Stefan Kärvlings blogg

Den här bloggen är en direkt fortsättning på fredagens blogg: “Den politiska Corona-krisen (1/2)”. Bloggarna ifrågasätter med eftertryck kommunledningens agerande under Corona-krisen. Det handlar om grundläggande och principiella beslut om den politiska demokratin i kommunen.

Jag rekommenderar också att läsa kommentaren som jag fick på gårdagens blogg – klicka här.

==

Den 11 maj hände det något väldigt överraskande.

Det kom en skrivelse från kommunstyrelsens ordförande Benny Augustsson (S) och personal- och förhandlingsutskottets (PFU) ordförande Kenneth Borgmalm (S). Skrivelsen riktades till alla ledamöter och ersättare i kommunstyrelsen och nämnderna. Rubriken på skrivelsen var “Möjlighet att lyssna in sammanträde på distans”.

Jag redovisade på ett mycket kritiskt sätt innehållet i skrivelsen i en tidigare blogg. (Se “Coronakris i Vänersborg”.) Det visade sig att skrivelsen och de nya bestämmelserna endast gällde “presidieledamöter i nämnderna och ledamöter i kommunstyrelsen”. De är nämligen de enda som är årsarvoderade, dvs de får ett extra arvode. (Jag kan förstå varför presidierna har årsarvoden men jag kan inte förstå varför de ordinarie ledamöterna i kommunstyrelsen ska ha det.) De får också ersättning för “själva arbetet” som politiker, dvs sammanträdesarvode, och naturligtvis även för förlorad arbetsinkomst.

Enligt Augustssons och Borgmalms skrivelse fick dessa, de årsarvoderade personerna, möjlighet att lyssna på sammanträdena hemifrån. De skulle inte få yttra sig eller rösta etc – bara lyssna. Och det var ju på sätt och vis ett steg framåt. Ordförandena i nämnderna och kommunstyrelsens ordinarie ledamöter skulle kunna sitta hemma och lyssna. De behövde inte ta sig till kommunhuset.

Men de nya reglerna gällde inte ersättarna i kommunstyrelsen och inte heller de ordinarie ledamöterna, eller ersättarna, i nämnderna…

Så här kom ytterligare ett beslut från kommunledningen som gjorde skillnad på folk och folk. Med vilken rätt utestängde de båda socialdemokraterna ersättare i kommunstyrelsen och ordinarie ledamöter i nämnderna från att lyssna? Tekniken finns ju uppenbarligen att låta ledamöter sitta i hemmet och lyssna. Ja, tekniken, finns ju egentligen också för att delta fullt ut på ett sammanträde…

I en promemoria från SKR (kan laddas ner här) står det så här:

“Det finns inget som hindrar att en ledamot på distans tillåts lyssna till det som sägs vid ett sammanträde eller att yttra sig via telefon eller annat tekniskt hjälpmedel. Detsamma gäller en ersättare.”

I och för sig ger inte kommunallagen ledamöter och ersättare någon laglig rätt att kräva att få lyssna till det som sägs vid ett sammanträde på distans. Men det är enligt min mening mycket beklagligt att de styrande i Vänersborg (S+C+MP) förvägrar demokratiskt valda politiker denna rätt när tekniska möjligheter finns.

Borgmalms och Augustssons beslut, eller vad det var, har fler aspekter.

Har Borgmalms och Augustssons beslut någon rättslig och bindande status? Hur kommer det sig att just dessa två fattade detta beslut? Var står det att de har den befogenheten? Det är möjligt att det finns någonstans men i varje fall inte i de reglementen som jag har kollat. Och det känns som jag har kollat det mesta. Borgmalm och Augustsson åberopar eller hänvisar inte heller till några paragrafer eller dokument, t ex arbetsordningen. Allt verkar mycket märkligt – och godtyckligt.

Och Kenneth Borgmalm? Borgmalm sitter ju faktiskt i kommunstyrelsen som ordinarie och årsarvoderad ledamot. Han fattade uppenbarligen ett beslut som angick honom själv. Jäv? Det kan tilläggas att Borgmalm var frånvarande på kommunstyrelsens senaste möte, men tack vare sitt och Augustssons beslut hade Borgmalm möjlighet att vara med och lyssna hemifrån…

Och på samma sätt är det med Benny Augustsson. Även om han är heltidsanställd som kommunalråd (tillsammans med Gunnar Lidell och Bo Carlsson), så räknas det som årsarvodering. Det betyder att om Augustsson t ex är sjuk så får han också lyssna på sammanträdet hemifrån…

Som en liten anekdot kan jag berätta att ryktet går att i en av kommunens nämnder medverkade vice ordförande i sammanträdet – på distans, från hemmet alltså, utan att räknas som närvarande… Det är oklart vem som fattade beslutet om hens frånvaro trots hens närvaro…

Men vad jag förstår av kommunfullmäktiges beslut så måste det faktiskt vara upp till varje ordförande att fatta sådana beslut:

“Ordföranden avgör om närvaro får ske på distans.”

Det framgår också av Annalena Levins och Benny Augustssons skrivelse den 31 mars att de också tolkar fullmäktiges beslut på det sättet:

“Detta innebär att ett deltagande på distans alltid ska godkännas av ordföranden i respektive kommunfullmäktige, kommunstyrelse eller nämnd.”

Det måste med andra ord betyda att det är ordförande i varje nämnd som beslutar om ledamöterna får delta på distans från hemmet eller, om inte, om de hemifrån åtminstone får lyssna på sammanträdet. Eller som på nämnden i exemplet ovan, lyssna och prata hemifrån, men inte delta… Och det betyder i sin tur att Borgmalm och Augustsson genom sin information “Möjlighet att lyssna in sammanträde på distans” har gått emot fullmäktiges beslut…

Vem bestämmer i Vänersborg kommun – och vem bestämmer vad? Och varför har inte kommunens jurister reagerat på de uppenbara felaktigheterna?

Mats Andersson (C), ordförande i barn- och utbildningsnämnden, för att ta ett exempel, markerar tydligt, men samtidigt välvilligt, vem som bestämmer:

“Efter samråd med presidiet har jag beslutat att…”

Notera “jag beslutat”…

Beslutet är välvilligt i den meningen att Andersson har beslutat precis som Augustsson och Levin ville i sin skrivelse.

Rörigt. Ja, vi pratar om Vänersborgs kommun… Det tycks inte vara någon ordning i vad som bestäms och vem som bestämmer vad. Dessutom är de beslut som fattas, om inte diskriminerande, så åtminstone på gränsen. Politiker i riskgrupper mm kan inte delta i det politiska livet och inte fullgöra de uppdrag som deras väljare har gett dem. Dessutom ser vi en tydlig tendens att makten centraliseras och vissa politiker får allt mer att säga till om…

Hanteringen av Corona-krisen visar på stora brister i Vänersborg och frågan är om inte det demokratiska systemet har naggats ordentligt i kanten.

Frågan är vad man ska göra åt det. Överklaga? Och i så fall vad? Jag tar gärna emot råd och tips…

Jag kan slutligen tillägga att i tisdags så skrev jag till kommunjuristen i Vänersborg. Min förhoppning var i första hand att jag skulle få lyssna på kommunstyrelsens sammanträde i onsdags – på distans, dvs hemifrån… Men samtidigt hade jag också hoppats på att få några av de frågor och funderingar besvarade som jag har redogjort för i denna blogg. Jag har emellertid inte fått något svar än, bara ett meddelande i tisdags eftermiddag om att jag ska få svar senare.

Och när det gäller kommunstyrelsens sammanträde fick jag inte vara med och lyssna.

Anm. Del 1 av denna blogg hittar du här: ”Den politiska Corona-krisen (1/2)”.