Arkiv

Archive for 12 mars, 2024

Vad hände med överklagan av VSS strandskyddsdispens? (3)

12 mars, 2024 1 kommentar

Anm. Detta blogginlägg är en fortsättning på “Vad hände med överklagan av VSS strandskyddsdispens? (2)”.

I Sverige är det av tradition svårt att överklaga beslut på miljöområdet och i strandskyddsfrågor har det varit ännu svårare. Det är särskilt svårt, i stort sett omöjligt, att t ex överklaga en dispens som beviljats någon annan. Som “X” och Jan Andersson har gjort på Sikhall 1:22.

 För att ha en möjlighet att kunna överklaga måste man åberopa ett enskilt intresse för att anses som sakägare. Om man endast åberopar allmänna intressen anses man inte vara sakägare och man har då inte rätt att överklaga. Det finns dock undantag som för t ex ideella föreningar. (Se “Vad hände med överklagan av VSS strandskyddsdispens? (2)”.)

Länsstyrelsen uttrycker det på följande sätt i beslutet om att avvisa “X” och Anderssons överklaganden av byggnadsnämndens beslut om Sikhall 1:22:

“En person måste vara mer konkret berörd av ett beslut för att ha rätt att klaga på det. Ett annat uttryckssätt är att beslutet antingen måste påverka personens rättsställning eller beröra ett intresse som på något sätt är erkänt av rättsordningen.”

I praktiken har det alltså blivit Länsstyrelsen som har fått till uppgift att ta tillvara allmänhetens intressen. Och det är en intressant ordning eftersom de som sitter och beslutar på Länsstyrelsen inte är demokratiskt valda. Och det blir ju särskilt intressant i Sikhall 1:22…

Strandskyddet har ju som bekant två syften: att långsiktigt trygga allmänhetens tillgång till strandområden och att bevara goda livsvillkor för djur- och växtlivet. (Miljöbalken 7 kap 13 §.) Och så anser en jurist på Länsstyrelsen att det är okej att ett privatiserande staket får sättas upp runt fastigheten (juristen hade tydligen dessutom missat en dom från MÖD 2020 om staket – se M 7394-19) och att ett grillhus med tak får finnas alldeles bredvid strandkanten. Och ingen i allmänheten får överklaga… Och inte heller Gestads Hembygdsförening eftersom det enligt Länsstyrelsen saknas 20 medlemmar… (Se “Vad hände med överklagan av VSS strandskyddsdispens? (2)”.)

Det är i Miljöbalken 16 kap 12 § som man kan hitta en definition på “sakägare”, dvs det man måste vara för att kunna överklaga ett beslut:

“Överklagbara domar eller beslut får överklagas av
1. den som domen eller beslutet angår, om avgörandet har gått honom eller henne emot”

Det är inte helt solklar definition. Det är inte heller lätt att tolka och tillämpa den i konkreta situationer. Det hänvisas på flera ställen, bland annat gör Länsstyrelsen det, till regeringens proposition om Miljöbalken från 1997 (kan laddas ner här). Där står det en sammanfattning som verkar vara giltig än idag:

“Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att ge en entydig definition av sakägarbegreppet. Ibland uttrycks det på det enkla sättet att sakägare är den som saken angår. Klart är dock att en person på ett mer konkret sätt måste vara berörd av ett beslut för att anses som sakägare. Ett annat ibland använt uttryckssätt är att beslutet antingen måste påverka vederbörandes rättsställning eller beröra ett intresse som på något sätt är erkänt av rättsordningen.”

Vi känner igen formuleringar från Länsstyrelsens beslut.

Det är alltså svårt att ge en entydig definition av sakägarbegreppet. Det har utformats en praxis men jurister, forskare och andra har stött och blött frågan i många år. Det har diskuterats och det har skrivits böcker om delaktighet och talerätt i miljömål, om lagstiftningens mål blir uppfyllda genom den nuvarande regleringen osv. Det har delvis skett en förskjutning i uppfattning, så har t ex MÖD slagit fast att Svenska Naturskyddsföreningen uppfyllde kriterierna för klagorätt i Miljöbalken (M 3100-12). Diskussionen fortsätter. Det finns t ex krafter i riksdag och regering idag som bland annat vill flytta en stor del av ansvaret i strandskyddsfrågor från Länsstyrelserna till kommunerna.

I propositionen ovan (s 485) står det något som myndigheter som Länsstyrelser och Mark- och miljödomstolar har tagit fasta på:

“Vidare bör en anknytning som endast grundar sig på allemansrätt aldrig vara tillräcklig för att talerätt skall föreligga.”

Formuleringen står alltså i en proposition, i ett förslag från regeringen. Den finns inte med i Miljöbalken. Istället menade propositionen att frågan om vem som skulle vara sakägare skulle överlämnas till rättstillämpningen. Praxis skulle klargöra frågan. Och då har regeringens formulering gällt som “lag” och rättesnöre.

Länsstyrelsen har i avvisningen av “X” och Jan Anderssons överklagande hänvisat till prejudicerande domar i Mark- och miljööverdomstolen (MÖD). Jag har tittat igenom alla dessa domar, och det är inte mycket att säga om. Länsstyrelsens beslut grundar sig så vitt jag kan bedöma på de domar av MÖD som Länsstyrelsen har angett. I flera domar har emellertid MÖD haft ”djupare” diskussioner och resonemang som visar att det inte alltid är helt enkelt att navigera i alla situationer för att komma fram till en slutsats. Det bortser Länsstyrelser och Mark- och miljödomstolar (MMD) ifrån. Men det kanske är en signal från MÖD att de borde anta en “vidare”, mer reflekterande och tillåtande hållning… Sedan är ju också frågan, har Länsstyrelsen hänvisat till alla relevanta domar?

Länsstyrelsen nämner i sitt beslut Århuskonventionen. Århuskonventionen är en FN-konvention som trädde i kraft 2001 och ratificerades av Sverige 2005. Syftet med Århuskonventionen är (citerat från Naturvårdsverket):

“Konventionen grundas på princip 10 i Riodeklarationen från 1992 vilken knyter samman frågor om miljö och mänskliga rättigheter. Konventionen handlar i grunden om förhållandet mellan medborgarna och deras regeringar och är därför också ett avtal om myndigheternas skyldigheter, om krav på öppenhet, deltagande och möjlighet att få myndigheters beslut, handlingar och underlåtenheter inom miljöområdet överprövade.”

Konventionen handlar om att myndigheter ska visa öppenhet och ge allmänheten tillgång till information, att medborgare ska få delta i beslut och tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor. Det är det sista som är mest intressant i det här sammanhanget.

Naturvårdsverket skriver att allmänheten har rätt att:

“under vissa förutsättningar få tillgång till domstolsprövning eller prövning i administrativ ordning av myndigheters eller personers handlingar, eller underlåtenheter att handla i strid med nationell miljörätt.”

I en dom i Miljööverdomstolen (MÖD 2012:47) diskuteras Århuskonventionen och dess eventuella konsekvenser för svensk del:

“…Allmänheten utgörs av såväl fysiska och juridiska personer som föreningar, organisationer och grupper (artikel 2.4). … Några inskränkningar i klagorätten anges inte.”

Århuskonventionen tycks ha större ambitioner för allmänhetens deltagande än svensk lagstiftning. Det finns t ex inga inskränkningar i klagorätten skriver MÖD, men i Sverige har praxis blivit en formulering från en regeringsproposition:

“Vidare bör en anknytning som endast grundar sig på allemansrätt aldrig vara tillräcklig för att talerätt skall föreligga.”

Och i en senare dom skriver MÖD (MÖD 2015:8) faktiskt:

“Konventionen syftar bland annat till att ge berörda enskilda och miljöorganisationer en bred tillgång till rättslig prövning…”

Länsstyrelsen skriver i sitt beslut om “X” och Andersson:

“Länsstyrelsen bedömer att det inte har framkommit något som ger anledning att anta att de nationella reglerna inte uppfyller Århuskonventionens krav på tillgång till en effektiv prövning.”

Jag är inte helt bekväm med Länsstyrelsens formulering… Det kan knappast vara Länsstyrelsens i Vänersborg uppgift att pröva de nationella reglerna… Formuleringen verkar snarast vara ett sätt att glida undan de aktuella överklagandena. Kanske Länsstyrelsen borde ha tittat på följande resonemang av MÖD, som återfinns i domen M 7960-14 från 2015:

“Vid bedömningen av klagorättens omfattning i fråga om bl.a. strandskyddsdispens, landskapsskyddsförordnande och beslut efter anmälan om samråd enligt 12 kap. 6 § miljöbalken har en avgörande betydelse lagts vid vad som bedömts vara det skyddsvärda intresset med den rättsregel som varit aktuell vid prövningen. En sådan utgångspunkt kan ses som ett uttryck för den s.k. skyddsnormsläran. Följaktligen har enskilda inte kunnat komma till tals i exempelvis mål om strandskydd eftersom syftet med strandskyddsreglerna inte är att skydda enskilda utan allmänna intressen. Det kan ifrågasättas om en strikt tillämpning av skyddsnormsläran är förenlig med dagens syn på frågan om klagorätt på miljörättens område. Avgränsningen är också tveksam ur ett Århuskonventionsperspektiv och behöver mot den bakgrunden analyseras närmare i varje enskilt fall.”

Sakägarbegreppet är alltså väldigt luddigt i Miljöbalken. Dessutom förändras och utvecklas förhållanden och värderingar med tiden. Det händer mycket på miljö- och strandskyddsområdet, både i Sverige och internationellt. MÖD:s resonemang om klagorätten i ovanstående dom (M 7960-14) pekar på att en förändring kan vara på väg. Men samtidigt måste jag säga att det borde vara läge för Mark- och miljööverdomstolen (MÖD) att kanske pröva några rättsfall för att klargöra och definiera begreppen sakägare och talerätt på ett avsevärt tydligare sätt. Det kan inte vara så att Mark- och miljödomstolar i Sverige (MMD) ska analysera varje enskilt fall närmare… Fram tills eventuella prejudicerande domar i MÖD kan det bli så att bedömningar från Länsstyrelser och Mark- och miljödomstolar i Sverige kommer att skilja sig åt och att invånare behandlas olika beroende på var i landet de bor.

Det man slutligen kan konstatera är att det än så länge inte finns någon praktisk möjlighet för en enskild att överklaga ett beslut baserat på ett allmänt intresse, i varje fall inte i Vänersborg. Det är orimligt enligt min uppfattning. En jurist på Länsstyrelsen ska inte ensam kunna företräda allmänhetens intressen.

Det vore tämligen meningslöst för “X” och Jan Andersson att som enskilda personer överklaga Mark- och miljödomstolens (MMD) beslut. Däremot finns det vissa möjligheter att Gestads Hembygdsförening skulle kunna få gehör för ett överklagande till Mark- och miljööverdomstolen (MÖD). Det råder tydligen skilda meningar på antalet medlemmar i föreningen (är de fler än 100?), och vad betyder det att ha allmänhetens stöd som det står i Miljöbalken. Det skulle möjligtvis också kunna vara ett argument att MÖD borde definiera och bli tydligare med sakägarbegreppet. Det skulle även vara av intresse att synkronisera och harmoniera svensk rättstillämpning med de större ambitioner som kan utläsas i Århuskonventionen.

Ja, det var några funderingar som jag har fått efter att ha studerat besluten från Länsstyrelsen och domen från Mark- och miljödomstolen (MMD) i Vänersborg. För övrigt avslog även Förvaltningsrätten i Göteborg Jan Anderssons överklagan. Byggnadsnämndens beslut var lagligt fattat. Förvaltningsrätten tittar inte på innehållet i beslutet.

Författaren Joseph Heller hade kunnat illustrera moment 22 på ett lika bra sätt i sin roman med exempel från Vänersborg.

===

Inlägg i denna bloggserie:

Kategorier:Byggnadsnämnden, Juridik, Länsstyrelsen, Sikhall, strandskydd, Vänersborgs Segelsällskap