Stefan Kärvlings blogg

Anm. En direkt fortsättning på blogginlägget “En befolkningsbaserad resursfördelningsmodell (1/2)”.

Om man tittar närmare på den befolkningsbaserade resursfördelningsmodellen så ser man tämligen omedelbart att den har betydande brister och att det innebär stora risker om den ska användas i budgetarbetet. Framför allt för att modellen saknar direkt koppling till verksamheternas faktiska kostnadsnivåer, kvalitet eller effektivitet. Modellen kan därför ge felaktiga styrsignaler, skapa permanenta underfinansieringar och försvåra långsiktig planering.

I mitt förra blogginlägg påpekade jag att kommunens högre kostnader jämfört med standardkostnaden, dvs den genomsnittliga kostnaden i landets kommuner, kan slå väldigt olika mellan barn- och utbildningsnämnden (grundskolan och fritidshemmen) och socialnämnden (äldreomsorgen). BUN skulle bli av med pengar och socialnämnden få pengar om modellen användes “rakt av”.

Standardkostnaden bygger på ett genomsnitt av kostnaderna för landets kommuner. Standardkostnaden handlar alltså inte om Vänersborgs kommuns faktiska kostnader.

I diagrammet nedan kan man se att Vänersborgs kommun anslår mindre pengar till förskola än vad landets kommuner gör i genomsnitt. De liggande staplarna anger avvikelsen i miljoner kronor. Fritidshemmen har det senaste året fått mer pengar än standardkostnaden, men mindre de fyra tidigare åren. Grundskola och äldreomsorg har fått mer pengar än standardkostnaden.

Anm. Diagrammet visar hur kostnaderna i Vänersborgs kommun skiljer sig från de genomsnittliga kostnaderna i landets kommuner.

Det korta svaret till att samma förhållande (högre kostnader än standardkostnaden) kan få så olika konsekvenser för barn- och utbildningsnämnden respektive socialnämnden är att resursfördelningsmodellen bara använder standardkostnaden som prislapp för volymförändringar. Modellen används inte som något korrigeringsinstrument för att justera verksamheter som redan ligger över eller under standardkostnaden. Modellen korrigerar alltså bara utifrån förändringar i antalet personer, inte kostnadsnivåer.

Det betyder att eftersom antalet elever i grundskolan minskar tämligen kraftigt samtidigt som kommunens kostnader för grundskola, och fritidshem, ligger över standardkostnaden så blir avdraget stort. Det sker enligt formeln:

Förändring i antal personer × standardkostnad per person = budgetjustering

Det innebär enligt modellens beräkning 44 miljoner kronor mindre i budget till BUN för 2026. Och enligt samma formel medför den stora ökningen av antalet äldre ett betydande tillskott av pengar, eftersom kommunens kostnader för de äldre ligger över standardkostnaden.

Det här exemplet visar tycker jag hur farligt, eller rättare sagt orättvist, det kan bli att använda den befolkningsbaserade resursfördelningsmodellen. Kommunens högre kostnad jämfört med standardkostnaden ger alltså i praktiken en dubbel negativ effekt för barn- och utbildningsnämnden och endast en positiv effekt för socialnämnden.

Att använda standardkostnad kan således slå väldigt fel eftersom den utgår från genomsnittliga antaganden om kostnader och inte kommunens verkliga behov och kostnader. Lite tillspetsat skulle man kunna säga att standardkostnaden helt enkelt struntar i verkligheten i den egna kommunen. Att använda standardkostnad i resursfördelningen riskerar därför att kommunen sparar där behoven är som störst och belönar verksamheter som redan är (för) dyra.

Varför är Vänersborgs kommuns kostnader högre än standardkostnaden? Det skulle faktiskt kunna bero på att kommunen har högre ambitioner för förskola och grundskola än andra kommuner i Sverige – och sämre effektivitet i äldrevården än andra. Det vet ingen och det är en av anledningarna till att modellen är tämligen meningslös.

De högre kostnaderna i Vänersborgs kommun på skolans område kan bero på faktorer som ligger utanför kommunens kontroll. Vänersborg har t ex ett stort asylboende på Restad Gård som inte många andra kommuner har. Kommunen får inte full kostnadstäckning av staten för de extra kostnader som boendet medför. Det innebär en extra kostnad för barn- och utbildningsnämnden på kanske 10-20 milj kr per år, kostnader som inte alls fångas av modellen. Vänersborg har också fler elever inskrivna i den anpassade grundskolan än andra kommuner. Elever i den anpassade grundskolan kostar betydligt mer pengar än en genomsnittselev i grundskolan. Det är ju inte heller någon hemlighet att kommunen har varit dålig på att underhålla sina fastigheter, däribland både förskolor och grundskolor. Det har därför skett stora om- och nybyggnationer de senaste åren som har höjt lokalhyrorna för BUN. (På motsvarande sätt får socialnämnden extra tillskott av ekonomiska medel när nämnden bygger modernt och dyrt för det ökade antalet äldre.)

Och jag skulle dessutom vilja påstå att barn- och utbildningsnämndens budgetanslag inte täcker de behov som redan nu finns i förskola och grundskola. Det skulle exempelvis behövas betydligt mer särskilt stöd av olika slag, både i förskolan och grundskolan. (Och visst går väl äldrevården i Vänersborgs kommun med ett ganska stort överskott varje år…?)

Det kan med andra ord vara missvisande, orättvist och otillräckligt att utgå från standardkostnaderna i en resursfördelningsmodell. Modellen tar ju inte någon hänsyn till kommunens verkliga kostnader. Användningen av modellen kan därför förstärka obalanser och felaktigheter i den befintliga resursfördelningen. Verksamheter kan då t ex tvingas sänka kvaliteten för att anpassa sig till en teoretisk kostnadsnivå som inte är möjlig att nå – eller som skulle kräva helt andra strukturella förändringar.

Och ytterligare en mycket viktig omständighet som jag har beskrivit många gånger under åren i denna blogg – mindre barn- och elevantal betyder inte proportionellt lägre kostnader.

Elevantalet fortsätter att minska enligt prognoserna. Men om elevantalet minskar med t ex 58 elever och det råkar bli så att minskningen fördelas på en elev mindre i varje klass i de fyra kommunala högstadieskolorna och 3 elever i olika årskurser på 10 låg- och mellanstadieskolor i centralorten och Vargön – hur mycket pengar skulle barn- och utbildningsnämnden spara då? Det går knappast att minska antalet klasser i någon av skolorna eftersom varje klass bara tappar en elev. Och eftersom 28 elever behöver en lärare precis som en klass med 29 elever går det inte heller att minska antalet pedagoger. Dessutom har en stor del av övrig skolpersonal ute på skolorna redan sparats bort. Skollokalerna är desamma, såvida man inte gör besparingar genom att lägga ner mindre skolor, inte då för att man tappar elever utan för att skolenheterna helt enkelt är för små. Skolornas behov av personal på elevhälsan är fortfarande stor och trots att antalet elever minskar så tycks behoven av olika former av stöd hela tiden öka. Det är även svårt eller omöjligt att spara några större summor på skolskjutsar.

De stora kostnadsminskningarna och den neddragningstakt som modellen indikerar, grundskolan ska minska med 36 milj kr på 9 år och förskolan med 29 milj på 4 år, är dessutom för snabb om den skulle verkställas. Det skulle ofrånkomligen leda till skolnedläggningar, ökade klasstorlekar, större barngrupper, stora personalminskningar, minskad likvärdighet mellan förskolor och skolor och sannolikt ökade kostnader inom elevhälsa och specialpedagogik.

Den befolkningsbaserade resursfördelningsmodellen innehåller för övrigt ingen analys av konsekvenserna för barnens behov, kvalitet eller likvärdighet. Det är ytterligare en stor brist. Det finns ingen bedömning av hur kvaliteten påverkas, vad verksamheterna faktiskt behöver för att klara sina uppdrag, hur personalförsörjningen ska gå ihop eller hur ökade behov inom skola (t ex psykisk ohälsa, nyanlända, NPF) ska hanteras. Modellen reducerar verksamheterna till siffror, den ser inte människorna och deras behov.

Det torde framgå ganska tydligt att resursfördelningsmodellen är byggd för ekonomi och inte verksamhet. Den är ett rent ekonomiskt verktyg och har inget verksamhetsperspektiv överhuvudtaget. Modellen är med andra ord oanvändbar som styrinstrument för en kommun.

Vill en kommun, som Vänsterpartiet vill, ha t ex högre skolresultat, mindre barngrupper eller mer särskilt stöd av olika slag så måste politiken aktivt motverka modellen.

Kommunstyrelsen beslutade att en befolkningsbaserad resursfördelningsmodell ska användas som underlag när kommunen utarbetar budgeten för 2028. (Se “KS: Ny resursfördelningsmodell”.) Årtalet ändrades av ordförande Benny Augustsson (S) under sammanträdet. Ursprungsförslaget från KSAU (kommunstyrelsens arbetsutskott) var nämligen 2027. Ändringen har så här i efterhand gjort mig fundersam.

Arbetet med budgeten för 2027 har redan börjat i förvaltningarna. Nämndernas presidier och chefstjänstepersoner ska träffa kommunens budgetberedning, bestående av politiker från samtliga partier, redan i slutet av denna månad. Jag misstänker att en användning av modellen redan nu skulle ha fått resultat som inte är särskilt populära bland kommuninvånarna. Och så är det ju val i år… Vilket av de styrande partierna eller i oppositionen vill gå fram i valet med förslag på nedskärningar i förskola och skola? Det är nog bättre att gå till val med motsatta löften – och ta nedskärningarna året därpå… Gissar jag…

Kommunen behöver med andra ord ingen ny resursfördelningsmodell (i varje fall inte en sådan här befolkningsbaserad variant), inte ens som ett extra faktaunderlag eller hjälpmedel anser jag. Prognoser och statistik på t ex antalet barn och elever finns redan och eftersom modellen inte analyserar konsekvenser för behov, kvalitet eller likvärdighet så behövs ändå utredningar, analyser och utlåtanden från facknämnd och dess förvaltning.

En ny modell riskerar bara att politiker och tjänstepersoner kommer att få fel utgångspunkter och dra fel slutsatser i budgetarbetet. Modellen kan på det sättet istället bli kontraproduktiv. Den nya modellen tenderar dessutom att ge mer makt till ekonomer och statistiker och mindre till politikerna och därmed till kommuninvånarna.

Anm. Idag publicerade James Bucci (V) avsnitt 27 i sin bloggserie om Dalbobron, ”En bristande undergjutning är inte till för växtlighet”.