Stefan Kärvlings blogg

Flera personer har känt igen sig i Magnus Larssons situation och ”problem” med Byggnadsnämnden. (Se mina bloggar om Magnus Larsson, ”Sikhall”, ”Rörvik 1” och ”Rörvik 2”.) De har hört av sig och berättat hur de har bemötts och hur deras ärenden har hanterats av kommunen.

Jag bestämde mig för att åka ut till Nordkroken och hälsa på en av dem som har hört av sig. För övrigt nästan så långt bort man kan komma i kommunen från Magnus Larssons Rörvik.

Andersson bor på Nordkroken, ett stenkast från stranden. Huset med tillhörande tomt har funnits i släkten i många herrans år. Tomten är ganska stor, så stor att han ville bygga ytterligare ett hus några hundra meter in mot land. Där sönerna skulle kunna tillbringa några helger och sommarveckor.

Andersson sökte bygglov och fick det. Så långt inga problem.

När Andersson och hans söner skulle bygga huset, så samtalade de med en granne på Nordkroken. Denne granne hade nyligen också byggt ett hus, närmare stranden än Anderssons hus skulle ligga. Grannen hade fått bygglov för ett enplanshus, men byggde till en “andra våning” trots att han inte hade bygglov för detta. Grannen fick dock bygglov för detta i efterhand. Av Byggnadsnämnden i Vänersborg.

Andersson tänkte, det gör jag också, dvs bygger ett ett och ett halvplanshus. Och det gjorde Andersson. Vägglivet fick vara högst 3,4 meter. Men han höjde det till 4,0 meter. Och Andersson inredde vindsvåningen.

Det var ett i stort sett identiskt hus som grannen vid stranden hade byggt. Grannen hade dock höjt vägglivet ännu lite mer än Andersson, till 4,2 meter. Grannen byggde också en källare, vilket inte fanns i bygglovet. Det sistnämnda gjorde dock inte Andersson… Anderssons hus stod klart 2008.

Andersson tänkte att det blir inga problem – fick grannen bygglov för en “övervåning” (och en källare) i efterhand, så får jag det också. Dessutom fanns det även andra grannar som hade gjort precis detsamma. Några hade byggt till en våning, andra hade byggt en källare och några hade gjort båda delarna. Inga problem. Husen står kvar, kommunen har inga synpunkter.

Någon anmälde Anderssons hus till Byggnadsnämnden…

Då började det…

Varför just Andersson blev anmäld vet ingen. Varför de andra i området inte anmäldes vet ingen heller. Men Anderssons hus blev det.

Byggnadsnämnden godkände inte Anderssons hus.

”väggliv ska sänkas till nivå enligt bygglovet och inredd vindsvåning ska undanröjas.”

Och visst, Andersson byggde inte enligt bygglovet. Han visste att han hade gjort fel. Det fanns ingen “inredd vindsvåning” i bygglovet. Men han kunde inte förstå varför just hans hus inte blev godkänt. När de andra blev det. När de andra fick byggnadslov i efterhand.

Så vad gjorde Andersson nu?

Andersson skrev brev. Han ringde och han hade möten med kommunens representanter. Han överklagade.

Kunde han ändra huset på något sätt, så att alla parter blev nöjda? Kanske kunde han ta bort balkongen?

Andersson är antagligen, tror jag, lite desperat i det här läget. Det går nämligen inte att sänka vägglivet och ta bort “andravåningen”. Då måste Andersson riva huset och bygga ett nytt. Utan “inredd vindsvåning”. Andersson vill naturligtvis undvika detta till varje pris.

Men ingen lyssnar. Tvärtom. Kommunen vill inte diskutera med Andersson. Kommunen vill inte kompromissa.

Andersson tycker också att han bemöts på ett sätt som inte är professionellt. Han menar att kommunen inte alltid håller sig till sanningen när den förklarar varför de andra husen hade fått byggnadslov. Och varför inte han får byggnadslov för en “inredd vindsvåning”.

Kommunen hävdar bland annat att olika grannars hus, som Andersson pekar på och som inte är byggda enligt bygglov, är byggda enligt bygglov. Kommunen resonerar som barn menar Andersson. Kniper man ögonen tillräckligt hårt, så finns inte verkligheten. Då finns det inga hus som inte stämmer med byggloven.

Eller.

Kommunen kan också förklara skillnaderna i behandling av olika människor och olika hus på ett annat sätt:

”Ett och eventuellt fler tidigare felaktiga beslut rättfärdiggör inte ett nytt.”

Läs den meningen en gång till och fundera på vad den egentligen innebär.

Vidare.

Kommunen hävdar i en inlaga till Kronofogdemyndigheten (28 aug i år) att Anderssons hus ligger i ett område med stor risk för översvämning. Då kan man ju undra varför Andersson har fått byggnadslov överhuvudtaget… Och är det så att det finns risk för översvämning, då är det väl bara bra att det finns en övervåning dit de boende kan flytta när vattnet stiger…

Nu ligger inte huset i ett område med stor risk för översvämning…

Och.

När kommunen argumenterar mot Andersson tycker i varje fall Andersson att kommunen uttrycker sig kränkande. Kommunen anser att Andersson istället för att riva huset:

”väljer att av tredska behandla frågan i samtliga rättsinstanser.”

Förutom att kommunen visar att den helt saknar empati för vad en rivning av ett hus innebär för en enskild, så säger kommunen att det enbart beror på ”tredska”.

”Tredska” är väl ett inte alltför vanligt ord nu för tiden. Det betyder enligt NE:

”envis ovillighet att göra som man blivit tillsagd”

Andersson finner detta språkbruk både olämpligt och kränkande.

Byggnadsnämnden och Byggnadsförvaltningen är orubblig. “Övervåningen” ska bort! Huset ska rivas. Och Andersson vet fortfarande att han har gjort fel, att han bara hade byggnadslov för ett hus utan “övervåning”. Men han kan inte förstå att det inte går att kompromissa på något sätt. Andersson vill inte riva huset.

Och det kan man väl förstå. Även om det antagligen finns många, som likt kommunen, anser att Andersson får “stå sitt kast”.

Varför skriver jag då denna blogg? Vad vill jag ha sagt?

Jag slås av att kommuninvånarna inte behandlas lika. Vissa får byggnadslov, andra inte. Och för mig känns detta väldigt fel. Jag tror inte ens att det får vara så. Det som gäller för den ene borde (måste?) väl gälla för den andre.

Kommunallagen säger:

”Kommuner och landsting skall behandla sina medlemmar lika, om det inte finns sakliga skäl för något annat.”

I det här fallet är det nog tveksamt om kommunen följer intentionerna i lagen. Som jag ser det kan kommunen inte heller försvara sig med:

”Ett och eventuellt fler tidigare felaktiga beslut rättfärdiggör inte ett nytt.”

Ett sådant resonemang innebär ju ren godtycklighet. Det innebär att kommunen kan typ fatta ”felaktiga” beslut när den ”känner” för det.

Jag tycker också att kommunen uttrycker sig på ett sätt som kan upplevas, och i det här fallet faktiskt upplevs, som kränkande. Ovidkommande personliga värdeomdömen får inte förekomma i officiella kommunala handlingar, särskilt inte om de skickas till en annan myndighet.

Med andra ord, så finns det nog en hel del för kommunen att “arbeta med” i behandlingen av kommuninvånarna.

I sakfrågan då?

Andersson har alltså ett byggnadslov. Dock inte på en “inredd vindsvåning”. I området där huset ifråga står, så rör det sig inte särskilt många människor. Tomterna i området är privata och det är den lilla grusvägen också. Råkar någon komma förbi, så tänker man inte på att det finns en “övervåning”. Varför skulle man det? Nästan alla hus i området har ju det. “Andravåningen” på Anderssons hus stör inte heller någon. Den skymmer t ex ingen utsikt.

Så ingen tjänar i praktiken något på att huset rivs. Kommunen tjänar inget. För det kan väl inte ligga någon vinst i att en kommuninvånare ska behöva riva ett hus?

Naturligtvis vill kommunen att lagar och regler ska följas. Genom att fullfölja sanktionerna mot Andersson, så vill kommunen upprätthålla respekten för de regler som gäller. Fallet Andersson ska statuera exempel gentemot andra kommuninvånare.

Jag önskar emellertid att kommunen skulle lösa konflikter genom respektfulla samtal och sunt förnuft. Kommunen är ju till för invånarna och inte tvärtom. Och Andersson är villig att kompromissa, han vet att han har gjort fel. Och huset är ju faktiskt byggt – och har stått där i 5 år.

Jag vet inte vad folk tycker i en sådan här fråga. Är den allmänna meningen att Andersson ska riva huset?

Vad tycker du?