Stefan Kärvlings blogg

John Adams, en av USA:s grundlagsfäder, skrev:

”Det som åtrås av majoriteten av befolkningen är ofta till orättvisa mot minoriteten.”

John Adams var med om att göra USA fritt från Storbritannien och Adams blev den nya nationens förste vice-president (och andre president). I onsdags handlade ett ärende på Vänersborgs kommunfullmäktige om att två små ”kolonier” ville bli fria från Vänersborg.

Enligt mitt sätt att se, så var frågan om gränsen mellan Vänersborg och Trollhättan vid Båberg och Överby en stor fråga. Naturligtvis inte så stor som de brittiska koloniernas frigörelse från Storbritannien, men vissa principer var desamma. Eller hade åtminstone likheter. Den stora maktens inställning och behandling av den ”lilla” – Storbritannien mot kolonierna, Vänersborgs kommun mot åtta familjer.

Som av en händelse hade kommunfullmäktige strax innan ärendet om kommungränsen diskuterat Demokratiberedningens rapport. (Se ”Försämrar bloggar det demokratiska klimatet?”.) Några talare hade då rent allmänt pratat om demokratin och dess betydelse. Nu handlade det om att göra verklighet av de fina orden. Vad var orden värda?

Inte mycket skulle det visa sig…

Åtta familjer hade som bekant skrivit till Kammarkollegiet och bett om att kommungränsen skulle flyttas – familjerna vill tillhöra Trollhättan. Och inte Vänersborg. De ”klagande” anser att den nuvarande kommungränsdragningen resulterar i en onaturlig splittring av grannskapet, där de berörda fastigheterna bildar en isolerad ö utan naturlig koppling till Vänersborg. (Se ”Vi vill till Trollhättan!”.)

Att de boende ”klagar” hos Kammarkollegiet beror alltså inte på att de inte ”gillar” Vänersborg i sig, utan att gränssituationen medför en hel del praktiska problem. De som, liksom jag, tycker att dessa kommuninvånare skulle kunna få sin vilja fram, hyser inte heller denna åsikt på grund av någon illvilja mot Vänersborg. Som framför allt Marie Dahlin (S) antydde på onsdagens kommunfullmäktigesammanträde:

”Det kan ju också hända, hemska människa, att om vi flyttar gränsen, dom säljer huset och det flyttar in en ny familj. Som helt plötsligt vill tillhöra Vänersborg. Hemska tanke. Då är vi där igen, ett nytt gränsproblem.”

För övrigt tycker jag väl inte att argumentationen var särskilt lysande, men det återkommer jag till.

Kommunen skulle alltså lämna ett yttrande till Kammarkollegiet i frågan om kommungränsens dragning. Det var det som kommunfullmäktige i onsdags skulle ta ställning till. Själva sakfrågan har jag redogjort för tidigare (se ”Vi vill till Trollhättan!”) – ganska detaljerat och jag redogjorde också för motiveringen till mitt eget ställningstagande. I denna blogg tänkte jag endast referera de argument som framfördes i fullmäktige – som komplement till de helt missvisande argument som framfördes i det underlag som fanns inför mötet. Och argumenten i underlaget, dvs det svar som kommunen tänker skicka till Kammarkollegiet, mot att ändra kommungränsen var:

• ”skälen … [är] inte tillräckligt starka och överväger inte nackdelarna som kan uppstå vid förändring av gränsen.”
• ”en flytt av gränsen skapar en ny gräns som kan skapa liknande problem.”

Ett tidigare argumentet om förlorade skatteintäkter tycks dock kommunen ha strukit från sin lista. De två angivna argumenten är inte alls underbyggda och det kanske beror på att det inte kommer att bli några nya gränsdragningsproblem om gränsen flyttas. Det är bara att titta på kartan. Kommunen har inte heller visat vilka nackdelar som kan uppstå vid en gränsflytt, inte ett enda faktiskt. Vilket är synnerligen anmärkningsvärt. Däremot har de boende i Båberg och Överby påvisat en mängd nackdelar med den nuvarande gränsen och en mängd fördelar med en gränsändring.

Lena Eckerbom Wendel (M), som var aktiv i demokratifrågan under kvällen (se ”Försämrar bloggar det demokratiska klimatet?”), var aktiv även i detta ärende. Och orsaken till att hon ansåg att hon hade rätt i denna fråga (att inte fästa någon uppmärksamhet till de klagande gränsinvånarna) var att hon själv hade:

”… bott nära gränsen till Trollhättan. Det visste jag om när jag flyttade dit.”

Det är väl inte utan att man kunde tolka detta som att Eckerbom Wendel ansåg att de boende fick skylla sig själva. Var de så dumma att de flyttade till Vänersborg, och nära gränsen till Trollhättan, så fick de helt enkelt stå sitt kast.

Eckerbom Wendel fortsatte:

”Oavsett var vi drar gränsen så kommer det att vara nån som hellre vill vara på andra sidan.”

Tillsammans med Marie Dahlins argument om att andra människor med andra åsikter kan flytta in i något av husen vid senare tillfällen, så höll jag nästan på att skriva att argumenten överglänste varandra i retorisk och saklig briljans. Men det gör jag inte…

Hur som helst med argumenten, men diskussionen handlade faktiskt om två konkreta fall, åtta familjer som har skrivit till Kammarkollegiet… Fyra som bor i Båberg och fyra som bor på Överby.

Inte heller Gunnar Lidell (M), ett av Vänersborgs kommunalråd, tycktes inse detta. Även Lidell pratade nämligen om annat, framför allt om andra gränser. Han diskuterade Vänersborgs gräns till Mellerud, till Färgelanda, till Grästorp och till Lilla Edet – kanske nämnde han Uddevalla också. Och det fanns minsann krokiga gränser även här.

Vad nu det hade med dagens konkreta ärende att göra…

För övrigt höll Lidell med Eckerbom Wendel om att de klagande fick skylla sig själva:

”När man flyttar till, eller från en fastighet, så vet man vilken kommun man flyttar till, eller från.”

Lidell kom också med ett helt nytt argument, ett argument som inte ingick i kommunens svar till Kammarkollegiet:

”[Vi ska] vårda det kulturarv vi har.”

Som synes ett argument helt i linje med moderaternas konservativa ideologi. Det ska vara som det alltid har varit… Jag kan inte bedöma hur mycket gamla föråldrade administrativa gränser betyder för det kulturella arvet, men det känns nog inte speciellt avgörande i frågan om fyra fastigheter i Båberg och fyra fastigheter på Överby…

Och på tal om konservatism… Kurt Karlsson, kommunens sverigedemokratiske ålderman, hade helt andra lösningar i sikte:

”När jag hör den här debatten, så dyker den här tanken upp hos mig, sen, som jag haft sedan början av 76, då jag flyttade till Vänersborg. Varför slår man inte ihop Vänersborg och Trollhättan…?”

Det var de argument som framfördes på onsdagens fullmäktigedebatt, och som kompletterade de tvivelaktiga och mycket tveksamma argument som lämnades i inlagan till Kammarkollegiet.

Ja, det var faktiskt ett till. Ett klassiskt. Ett argument som makten alltid har framfört när den blivit kritiserad. Det må gälla Storbritannien eller Vänersborgs kommun.

Gunnar Lidell (M):

”[jag har] haft mycket uppskattande samtal med två stycken som var tillfrågade om att, vill ni inte vara med och skriva under att flytta gränsen och dom tackade mycket tydligt nej till den … tackade med en stor och hjärtlig handskakning för att dom vill även i fortsättningen vara vänersborgare.”

De som är mot makten i form av Vänersborgs kommun är inte eniga sinsemellan. De som inget säger är för maktens ståndpunkt. Enligt makten själv. Och det har de framfört till de som har makten. Men vilka de är, det säger inte makten.

Nu menar jag inte att Gunnar Lidell (M) far med osanning, jag känner honom som en mycket ärlig person, men argumentet är tvivelaktigt. Det går ju inte att kontrollera. Och det förs INTE fram i kommunens svar till Kammarkollegiet.

I fullmäktige bedyrade flera av kommunens ledande politiker att allt ska ordna sig. I framtiden typ. Vänersborgs kommun ska liksom skärpa till sig och försöka lösa de problem som de ”klagande” har framfört till Kammarkollegiet. Lösningar som alltså är så sent påtänkta att de inte ens finns med i kommunens svar till Kammarkollegiet. Eller i något underlag. Snacka om ”omvändelse under galgen”.

Lena Eckerbom Wendel (M):

”Eller så ser vi till att vi löser de praktiska problemen. … Oavsett var kommungränsen går så ska det funka för alla i vår kommun.”

Problemet är ju att det inte gör det, det funkar inte.

Marie Dahlin (S) gav dock de boende ett löfte från talarstolen:

”Tjänstemännen kommer att träffa de berörda familjerna så småningom för att reda ut vad det är man vill ha hjälp med och vad det är vi kan hjälpa till med.”

Ja det vore väl på tiden! I en av skrivelserna från en boende på Överby står det:

”Jag tog upp ärendet kring skolskjuts redan år 2010, bara för att vara ute i god tid. Men inget har hänt.”

Det har inte heller hänt någonting, överhuvudtaget ingenting, under det år som har gått sedan de ”klagande” lämnade in sin begäran till Kammarkollegiet.

Det är ju för att den kommunala servicen inte fungerar på en rad områden som de åtta familjerna vill att kommungränsen ändras! Familjernas förhoppning är helt enkelt att servicen ska fungera bättre med Trollhättan.

Jag tycker att hela detta ärende är ett praktexempel på hur Vänersborgs kommun i sina sämsta stunder kan behandla sina kommuninvånare. Då är allt tal om inflytande och demokrati som bortblåsta. Då är alla fina ord ingenting värda.

Det är tråkigt.

Till sist. Hela ärendet handlade alltså om kommunens svar till Kammarkollegiet. Det är Kammarkollegiet som avgör gränsdragningsfrågan. Vänsterpartiet ville att kommunen skulle ge ett annat svar, ett synnerligt modest och balanserat svar:

”I ansökan framförs ett flertal beaktansvärda synpunkter som borde prövas av Kammarkollegiet. Skulle Kammarkollegiet komma fram till att avslå ansökan [från de klagande; min anm] försäkrar Vänersborgs kommun att på ett mer aktivt sätt undanröja besvärligheterna för de berörda familjerna genom att ytterligare förbättra sitt samarbete med vår grannkommun Trollhättan.”

Men det ville alltså inga andra partier än Vänsterpartiet. (Två ledamöter från miljöpartiet lade ner sina röster.)

PS. Jag undrar om den här bloggen kommer att tas upp på något kommande möte med Demokratiberedningen – som exempel på en osmaklig blogg med en massa felaktigheter som försämrar det demokratiska klimatet…