Arkiv

Archive for the ‘Skola och utbildning’ Category

KS 9/9: Skolvaktmästare och Åttersrud

7 september, 2020 1 kommentar

På onsdag sammanträder alltså kommunstyrelsen. Jag skrev om några av ärendena i gårdagens blogg (se “KS 9/9: Fisket i Hallsjön, lokaler mm”) och tidigare idag så bloggade Lutz Rininsland (V) om två av de andra (om Fyrbodals kommunalförbund, se “Ringrostig, minst sagt”). Jag tänkte redogöra för ytterligare några ärenden. Och som den politiskt intresserade känner till så avgör kommunstyrelsen vissa ärenden, medan andra går vidare till kommunfullmäktige.

Det första ärendet avgör kommunstyrelsen. Åttersruds bygdegårdsförening skrev i mitten på juni till kommunen och ansökte om stöd för intäktsbortfall på grund av coronan. Bygdegårdsföreningen har fått ställa in diverse arrangemang som bröllop, danskurser och loppis. Åttersrud ansökte om 30.800 kr. Kommunstyrelsen avslår ansökan och skriver:

“Kommunstyrelseförvaltningen har stor förståelse för det ansträngda läge som föreningen befinner sig i, men bedömer det inte som möjligt att utifrån gällande regelverk att lämna ekonomiskt stöd till en enskild förening baserat på minskade försäljningsintäkter.”

Nästa fråga ska till kommunfullmäktige.

Det är en intressant och viktig motion från kristdemokraterna. Motionen är undertecknad av Marie-Louise Bäckman, Carl-Ewert Berg och Robert Johansson och de yrkar att:

“Kommunens vaktmästarorganisation förändras så att de kommunala skolorna får fast placerade vaktmästare.”

Som gammal lärare håller jag fullständigt med. Det skrev jag utförligt om i en tidigare blogg – i samband med att barn- och utbildningsnämnden behandlade motionen. Jag upprepar inte argumenten, utan hänvisar till Så var det alltså BUN på måndag”. Jag vill emellertid betona att jag i denna blogg angav många mycket tunga och viktiga argument för motionens yrkande.

Kommunstyrelseförvaltningen vill avslå motionen. Den skriver:

“Enligt skollagen ska alla elever tillförsäkras en trygg och stödjande skolmiljö och det är skolan och ytterst rektorns ansvar att skapa trygghet. Enligt 2 kap. 10 § skollagen (2010:800) är det rektorn som beslutar om sin enhets inre organisation och ansvarar för att fördela resurser inom enheten efter barnens och elevernas olika förutsättningar och behov. Det är alltså rektorn som beslutar om organisationen på sin enhet.”

Det är på sätt och vis helt riktigt resonerat, men samtidigt innehåller resonemanget ett tankefel. Skollagen handlar om rektorns uppdrag som pedagogisk ledare. Den “inre organisationen” är skolenhetens pedagogiska organisation och inbegriper inte vaktmästare, de betraktas inte som pedagogisk personal. Skollagen tar därför inte upp vaktmästare och deras uppgifter överhuvudtaget. Skollagen konstaterar “bara”, fast det är en nog så viktig formulering (2 kap 35 §):

“För utbildningen ska de lokaler och den utrustning finnas som behövs för att syftet med utbildningen ska kunna uppfyllas.”

Det hindrar inte att vaktmästarna kan ha en mycket viktig “pedagogisk” roll. En vaktmästare betyder mycket, och kan ibland vara helt avgörande, för trivseln och tryggheten på skolan. Jag tror att vi alla har erfarenhet av deras betydelse för särskilt elever men också för personal och skolledare.

Motionärerna skriver:

“… de praktiska, sociala och inte minst trygghetsskapande fördelar en fast vaktmästare kan ha under elevernas skoldag.”

Sedan motionen skrevs, den 23 april 2019, så har Vänersborgs kommun blivit “genomlyst”. Public Partner, som gjorde genomlysningen, beskrev kommunens förvaltningsorganisation (se “Genomlysning av kommunen 2: Beskrivningar”):

“Vänersborgs kommun är påfallande stuprörsorienterad i sin samlade organisering. Nämnder och förvaltningar har stort ansvar att organisera sitt eget arbete. Kommunstyrelsen som samordnande organ och med sin egen förvaltning utövar relativt lite av koordinering, uppsikt och styrning.”

“Stuprör” betyder i det här sammanhanget att verksamheten är sektorsindelad, varje förvaltning har sin egen organisation med chefer och underordnade, egen budget osv – och ingen ser helheten.

Jag tror att det är dags att kommunen ser helheten i vaktmästarfrågan. Det spelar ingen roll om samhällsbyggnadsförvaltningen har en effektiv vaktmästarorganisation, som kommunstyrelseförvaltningen skriver, vaktmästarnas “pedagogiska” och trygghetsskapande betydelse för eleverna på en skola får inte underskattas. En vaktmästare skulle t ex också kunna vara 50% vaktmästare och 50% elevassistent….

För övrigt tror jag aldrig att Norra skolan skulle ha misskötts  och förfallit så till den milda grad att utbildning kommer att vara omöjlig inom en snar framtid, om det hade funnits en fast placerad vaktmästare på skolan.

Trots att kommunstyrelseförvaltningen och de styrande politikerna (S+C) vill avslå motionen röstade de tre borgerliga ledamöterna i kommunstyrelsens arbetsutskott (KSAU) annorlunda. Förslaget till kommunstyrelsen på onsdag är därför:

“Kommunstyrelsen remitterar ärendet till samhällsbyggnadsnämnden och barn och utbildningsnämnden för en fördjupad utredning angående faktiska kostnader för vaktmästarnas arbete i kommunens skolor och förskolor. Utredningen kompletteras med ett yttrande från barn- och utbildningsförvaltningen angående deras uppfattning om huruvida lokalisering enligt motionens intentioner skulle stärka kvaliteten för skolor och förskolor.”

Till sist undrar jag fortfarande om någon har frågat vaktmästarna själva vad de vill? Jag har under åren pratat med några av dem, ganska många faktiskt. De har valt arbetet därför att de gillar att arbeta med barn och ungdomar och de uppskattar kontakten och sin roll på skolan. Tyvärr har några av dessa vaktmästare slutat sina arbeten just på grund av den nuvarande organisationen.

På onsdag ska kommunstyrelsen ta upp ytterligare några ärenden. Min ambition är att skriva om några till…

Skollagen går före budgetföljsamhet

3 september, 2020 1 kommentar

Som tack för att de utsätter sig för smittorisk varje dag, och har gjort så under en stor del av vårterminen, så får lärare och skolpersonal vara med om nedskärningar och neddragningar i verksamheterna nu i höst. Det skrev jag om i bloggen “Skolan, coronan och besparingar”. Det tycks inte heller bli bättre nästa år, snarare tvärtom, även om inget budgetbeslut för år 2021 har tagits ännu. Det fattas av någon märklig anledning i oktober, innan regeringen har fått möjlighet att berätta om hur mycket pengar Vänersborg och alla andra kommuner ska få i statsbidrag nästa år… (Se Rininslands blogg: “Obegriplig, begriplig”.) Jag återkommer till budgeten för år 2021 vid ett senare tillfälle.

Barn- och utbildningsnämnden ska i höst spara 14,4 milj kr på att minska personalkostnaderna. Det ska ske genom att bland annat vara (ur barn- och utbildningsnämndens delårsrapport från april):

restriktiv vid återbesättande av vakanta tjänster samt återhållsamhet med vikarier i verksamheterna.”

Och det har naturligtvis redan börjat, höstterminen är ju igång, personalstyrkan har minskat. Det kommer säkerligen att presenteras mer fakta om vilka åtgärder som har vidtagits inom en snar framtid, då underlagen för nämndens första sammanträde i höst skickas ut. (Även socialnämnden beräknar ett underskott i år och ska spara.)

Förvaltningschef Sofia Bråberg sa till TTELA den 8 juli (se “Skolan tvingas att dra ner på personal”):

“Inför hösten 2020 kommer vi att ha färre i personalen på många av våra enheter just för att rektorerna anpassar sin organisation till den budget man har fått tilldelad sig.”

Personalorganisationerna protesterar naturligtvis. Det gör de alltid, men utan resultat. Deras protester och reservationer göms någonstans i pärmar och/eller bland tusentals sidor och uppmärksammas nästan aldrig. Utom när någon vänsterpartist lyfter synpunkterna från talarstolen. Fast då kommenteras det aldrig av någon annan. Facken och personalen betraktas som part i målet och därmed talar de i egen sak. Och då behöver man inte lyssna. Politiker däremot, till skillnad från skolpersonal, är altruistiska, objektiva och rättvisa och kan därför ta “obekväma men nödvändiga beslut”…

Barn- och utbildningsnämnden har fått sin budget för i år. Den bestämdes av kommunfullmäktige förra året och är liksom lag för kommunens verksamheter. Det framgår i alla sammanhang. I TTELA-artikeln, som jag länkade till ovan, säger t ex förvaltningschefen också:

“Det är klart att jag önskar en större budget, men det är politiken som beslutar om vilka medel vi får att göra verksamhet av inom förskola och grundskola.”

Och så är det.

Skollagen är den lag som styr det svenska skolväsendet. Denna lag måste följas, precis som alla andra lagar. Så här beskrivs syftet med skolan och utbildningen i Skollagens första kapitel (1 kap 4 §):

“Utbildningen inom skolväsendet syftar till att barn och elever ska inhämta och utveckla kunskaper och värden. Den ska främja alla barns och elevers utveckling och lärande samt en livslång lust att lära. Utbildningen ska också förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på.
I utbildningen ska hänsyn tas till barns och elevers olika behov. Barn och elever ska ges stöd och stimulans så att de utvecklas så långt som möjligt. En strävan ska vara att uppväga skillnader i barnens och elevernas förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen.
Utbildningen syftar också till att i samarbete med hemmen främja barns och elevers allsidiga personliga utveckling till aktiva, kreativa, kompetenta och ansvarskännande individer och medborgare.”

Det kan vara idé att oavsett om man är politiker, förälder, lärare, rektor etc eller inte att läsa paragrafen igen, kanske en gång varje dag… Jag tycker att det är särskilt viktigt att hålla formuleringar som de här i minnet:

“främja alla barns och elevers utveckling … hänsyn tas till barns och elevers olika behov … barn och elever ska ges stöd och stimulans så att de utvecklas så långt som möjligt … uppväga skillnader i barnens och elevernas förutsättningar”

Jag skulle vilja fortsätta att citera Skollagen för att visa och bevisa för Benny Augustsson (S), Mats Andersson (C) och de andra som styr Vänersborg att Skollagen måste följas och att det inte går att spara på eleverna – i varje fall inte om lagen ska följas. Och i Sverige är det nämligen så att lagar ska följas. Det går inte att välja bort lagar som man inte tycker om.

Kommunfullmäktige är huvudman för de kommunala skolorna. I skollagen kap 2 § 8 står det:

“Huvudmannen ansvarar för att utbildningen genomförs i enlighet med bestämmelserna i denna lag, föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen och de bestämmelser för utbildningen som kan finnas i andra författningar.”

Vänersborg kommunfullmäktige måste följa lagen och det innebär bestämmelserna i Skollagen mm ska följas.

I varje kommun måste det också finnas en nämnd som har hand om skolan. Skollagen beskriver i kap 2 § 2 vad nämndens uppdrag är:

“I varje kommun ska det finnas en eller flera nämnder som ska fullgöra kommunens uppgifter enligt denna lag.”

Även barn- och utbildningsnämnden ska självklart fullfölja uppgifterna i Skollagen. Det framgår mycket tydligt.

Strax efter, i 8 b §, så konkretiserar Skollagen vad den menar:

“Kommuner ska fördela resurser till utbildning inom skolväsendet efter barnens och elevernas olika förutsättningar och behov.”

Det innebär skulle jag vilja påstå att det så att säga inte är kommunens budget som ska styra barn- och utbildningsnämndens behov och verksamhet – utan tvärtom. Det ska vara barn- och utbildningsnämnden som talar om för kommunfullmäktige vilka behov eleverna och verksamheterna har, och så ska kommunfullmäktige ge nämnden de pengar som behövs.

Det är som Christian Jensen, kommunombud för Lärarnas riksförbund (LR) i Ljusdals kommun skriver i en insändare, och som också inspirerade mig till denna blogg (se “Kanske ordförandena i utbildningsnämnden borde läsa på om skollagen?”):

“Det är alltså elevernas behov som styr budgeten, inte politikens önskemål om neddragningar.”

Och de som talar om för barn- och utbildningsnämnden vilka behov barnen och eleverna har är rektorer, och lärare.

Så enkelt är det, så svårt är det.

I Vänersborg har kommunfullmäktige och barn- och utbildningsnämnden brutit mot Skollagen i alla år. De ger order till skolans personal att de ska hålla sig inom de för snålt tilltagna budgetarna – och elevernas behov får stå tillbaka. Och de som direkt hamnar i skottgluggen, eller kanske snarare får bära hundhuvudet, är rektorerna…

Det står i Skollagen 2 kap 10 §:

“Rektorn beslutar om sin enhets inre organisation och ansvarar för att fördela resurser inom enheten efter barnens och elevernas olika förutsättningar och behov. Rektorn fattar i övrigt de beslut och har det ansvar som framgår av särskilda föreskrifter i denna lag eller andra författningar.”

Och vem bär ansvaret när rektorerna i Vänersborg inte får tillräckligt med resurser att fördela “efter barnens och elevernas olika förutsättningar och behov” – rektorerna eller huvudmannen? Eller om en utredning visar att en elev är i behov av särskilt stöd, och det inte finns pengar till ett sådant stöd (se Skollagen 3 kap 7 §) – vem är ansvarig? Politikerna eller rektorerna?

Är det så att politikerna tvingar rektorerna att bryta mot Skollagen?

Jag vet vad jag skulle svara på dessa frågor. Och jag skulle bra gärna vilja veta vad kommunens revisorer skulle svara…

Anm. Läs gärna denna blogg tillsammans med bloggen “Skolan, coronan och besparingar”.

Anm. Läs gärna också:

Skolan, coronan och besparingar

1 september, 2020 2 kommentarer

Läsåret 2020-2021 har pågått några veckor.

Höstterminen har enligt uppgift börjat bra i kommunens alla grundskolor. Eleverna är i skolan. De är i klassrummen, de besöker samlingssalar och matsalar, de rör sig i korridorer och på skolgårdar. Och de lär sig förhoppningsvis allt som beskrivs i kunskapskraven. Det är typ som vanligt.

Och självklart finns det också många vuxna i skolorna. Det finns lärare, skolledare, assistenter och övrig skolpersonal på plats. De arbetar och handleder och de undervisar eleverna. Det är också som vanligt.

Läsåret har startat och terminen går sin gilla gång. Precis som den största delen av vårterminen gjorde. När coronan bröt ut var i och för sig en del elever hemma, men många kom tillbaka till skolan efter någon vecka. Dock var frånvaron bland elever större under vårterminen än under terminerna dessförinnan. Så var det också bland skolpersonalen. Fler än vanligt var frånvarande under vårterminen. Sjukfrånvaron ökade. Jag har inga helt färska siffror, men så här såg det ut i efter april:

Diagrammen visar sjukfrånvarotimmar i % av tillgänglig arbetstid. Notera att det är olika skalor på y-axlarna.

Den ökade sjukfrånvaron beror naturligtvis på corona-pandemin. Inte bara att människor blev sjuka, utan också för att man inte fick utsätta sig själv eller någon närstående för smittorisken.

Covid-19 finns i skolorna, fast ändå inte. Eleverna är närvarande, lärarna är närvarande och verksamheten pågår i stort sett som vanligt. Alla försöker iaktta och följa Folkhälsomyndighetens alla regler för möten och kontakter osv. Men det är svårt eller omöjligt att göra det t ex att hålla distans. Hur ska en lärare kunna förklara ett mattetal för en elev som sitter och arbetar i sin bänk i klassrummet – och hålla distans? Hur ska en lärare kunna hålla avstånd när en elev går fram till katedern och frågar om råd? Eller när en elev behöver tröstas? Eller när elever trängs och bråkar i korridorerna, i matsalarna och på skolgården?

 Det finns en motsägelse. Flera lärare och skolpersonal är med all rätt rädda för covid-19 och smittorisken. De närmar sig kanske pensionsåldern eller tillhör några av riskgrupperna. Eller måste tänka på någon i den egna familjen/hemma som under inga omständigheter får drabbas. Och samtidigt ska förskolan, fritidshemmet och grundskolan fungera som vanligt. Som om det inte fanns någon smittorisk. Det har myndigheterna bestämt. Undervisning, vård och omsorg ska fortsätta som vanligt i det corona-drabbade Sverige.

Och så kanske det ska vara eller måste vara. Det är inte mitt eller ens kommunens beslut. Men visst borde samhället på något sätt erkänna personalens uppoffrande och osjälviska arbete – för att upprätthålla viktiga och ibland till och med livsviktiga samhälleliga funktioner. Personal som har arbetat övertid, som har slitit, som har hittat “nya lösningar”, som har gått in och vikarierat för varandra. Denna personal som finns inom vård, skola och omsorg borde uppmuntras eller belönas på något annat sätt än bara applåder. Om de ens får det.

Det tycktes finnas en sådan tid i våras där alla, också de politiska partierna både nationellt och kommunalt, var överens om detta. Personalen skulle få ersättning, högre lön och dessutom bli fler i antal. Det var uppenbart att det behövdes fler händer inom dessa områden.

I höstens Sverige börjar istället varslen i de offentliga verksamheterna. Som vanligt höll jag på att skriva. Det ska sparas och “effektiviseras”, kostnaderna för vård, skola och omsorg ska ska skäras ner – budgetarna ska hållas.

Så tycks det bli också i Vänersborgs kommun. Det ska skäras ner och sparas inom social- och barn- och utbildningsförvaltningen. Det ska sparas på t ex förskolor, skolor och fritidshem.

Och de som inte har fått någon fortsatt anställning i höst har på sin höjd fått en applåd…

Jag tänkte att i några bloggar beskriva läget inom barn- och utbildningsförvaltningens område.

Anm. Läs gärna också:

BUN 1: Läget på högstadierna

18 mars, 2020 3 kommentarer

Det var med tungt hjärta som jag lämnade återbud till kvällens sammanträde med kommunfullmäktige. Men tillhör man en riskgrupp så gör man. Och när ingen större hänsyn tas av de som bestämmer… Då är valet enkelt. (Se “Ställ in fullmäktige!”.)

Medkänsla och solidaritet är oftare lättare att visa om avståndet till de berörda ökar… 

Återbudet gav i varje fall lite extra tid till att “komma ikapp” med bloggandet. Jag har ju inte informerat om vad som tilldrog sig på måndagens sammanträde (16/3) med barn- och utbildningsnämnden (BUN). Inte för att det var något anmärkningsvärt som hände utan just för att jag tycker att det är min plikt som politiker att berätta vad jag sysslar med. Det är ju ändå vänersborgarna som har valt mig…

Min ambition idag var att bloggen skulle bli kort, trots att sammanträdet var långt. Vi höll på mellan kl 08.30-12.45 och kl 13.30-16.00. Det är dock svårt att omsätta lärdomarna från kommuninformatörernas presentation häromsistens i kommunstyrelsen – använd bra rubriker, ta det viktigaste först, var tydlig och enkel, använd korta meningar och försök undvika att bli fackidiot…

Det var som vanligt mycket information på sammanträdet, och den har jag egentligen redan skrivit om – se “BUN (2): Ärendena”. Det var också två pass med gruppdiskussioner – först om de förväntade resultaten och sedan under ärendet verksamhetsuppföljning.

Verksamhetsuppföljningen hade underrubriken ”Aktuellt grundskola 7-9”. Uppföljningen började med att nämnden fick en gemensam information i “storgrupp”.

Lite av den information som nämnden fick:

  • I nu-läget saknar 126 elever behörighet till gymnasiet (av knappt 400 elever)
  • Elever har rätt till det stöd de behöver för att bli godkända.
  • En resurspedagog kan ha 8-10 elever i en klass. Det finns dock inte en resurspedagog i varje klass…
  • Elever i behov av särskilda enskilda lösningar ökar för varje år.
  • Ungefär 25% av eleverna i åk 9 har SVA (svenska som andraspråk).
  • Till gruppen “nyanlända” räknas alla elever som har varit i Sverige i högst 4 år, eller mindre. Dessa elever finns i alla  på alla högstadier: Dalboskolan 9, Silvertärnan 22, Vänerparken 29 och Torpaskolan 25. De statliga bidragen minskar markant – en jätteutmaning för enheterna.
  • 67% av lärarna på högstadierna är legitimerade (i riket 69%). Det är framför allt brist i matematik och NO-ämnen samt teknik.
  • Det handlar inte bara om att rekrytera legitimerade lärare, det gäller också att få dessa lärare att stanna.

Vid de efterföljande gruppsamtalen berättade rektorerna om olika aspekter av skolsituationen. Nämnden fick höra om hur undervisningen organiseras, projektet “Plug innan” (för information, se “Dalboskolan och Frändeskolan”), hur elever motiveras till skolarbete, studie- och handlingsplaner samt skolornas samarbete med socialförvaltningen. För att nämna några saker.

Jag noterade några synpunkter som jag tycker är värda att delge.

  • Profilklassernas försvinnande har lett till en “bättre” elevsammansättning, i synnerhet på de skolor som inte hade några profilklasser. Det har gjort dessa klasser lugnare och mer “harmoniska”. Jag gissar att de fd profilskolorna inte riktigt har samma erfarenhet…
  • Eleverna i åk 6 har nyss gjort sitt skolval. Det är högt söktryck till Vänerparkens skola och Silvertärnan.
  • Medelmeritvärdena för årets 9:or riskerar att bli sämre än förra året. I åk 7 ser det ut att kunna bli högre på flera skolor.
  • Måluppfyllelsen på Dalboskolan tycks vara på väg att öka, även bland pojkarna.
  • Eleverna nu för tiden har ett allt större behov av att ha relationer med de vuxna i skolan. Väldigt många elever har också behov av individuella lösningar. Det är behov som har ökat markant de senaste åren.
  • Den tilldelade budgeten räcker inte till för de behov som eleverna har.
  • På en av skolorna har rektor bara i år skrivit 46 orosanmälningar till socialförvaltningen.
  • De nyanlända eleverna, särskilt de med dålig eller ingen skolbakgrund, har svårt att hinna med alla ämnen på bara 3 år, även om de individuella förutsättningarna finns.

Det ska bli intressant att följa utvecklingen på högstadierna nu när profilklasserna är avskaffade. Årets 9:or är de sista med profiklasser, på Silvertärnan och Vänerparksskolan.

Det är helt uppenbart att rektorerna har ett stort dilemma. De måste handskas med motsättningen mellan krav och resurser. Det krockar mellan kommunallagens och det kommunala styrsystemets krav, som säger att “budgeten ska följas”. Och skollagen som föreskriver att:

“Om en utredning visar att en elev är i behov av särskilt stöd, ska han eller hon ges sådant stöd.”

Det är helt uppenbart att Skollagen står över Kommunallagen – och de flesta rektorer tycks lösa motsättningen genom att följa Skollagen, i varje fall till viss del. Det skulle helt klart behövas ännu mer resurser till eleverna… Som oppositionell politiker anser jag att det är ansvarslöst att vi politiker överlåter åt rektorerna att lösa denna konflikt mellan krav och resurser. Det borde vi politiker göra.

Det kan konstateras att rektorerna fick så många frågor så att de inte hann berätta allt vad de hade på hjärtat. Det skulle ha behövts betydligt mer tid för samtalen. Samtalen är nämligen oerhört viktiga för nämndens politiker. Vi måste få träffa personalen “på golvet”. Så nästa gång hoppas jag att vi får mer tid på oss. Och kanske också att pedagoger och representanter för lärarfacken bjuds in.

Jag tänkte återkomma med lite mer information om måndagens sammanträde.

PS. Precis när jag skrev denna blogg hörde jag kungen på TV. Han sa bland annat två viktiga saker:
* ”Ta gemensamt ansvar!”
* ”Undvik möten som var planerade.”

BUN (1): Fjärrundervisning

12 mars, 2020 1 kommentar

“Tack vare Centerpartiet får skolorna nu nya möjligheter att stärka undervisningen med fjärrundervisning.”

Det skrev barn- och utbildningsnämndens ordförande Mats Andersson (C) i måndagens TTELA (se “Fjärrundervisning möjliggör utökade kunskapsresultat”) tillsammans med två partikamrater från riksdagen. Andersson tänker dock inte stärka den politiska debatten och demokratin i Vänersborg med fjärrsammanträden för barn- och utbildningsnämnden… Barn- och utbildningsnämnden sammanträder som vanligt öga mot öga, mun mot mun i kommunhuset kommande måndag. Trots Coronatider…

Fast vem vet, kanske tänker ordförande Andersson att fjärrleda sammanträdet… Det vore att vara en ordförande i tiden – koppla upp sig med mobiltelefonen och leda sammanträdet hemifrån… (Eller någon annanstans ifrån…) Det är väl så centerpartisterna, liksom för övrigt regering, riksdag och Skolverket, tänker sig att de kommande förändringarna i Skollagen ska leda till – elever i klassrummet, den legitimerade pedagogen på en bildskärm; ledamöterna i kommunhuset, ordförande på en bildskärm…

Vi får se på måndag. Annars är regeringens liksom Anderssons motiv till förändringarna på fjärrundervisningens område följande (citat från insändaren):

“bristen på lärare i allmänhet och på behöriga lärare i synnerhet”

I Riksdagens beslut kommer det troligtvis att stå (se regeringen):

“Fjärrundervisning ska få användas bland annat om det för viss undervisning inte finns någon lärare inom huvudmannens skolenhet som uppfyller skollagens krav på legitimation och behörighet och huvudmannen trots upprepade ansträngningar inte har lyckats anställa en sådan”

En ful tanke passerade min hjärna, en slags parallell till citatet. Det är ju tänkt att det ska ske en rockad nästa årsskifte. Mats Andersson ska bli kommunalråd och därmed lämna över ordförandeklubban i BUN till sin partibroder, nuvarande kommunalrådet Bo Carlsson…

Jag vet inte varför centern vill ta åt sig den tvivelaktiga äran av möjligheterna till fjärrundervisning. De finns ju redan med nuvarande lagstiftning och de förändringar som regeringen vill åstadkomma tycks ha brett stöd i riksdagen. Och bland arbetsgivarna – både kommunala huvudmän och fristående, som ser det som ett sätt att spara pengar. Och de privata vinstdrivande företagen som ett sätt att öka vinsterna…

Nej ordförande Andersson, jag tror, liksom en majoritet av pedagogerna själva, inte att webbkameror, datorer och mobiler kan ersätta mötet mellan ordförande och ledamöter, lärare och elev. Det behövs en närvarande, aktiverande ordförande/lärare som ger återkoppling, stöd och utmaning.

Lärarförbundets ordförande Johanna Jaara Åstrand skrev i sin blogg i tisdags (se “Fjärrundervisning fordrar ett strikt regelverk”):

“Lärarens ansvar … inbegriper betydligt många fler dimensioner än att bara föreläsa för eleverna via en skärm. Läraren behöver kunna följa elevernas utveckling, uppmärksamma deras frågor eller behov av stöd och förtydliganden, ge löpande återkoppling, upptäcka och signalera om en elev riskerar att inte nå målen, individanpassa undervisningen och ofta även bedöma och betygssätta eleverna. Läraren behöver också samarbeta med övriga lärare kring eleven och mellan ämnen, samverka med elevhälsa och andra stödfunktioner i skolan samt ha dialog med föräldrarna.”

Men visst skulle fjärrsammanträden ha vissa fördelar, de skulle kunna vara ett sätt att få politiska hemmasittare att delta i sammanträdena. Och i coronatider kanske det så småningom inte finns något annat val.

Jag tror emellertid att nämnden i fortsättningen ska inrikta sig på att närvara fysiskt på sammanträdena. Det får räcka med att ledamöterna nu för tiden kan, och ska, “fjärrjustera” protokollen från mötena. Denna marsmånad till ära är det faktiskt min tur att för första gången göra detta.

PS. I ett av ärendena på måndagens sammanträde så kan ledamöterna fördjupa sig genom att titta på en video. På tal om fjärrundervisning alltså. Jag fick detta meddelande när jag klickade på länken… 

Segregerade skolor

27 december, 2019 Lämna en kommentar

“Skolan borde vara en plats där elever med olika bakgrunder och förutsättningar möts men segregationen i skolan har ökat.”

Så skriver Skolverket på sin hemsida. (Se “Skolsegregationen”.)

Segregation innebär att skolorna i Sverige har blivit alltmer uppdelade utifrån elevernas familjebakgrund. Allt fler barn går i skolor med elever som liknar dem, socioekonomiskt och etniskt. Man skulle, som German Bender och Per Kornhall, (se “Skolsegregationen har spritt sig till hela landet”):

“lite tillspetsat … säga att vårt skolsystem allt mer sorterar elever utifrån föräldrarnas inkomst, utbildningsnivå och härkomst.”

Sverige har sett en utveckling de senaste åren där allt fler elever som är svenskfödda och har välutbildade föräldrar oftare går på friskolor. Elever som har föräldrar med lägre utbildningsnivå och lägre inkomst går i högre grad i kommunala skolor. 

Bostadsområdena segregeras i allt större utsträckning och barn och ungdomar från olika bakgrund möter sällan varandra. Och inte helt oväntat får dessutom skolans socioekonomiska sammansättning en allt större betydelse för elevernas resultat. Skolor i så kallade utsatta områden, eller “riskområden”, har oftast färre legitimerade lärare. Den svenska skolans lagstadgade kompensatoriska uppdrag fungerar inte längre. Skolan förstärker istället skillnaderna mellan eleverna. Bender och Kornhall skriver:

“Vårt nuvarande skolsystem söndrar och bryter ner mer än det enar och rustar.”

Skolan blir allt sämre på att kompensera för elevernas sociala arv.

Alla internationella mätningar visar hur kunskapsklyftorna i Sverige ökar. Barn till välutbildade föräldrar med höga inkomster förbättrar sina resultat medan “de andra” halkar efter. 

För att tidigare har varit en “friskfaktor” och en skyddsfaktor mot trassliga hemförhållanden, kriminell livsstil, psykisk ohälsa mm har den segregerade skolan blivit ytterligare en riskfaktor. Det går allt sämre i skolan för elever med sämre ekonomiska och sociala förutsättningar. Och elever som går ur grundskolan utan tillräckliga kunskaper och utan gymnasiebehörighet har sämre förutsättningar för ett bra liv.

Självklart ökar risken för motsättningar och polarisering i samhället med segregerade skolor. Sedan upprörs människor över att det har blivit stökigt och våldsamt i vissa bostadsområden… (Se “Tyvärr polisen, skolvalet gör att vi inte kan hjälpa er”.)

Skolorna i Vänersborg och Trollhättan är också mer eller mindre segregerade. Utvecklingen har gått längst i Trollhättan. Det ser vi av en officiell tabell från Skolverket över föräldrarnas utbildningsbakgrund på de olika skolorna i de två kommunerna. Siffrorna gäller föräldrarna till de 9:or som gick ur grundskolan i våras, 2019.

Jag vet inte varför Skolverket inte anger några uppgifter för Kronan och Hjortmossen i Trollhättan. Det är dock ingen hemlighet att många elever har föräldrar med låg utbildningsbakgrund på Kronan. Även om tabellen bara visar en årskurs kan man anta att det råder ungefär samma förhållanden i de andra årskurserna, i åk 7 och 8. Fast när det gäller Vänersborg kan segregationen ha minskat, efter att rektorerna har beslutat att avskaffa profilklasserna.

Vi ser tydligt segregationen och skillnaderna mellan skolorna när vi studerar 9:orna läsåret 2018-2019 i såväl Trollhättan som Vänersborg. Och det är väl ingen nyhet för någon. Det som däremot är en, om inte nyhet, så kanske en överraskning, är att denna segregation följer med till gymnasiet. Det visar sig att eleverna från de olika grundskolorna i stor utsträckning väljer gymnasium utifrån sin sociala bakgrund. Det gäller faktiskt både valen till Kunskapsförbundets tre skolor och till valet av Kunskapsförbundet eller någon annan skola.

Nedanstående tabell visar hur stor andel av de behöriga, avgående 9:orna (vt 2019) som i första hand väljer den kommunala gymnasieutbildningen i Trollhättan och Vänersborg, dvs Kunskapsförbundet Väst, eller en fristående gymnasieskola alternativt en kommunal skola i en annan kommun.

Det är mycket tydligt att elever från skolor där föräldrarnas utbildningsbakgrund är hög i betydligt större utsträckning valde fristående gymnasieskolor (eller gymnasieskolor i andra kommuner). Det gällde t ex Fridaskolorna, Vänerparken, Skogshöjden, Paradis och Nya skolan. Där föräldrarnas utbildningsbakgrund är lägre valde eleverna i större utsträckning Kunskapsförbundets skolor.

Dalboskolan, och i viss mån också Sjuntorp, var undantag. Där är föräldrarnas utbildningsbakgrund förhållandevis låg samtidigt som en stor andel av eleverna valde friskola eller skola i annan kommun. På Dalboskolan i Frändefors har det av tradition varit många som väljer gymnasieskolor i Uddevalla, det geografiska avståndet till Uddevalla är inte så stort. Kanske valde flera elever en naturbruksutbildning på Nuntorp, Dingle eller Realgymnasiet, jag vet inte.

Det tabellen ovan visar är en tämligen extrem skolsegregration i gymnasiet. Vad det beror på att en elev som har föräldrar med hög utbildning i större utsträckning väljer ett program på en friskola, fast samma program kanske finns i Kunskapsförbundet, kan man spekulera i. Beror det på kompistrycket? Eller är det så att Kronans elever skrämmer bort dessa elever? Eller för att spetsa till det riktigt ordentligt, kan det vara så att om det brinner på Kronogården så väljer Paradisets elever Folkuniversitetet (en friskola) i stället…? (Eleverna har valt på det här sättet en längre tid.)

Segregationen syns även i valen till Kunskapsförbundet. Nedanstående tabell visar hur stor andel av de olika grundskolornas elever som valde till de olika skolorna i Kunskapsförbundet. (Kunskapsförbundets tre gymnasieskolor är: BSG=Birger Sjöberggymnasiet i Vänersborg, MÅG=Magnus Åbergsgymnasiet i Trollhättan och NE=Nils Ericsonsgymnasiet i Trollhättan.)

En större andel elever i Vänersborg söker självklart den mer närliggande skolan i Vänersborg, BSG. Så är det i Trollhättan också, en större andel väljer “trollhätteskolorna” MÅG eller NE. Men med hänsyn tagen till detta så ser vi stora skillnader mellan valen i de olika grundskolorna. Det beror på att elever med föräldrar som har en lägre utbildningsbakgrund i betydligt större utsträckning väljer praktiska yrkesutbildningar. Det är inte helt oväntat ganska ont om friskolor som erbjuder denna typ av utbildningar, eftersom dessa utbildningar är dyrare.

Segregationen i Trollhättans och Vänersborgs grund- och gymnasieskolor är ett misslyckande – för Trollhättan och Vänersborg, men också för hela Sverige. Våra två kommuner är nämligen inga undantag, segregeringen finns i hela landet – även på gymnasienivå. Och med nuvarande resurstilldelningssystem till Kunskapsförbundet får dessutom elever med lägre socioekonomisk status genom lägre ”elevpeng” betala för eleverna på friskolorna. (Det har jag beskrivit i ett flertal bloggar, se t ex här.)

Den segregerade skolan är enligt min mening ett av de absolut största problem som Sverige står inför. Den orsakades av en hel rad förändringar som infördes under 1990-talet – skolan kommunali­se­rades, fritt skolval infördes och etablering av fri­stående skolor tilläts. Segregeringen av det svenska skolväsendet måste få ett slut.

”Skolan borde vara en plats där elever med olika bakgrunder och förutsättningar möts men segregationen i skolan har ökat.”

.

PS. Lutz Rininsland (V) bloggade om socialnämnden idag: ”Visserligen korrekt, men bättre vore att säga ifrån”.

BUN: Sammanträde i besparingarnas tecken

12 december, 2019 Lämna en kommentar

“Syftet med förskoleklassen och grundskolan är att stimulera elevers utveckling och lärande samt förbereda dem för fortsatt utbildning.”

Så inleds avsnittet om grundskolan i verksamhetsplanen.

Det går väl så där i Vänersborg jämfört med andra kommuner. Kunskapsresultaten ligger en bra bit under riksgenomsnittet och det är ungefär 25% av eleverna i 9:an som inte blir behöriga till gymnasiet. (Vänersborg hamnade på plats 237 i Lärarförbundets skolranking 2019.)

På måndag har barn- och utbildningsnämnden (BUN) sammanträde. Det är inte särskilt många ärenden på dagordningen och flera av dem är tämligen rutinmässiga. Nämnden ska dock anta förvaltningens förslag till “Verksamhetsplan med detaljbudget 2020”.

Jag tror inte att det blir några ändringar i förslaget trots att det handlar om ekonomi och pengar, dvs grunden för hela nämndens verksamhet. Jag tror att nämnden tar förslaget som det ligger. Inte ens Vänsterpartiet planerar några revolutionerande inspel. Fast riktigt säker kan man ju inte vara. 

Orsaken till att BUN med all sannolikhet blir överens kring det liggande förslaget är flera.

När nämnden arbetade med budgeten i april så var nämnden ålagd att lägga en budget inom de kostnadsramar som kommunstyrelsen hade bestämt. Barn- och utbildningsförvaltningen var djupt bekymrad över detta uppdrag och skrev i underlaget:

”Med verksamhetens ökade barn- och elevantal har barn- och utbildningsnämnden en underfinansierad verksamhet 2020 med -40,3 mkr i förhållande till den budgetram nämnden blivit tilldelad.”

Förvaltningen fortsatte:

”Nationell statistik (bland andra Kolada, Kommunblad, Skolverket) visar att barn och utbildningsnämndens verksamhetsområden sedan flera år tillbaka är underfinansierade i förhållande till kommuninvånarnas behov, kommunens resurser och nationella jämförelsetal.”

Förvaltningen beskrev några av konsekvenserna på följande sätt:

”Personalminskningar innebär stora konsekvenser i arbetsmiljön såsom organisationsförändringar, försämrad servicenivå, ökad arbetsbelastning samt bortprioritering av arbetsuppgifter. Barn och elever får försämrat stöd i sin utveckling mot målen. Personaltätheten i kommunen ligger fortsatt under rikssnitt och jämförbara kommuner, enligt Skolverkets kommunblad 2017. Kan ej garantera barn och elevers säkerhet. Kvaliteten i barn och elevers lärmiljöer försämras väsentligt och vuxennärvaron minskas, vilket medför ökade grupp- och klasstorlekar.”

Det var ett skrämmande budskap…

Det är viktigt att också se budgetförslagets konsekvenser för arbetsmiljön. Detta perspektiv kan glömmas bort ibland. Nämnden har ett arbetsmiljöansvar, och självklart har arbetsmiljön stor betydelse för att behålla kompetent och behörig personal och rekrytera ny. Det är ju faktiskt så att t ex följande siffror i grundskolan borde, och behöver, och måste, vara och bli bättre. I grundskolan åk 1-3 har 78,5% av lärarna legitimation (läsåret 2017-2018 var det 79,5%), i åk 4-6 är siffran 70,4% (73,5% lå 2017-18) och i grundskolan åk 7-9 är motsvarande siffra 63,1% (63,6% år 2017-18). Det betyder att drygt 1/3 av lärarna på högstadiet inte är legitimerade… Det bör också noteras att andelen legitimerade lärare i grundskolan hade sjunkit på alla stadier jämfört med tidigare läsår. (Jag har inte fått tillgång till detta läsårs siffror.)

Personalorganisationerna, dvs facken Kommunal, Lärarnas Riksförbund och Lärarförbundet, motsatte sig självklart budgetförslaget.

Barn- och utbildningsnämnden (BUN) beräknade att den behövde ett tillskott på 40,3 miljoner år 2020 för att upprätthålla samma låga nivå som året innan.

Ingen i barn- och utbildningsnämnden ville genomföra de åtgärder som en besparing innebar. Därför skickade en enig nämnd med följande “uttalande” till kommunstyrelsen:

“Barn och utbildningsnämnden anser att en ramökning avseende budget 2020 är nödvändig. Barn- och utbildningsnämnden vill särskilt påpeka allvaret i situationen om föreslagna åtgärder tvingas effektueras då statsbidrag, motsvarande ca 26 Mkr, ej kommer nämnden till del. Tilldelad budgetram innebär att lagstadgad förskole-/skolverksamhet ej kommer att kunna upprätthållas.”

Det är faktiskt ett väldigt rakt besked, formulerat på ett tämligen tufft sätt. Nämnden ansåg att mer pengar var ”nödvändiga” och att situationen var “allvarlig”. Och det viktigaste i hela beslutet:

“Tilldelad budgetram innebär att lagstadgad förskole-/skolverksamhet ej kommer att kunna upprätthållas.”

Det betydde att det lagda budgetförslaget skulle leda till att BUN bröt mot Skollagen.

Nämnden skickade också med budskapet till kommunledningen att:

“nämndens målbild i förväntade resultat bör förbättras men utifrån given budgetram anser nämnden att detta ej kan ske.”

Även det ett rakt och tufft uttalande. En fortfarande enig nämnd ansåg alltså att det inte var möjligt att förbättra resultaten nästa år. Nämnden ändrade i april därför de förväntade resultaten, som ska bidra till att fullmäktiges inriktningsmål uppnås, till att det inte ska bli sämre…

  • “Andelen barn och elever som upplever trygghet i lärandemiljön bibehålles”
  • “Andelen elever i årskurs 9 som har behörighet till gymnasiet bibehålles”
  • “Andel elever som når kunskapskraven i åk 1 bibehålles”
  • “Medarbetare som upplever att kompetens och idéer tillvaratas bibehålles”

Hittills har jag emellertid inte märkt att nämndens “protester” har lett till någon reaktion från kommunledningshåll…

Det här är viktiga orsaker till att det liggande förslaget till “Verksamhetsplan med detaljbudget 2020” kommer att antas på måndag. Nämnden har i april 2019 sagt vad den anser om den tilldelade budgeten och dessutom har nämnden sänkt sina ambitioner.

Barn- och utbildningsnämnden fick inte mer pengar av fullmäktige i juni 2019, med ett “undantag”. Och det var en liten ljusglimt som lyste upp höstmörkret. Kommunstyrelsen beviljade 15 milj kr ur sitt förfogandeanslag till BUN för 2020. Pengarna, som BUN så att säga “ansökte” om, motiverades med att det fanns risk för att nämnden skulle gå miste om stora statsbidrag om besparingarna i verksamheten blev typ alltför omfattande…

På BUN:s aprilsammanträde kan man väl alltså säga att ledamöterna stod upp för förskolan och skolan – och visade ett visst mod kan man väl också kanske tillägga.

Men…

Det måste även noteras att den enighet som fanns i nämnden egentligen bara var en slags illusion, ett slags spel för galleriet.

När ledamöterna från betongpartierna, dvs S+C+MP+M+L+KD, lämnade rollen som nämndsledamöter i barn- och utbildningsnämnden och iklädde sig rollen som fullmäktigeledamöter – då ändrade de uppfattning och röstade mot sina egna beslut i BUN… Och som alla vet så är det ju i fullmäktige som de viktigaste besluten fattas. Naturligtvis sitter inte alla nämndsledamöter i kommunfullmäktige, men de partier de representerar i nämnden gör ju det…

Vill man se “positivt” på det hela kan man väl säga att partipiskan ven på nämndsledamöternas ryggar och att de tvingades inordna sig under respektive partis uppfattning.

Men. Igen…

Några av ledamöterna i BUN yttrade sig under budgetdebatten i kommunfullmäktige. Det lät t ex så här när nämndens 3 ordförande äntrade talarstolen i juni 2019:

  • Mats Andersson (C), ordf i BUN: ”Fokusering på ungdomar i förslaget … Kärnverksamheterna är prioriterade”.
  • Gunnar Henriksson (L), 1:e vice ordf i BUN: ”Bra skrivningar om skolan”.
  • Christin Slättmyr (S), 2:e vice ordf i BUN: ”Barn och elever prioriteras.”

Så vad är det egentligen värt att stå upp för förskola och skola i nämnden? Det är naturligtvis till syvende og sidst upp till väljarna att avgöra. Och hittills är det ju samma partier som styr Vänersborg som alltid… (Ibland byter de i och för sig några stolar med varandra…)

För övrigt ska barn- och utbildningsnämnden som vanligt få en del information, men det är inga fler “tunga” ärenden. Det var i och för sig ett i det första utskicket till nämnden, ett ärende om en “Ny skola på Holmängen”, men det fick ledamöterna tidigare idag besked om att det utgår.

Direktionens möte (19/11)

21 november, 2019 Lämna en kommentar

Kunskapsförbundet Västs direktion (”fullmäktige”) hade sammanträde i tisdags.

Den ekonomiska situationen låg som vanligt som ett tungt, mörkt moln tätt över ledamöters och ersättares huvuden. Det mesta som händer i Kunskapsförbundets sammanträdesrum just nu är en konsekvens av neddragningarna.

Sammanträdet började med en redogörelse av vad som hände på det senaste ägarsamrådet. (I ägarsamrådet träffas kommunalråden från Trollhättan och Vänersborg tillsammans med presidiet i Kunskapsförbundet.) Som jag skrev i en tidigare blogg (se “Kunskapsförbundet (19/11)”) fanns det inget i minnesanteckningarna från mötet som tydde på att kommunalråden reagerade eller protesterade mot de nedskärningar som just har påbörjats, och genomförs, på elevhälsan och de elevstödjande funktionerna. Förbundet drar ju ner på 22% på dessa funktioner, bland annat försvinner 3 elevcoacher/skolvärdar, 1,6 tjänst skolsköterska och 2,8 tjänster som studie- och yrkesvägledare. Avsaknaden av protester från kommunalråden bekräftades på mötet i tisdags.

Kommunalråden hade också fått reda på att en viktig följd av besparingarna var att förbundet kommer att vara sämre rustat inför eventuella “händelser”. I minnesanteckningarna från ägarsamrådet står det att följande information delgavs kommunalråden:

“Färre personer kommer också att röra sig i korridorerna [på de tre gymnasieskolorna; min anm]. En minskning av receptionernas öppettider kommer också ske, vilket medför sämre kontroll av vilka personer som rör sig in och ut ur byggnaderna. Det förebyggande arbetet för trygghet och säkerhet minskar och beredskapen för att kunna hantera situationer med hot och våld är försämrat.”

Jag har egentligen svårt att tro att kommunalråden tycker att bandy och musik är viktigare än trygghet och säkerhet för våra ungdomar. Men vad ska man tro när de protesterade mot att Kunskapsförbundet ville spara genom att lägga ner några dyrbara program som det estetiska programmet och orkesterutbildningen och idrottsutbildningen bandy…? Och är tysta nu…?

De här konkreta nedskärningarna och besparingarna har inte beslutats av politikerna i Kunskapsförbundets direktion. De har “bara” gett förvaltningen i uppdrag att spara… Och det gör förvaltningen. Men när politikerna informerades, vid direktionens oktobersammanträde, om besparingarna på elevhälsan och de elevstödjande funktionerna och konsekvenserna för säkerheten och tryggheten, skrev Lutz Rininsland (V i Vänersborg) en reservation, som jag till fullo stöder (jag är dock enbart ersättare). Lutz Rininsland skriver i reservationen:

“För mig som ledamot är detta ett stort bekymmer. Jag får vid sittande bord veta att något genomförs för att möta den extremt tuffa ekonomiska situationen. Om det skulle varit ett beslutsärende skulle jag kraftigt ha motsatt mig ett sådant här förslag. Jag ser att det skulle behövas en personalförstärkning från nuvarande nivå med 22% eller mer, inte som det blir nu, mindre personal.”

Du kan läsa hela reservationen på Rinininslands blogg – “Mot bättre vetande: ”Noterar informationen””.

Med denna start på sammanträdet så kunde fortsättningen inte bli sämre. Trodde man. Och förbundsdirektör Johan Olofson gjorde sitt bästa för att få upp stämningen. När han berättade om besparingar i ledningsfunktionerna…

Det blir färre höga chefer i förbundet, 6 tjänster försvinner och 3 nya tillkommer. Organisationen ska förändras och bli mer sammanhållen:

“med mer direkt styrning från förbundsnivå samt ökat ansvar på beslutsfattande i förstalinjen”

Det bedöms blir mer effektivt. Men visst, rektorerna får fler uppgifter och både de och andra får arbeta hårdare… Eller “smartare och effektivare”… Risken tycks vara överhängande att tiden för rektorernas pedagogiska ledarskap naggas i kanten. Och det vore mycket olyckligt.

Vi får se, fungerar det inte – så fungerar det inte… Men på ett sätt kommer det att fungera – och det alldeles utmärkt. Kunskapsförbundets kostnader sänks…

Och så var direktionen där igen…

Om inte ägarkommunerna gör något drastiskt så finns det stor risk att Kunskapsförbundet snart kommer att banta ihjäl sig…

Det florerar en del idéer om framtiden och hur Kunskapsförbundet ska möta den på ett “proaktivt” sätt.

Förbundet skulle kunna ta in nya medlemskommuner som Mellerud och Uddevalla. Eller åtminstone söka samarbete. Förbundet skulle kunna vara en “brygga” för nya samverkansformer med Trollhättan, t ex “ta över” arbetsmarknadsavdelningarna i de båda kommunerna. Överhuvudtaget skulle det säkert vara möjligt att samverka med andra kommuner, t ex Lidköping, Alingsås eller Lilla Edet. Det är ju inte bara Trollhättan och Vänersborg som befinner sig i “ekonomiska trångmål” och samarbeten skulle kunna vara en “win-win-situation”. En av de djärvare idéerna var att Kunskapsförbundet skulle kunna starta ett eget naturbruksgymnasium…

Det finns helt klart framtidsvisioner på en del håll och kanter. Och säkert många bra och konstruktiva sådana, men har man varit i politiken ett tag så vet man hur trögt och konservativt det kan vara…

Den 10 december ses direktionen för sista gången detta år.

BUN:s ordf svarar på fråga om skolan 

30 oktober, 2019 1 kommentar

Inför onsdagens kommunfullmäktige hade Anders Strand (SD) tittat på Lärarförbundets skolrankning. Det föranledde Strand att ställa en fråga till barn- och utbildningsnämndens ordförande Mats Andersson (C).

Anders Strand skrev:

“Resultatet av denna undersökning är minst sagt nedslående: Vänersborgs kommun tillhör bottenskiktet och ligger på 237:e plats bland landets 290 kommuner.”

Och sedan kom frågan till Mats Andersson:

“Kommer det ske några kraftfulla åtgärder från minoritetsstyret under kommande år för att förbättra resultatet?”

Och det tyckte jag nog var både en intressant och berättigad fråga.

Både Lärarförbundets senaste skolrankning (se “Lärarförbundets Skolranking 2019”), trots att statistiken är från läsåret 2017-2018, och inte minst de officiella siffrorna från Skolverket (se “Skolverkets betygsstatistik: Fortfarande nedslående siffror”), vars statistik kommer från vårterminen 2019, har visat att Vänersborgs skolor ligger på efterkälken när det gäller kunskapsresultaten.

Det borde ha varit ett bra läge för Mats Andersson (C). Nu fick han chansen att berätta för Anders Strand (SD) och resten av kommunfullmäktige samt Vänersborgs invånare hur de styrande tänker och hur de vill tackla situationen på grundskolområdet samt vilka åtgärder som ska sättas in för att förbättra skolresultaten i Vänersborg. Andersson skulle kunna redovisa de förutsättningar som de styrande vill ge rektorer och pedagoger i grundskolan för att kunna arbeta med uppdraget från staten som det är beskrivet i Skollagen och Läroplanen.

Ordförande Mats Andersson tog inte chansen.

Andersson erkände lite så där i förbigående och tämligen motvilligt att resultaten i Vänersborg kunde ha varit bättre. Men det var mest historia menade Andersson. Lärarförbundets skolrankning grundade sig ju på statistik från läsåret 2017-2018 och var därför inte särskilt aktuell. Det hade hänt mycket sedan dess och det senaste läsåret visade ju bättre resultat.

Andersson hänvisade också Strand till att läsa delårsrapporten. Allt stod där. Det kändes som ett sätt att undvika frågan och diskussionen. Delårsrapporten från barn- och utbildningsnämnden är väl mestadels ett dokument som egentligen bara de mest insatta är intresserade av.

Och jag vet inte heller vad ordförande Andersson hänvisade till mer specifikt i delårsrapporten. Av 9 förväntade resultat hade 8 resultat gula ploppar, dvs resultatet uppnåddes delvis. Det var helt enkelt så att en avstämning inte var möjlig att göra redan i augusti – därav alla gula ploppar. Därför beskriver förvaltningen i delårsrapporten mestadels vilket arbete som pågår. Det handlar t ex om trygghet, studiero, kränkningar och frånvaro. Och hur rektorer, lärare och övrig skolpersonal ska göra, för det är de som ska göra arbetet – genom att samarbeta, arbeta annorlunda (ofta enligt någon ny modell), dokumentera etc. Och visst är det väsentliga områden, men får lärarna och skolpersonalen några ytterligare redskap och förutsättningar i detta arbete? Har de styrande politikerna satt in några kraftfulla åtgärder för att förbättra resultatet? Det gav inte delårsrapporten några svar eller upplysningar om. (Vi vet ju inte ens om arbetet som beskrivs i rapporten ger några resultat…)

Sedan är ju faktiskt delårsrapporten egentligen bara förvaltningens och tjänstemännens dokument. Och åtgärderna i rapporten bestäms och begränsas av de ekonomiska ramar som politikerna har ställt upp.

Anders Strand upprepade sin fråga och då tog Mats Andersson tillfället att utveckla sin syn.

Mats Andersson fokuserade, förutom att återigen hänvisa till delårsrapporten, på det positiva i skolrankningen. Och det var egentligen bara två saker som var positiva:

“Jag ser ändå två ljuspunkter i undersökningen. Andelen utbildade lärare… och … fullföljd gymnasieutbildning…”

Andersson utvecklade märkligt nog “fullföljd gymnasieutbildning” ganska utförligt. Jag skriver ”märkligt” eftersom det gick utanför ämnet. Strand frågade om grundskolan och det var ju de resultaten som skolrankningen framför allt visade. Och även delårsrapporten…

Ordförande Andersson betonade fullmäktiges kloka beslut om att fullföljd gymnasieutbildning var den enskilt viktigaste faktorn för eleverna att få ett bra liv. Men Andersson var lite fel ute där, fullmäktiges beslut handlade om grundskolan och inte gymnasieskolan. Nä, ska någon få “cred” för vänersborgsungdomarnas framgångsrika gymnasietid (om den nu är det) så är det Kunskapsförbundet. Vänersborg barn- och utbildningsnämnd kan inte ta åt sig äran. 25% av eleverna som gick ur 9:an i våras var inte ens behöriga till gymnasiet.

Medelmeritvärdena i Vänersborg har ökat två år i rad. Det fick Andersson till att säga:

“Vi är definitivt på rätt väg.”

Och på sätt och vis är ju påståendet inte helt fel, men alldeles för förenklat. Medelmeritvärdet har ökat från ett extremt lågt värde och är fortfarande långt efter det svenska genomsnittet. Men Mats Andersson vill gärna se verkligheten som bättre än den är, så ordförande Andersson målade upp en annan och bättre “värld”…

Och det här förhållningssättet hade Andersson också på lärartätheten.

Mats Andersson var inte nöjd med lärartätheten. Men istället för att diskutera hur den skulle bli bättre, eller ens om Andersson hade som målsättning att den skulle bli det, så undvek han problemet genom att återigen skapa en egen verklighet.

Lärarförbundet, menade Andersson, har bara tittat på antalet lärare – och inte antalet lärarassistenter, resurspedagoger och övrig elevhälsopersonal. Det är ingen personaltäthet som visas i undersökningen. Sa Mats Andersson, och blandade “bort korten”. Och kunde därmed lämna frågan.

Mats Andersson uppehöll sig också en del kring sjukskrivningstalen. De hade gått ner i förskolan jämfört med förra året. Och det stämmer, även om det är svårt att se hur mycket från de underlag barn- och utbildningsnämnden har fått. Sjukskrivningstalen fluktuerar nämligen en del mellan månaderna. Däremot har sjukfrånvaron inte minskat bland personalen på fritidshemmen och i grundskolan (även om det fluktuerar även här mellan månaderna). Och det var fortfarande grundskolan det handlade om.

Om det nu är så att sjukskrivningstalen fortsätter att minska i förskolan så kan man undra om det beror på något som politikerna eller de styrande partierna har gjort. Jag ser emellertid inga sådana politiska åtgärder…

Mats Andersson avslutade sitt svar, som tog bra mycket längre än de två minuter han hade till sitt förfogande, med att kommentera närvaroarbetet bland eleverna.

“Alla elever ska bli sedda och bekräftade och saknade om de uteblir från skolans undervisning.”

Sa Andersson. Och jag skulle nog vilja påstå att så har det alltid varit i skolans värld. Men det sker ett bra arbete med de så kallade hemmasittarna i kommunen – det gör det. Tyvärr tror jag dock, och de slutsatserna drar jag utifrån erfarenheter i arbetet med hemmasittare från hela regionen, att problemet oftast är att skolorna inte har resurser att anpassa undervisningen i tillräcklig omfattning om/när hemmasittarna återvänder till skolan.

Anders Strand (SD) var nöjd:

“Svaret var riktigt uttömmande och positivt.”

Jag var inte riktigt lika nöjd. Vänersborg har stora problem, eller utmaningar som många säger nu för tiden. Det visar både Lärarförbundets skolrankning och Skolverkets statistik. Då gäller det att se verkligheten som den är. Det är bara då som man kan ändra på den.

Och här var Mats Andersson svaret skyldigt. Vilket kanske berodde på att de styrande partierna egentligen inte har några åtgärder som ska få skolresultaten att förbättras.

Så faktiskt skulle ordförande i barn- och utbildningsnämnden Mats Andersson (C) kunnat gå upp till talarstolen och helt enkelt svarat Anders Strand (SD):

“Nej, något riktig kraftsatsning är inte på gång.”

Det var för övrigt synd att Anders Strand inte hade ställt sin fråga som en interpellation istället. Då hade fler kunnat delta i debatten.

Orsaken till de sämre kunskapsresultaten ligger naturligtvis i bristande resurser till undervisningen, låg lärartäthet (antal lärare per elev), andelen behöriga lärare och sjukskrivningarna. Om dessa variabler förbättras/ökar så är förutsättningarna för ökade kunskapsresultat goda. För det är definitivt så som Lärarförbundets ordförande Johanna Jaara Åstrand skrev:

“Det finns inga genvägar till bra skolresultat. Att försäkra sig om att lärare har rätt förutsättningar i mötet med varje barn och elev måste vara högsta prioritet för alla kommuner.”

Lärarförbundets Skolranking 2019

28 oktober, 2019 1 kommentar

Lärarförbundets årliga skolranking har kommit. (Du hittar rankingen i sin helhet här.)

Vänersborg hamnade på plats 237. Av 290 kommuner…

Förra året kom Vänersborg på plats 244. Det betyder att Vänersborg alltså har gått upp några placeringar. Ska man vara positiv så kanske man kan hoppas på att den nedåtgående trenden är bruten. 2017 kom Vänersborg nämligen på plats 221 och året innan igen, på plats 190. Och då ser vi naturligtvis också att trots att Vänersborg inte sjönk i år så har vi en bit kvar innan vi når resultatet från år 2016. Men då är väl inte ens plats 190 ett eftersträvansvärt mål, egentligen – Vänersborg ska naturligtvis sikta högre än så!

Lärarförbundet skriver om varför förbundet, som är en av de fackföreningar som organiserar pedagogerna, rankar kommunerna:

“Lärarförbundet utser Sveriges bästa skolkommun för att sätta ljuset på vad som behöver göras för att skapa en likvärdig skola med hög kvalitet. Såväl framgångsfaktorer som brister lyfts fram i rankningen. Bästa skolkommun är Sveriges bredaste skolrankning och vi vet att den leder till skolutveckling och viktiga samtal om skolan både lokalt och nationellt.”

Skolrankningen bygger främst på underlagsmaterial hämtat från Skolverkets officiella statistik insamlad av SCB, därutöver används partsgemensam statistik och Lärarförbundets egna undersökningar.

Årets skolrankning har förändrats på några sätt jämfört med tidigare år. I år räknas t ex det här med meritvärde och elever som är godkända i alla ämnen, vi pratar om åk 9, på ett annorlunda sätt än tidigare. (Man utgår från ett likvärdighetsindex som SCB har tagit fram.) Dessutom har kriteriet “andel elever som uppnår grundläggande behörighet för högskolestudier” utgått. Det gör menar Lärarförbundet att årets rankning inte är jämförbar med tidigare års rankningar.

Det ingår 10 kriterier i rankningen: 1. resurser till undervisningen, 2. utbildade lärare, 3. lärartäthet, 4. friska lärare, 5. lärarlöner, 6. kommunen som huvudman, 7. andel barn i förskola, 8. meritvärde årskurs 9, 9. andel godkända elever och 10. fullföljd gymnasieutbildning inom 3 år.

Två kriterier, utbildade lärare och lärartäthet, ges dubbel vikt i sammanräkningen. Lärarförbundet menar att tillgången till kompetenta lärare är den enskilt viktigaste faktorn för skolframgång. 

Det måste noteras att de flesta och viktigaste uppgifterna i skolrankningen samlades in förra året, 2018. Det betyder t ex att de förbättrade resultaten i Vänersborg i våras inte kommer med förrän i nästa års rankning.

Lärarförbundets skolrankning innehåller flera delaspekter av skolans verksamhet. En av dessa aspekter är resurser till undervisningen. Kostnaden för alla skolformer, förskola, grundskola, fritidshem och gymnasieskola, räknas med, precis som i alla de andra kriterierna. Vänersborg hamnar på plats 212 (2018: plats 230; 2017 plats 198). Det är ingen vidare placering och visar att Vänersborg satsar förhållandevis lite pengar på skola och utbildning jämfört med resten av kommunerna i Sverige.

En av de få glädjeämnena i statistiken är att andelen pedagogiskt utbildade lärare är relativt hög – trots att ungefär 30% av lärarna i mellan- och högstadiet inte är legitimerade… (Hur ser då lärarsituationen ut i Sverige kan man undra. Fast det vet vi…) Vänersborg ligger på plats 84 bland Sveriges kommuner. Det kan bero på att lönerna är relativt bra i Vänersborg. Vänersborg ligger nämligen högt i kategorin ”Lärarlöner” – på plats 42 (2018: plats 70). Även om lönen inte är det allena saliggörande så tror jag att det finns flera lärare, t ex nyutexaminerade studenter, som tittar på dessa siffror när de ska söka jobb.

När det gäller lärartätheten försämras Vänersborgs läge. Vänersborg hamnar på plats 235 (2018: plats 202). Lärarförbundet lägger, som sagt, dubbel vikt vid detta kriterium. Lärartäthet är oerhört viktigt för elevers lärande och med tanke på Vänersborgs låga placering är det mycket förvånande att det genomsnittliga medelmeritvärdet faktiskt ökade i våras.

I förra årets skolrankning tycktes lärarna i Vänersborg vara hyfsat friska jämfört med lärare i andra kommuner. Vänersborg hamnade på plats 151. I år har Vänersborg sjunkit tämligen kraftigt, ända ner till plats 226. Det är oroväckande… Lärare som inte är friska är ingen optimal utgångspunkt för en bra skola eller undervisning.

Det finns tre variabler i undersökningen som rankar elevernas resultat. Det är som jag ser det tre viktiga variabler när det gäller en diskussion om och analys av skolans kvalitet i Vänersborg. Siffrorna är emellertid från förra året, dvs det är betygen för de 9:or som gick ur grundskolan år 2018 det handlar om. Det finns nyare siffror, för i år, och de visade att det genomsnittliga medelmeritvärdet ökade, även om genomsnittet ökade ännu mer i Sverige som helhet. (Se “Skolverkets betygsstatistik: Fortfarande nedslående siffror”.)

Vänersborg placerade sig på plats 233 när det gäller “meritvärde årskurs 9” och plats 240 i “andel godkända elever”. Vänersborgs kommun ger helt enkelt inte sina ungdomar särskilt bra förutsättningar i livet. Kommunen sviker. Och ser man på nästa års budget så förstår man att de styrande politikerna inget sett, inget hört och ingenting lärt…

En liten ljusglimt levererar Kunskapsförbundet, eller…? I kategorin “fullföljd gymnasieutbildning” hamnar Vänersborg på plats 63. Med tanke på att åtminstone 25% av eleverna hoppar av gymnasiet eller går ur utan examen så kan det ge rysningar om man betänker läget i andra delar av landet…

Skolrankingen har även med en specifik aspekt om förskolan. Det är hur stor andel av barnen i åldrarna 1-5 år som är inskrivna i kommunal förskola eller i förskola som drivs i enskild regi. Vänersborg hamnar på plats 190 (2018: plats 256) av Sveriges 290 kommuner. Resultatet förvånar mig, vad jag förstår så finns det ingen kö i kommunen.

Lärarförbundet har slutligen också med en kategori om ”kommunen som huvudman”. Den baseras på enkätsvar från Lärarförbundets lokalavdelningar rörande:

“hur kommunen arbetar med skolfrågor och vilka förutsättningar våra lokalavdelningar anser att lärarna ges i kommunen.”

Enkätundersökningen är relativt färsk, den genomfördes under våren 2019. Vänersborg placerade sig på plats 143.

När alla aspekter i skolrankningen vägs samman så hamnar alltså Vänersborg på plats 237 av Sveriges 290 kommuner…

Det kan vara intressant att också titta på var våra grannkommuner hamnar i Lärarförbundets rankning (förra årets siffror inom parentes):

  • Trollhättan 253 (115)
  • Uddevalla 187 (214)
  • Mellerud 91 (234)
  • Färgelanda 194 (124)
  • Grästorp 25 (12)
  • Lilla Edet 269 (288)

Det är exceptionellt stora förändringar bland vissa av våra grannkommuner, framför allt i Trollhättan och Mellerud. Det gör att åtminstone jag blir lite fundersam kring hela rankningen. Å andra sidan skrev ju Lärarförbundet att årets rankning inte var jämförbar med tidigare års rankningar.

 Sveriges bästa skolkommun blev enligt årets rankning Torsby. Torsby följdes av Storfors, Kalix, Hammarö och Båstad.

Det finns mycket att fundera på när det gäller skolpolitiken i Vänersborgs kommun. Men jag tycker att Lärarförbundets ordförande Johanna Jaara Åstrand får med det mest väsentliga när hon säger:

“Det finns inga genvägar till bra skolresultat. Att försäkra sig om att lärare har rätt förutsättningar i mötet med varje barn och elev måste vara högsta prioritet för alla kommuner.”

%d bloggare gillar detta: