Stefan Kärvlings blogg

Alla som har vandrat eller promenerat förbi Juta de senaste månaderna har inte kunnat undgå att se att det har hänt saker. Det går inte längre att ta sig förbi Juta.

Allmänheten kan inte som förr gå från Restad via Juta till Önafors. Eller tvärtom. Kärvlings bro är flyttad. Det stora djupa diket spärrar effektivt av “vägen”. Kommer man fram till Juta är det bara att vända tillbaka igen, mot Restad och fängelset. Det sägs att det finns en stig någonstans i skogen bakom Juta som gör att man kan komma runt fastigheten. Jag vet inte, det känns inte lockande att gå där.

Allmänheten har förlorat en vacker vandringsled längs Göta älv.

I kommunens “Cykelplan Vänersborg” finns Juta med. (Jag är dock inte riktigt säker på att den gäller just nu, eftersom en ny cykelstrategi har antagits och planen ska uppdateras.) Kommunen har nämligen sedan en ganska lång tid tillbaka planerat att en sammanhängande cykelled ska skapas runt hela Huvudnäsön. GC-vägen skulle då gå vid älvkanten, längs Göta älv, förbi Juta… Det är numera omöjligt.

Kommunen har förlorat möjligheten till en cykelled längs vattnet runt hela Vänersborg…

Det har skett tråkiga förändringar på Juta. Allmänheten har inte längre någon fri passage och området har knappast längre någon betydelse för det rörliga friluftslivet. Tvärtemot vad Länsstyrelsen och Mark- och miljödomstolen påstod att de hade som mål med sina beslut och domar.

Förlorade möjligheter, förlorade visioner. Och inte alls vad paret Davidsson hade tänkt sig.

Davidssons hade drömmar och förhoppningar om Juta ända från den dag i juni 2017 som de köpte fastigheten Restad 3:2, dvs Juta. De såg fram emot en framtid med trädgårdsland och växthus där de kunde odla grönsaker, frukter och bär – precis som alla andra med trädgårdar i kommunen. De hoppades också på en gräsyta framför huset där barnbarnen kunde leka och spela fotboll.

Davidssons förlorade en trädgård, och sin mark.

I mitt senaste blogginlägg om Juta, den 11 augusti 2024, sammanfattade jag på sätt och vis historien om Juta. (Se “Juta: Rättshaveri?”.) Inlägget innehåller även länkar till andra inlägg, där man kan fördjupa sig ytterligare om de juridiska stridigheterna – och skandalerna.

Den 15 januari 2024 avkunnade Mark- och miljödomstolen (MMD) den dom som ledde fram till dagens situation. Då fastställde MMD tomtplatsavgränsningen på Juta.

Den smala grusvägen längs husets altan hamnade inom tomtplatsavgränsningen, liksom ”vägkorsningen” och vägen till husets nordsida respektive den gamla ladan längst i nordväst. Lyktstolparna vid vägen kom också att ingå i tomtplatsen.

Det ska noteras att en smal passage längs älven inklusive fiskeboden inte tillhör Davidssons fastighet. Boden och markremsan tillhör fastigheten bredvid, Restad 3:1. Det är en jordbruksfastighet ägd av en jordbrukare.

Tomtplats och tomtplatsavgränsning innebär att området är privat. Området utgör hemfridszonen och det betyder att ingen utomstående har tillträde till platsen. Det var i enlighet med Davidssons vilja, men MMD:s dom var ändå en stor besvikelse för paret Davidsson, de blev av med sin gräsmatta ner mot älven. Hela gräsmattan. Inte bara halva som Davidsson föreslog och som byggnadsnämnden i Vänersborgs kommun till slut höll med om. Det blir därför inget trädgårdsland eller växthus. Och barnbarnen får leka och spela fotboll någon annanstans.

Avgränsningen av tomtplatsen ligger väldigt nära bostadshuset och altanen. På den stora gräsmattan kan allmänheten gå nästan ända fram till lyktstolparna vid vägen och ha full insyn över altanen. Och rakt in i huset… Davidsson får inte heller klippa gräsmattan mer än en, möjligtvis två gånger per år. Klippta och välskötta gräsmattor innebär nämligen att marken privatiseras. Inga träd och buskar får planteras, inga lyktor eller ljuspollare får vara uppsatta osv. Samtidigt ska allmänheten tydligen få tillgång till Davidssons bro anser Länsstyrelsen och MMD.

Davidsson tycker inte att MMD:s dom är rättvis. Varför ska han ge och inte få något tillbaka? Det är ju faktiskt paret Davidssons mark.

Davidsson vill inte ha det så här. Länsstyrelsens beslut och Mark- och miljödomstolens dom är uppenbarligen bara till nackdel för Davidsson, med det mindre undantaget att han faktiskt “fick” tillgång till sin egen väg förbi huset.

En av orsakerna, den absolut viktigaste, till att den stora gräsmattan ner mot älven hamnade utanför tomtplatsavgränsningen var att Länsstyrelsen och MMD ansåg att marken inte var ianspråktagen varken före eller efter det magiska årtalet 1975. Hade marken varit ianspråktagen 1975 hade den varit privatiserad och då hade den hamnat inom tomtplatsavgränsningen. Men gräsmattan hade fungerat som jordbruksmark ansåg de rättsvårdande myndigheterna och då räknas den inte som ianspråktagen. Det spelade ingen roll att Davidsson bevisade att den inte hade varit jordbruksmark, Länsstyrelsen tolkade liksom MMD de suddiga flygfotona på sitt sätt – och vittnesutsagorna fäste de ingen som helst tilltro till.

Juta är inte klassad som jordbruksfastighet men den stora gräsmattan framför bostadshuset är ändå att betrakta som jordbruksmark. Det slog MMD fast i sin dom.

Davidsson, som inte är eller vill bli bonde, drog den ofrånkomliga slutsatsen att hans “jordbruksmark” då faktiskt kunde bli “riktig” jordbruksmark. Davidsson hade ju ingen som helst nytta av marken, och grannfastigheten var dessutom en jordbruksfastighet. Och grannen var bonde. Vad var då mer naturligt än att grannen fick arrendera jordbruksmarken, gräsmattan alltså. Det var grannen intresserad av och sagt och gjort – “jordbruksmarken” blev jordbruksmark.

Allemansrätten gäller med vissa begränsningar även på jordbruksmark. Grundregeln är emellertid att du inte får gå, cykla, rida eller vistas på åkrar, ängar och andra odlingar när gröda växer där eller marken riskerar att skadas. Marken kan också skadas om någon går över den när den är frusen eller snötäckt.

Eftersom den smala grusvägen vid huset nu ligger i hemfridszonen får inte ens bonden ta den vägen till sin arrenderade jordbruksmark eller fiskebod. Därför använder bonden numera markremsan vid älven som väg. Bonden vill inte heller att allmänheten ska frestas att vistas i området när det finns maskiner där eller gå på jordbruksmarken. Bron har med andra ord inget syfte längre, allt är ju åkermark. Davidsson har därför flyttat Kärvlings bro till innanför tomtplatsavgränsningen. Allmänheten kan därmed inte använda bron. Och Juta blir en “återvändsgränd”.

Det här är förklaringen till förändringarna på Juta. Och det finns bara förlorare. Mark- och miljödomstolen med mycket hjälp och stöd från Länsstyrelsen (ofta representerad av en granne till Davidsson) är ansvarig för att den lösning som paret Davidsson förordade och som byggnadsnämnden beslutade om (till slut efter 5 år) revs upp och slängdes i papperskorgen.

Om strandskyddsdispens med tillhörande tomtplatsavgränsning tas upp igen någon gång i framtiden och ändras på det sätt byggnadsnämnden och Davidsson vill kommer arrendekontraktet med bonden att rivas och Kärvlings bro att åter sättas på plats där den rätteligen hör hemma. Bengt Davidsson har varit i kontakt med byggnadsnämndens ordförande, förvaltningschefen på byggnadsförvaltningen och även andra politiker och framfört sina tankar. Davidsson menar att bollen nu ligger hos kommunen. Det är bara kommunen som kan ta initiativet till att ”rätta till” MMD:s dom.

Men finns det verkligen någon chans att Juta återigen ska få betydelse för det rörliga friluftslivet och att allmänheten ännu en gång ska få en fri passage förbi Juta – och paret Davidsson ett trädgårdsland och ett växthus…?

Det ser mörkt ut just nu, men kanske skulle en opinion bland kommuninvånarna kunna vara ett sätt att få byggnadsnämnden att agera…