Stefan Kärvlings blogg

Det var ett långt och händelserikt sammanträde med kommunfullmäktige (KF) igår onsdag. Mötet avslutades inte förrän kl 22.40. Då hade det varit flera ajourneringar och voteringar.

Det mest långdragna ärendet, och det med flest ajourneringar, var det första ärendet på den digra dagordningen – “Styr- och ledningsmodellen i Vänersborgs kommun”. Det var också en överraskande utgång. Igen.

Det fanns två förslag. Det ena hade utarbetats av kommunstyrelseförvaltningen och stöddes av de styrande partierna (S+C+KD+MP). Det andra förslaget hade författats och lämnats av M+L. Förslagen har diskuterats länge fram och tillbaka, återremitterats, omarbetats och diskuterats igen. Men om sanningen ska fram så har det kanske inte varit så mycket till samtal mellan “blocken”, de har mest ägnat sig åt “tuppfäktning” vad jag förstår. Och det trots att ärendet var uppe på sammanträdet i februari och återremitterades, på förslag av V, just för att ge tillfälle för de två blocken att komma överens om ett förslag som alla kunde stå bakom. (Se “KF 1: Styr och ledning – oväntad utgång”.)

Hur som helst, debatten började lugnt och avvaktande. Kenneth Borgmalm (S) förde ordet för de styrande partierna. Han yrkade inget till en början, mer än att det skulle bli en ajournering. Lena Eckerbom Wendel (M) förde motförslagets talan, dvs förslaget från M+L. Hon var också på sin vakt. Även Benny Augustsson (S) och några andra sa några ord, men inte mycket av vikt. Det var nog så att de väntade på Vänsterpartiet… Det var naturligt eftersom alla partier hade tagit ställning till förslagen i kommunstyrelsen (KS), alla utom Vänsterpartiet. Och det betydde att det stod 23-24 mellan de två förslagen inför en eventuell votering. Vänsterpartiets fyra röster skulle avgöra utgången… (Det krävs 26 röster för en majoritet i KF.)

Ajourneringen närmade sig, men vad skulle diskuteras under pausen om inte Vänsterpartiet lade korten på bordet? Det var dags. Det var undertecknad Kärvling som fick uppdraget att företräda Vänsterpartiet.

Jag berättade att Vänsterpartiet inte hade enats om ett förslag. Vi skulle rösta olika, och det kändes att spänningen i församlingen steg… Det här var dock inget tecken på “splittring” eller “svaghet” i partiet menade jag vidare. Tvärtom, det var en styrka. Samtliga ledamöter hade kämpat och satt sig in i underlaget – och helt enkelt kommit till olika slutsatser. Vi har ingen gruppledare eller auktoritet som talar om hur de enskilda ledamöterna ska rösta.

Sedan redovisade jag min ståndpunkt. Min röst skulle läggas på förslaget från M+L. Den stora stötestenen i de styrande partiernas förslag var enligt min mening den så kallade “politiska plattformen”.

Den beskrivs så här i de styrandes förslag till riktlinjer för styrning och ledning:

“Politisk plattform är en sammanfattning av de områden som den styrande politiska ledningen vill prioritera under den kommande mandatperioden och utgör en utgångspunkt för inriktningsmålen. Den politiska plattformen utgör en strategisk inriktning för kommunens nämnders arbete med att konkretisera inriktningsmål till utformningen av förväntade resultat.”

Jag menade att kommunfullmäktige inte kan tvinga något parti att utarbeta en sådan plattform, och vad skulle fullmäktige göra om ett styrande parti vägrade? Ingenting. Och vidare, om KF antar en plattform så gäller den ju hela kommunen, även oppositionspartierna. Som dessutom har majoritet i KF denna mandatperiod. Och tänk om Sverigedemokraterna, hemska tanke, sa jag och fick onda blickar från SD-håll, skulle styra Vänersborg nästa mandatperiod. Då blir ju SD:s plattform kommunens politiska plattform, och därmed också Vänsterpartiets och de andra partiernas plattform… Det tycktes vara ett argument som fick även de styrande att tänka till. Vi har vidare, fortsatte jag, hamnat i den situationen i KF ett flertal gånger att ett parti i slutomröstningen om budgeten (efter att partiets egna budgetförslag röstats ner) röstat på det näst bästa (eller minst dåliga) förslaget. Kan man göra det i fortsättningen om det innebär att man då också röstar på ett annat partis politiska plattform? Och att plattformen skulle vara en “inriktning” för nämndernas arbete, där oppositionen just nu också har majoritet – det skulle aldrig komma på fråga.

Spänningen steg ytterligare. Det betydde att det bara fattades en röst för att M+L-förslaget skulle få majoritet – och det var tre vänsterpartister kvar som skulle rösta. Var det sannolikt att alla tre skulle rösta på förslaget från de styrande partierna?

Nu hade alla partier något att diskutera under ajourneringen…

Efter ajourneringen gick Kenneth Borgmalm (S) upp i talarstolen och ändrade de styrande partiernas förslag. Den politiska plattformen ströks helt i deras förslag till “Riktlinjerna för styr och ledning”.

Det innebar att jag återigen begärde ordet. Med den ändringen skulle jag kunna acceptera de styrandes förslag. Det var ju nu nästan en kopia på förslaget från M+L… Jag vädjade dock till de båda “blocken” att komma överens om ett enda förslag så att alla partier i hela fullmäktige kunde enas. Varför bråka om de skiljaktliga små detaljerna som återstod i förslagen?

Henrik Harlitz (M) tyckte att de styrandes kompromisslösning var att visa mod. Han begärde ytterligare en ajournering. Harlitz antydde ganska tydligt att Moderaterna skulle kunna tänka sig en kompromiss.

Det blev en lång ajournering. Och det blev en hel del samtal partierna emellan. Det samtalades till och med mellan socialdemokrater och moderater.

När fullmäktige återigen samlades efter en timme yrkade Harlitz på en återremiss. Tanken var, menade han, att partierna på ett särskilt möte skulle komma överens om ett gemensamt förslag till nästa sammanträde.

Det skulle räcka med 1/3 av rösterna för en återremiss. Och det blev återremiss med röstsiffrorna 28-23, en majoritet alltså. (Vänsterpartiets ledamöter röstade för återremiss.) De styrande röstade mot en återremiss, men det var nog bara ett spel för galleriet. De visste ju att det skulle bli återremiss hur som helst.

Och nu ska partierna som står bakom de båda förslagen samlas för att försöka komma överens om ett gemensamt förslag. Och faktiskt, det var Vänsterpartiets motiv till att yrka återremiss redan på fullmäktige den 15 februari. (Se “KF 1: Styr och ledning – oväntad utgång”.) Nu skulle det äntligen bli av.

Det kändes som en seger för hela kommunen.

Det hände mycket mer på det långa fullmäktigesammanträdet. Det återkommer en trött bloggare till vid ett senare tillfälle.

Anm. Du kan läsa om fler av kommunfullmäktiges ärenden i bloggen ”Händelserikt KF (2): Sikhall och sponsring”.