar domstolen också upp villkoren för placering i resursskolorna, som möjligtvis har att göra med ovanstående undantag:

”Den behovsprövning som sker i samband med placering vid en skola med inriktning mot elever i behov av särskilt stöd kan enligt Högsta förvaltningsdomstolens mening inte likställas med sådana tester och prov som avses i 10 kap. 9 § skollagen. Placering vid en resursskola efter en sådan prövning står därmed inte heller i strid med förbudet mot tester och prov som grund för antagning eller urval till en grundskola.”

Det följer alltså av domen i Högsta Förvaltningsdomstolen att det inte finns några hinder för kommuner att inrätta och driva resursskolor för elever i behov av särskilt stöd. Det skulle vara helt möjligt för t ex Vänersborg. Kommunen har haft sådana särskilda undervisningsgrupper förr. Och det finns således inga hinder att anordna sådana igen. Det är ytterst en fråga för politikerna i barn- och utbildningsnämnden och kommunfullmäktige.

Min uppfattning är att Vänersborg noga bör överväga att inrätta sådana här grupper/skolor – med kompetens och god kvalitet.

Utredning av skolpersonalens arbetsbelastning och arbetsmiljö (2/2)

8 januari, 2019 1 kommentar

Anm. Detta är en fortsättning på min förra blogg, ”Utredning av skolpersonalens arbetsbelastning och arbetsmiljö (1/2)”.

Utredningen av skolpersonalens arbetsbelastning och arbetsmiljö, som är ett resultat av en motion från mitt tangentbord (se min motion här), beskriver skolpersonalens arbetsförhållanden ingående. Den ser på läget i stort, samtidigt som den tittar specifikt på läget i Vänersborg. Beskrivningen som ges är bra och nödvändig.

Utredarna menar att Vänersborgs kommun redan nu gör mycket för att ändra situationen för skolpersonalen i Vänersborg till det bättre. Kommunens chefer, däribland rektorer och förskolechefer, har fått utbildning med syfte att minska den stressrelaterade ohälsan i arbetslivet. Det ska utmynna i att:

”Den organisatoriska och sociala arbetsmiljön ska kartläggas vid arbetsgruppernas arbetsplatsträffar, varefter målsättning och handlingsplaner skapas utifrån arbetsplatsernas behov.”

Kompetensutveckling har genomförts för att stärka pedagogerna i sina yrkesroller. Det jobbas med strategier för hur kommunen ska attrahera, rekrytera, behålla och utveckla medarbetare. Och personalklubben utgör basen i ett individinriktat friskvårdsarbete.

Det är naturligtvis bra att kommunen arbetar med friskvård och kompetensutveckling, men om grundproblemet är att lärarna inte hinner göra alla de uppgifter som de är ålagda att göra på den arbetstid som de har till sitt förfogande – då missar dessa åtgärder naturligtvis själva kärnan i problemet med arbetsbelastning och arbetsmiljö. Men kommunen arbetar också på andra fronter menar utredningen.

Barn- och utbildningsförvaltningen har ökat, och vill fortsätta öka, antalet rektorer och förskolechefer. Förvaltningen ser denna ökning som en strategiskt viktig förändring:

”För att säkerställa en ökad måluppfyllelse, ett närmare ledarskap och ett hållbart arbetsliv har en långsiktig omorganisering inletts av förvaltningsledningen vid barn- och utbildningsförvaltningen. Antalet medarbetare per chef ska minskas och därmed möjliggöra det pedagogiska ledarskapet i enlighet med Skollagens krav.”

Den här förändringen har pågått sedan någon tid tillbaka. Jag är inte helt positiv… Jag kan väl tycka att förvaltningen borde ha väntat med denna förändring av skolledarorganisationen tills föreliggande utredning var klar – och sedan ta ett helhetsgrepp. Och det av framför allt två skäl, dels för att se om fler chefer verkligen var och är den mest effektiva och lämpliga förändringen. Och dels för att lyfta hela frågan till politikerna. Nu har inte barn- och utbildningsnämndens politiker varit delaktiga i de förändringar som förvaltningen har vidtagit. För visst är skolledarfrågan politisk…? Eller borde vara. Min motion är i varje fall politisk…

Jag tror att tillsättandet av fler skolledare kan vara förhastad. Det är arbetstiden och den stora mängden arbetsuppgifter som är det stora problemet för skolledarna, inte i första hand antalet medarbetare. Det kanske hade varit bättre att helt enkelt ta bort de uppgifter som ålagts skolledarna av kommunen och som inte har med deras pedagogiska uppdrag att göra. Det kan vara sådant som har med lokaler att göra, det kan vara städ, vaktmästeri och skolskjutsar, det kan vara ekonomi och budget, personalfrågor osv. Det finns hur många uppgifter som helst som inte har med det pedagogiska uppdraget att göra. Fler rektorer innebär ju bara att ännu fler ska syssla med icke-pedagogiska uppgifter. Låt i stället särskild personal, exempelvis ekonomer, personalspecialister och intendenter, personer som är utbildade och har speciell kompetens för detta, ta över dessa arbetsuppgifter från rektorerna! Som jag ser det tillhör samtal med sin personal det pedagogiska ledarskapet… (Dessutom borde flera av de uppgifter som har med insamling av statistik, utvärderingar, dokumentation och kontroll etc ses över.)

Det är förvisso sant att rektorerna och förskolecheferna i Vänersborg har väldigt många anställda under sig, särskilt om man jämför med cheferna inom de mansdominerade tekniska verksamheterna. Men det är som sagt, tiden det handlar om. Dessutom blir det, som jag ser det, problem kring organisationen med flera rektorer. Vi har ju de skolbyggnader och skolenheter vi har. Fler rektorer på en högstadieskola betyder att man måste dela skolenheten, som har tre årskurser, i två enheter, där en rektor kanske har två årskurser och den andre en. Det kan inte vara optimalt. Det innebär t ex att varje pedagog i praktiken har två rektorer på samma fysiska skola (i stort sett alla lärare undervisar i alla årskurser på högstadiet) och att varje elev har två rektorer under högstadietiden. På en låg-och mellanstadieskola kan det innebära att en elev har en rektor i skolan och en annan när eleven är på fritids. Det sistnämnda är för övrigt inte tillåtet, varje elev ska ha en rektor säger Skolinspektionen på sin hemsida (se här). Det är för övrigt, har jag en känsla av, i ”gränslandet” att dela upp en skolbyggnad i två enheter. Det är nog inte ”andemeningen” i författningarna. Det torde även bli en massa extra, onödig, tid som går åt för de två rektorerna när de ska samarbeta kring och synka skolskjuts-, lokal- och personalfrågor mm. (Och tänk om rektorerna inte kommer överens…)

Nu är jag kanske kritisk i överkant. Förhoppningsvis har förvaltningen tänkt längre än vad jag har gjort. Vi politiker i nämnden har inte sett planen på hur den framtida ledningsorganisationen ska se ut. Det är i och för sig beklagligt, men det kanske blir bra. Det ska för övrigt tillsättas ganska många nya skolledartjänster fram till 2021.. Det handlar om mycket pengar, 22 milj kr….

Utredningen beskriver också hur:

”fler administrativa tjänster har införts för att frigöra tid till chefernas kärnuppdrag”

Och det låter väl ok, men det är lite svårt att förstå vad som menas. Vad är en ”administrativ tjänst”? Är t ex en ekonomtjänst administrativ? Och när utredningen skriver att dessa tjänster innebär:

”avlastning i vissa arbetsuppgifter”

Så blir jag lite tveksam, och frågande. Inte löser man väl problem med att ”avlasta”, typ ta bort delar av en uppgift? Det torde ju innebära att rektor då fortfarande har ansvaret – och säkerligen måste sätta sig in i uppgifterna ändå. Måste inte uppgifter tas bort helt och hållet?

Kommunen har också prövat att införa nya arbetstidsavtal. De handlar om att pedagogerna ska arbeta mer tid på skolan och mindre hemma. Enligt utredningen har de skolor (två LM-skolor) som prövat detta tyckt att det har varit en bra förändring. Vad jag förstår så har lärarna på de två skolorna fått en särskild lönekompensation för att arbeta med detta nya arbetstidsavtal på 2.000 kr per person (exkl PO-kostnader). (Har kommunen råd med detta om alla lärare förändrar sin arbetstid?) Utifrån min erfarenhet som lärare på högstadiet, så tror jag inte alls på det ”nya” arbetstidsavtalet. (Det är förresten inte särskilt nytt, det har förespråkats av arbetsgivarparten i många år.) Det förutsätter att pedagoger inte utnyttjar sin tid effektivt idag. Och ser man tillbaka några år så vet vi lärare att denna typ av ändringar i arbetstidsavtalet ofta har varit ett sätt för kommunerna att ge pedagogerna fler arbetsuppgifter.

Kommunen har vidtagit lovvärda åtgärder för att:

”öka förutsättningarna för äldre medarbetare att arbeta till 65 år eller längre samt att minska sjukfrånvaro inom målgruppen”

Det är bra.

Personalorganisationerna har fått komma med synpunkter. De lyfter, enligt utredningen, följande idéer inom nuvarande budgetram: förstärkt och mer systematiskt organisatoriskt och socialt arbetsmiljöarbete på arbetsplatsträffar (APT), klargörande av rollfördelning och arbetsuppgiftsfördelning , översyn av hur de befintliga lokalerna kan användas på bästa sätt, översyn av hur informationsflödet kan förbättras (skolpersonal upplever att det är alltför många kanaler att hålla sig uppdaterad på), möjligheten med arbetstidsavtal, utvärdering projekt som har genomförts (vad fungerar och vad bör fortsätta, alternativt utökas?) och granskning av om kommunens köp- och säljorganisation är optimal.

Utredningens slutsatser, vilket är desamma som förvaltningschefens ledningsgrupps slutsatser, vill genomföra följande prioriterade insatser för att förbättra arbetsmiljön och minska arbetsbelastningen:

  • ”Förstärkt och mer systematiskt organisatoriskt och socialt arbetsmiljöarbete (OSA-arbete) på arbetsplatsträffar (APT) med syfte att öka dialog, delaktighet och förbättra arbetsmiljön ytterligare. Här ingår exempelvis att se över möjligheter till paus under arbetsdagen samt arbete med kulturen runt sjukfrånvaro och sjuknärvaro. Insatsen bygger på behovet i förvaltningen och det senaste läraravtalet (2018).”
  • ”Rollfördelning och arbetsuppgiftsfördelning behöver klargöras förvaltningsövergripande, per verksamhetsområde och på enhetsnivå. Hur använder vi vår kompetens inom förskola, grundskola, grundsärskola och fritidshem? Vem gör vad? Har vi behov av nya yrkeskategorier i skolvärlden, ex. lärarassistenter, integrationspedagoger, klassmentorer eller socialpedagoger? Kan vi frigöra tid till kärnuppdraget genom att lyfta bort arbetsuppgifter från pedagogerna som inte direkt stärker elevernas lärande?”
  • ”Eventuella nya yrkeskategorier kan stötta, avlasta och bistå lärarna med exempelvis administrativa uppgifter. Fler yrkeskategorier kan vara betydelsefulla för elevernas trygghet. Om nya yrkeskategorier anställs behövs dialog för att tydliggöra de olika kategoriernas ansvar och roller.”
  • ”Öka ledningsorganisationen genom att anställa fler förskolechefer/rektorer samt administrativt stöd så att förskolechefer/rektorer kan utöva sitt uppdrag som pedagogiska ledare i enlighet med Skollagens krav. De kan genom att bli avlastade vissa arbetsuppgifter ge riktning, utöva inflytande och ta ansvar för förskol- och skolverksamheten.”
  • ”I möjligaste mån införa tvålärarsystem där lärare ges möjlighet till undervisning av hög kvalitet och kan leda barnen/eleverna mot goda resultat.”
  • ”Ändra arbetstidsavtalet till 1552 timmar reglerad tid/läsår för att skapa en hållbar organisation där lärarna vill stanna och fortsätta göra ett gott arbete och fungera som goda ambassadörer för verksamheten. Enligt bilaga 6 HÖK 2018: antal medarbetare i läraravtalet med ferietjänst som ska förändra sin förtroendetid multiplicerat med 2000 kr (1500 kr + 500 kr) samt PO-kostnader.”

Utredningen har slutligen kostnadsberäknat de insatser som kan förbättra skolpersonalens arbetsmiljö och minska arbetsbelastningen. Och det är naturligtvis en mycket viktig del av utredningen.

Merkostnaden för förändringen av organisationen för skolledare, dvs fler rektorer och förskolechefer, beräknas under perioden 2018-2020 kosta ca 22 miljoner kr (utifrån snittlönekostnaderna 2018). Det är mycket pengar… Det skulle kunna anställas många intendenter, ekonomer etc för de pengarna… Eller pedagoger…

Det är stora barngrupper i Vänersborg. Utredningen har räknat på kostnaderna för att minska grupperna till riksgenomsnittet. Det skulle kosta drygt 35 milj kr per år. Om Vänersborg skulle nå upp till Skolverkets rekommendationer skulle kostnaden bli nästan 63 milj.

För att nå 25 barn/avdelning i snitt på fritidshemmen behöver kommunen betala 14 milj kr mer och då har inte lokalkostnader räknats in (typ 18 nya moduler).

Om Vänersborg ska öka ”lärarnärvaron” i klasserna har utredningen räknat på hur mycket det kostar att införa en extra halvtidstjänst per förskolelärare/lärare, dvs ett steg i att införa ett tvålärarsystem. Anställer kommunen bara lärare skulle det kosta nästan 52 milj kr, anställs lärarassistenter kostar det ungefär 37 milj.

Utredningen beskriver avslutningsvis förhållandena inom elevhälsan. Vänersborg ligger inte ”så bra” till på detta område heller…

Akademikerförbundet SSR anser att 300 elever per skolkuratortjänst är eftersträvansvärt, i Vänersborg går det i nuläget ca 473 elever per tjänst. Rekommendationen från Sveriges Psykologförbund är 1 skolpsykolog per 500 elever, i Vänersborg är det 901 elever per psykolog. När det gäller skolsköterskor ligger kommunen bra till, det finns en sköterska per 380 elever. Det finns i Vänersborg 23 specialpedagogtjänster och 6 tjänster som speciallärare. Det blir ca 188 elever per specialpedagog. Och till sist, det finns 4 logopeder, 3,70 tjänster. Det är 1.166 elever per tjänst (borträknat förskola).

Det är mycket pengar det handlar om. Så mycket pengar att det nästan känns lite tröstlöst… Att Vänersborg ligger så långt efter riksgenomsnittet, på egentligen alla områden (särskilt på grundskolans), beror på att politikerna har försummat skolan (å det grövsta, höll jag på att skriva) under en lång rad år. För att Vänersborg ska kunna komma till rätta med skolpersonalens arbetsbelastning och arbetsmiljö, och därmed ge Vänersborgs barn och ungdomar de förutsättningar och den chans i livet som de förtjänar, så måste skolan, och förskolan, prioriteras. På ett systematiskt och planenligt sätt.

Det finns inga genvägar – det måste satsas. Politikerna måste se till att orden och löftena i valrörelsen blir verklighet.

PS. Barn- och Utbildningsnämnden har ännu inte fått utredningen, än mindre behandlat den.

Första delen av bloggen hittar du här: ”Utredning av skolpersonalens arbetsbelastning och arbetsmiljö (1/2)”.

Utredning av skolpersonalens arbetsbelastning och arbetsmiljö (1/2)

6 januari, 2019 Lämna en kommentar

I juni 2017 lämnade jag in en motion i kommunfullmäktige med titeln ”Skolpersonalens arbetsbelastning och arbetsmiljö”. (Du kan läsa hela motionen här.) Den yrkade på att en utredning skulle göras om hur skolpersonalens arbetsbelastning kunde minska och arbetsmiljön förbättras.

Bakgrunden till motionen var bland annat de katastrofalt dåliga kunskapsresultaten i de kommunala skolorna. (Enligt Lärarförbundet kommer Vänersborg på plats 280 av 290 kommuner, när det gäller den faktiska andelen elever i årskurs 9 som är godkända, jämfört med den förväntade andelen elever med godkänt i alla ämnen.) Kommunen var, och är, tvungen att tänka om när det gäller utbildning och måste faktiskt göra något. Och det är ett välkänt faktum att den absolut viktigaste förutsättningen för elevers lärande är att det finns legitimerade pedagoger och kompetent skolpersonal. Vänersborg måste locka till sig fler nya pedagoger – och behålla de gamla.

I motionen berörde jag med tre exempel tänkbara åtgärder för att minska skolpersonalens arbetsbelastning och förbättra arbetsmiljön. Flera kommuner inför ett tvålärarsystem med goda resultat. Det handlar om att det finns två legitimerade lärare i varje klass under alla lektioner. Det kanske vore något för Vänersborg? I andra kommuner anställs personal som sköter en del av de uppgifter som ligger utanför pedagogernas primära uppgift att undervisa. Det kan vara personal som tar hand om t ex föräldrakontakter, frånvaro, rastvakter och administrativa göromål.

Även skolledarnas arbetsbelastning behöver minskas. Rektorer (från och med 1 juli kommer även förskolechefer att tituleras rektorer) är oerhört viktiga som pedagogiska ledare. Många kommuner har insett det. (Så även Kunskapsförbundet Väst…) Det är därför av stor vikt att skolledarna får möjlighet att vara sådana ledare som Skollagen stipulerar, t ex genom att särskild personal anställs för att ta hand om de uppgifter som inte har med skolledarnas uppdrag som pedagogiska ledare att göra.

Jag yrkade också att utredningen borde mynna ut i konkreta förslag som även skulle kostnadsberäknas.

Utredningen blev klar i december. Det blev en gedigen och omfattande utredning.

Den 25 sidor långa utredningen börjar med följande ord:

”Denna utredning syftar till att ge en allsidig nulägesbild av skolpersonalens arbetsbelastning och arbetsmiljö, samt ge förslag till hur deras arbetsmiljö vidare kan utvecklas.”

Och utredningen ger onekligen en allsidig bild av skolpersonalens arbetsbelastning och arbetsmiljö. Denna första av två bloggar om utredningen ska handla om denna beskrivning. Den andra delen ska ta upp vad utredningen menar görs nu och vilka åtgärder som skulle kunna vidtas.

Utredningen börjar med att beskriva lärarbristen i Sverige, som inte bara finns just nu utan som kommer att fortgå under de närmaste åren. Elevantalet förväntas öka samtidigt som en stor grupp lärare kommer att gå i pension. Enligt Lärarförbundet beräknas Sverige år 2025 sakna mer än 65.000 lärare. Det kommer inte att gå att utbilda så många pedagoger. Obehöriga och outbildade lärare måste uppmuntras att utbilda sig eller vidareutbilda sig och de lärare som sökt sig till andra yrken, och de är ganska många, måste lockas tillbaka till läraryrket. Kanske måste också, i varje fall under en övergångsperiod, lärare skjuta fram pensioneringen… (Även om pensionsåldern 2025 säkert har blivit ”plus 2 år”…)

Här finns det mycket att ta tag i för Vänersborg… Och redan här inser vi vikten av att minska arbetsbelastningen och förbättra arbetsmiljön… För att göra läraryrket och Vänersborgs kommun attraktivare…

Inte bara Vänersborg, utan hela landet står alltså inför en gigantisk utmaning – att kunna erbjuda de uppväxande generationerna en utbildning värd namnet, en utbildning som tillhandahålls av legitimerade lärare och kompetent skolpersonal. Vänersborgs kommun upplever redan i dagsläget svårigheter att rekrytera behörig personal. Kommunens styrande partier och politiker måste inse betydelsen av detta problem och inte bara stillatigande se på – och lägga sparbeting på förskola och grundskola…

I utredningen redogörs ganska ingående för de arbetsmiljöproblem som skolpersonalen upplever, både generellt i Sverige och lokalt i Vänersborg. Slutsatserna är inte överraskande, de bekräftar det som alla som är involverade i skolans verksamhet redan vet. Men det är ändå viktigt att beskriva och belägga förhållandena med fakta – om inte annat för de styrande politikernas skull… De ska ju inte kunna säga att ”de inte visste något”…

Utredningen skriver:

”det vanligaste upplevda arbetsmiljöproblemet bland lärare är att de har svårt att hinna med och orka med sina arbetsuppgifter, där en hög administrativ belastning ofta pekas ut som en utmaning.”

I en rapport från Lärarförbundet uppger nästan 40 % av lärarna att de inte hinner med stora delar av sina arbetsuppgifter inom arbetstiden. I förskolan lyfter Kommunal i en medlemsundersökning tre huvudskäl till att barnskötarna upplever stress på arbetet; underbemanning, stora barngrupper och för låg andel tillsvidareanställda. Jag antar att resultatet skulle bli detsamma om en sådan undersökning gjordes enbart i Vänersborg.

”Om en långvarig obalans mellan krav och resurser uppstår anses detta vara en riskfaktor för en ohälsosam arbetsbelastning.”

Det kanske är därför som personalomsättningen under 2017 har fortsatt ökat till 12 % för tillsvidareanställd personal, jämfört med 10 % året innan?

I Vänersborg är det sedan flera år tillbaka brist på skollokaler. Ett stort antal skolor och förskolor är dessutom i behov av underhåll.

Problemen kring lokalförsörjningen drabbar såväl personalens som elevernas arbetsmiljö. Det saknas i många fall:

”tillräckliga hemklassrum, ändamålsenliga special-/ämnessalar, idrottssalar, dimensionerade matsalar och skolkök, personalutrymmen, grupp-/konferensrum och mindre samtalsrum. Vissa skolor saknar helt arbetsplatser för personalen och några saknar dessutom pentry och lunchrum. Nästan alla skolor saknar också konferensrum och mindre samtalsrum.”

Utredningen fortsätter med att beskriva konsekvenserna:

”Lokalbristen leder till tillfälliga lösningar exempelvis i tamburer och korridorer, elever körs till andra skolor för ämnesundervisning och lärare tvingas lägga tid på att finna lokaler eller på att anpassa befintliga lokaler. Trångboddheten leder till stora svårigheter att dela klasserna vid behov, ger en komplex schemaläggning och dåligt med återhämtning mellan lektioner. Dessa utmaningar ökar även friktionsytorna mellan eleverna, höjer ljudnivån och riskerar ökad stress samt fler konflikter och incidenter.”

Vilka andra yrkesgrupper i kommunen skulle acceptera sådana arbetsförhållanden? Och framför allt, hur tror politikerna att dessa förhållanden ska bidra till att kommunens mål kring förskola och skola ska förverkligas? Vad är det egentligen för mening att ställa upp en massa ”högtravande” mål och förväntade resultat när det inte ens finns ändamålsenliga lokaler? (Det är också märkligt att så många bland skolpersonalen i enkäter uppger att de är nöjda med sin fysiska arbetsmiljö. Känner inte skolpersonalen till något bättre?)

Utredarna har också haft en fördjupad dialog med de lokala personalorganisationerna. Och det är naturligtvis oerhört viktigt. Och återigen:

”Personalorganisationerna beskriver att skolpersonalens ork och energi är låg. De beskriver att en bidragande orsak är mängden kringuppgifter som idag åligger pedagogerna utöver undervisningen.”

Även om ganska mycket dokumentation föreskrivs av de statliga myndigheterna så finns det en hel del kringuppgifter som kommer från och bestäms av kommunen. Dessa uppgifter (gäller även uppgifter till rektorer och förskolechefer) måste ses över ordentligt. (Se bla mina bloggar om kommunal styrning – klicka här.)

Bristen på vikarier lyfts som ett problem av personalorganisationerna:

”Lärare är ofta hellre ”sjuknärvarande” än hemma. Förskolans personal vittnar om att vikarieproblematiken ökar arbetsbelastningen på de ordinarie som är i jobb. Ibland lyckas inte bemanningen alls. Pooltjänster som upprättats med syfte att kunna bemanna vid exempelvis sjukdom, sätts ofta in i vikariat och försvinner därmed från poolen. Kommunal vittnar om bristen på återhämtning under arbetsdagen, speciellt inom förskolan där man många gånger inte har möjlighet till paus.”

Det här är kanske inget som en utomstående tänker på i första hand, men det är inte desto mindre ett stort problem. Kan ”vikarieproblematiken” lösas på ett bättre sätt?

Personalorganisationer påtalar även andra problem som ökar arbetsbelastningen och försämrar arbetsmiljön. Och som kommunen ansvarar för, och därmed kan förändras:

”Personalorganisationerna lyfter även praktiska problem så som när IT-tjänster och teknik inte fungerar samt när lokalerna ej är anpassade för behoven. Mycket tid och energi går åt till att lösa logistiska problem och ökar stressnivån. Personalorganisationerna påtalar även de risker som uppstår när förvaltningen på grund av budgetkrav tvingas prioritera bort delar av den service som de köper internt, så som tjänster från vaktmästeri, städ och kost. Behovet av tjänsterna kvarstår och måste därför utföras av skolpersonalen, vilket resulterar i att de får mindre tid till barnen. Köp- och säljorganisationen kräver även administration som tar tid och kraft från skolpersonalens kärnuppdrag.”

Kommunen behöver bortsett från annat se över själva styrningen och dess konsekvenser…

Till sist i denna del 1 av två bloggar.

Vid avslutning av en anställning får medarbetarna fylla i en avgångsenkät. Av de svarande (176 svar från de senaste 2,5 åren) uppgav 46% att högre lön hade kunnat få dem att vara kvar, 35% en lägre arbetsbelastning, 35% bättre arbetsmiljö, 29% bättre ledarskap och 21% om deras kunskap hade tillvaratagits bättre.

Fortsättning följer… Klicka här för del 2: ”Utredning av skolpersonalens arbetsbelastning och arbetsmiljö (2/2)”.

Pedagogernas arbetsmiljö

5 december, 2018 4 kommentarer

På barn- och utbildningsnämndens senaste sammanträde fick ledamöterna reda på att en utredning kring min motion om ”Skolpersonalens arbetsbelastning och arbetsmiljö” var klar. (Läs motionen här, ”Skolpersonalens arbetsbelastning och arbetsmiljö”.) Nämnden fick dock inte se utredningen eller höra om dess innehåll, utredningen skulle till kommunstyrelsen först. (Fast utredningen var inte uppe på kommunstyrelsens sammanträde idag – som för övrigt var årets sista…)

Vänsterpartiet har i höst lagt en motion i riksdagen på samma tema. Motionen har rubriken ”Lärarbristen”. (Den finns att läsa här.) Den gör mig väldigt nöjd. Det är nämligen inte alltid som Vänsterpartiets uppfattningar på riksnivå stämmer överens med mina… Som t ex den där gången i början av 1990-talet då Vänsterpartiet stödde kommunaliseringen av skolan… (V har ändrat på sig nu och anser att staten ska återta huvudmannaskapet.)

Den här gången stämmer Vänsterpartiets uppfattningar nationellt överens med mina. Det är nästan så att jag till och med kunde ha varit med och skrivit motionen själv.

Motionärerna, och nu pratar jag riksdagsledamöterna, skriver i inledningen:

”Genom att satsa resurser på dagens barn och ungdomar och sträva efter att ge alla en så bra uppväxt och god utbildning som möjligt kan man möjliggöra större jämlikhet och ökad demokrati i morgondagens samhälle.”

Och motionen fortsätter med något som har en stor bäring på Vänersborg, särskilt nästa år då elevpengen kommer att minska:

”Om man tvärtom minskar satsningarna på skolan och utbildningen, låter skollokaler förfalla och försämrar lärarnas möjligheter att göra ett bra jobb så drabbas de elever som redan har det sämsta utgångsläget hårdast.”

Det här tycker jag är oerhört viktigt att understryka, en bra skola och en bra undervisning är absolut viktigast för de elever som har de sämsta sociala förutsättningarna.

Vänsterpartiet lyfter i motionen frågan om hur viktigt det är att arbetsmiljön och arbetssituationen förbättras på skolorna. (Det är också den fråga som jag tar upp i min motion.) En bra arbetsmiljö är en förutsättning för att studenter ska vilja bli lärare, och att lärarna stannar kvar i yrket. Och legitimerade pedagoger är i sin tur en förutsättning för en bra skola.

Vänsterpartiet skriver i sin riksdagsmotion:

”Skolan är Sveriges största arbetsplats men samtidigt också en av de sämsta. Det finns få yrkesgrupper som skulle tänka sig att arbeta under förhållanden som skolans personal (ofta kvinnor) tvingas göra. Stora mängder administration, för få kollegor och icke anpassade lokaler är bara några av de saker som hör till vardagen för lärarna. En av orsakerna till detta handlar om ekonomiska resurser och hur de fördelas men det handlar även om systemfel som kommunerna har anammat av det privata näringslivet och som lett till att lärarna och skolledarna tvingas frångå sina respektive kärnuppdrag.”

Det systemfel Vänsterpartiet menar är den styrningsmodell som dominerar i kommunerna och som går under namnet New Public Management (NPM). Styrning, rent allmänt i kommunen, är för övrigt något som kommunfullmäktige ska diskutera på sitt decembersammanträde.

De åtgärder som Vänsterpartiet föreslår i riksdagen skiljer sig givetvis från åtgärderna i min motion. Men det är naturligt, staten har sina kompetensområden och befogenheter och kommunen som skolans huvudman sina. Förutom att Vänsterpartiet vill höja statsbidragen till kommunerna vill partiet att staten ska satsa mer på elevhälsan och studie- och yrkesvägledning (SYV):

”Om barn mår dåligt är det viktigt att de får ett professionellt bemötande. I dag faller det ansvaret alldeles för ofta på redan överarbetade lärare. Vänsterpartiet vill att regeringen utreder möjligheten att införa ett nyckeltal för hur omfattande elevhälsa varje skola ska ha som ett minimum. På så sätt kan de jobba tillsammans med lärarna för att skapa en bra arbetsmiljö för både lärare och elever. Det behöver även satsas mer på studie- och yrkesvägledning som kan stötta lärarna i att visa på vikten av utbildning.”

Pedagogernas administration har ökat dramatiskt under senare år. Det här tar tid från kärnuppdraget som är att undervisa. Vänsterpartiet anser därför elev- och lärarassistenter skulle kunna avlasta lärarna och är positivt till att staten stödjer den här typen av utbildningar.

En intressant sak är att Vänsterpartiet vill avveckla förstelärarreformen. De som har blivit utsedda till förstelärare har fått ett relativt stort lönepåslag som betalas av staten. Vänsterpartiet skriver i motionen:

”Vilka som utsetts har ibland skett på godtyckliga grunder och ofta har inte uppdraget inneburit några nya arbetsuppgifter utan bara ett lönepåslag. Trots att det råder stor politisk enighet om vikten av kollegialt lärande så har förstelärarreformen haft motsatt effekt genom den splittring den skapat i lärarkollegiet.”

Nu har det inte fungerat som Vänsterpartiet beskriver i alla kommuner och i alla skolor. Det finns skolor, i t ex Vänersborg, där det har fungerat bra. Men Vänsterpartiet vill ersätta förstelärarsystemet med andra möjligheter till karriärutveckling. De ska baseras, menar Vänsterpartiet, med tydliga konkreta meriter där undervisningsskickligheten står i centrum.

Vänsterpartiet vill också ha en särskild vuxenlärarutbildning för att höja kvaliteten på vuxenutbildningen samt att regeringen bör utreda möjligheten att ställa högre krav på huvudmännen att:

”möjliggöra fortbildning av obehörig personal inom förskolan till förskollärare och obehörig personal inom skolan till lärare.”

Som sagt, det är bra att Vänsterpartiet lyfter problemen i förskolan och skolan och sätter lärarnas arbetsmiljö i centrum. I min motion här i Vänersborg så har jag gett exempel på hur kommunen som huvudman kan angripa problemet, t ex att införa ett tvålärarsystem och att särskild personal anställs som kan avlasta rektorer och förskolechefer.

Det är viktigt för framför allt de elever med sämst sociala förutsättningar att Vänersborgs kommun satsar på skolan. Tyvärr har inte betongpartierna (S+C+MP+M+L+KD) riktigt insett detta…

Vänersborg tappar återigen i skolranking!

9 november, 2018 Lämna en kommentar

Så var det då dags igen… Lärarförbundets skolranking har kommit. Det gör den vid ungefär den här tidpunkten varje år. (Du hittar rankingen i sin helhet här.)

Vänersborg hamnade på plats 244. Av 290 kommuner…

Förra året kom Vänersborg på plats 221 och året innan igen, på plats 190. Det går bakåt för kommunen och det är ju tråkigt. Ja, tråkigt är väl inte det rätta ordet. Det är tragiskt och olyckligt och åt… skogen… Typ. Och värst är det naturligtvis för de elever som faktiskt går i skolan. Det är de som drabbas. Kanske för livet.

Rankingen utgår från underlag som samlades in förra året, år 2017, och omfattar både förskola, förskoleklass, fritidshem och grundskola. (Jag kallar fortsättningsvis, för enkelhetens skull, alla dessa ”kategorier” för ”skola” eller ”utbildning”.) Det betyder att förra årets katastrofala betygsresultat i Vänersborg (se ”Total kris i Vänersborgs skolor!”) räknas in i rankingen. De något förbättrade resultaten i år kommer inte med förrän i nästa års ranking.

Lärarförbundet skriver om varför förbundet, som är en av de fackföreningar som organiserar pedagogerna, rankar kommunerna:

”Det gör vi för att sätta ljuset på vad som behöver göras för att skapa en skola med hög kvalitet som är likvärdig för alla elever. Såväl framgångsfaktorer som brister lyfts fram i rankningen.”

Skolrankingen bygger på officiell statistik och på statistik framtagen av Lärarförbundet och SKL (Sveriges Kommuner och Landsting). Lärarförbundet väger samman 13 kriterier, där två av kriterierna viktas dubbelt. Det är för att förbundet tycker att faktorerna lärartäthet och andel behöriga lärare är särskilt viktiga.

Lärarförbundets skolranking innehåller flera delaspekter av skolans verksamhet. En av dessa aspekter är resurser till undervisningen. (I ”resurser” räknas inte kostnader för lokaler med, inte heller fristående skolor.) Här hamnar Vänersborg på plats 230. Det är en mycket dålig placering tycker jag och visar att Vänersborg satsar förhållandevis lite pengar på skola och utbildning jämfört med resten av kommunerna i Sverige. Året innan låg Vänersborg på plats 198 och det innebär ju att Vänersborg har tagit ett ganska rejält kliv bakåt. Och då ska vi komma ihåg att det var oppositionens budget som antogs för år 2017 och den innehöll 11 milj kr mer till barn- och utbildningsnämnden (BUN) än de styrande partiernas förslag. Rankingen visar dock att detta inte på långt när var tillräckligt. Och jag kan inte låta bli att undra på vilken plats kommunen hade hamnat om det hade funnits 22 pedagoger färre än de var…? (11 milj=22 tjänster.)

När det gäller lärartätheten förbättras Vänersborgs ranking något. Vänersborg hamnar på plats 202, jämfört med plats 209 tidigare. Fast det är inte heller någon placering att skryta med…

En av de få glädjeämnena i statistiken är att andelen pedagogiskt utbildade lärare ökade. Vänersborg ligger på plats 80 bland Sveriges kommuner. Det är en förbättring från förra året då Vänersborg låg på plats 167. Det kan bero på löneutvecklingen. Vänersborg steg nämligen ganska rejält i ranking i kategorin ”Lön” – från plats 186 till plats 70. Även om lönen inte är det allena saliggörande så tror jag att behöriga lärare, t ex nyutexaminerade studenter, tittar på dessa siffror när de ska söka jobb.

Lärarna i Vänersborg tycks också vara hyfsat friska jämfört med lärare i andra kommuner. Vänersborg hamnade på plats 151. Det var också en liten förbättring i placeringen, året innan låg Vänersborg på plats 160.

De här kategorierna var väl de enda glädjeämnena i rankingen. Kanske kan man ändå på något sätt vara lite optimistisk inför framtiden på grund av detta. Behöriga lärare som mår (relativt) bra är en nödvändig förutsättning för en bra undervisning.

Den viktigaste variabeln i rankingen, som jag ser det, är elevernas genomsnittliga meritvärde när de går ut åk 9. Det var katastrofalt. Det finns nog inga andra ord. Och det har jag beskrivit i tidigare bloggar från förra året.

Vänersborg hamnar på plats 228. Året innan kom Vänersborg på plats 131. (Meritvärdet beräknas bara för de elever som fått betyg i minst ett ämne.) Men det blir ännu tråkigare…

Lärarförbundet har också räknat med det genomsnittliga meritvärdet justerat efter ”förutsättningar- likvärdighetsindex”. Det betyder att det faktiska meritvärdet jämförs med det förväntade meritvärdet. Och i det förväntade meritvärdet tas det hänsyn till andelen nyinvandrade elever, dvs andelen elever som kommit till Sverige under de senaste fyra åren, fördelningen pojkar/flickor och föräldrarnas sammanvägda utbildningsnivå. Och här är tyvärr siffrorna nästan i botten i Sverige, plats 265 (av 290 kommuner) jämfört med 152 år 2016. Det betyder att Vänersborg faktiskt ”presterar” betydligt sämre än vad som förväntas.

På samma sätt gör undersökningen med andelen elever som får minst betyget E (godkänt) i samtliga ämnen. Vänersborg hamnar på plats 251 (plats 147 året innan) och på plats 280 (plats 159 år 2016) när hänsyn tas till ovannämnda faktorer, dvs det förväntade resultatet.

Plats 280 av 290 kommuner är uppseendeväckande… Det är ett extremt dåligt resultat. Det visar vilka urusla förutsättningar Vänersborgs kommun ger sina ungdomar. Skolan bör självklart vara prioriterad, politikerna måste naturligtvis ge kommunens ungdomar de bästa förutsättningar för att klara sig i livet. Kommunen sviker. Och ser man på de styrandes budgetförslag för nästa år så tar man sig för pannan! (S+C+MP vill inte ge förskolan och skolan de drygt 29 milj som krävs för att överhuvudtaget upprätthålla den ”kvalitet” som finns idag.)

Rankingen har också med andra kategorier, bland annat en specifik aspekt om förskolan. Det är hur stor andel av barnen i åldrarna 1-5 år som är inskrivna i kommunal förskola eller i förskola som drivs i enskild regi. Vänersborg hamnar på plats 256 av Sveriges 290 kommuner (plats 260 år 2017). Resultatet förvånar mig, liksom förra året, men det visar, antar jag, behovet av nya förskoleplatser. Vilket också är på gång, de gamla BUP-lokalerna på Vänerparken har nyligen tagits i bruk och den nya förskolan på Hönan håller på att byggas.

Till sist redovisar jag rankingens två sista aspekter.

Skolrankingen tar upp andelen invånare i kommunerna som är 20 år (födda 1997) och har grundläggande behörighet för högskolestudier. Måttet är väl inte helt rättvisande, det kan ju t ex finnas ungdomar som flyttar till en annan kommun direkt efter avslutad gymnasieskola. Vänersborg hamnar på plats 55 (tidigare 82), vilket är en ganska hög ranking. Det tycks som om Kunskapsförbundet Väst gör en bra insats på detta område.

Den sista aspekten är andelen elever som fullföljde gymnasieutbildningen inom 3 år. (Elever på introduktionsprogram räknas inte med, men det gör elever som studerar i en annan kommun.) Vänersborg hamnar på plats 125, vilket tråkigt nog är en nedgång med 43 placeringar.

Lärarförbundet har också med en kategori om ”kommunen som avtalspart”. Den baseras på enkätsvar från Lärarförbundets lokalavdelningar rörande:

”kommunens förmåga att leva upp till gällande avtal och vilka förutsättningar våra lokalavdelningar anser att lärarna ges i kommunen.”

Här sjönk Vänersborg i rankingen. Tidigare låg Vänersborg på plats 173, nu sjönk placeringen till 177. Det kanske är lite förvånande med tanke på att Vänersborg placerade sig tämligen högt när det gällde pedagogernas löner. Den här placeringen bör nog föranleda en djupare analys av förvaltningen och förskolecheferna/rektorerna.

När alla aspekter i skolrankingen vägs samman så hamnar alltså Vänersborg på plats 244 av Sveriges 290 kommuner. Det är ett mycket dåligt resultat och dessutom sjunker Vänersborg i rankingen.

Det kan vara intressant att också titta på var våra grannkommuner hamnar i Lärarförbundets ranking (förra årets siffror inom parentes):

  • Trollhättan 115 (124)
  • Uddevalla 214 (226)
  • Mellerud 234 (271)
  • Färgelanda 124 (240)
  • Grästorp 12 (7)
  • Lilla Edet 288 (285)

Sveriges bästa skolkommun blev för övrigt Vellinge, för tredje året i rad. Vellinge följdes av Orust, Vadstena, Båstad och Torsby.

De kommuner som hamnar i toppen av undersökningen Sveriges bästa skolkommun brukar själva, enligt Lärarförbundet, peka på tre saker:

  1. ”Att man arbetar långsiktigt för att förbättra skolan, man tar fram en långsiktig plan och strategi.”
  2. ”Att man har sett till att ha en samsyn inom kommunen kring skolan och skolans utveckling med politiker, tjänstemän, skolledare och lärare.”
  3. ”Att man har höga förväntningar på skolan, och man ställer också höga krav på verksamheten och på skolledare, lärare och elever.”

Det är definitivt något att ta efter i Vänersborg. Och slutsatsen av Lärarförbundets ranking är entydig – Vänersborgs politiker måste satsa betydligt mer på skola och utbildning.

Den 21 november beslutar kommunfullmäktige om budgeten för nästa år. Ta en titt i partiernas valbroschyrer om du har sparat några exemplar. Kom och lyssna på budgetdebatten, jämför vad som sades och skrevs innan valdagen med det partierna föreslår nu, bara två månader senare. Det finns gott om åhörarplatser i Festsalen i Folkets Hus.

Skolverkets betygsstatistik: Fortfarande kris i Vänersborg!

30 september, 2018 2 kommentarer

I veckan som gick publicerade Skolverket den samlade betygsstatistiken för alla elever som gick ur grundskolans åk 9 i våras. (Statistiken hittas här – ”Slutbetyg i årskurs 9, våren 2018”.) Naturligtvis var siffrorna för Vänersborg med.

Det var spännande att ladda ner tabellerna…

Statistiken är mycket avslöjande. Här får Vänersborgs kommun och dess barn- och utbildningsnämnd svart på vitt hur det har gått för kommunens elever. De flesta av dem började i förskolan som små knattar en gång i tiden… För att sedan börja förskoleklass och fritids och ett år senare, första klass. En stor händelse för de flesta barnen. Och efter 9 år går de ur grundskolan, också en stor händelse, med ett slutbetyg i händerna.

Det är viktigt med slutbetyg. Med slutbetyget i ryggsäcken ska ungdomarna möta framtiden. Ju bättre betyg, ju bättre förutsättningar. Ju sämre betyg, eller inga alls, desto sämre förutsättningar. Så är det. På gott och ont. Det visar all statistik.

Men betygen är inte bara viktiga för de enskilda eleverna, de blir också ett slags kvitto för Vänersborgs kommun. Har kommunen lyckats ge sina ungdomar bra förutsättningar för att möta framtiden – och livet? Kommunen har ett stort ansvar. Den har haft hand om barnen och ungdomarna i kanske 12-13-14-15 år. Vilka har resultaten blivit av all denna tid? Och vilka förutsättningar och möjligheter har kommunens politiker gett sin personal för att kunna använda tiden så bra och effektivt som möjligt? Det tål att tänka på och diskuteras…

Med denna lite högtravande inledning, dags för handfast statistik. Vilka resultat hade Vänersborgs 9:e-klassare?

Slutbetygen görs om till siffror (A=20 p, B=17,5 p, C=15 p, D=12,5, E=10 p och F=0p) och ett genomsnittligt meritvärde räknas ut. Meritvärdet är det viktigaste av alla värden i den omfattande statistiken.

Så här ser meritvärdet ut för årets 9:or i Vänersborgs skolor:

Vänersborg ligger 14 meritpoäng efter landet i sin helhet, 206,7 poäng jämfört med landets 220,8. (Jag är inte riktigt säker på att jämförelsen är helt korrekt, Skolverket har två tabeller över rikets resultat. I den andra tabellen är rikets resultat 228,7.) Om vi bara ser till de kommunala skolorna (197,8 p) så är skillnaden ännu större, 23 poäng lägre än rikets!

Det är även i år stora skillnader mellan meritvärdena hos flickor och pojkar. Flickorna har som vanligt betydligt bättre resultat. Men vi ser också att pojkarna på Dalboskolan och Silvertärnan har bättre meritvärden än flickorna. Det är förvånande för en utomstående betraktare. Det ska bli intressant att så småningom få en analys av detta på kommande sammanträde med barn- och utbildningsnämnden.

De genomsnittliga meritvärdena är, trots att de är ganska mediokra, ändå bättre än förra året:

Det genomsnittliga meritvärdet har ökat i Vänersborg och det är naturligtvis glädjande. Men det är från en mycket låg nivå. Ja, förra årets värden var rent ut sagt bedrövligt dåliga. Vänersborgs skolor har med andra ord fortfarande en bit kvar att vandra på betygskurvan. Men kanske har den nedåtgående trenden de senaste åren brutits.

Vi ser emellertid också i tabellen att meritvärdena i både Vänerparken och Torpaskolan har sjunkit sedan förra året. Det får varningsklockor att ringa – varför sjunker meritvärdena? Det måste naturligtvis analyseras och förklaras. Vilket säkerligen BU-förvaltningen också gör till nästa BUN-sammanträde.

Dalboskolans resultat är också oroväckande. (Och det smärtar naturligtvis en gammal dalbolärare lite extra.) Meritvärdena är fortfarande alldeles för låga, trots att Dalbo ligger 14 poäng högre än förra året. Men jag vet att det görs särskilda insatser på skolan.

I Vänersborg står Fridaskolan i en klass för sig. Frida har extremt höga meritvärden. Värdena är faktiskt så höga att de känns osannolika, särskilt flickornas meritvärden. (Flickorna på Fridaskolan hade 282,1 i meritpoäng. Har en elev A i alla ämnen har den 320 poäng – eller 340 p om eleven har läst moderna språk.) Stämmer verkligen värdena? Och vad är i så fall förklaringen – föräldrarnas utbildningsbakgrund, bättre motiverade elever på grund av själva skolvalet? Eller får inte eleverna rättvisa betyg? Jag vet inte.

Skolverket brukar titta på andelen elever som har uppnått kunskapskraven i alla ämnen. För Vänersborgs del är utvecklingen av resultaten positiva, trots att andelen som inte uppnått kunskapskraven i alla ämnen fortfarande är alldeles för höga. Faktum är att det bara är Fridaskolan som har försämrat resultatet sedan förra året. (Jag vet inte varför det inte finns något värde för Dalboskolans flickor och hur Skolverket kan räkna ut andelen utan detta värde.)

Vi kan i denna tabell, liksom i den om meritvärden, se skillnaderna mellan skolorna i Vänersborg. Det är ingen tvekan om att likvärdigheten brister. Det är ett problem, en utmaning, som barn- och utbildningsförvaltningen arbetar med, men som tycks svår att göra något åt.

Skolverket tittar också på hur stor andel av eleverna som är behöriga till ett yrkesprogram. Det innebär eleverna ska ha godkända betyg i svenska, engelska och matematik samt i minst fem ämnen till.

Det här är krissiffror. Andelen behöriga till ett yrkesprogram på gymnasiet minskade i alla skolor. Det var bara på Torpaskolan som andelen ökade marginellt. 23,7% av alla elever som gick ur åk 9 i våras är inte behöriga till ett yrkesprogram. Det är nästan var 4:e elev… (Förra året var det 22,4%.) Det är på flera sätt den kanske mest alarmerande siffran av alla.

De här siffrorna visar att det inte går att spara på skolan. Det måste istället till en satsning, typ att rektorer i betydligt högre grad får ägna sig åt sitt pedagogiska ledarskap… Och att ett 2-lärarsystem införs.

Vänersborgs resultat har alltså förbättrats sedan förra året, men ligger fortfarande på en mycket låg nivå. Hur kan det bli så här? Beror de dåliga resultaten i Vänersborg jämfört med riket på de nyinvandrade eleverna och eleverna med okänd bakgrund? Den frågan går att belysa, och kanske också att besvara. Skolverket har nämligen statistik på betygsresultaten – om dessa elever tas bort, exkluderas, ur statistiken:

Så här ser alltså statistiken ut om nyinvandrade och elever med okänd bakgrund exkluderas. (Det är för övrigt Skolverket som använder dessa begrepp.) Notera att de kursiverade kolumnerna är samma siffror som finns med i en ovanstående tabell, dvs de siffrorna visar samtliga elever. Vi kan också notera att Fridaskolan inte tycks ha några nyinvandrade elever eller elever med okänd bakgrund.

Resultaten blir av naturliga skäl bättre. Det är inget konstigt. I den här elevgruppen ingår elever som invandrat de senaste fyra åren. Och det är som Skolverket skriver:

”Nyanlända har en brant uppförsbacke. Att på kort tid lära sig språket och samtidigt utveckla ämneskunskaperna är en utmaning.”

Det är egentligen mer förvånande att siffrorna fortfarande är tämligen låga, särskilt för Dalboskolan och Torpaskolan. Det är alltså inte bara de nyinvandrade eleverna som förklarar Vänersborgs tämligen låga betygsresultat. Sedan får vi naturligtvis inte glömma, när vi jämför Vänersborg med övriga riket, att det finns nyinvandrade elever i nästan alla andra kommuner.

En viktig faktor när det gäller elevers skolresultat är föräldrarnas utbildningsnivå. Skolverket har delat upp föräldrarnas utbildningsnivå i två grupper, de föräldrar (eller åtminstone en av föräldrarna) som har högst gymnasieutbildning och de som har fortsatt utbildat sig efter gymnasiet. Siffrorna visar, både i Vänersborg och Sverige, att skolan är dålig på att kompensera för elevernas hemmiljö.

Skillnaderna mellan olika elevgrupper är stora. Den är en stor utmaning för alla ansvariga för skolan att utveckla undervisningen och fördela resurserna så att elevernas bakgrund inte kommer att avgöra skolresultaten. Det är också viktigt att påpeka att social bakgrund aldrig får bli en ursäkt för sämre resultat.

Det är ingen upplyftande statistik som Skolverket presenterar för Vänersborgs del, även om den nedåtgående trenden tycks ha brutits och resultaten blivit bättre än förra året. Resultaten är fortfarande alldeles för låga. Vi kan också tydligt se att den bristande likvärdigheten är ett stort problem i Vänersborg.

%d bloggare gillar detta: