Stefan Kärvlings blogg

På kommunstyrelsens sammanträde i förra veckan (28 januari) granskades och diskuterades en detaljplan för Sanden södra. (Se “KS 28/1: Sanden, upphandling, flygplatsen och Hallevibadet”.) Min uppfattning var att planen enbart inbegrep mark som kommunen ägde. Jag vill minnas att någon faktiskt sa det. Men det är klart, som politiker är det ändå min uppgift att kontrollera allt som förvaltningens tjänstepersoner arbetar fram.

Eller? Ofta får de som gör det bannor från de styrande, framför allt de socialdemokratiska, politikerna. De brukar rikta stark kritik till dem som ibland kan ifrågasätta experternas slutsatser…

Jag har hur som helst tagit en ”extra titt” på detaljplaneförslaget för södra Sanden och upptäcker att det finns gator som ska anläggas på privata fastigheter eller delar av dem. Det var en överraskning. Men, säger förvaltningen, på en fråga via mejlen:

“Vi har i projektets gång haft långgående dialoger med fastighetsägarna om markbyten som kommer behöva ske både för helheten och för aktuella granskningsförslaget. Avtal är tecknat med två av fastighetsägarna för genomförandet av detaljplanen.”

Det låter bra, det är så det ska gå till – även om det hade varit bra för kommunstyrelsen att känna till. I synnerhet om “markbytena” var förenade med några kostnader. Men, det finns åtminstone en berörd fastighetsägare till som kommunen inte har varit i kontakt med i denna fråga. Fastighetsägaren har inte hört talas om varken ny gata på fastigheten eller markbyten, än mindre har avtal diskuterats. Det får mig att undra lite om hur kommunallagens likställighetsprincip fungerar i Vänersborgs kommun. (Se KL 2 kap 3 §.)

Hur kommunen tänker lösa problemet på Sanden utan att föra dialog med berörd fastighetsägare vet jag inte. Är det expropriation som kommunen tänker på? Kommunen var ju tydlig med att betona sin makt när den utarbetade de reviderade riktlinjerna om markanvisningar och exploateringsavtal mm strax före juluppehållet. (Se “Kaotiskt KF och riktlinjer om markanvisningar”.)

I riktlinjerna betonades framför allt kommunens makt:

“Kommunen ska så långt som möjligt köpa mark genom frivilliga överenskommelser. När frivilliga överenskommelser inte kan nås och om köpet är av stor vikt för kommunens utveckling kan kommunen nyttja lagstadgade tvångsåtgärder.”

Som tur var återremitterade kommunfullmäktige ärendet, naturligtvis mot de styrande partiernas, S+C+KD+MP, och SD:s vilja… Men kommunen kan ju ändå expropriera en del av fastigheten, det finns lagstöd för sådana tvångsåtgärder. Det är emellertid inte helt lätt. En kommun kan nämligen aldrig själv besluta om expropriation. Kommunen kan bara ansöka. Själva expropriationsbeslutet fattas av regeringen, efter en prövning av lagstöd och proportionalitet. Det är inte en helt okomplicerad, eller billig, process… Och har kommunen inte ens pratat med fastighetsägaren och försökt nå en frivillig överenskommelse först, så kan nog kommunen glömma exproprieringen. (Se “Expropriationslag”.) Det här framgick för övrigt inte i förslaget till ovanstående riktlinjer om markanvisningar mm. Det hade ju visat att kommunen inte har den absoluta makt som den ofta vill påskina för sina invånare…

Förhoppningsvis tar kommunen snart kontakt med fastighetsägaren i fråga på Sanden södra.

Ett Vänersborg som inte för dialog med sina invånare utan bara talar maktspråk är inte en kommun som vi vill ha.