Stefan Kärvlings blogg

Två definitioner:

• Grundskolan är en lagstadgad verksamhet. Det är föreskrivet i lag att det ska finnas grundskola.
• Den kommunala musikskolan är en frivillig skolform.

Som inriktningsmål under utvecklingsområdet ”Utbildning” i Vänersborgs kommuns vision kan vi läsa om skolan respektive musikskolan.

”Ett rikt utbildningsutbud gör kommunen attraktiv för såväl företagsamhet som boende. Ett unikt utbud av gymnasieprogram lockar sökande från såväl regionen som övriga landet och Norge. Kvalitetsarbetet i både grundskolan och gymnasieskolan leder till mycket goda resultat och uppmärksammas nationellt.
Med musikskolan, orkestermusikerutbildningen och den frivilliga musikverksamheten som bas ska Vänersborg utvecklas till Sveriges bästa musikkommun. Skolan och Vänersborgs högskolecentrum bidrar till tillväxt och nyföretagande genom olika utbildningsinsatser.”

Vilket är viktigast? Vad händer om målen i visionen ”krockar”? Vad händer om pengarna inte räcker till?

Det är tyvärr inte som Jenny Brycker (S) sa i fullmäktige:

”men varför välja när vi ser möjligheter att göra alltihop?” (Hör själv.)

Vi kan inte göra alltihop.

Det är egentligen inget val. Den lagstadgade verksamheten måste ordnas. Det är självklart att den frivilliga musikundervisningen i musikskolan måste komma i andra hand!

Många betongpolitiker i den här kommunen anser att det är viktigare att Vänersborg utvecklas till Sveriges bästa musikkommun än att förskolan och grundskolan får de resurser de behöver.

Därför måste rektorerna på låg- och mellanstadiet köpa musiklärartjänster för sin musikundervisning – från Musikskolan. Det är ett sätt att subventionera den frivilliga musikskolan med pengar från den lagstadgade undervisningen.

Det är dyrt för låg- och mellanstadiet.

En brasklapp. Jag säger inte med detta, inte på något sätt, att dessa lärare skulle vara mindre duktiga än ”vanliga” lärare, jag säger inte att undervisningen skulle vara sämre, jag säger inte att eleverna inte tycker att musikundervisningen är rolig, jag säger inte att eleverna inte lär sig något – jag säger bara: musikundervisningen från Musikskolan är DYR! Dyrare än om ”vanliga” musiklärare, som är anställda på t ex låg-, mellan- eller högstadiet, hade undervisat.

För några år sedan (närmare bestämt feb 2009) fick den dåvarande Barn- och Ungdomsnämnden, med S Anders Larsson som ordförande, en skrivelse från en rektor på låg- och mellanstadiet. Rektorn hade räknat ut att

”en musiklektion är nästan dubbelt så dyr som en matematik- eller svensklektion.”

Rektorn var i en besvärlig ekonomisk situation och såg ingen möjlighet att betala så mycket för musikundervisningen.

Dessutom kom musikskolans lärare vid lektionernas start och försvann när de var slut. Hon kunde därför inte använda lärarna som rastvakter eller för annat elevarbete eller gemensamt arbete. Som hon skulle ha kunnat med ”vanliga” lärare. På det sättet blev musikskolans lärare i praktiken ännu dyrare.

Rektorn undrade:

”vilket pris ska den lagstadgade verksamheten som grundskola och fritidshem betala?”

S Anders Larsson ville inte ens diskutera problemet. Rektorn fick nej.

S Anders hänvisade till ett politiskt beslut. Jag skrev ett mejl häromveckan till förvaltningen och frågade om jag kunde få ta del av detta beslut – som har gällt i Vänersborg i så många år.

Den 26 nov 1990 (!) beslutade den dåvarande skolstyrelsen:

”Musikskolans driftsform
Skolstyrelsen åtar sig sparbetinget på 1.000 tkr. Formerna för driften av musikskolan måste därvid ändras. I sitt gemensamma yttrande har musikledarna skisserat planer på en sådan föränd­ring. Detta arbete måste fortsätta och slutföras. På sikt bör detta kunna ge en större besparing.”

Detta mina läsare är beslutet!

I beslutet läser vi att musikledarna har ”skisserat planer” och att ”detta arbete måste fortsätta och slutföras”. Vad är det för planer och arbete? I ett dokument från 15 nov 1990 skriver Håkan Alfredsson och Sture Nilsson följande till skolstyrelsen:

”Vi förordar att all musikresurs – kompetens samordnas inom musikskolan för att sedan fördelas till skolans olika verksamhetsdelar där ordinarie musik­undervisning på grundskolan bör vara en. Här kan både pedagogiska, kvalitetsmässiga och ekonomiska samordningsvinster göras.

Vår tanke är vidare att musikskolan kan verka på stor bredd i kommunen genom att del av de samlade resurserna avsätts för att ge alla barn en kontakt med musik/kultur. För 6-åringar – klass 4 sker detta förslagsvis i form av rytmikundervisning – dans – rörelse – musik, orkesterklasser, skolkör och skolorkesterverksamhet.

På detta sätt skapas förutsättningar för kulturupplevelser för barn, som växer upp i kulturellt understimulerade områden.

Vi är dessutom beredda att presentera ideer/arbetsmodeller för fortsatta insatser på högstadie/gymnasium m.m.

Musikskolan bör tillåtas att fortsätta vara den samlande kraft för musik – fostran – fritid – kulturarbete med barn och ungdom som den varit under snart 30 år.”

Håkan Alfredsson och Sture Nilsson hade högtflygande planer för musikskolan. Och det var väl ok. Men rätten att bestämma vilka musiklärare som ska undervisa på låg- och mellanstadiet – den hade inte Håkan Alfredsson och Sture Nilsson! Det hade inte ens den gamla Skolstyrelsen. Fast de tog ju å andra sidan aldrig något sådant beslut.

Ett beslut att rektorerna på låg och mellan måste anställa musikskolans personal för sin musikundervisningen skulle inte ens dagens Barn- och Ungdomsnämnd kunna ta. Politiker har inte denna befogenhet. Det har bara rektorerna. Skollagen ger rektorerna en otvetydig rätt (eller skyldighet, beroende på hur man ser det) att besluta om ”sin enhets inre organisation”.

Det är läge nu, för den ”nya” Barn- och Ungdomsnämnden med Lena Eckerbom Wendel som ordförande, att riva upp detta ”beslut” (som inte är något beslut) och låta rektorerna själva bestämma om musikundervisningen. Då följer kommunen dessutom Skollagen. Och rektorerna får pengar över till t ex speciallärare i svenska och matte.

Det är väl självklart att de lagstadgade verksamheterna måste komma i första hand!?