Stefan Kärvlings blogg

Idag kunde vi läsa i TTELA (till TTELA:s artikel) att det inte blir någon överprövning av chefsåklagare Sune Johanssons beslut att lägga ner förundersökningen kring misstänkt trolöshet mot huvudman, i samband med bygget av Arena Vänersborg.

Anledningen till att chefsåklagare Sune Johansson lade ner förundersökningen var brist på bevis.

Brist på bevis!

Hallå eller! S Anders Larsson har inte ens blivit förhörd!!

Vänsterpartiets James Bucci begärde omprövning av chefsåklagare Sune Johanssons beslut att lägga ner förundersökningen – och lade fram nya bevis. Rune Lanestrand begärde överprövning, därför att han menade att det inte fanns några tvivel om att det förelåg uppsåt.

Men nu beslutade alltså vice överåklagare Ewa Nyhult att det blir någon överprövning av chefsåklagare Sune Johanssons beslut.

Inget fel i samband med bygget av Arena Vänersborg har således begåtts…

Fast… Det är inte det som vice överåklagare Ewa Nyhults beslut innebär. Nej då. Anledningen är att James Bucci och Rune Lanestrand inte innefattas:

”i den krets som får begära överprövning.”

Sådant får bara begäras av misstänkta, tilltalade, målsägande och berörda tillsynsmyndigheter.

”Därmed är ärendet avgjort.”

Säger kriminalinspektör Erold Coleman i TTELA.

Jag har egentligen redan skrivit om vad jag tycker om chefsåklagare Sune Johanssons och kriminalinspektör Erold Colemans nedlagda förundersökning. (”Skandalen kring arenan fortsätter!” och ”VÄCK ÅTAL SUNE!”.) Men jag kan inte låta bli att fundera lite på hur en vanlig svensk medborgare ska bära sig åt om fel, eller åtminstone misstänkt fel, har begåtts. James Bucci och Rune Lanestrand klagade därför att de båda vill att en objektiv rättegång ska hållas, där sanningen om vad som hänt i samband med arenabygget ska komma fram – där sakfrågan behandlas.

De nekas detta på grund av – formella skäl.

Jag kan inte låta bli att dra en parallell till mitt eget ”fall”. Jag överklagade ju Vänersborgs kommunfullmäktiges beslut att inte ge mig ansvarsfrihet för arenabygget, eftersom jag hela tiden röstade nej. (Varje gång jag tänker på detta, så vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Marie Dahlin konstaterade ju t ex i TV att fullmäktiges beslut var ”ett politiskt spel”.)

När jag överklagade till Förvaltningsrätten så fick jag svaret att kommunfullmäktige har rätten att fatta beslut om ansvarsfrihet. (Och Kammarrätten höll med.)

Med andra ord, Förvaltningsrätten tittade bara på det formella. Sakfrågan prövade rätten inte. Om fullmäktiges beslut var rätt eller inte – det ville rätten inte ta i.

Alltså, i båda fallen kan vanliga medborgare och invånare i Vänersborgs kommun inte få beslut sakligt prövade i domstol. Det stupar på formella skäl.

Varför får jag känslan att maktens herrar håller varandra under armarna? Varför far mina tankar iväg till ökända bananrepubliker?