Arkiv
Överklagan av Förvaltningsrättens dom
Någon undrade om jag hade överklagat domen från Förvaltningsrätten. Och det har jag ju. Personen tyckte att det kunde vara av intresse att få läsa den. Så här kommer den nu, rakt upp och ner, utan kommentarer, min överklagan till Kammarrätten.
——————–
Motivering
Jag Stefan Kärvling överklagade/begärde prövning i Förvaltningsrätten av lagligheten i Vänersborgs kommunfullmäktiges beslut den 19 maj 2010 i ärende 46, ”Fråga om ansvarsfrihet för 2009 års förvaltning avseende barn- och ungdomsnämnden” (Dnr 2010/226), i de delar som berörde Stefan Kärvling och Eva Lindgren. Jag ville få prövat om ”beslutet stred mot lag och annan författning” enligt Kommunallagen, kap 10, §8, punkt 4.
Kommunfullmäktige beslutade att inte ge mig ansvarsfrihet för ett beslut som jag hade reserverat mig mot skriftligt i både kommunfullmäktige och Barn- och ungdomsnämnden. Jag menade att Kommunallagens skrivning om individuellt ansvar måste gälla här, dvs säger man nej måste det respekteras. Jag menade att det inte kan vara Kommunallagens mening att en förtroendevald politiker måste avgå för att slippa ansvar för andras beslut fast man själv är mot.
I Förvaltningsrättens dom står det:
“Förvaltningsrätten finner att det faller inom kommunfullmäktiges befogenhetsområde att avgöra vem eller vilka som inte beviljas ansvarsfrihet. Det ankommer inte på förvaltningsrätten att vid en laglighetsprövning bedöma de bakomliggande orsakernas svårighetsgrad eller varje ledamots/ersättares ansvar för att rådande situation med icke beviljad ansvarsfrihet har uppstått för verksamhetsåret 2009.”
Jag överklagar/begär prövningstillstånd av Förvaltningsrättens dom av följande skäl:
1. Förvaltningsrätten har inte laglighetsprövat det som jag begärt laglighetsprövning på, nämligen om det är rätt att ”fälla” en ledamot som sagt nej till de beslut som motiverar den nekade ansvarsfriheten (det beslut som majoriteten fattat).
Det är mycket viktigt, ja till och med avgörande, för alla politiker i Sveriges kommuner och landsting att få reda på vad som gäller i ansvarsfrågan. Räcker det inte med att rösta nej och reservera sig mot ett beslut som man är mot – måste man dessutom avgå? Det måste prövas hur Kommunallagen skall tolkas i detta avseende. Det måste rimligtvis tas hänsyn till ”de bakomliggande orsakernas svårighetsgrad”.
2. När det gäller de ”de bakomliggande orsakernas svårighetsgrad” så har Regeringsrätten prövat ett fall som har vissa paralleller till min begäran om laglighetsprövning, det sk Borgholmsfallet. (Avgörandedatum 1999-03-3. Målnummer 3701-98.) Det som är intressant är att Regeringsrätten i det här fallet har prövat just det Förvaltningsrätten kallar ”de bakomliggande orsakernas svårighetsgrad”. (Det hade för övrigt alla instanser gjort i detta fall.) Regeringsrätten tittade på och värderade vad som egentligen hände för att komma fram till sitt avgörande. Det är just vad Förvaltningsrätten inte har gjort.
Borgholmsfallet är ytterligare ett skäl till jag bör få det prövat om inte ”de bakomliggande orsakernas svårighetsgrad” i mitt fall också måste bedömas i sammanhanget.
3. I Proposition 1990/91:117 om en ny kommunallag skriver regeringen under punkt 4.9.4 som skäl för sitt förslag om det individuella revisionsansvaret:
”Individuellt revisionsansvar för de förtroendevalda bör införas
Revisionsansvar bärs i dag kollektivt av varje nämnd. Detta har ibland fått otillfredsställande följder. Sålunda har det hänt att styrelser och andra nämnder har vägrats ansvarsfrihet, trots att de felaktigheter som har påtalats har begåtts av enskilda förtroendevalda utan att styrelsen eller nämnden känt till de åtgärder som vidtagits. Det är inte rimligt att en styrelse eller en annan nämnd skall bära ett kollektivt revisionsansvar i dylika fall, även om dessa är sällsynta. Det finns därför ett behov av att komplettera det kollektiva revisionsansvaret för styrelsen och de övriga nämnderna med ett individuellt revisionsansvar för de förtroendevalda.
Eftersom de förtroendevalda har utsetts av fullmäktige, torde del inte finnas några principiella hinder mot att ålägga dem ett sådant individuellt revisionsansvar. Regeringen föreslår därför all det i den nya lagen införs regler om ett individuellt revisionsansvar för de förtroendevalda.”
Jag vill att Kammarrätten prövar om inte innehållet i denna punkt är tillämplig i mitt fall, se särskilt den fetstilta texten. Det har inte Förvaltningsrätten gjort.
4. Vid förarbetena till avsnittet av det individuella revisionsansvaret i Kommunallagen och i den dom som Regeringsrätten förkunnande i Borgholmsfallet framgår det att avsikten med avsnitten om det individuella revisionsansvaret framför allt gällde fall där kommunen led ”ekonomisk skada”. I domen i Borgholmsfallet skriver Regeringsrätten: ”omständigheterna tyder inte på att kommunen skulle ha lidit eller riskerat att lida ekonomisk skada av P.L:s agerande”.
Jag vill att Kammarrätten prövar om det finns en sådan koppling mellan de handlingar jag gjort och den ekonomiska skada som uppstått. Jag anser att en sådan koppling inte finns i mitt fall. Jag anser att det är precis tvärtom. Det är majoritetens beslut om att bygga en arena som har lett till ekonomisk skada för kommunen, inte mitt avslagsyrkande.
5. Förvaltningsrätten skriver i sin dom: ”Kommunfullmäktiges beslut innebär då enbart en politisk markering mot nämnden.” Jag har svårt att acceptera att frågan om ansvarsfrihet är en politisk fråga. Jag anser att den i stället är en juridisk fråga. Att inte få ansvarsfrihet av sina politiska motståndare går utöver den politiska spelplan som är uppritad. Det är ingen lek att ”anklagas” för att ha medverkat till ett skandalbygge som blivit en ekonomisk katastrof. Det kan inte få sluta med ett beslut i kommunfullmäktige där den som råkar ut för den synnerliga ”smutsiga” politiska markeringen inte skulle kunna överklaga i någon rättsinstans.
Jag anser därför att kommunfullmäktiges beslut inte vilar på saklig objektiv grund och därför strider mot 1 kap. 9 § Regeringsformen.
Av ovanstående skäl begär jag prövningstillstånd hos Kammarrätten. Jag vill att Kammarrätten genom sin dom klargör vad Kommunallagen egentligen avser i sina avsnitt om individuellt revisionsansvar. Naturligtvis önskar jag att Kammarrätten ska döma så att kommunfullmäktiges beslut att inte ge mig och Eva Lindgren ansvarsfrihet upphävs.
Som bevis skickar jag med de inlagor som jag har lämnat till Förvaltningsrätten.
Vänersborg 2010-12-19
Stefan K
Smått och gott (och inte bara politik)
Mellan snöskottningen och julstädningen så har jag idag skrivit klart min överklagan till Kammarrätten. Förvaltningsrätten vägrade ju att pröva sakskälen i min begäran om laglighetsprövning av fullmäktiges beslut, dvs att inte ge Eva Lindgren och mig ansvarsfrihet för Arena-skandalen – en skandal som sedermera Lars-Göran Ljunggren tagit ansvaret för. (Det har jag dock inte anfört som skäl i min överklagan. Borde jag ha gjort det?) Förvaltningsrätten skrev i sin dom:
“Det ankommer inte på förvaltningsrätten att vid en laglighetsprövning bedöma de bakomliggande orsakernas svårighetsgrad eller varje ledamots/ersättares ansvar för att rådande situation med icke beviljad ansvarsfrihet har uppstått.”
Kanske ska jag lägga ut min överklagan… Vi får se om det finns intresse.
Det har hänt en del den här veckan. Betongpartiernas odemokratiska agerande har gett en mycket fadd eftersmak. Det lär jag återkomma till. Sånt glömmer man inte, även om man skulle vilja.
De senaste veckorna har också skolan tagit sin tribut i tid och kraft. Betyg ska sättas, omdömen ska skrivas, hemsidan (Dalboskolans) ska uppdateras och annorlunda aktiviteter inför jul ska planeras. Och en packe prov och uppsatser ska rättas. Men det sistnämnda blir julaktiviteter. (I mitt nästa liv ska jag välja ett annat yrke…)
Samtidigt tar mina ändrade matvanor en del tid. Det är ju slut med snabbmaten sen två månader tillbaka. Har t ex inte ätit pizza på länge, länge… Och sen måste jag ju fixa mat till nästa arbetsdag. Det är ju som några av er som vet att det är LCHF som gäller. Men mår man bra av det, så är det inga större problem att fortsätta. Även om suget efter coca-cola, choklad, pommes frites och öl stundtals kan bli väldigt stort. Men inga återfall. Vikten är stabil (tyvärr), har bara gått ner något kilo den sista månaden. Å andra sidan är det ungefär 12 kg sammanlagt, och det är väl egentligen ganska ok. Och 1 dm runt midjan. Ska till VC och testa några värden i veckan som kommer.
När jag får lite mer tid över, förhoppningsvis efter att jag öppnat alla julklappar och rättat åtminstone en del av proven, tänker jag börja skriva på mitt nästa “projekt”. Denna gång handlar det inte om politik. Jo det gör det väl, kanske, på sätt och vis, men i varje fall inte på ett direkt sätt. Det är klart att utan mitt politiska engagemang hade jag inte behövt drabbas av det som hände. Vad jag pratar om lär ni märka. En ledtråd. Jag är i ett avseende långsint, det är när någon angriper mig som person…
Har jag skrivit att jag har blivit invald i Barn- och ungdomsnämnden nästa mandatperiod också? Jag tror inte det, men det har jag. Och denna gång är Vänsterpartiet representerat med ytterligare en ordinarie ledamot! 2 ordinarie och 2 ersättare! Kanon!
Det är klart att jag ska överklaga!
Jag fick ett oväntat samtal i fredags. Det handlade om Förvaltningsrättens dom förra måndagen, en dom som onekligen gjorde mig lite nedslagen. Domstolen prövade ju inte ens det individuella revisionsansvaret. Det handlar naturligtvis om kommunfullmäktiges unika beslut att inte ge mig ansvarsfrihet för arenabygget trots att jag röstade nej, och reserverade mig.
”Du är ett stort samtalsämne i kommunala kretsar” sa rösten i andra änden.
Rösten tillhörde en man som är expert på Kommunallagen, en man som föreläser om den för politiker och tjänstemän.
”Du måste överklaga för alla kommunalpolitikers skull. Vi är många som följer ditt fall.”
Han tyckte att det var helt absurt att bli ansvarig när man reserverat sig. Han sa åt mig att läsa igenom propositionen om den nya Kommunallagen från 1990/91 för att få reda på syftet med lagen när det gäller det individuella revisionsansvaret.
Fan, jag blev upplyft och stridslysten av samtalet! Det är klart att jag ska överklaga och söka prövningstillstånd i Kammarrätten!
Och så skrev jag en fråga till Lars-Göran Ljunggren som ska ställas i fullmäktige på onsdag.
Makten talar
På onsdag är det fullmäktige, årets sista. Då blir det äntligen slut på den speciella och konstiga situation som följer efter alla val, och i synnerhet denna gång, att fullmäktiges sammansättning inte tajmar med sammansättningen av nämnder och styrelser. På onsdag ska det rättas till, fullmäktige ska välja nytt folk till alla nämnder och styrelser. Dock träder inte dessa som väljs ”i tjänst” förrän efter årsskiftet.
Efter nyår ska dessutom Vänersborg få tillbaka sin gamla Barn- och ungdomsnämnd. Den har ju inte funnits sedan i maj då den på något sätt ”avsattes”. Jag och resten av nämnden befanns ju ”skyldiga” till de skenande kostnaderna för arenan. Nu har ju kommunstyrelsens avgående/avsatte kommunalråd Ljunggren tagit på sig skulden, men för min och nämndens del alldeles för sent.
Efter att Barn- och ungdomsnämnden avsatts har ju dess uppgifter tagits om hand av ett särskilt utskott i kommunstyrelsen. Bo Carlsson har varit ordförande i detta utskott. Det är egentligen väldigt provocerande mot t ex mig eftersom Carlsson i egenskap av heltidsarbetande kommunalråd med hög lön har haft både ansvar och möjligheter att ta del av den katastrofala ekonomiska utvecklingen av arenan. Och göra något åt det.
Carlsson var ju dessutom för bygget. Han var uppe i talarstolen när beslutet togs och applåderade det. Men Bo Carlsson saknar tydligen självkritik. Det har ju dessutom visat sig efter valet. Han sitter fortfarande kvar som ledare för sitt parti trots att Centerpartiet nästan halverades.
Bo Carlsson och hans vapenbroder i utskottet, den bittre moderaten Anders Forsström (han fick ju inte bli partiets gruppledare vilket gjorde att han grät ut offentligt i TTELA), uttryckte i ett av utskottets protokoll sin uppskattning av Sjöberghs behandling gentemot mig när det gällde schemaläggningen – ett ärende som inte hade något med politik att göra. Att som politiker ta upp och dessutom ta till protokollet ett enskilt tjänsteärende torde vara unikt. De träder definitivt över den gräns som finns mellan politikers och tjänstemäns göranden och låtanden. Ett ärende blir ju inte politiskt bara för att den inblandade råkar vara politiker. Men herrarna Carlsson och Forsström tar tydligen tillfället i akt för att försöka få till stånd någon slags hämnd, kanske för att Vänsterpartiet har rört om i kommunens maktgryta där dessa herrar ingår eller vill ingå. Carlsson sitter ju kvar som ledare och räknar väl med att fortsättningsvis också få någon post i kommunens byråkrati.
Och som en händelse har det nya styret nominerat Bo Carlsson som 2:e vice ordförande i Samhällsbyggnadsnämnden. M+FP+KD ger alltså Bo Carlsson en plats som egentligen, om man respekterar valresultatet, bör gå till Vänsterpartiet som är fullmäktiges 3:e största parti. I stället tar det nya styret inte ens platsen själva – de ger bort den till en av det gamla styrets toppar, en person som de har varit i opposition till, en person som borde vara i opposition nu, Bo Carlsson. Det är anmärkningsvärt.
Anders Forsström sägs bli kommunfullmäktiges nye ordförande.
Ja ja, det är väl en merit i maktmaffian att jaga misshagliga vänsterpartister.
Det är tråkigt att det nya M-styret tycks fortsätta samma politik som sina föregångare, en politik som handlar om att stänga ute alla som på något sätt hotar de makthungriga herrarna i toppen.
Moment 22
Idag kom Förvaltningsdomstolens dom. Jag hade överklagat kommunfullmäktiges beslut att inte ge mig ansvarsfrihet för att budgeten för Arena Vänersborg gick överstyr. Jag menade på att jag hade röstat mot arenan, både i fullmäktige och i Barn- och ungdomsnämnden, och dessutom varenda gång reserverat mig skriftligt. Jag menade att Kommunallagens skrivning om individuellt ansvar måste gälla här. Jag menade att säger man nej måste det respekteras. Jag menade att det inte kan vara Kommunallagens mening att en förtroendevald politiker måste avgå för att slippa ansvar för andras beslut fast man själv är mot.
Jag har väntat på domen ganska länge nu. När jag kom hem för några timmar sedan låg det ett kuvert från Förvaltningsdomstolen i min brevlåda. I domen står det:
“Förvaltningsrätten finner att det faller inom kommunfullmäktiges befogenhetsområde att avgöra vem eller vilka som inte beviljas ansvarsfrihet. Det ankommer inte på förvaltningsrätten att vid en laglighetsprövning bedöma de bakomliggande orsakernas svårighetsgrad eller varje ledamots/ersättares ansvar för att rådande situation med icke beviljad ansvarsfrihet har uppstått för verksamhetsåret 2009.”
Det står alltså att att fullmäktige får fatta beslut om ansvarsfrihet och att det inte ankommer på domstolen att pröva sakfrågan!
Det visste jag ju! Det är ju inte det som min laglighetsprövning handlar om! Det är klart att jag inte ifrågasatte fullmäktiges rätt att fatta beslut om ansvarsfrihet. Det jag ville ha prövat var ju om fullmäktiges skäl till att inte bevilja ansvarsfrihet var lagliga. Och det tar Förvaltningsrätten INTE upp! (“Det ankommer inte på Förvaltningsrätten.”)
Vad har vi då Förvaltningsrätten till? Varför finns det då skrivningar i Kommunallagen om individuellt revisionsansvar? Varför har vi då en Kommunallag?
Domstolen har ju överhuvudtaget inte laglighetsprövat om det är rätt att ”fälla” en ledamot som sagt nej till ett beslut som majoriteten fattat. Jag undrar, varför har då domstolen tagit upp fallet överhuvudtaget?
Vad jag förstår av domen så finns det ingen som kan ta upp innehållet i min överklagan, dvs sakskälen till att jag anser att fullmäktige gjorde fel som inte beviljade mig ansvarsfrihet. Det finns alltså ingen instans i Sverige som kan pröva sakargumenten? Kommunfullmäktige får besluta hur som helst, på vilka grunder, eller brist på grunder, som helst.
Det är ju absurt. Följden av Förvaltningsrättens dom är att kommunfullmäktige kan ta vilka idiotiska beslut som helst. Allt är lagligt.
Nu skulle det kunna bli ännu värre. Det är ju faktiskt så enligt Kommunallagen att kommunfullmäktige kan gå vidare med en skadeståndstalan mot ledamöter som inte beviljats ansvarsfrihet. Det betyder att fullmäktige skulle kunna besluta om att jag skulle kunna bli skadeståndsskyldig för arenafiaskot!
Mina politiska fiender kan ruinera mig bara för att de inte gillar mig och mitt parti?! Och jag skulle enligt Förvaltningsrätten inte kunna överklaga.
Det är ju helt sjukt! Vågar någon engagera sig politiskt på sådana villkor?
Eller har Förvaltningsrätten fel? Är lagarna bra men inte domstolarna? Regeringsrätten hade ett mål 1999 (Målnummer 3701-98) som handlade om ett beslut av kommunfullmäktige i Borgholms kommun att vägra en förtroendevald ansvarsfrihet. Omständigheterna är olika de här i Vänersborg men det intressanta är att Regeringsrätten i Borgholmsmålet faktiskt tittade på och värderade vad som egentligen hände för att komma fram till sitt avgörande. Det är alltså det som Förvaltningsrätten i Göteborg inte gör.
Stefan Kärvlings blogg 
Senaste kommentarer