I måndags inföll vintersolståndet. Det var midvinter, årets kortaste dag och längsta natt. Det är ett dygn som en gång i tiden var fullt av mystiska berättelser, riter och offer. Tänk om inte solen skulle komma tillbaka, tänk om Ragnarök var nära…

Midvinter var en tid av åkallan av och blot till gudarna. Naturligtvis var det fruktbarhetsgudarna Frej och Freja som stod i centrum. I asaläran var de bror och syster och inte, som i flera andra indoeuropeiska religioner, gifta med varandra. Frejs heliga djur har sin naturliga och främsta plats på julbordet, grisen. Freja och hennes heliga djur katten har vi firat drygt en vecka tidigare, på Lucia. Ett annat namn på fruktbarhetsgudinnan Freja var ju Lusse. Det var då asadyrkarnas långa fruktbarhetskult började. På julen har även Tor med sin bock ett finger med i spelet. Och det sägs faktiskt, även om det är lite osäkert, att Oden under ett av sina namn, Jólnir, var julens högste gud.

Julen firas sedan tusen år tillbaka i Sverige till minne av Jesu födelse, men det är högst osannolikt att han föddes vid denna tid. De hedniska romarna, liksom våra förfäder här uppe i norr, firade ju sina fruktbarhetsfester vid vintersolståndet. Det var firanden som liksom festligheterna vid sommarsolståndet hade långa anor tillbaka i tiden och som var en viktig och omistlig del av av religionen och kulturen. Det var bättre för fornkyrkan att förlägga Jesu födelse till tiden för vintersolståndet och hoppas att hedningarna skulle börja fira Jesus – än att försöka avskaffa de uråldriga hedniska riterna. Det viktigaste var att hedningarna fick fira, vad de firade var mindre viktigt. Tänkte den kristna kyrkan. Och det hade den rätt i. Få kommer idag ihåg de gamla hedniska gudarna. Trots att de lever kvar i bland annat lussekatterna, Lusse, julbocken och julskinkan…

Så det här med kultur är en intressant fråga. Är det kristna julfirandet svensk kultur? Eller är det de hedniska fruktbarhetsriterna som är det? Finns det en svensk kultur? Och är den i så fall bättre än andra kulturer?

Det finns många frågor och säkerligen ännu fler svar. Med tanke på den “svenska” kultur, som vinner terräng bland invånare i Sverige, så skulle jag i år igen vilja återge en gammal klassisk berättelse som jag fick på Lärarhögskolan 1979. Berättelsen har rubriken ”Ett underligt folk”:

”Det var en gång en ung person från ett land i Afrika, som under ett år besökte ett land på norra halvklotet.

Det var ett väldigt exotiskt land med djurälskande invånare, började hen sin berättelse vid återkomsten till sin hemby. Några dagar under början av solperioden dyrkade de med stor iver sina fjäderfän. De smyckade sina hem med hönsfjädrar och bilder av kycklingar. De åt ägg av olika konsistens och de klädde ut sina barn, tände eldar och smällde av raketer. Det var någon slags ond gudom de försökte skrämma bort.

Senare på året, när solen som alla också dyrkade stod högst på himlen, klädde de en stång med blad och blommor och reste den mot skyn. Sedan dansade de runt och sjöng sitt hemlands vemodiga sånger. Jag minns särskilt hur de härmade grodornas rörelser och ljud.

När kvällarna blev mörkare, flockade sig människorna kring enkla ljuslågor. Nu hade de vuxna haklappar och små mössor på sig. De djur som de nu hyllade, var små dyra skaldjur som de åt tillsammans med de starka drycker som detta folk älskar.

Det hemskaste hände mig när nätterna var allra längst. En natt öppnades min dörr och en mängd kvinnor i vita, fotsida klädnader trängde in. En kvinna hade ljus kring sitt hår och allesammans sjöng om hästar och talade om katter.

I detta land var det sällan jag hörde någon tala om sin gud. Men jag fick vara med och se när de firade den stora grisfesten. De anrättade grisen på många olika sätt och när de på aftonen hade ätit då kom deras gud.

Ja, de sa ju aldrig att det var så, men jag förstod nog. Han liknade vår gamla medicinman, med mask framför ansiktet och med underliga kläder. Han hade dyrbara gåvor med sig till människorna, som då blev glada och lyckliga. Sedan försvann han igen. De sa, att han brukar komma till dem en gång om året.

Det är ett mycket underligt och exotiskt folk.”

Imorgon är det julafton och då kommer tomten med julklappar till alla barn och även, förhoppningsvis, till alla förväntansfulla politiker i Vänersborgs kommun.

Och med den berättelsen tillönskas alla mina trogna, och mindre trogna, läsare:

EN RIKTIGT GOD JUL!