Stefan Kärvlings blogg

I oktober 2011 beslutade Barn- och Ungdomsnämnden (BUN) att en medborgardialog skulle genomföras om framtidens lokalisering av förskole- och grundskoleenheterna. Nu närmar sig medborgardialogen sitt slut. På måndag tar BUN beslutet. Och igår gick den sista paneldebatten av stapeln…

Representanter för samtliga partier var inbjudna till Brålanda – denna pärla på Dalboslätten. Lukten från den dalsländska myllan stack för övrigt fränt i näsan när man gick den korta biten från parkeringen till idrottshallen.

Som brukligt är i Brålanda hade arrangemanget förberetts mycket noga. Upplägget var genomtänkt in i minsta detalj. Kvällen började med att mötesdeltagarna fick fakta och information i skolfrågan.

Det var inte bara mötesarrangörerna som hade förberett sig noga. Det hade även den stora publiken gjort. Den var påläst och kunnig. Många hade till och med hunnit ta del av det rykande färska underlaget, som just hade hamnat i BUN-ledamöternas mailboxar, inför måndagens BUN-sammanträde. Och det var nog mer än vad de flesta politiker hade gjort. Jag kan faktiskt inte på rak arm säga någon annan som verkade ha läst materialet. Och det var synd. Materialet hade behövt lyftas upp och diskuteras. Det är ju faktiskt det slutliga beslutsunderlaget – det underlag som vi politiker ska fatta beslut utifrån. Nu på måndag.

Och om detta material finns det mycket att säga. Väldigt mycket… (Se gärna min tidigare blogg och även Zerlins blogg.)

Själva utfrågningen av politikerna och paneldebatten var lyckad. Det tror jag nog att de flesta av åhörarna tyckte. Trots att det nya materialet knappast diskuterades. Partiernas synpunkter och åsikter framgick med all tydlighet.

Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet, Centerpartiet, Välfärdspartiet och Sverigedemokraterna har alla tagit ställning i skolfrågan. De har alla gett ett klart besked:

I de skolor där det bedrivs skolverksamhet idag – i de skolor ska det bedrivas skolverksamhet också imorgon!

Det betyder att det finns en majoritet för detta krav. Det vet den styrande mini-alliansen, vars obeslutsamhet och vägran att ta ställning blev nästan pinsam. Moderaterna, folkpartisterna och kristdemokraterna säger att de fortfarande lyssnar… Det är nog många som undrar – på vem? Vad medborgarna tycker bör väl stå ganska klart för dem vid det här laget.

Marika Isetorp (MP) tyckte att det lät som att mini-alliansen tänkte kasta tärning i frågan på måndag…

De argument som framfördes från mini-alliansens representanter bestod mestadels av tomma fraser och till intet förpliktigande ”klyschor”, typ:

”Folkpartiets mål är att öka lärartätheten.”
”Kristdemokraterna vill att barnen ska få så bra undervisning som möjligt.”

Nämndens ordförande Lena Eckerbom Wendel (M) menade att

”Våra barn får inte den utbildning de har rätt till. Lokalfrågan är en subfråga.”

I sakfrågorna undvek mini-alliansen att gå i svaromål.

Anders Forsström (M) satt på podiet för moderaterna tillsammans med Eckerbom Wendel. När han fick frågan vad han ansåg i denna fråga, dalslänning som han är, så sa han något i stil med att han som ordförande i kommunfullmäktige stod över debatten och att han därför inte ville ta ställning. Då undrade någon i publiken varför han då satt där i panelen i en debatt om skolorna. Och det var ju en berättigad undran.

Då sa faktiskt Anders Forsström:

”Jag är för mindre skolor.”

Men vad betydde detta konkret? Det vet vi fortfarande inte.

Orvar Carlsson (KD) sa under utfrågningen:

”Det är inte enkelt att sitta i en styrande minoritet.”

Och det är klart att det inte är, eftersom en minoritet inte kan bestämma på egen hand – utan måste lyssna på andra personer och partier. …och det kanske inte är så enkelt för Orvar.

Själv reagerar jag på att skolfrågan av de flesta politiker, även inom oppositionen, reduceras till en fråga om tyckande. Politikerna glömmer bort att skolans uppdrag är beslutat av riksdag och regering. Detta uppdrag ska rektorer och lärare genomföra. Det handlar inte om ”tyckande” eller att man vill det ena eller det andra. Uppdraget regleras i Skollagen och det skall följas.

Och det är kommunens skyldighet att ge de medel till rektorn som krävs för att uppdraget ska kunna genomföras.

Debatten/utfrågningen slutade inte förrän en bit efter kl 21.00. De flesta i publiken var kvar ända till slutet. Det visar på det stora intresse som finns i frågan. Själv tycker jag att det har varit mycket positivt att få komma ut till olika skolor och träffa kommuninvånarna. Det har antagligen ökat både intresset för politik bland medborgarna och klargjort var de olika partierna står, samtidigt som vi politiker har fått mängder av ”input” och lärt oss massor. Medborgarna har också fått se politikerna ”på riktigt”, en nog så viktig erfarenhet. Och jag har svårt att tro att mini-alliansen har fått några nya ”sympatisörer” under medborgardialogen. Tvärtom tror jag att många tidigare sympatisörer har blivit djupt besvikna, både på mini-alliansens partier och dess representanter. Och vem vet, en och annan kanske har fått upp ögonen för Vänsterpartiet…

Jag vill avsluta med att berätta en episod från paneldebatten.

Ingen mindre än demokratiberedningens ordförande, folkpartisten och liberalen(?) Peter Göthblad, utdelade ett slag under bältet under debatten. Peter Göthblad ska ju som ordförande i demokratiberedningen vara själva symbolen och drivkraften i arbetet med att demokratisera Vänersborg. Han ska arbeta för att invånarna i Vänersborg ska få ökat inflytande, få stimulans och tillfälle att framföra sina åsikter och att bli hörda. Peter Göthblad ska leda arbetet med att åsikter ska brytas i en öppen, tillåtande och demokratisk anda.

Men det är tydligen inte Peter Göthblads uppfattning om sin roll. Istället för att diskutera budskapet vill han diskutera budbäraren. Kunde Vänsterpartiets representant, som är lärare på Dalboskolan, verkligen få diskutera dessa frågor och dessutom vara med i nämnden och besluta i dem? Göthblad ansåg att det förelåg en intressekonflikt, att jag var jävig.

Det är för övrigt inte första gången som demokratiberedningens ordförande vill få politiska motståndare förklarade jäviga. (Se ”Kampen i Byggnadsnämnden” när Göthblad ville jävförklara socialdemokraten Dan Nyberg.) Det kanske är lättare att försöka få bort sina politiska motståndare än att ta en ärlig och öppen debatt i sakfrågorna?

För övrigt var kanslichef, och kommunens högste jurist, Katrin Siverby på BUN förra sammanträdet och hade genomgång om sådana  här frågor. (Se ”Jäv, IFK och lite annat”.) På en direkt fråga, om det var att betrakta som jäv att arbeta på en skola, svävade hon inte på målet en sekund.

”Nej.”

Även om svaret inte var vad demokratiberedningens ordförande Peter Göthblad (FP) hoppades på, så är det något han måste acceptera. Även i detta fall står lagarna över borgerliga politikers personliga tyckanden.