Stefan Kärvlings blogg

Vartannat år genomför kommunen en personalenkät bland sina anställda. Så i slutet på förra året var det dags igen. Lite spännande för alla inblandade… Den förra enkäten, hösten 2010, gav nämligen ganska nedslående resultat i många avseenden.

Då visade undersökningen, till exempel, att personalen trivdes allt sämre med kommunen som arbetsgivare. Och det är ju inte en helt oväsentlig aspekt när arbetsgivaren frågar sina anställda… Särskilt stort var missnöjet bland barn- och ungdomsförvaltningens personal. Då, vid den förra undersökningen, menade kommundirektör Ove Thörnkvist att det var ”vissa besparingar” och den negativa kritiken kring ”diverse byggnader som Arena Vänersborg” som förklarade resultatet.

Kommundirektören talade alltså om att det var kritiken i sig som var orsaken till det dåliga resultatet i undersökningen, inte arenan i sig. Eller arbetsgivaren i sig.

Nu är ju kritiken inte längre så ”högljudd”. Arenan står där den står… Och följaktligen blev årets resultat på den här frågan, om personalen trivs med Vänersborgs kommun som arbetsgivare, faktiskt bättre. I varje fall lite bättre…

Eller?

Nja, det var nog inte själva kritiken, i sig, som var problemet i undersökningen 2010. Det var nog något annat. Något mer grundläggande. Som fortfarande, två år senare, är lika aktuellt.

Kommunen kommenterar på sin hemsida resultatet på frågan om kommunen som arbetsgivare i årets undersökning:

”I förra mätningen var förtroendet för kommunen som arbetsgivare lågt. Dessutom tyckte personalen att möjligheten till kompetensutveckling var liten. I båda fallen har det skett ett positivt trendbrott och kurvorna har vänt uppåt, om än svagt.”

Väldigt svagt uppåt får man väl säga…

Kommunen som arbetsgivare har definitivt något att ta tag i… Det går det inte att blunda för.

Drygt 2.300 anställda i kommunen har besvarat årets enkät (egentligen förra årets enkät, 2012), varav 845 i Barn- och Ungdomsförvaltningen. För två år sedan besvarades enkäten av 2.672 stycken.

Det gick att läsa om resultatet på kommunens hemsida i februari och i mars fick Barn- och Ungdomsnämnden en genomgång.

Kommunen själv sammanfattar resultatet av personalenkäten så här.

Det som är bra:

”Enkätsvaren visar att trivseln med arbetskamrater och den egna arbetsplatsen är fortsatt stor. Personalen tycker att verksamhetens mål är realistiska och möjliga att påverka. Den redan tidigare stora stoltheten över kommunens prisbelönta personalklubb har förstärkts ytterligare.”

Det som har blivit något sämre:

”Variationen mellan hur personalen upplever sina chefer är stor. Men resultatet i sin helhet visar att nöjdheten sjunkit något sedan förra mätningen.”

Det som inte alls är bra:

”Verkligt allvarligt är att fler personer uppger att de har blivit utsatta för hot och/eller våld av arbetskamrat eller chef.”

Det är kommunens sammanfattning av enkäten, som den uttrycks på hemsidan. Jag ska i det följande titta lite närmare på resultaten, i synnerhet när det gäller Barn- och Ungdomsförvaltningen. I Barn och Ungdom (=BU) arbetar framför allt pedagoger inom förskola och grundskola.

Det ser vid en jämförelse ut som om personalen inom barn- och ungdomsförvaltningen på många sätt trivs sämre än resten av kommunens personal. Det är en större andel som trivs sämre med sina chefer, sina arbetsuppgifter, arbetet i största allmänhet, arbetstiden och kommunen som arbetsgivare.

Knappt 30% av personalen inom BU anser att de hinner med sina arbetsuppgifter på ett tillfredsställande sätt. Motsvarande siffra för all personal ligger på över 50% (och då ska man komma ihåg att personalen på BU drar ner denna totalsiffra ganska drastiskt).

En femtedel av de anställda inom Barn och Ungdom tycker inte att målen på arbetsplatsen är realistiska.

12% av kommunens anställda, 273 personer, känner sig inte nöjda när de tänker på arbetet. I BU är det 17%.

På frågan:

”Under de senaste 12 månaderna har helhetsupplevelsen av min hälsa/hur jag mår förändrats”

…har hela 25% i BU svarat:

”Till det sämre”

Och så fortsätter det fråga efter fråga. Personal inom Barn och Ungdom ligger hela tiden ”under snittet” jämfört med all personal. Man är mer missnöjd med det mesta.

Det finns väl två tolkningar av BU-personalens inställning, endera är pedagogerna ett ovanligt ”gnyigt” släkte. Den förklaringen tror jag inte på.

Eller också är förhållandena inom för- och grundskolan i Vänersborg inte bra. Det tror jag på.

Det finns stora brister i arbetsförhållandena i för- och grundskolan. Det är alltför många barn i grupperna och alltför lite personal, etc. Personalen hinner inte med sitt jobb på det sätt de önskar och det leder till otillfredsställande förhållanden.

Lärarna i grundskolan känner att de inte hinner med sina arbetsuppgifter, de känner otillräcklighet i mötet med eleverna och de ser att många elever inte får det stöd de behöver osv.

Vänersborgs kommun som arbetsgivare måste ta tag i det här. Även om pedagoger är ett tåligt släkte och inte protesterar särskilt mycket, så är det många som inte mår bra. Flera demonstrerar med fötterna, dvs söker andra jobb eller pedagogjobb i andra kommuner. Kommunens svar, hittills, har varit att införa stämpelklockan Heroma…

Kommunen måste sluta att uppträda som en ”traditionell” arbetsgivare, som genom kontroll och misstroende ska suga ut mesta möjliga ur sina anställda.

Det finns en särskild del av enkäten som handlar om den närmaste chefen. Även här är resultaten sämre för Barn och Ungdom än för resten av de kommunalanställda. Här varierar dock resultaten väldigt mellan olika arbetsplatser.

De flesta (75%) trivs bra med sin chef. Men det är konsekvent 1/3 av de anställda, både totalt i kommunen och inom BU, som bara instämmer delvis eller inte alls på påståenden som om chefen intresserar sig för det arbete jag gör, ger mig stöd och uppmuntran om jag behöver, ger mig feedback på mitt arbete och lyssnar på mig.

Det är alldeles för låga siffror.

Några frågor i personalenkäten tar upp hot och våld.

20 av kommunens anställda uppger att de har utsatts för hot och/eller våld av sina arbetskamrater det senaste året. Hela 382 personer har utsatts för hot och/eller våld av kund/brukare/elev/klient. (De absolut flesta av dessa utanför BU.)

Kommunen måste naturligtvis använda krafttag för att komma till rätta med det här. Ingen ska behöva arbeta under sådana förhållanden. Likadant när det gäller mobbning, utfrysning eller trakasserier. Här svarar 117 av kommunens anställda (varav 34 i BU) att de utsatts för detta.

19 av alla anställda har uppgett att de har blivit hotade och/eller utsatt för våld av sin chef under den senaste 12 månaderna.

Av sin chef…

När Kerstin Andersson (FP) fick höra siffran för BU, 5 personer, utropade hon:

”Den chefen ska inte arbeta som chef. Det är helt bedrövligt.”

Vad jag förstår så är det bara två skolor det handlar om, inte fler. Men viss Kerstin, du har naturligtvis helt rätt.

Det är oerhört viktigt att kommunen har anställda som trivs med att arbeta i kommunen. Men det handlar inte bara om att, som kommundirektör Thörnkvist säger:

”Stolta medarbetare är bra ambassadörer.”

Det handlar också om att anställda, som mår bra och som trivs, också gör ett bra jobb. Till gagn för barnen, ungdomarna, de sjuka, de gamla och för alla som kommer i kontakt med kommunens personal.

En väg till bättre villkor för de anställda är att de ges ett reellt medinflytande på verksamheten. Alla de fina avtal och samverkansavtal som kommunen som arbetsgivare har slutit med personalorganisationerna måste följas. Det duger t ex inte att 1/5 av samtliga anställda och 28% av de anställda i BU, inte ens har haft ett lönesamtal med sin närmaste chef under de senaste 12 månaderna.