Stefan Kärvlings blogg

I barn- och utbildningsnämndens diarium fanns i veckan som gick en skrivelse som var undertecknad “Personalen på Dalboskolan”. Om det verkligen är en skrivelse som all personal på Dalboskolan står bakom vet jag inte. Men det tycks vara så. För en stund sedan skickades nämligen skrivelsen ut till samtliga ledamöter i barn- och utbildningsnämnden.

Det är för övrigt egentligen inte särskilt viktigt att skrivelsen kommer från Dalboskolan, även om just Dalboskolan är särskilt intressant i mina ögon. Jag har ju tillbringat över 30 år av min yrkesverksamma tid där. Det viktiga med skrivelsen är att den beskriver en situation på en av kommunens grundskolor.

Som politiker i allmänhet och ledamot i barn- och utbildningsnämnden i synnerhet är det viktigt att lyssna på signaler från korridorer och klassrum i kommunens förskolor och skolor. Jag håller inte nödvändigtvis med om allt som sägs eller skrivs. Det gäller också denna skrivelse. Målet för kritiken är ju – kommunens politiker.

Den här skrivelsen förmedlar en verklighet som många av oss politiker inte känner till eller kanske till och med blundar för. Många vill inte se konsekvenserna av de beslut som fattas. Det är ju ofta så att beslut fattas utifrån siffror i ett budgetförslag och många av oss nöjer sig med, och är stolta över, att röda siffror i resultatkolumnen förvandlas till svarta. Vi ser inte att det betyder att t ex några elevassistenter och pedagoger får sluta och att elever får allt mindre lärartid.

Många politiker har helt enkelt svårt att se verkligheten bakom siffror och alla dessa gröna, gula och röda “ploppar” i verksamhetsberättelsernas resultatavstämning…

Här följer skrivelsen som är undertecknad med “Personalen på Dalboskolan”. (Det går också att ladda ner skrivelsen som pdf här.)

==

Till berörda politiker, nämndledamöter och beslutsfattare

Sveriges skolor befinner sig just nu i en nedåtgående spiral. Pengar och personal minskas, men våld och arbetsuppgifter ökar. En lärares vardag idag går inte att jämföra med den för bara några år sedan. Arbetsuppgifterna bildar stora högar, pressen ökar, men medlen till att lösa dem finns aldrig. Politiker lägger fram löfte på löfte, nya ”spännande” förslag för att bryta trenden av personalbortfall och otrygghet i skolan. Samtidigt som hela Sveriges lärarkår står och skriker ut svaret för allt de är värda. Pengar. Fler trygga vuxna i skolan.

Våldet, otryggheten och den mentala ohälsan ökar kraftigt bland våra barn och unga. Anmälningarna till Socialen hopar sig, elever får inte anpassningarna de har rätt till, antalet hemmasittare ökar drastiskt. Varför hjälper vi inte våra barn? Hur kan vi låta våra ungdomar bli nedbrutna innan de ens kommit ur grundskolan? Hur kan vi inte vara mer måna om deras, och i slutändan vår egen, framtid?

Elever kommer in med sämre och sämre kunskaper mellan varje stadie. Hur är detta möjligt? Dessvärre inte tack vare någon större budget eller bättre arbetsförhållanden. Det är på bekostnad av Sveriges fantastiska skolpersonal. De som dagligen brinner och kämpar för att få medlen att räcka, för att försöka anpassa ut i fingerspetsarna för att alla barn ska få den skolgång de har rätt till. Ändå räcker vi inte till. Våra hjärtan brister dagligen för vi vet att vi inte räcker till. Allt för många otroliga lärare börjar slockna. Vi ser kollegor försvinna en efter en. Många till nya kommuner, andra till helt andra yrken, och tyvärr många till att bli sjukskrivna, med en lång väg tillbaka, om vi ens hinner se dem igen.

Våra lärare bryr sig för mycket, de försöker att få alla att lyckas. Men försök att föreställa er det här:

Att komma in i en sal med 30 elever varav plats egentligen bara finns för 24. Ungefär hälften av eleverna har extra anpassningar, i snitt 8 per elev. Det är nu ditt uppdrag att på 40min starta i gång en lektion där du har allas fokus, du ska ha genomgång på arbetet de ska göra, och sedan se till att alla kommer i gång och avsluta i lagom tid. Det är ungefär 100 anpassningar som ska göras på 40min. Får ni matten att gå ihop? 5 av barnen har en extra anpassning att få individuella instruktioner, de andra 5 behöver hjälp med att starta upp sina arbeten. Under tiden hänger sig 3 av de andra elevernas datorer, 2 uppdaterar sig, 1 kan inte ansluta till det kommunala nätverket, 2 har sina datorer på lagning, och 4 har glömt dem hemma.

Hur löser du situationen? Glöm inte heller då de andra fem eleverna som har anpassningar i att få material uppläst och behöver skrivhjälp. Då har vi inte nämnt de högpresterande eleverna som klarat av uppgifterna på fem minuter. Överlever du lektionen har du 5 till att se fram emot, och däremellan försöka hinna rätta uppgifter, ge en bra och vettig feedback och planera inför kommande lektioner. Sedan har du den viktigare föräldrakontakten, du har två arga vårdnadshavare som hör av sig och ifrågasätter varför inte deras barn får anpassningarna de har rätt till. Du behöver dessutom avbryta lunchen för att bryta upp ett slagsmål i korridoren. Ser varje dag ut så här? Nej självklart inte, ofta behöver du även vikariera för en kollega.

Är lösningen att förlänga lektionerna? Nej, all forskning visar att 40–50 minuter är den perfekta längden. Är lösningen att sluta ge elever extra anpassningar? Nej, eleverna har lagstadgad rätt till det. Är lösningen att ge läraren kompetensutbildning inom IT? Eller kanske hur man prioriterar arbetsuppgifter? Eller kanske rent av en lång kurs i hur man ska bedöma elever och ge feedback, för en legitimerad lärare har väl knappast gått igenom det i sin utbildning? Nej, ni hör väl hur dumt det låter. Svaret är så otroligt enkelt att det är nästintill löjligt, ändå verkar det vara svårt att ge det gehör när det kommer till beslutsfattande. Mer vuxna, färre elever i undervisningsgrupperna. Ja, det kostar pengar. Investeringar för framtiden har en tendens till att göra det.

Låt vår otroliga personal få fortsätta med det de är bäst på, att utbilda våra ungdomar och ge dem en stadig grund till resten av deras liv. Vara en trygg punkt i livet för de som behöver det, låta alla elever lyckas och bli de bästa versionerna av sig själva. Vi tar det slitet. För vi älskar det vi gör. Att se våra ungdomar lyckas är det vi lever för. Det enda ni behöver göra är att se till att resurserna finns för oss att lyckas med det.

Trots denna ständiga uppförsbacke har flertalet skolor, med oddsen mot sig, lyckats öka måluppfyllelsen. En av dessa är vår arbetsplats, Dalboskolan. Den lilla skolan som alltid glöms bort när man pratar om stadens högstadieskolor, ”Jaha finns den kvar?”. Skolan som haft 35 rektorer på 40 år. Trots det fortsätter den att kämpa, tar vara på ungdomarna i och utanför stan och sliter med upprepade fördomar och motgångar. De senaste 5 åren har vår skola gjort en fantastisk resa med ständigt höjd måluppfyllelse trots att måluppfyllelsen på elever som kommit till oss minskat. Vi har genom alla rektorsbyten och hög personalomsättning lyckats hitta vägar som fungerar, skapat och organiserat för att gynna våra elever, så gott vi kunnat utefter de medel vi fått. Och vi har ofta lyckats. Men med förslaget som lagts fram till oss nu förlorar vi nästan all vår resurspersonal. All den ack så viktiga personalen som knyter band med de elever som har tuffast att göra det. Den där stadiga vuxna människan som alltid ger dem ett varmt leende när de kommer till skolan, den enda som gör att de faktiskt orkar gå dit. Inte heller kommer vi att kunna ha kvar mindre undervisningsgrupper, arbetsklimatet kommer att lida, elevernas mentala ohälsa kommer att stiga, tryggheten kommer att minska och våldet öka. De elever som äntligen börjat komma till skolan kommer åter igen att bli hemmasittande, personal kommer att söka sig till andra kommuner. Legitimerade lärare blir rekommenderade att söka andra tjänster. Hur kan vi komma så lågt? När bristen på legitimerad personal är hög i hela Sverige, hur kan vår kommun då göra sig av med legitimerad personal? Hur kan man se på när det här händer, se hur det kommer att påverka ungdomarna, och ändå inte agera för att förhindra det?

Snälla, låt oss nu inte få ytterligare beskärningar för att slå undan knäna för oss igen. Vi har tuffa år framför oss i hela Sverige, det kommer ingen komma undan. Men att låta det gå ut över våra barn och ungdomar är givetvis det sista vi bör göra i nuläget. Utöver att utbilda räddar skolan faktiskt liv, hur kan vi inte prioritera det?

Låt inte Vänersborg dala mer på listorna över statistiken. Låt oss i stället vara i framkant! Se till att vår kommun med stolthet kan säga att vi satsar på skolorna, på vår stads framtid! Låt oss få vara stolta över att få arbeta i Vänersborgs kommun, inte skämmas. Låt våra ungdomar få den skolgång de har rätt till, och ge personalen möjlighet att hjälpa och se alla elever.

Hur man ska lyckas hitta medlen? Gör som vi skolpersonal gör varje dag, trolla med knäna.

Personalen på Dalboskolan