Idag firar vi Trettondagen.

Enligt kyrklig tradition firar vi Trettondagen till minne av de tre vise männens ankomst till Betlehem. Det är dock inte helt lätt att förstå varför de var visa… Vad kunde det betyda att vara vis för 2000 år sedan? Enligt Matteus (Matt 2:1-2) var de vise männen stjärntydare:

”När Jesus hade fötts i Betlehem i Judeen på kung Herodes tid kom några österländska stjärntydare till Jerusalem och frågade: »Var finns judarnas nyfödde kung? Vi har sett hans stjärna gå upp och kommer för att hylla honom.«”

I den västliga kyrkan var de vise männen tre, även om Matteus inte skriver något om antalet. Enligt den kyrkliga legenden hette de dessutom Caspar, Melchior och Balthasar. Det här står inte heller i Matteus. Det hindrar dock inte att just dessa tre namn har namnsdag idag, fast lite försvenskat – Kasper, Melker och Baltsar.

Det är nog också lite märkligt att de vise männen kom från Österlandet, antagligen från Persien, och inte från Israel/Palestina. En artikel i dagens ”Dagens Arena” (se ”Vise män från österns länder”) gör en ganska långtgående tolkning:

”framgår det enligt Matteus grekiska originaltext att de [de tre vise männen; min anm] är magoi, alltså det slags heliga män som företräder zoroastrismen: Zarathustras lära.”

Och historikern Erik Tängerstad fortsätter i sin mycket intressanta artikel i ”Dagens Arena”:

”Stjärnan över Betlehem leder den ena religionen in i den andra. Själva ordet magi är dessutom beteckningen på en företrädare för zoroastrismen: magoi är pluralformen av magi.”

Det är intressanta spekulationer, men vad jag förstår så går Tängerstad lite för långt i sin tolkning – även om det sedan mycket länge har funnits uppfattningar om att den gamla persiska religionen påverkade judendomen redan på Gamla Testamentets tid. Men jag tror faktiskt inte att det går att hitta några andra referenser till zoroastrismen i just Matteus evangelium. Det är också egendomligt att ingen av evangelisterna Markus och Johannes nämner händelsen – och att Lukas (Luk 2:8-9) skriver om andra och betydligt ”enklare” besökare:

”I samma trakt låg några herdar ute och vaktade sin hjord om natten. Då stod Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem”

Det talar ju för att händelsen med de tre vise männen inte var särskilt viktig – om den nu överhuvudtaget har inträffat…

I den ortodoxa kyrkan gäller att Trettondagen handlar om Jesu dop. Men även denna tradition är tveksam – att dopet skulle inträffa så nära inpå Jesus påstådda födelse förefaller osannolikt.

Den äldsta traditionen hävdar att Trettondagen firas till minne av Jesu omskärelse. Maria och Josef var ju faktiskt judar och omskärelse av pojkar var en tusenårig religiös och ytterst viktig tradition, instiftad av Abraham (1 Mos 17:11) – judarnas och arabernas gemensamme stamfader. Det var ett tecken på förbundet mellan Gud och judarna (och muslimerna). Och det har ju faktiskt också stöd i Nya Testamentet. Lukas skriver (Luk 2:21):

”När åtta dagar hade gått och man skulle omskära pojken fick han namnet Jesus”

Trettondagen ligger i och för sig inte 8 dagar efter juldagen, men jag tror ändå att denna förklaring till varför vi firar Trettondagen egentligen är den riktiga. Men självklart kunde inte den kristna kyrkan i längden fira Jesus ”judiskhet”. Kyrkan gjorde därför om innebörden av högtiden, och flyttade kanske också tidpunkten…

Förr i tiden, enligt Wikipedia ända fram till 1600-talet, inföll Knutsdagen imorgon, dagen efter Trettondagen. Då var julen definitivt slut, även om jag tror att Knutsdagen snarare betraktades som den första dagen efter julhögtiden. Men när Knutsdagen flyttades fram till den 13 januari, dvs 20 dagar efter jul, om man räknar från juldagen, blev det lite mer komplicerat… När slutar egentligen julhögtiden? Är det på Trettondagen eller på Tjugondedag jul? Därom tvistar de lärde skulle man kanske kunna säga. De flesta håller nog ändå med om att julen slutar idag, på Trettondagen, trots allt – och på Knut kastar vi ”bara” ut julgranen. Varför Knutsdagen flyttades fram är det för övrigt ingen som egentligen vet…

Hur som helst. I de flesta julfirande länder är julhögtiden slut på Trettondagen. Och därmed är det slut på vilan, festerna och ledigheterna. Även om det just i år blir en lite längre helgledighet. På så sätt blir ju ”julhelgen” ännu lite längre.

Så det blir nog inte förrän på måndag som Vänersborg och Sverige återgår till det ”riktigt” normala. Då börjar alla arbeta igen, om de inte redan har gjort det, och alla elever börjar skolan. Nästan… I Vänersborg börjar skolorna den 10 januari. När Sigurd och Sigbritt har namnsdag…

Det kommer att dröja ett tag innan nästa stora traditionella högtid inträffar som jag ska blogga om… Men det kommer sannolikt att långt innan dess finnas andra saker att ta upp i denna blogg… Inte bara Juta…

Så lackar julen 2022 mot sitt slut. Den har varit som en jul ska vara. Släkten samlas och barnbarnen öppnar sina klappar. Skinka, julkorv, hemmagjord senap, rödkål, köttbullar och andra läckerheter står på bordet. Och till kaffet vältrar sig den annars så ståndaktiga LCHF:aren i sig mängder av socker. Det är undantag tre dagar om året – under jul! Då går nougaten, kolan och marsipansgrisarna åt som smöret gör de andra dagarna på året…

Glömda är förhållandena under covid-19. Hoppas vi aldrig får uppleva något liknande igen. Det tog två år innan jag kunde använda julklapparna från 2019. Men i somras kom dom – Iron Maiden och Rammstein.

Det kanske är läge att påminna om varför vi har firat jul under dessa tre dagar. Tänker den gamle, numera pensionerade religionsläraren…

Sedan tusen år tillbaka firar vi Jesus födelse under jul. Det är tänkt att vara en kärlekens högtid. De kristna menar att Gud blev människa i Jesus av kärlek till världen och människan. Det är samme Jesus, som föddes i ett smutsigt och ogästvänligt stall, långt från rikedom, glitter och glamour. Jesus som ville frälsa hela mänskligheten, både fattig och rik, vit som svart, kvinna som man. Och det visade han ju faktiskt inte bara i ord, utan i praktisk handling. Han stod på de fattigas och förtrycktas sida. Han värnade särskilt om de människor som hade det svårast och de som föraktades av andra. Och det var inte för att visa andra hur god han var och få uppskattning av andra, utan för att hans medmänsklighet och kärlek kom inifrån. Jesus vände sig mot de som gjorde goda handlingar för att visa på sin egen förträfflighet. Han hade inte mycket till övers för hycklare.

Idag vet jag ibland inte vart kärleksbudskapet, eller solidariteten, medkänslan och empatin, har tagit vägen hos många. 20,54% av Sveriges medborgare röstar på ett parti som gör skillnad på människor. Som anser att bara vissa är värda respekt och solidaritet, medan andra inte är det. Och nu samarbetar tre av de etablerade partierna på ett organiserat sätt med detta parti. Och ett av de samarbetande partierna kallar sig dessutom kristet…

Det finns säkert stjärnor på himmelen som blänka, men de döljs av många mörka moln.

Julen firas sedan tusen år tillbaka i Sverige till minne av Jesu födelse, men det är högst osannolikt att han föddes vid denna tid. De hedniska romarna, liksom våra förfäder här uppe i norr, firade ju sina fruktbarhetsfester vid vintersolståndet. Det var firanden som liksom festligheterna vid sommarsolståndet hade långa anor tillbaka i tiden och som var en viktig och omistlig del av av religionen och kulturen.

Fornkyrkan tog avstånd från de hedniska fruktbarhetsriterna. Den hade en helt annan syn på livets och människornas glädjeämnen. Men fördömandet hjälpte inte. Människorna ville inte bli av med några festligheter. Då fick någon klok och smart biskop eller präst en idé. Vore det inte bättre för kyrkan att förlägga Jesu födelse till tiden för vintersolståndet? Kanske skulle hedningarna då börja fira Jesus istället. Och så blev det. Kyrkan behövde inte avskaffa de uråldriga hedniska riterna. Det visade sig att det viktigaste för hedningarna var att de fick fira, vad de firade var mindre viktigt. Den kristna kyrkan tänkte rätt. Få kommer idag ihåg de gamla hedniska gudarna. Trots att de lever kvar i bland annat lussekatterna, Luciafirandet, julbocken och julskinkan…

Det här med kultur är en intressant fråga. Är det kristna julfirandet svensk kultur? Eller är det de hedniska fruktbarhetsriterna som är det? Finns det en svensk kultur? Och är den i så fall bättre än andra kulturer?

Det finns många frågor och säkerligen ännu fler svar. Med tanke på den “svenska” kultur, som vinner terräng bland invånare i Sverige, så skulle jag i år igen vilja återge en gammal klassisk berättelse som jag fick på Lärarhögskolan 1979. Berättelsen har rubriken ”Ett underligt folk”:

”Det var en gång en ung person från ett land i Afrika, som under ett år besökte ett land på norra halvklotet.

Det var ett väldigt exotiskt land med djurälskande invånare, började hen sin berättelse vid återkomsten till sin hemby. Några dagar under början av solperioden dyrkade de med stor iver sina fjäderfän. De smyckade sina hem med hönsfjädrar och bilder av kycklingar. De åt ägg av olika konsistens och de klädde ut sina barn, tände eldar och smällde av raketer. Det var någon slags ond gudom de försökte skrämma bort.

Senare på året, när solen som alla också dyrkade stod högst på himlen, klädde de en stång med blad och blommor och reste den mot skyn. Sedan dansade de runt och sjöng sitt hemlands vemodiga sånger. Jag minns särskilt hur de härmade grodornas rörelser och ljud.

När kvällarna blev mörkare, flockade sig människorna kring enkla ljuslågor. Nu hade de vuxna haklappar och små mössor på sig. De djur som de nu hyllade, var små dyra skaldjur som de åt tillsammans med de starka drycker som detta folk älskar.

Det hemskaste hände mig när nätterna var allra längst. En natt öppnades min dörr och en mängd kvinnor i vita, fotsida klädnader trängde in. En kvinna hade ljus kring sitt hår och allesammans sjöng om hästar och talade om katter.

I detta land var det sällan jag hörde någon tala om sin gud. Men jag fick vara med och se när de firade den stora grisfesten. De anrättade grisen på många olika sätt och när de på aftonen hade ätit då kom deras gud.

Ja, de sa ju aldrig att det var så, men jag förstod nog. Han liknade vår gamla medicinman, med mask framför ansiktet och med underliga kläder. Han hade dyrbara gåvor med sig till människorna, som då blev glada och lyckliga. Sedan försvann han igen. De sa, att han brukar komma till dem en gång om året.

Det är ett mycket underligt och exotiskt folk.”

Och imorgon lördag är det julafton och då kommer tomten med julklappar till alla barn och även, förhoppningsvis, till alla förväntansfulla politiker i Vänersborgs kommun.

Och med den berättelsen tillönskas alla mina trogna, och mindre trogna, läsare:

EN RIKTIGT GOD JUL!

Idag firar vi Trettondagen.

Enligt kyrklig tradition firar vi Trettondagen till minne av de tre vise männens ankomst till Betlehem. Det är dock inte helt lätt att förstå varför de var visa… Vad kunde det betyda att vara vis för 2000 år sedan? Enligt Matteus (Matt 2:1-2) var de vise männen stjärntydare:

”När Jesus hade fötts i Betlehem i Judeen på kung Herodes tid kom några österländska stjärntydare till Jerusalem och frågade: »Var finns judarnas nyfödde kung? Vi har sett hans stjärna gå upp och kommer för att hylla honom.«”

I den västliga kyrkan var de vise männen tre, även om Matteus inte skriver något om antalet. Enligt den kyrkliga legenden hette de dessutom Caspar, Melchior och Balthasar. Det här står inte heller i Matteus. Det hindrar dock inte att just dessa tre namn har namnsdag idag, fast lite försvenskat – Kasper, Melker och Baltsar.

Det är nog också lite märkligt att de vise männen kom från Österlandet, antagligen från Persien, och inte från Israel/Palestina. En artikel i dagens ”Dagens Arena” (se ”Vise män från österns länder”) gör en ganska långtgående tolkning:

”framgår det enligt Matteus grekiska originaltext att de [de tre vise männen; min anm] är magoi, alltså det slags heliga män som företräder zoroastrismen: Zarathustras lära.”

Och historikern Erik Tängerstad fortsätter i sin mycket intressanta artikel i ”Dagens Arena”:

”Stjärnan över Betlehem leder den ena religionen in i den andra. Själva ordet magi är dessutom beteckningen på en företrädare för zoroastrismen: magoi är pluralformen av magi.”

Det är intressanta spekulationer, men vad jag förstår så går Tängerstad lite för långt i sin tolkning – även om det sedan mycket länge har funnits uppfattningar om att den gamla persiska religionen påverkade judendomen redan på Gamla Testamentets tid. Men jag tror faktiskt inte att det går att hitta några andra referenser till zoroastrismen i just Matteus evangelium. Det är också egendomligt att ingen av evangelisterna Markus och Johannes nämner händelsen – och att Lukas (Luk 2:8-9) skriver om andra och betydligt ”enklare” besökare:

”I samma trakt låg några herdar ute och vaktade sin hjord om natten. Då stod Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem”

Det talar ju för att händelsen med de tre vise männen inte var särskilt viktig – om den nu överhuvudtaget har inträffat…

I den ortodoxa kyrkan gäller att Trettondagen handlar om Jesu dop. Men även denna tradition är tveksam – att dopet skulle inträffa så nära inpå Jesus påstådda födelse förefaller osannolikt.

Den äldsta traditionen hävdar att Trettondagen firas till minne av Jesu omskärelse. Maria och Josef var ju faktiskt judar och omskärelse av pojkar var en tusenårig religiös och ytterst viktig tradition, instiftad av Abraham (1 Mos 17:11) – judarnas och arabernas gemensamme stamfader. Det var ett tecken på förbundet mellan Gud och judarna (och muslimerna). Och det har ju faktiskt också stöd i Nya Testamentet. Lukas skriver (Luk 2:21):

”När åtta dagar hade gått och man skulle omskära pojken fick han namnet Jesus”

Trettondagen ligger i och för sig inte 8 dagar efter juldagen, men jag tror ändå att denna förklaring till varför vi firar Trettondagen egentligen är den riktiga. Men självklart kunde inte den kristna kyrkan i längden fira Jesus ”judiskhet”. Kyrkan gjorde därför om innebörden av högtiden, och flyttade kanske också tidpunkten…

Förr i tiden, enligt Wikipedia ända fram till 1600-talet, inföll Knutsdagen imorgon, dagen efter Trettondagen. Då var julen definitivt slut, även om jag tror att Knutsdagen snarare betraktades som den första dagen efter julhögtiden. Men när Knutsdagen flyttades fram till den 13 januari, dvs 20 dagar efter jul, om man räknar från juldagen, blev det lite mer komplicerat… När slutar egentligen julhögtiden? Är det på Trettondagen eller på Tjugondedag jul? Därom tvistar de lärde skulle man kanske kunna säga. De flesta håller nog ändå med om att julen slutar idag, på Trettondagen, trots allt – och på Knut kastar vi ”bara” ut julgranen. Varför Knutsdagen flyttades fram är det för övrigt ingen som egentligen vet…

Hur som helst. I de flesta julfirande länder är julhögtiden slut på Trettondagen. Och därmed är det slut på vilan, festerna och ledigheterna. Även om många just i år har sparat en semesterdag, som de tar ut i morgon. På så sätt blir ju ”julhelgen” ännu lite längre.

Så det blir nog inte förrän på måndag som Vänersborg och Sverige återgår till det normala. Då börjar alla arbeta igen, om de inte redan har gjort det, och alla elever börjar skolan. Nästan… I Vänersborg börjar skolorna den 11 januari. När Jan har namnsdag…

Det kommer att dröja ett tag innan nästa stora traditionella högtid inträffar som jag ska blogga om… Men det kommer sannolikt att långt innan dess finnas andra saker att ta upp i denna blogg… Förhoppningsvis lite mindre komplicerade…

Så lackar julen 2021 mot sitt slut. Den har varit speciell, i år igen. I skuggan av covid-19 har flera stora och små sammankomster, för andra julen i rad, lyst med sin frånvaro. Många fler än vanligt har också firat i ensamhet…

Det är emellertid många som har försökt att fira julen som vanligt, som den var innan pandemin. Flera av oss äldre har t ex fått den tredje sprutan och de yngre har fått två. Det borde rimligtvis vara så, tänker nog de flesta, att riskerna att sprida eller få smittan då är betydligt mindre. Så i Nordstan, där julfirandet var lika traditionellt som vanligt. Till skillnad från förra året.

Den riktiga känslan har ändå inte infunnit sig. Pandemin är i vägen för den. Jag har t ex fortfarande inte kunnat utnyttja julklapparna från 2019. Biljetterna till Rammstein och Iron Maiden ligger fortfarande kvar i byrålådan. Det är bara att hoppas att vaccinet ska utrota coronan så att konserterna blir av kommande sommar. Under tiden får vi hoppas att folk respekterar sjukdomen och den personal inom sjukvården och socialtjänsten som tvingas arbeta oavsett högtider och sjukdomar. Men med tanke på hur få som använder munskydd i affärerna så har jag mina tvivel.

Det kanske är tur att julen 2021 snart är slut…

Så här på Annandagen när pizzorna ersätter julmaten på matborden så kanske det är läge att påminna om varför vi har firat jul under dessa tre dagar. Tänker den gamle, numera pensionerade religionsläraren…

Sedan tusen år tillbaka firar vi Jesus födelse under dagarna kring vintersolståndet. Julen är tänkt att vara en kärlekens högtid. De kristna menar att Gud blev människa i Jesus av kärlek till världen och människorna. Det är samme Jesus, som föddes i ett smutsigt och ogästvänligt stall, långt från rikedom, glitter och glamour. Jesus som ville frälsa hela mänskligheten, både fattig och rik, vit som svart, kvinna som man. Och det visade han ju faktiskt inte bara i ord, utan i praktisk handling. Han stod på de fattigas och förtrycktas sida. Han värnade särskilt om de människor som hade det svårast och de som föraktades av andra. Och det var inte för att visa andra hur god han var och få uppskattning av andra, utan för att hans medmänsklighet och kärlek kom inifrån. Jesus vände sig mot de som gjorde goda handlingar för att visa på sin egen förträfflighet. Han hade inte mycket till övers för hycklare.

Idag vet jag ibland inte vart kärleksbudskapet, eller solidariteten, medkänslan och empatin, har tagit vägen hos många. Nästan 20% av Sveriges medborgare sympatiserar med ett parti som gör skillnad på människor. Som anser att bara vissa är värda respekt och solidaritet, medan andra inte är det. Och nu samarbetar två av de etablerade partierna på ett organiserat sätt med detta parti. Och ett av de samarbetande partierna kallar sig dessutom kristet…

Kärleksbudskapet har hörts över världen i över 2000 år, och 2 miljarder människor bekänner sig fortfarande till det. Ändå är det bortglömt. Världens ledare, oavsett om de är politiker eller företagare, bryr sig inte. De fina orden har inte någon som helst praktiskt betydelse för den historiska utvecklingen eller för hur samhället ser ut. Och då inställer sig den kanske avgörande frågan – hur ska information och vackra ord kunna göra skillnad i framtiden när inte ens Jesu ord har gjort det?

Det finns säkert stjärnor på himmelen som blänka, men de döljs av många mörka moln.

Julen firas sedan tusen år tillbaka i Sverige till minne av Jesu födelse, men det är högst osannolikt att han föddes vid denna tid. De hedniska romarna, liksom våra förfäder här uppe i norr, firade ju sina fruktbarhetsfester vid vintersolståndet. Det var firanden som liksom festligheterna vid sommarsolståndet hade långa anor tillbaka i tiden och som var en viktig och omistlig del av av religionen och kulturen.

Fornkyrkan tog avstånd från de hedniska fruktbarhetsriterna. Den hade en helt annan syn på livets och människornas glädjeämnen. Men fördömandet hjälpte inte. Människorna ville inte bli av med några festligheter. Då fick någon klok och smart biskop eller präst en idé. Vore det inte bättre för kyrkan att förlägga Jesu födelse till tiden för vintersolståndet? Kanske skulle hedningarna då börja fira Jesus istället. Och så blev det. Kyrkan behövde inte avskaffa de uråldriga hedniska riterna. Det visade sig att det viktigaste för hedningarna var att de fick fira, vad de firade var mindre viktigt. Den kristna kyrkan tänkte rätt. Få kommer idag ihåg de gamla hedniska gudarna. Trots att de lever kvar i bland annat lussekatterna, Luciafirandet, julbocken och julskinkan…

Det här med kultur är en intressant fråga. Är det kristna julfirandet svensk kultur? Eller är det de hedniska fruktbarhetsriterna som är det? Finns det en svensk kultur? Och är den i så fall bättre än andra kulturer?

Det finns många frågor och säkerligen ännu fler svar. Med tanke på den “svenska” kultur, som vinner terräng bland invånare i Sverige, så skulle jag i år igen vilja återge en gammal klassisk berättelse som jag fick på Lärarhögskolan 1979. Berättelsen har rubriken ”Ett underligt folk”:

”Det var en gång en ung person från ett land i Afrika, som under ett år besökte ett land på norra halvklotet.

Det var ett väldigt exotiskt land med djurälskande invånare, började hen sin berättelse vid återkomsten till sin hemby. Några dagar under början av solperioden dyrkade de med stor iver sina fjäderfän. De smyckade sina hem med hönsfjädrar och bilder av kycklingar. De åt ägg av olika konsistens och de klädde ut sina barn, tände eldar och smällde av raketer. Det var någon slags ond gudom de försökte skrämma bort.

Senare på året, när solen som alla också dyrkade stod högst på himlen, klädde de en stång med blad och blommor och reste den mot skyn. Sedan dansade de runt och sjöng sitt hemlands vemodiga sånger. Jag minns särskilt hur de härmade grodornas rörelser och ljud.

När kvällarna blev mörkare, flockade sig människorna kring enkla ljuslågor. Nu hade de vuxna haklappar och små mössor på sig. De djur som de nu hyllade, var små dyra skaldjur som de åt tillsammans med de starka drycker som detta folk älskar.

Det hemskaste hände mig när nätterna var allra längst. En natt öppnades min dörr och en mängd kvinnor i vita, fotsida klädnader trängde in. En kvinna hade ljus kring sitt hår och allesammans sjöng om hästar och talade om katter.

I detta land var det sällan jag hörde någon tala om sin gud. Men jag fick vara med och se när de firade den stora grisfesten. De anrättade grisen på många olika sätt och när de på aftonen hade ätit då kom deras gud.

Ja, de sa ju aldrig att det var så, men jag förstod nog. Han liknade vår gamla medicinman, med mask framför ansiktet och med underliga kläder. Han hade dyrbara gåvor med sig till människorna, som då blev glada och lyckliga. Sedan försvann han igen. De sa, att han brukar komma till dem en gång om året.

Det är ett mycket underligt och exotiskt folk.”

Och på fredag är det julafton och då kommer tomten med julklappar till alla barn och även, förhoppningsvis, till alla förväntansfulla politiker i Vänersborgs kommun.

Och med den berättelsen tillönskas alla mina trogna, och mindre trogna, läsare:

EN RIKTIGT GOD JUL!

Så lackar julen 2020 mot sitt slut. Den har varit speciell. I skuggan av covid-19 har både de stora och de små sammankomsterna lyst med sin frånvaro. Med hjälp av mobiler och läsplattor har ändå en viss gemenskap kunnat uppnås. Man har t ex fått beskåda när barnbarnet öppnat julklapparna på distans. Många fler än vanligt har också firat i ensamhet… Kanske har några upptäckt de gemensamma julfiranden som anordnats på nätet, t ex att tillsammans sjunga Stilla Natt på julafton.

Det har varit betydligt färre julklappar än vanligt. Den riktiga känslan har liksom inte infunnit sig. Det har också varit svårt att komma ut och handla, att lämna över paketen och i vissa fall har förra årets klappar fortfarande inte kunnat utnyttjas. Jag har fortfarande kvar biljetterna till Rammstein och Iron Maiden. Och en middag med ölprovning är också innestående. Det är bara att hoppas att vaccinet ska utrota coronan så att konserterna och restaurangbesöket blir av kommande år. Under tiden får vi hoppas att folk respekterar sjukdomen och den personal inom sjukvården och socialtjänsten som tvingas arbeta oavsett högtider.

Det är nog tur att julen 2020 snart är slut…

Det kanske är läge att påminna om varför vi har firat jul under dessa tre dagar. Tänker den gamle, numera pensionerade religionsläraren…

Sedan tusen år tillbaka firar vi Jesus födelse under jul. Det är tänkt att vara en kärlekens högtid. De kristna menar att Gud blev människa i Jesus av kärlek till världen och människan. Det är samme Jesus, som föddes i ett smutsigt och ogästvänligt stall, långt från rikedom, glitter och glamour. Jesus som ville frälsa hela mänskligheten, både fattig och rik, vit som svart, kvinna som man. Och det visade han ju faktiskt inte bara i ord, utan i praktisk handling. Han stod på de fattigas och förtrycktas sida. Han värnade särskilt om de människor som hade det svårast och de som föraktades av andra. Och det var inte för att visa andra hur god han var och få uppskattning av andra, utan för att hans medmänsklighet och kärlek kom inifrån. Jesus vände sig mot de som gjorde goda handlingar för att visa på sin egen förträfflighet. Han hade inte mycket till övers för hycklare.

Idag vet jag ibland inte vart kärleksbudskapet, eller solidariteten, medkänslan och empatin, har tagit vägen hos många. Nästan 20% av Sveriges medborgare sympatiserar med ett parti som gör skillnad på människor. Som anser att bara vissa är värda respekt och solidaritet, medan andra inte är det. Och nu samarbetar två av de etablerade partierna på ett organiserat sätt med detta parti, inte minst ute i kommunerna. Och ett av de samarbetande partierna kallar sig dessutom kristet…

Och denna bloggare som kallar sig Blondin-Bella. Som under julen kallade Karl-Bertil Jonsson för tjuv och kommunist… Nästa jul lär hon väl kalla Jesus detsamma…

Det finns säkert stjärnor på himmelen som blänka, men de döljs av många mörka moln.

I måndags inföll vintersolståndet. Det var midvinter, årets kortaste dag och längsta natt. Det är ett dygn som en gång i tiden var fullt av mystiska berättelser, riter och offer. Tänk om inte solen skulle komma tillbaka, tänk om Ragnarök var nära…

Midvinter var en tid av åkallan av och blot till gudarna. Naturligtvis var det fruktbarhetsgudarna Frej och Freja som stod i centrum. I asaläran var de bror och syster och inte, som i flera andra indoeuropeiska religioner, gifta med varandra. Frejs heliga djur har sin naturliga och främsta plats på julbordet, grisen. Freja och hennes heliga djur katten har vi firat drygt en vecka tidigare, på Lucia. Ett annat namn på fruktbarhetsgudinnan Freja var ju Lusse. Det var då asadyrkarnas långa fruktbarhetskult började. På julen har även Tor med sin bock ett finger med i spelet. Och det sägs faktiskt, även om det är lite osäkert, att Oden under ett av sina namn, Jólnir, var julens högste gud.

Julen firas sedan tusen år tillbaka i Sverige till minne av Jesu födelse, men det är högst osannolikt att han föddes vid denna tid. De hedniska romarna, liksom våra förfäder här uppe i norr, firade ju sina fruktbarhetsfester vid vintersolståndet. Det var firanden som liksom festligheterna vid sommarsolståndet hade långa anor tillbaka i tiden och som var en viktig och omistlig del av av religionen och kulturen. Det var bättre för fornkyrkan att förlägga Jesu födelse till tiden för vintersolståndet och hoppas att hedningarna skulle börja fira Jesus – än att försöka avskaffa de uråldriga hedniska riterna. Det viktigaste var att hedningarna fick fira, vad de firade var mindre viktigt. Tänkte den kristna kyrkan. Och det hade den rätt i. Få kommer idag ihåg de gamla hedniska gudarna. Trots att de lever kvar i bland annat lussekatterna, Lusse, julbocken och julskinkan…

Så det här med kultur är en intressant fråga. Är det kristna julfirandet svensk kultur? Eller är det de hedniska fruktbarhetsriterna som är det? Finns det en svensk kultur? Och är den i så fall bättre än andra kulturer?

Det finns många frågor och säkerligen ännu fler svar. Med tanke på den “svenska” kultur, som vinner terräng bland invånare i Sverige, så skulle jag i år igen vilja återge en gammal klassisk berättelse som jag fick på Lärarhögskolan 1979. Berättelsen har rubriken ”Ett underligt folk”:

”Det var en gång en ung person från ett land i Afrika, som under ett år besökte ett land på norra halvklotet.

Det var ett väldigt exotiskt land med djurälskande invånare, började hen sin berättelse vid återkomsten till sin hemby. Några dagar under början av solperioden dyrkade de med stor iver sina fjäderfän. De smyckade sina hem med hönsfjädrar och bilder av kycklingar. De åt ägg av olika konsistens och de klädde ut sina barn, tände eldar och smällde av raketer. Det var någon slags ond gudom de försökte skrämma bort.

Senare på året, när solen som alla också dyrkade stod högst på himlen, klädde de en stång med blad och blommor och reste den mot skyn. Sedan dansade de runt och sjöng sitt hemlands vemodiga sånger. Jag minns särskilt hur de härmade grodornas rörelser och ljud.

När kvällarna blev mörkare, flockade sig människorna kring enkla ljuslågor. Nu hade de vuxna haklappar och små mössor på sig. De djur som de nu hyllade, var små dyra skaldjur som de åt tillsammans med de starka drycker som detta folk älskar.

Det hemskaste hände mig när nätterna var allra längst. En natt öppnades min dörr och en mängd kvinnor i vita, fotsida klädnader trängde in. En kvinna hade ljus kring sitt hår och allesammans sjöng om hästar och talade om katter.

I detta land var det sällan jag hörde någon tala om sin gud. Men jag fick vara med och se när de firade den stora grisfesten. De anrättade grisen på många olika sätt och när de på aftonen hade ätit då kom deras gud.

Ja, de sa ju aldrig att det var så, men jag förstod nog. Han liknade vår gamla medicinman, med mask framför ansiktet och med underliga kläder. Han hade dyrbara gåvor med sig till människorna, som då blev glada och lyckliga. Sedan försvann han igen. De sa, att han brukar komma till dem en gång om året.

Det är ett mycket underligt och exotiskt folk.”

Imorgon är det julafton och då kommer tomten med julklappar till alla barn och även, förhoppningsvis, till alla förväntansfulla politiker i Vänersborgs kommun.

Och med den berättelsen tillönskas alla mina trogna, och mindre trogna, läsare:

EN RIKTIGT GOD JUL!

Så lackar julen 2019 mot sitt slut. Den varar inte alls till påsk. Jag tror knappast den varar till Knut. Ibland undrar jag om den ens varar till jul… Julen varar än’ till jul…

Fast det är klart, får man julklappar som ska upplevas senare under året så varar ju julen faktiskt längre. Två dagar i sommar ska t ex tillbringas tillsammans med musiker från både Tyskland och England – Rammstein och Iron Maiden… Och ölprovningen i Bredaryd kan egentligen vänta ända tills nästa jul. Julen varar än’ till jul…

Officiellt firar vi i Sverige sedan tusen år tillbaka Jesus födelse under jul. Det är tänkt att vara en kärlekens högtid. De kristna menar att Gud blev människa i Jesus av kärlek till världen och människan. Det är samme Jesus, som föddes i ett smutsigt och ogästvänligt stall, långt från rikedom, glitter och glamour. Jesus som ville frälsa hela mänskligheten, både fattig och rik, vit som svart, kvinna som man. Och det visade han ju faktiskt inte bara i ord, utan i praktisk handling. Han stod på de fattigas och förtrycktas sida. Han värnade särskilt om de människor som hade det svårast och de som föraktades av andra. Och det var inte för att visa andra hur god han var och få uppskattning av andra, utan för att hans medmänsklighet och kärlek kom inifrån. Jesus vände sig mot de som gjorde goda handlingar för att visa på sin egen förträfflighet.

Idag vet jag ibland inte vart kärleksbudskapet, eller solidariteten, medkänslan och empatin, har tagit vägen hos många. Nästan 20% av Sveriges medborgare röstade på ett parti som gör skillnad på människor. Som anser att bara vissa är värda respekt och solidaritet, medan andra inte är det. Och nu har två av de etablerade partierna på ett organiserat sätt börjat samarbeta med detta parti, inte minst ute i kommunerna. Och ett av de samarbetande partierna kallar sig dessutom kristet…

Det finns säkert stjärnor på himmelen som blänka, men de döljs av många mörka moln.

Imorgon är det julafton och då kommer tomten med julklappar till alla barn och även, förhoppningsvis, till alla förväntansfulla politiker i Vänersborgs kommun.

Julen firas till minne av Jesu födelse, men det är högst osannolikt att han föddes vid denna tid. De hedniska romarna, liksom t ex våra förfäder här uppe i norr, firade sina fruktbarhetsfester vid vintersolståndet. Det var firanden som liksom festligheterna vid sommarsolståndet hade långa anor tillbaka i tiden och som var en viktig och omistlig del av av religionen och kulturen. Det var bättre för fornkyrkan att förlägga Jesu födelse till tiden för vintersolståndet och hoppas att hedningarna skulle börja fira Jesus – än att försöka avskaffa de uråldriga hedniska riterna. Det viktigaste var att hedningarna fick fira, vad de firade var mindre viktigt. Tänkte den kristna kyrkan. Och det hade den rätt i. Få kommer idag ihåg de gamla hedniska gudarna. Trots att de lever kvar i bland annat lussekatterna, Lusse, julbocken och julskinkan…

Så det här med kultur är en intressant fråga. Är det kristna julfirandet svensk kultur? Eller är det de hedniska fruktbarhetsriterna som är det? Finns det en svensk kultur? Och är den i så fall bättre än andra kulturer?

Det finns många frågor och säkerligen ännu fler svar. Med tanke på den “svenska” kultur, som vinner terräng bland invånare i Sverige, så skulle jag i år igen vilja återge en gammal klassisk berättelse som jag fick på Lärarhögskolan 1979. Berättelsen har rubriken ”Ett underligt folk”:

”Det var en gång en ung person från ett land i Afrika, som under ett år besökte ett land på norra halvklotet.

Det var ett väldigt exotiskt land med djurälskande invånare, började hen sin berättelse vid återkomsten till sin hemby. Några dagar under början av solperioden dyrkade de med stor iver sina fjäderfän. De smyckade sina hem med hönsfjädrar och bilder av kycklingar. De åt ägg av olika konsistens och de klädde ut sina barn, tände eldar och smällde av raketer. Det var någon slags ond gudom de försökte skrämma bort.

Senare på året, när solen som alla också dyrkade stod högst på himlen, klädde de en stång med blad och blommor och reste den mot skyn. Sedan dansade de runt och sjöng sitt hemlands vemodiga sånger. Jag minns särskilt hur de härmade grodornas rörelser och ljud.

När kvällarna blev mörkare, flockade sig människorna kring enkla ljuslågor. Nu hade de vuxna haklappar och små mössor på sig. De djur som de nu hyllade, var små dyra skaldjur som de åt tillsammans med de starka drycker som detta folk älskar.

Det hemskaste hände mig när nätterna var allra längst. En natt öppnades min dörr och en mängd kvinnor i vita, fotsida klädnader trängde in. En kvinna hade ljus kring sitt hår och allesammans sjöng om hästar och talade om katter.

I detta land var det sällan jag hörde någon tala om sin gud. Men jag fick vara med och se när de firade den stora grisfesten. De anrättade grisen på många olika sätt och när de på aftonen hade ätit då kom deras gud.

Ja, de sa ju aldrig att det var så, men jag förstod nog. Han liknade vår gamla medicinman, med mask framför ansiktet och med underliga kläder. Han hade dyrbara gåvor med sig till människorna, som då blev glada och lyckliga. Sedan försvann han igen. De sa, att han brukar komma till dem en gång om året.

Det är ett mycket underligt och exotiskt folk.”

Och med den berättelsen tillönskas alla mina trogna, och mindre trogna, läsare:

EN RIKTIGT GOD JUL!