Arkiv

Archive for the ‘Skola och utbildning’ Category

Blandad stiltje v 34

19 augusti, 2019 2 kommentarer

Ibland är det lite svårare att blogga än vanligt. Det är vid sådana tillfällen när det, i varje fall utåt sett (typ utanför kommunhuset), råder politisk stiltje. När dessutom fiskmåsarna inte längre förpestar tillvaron i Nordstan så man inte heller kan skriva och klaga på dom.

Den stora nyheten idag är annars att läsåret börjar för alla elever i Vänersborg. Om det finns lärare, och i synnerhet legitimerade sådana, får väl barn- och utbildningsnämndens ledamöter reda på så småningom. TTELA skriver (se ”Bristen är stor på behöriga lärare”):

”I såväl Vänersborg som Trollhättan fattas behöriga lärare främst inom ämnena språk, matte, NO och praktisk-estetiska ämnen.”

Lisa Heino, utbildningspolitisk utredare på Lärarförbundet, twittrade tidigare idag:

”Ett land där medborgare inte vill bli lärare eller sjuksköterskor har gigantiska problem. Vad gör man? Låter de man har slita som slavar, eller värnar och skyddar de befintliga som lejon och gör yrkena till guldjobb. Valet är ert makthavare. Välj er insats i Sveriges historia.”

Det är stor kris i skolans värld och utan behöriga lärare vet jag inte vad som kommer att hända… Varken i Vänersborg eller i landet som helhet.

Som sagt, ibland är det lite svårare att blogga.

Det är egentligen inget att skriva om att Qualitys ägare, Ingemar Ljung, har erbjudit kommunfullmäktige att hyra in sig i lokaler på hotellet. (Som TTELA skriver om idag, se ”Kommunfullmäktige kan få flytta in på hotell”.) Även om jag tror att det kan vara en billig lösning för kommunen. Det är ju faktiskt ingen större idé att bygga en ny sessionssal för dyra pengar när fullmäktige bara har sammanträden 8-10 gånger per år.

Vi får se hur det blir, vi får se om Västra Götalandsregionen är villig för att stå för en stor del av kostnaderna för en ny sessionssal med möjlighet för konserter etc. Men det lär dröja, regionen har brist på pengar precis som Vänersborgs kommun.

Jag såg förresten i Aftonbladet (se ”Fällde träd på kommunens mark – tvingas böta”) att en stiftelse som driver ett äldreboende fällde ett träd. Det visade sig att trädet inte stod på stiftelsens mark, utan på kommunal mark. Äldreboendet fick en faktura från Jönköpings kommun på 266.000 kr. Då tänkte jag på Brunbergs Bygg som har fällt några träd utanför sin mark uppe vid Kindblomsvägen. Undrar vad de får betala i skadestånd…

Det sägs för övrigt att kommunen tycker att det inte gör något att skogsdungen däruppe i Blåsut är borta nu. De boende har ju nära till Dalbostigen, och där finns det ju mycket skog… Eller som Elisabeth Bohlin (S) sa i fullmäktigedebatten i juni om Mariedal:

”man kan inte ha rekreationsområden utanför sin dörr, precis utanför sitt hus”

Kanske blir Brunbergs skadestånd mindre då…

TTELA skrev också för ett tag sedan att (se ”Toppfrys utreds för miljöbrott”):

”miljö- och byggförvaltningen gjort en åtalsanmälan till miljöenheten på åklagarkammaren i Göteborg”

Kommunen är tydligen skyldiga att göra detta om de misstänker miljöbrott. Då kan man undra om inte miljö- och byggförvaltningen också är skyldig att göra det även när den egna kommunen begår miljöbrott. Som att släppa ut tusentals liter orenat avloppsvatten i Vänern eller Frändeforsån…

Fast ibland tycks det som om Vänersborgs kommun inte bryr sig särskilt mycket om naturen och de gröna värdena.

Skolstart i Vänersborg

13 augusti, 2019 1 kommentar

Igår började läsåret 2019-2020 för alla grundskolelärare i Vänersborg.

Det skedde med en uppstart för samtliga 1.200 anställda i barn- och utbildningsförvaltningen på det anrika Idrottshuset i Vänersborg. Vars innertak (i A-hallen) för övrigt såg ut att behöva en genomgång och en ”uppfräschning”.

Uppstarten började med att tf förvaltningschef Sofia Bråberg hälsade alla välkomna. Sedan visade Sofia Bråberg en kort film på lite drygt 3 minuter, ”#JegErDansk”. Den filmen bör alla se, inte bara skolfolk… Filmen kan du se genom att klicka här: ”#JegErDansk”.

Tf förvaltningschef Sofia Bråberg fortsatte med att presentera några av cheferna i förvaltningens ledningsgrupp. Det är viktigt att alla anställda får ett ansikte på sina chefer. Kommunens högste tjänsteman, kommundirektör Pascal Tshibanda, kom också upp på scenen. Kommundirektören fungerade som moderator under eftermiddagen. Han hade också med sig ett radergummi till Sofia Bråberg – så att hon kunde sudda bort bokstäverna ”tf” från sin titel. Med andra ord, i fortsättningen är det förvaltningschef Bråberg som gäller – no more, no less.

Temat för dagen var ”Tillgängliga lärmiljöer”. Undervisningsrådet Saima Glogic från Skolverket föreläste om migranternas villkor; om kultur, språk, etnocentrism, synen på kunskap, lärande och skola etc. Det var en mycket bra och givande föreläsning. Hon berättade om migranternas villkor utifrån deras egna perspektiv, vilket också var hennes eget. Det fick åtminstone mig att tänka till en gång extra. För visst är det lärorikt och en ”erfarenhet” att sätta sig in i andras situation och sätt att tänka – och se samhället utifrån andra synvinklar än de ”gamla vanliga”. Om inte annat så borde åtminstone 20% av landets befolkning regelbundet göra sådana här tankeexperiment…

Representanter från Skolverket, Karlstad universitet och Högskolan Väst presenterade pågående satsningar som görs, och kommer att göras, i samverkan med Vänersborgs barn- och utbildningsförvaltning.

Pedagogernas K-dag avslutades med en svårslagen höjdpunkt… Ett forumsamtal mellan ”utbildningsrepresentanterna” från Skolverket och högskolorna – och inga mindre än kommunstyrelsens ordförande Benny Augustsson (S) och barn- och utbildningsnämndens ordförande Mats Andersson (C). Det var kommundirektör Tshibanda som ledde samtalet.

Det var naturligtvis positivt att Augustsson och Andersson ställde upp en sådan här dag och mötte personalen ”på golvet”. Men med tanke på att de här två, tillsammans med den borgerliga oppositionen (dvs S+C+MP+M+L+KD), har drivit igenom en besparing på barn- och utbildningsnämnden nästa år på 40 miljoner kronor, vilket motsvarar ungefär 80 tjänster, så undrade man kanske hur de skulle kunna motivera och ”peppa” pedagogerna i A-hallen.

Benny Augustsson och Mats Andersson låtsades inte om nerdragningarna… Det var nog ”enklast” så… De slapp att förklara besparingsbeslutet och konsekvenserna för förskolans och skolans framtid i Vänersborg. Kommundirektör Tshibanda ställde inte heller några konkreta frågor kring huvudmannens/politikernas ansvar för att ge förskola och skola de förutsättningar och de resurser som krävs för att rektorer och skolpersonal ska kunna uppfylla sina uppdrag. (På sätt och vis förstår jag kommundirektörens dilemma… Det skulle kanske ha varit en ”oberoende” moderator… Eller en oppositionspolitiker…)

Augustsson och Andersson levererade istället ett antal numera välbekanta tomma fraser och nötta slagord. Det var dock lite anmärkningsvärt att kommunstyrelsens ordförande Benny Augustsson (S) egentligen inte sa någonting om förskolan eller skolan. Han pratade om dialog rent allmänt och att alla måste hjälpa till för att minimera utanförskapet. Han nämnde särskilt näringslivet och fritidens betydelse. Mats Andersson (C) hade en längre fotbollsliknelse. Jag är inte säker på att den var relevant för de problem som pedagogerna och övrig skolpersonal upplever och står inför… Och självklart fick pedagogerna rådet av nämndens ordförande att hjälpa varandra och jobba tillsammans…

Det blir ett mycket tufft läsår i Vänersborg. Den 16 september samlas barn- och utbildningsnämnden för att starta diskussionen om var de 40 miljonerna ska hämtas, som nämnden ska spara… De här åtgärderna kanske?

Ovanstående är det förslag som förvaltningen har tagit fram. Och det är med all sannolikhet de åtgärderna som de styrande partierna tillsammans med den borgerliga oppositionen nu ska genomföra. (Kommunfullmäktige beslutade emellertid, i samband med budgetbeslutet, att familjecentralen Sirius ska drivas vidare.)

Barn- och utbildningsförvaltningen, och BUN självt, skrev inför budgetbeslutet i våras (se ”KF (1): Budget 2020”):

”Personalminskningar innebär stora konsekvenser i arbetsmiljön såsom organisationsförändringar, försämrad servicenivå, ökad arbetsbelastning samt bortprioritering av arbetsuppgifter. Barn och elever får försämrat stöd i sin utveckling mot målen. Personaltätheten i kommunen ligger fortsatt under rikssnitt och jämförbara kommuner. Kan ej garantera barn och elevers säkerhet. Kvaliteten i barn och elevers lärmiljöer försämras väsentligt och vuxennärvaron minskas, vilket medför ökade grupp- och klasstorlekar.”

Barn- och utbildningsförvaltningens slogan är:

”Tillsammans gör vi bra bättre”

Den behöver nog revideras…

Mariedal, musik, simning och nej till KFV!

Det är söndag kväll. I Nordstan skriker fiskmåsarna som vanligt. De flesta underlag inför veckans tre politiska händelser är genomlästa. Det är barn- och utbildningsnämnd imorgon måndag, Kunskapsförbundet på tisdag och kommunfullmäktige på onsdag kväll. Läsningen har tagit sin runda tid, men ändå hann jag faktiskt med några timmar i Gågatekrysset i lördags, dvs igår. Vänsterpartiet liksom de flesta andra partier var ute på stan och försökte motivera vänersborgarna till att rösta i EU-valet.

Det gick så där. Det var en massa människor ute vid Gågatekrysset, ovanligt många, men det berodde inte på intresset för EU. Intresset var, om inte obefintligt, så i varje fall tämligen minimalt. Det hade varit musikvecka och igår var det typ ”grand finale”. Det var därför det var så många människor ute på stan. De lyssnade på både orkestrar och blåsuppträdanden. Och tittade på Vargöns drillflickor. Inte i partiernas EU-broschyrer…

Centrum blir mycket trevligt och attraktivt när det är folk i rörelse. Precis som det kan bli motsatsen när det är tomt. Vilket tyvärr händer alltför ofta…

På morgondagens sammanträde med barn- och utbildningsnämnden (BUN) är det inga avgörande beslut som ska tas. Jag har för övrigt redogjort för ärendelistan, och lite annat i bloggen ”Inför BUN 20 maj”. Däremot hoppas jag på några diskussioner i dessa tider av nedskärningar.

I ärendet Delårsrapport beskrivs nämligen att BUN och förvaltningen måste spara. Det står:

”Minska budgetavvikelser på enheter inom förskola och skola.”

Och det redan i år alltså. Jag skrev om det i min tidigare BUN-blogg och har därefter fått några exempel på neddragningar som ska göras på olika skolor i höst. Och utan att gå in på detaljer så kan jag konstatera att det tycks som vanligt vara elever i behov av särskilt stöd som drabbas mest, genom att de får mindre stöd. Och så blir det alltid när det ska sparas i skolan. Varje klass behöver ju en lärare varje lektion, och det kan ingen rektor spara på… Men samtidigt säger Skollagen:

”Om en utredning visar att en elev är i behov av särskilt stöd, ska han eller hon ges sådant stöd.”

Det står inte att detta bara gäller om kommunen har pengar…

Och då blir frågan – ska rektorn i ett läge där en elev behöver särskilt stöd ge eleven det, trots att det inte finns pengar? Vad går först – den kommunala budgetföljsamheten eller Skollagen? Och sedan den minst lika viktiga frågan – vad gör huvudmannen, dvs BUN, om rektorerna följer Skollagen…?

Det finns två ”moment” i grundskolan som jag funderar på i dessa neddragningstider – musik- och simundervisningen…

Ska barn- och utbildningsförvaltningen betala extra till lärare från musikskolan (=kultur- och fritidsnämnden) för att de ska undervisa elever i åk 3 i halvklass 80 min i veckan i 12 veckor? (Jag tror att det är så på alla skolor.) Det finns ju redan musiklärare på skolorna. Det är dessutom skolans musiklärare som så småningom ska sätta betyg på eleverna. Jag tror att man borde ha diskuterat om BU-förvaltningen överhuvudtaget ska köpa musiktjänster från Musikskolan.

Och jag undrar också hur mycket simundervisningen kostar. Och hur mycket tid den får ta. Tid som oftast tas från annan undervisning.

Simning ingår i ämnet Idrott och Hälsa. I kunskapskravet för betyget E i åk 6 står det:

”Eleven kan även simma 200 meter varav 50 meter i ryggläge.”

Elever måste alltså kunna simma för att få ett godkänt betyg i ämnet Idrott och Hälsa i åk 6. Men då är min undran, varför ska alla elever egentligen ha simundervisning i förskoleklass och på lågstadiet? Hade det inte räckt med att ha simundervisning bara i mellanstadiet eller till och med i åk 5 och åk 6? Ur skolans och Läroplanens synpunkt hade det definitivt räckt. Att kunna simma är ju bara ett av många kunskapskrav i ämnet Idrott och Hälsa. Och då finns det mängder av kunskapskrav också i alla andra ämnen. Hur kan man motivera att just detta kunskapskrav ska få kosta så mycket och få ta sådan tid?

Visst är det bra att barnen lär sig simma så tidigt som möjligt, men varför ska skolan använda sina begränsade undervisningsresurser för att utföra en uppgift som rimligen borde ligga på kommunen som helhet, eller staten?

På onsdag är det kommunfullmäktige. Då ska ett ärende upp som har med barn- och utbildningsnämnden och skolan att göra. Jag tänker på trafiksituationen på Mariedalskolan. Det skrev jag om i bloggen ”Mariedalskolan – nya tomter och trafiksituationen”.

Trafiksituationen är problematisk redan nu vid Mariedalskolan. Och så tänker kommunen att göra i ordning 2-3 tomter och ändra en vägsträckning i precis detta område.

Det finns de som säger att det ska bli bra och att vi ska lita på samhällsbyggnadsförvaltningen. Det handlar inte om att lita på någon. Vid sådana här förändringar så måste planer kommuniceras och det måste föras dialog men dom som berörs, dvs Mariedalskolan. Och det är det ingen som har gjort. Mariedalskolans personal och rektor fick reda på planerna av en slump i förra veckan. Och då är det ändå Mariedalskolan och dess rektor som har ansvar för barnen och deras säkerhet. Och det rör sig många barn i området…

Det torde för övrigt vara obligatoriskt att inför en sådan här förändring göra en riskanalys och en sådan borde dessutom ingå som underlag i ett sådant här beslut. Och det gäller en riskanalys för både själva byggnadsskedet och för resultatet när det är klart.

I Arbetsmiljöverkets föreskrifter om systematiskt arbetsmiljöarbete och allmänna råd om tillämpningen av föreskrifterna så står det:

”8 § När ändringar i verksamheten planeras, skall arbetsgivaren bedöma om ändringarna medför risker för ohälsa eller olycksfall som kan behöva åtgärdas. Riskbedömningen skall dokumenteras skriftligt. I riskbedömningen skall anges vilka risker som finns och om de är allvarliga eller inte.”

Det är alltså kommunfullmäktige som på onsdag ska fatta beslut om förändringarna vid Mariedalskolan. Jag tänkte yrka på återremiss med följande motivering:

”Jag yrkar på återremiss för att samhällsbyggnadsförvaltningen ska få tid och möjlighet att genomföra dels en dialog med Mariedalskolan och barn- och utbildningsförvaltningen för att lösa den nuvarande och framtida trafiksituationen i området, och dels upprätta en riskanalys.”

Och på tisdag har Kunskapsförbundet sammanträde. De viktigaste ärendena avgörs emellertid inte på direktionens möten. De avgörs av ägarkommunerna, Vänersborg och Trollhättan. Det är ägarkommunerna som bestämmer hur mycket pengar Kunskapsförbundet ska få till förfogande…

Och pengar till förskola, grundskola och gymnasieskola står inte särskilt högt i kurs för de styrande eller oppositionen i Trollhättan och Vänersborg… Trots alla fagra löften och allt fagert tal i t ex valrörelser…

Kunskapsförbundet har begärt ett extra tillskott för år 2019 – se ”Glöm inte våra gymnasieungdomar!”. Det begärda tillskottet var på 10,2 milj kr för Trollhättans del och 6,8 milj för Vänersborg. Det är pengar som är nödvändiga för att bedriva en någorlunda vettig gymnasieskola.

Benny Augustsson (S) och Gunnar Lidell (M), som var de politiker som representerade Vänersborg på ägarrådet, bestämde tillsammans med politikerna från Trollhättan att föreslå respektive kommunfullmäktige:

”att avslå direktionens begäran om ytterligare tillskott till förbundet under 2019.”

Vänersborgs barn och elever har ingen särskilt ljus tid framför sig.

Ny skolranking!

Det är vanligt att kommuner rankas utifrån olika kriterier. Det kan gälla allt från företagsklimat till hur bra det är att leva och bo i en kommun. Rankingar görs också om hur bra kommunerna är på skola och utbildning. Den mest kända på detta område är den årliga rankingen från Lärarförbundet. Den har jag bloggat om varje år tror jag, senast i november förra året (se ”Vänersborg tappar återigen i skolranking!”). Skolrankingarna är för övrigt inte särskilt upplyftande för Vänersborg…

Nu har det kommit en ny skolranking. Det är det andra stora lärarfacket, Lärarnas Riksförbund (LR), som har utfört den. (Se ”Lyckas din kommun med skolan utifrån sina förutsättningar?”.)

LR anser att rankingar ofta blir missvisande och orättvisa. Det är orsaken till denna ranking. LR menar att kommunerna borde rankas efter:

”vilka ambitioner de har för skolan och hur de lyckas med uppdraget givet sina förutsättningar.”

Om LR rankar på rätt sätt kan diskuteras. Rankingen ska nog snarast ses om ett slags debattinlägg, där LR presenterar ett alternativt sätt att se på rankingar. (Det kan redan nu påpekas att rankingen bara gäller utifrån grundskolan. Det beror på att det inte finns gymnasieskolor i alla kommuner.)

LR lägger i sin kommunranking vikt vid:

”vilka resurser som används till undervisning, lärarlönerna, lärarnas behörighet samt elevresultat.”

Utifrån dessa fyra ”delmodeller” tittar LR sedan på olika variabler som kan tänkas förklara variationerna. Detta för att:

”modellerna sammantaget dels måste kunna jämföra kommunernas ambitioner för skolan givet sina förutsättningar, dels jämföra kommunernas resultat givet deras förutsättningar.” 

Det visar sig i undersökningen att det är svårt för kommunerna att hålla en hög nivå inom alla områden. Det finns stora skillnader i förutsättningar och resultat, även mellan kommuner som borde vara relativt lika.

LR visar genom några exempel på hur stora skillnaderna mellan kommunerna kan vara. Högst undervisningskostnad per elev har Överkalix med 94.000 kr och lägst undervisningskostnad har Simrishamn med 46.700. Högst behöriga och legitimerade grundskolelärare har Storfors med 91 procent, sämst är Jokkmokk. I Jokkmokk har endast 36 procent en legitimation. Grundskoleelever i Storfors har ett genomsnittligt meritvärde på 232 poäng, som dock inte är det högsta meritvärdet i landet. Men sett till föräldrarnas utbildningsbakgrund, antalet nyanlända elever samt SCB:s socioekonomiska index är det eleverna i Storfors de som presterar bäst utifrån förutsättningarna. Kungsör med meritvärdet 190 poäng är den kommun där eleverna presterar långt mycket sämre än det förväntade värdet.

Vänersborg då?

Vänersborg hamnar på plats 198 av Sveriges 290 kommuner. Det är inget särskilt bra resultat, men det är bättre än i Lärarförbundets senaste ranking där Vänersborg kom på plats 244.

Det syns ganska tydligt att det är lärarlönerna som drar upp Vänersborg i rankingen. Här kommer vi på en hedrande plats 60. Det som syns lika tydligt, det är vad som drar ner Vänersborg. Och det är kanske i mitt tycke den absolut viktigaste variabeln i hela rankingen – elevresultaten…

Det kan diskuteras hur det låga elevresultatet ska förklaras. En viktig faktor är lärarbehörigheterna. Här skulle det kunna vara betydligt bättre, 37% av lärarna på högstadiet i Vänersborg och 29,6% på mellanstadiet är inte legitimerade. Men det räcker ändå inte till för att förklara hela elevresultatet. Det gör nog inte undervisningskostnaderna heller, även om de skulle kunna, och borde, vara större. Det kanske är lokalsituationen med överfulla och trånga skollokaler det beror på; avsaknaden av grupprum, specialsalar, rum för särskild undervisning etc?

För jämförelsens skull tar jag också med rankingen för våra grannkommuner:

Den stora behållningen med skolrankingen från Lärarnas Riksförbund är att den visar att det finns många olika sätt att göra rankingar på. Det finns många variabler att ta i beaktande och det kan också diskuteras hur viktningar mellan variablerna ska göras.

Tyvärr visar det sig dock också i denna ranking, precis som i alla andra, att Vänersborg har en lång väg att gå innan inriktningsmålet, som vi ska diskutera på kommunstyrelsen imorgon, uppnås (se ”KS (8/5): Många sidor, mål och Holmen”):

”Likvärdigheten ökar mellan och inom kommunens skolenheter för bättre skolresultat.”

Mer om inkludering och särskild undervisning

19 januari, 2019 1 kommentar

Det var väl inte helt oväntat att min blogg ”Inkludering och särskilda undervisningsgrupper” skulle ge upphov till diskussion och många synpunkter (på Facebook). Det är ett ämne som är hett diskuterat i hela landet. Glädjande nog kan jag konstatera att de allra flesta som har kommit med kommentarer har varit positiva till bloggen och idéerna. Och det tycks vara flera av dessa personer som själva har barn/elever i behov av särskilt stöd.

Naturligtvis framfördes även kritik. Och visst fanns det någon enstaka som påstod just det här som jag var rädd för – var man kritisk till eller problematiserade det här med inkludering så var man reaktionär och i det närmaste människofientlig. Det är tråkigt. Det blir inget bra debattklimat med sådana invektiv. Det handlar ju om barnens och elevernas bästa. Det är både utgångspunkten och målet. Och att skapa en skola för elevernas bästa, det vill vi ju alla. Det är också uppdraget i skolans styrdokument. Det måste kunna gå att föra en sådan här diskussion med sakliga och objektiva argument.

Det är också viktigt att ha begreppen klara för sig, och det är inte helt självklart om man inte är ”skolmänniska”. Men det är självklart en förutsättning för att kunna förstå (var)andra och för att diskussionen ska bli fruktbar.

Skolverket förklarar ”särskilt stöd” (se ”Att göra extra anpassningar av undervisningen och ge särskilt stöd”).

”Det är insatsernas omfattning och varaktighet som skiljer särskilt stöd från sådant stöd som ges i form av extra anpassningar. Särskilt stöd brukar vara mer omfattande och pågå under en längre tid. Att en elev får stöd av speciallärare eller får enskild undervisning några enstaka gånger under en kortare period räknas till exempel som extra anpassningar, inte som särskilt stöd.”

Särskilt stöd ska alltså skiljas från ”extra anpassningar”, ett annat begrepp som är bra att känna till. Extra anpassningar är helt enkelt olika sätt att göra undervisningen mer ”tillgänglig”. Det är ofta lättare att förstå med exempel, och Skolverket ger sådana:

  • ett särskilt schema över skoldagen
  • ett undervisningsområde förklarat på annat sätt
  • extra tydliga instruktioner
  • stöd att sätta igång arbetet
  • hjälp att förstå texter
  • digital teknik med anpassade programvaror
  • anpassade läromedel
  • någon extra utrustning
  • extra färdighetsträning
  • enstaka specialpedagogiska insatser.

Särskilt stöd är insatser av mer ”ingripande karaktär” (Skolverkets uttryck). Särskilt stöd ges oftast inte inom ramen för den ordinarie undervisningen. Insatserna är nödvändiga när elevens behov av stöd är mer omfattande och varaktigt.

Även när det gäller särskilt stöd ger Skolverket exempel:

  • regelbundna specialpedagogiska insatser i ett visst ämne, till exempel undervisning av en speciallärare under en längre tid
  • placering i en särskild undervisningsgrupp
  • enskild undervisning
  • anpassad studiegång, vilket innebär avvikelser från timplanen och de ämnen och mål som gäller för utbildningen, exempelvis att ett ämne eller delar av ett eller flera ämnen tas bort

Det är lärarna som bestämmer när extra anpassningar ska göras. Det behövs inga formella beslut för det. När särskilt stöd ska ”sättas in” måste detta däremot föregås av en utredning och dokumenteras i ett åtgärdsprogram. Det är rektor som beslutar om åtgärdsprogrammet.

Skollagen 3 kap 9 §:

”Ett åtgärdsprogram ska utarbetas för en elev som ska ges särskilt stöd. Av programmet ska behovet av särskilt stöd och hur det ska tillgodoses framgå. Av programmet ska det också framgå när åtgärderna ska följas upp och utvärderas och vem som är ansvarig för uppföljningen respektive utvärderingen. Eleven och elevens vårdnadshavare ska ges möjlighet att delta när ett åtgärdsprogram utarbetas.
Åtgärdsprogrammet beslutas av rektorn. Om beslutet innebär att särskilt stöd ska ges i en annan elevgrupp eller enskilt enligt 11 § eller i form av anpassad studiegång enligt 12 § får rektorn inte överlåta sin beslutanderätt till någon annan.”

En viktig fråga är också hur detta särskilda stöd ska organiseras. Naturligtvis är utgångspunkten hela tiden vad som är bäst för eleverna. Olika elever har olika behov. Organisationen kan också bero på hur många elever det handlar om. Oftast är särskilda undervisningsgrupper förlagda på de ”vanliga” skolorna och det är säkerligen också det bästa i de flesta fall, bland annat av sociala skäl. Då kan kompisar träffas på raster och kanske på vissa lektioner. Vid andra tillfällen kan det vara att föredra att undervisningen organiseras på en egen skola.

Men jag vet att det finns många elever som inte går (kan gå) till skolan. Det är alldeles för många människor där, både i klassrummen, korridorerna och på skolgården. De klarar inte av denna situation, de fixar inte att vistas i utrymmen med många människor – hur mycket de än vill. De blir ”hemmasittare”. De skolkar inte, de kan helt enkelt inte vistas i en skola, inkluderad eller ej. Antalet hemmasittare ökar i både Vänersborg och i landet som helhet.

I sådana här frågor har naturligtvis föräldrar och professionen den bästa kunskapen om vad som är bäst för den enskilde eleven. Ibland kan det dock vara så, som en på Facebook framhöll, att vårdnadshavarna kanske inte riktigt har den objektiva kunskap om sitt barn i skolsituationen som den pedagogiska professionen har. Som jag skrev i min förra blogg har rektor möjlighet att fatta beslut som ”frångå[r] elevens vårdnadshavares önskemål” (Skollagen).

Det är också viktigt att ha i minnet, när vi pratar om alla elever, så gäller det ALLA barn/elever. Det gäller även de elever som inte har behov av särskilt stöd. Det står Skollagen:

”Alla barn och elever i samtliga skolformer och i fritidshemmet ska ges den ledning och stimulans som de behöver i sitt lärande och sin personliga utveckling för att de utifrån sina egna förutsättningar ska kunna utvecklas så långt som möjligt enligt utbildningens mål.”

Frågorna kring inkludering och särskilt stöd är inte enkla – hur utformar vi en skola där ALLA elever kan utvecklas så långt som möjligt? Och det är inte bara den enskilda läraren, eller rektorn, som ”äger frågan” eller har ansvar. Det är också, och kanske framför allt, huvudmannens uppgift, dvs kommunens och ytterst politikernas ansvar. I Linköping har politikerna (som jag skrev om i den förra bloggen) tagit sitt ansvar, i Vänersborg är jag tveksam. (Det var väldigt snällt sagt…) I Vänersborg finns det ju inte ens tillräckligt med ändamålsenliga skollokaler, inte heller tillräckligt med personalresurser.

Det finns skolor som hävdar att de har lyckats med inkluderingen, att de har utformat en skola för ALLA elever – både för de elever som är i behov av särskilt stöd och de som inte är det. Ibland framhålls att en skola i Huddinge har kommit långt på denna väg. (Se ”Så blev deras skola NPF-säkrad”.)

Det är emellertid svårt för en utomstående att avgöra hur skolan har lyckats utan att ha sett en ordentlig utvärdering. (Vilken kanske finns, men som jag inte hittar.) Men visst finns det metoder och ”knep” för inkludering som kan användas i andra skolor. Å andra sidan så vet jag att det redan används många metoder i klassrummen – och jag vet att rektorer och lärare i bla Vänersborg gör allt vad de kan för att undervisningen ska fungera för ALLA elever.

Men hur gör en lärare när situationen i klassen ser ut så här? Det är en lärare i Vänersborg som beskriver situationen. (Beskrivningen lämnades som en kommentar till min förra blogg).

”När jag slutade som lärare hade jag en klass på 25 elever med många bekymmer. Det var 1 elev med adhd som skulle undervisas på förskoleklassnivå, 1 elev med Adhd som var särbegåvad i matte, 1 elev med grava medicinska problem samt Asperger. Han kunde plötsligt bli dålig och utan hjälp då dö. Dessa 3 elever tjöt i högan sky. De första månaderna var det 2 resurser men de 2 adhd eleverna rymde titt som tätt åt var sitt håll så då kom ytterligare en resurs till klassen. I klassen fanns ytterligare en elev i behov av resurs. Eleven hade troligen adhd. Fler bekymmer fanns. En med hörselskada. Han fick stänga av hörapparaten då eleverna tjöt. En elev med grav språkstörning. Han vågade inte prata då ingen förstod vad han sa. 3 stycken barn som inte förstod svenska. Dessa barn hade ingen som hjälpte dem med språket. De 3 elever med resurser kunde inte vara tysta under genomgång utan talade med sina resurser då. Då lärde sig eleven 20 % mindre pga av ljud. De enda elever som skolledningen talade om var de med resurser. Denna blandning av elever i samma klass var helt tokig. Skrikande elever och elev med hörselskada borde inte gå i samma klass. Språkstörda elever vågar tala i mindre grupper. Detta var i åk 1 när det sedan i åk 2 skulle komma ytterligare 1 elev som inte förstod språket samt var på särskolenivå så gav jag upp. Så många elever med bekymmer, så många resurser ska inte vara i samma klass. Klassen borde delats men icke sa Nicke. Vart tog de vanliga eleverna vägen i detta? De fick inte någon bra skolgång. Vem brydde sig om dem? Ja, fram för mindre grupper, klasser, där dessa elever kunde få hjälp av spec lärare. Där ALLA elever blev sedda och trygga. Tja, bara en liten berättelse från verkliga livet Önskar att det gick att ändra när sånt här förekommer men med mindre pengapåse är det svårt att göra något.”

Politikerna i Vänersborg måste börja diskutera, och agera, i frågorna kring inkludering och särskilt stöd. Och kanske är det på gång. I januariöverenskommelsen mellan S, L, C och MP (i riksdagen inför regeringsbildningen) så lyder punkt 52 (se ”Januariavtalet: Här är alla 73 punkter som S, L, C och MP enats om”):

”Inkluderingstanken har gått för långt: gör det lättare att få särskilt stöd i mindre undervisningsgrupp (Uppdrag till Skolverket hösten 2019).”

Jag hoppas på en fortsatt bra och saklig diskussion.

Inkludering och särskilda undervisningsgrupper

15 januari, 2019 4 kommentarer

Det pågår många olika diskussioner i Sverige som har med skolan att göra. En av diskussionerna handlar om det som kallas inkludering.

Det är inte helt lätt att definiera ordet ”inkludering”. Två auktoriteter på området, Claes Nilholm och Kerstin Göransson, skriver i boken ”Inkluderande undervisning” flera sidor där de försöker förklara begreppet. De kommer fram till att det finns flera definitioner. Jag tror dock att denna förklaring omfattas av de flesta, som ser inkludering som något positivt och nödvändigt:

”Inkluderingsrörelsen har alltså försökt skifta fokus från frågan om hur elever som definieras som avvikande ska kunna anpassas till skolans sätt att fungera till hur skolan kan anpassa sig till det faktum att elever är olika. En viktig aspekt har varit betoningen på att olikhet ska ses som en tillgång och inte som ett problem och att undervisningen ska vara anpassad till elevers olika förutsättningar och behov.”

Trots att begreppet inkludering är på modet och förekommer i många skoldebatter så används det inte i de svenska styrdokumenten. Begreppet finns inte ens med i Skollagen eller läroplanen för grundskolan. Däremot kan man väl säga att flera värderingar i styrdokumenten är förenliga med en inkluderande skola. Men det är inte särskilt konstigt. Begreppet är luddigt och abstrakt och associeras lätt till många positiva tankar och värderingar.

Begreppet inkludering har fått en så stor positiv laddning i den allmänna diskussionen att den som yppar kritik mot begreppet eller dess följder ibland till och med kan misstänkas ha en omodern och reaktionär människosyn, Vänersborg utgör inget undantag. I klassrummen och skolornas personalrum, bland lärarna, så finns det däremot många som inte är särskilt bekväma med det långtgående kravet på inkludering.

Och det av flera skäl.

Det är i praktiken svårt med inkludering. Säg att en lärare har en klass på 25 elever. I denna klass kan det finnas elever med många diagnoser och medicinska förklaringar. Det kan finnas elever som är väldigt känsliga för ljud, autistiska barn som har svårt att vara tillsammans med andra, elever med grav dyslexi, utåtriktade elever som kan vara både stökiga och störande och elever med inlärningssvårigheter. En ensam lärare, eller kanske en lärare och en elevassistent, har med dessa förutsättningar en svår, om inte en omöjlig, uppgift att bedriva undervisning.

Elever, med svårigheter och behov av särskild undervisning, mår inte sällan dåligt av att vara i en stor klass. De kan ha svårt att koncentrera sig, de får inte sina behov tillgodosedda och flera av dem kan till och med bli ”hemmasittare”, dvs de stannar hemma.

En tredje aspekt av inkludering i praktiken är naturligtvis hur de övriga eleverna mår av att t ex ha en stökig och utagerande elev i klassen. De kanske inte kan koncentrera sig därför att de är rädda för att eleven får ett utbrott. Dessa elever förväntas arbeta och studera i en miljö som vuxna inte skulle acceptera.

I en insändare skriver en mamma (Skolvärlden 28 mars 2018):

”Vårt barn som går i årskurs 1 har en klasskamrat som väldigt lätt och ofta får okontrollerbara och våldsamma utbrott som är mycket svåra att hantera för alla i hans närhet. ”Kalle” har redan dödshotat flertalet elever och även lärare. Vi har efter många incidenter med våld ställt frågan till vårt barns skola om var gränsen går. Hur mycket våld får ”Kalle” utsätta de andra barnen för innan skolan agerar?”

Läraren och debattören Isak Skogstad framhåller också ovanstående tre aspekter. Skogstad skriver i en blogg alldeles nyligen (se ”Har inkluderingen gått för långt?”):

  • ”En studie visade att lärare i mer inkluderade klassrum ägnar mindre tid åt själva undervisningen och mer tid åt att hålla ordning. De andra eleverna drabbas med andra ord.”
  • ”Forskning har även visat att inkludering av elever med utåtagerande diagnoser påverkar de andra elevernas resultat negativt.”
  • ”En nypublicerad studie visade att elever med särskilda behov lärde sig mer, inte mindre, när de får undervisning i särskilda grupper.”

Skogstad anger i sin blogg källor till dessa tre påståenden. Han menar vidare att vurmen för inkludering är ekonomisk. Kommunerna sparar helt enkelt pengar på att placera alla elever i samma klasser. Det blir då den enskilda skolans, och ytterst den enskilde lärarens, problem om undervisningen inte fungerar.

Den kritik som Skogstad och andra framför mot den långtgående inkluderingen ökar. Och det är inte bara lärare som protesterar utan också föräldrar. Huvudmännens (kommunernas) svar är oftast att det är föreskrivet i Skollagen och läroplanerna att det är inkludering som gäller. Men det stämmer inte, som jag har skrivit tidigare. Det är faktiskt lite tvärtom. I 3 kap i Skollagen uttrycks en möjlighet för huvudmannen att ordna särskilda undervisningsgrupper:

”11 § Om det finns särskilda skäl, får ett beslut enligt 9 § för en elev i grundskolan, grundsärskolan, specialskolan eller sameskolan innebära att särskilt stöd ska ges enskilt eller i en annan undervisningsgrupp (särskild undervisningsgrupp) än den som eleven normalt hör till.”

Det är också av intresse i sammanhanget att det finns en särskild bestämmelse om detta för fristående grundskolor. Det finns nämligen en paragraf som uttryckligen anger att utbildningen får begränsas till att avse elever som är i behov av särskilt stöd (Skollagen 10 Kap):

”35 §   Varje fristående grundskola ska vara öppen för alla elever som har rätt till utbildning i grundskolan.
Utbildningen får dock begränsas till att avse
   1. vissa årskurser,
   2. elever som är i behov av särskilt stöd, och
   3. vissa elever som utbildningen är speciellt anpassad för.”

Det verkar helt enkelt vara så att det tycks vara lite upp till kommunen att bestämma. I Vänersborg finns t ex inga resursskolor längre, medan det i grannkommunen Trollhättan finns tre stycken särskilda undervisningsgrupper.

Men…

Linköpings kommun gick härom året ett steg längre och inrättade och drev en tämligen stor resursskola för elever i behov av särskilt stöd. De ställde frågan på sin spets skulle man kunna säga. Och…

Skolinspektionen reagerade kraftigt och ansåg att Linköpings kommun bröt mot Skollagen. Skolinspektionen utdömde ett vite om 700.000 kr. Linköping överklagade emellertid beslutet. Och förlorade – både i Förvaltningsrätten och Kammarrätten. Men Linköping gav sig inte utan drev frågan ända upp till Högsta Förvaltningsdomstolen.

Högsta Förvaltningsdomstolen gav i en dom den 28 juni 2017 Linköpings kommun rätt.

Domstolen konstaterade inledningsvis i sin dom (här kan du ladda ner domen) att:

”den kommunala självstyrelsen medför att en kommun har en betydande frihet att själv bestämma hur den kommunala verksamheten ska organiseras och administreras. … [Det finns] inte några särskilda regler som innebär att en kommun vid sidan av den ordinarie grundskolan är förhindrad att organisera skolenheter i form av resursskolor med inriktning mot elever som är i behov av särskilt stöd.”

Domstolen anslår alltså tonen direkt. Det finns inte i varken lagtext eller förarbeten något förbud för kommuner att inrätta särskilda resursskolor. Det som inte är förbjudet är tillåtet med andra ord. Domstolens tolkning stöds, anser domstolen själv, av den bestämmelse som ger fristående skolor möjlighet att begränsa utbildningen till att avse elever i behov av särskilt stöd.

I domen betonas det fria skolvalet och att (främst) vårdnadshavarna ska ha frihet att välja skola för eleverna. Det är således helt avgörande för domstolen att en placering i en resursskola är vårdnadshavarnas val.

Ur domen:

”Principen om det fria skolvalet gäller såväl kommunala som fristående skolor. Det saknas därför även av detta skäl anledning att tolka skollagens bestämmelser om kommunala grundskolor på ett sätt som skulle utesluta en ordning som ger en vårdnadshavare möjlighet att välja en kommunal skola med inriktning mot elever som är i behov av särskilt stöd och därmed enbart vara hänvisad till en fristående skola med en sådan inriktning.”

Det finns dock undantag från denna princip, Skollagen 10 kap 30 §:

”Kommunen får annars frångå elevens vårdnadshavares önskemål endast om
   1. den önskade placeringen skulle medföra betydande organisatoriska eller ekonomiska svårigheter för kommunen, eller
   2. det är nödvändigt med hänsyn till övriga elevers trygghet och studiero.”

Det är rektorn som kan fatta ett sådant beslut.

Till slut tar domstolen också upp villkoren för placering i resursskolorna, som möjligtvis har att göra med ovanstående undantag:

”Den behovsprövning som sker i samband med placering vid en skola med inriktning mot elever i behov av särskilt stöd kan enligt Högsta förvaltningsdomstolens mening inte likställas med sådana tester och prov som avses i 10 kap. 9 § skollagen. Placering vid en resursskola efter en sådan prövning står därmed inte heller i strid med förbudet mot tester och prov som grund för antagning eller urval till en grundskola.”

Det följer alltså av domen i Högsta Förvaltningsdomstolen att det inte finns några hinder för kommuner att inrätta och driva resursskolor för elever i behov av särskilt stöd. Det skulle vara helt möjligt för t ex Vänersborg. Kommunen har haft sådana särskilda undervisningsgrupper förr. Och det finns således inga hinder att anordna sådana igen. Det är ytterst en fråga för politikerna i barn- och utbildningsnämnden och kommunfullmäktige.

Min uppfattning är att Vänersborg noga bör överväga att inrätta sådana här grupper/skolor – med kompetens och god kvalitet.

Utredning av skolpersonalens arbetsbelastning och arbetsmiljö (2/2)

8 januari, 2019 1 kommentar

Anm. Detta är en fortsättning på min förra blogg, ”Utredning av skolpersonalens arbetsbelastning och arbetsmiljö (1/2)”.

Utredningen av skolpersonalens arbetsbelastning och arbetsmiljö, som är ett resultat av en motion från mitt tangentbord (se min motion här), beskriver skolpersonalens arbetsförhållanden ingående. Den ser på läget i stort, samtidigt som den tittar specifikt på läget i Vänersborg. Beskrivningen som ges är bra och nödvändig.

Utredarna menar att Vänersborgs kommun redan nu gör mycket för att ändra situationen för skolpersonalen i Vänersborg till det bättre. Kommunens chefer, däribland rektorer och förskolechefer, har fått utbildning med syfte att minska den stressrelaterade ohälsan i arbetslivet. Det ska utmynna i att:

”Den organisatoriska och sociala arbetsmiljön ska kartläggas vid arbetsgruppernas arbetsplatsträffar, varefter målsättning och handlingsplaner skapas utifrån arbetsplatsernas behov.”

Kompetensutveckling har genomförts för att stärka pedagogerna i sina yrkesroller. Det jobbas med strategier för hur kommunen ska attrahera, rekrytera, behålla och utveckla medarbetare. Och personalklubben utgör basen i ett individinriktat friskvårdsarbete.

Det är naturligtvis bra att kommunen arbetar med friskvård och kompetensutveckling, men om grundproblemet är att lärarna inte hinner göra alla de uppgifter som de är ålagda att göra på den arbetstid som de har till sitt förfogande – då missar dessa åtgärder naturligtvis själva kärnan i problemet med arbetsbelastning och arbetsmiljö. Men kommunen arbetar också på andra fronter menar utredningen.

Barn- och utbildningsförvaltningen har ökat, och vill fortsätta öka, antalet rektorer och förskolechefer. Förvaltningen ser denna ökning som en strategiskt viktig förändring:

”För att säkerställa en ökad måluppfyllelse, ett närmare ledarskap och ett hållbart arbetsliv har en långsiktig omorganisering inletts av förvaltningsledningen vid barn- och utbildningsförvaltningen. Antalet medarbetare per chef ska minskas och därmed möjliggöra det pedagogiska ledarskapet i enlighet med Skollagens krav.”

Den här förändringen har pågått sedan någon tid tillbaka. Jag är inte helt positiv… Jag kan väl tycka att förvaltningen borde ha väntat med denna förändring av skolledarorganisationen tills föreliggande utredning var klar – och sedan ta ett helhetsgrepp. Och det av framför allt två skäl, dels för att se om fler chefer verkligen var och är den mest effektiva och lämpliga förändringen. Och dels för att lyfta hela frågan till politikerna. Nu har inte barn- och utbildningsnämndens politiker varit delaktiga i de förändringar som förvaltningen har vidtagit. För visst är skolledarfrågan politisk…? Eller borde vara. Min motion är i varje fall politisk…

Jag tror att tillsättandet av fler skolledare kan vara förhastad. Det är arbetstiden och den stora mängden arbetsuppgifter som är det stora problemet för skolledarna, inte i första hand antalet medarbetare. Det kanske hade varit bättre att helt enkelt ta bort de uppgifter som ålagts skolledarna av kommunen och som inte har med deras pedagogiska uppdrag att göra. Det kan vara sådant som har med lokaler att göra, det kan vara städ, vaktmästeri och skolskjutsar, det kan vara ekonomi och budget, personalfrågor osv. Det finns hur många uppgifter som helst som inte har med det pedagogiska uppdraget att göra. Fler rektorer innebär ju bara att ännu fler ska syssla med icke-pedagogiska uppgifter. Låt i stället särskild personal, exempelvis ekonomer, personalspecialister och intendenter, personer som är utbildade och har speciell kompetens för detta, ta över dessa arbetsuppgifter från rektorerna! Som jag ser det tillhör samtal med sin personal det pedagogiska ledarskapet… (Dessutom borde flera av de uppgifter som har med insamling av statistik, utvärderingar, dokumentation och kontroll etc ses över.)

Det är förvisso sant att rektorerna och förskolecheferna i Vänersborg har väldigt många anställda under sig, särskilt om man jämför med cheferna inom de mansdominerade tekniska verksamheterna. Men det är som sagt, tiden det handlar om. Dessutom blir det, som jag ser det, problem kring organisationen med flera rektorer. Vi har ju de skolbyggnader och skolenheter vi har. Fler rektorer på en högstadieskola betyder att man måste dela skolenheten, som har tre årskurser, i två enheter, där en rektor kanske har två årskurser och den andre en. Det kan inte vara optimalt. Det innebär t ex att varje pedagog i praktiken har två rektorer på samma fysiska skola (i stort sett alla lärare undervisar i alla årskurser på högstadiet) och att varje elev har två rektorer under högstadietiden. På en låg-och mellanstadieskola kan det innebära att en elev har en rektor i skolan och en annan när eleven är på fritids. Det sistnämnda är för övrigt inte tillåtet, varje elev ska ha en rektor säger Skolinspektionen på sin hemsida (se här). Det är för övrigt, har jag en känsla av, i ”gränslandet” att dela upp en skolbyggnad i två enheter. Det är nog inte ”andemeningen” i författningarna. Det torde även bli en massa extra, onödig, tid som går åt för de två rektorerna när de ska samarbeta kring och synka skolskjuts-, lokal- och personalfrågor mm. (Och tänk om rektorerna inte kommer överens…)

Nu är jag kanske kritisk i överkant. Förhoppningsvis har förvaltningen tänkt längre än vad jag har gjort. Vi politiker i nämnden har inte sett planen på hur den framtida ledningsorganisationen ska se ut. Det är i och för sig beklagligt, men det kanske blir bra. Det ska för övrigt tillsättas ganska många nya skolledartjänster fram till 2021.. Det handlar om mycket pengar, 22 milj kr….

Utredningen beskriver också hur:

”fler administrativa tjänster har införts för att frigöra tid till chefernas kärnuppdrag”

Och det låter väl ok, men det är lite svårt att förstå vad som menas. Vad är en ”administrativ tjänst”? Är t ex en ekonomtjänst administrativ? Och när utredningen skriver att dessa tjänster innebär:

”avlastning i vissa arbetsuppgifter”

Så blir jag lite tveksam, och frågande. Inte löser man väl problem med att ”avlasta”, typ ta bort delar av en uppgift? Det torde ju innebära att rektor då fortfarande har ansvaret – och säkerligen måste sätta sig in i uppgifterna ändå. Måste inte uppgifter tas bort helt och hållet?

Kommunen har också prövat att införa nya arbetstidsavtal. De handlar om att pedagogerna ska arbeta mer tid på skolan och mindre hemma. Enligt utredningen har de skolor (två LM-skolor) som prövat detta tyckt att det har varit en bra förändring. Vad jag förstår så har lärarna på de två skolorna fått en särskild lönekompensation för att arbeta med detta nya arbetstidsavtal på 2.000 kr per person (exkl PO-kostnader). (Har kommunen råd med detta om alla lärare förändrar sin arbetstid?) Utifrån min erfarenhet som lärare på högstadiet, så tror jag inte alls på det ”nya” arbetstidsavtalet. (Det är förresten inte särskilt nytt, det har förespråkats av arbetsgivarparten i många år.) Det förutsätter att pedagoger inte utnyttjar sin tid effektivt idag. Och ser man tillbaka några år så vet vi lärare att denna typ av ändringar i arbetstidsavtalet ofta har varit ett sätt för kommunerna att ge pedagogerna fler arbetsuppgifter.

Kommunen har vidtagit lovvärda åtgärder för att:

”öka förutsättningarna för äldre medarbetare att arbeta till 65 år eller längre samt att minska sjukfrånvaro inom målgruppen”

Det är bra.

Personalorganisationerna har fått komma med synpunkter. De lyfter, enligt utredningen, följande idéer inom nuvarande budgetram: förstärkt och mer systematiskt organisatoriskt och socialt arbetsmiljöarbete på arbetsplatsträffar (APT), klargörande av rollfördelning och arbetsuppgiftsfördelning , översyn av hur de befintliga lokalerna kan användas på bästa sätt, översyn av hur informationsflödet kan förbättras (skolpersonal upplever att det är alltför många kanaler att hålla sig uppdaterad på), möjligheten med arbetstidsavtal, utvärdering projekt som har genomförts (vad fungerar och vad bör fortsätta, alternativt utökas?) och granskning av om kommunens köp- och säljorganisation är optimal.

Utredningens slutsatser, vilket är desamma som förvaltningschefens ledningsgrupps slutsatser, vill genomföra följande prioriterade insatser för att förbättra arbetsmiljön och minska arbetsbelastningen:

  • ”Förstärkt och mer systematiskt organisatoriskt och socialt arbetsmiljöarbete (OSA-arbete) på arbetsplatsträffar (APT) med syfte att öka dialog, delaktighet och förbättra arbetsmiljön ytterligare. Här ingår exempelvis att se över möjligheter till paus under arbetsdagen samt arbete med kulturen runt sjukfrånvaro och sjuknärvaro. Insatsen bygger på behovet i förvaltningen och det senaste läraravtalet (2018).”
  • ”Rollfördelning och arbetsuppgiftsfördelning behöver klargöras förvaltningsövergripande, per verksamhetsområde och på enhetsnivå. Hur använder vi vår kompetens inom förskola, grundskola, grundsärskola och fritidshem? Vem gör vad? Har vi behov av nya yrkeskategorier i skolvärlden, ex. lärarassistenter, integrationspedagoger, klassmentorer eller socialpedagoger? Kan vi frigöra tid till kärnuppdraget genom att lyfta bort arbetsuppgifter från pedagogerna som inte direkt stärker elevernas lärande?”
  • ”Eventuella nya yrkeskategorier kan stötta, avlasta och bistå lärarna med exempelvis administrativa uppgifter. Fler yrkeskategorier kan vara betydelsefulla för elevernas trygghet. Om nya yrkeskategorier anställs behövs dialog för att tydliggöra de olika kategoriernas ansvar och roller.”
  • ”Öka ledningsorganisationen genom att anställa fler förskolechefer/rektorer samt administrativt stöd så att förskolechefer/rektorer kan utöva sitt uppdrag som pedagogiska ledare i enlighet med Skollagens krav. De kan genom att bli avlastade vissa arbetsuppgifter ge riktning, utöva inflytande och ta ansvar för förskol- och skolverksamheten.”
  • ”I möjligaste mån införa tvålärarsystem där lärare ges möjlighet till undervisning av hög kvalitet och kan leda barnen/eleverna mot goda resultat.”
  • ”Ändra arbetstidsavtalet till 1552 timmar reglerad tid/läsår för att skapa en hållbar organisation där lärarna vill stanna och fortsätta göra ett gott arbete och fungera som goda ambassadörer för verksamheten. Enligt bilaga 6 HÖK 2018: antal medarbetare i läraravtalet med ferietjänst som ska förändra sin förtroendetid multiplicerat med 2000 kr (1500 kr + 500 kr) samt PO-kostnader.”

Utredningen har slutligen kostnadsberäknat de insatser som kan förbättra skolpersonalens arbetsmiljö och minska arbetsbelastningen. Och det är naturligtvis en mycket viktig del av utredningen.

Merkostnaden för förändringen av organisationen för skolledare, dvs fler rektorer och förskolechefer, beräknas under perioden 2018-2020 kosta ca 22 miljoner kr (utifrån snittlönekostnaderna 2018). Det är mycket pengar… Det skulle kunna anställas många intendenter, ekonomer etc för de pengarna… Eller pedagoger…

Det är stora barngrupper i Vänersborg. Utredningen har räknat på kostnaderna för att minska grupperna till riksgenomsnittet. Det skulle kosta drygt 35 milj kr per år. Om Vänersborg skulle nå upp till Skolverkets rekommendationer skulle kostnaden bli nästan 63 milj.

För att nå 25 barn/avdelning i snitt på fritidshemmen behöver kommunen betala 14 milj kr mer och då har inte lokalkostnader räknats in (typ 18 nya moduler).

Om Vänersborg ska öka ”lärarnärvaron” i klasserna har utredningen räknat på hur mycket det kostar att införa en extra halvtidstjänst per förskolelärare/lärare, dvs ett steg i att införa ett tvålärarsystem. Anställer kommunen bara lärare skulle det kosta nästan 52 milj kr, anställs lärarassistenter kostar det ungefär 37 milj.

Utredningen beskriver avslutningsvis förhållandena inom elevhälsan. Vänersborg ligger inte ”så bra” till på detta område heller…

Akademikerförbundet SSR anser att 300 elever per skolkuratortjänst är eftersträvansvärt, i Vänersborg går det i nuläget ca 473 elever per tjänst. Rekommendationen från Sveriges Psykologförbund är 1 skolpsykolog per 500 elever, i Vänersborg är det 901 elever per psykolog. När det gäller skolsköterskor ligger kommunen bra till, det finns en sköterska per 380 elever. Det finns i Vänersborg 23 specialpedagogtjänster och 6 tjänster som speciallärare. Det blir ca 188 elever per specialpedagog. Och till sist, det finns 4 logopeder, 3,70 tjänster. Det är 1.166 elever per tjänst (borträknat förskola).

Det är mycket pengar det handlar om. Så mycket pengar att det nästan känns lite tröstlöst… Att Vänersborg ligger så långt efter riksgenomsnittet, på egentligen alla områden (särskilt på grundskolans), beror på att politikerna har försummat skolan (å det grövsta, höll jag på att skriva) under en lång rad år. För att Vänersborg ska kunna komma till rätta med skolpersonalens arbetsbelastning och arbetsmiljö, och därmed ge Vänersborgs barn och ungdomar de förutsättningar och den chans i livet som de förtjänar, så måste skolan, och förskolan, prioriteras. På ett systematiskt och planenligt sätt.

Det finns inga genvägar – det måste satsas. Politikerna måste se till att orden och löftena i valrörelsen blir verklighet.

PS. Barn- och Utbildningsnämnden har ännu inte fått utredningen, än mindre behandlat den.

Första delen av bloggen hittar du här: ”Utredning av skolpersonalens arbetsbelastning och arbetsmiljö (1/2)”.

%d bloggare gillar detta: