Stefan Kärvlings blogg

För några veckor sedan var jag på en seminariedag, ”En resa genom barns utveckling”. Seminariedagen arrangerades av Vänersborgs kommun, Västra Götalandsregionen och Kunskapsförbundet Väst.

I reklamen skulle dagen vara ”inspirerande”. Så brukar det ju heta… Tänkte jag. Men döm om min förvåning! ”Inspirerande” var faktiskt snällt sagt. Det var den mest givande kompetensutvecklingsdag jag har bevistat på många år! Höjdpunkterna var föreläsarna Ing-Marie Wieselgren, projektchef för PSYNK-projektet, och Tor Wennerberg, psykolog och författare. Därmed ska ingen skugga falla över de andra föreläsarna, även de var mycket bra.

Om alla barn och ungdomar hade haft en ”bra resa” i livet, så skulle den här dagen naturligtvis inte ha arrangerats. Problemet i Vänersborg, och Sverige, är ju att alla barns resa inte är så bra…

Ing-Marie Wieselgren talade mycket om psykisk ohälsa. Hon menade att forskning visar att 20-30% av Sveriges 2 miljoner barn behöver någon form av stöd, 2-5% behöver ”omfattande insatser”. Det är alarmerande siffror. Wieselgren betonade vikten av generella och tidiga insatser för att förebygga psykisk ohälsa bland Sveriges barn.

Wieselgren hade, enligt min mening, ett välgörande socialt perspektiv på det hon sa.

”Se problemen i sitt sammanhang”

Sa Wieselgren. Hon tog upp diagnoser som ADHD och Aspberger och menade att det pratas alldeles för mycket om att det är det enskilda barnet som är problemet. Wieselgren tyckte att man borde fokusera mer på situationen och miljön. Det finns barn som så att säga inte passar in i miljön, i dagens samhälle. De har inte fått lära sig de ”strategier” för att klara sig som krävs. Det kan vara att ”klara sig” i en barngrupp på 18 barn eller i en klass på 30 elever…

Det finns många barn som inte ”passar in”. Drygt 26.000 barn och unga omhändertas varje år i familjehem eller HVB-hem. Bland de här barnen är risken för att dö tidigt, självskadebeteende, användning av psykofarmaka mm flera gånger större än bland andra barn.

Wieselgren fick åhörarna att verkligen tänka till på hur oerhört viktigt det är att samhället, t ex kommunen, förebygger genom generella insatser och att ett ”skyddsnät” byggs upp kring alla barn – för att fånga upp de barn som inte ”passar in”.

Fredrik Lindencrona är forskare och utvärderingsansvarig för PSYNK-projektet.

”Vi kan och vi måste agera tidigt – 75% av all psykisk ohälsa startar innan 25.”

Sa Lindencrona.

37% av alla barn och unga uppger något symtom på psykisk ohälsa, sa Lindencrona vidare. Han menade att ju fler riskfaktorer det finns under barnets uppväxt, desto större risk för negativ utveckling.

För att hjälpa barnen och ungdomarna att få den bästa möjliga resan är det viktigt att bland annat kommunerna ökar ”friskfaktorerna”. Lindencrona räknade upp ett antal viktiga sådana:

• ”Tydliga normer och förväntningar i omgivningen
• Stöd att utveckla god anknytning till andra människor
• Möjligheter att utveckla sociala och kognitiva kompetenser
• Miljö som förstärker positiv utveckling”

Det är väl nästan så att det låter som om Lindencrona skulle se ganska positivt på en ekonomisk satsning på barn och ungdomar i förskola och skola, en satsning som möjliggör högre personaltäthet och mindre grupper/klasser…?

Tor Wennerberg föreläste om den sk anknytningsteorin. När Wennerberg redogjorde för teorin, så var det bara att hålla med. Rent instinktivt kändes det att det här stämmer… (Jag har beställt hans bok…)

Anknytningsteorin handlar helt enkelt (Wikipedia) om hur nyfödda barn är:

”‘genetiskt förprogrammerade’ till att knyta an till sina föräldrar. Detta för det evolutionära syftet att skydda barnet från fara och öka dess överlevnadsmöjligheter.”

Problemet blir naturligtvis när föräldrarna av någon anledning inte själva fungerar, när de lider av någon form av psykisk ohälsa, och inte kan vara den trygga person som barnen kan knyta an till. Det leder naturligtvis i de flesta fall till någon form av psykisk ohälsa hos barnen.

Vilket återigen visar hur viktig förskolans och skolans kompensatoriska roll är – eller borde vara.

Seminariedagen ”En resa genom barns utveckling” var en fantastisk dag. Den visade på, om det nu var någon som inte visste det innan, hur oerhört viktigt det är att ha en trygg uppväxt – och hur oerhört viktigt det är att kommunala insatser i form av t ex en bra förskola och grundskola kompenserar de barn och unga som olyckligtvis inte har det. Det som man som barn är med om hänger med hela livet – och kan faktiskt överföras till ens egna barn.

Det var många politiker från mini-alliansen, dvs Moderaterna, Folkpartiet och Kristdemokraterna, på seminariet. När man hör vad föreläsarna säger och jämför med det budgetförslag för 2014 som mini-alliansen har lagt, så undrar jag hur de tänker.

Hur kan minialliansen lägga ett förslag som innebär besparingar på Barn- och Ungdomsnämnden, dvs barnen och ungdomarna, på 8 miljoner kr? Hur tänker dom?

Har de ingenting hört? Har de ingenting sett? Har de ingenting lärt?