Julen firas sedan tusen år tillbaka i Sverige till minne av Jesu födelse, men det är högst osannolikt att han föddes vid denna tid. De hedniska romarna, liksom våra förfäder här uppe i norr, firade ju sina fruktbarhetsfester vid vintersolståndet. Det var firanden som liksom festligheterna vid sommarsolståndet hade långa anor tillbaka i tiden och som var en viktig och omistlig del av av religionen och kulturen.

Fornkyrkan tog avstånd från de hedniska fruktbarhetsriterna. Den hade en helt annan syn på livets och människornas glädjeämnen. Men fördömandet hjälpte inte. Människorna ville inte bli av med några festligheter. Då fick någon klok och smart biskop eller präst en idé. Vore det inte bättre för kyrkan att förlägga Jesu födelse till tiden för vintersolståndet? Kanske skulle hedningarna då börja fira Jesus istället. Och så blev det. Kyrkan behövde inte avskaffa de uråldriga hedniska riterna. Det visade sig att det viktigaste för hedningarna var att de fick fira, vad de firade var mindre viktigt. Den kristna kyrkan tänkte rätt. Få kommer idag ihåg de gamla hedniska gudarna. Trots att de lever kvar i bland annat lussekatterna, Luciafirandet, julbocken och julskinkan…

Det här med kultur är en intressant fråga. Är det kristna julfirandet svensk kultur? Eller är det de hedniska fruktbarhetsriterna som är det? Finns det en svensk kultur? Och är den i så fall bättre än andra kulturer?

Det finns många frågor och säkerligen ännu fler svar. Med tanke på den “svenska” kultur, som vinner terräng bland invånare i Sverige, så skulle jag i år igen vilja återge en gammal klassisk berättelse som jag fick på Lärarhögskolan 1979. Berättelsen har rubriken ”Ett underligt folk”:

”Det var en gång en ung person från ett land i Afrika, som under ett år besökte ett land på norra halvklotet.

Det var ett väldigt exotiskt land med djurälskande invånare, började hen sin berättelse vid återkomsten till sin hemby. Några dagar under början av solperioden dyrkade de med stor iver sina fjäderfän. De smyckade sina hem med hönsfjädrar och bilder av kycklingar. De åt ägg av olika konsistens och de klädde ut sina barn, tände eldar och smällde av raketer. Det var någon slags ond gudom de försökte skrämma bort.

Senare på året, när solen som alla också dyrkade stod högst på himlen, klädde de en stång med blad och blommor och reste den mot skyn. Sedan dansade de runt och sjöng sitt hemlands vemodiga sånger. Jag minns särskilt hur de härmade grodornas rörelser och ljud.

När kvällarna blev mörkare, flockade sig människorna kring enkla ljuslågor. Nu hade de vuxna haklappar och små mössor på sig. De djur som de nu hyllade, var små dyra skaldjur som de åt tillsammans med de starka drycker som detta folk älskar.

Det hemskaste hände mig när nätterna var allra längst. En natt öppnades min dörr och en mängd kvinnor i vita, fotsida klädnader trängde in. En kvinna hade ljus kring sitt hår och allesammans sjöng om hästar och talade om katter.

I detta land var det sällan jag hörde någon tala om sin gud. Men jag fick vara med och se när de firade den stora grisfesten. De anrättade grisen på många olika sätt och när de på aftonen hade ätit då kom deras gud.

Ja, de sa ju aldrig att det var så, men jag förstod nog. Han liknade vår gamla medicinman, med mask framför ansiktet och med underliga kläder. Han hade dyrbara gåvor med sig till människorna, som då blev glada och lyckliga. Sedan försvann han igen. De sa, att han brukar komma till dem en gång om året.

Det är ett mycket underligt och exotiskt folk.”

Och på fredag är det julafton och då kommer tomten med julklappar till alla barn och även, förhoppningsvis, till alla förväntansfulla politiker i Vänersborgs kommun.

Och med den berättelsen tillönskas alla mina trogna, och mindre trogna, läsare:

EN RIKTIGT GOD JUL!