Arkiv

Archive for 15 januari, 2019

Inkludering och särskilda undervisningsgrupper

15 januari, 2019 4 kommentarer

Det pågår många olika diskussioner i Sverige som har med skolan att göra. En av diskussionerna handlar om det som kallas inkludering.

Det är inte helt lätt att definiera ordet ”inkludering”. Två auktoriteter på området, Claes Nilholm och Kerstin Göransson, skriver i boken ”Inkluderande undervisning” flera sidor där de försöker förklara begreppet. De kommer fram till att det finns flera definitioner. Jag tror dock att denna förklaring omfattas av de flesta, som ser inkludering som något positivt och nödvändigt:

”Inkluderingsrörelsen har alltså försökt skifta fokus från frågan om hur elever som definieras som avvikande ska kunna anpassas till skolans sätt att fungera till hur skolan kan anpassa sig till det faktum att elever är olika. En viktig aspekt har varit betoningen på att olikhet ska ses som en tillgång och inte som ett problem och att undervisningen ska vara anpassad till elevers olika förutsättningar och behov.”

Trots att begreppet inkludering är på modet och förekommer i många skoldebatter så används det inte i de svenska styrdokumenten. Begreppet finns inte ens med i Skollagen eller läroplanen för grundskolan. Däremot kan man väl säga att flera värderingar i styrdokumenten är förenliga med en inkluderande skola. Men det är inte särskilt konstigt. Begreppet är luddigt och abstrakt och associeras lätt till många positiva tankar och värderingar.

Begreppet inkludering har fått en så stor positiv laddning i den allmänna diskussionen att den som yppar kritik mot begreppet eller dess följder ibland till och med kan misstänkas ha en omodern och reaktionär människosyn, Vänersborg utgör inget undantag. I klassrummen och skolornas personalrum, bland lärarna, så finns det däremot många som inte är särskilt bekväma med det långtgående kravet på inkludering.

Och det av flera skäl.

Det är i praktiken svårt med inkludering. Säg att en lärare har en klass på 25 elever. I denna klass kan det finnas elever med många diagnoser och medicinska förklaringar. Det kan finnas elever som är väldigt känsliga för ljud, autistiska barn som har svårt att vara tillsammans med andra, elever med grav dyslexi, utåtriktade elever som kan vara både stökiga och störande och elever med inlärningssvårigheter. En ensam lärare, eller kanske en lärare och en elevassistent, har med dessa förutsättningar en svår, om inte en omöjlig, uppgift att bedriva undervisning.

Elever, med svårigheter och behov av särskild undervisning, mår inte sällan dåligt av att vara i en stor klass. De kan ha svårt att koncentrera sig, de får inte sina behov tillgodosedda och flera av dem kan till och med bli ”hemmasittare”, dvs de stannar hemma.

En tredje aspekt av inkludering i praktiken är naturligtvis hur de övriga eleverna mår av att t ex ha en stökig och utagerande elev i klassen. De kanske inte kan koncentrera sig därför att de är rädda för att eleven får ett utbrott. Dessa elever förväntas arbeta och studera i en miljö som vuxna inte skulle acceptera.

I en insändare skriver en mamma (Skolvärlden 28 mars 2018):

”Vårt barn som går i årskurs 1 har en klasskamrat som väldigt lätt och ofta får okontrollerbara och våldsamma utbrott som är mycket svåra att hantera för alla i hans närhet. ”Kalle” har redan dödshotat flertalet elever och även lärare. Vi har efter många incidenter med våld ställt frågan till vårt barns skola om var gränsen går. Hur mycket våld får ”Kalle” utsätta de andra barnen för innan skolan agerar?”

Läraren och debattören Isak Skogstad framhåller också ovanstående tre aspekter. Skogstad skriver i en blogg alldeles nyligen (se ”Har inkluderingen gått för långt?”):

  • ”En studie visade att lärare i mer inkluderade klassrum ägnar mindre tid åt själva undervisningen och mer tid åt att hålla ordning. De andra eleverna drabbas med andra ord.”
  • ”Forskning har även visat att inkludering av elever med utåtagerande diagnoser påverkar de andra elevernas resultat negativt.”
  • ”En nypublicerad studie visade att elever med särskilda behov lärde sig mer, inte mindre, när de får undervisning i särskilda grupper.”

Skogstad anger i sin blogg källor till dessa tre påståenden. Han menar vidare att vurmen för inkludering är ekonomisk. Kommunerna sparar helt enkelt pengar på att placera alla elever i samma klasser. Det blir då den enskilda skolans, och ytterst den enskilde lärarens, problem om undervisningen inte fungerar.

Den kritik som Skogstad och andra framför mot den långtgående inkluderingen ökar. Och det är inte bara lärare som protesterar utan också föräldrar. Huvudmännens (kommunernas) svar är oftast att det är föreskrivet i Skollagen och läroplanerna att det är inkludering som gäller. Men det stämmer inte, som jag har skrivit tidigare. Det är faktiskt lite tvärtom. I 3 kap i Skollagen uttrycks en möjlighet för huvudmannen att ordna särskilda undervisningsgrupper:

”11 § Om det finns särskilda skäl, får ett beslut enligt 9 § för en elev i grundskolan, grundsärskolan, specialskolan eller sameskolan innebära att särskilt stöd ska ges enskilt eller i en annan undervisningsgrupp (särskild undervisningsgrupp) än den som eleven normalt hör till.”

Det är också av intresse i sammanhanget att det finns en särskild bestämmelse om detta för fristående grundskolor. Det finns nämligen en paragraf som uttryckligen anger att utbildningen får begränsas till att avse elever som är i behov av särskilt stöd (Skollagen 10 Kap):

”35 §   Varje fristående grundskola ska vara öppen för alla elever som har rätt till utbildning i grundskolan.
Utbildningen får dock begränsas till att avse
   1. vissa årskurser,
   2. elever som är i behov av särskilt stöd, och
   3. vissa elever som utbildningen är speciellt anpassad för.”

Det verkar helt enkelt vara så att det tycks vara lite upp till kommunen att bestämma. I Vänersborg finns t ex inga resursskolor längre, medan det i grannkommunen Trollhättan finns tre stycken särskilda undervisningsgrupper.

Men…

Linköpings kommun gick härom året ett steg längre och inrättade och drev en tämligen stor resursskola för elever i behov av särskilt stöd. De ställde frågan på sin spets skulle man kunna säga. Och…

Skolinspektionen reagerade kraftigt och ansåg att Linköpings kommun bröt mot Skollagen. Skolinspektionen utdömde ett vite om 700.000 kr. Linköping överklagade emellertid beslutet. Och förlorade – både i Förvaltningsrätten och Kammarrätten. Men Linköping gav sig inte utan drev frågan ända upp till Högsta Förvaltningsdomstolen.

Högsta Förvaltningsdomstolen gav i en dom den 28 juni 2017 Linköpings kommun rätt.

Domstolen konstaterade inledningsvis i sin dom (här kan du ladda ner domen) att:

”den kommunala självstyrelsen medför att en kommun har en betydande frihet att själv bestämma hur den kommunala verksamheten ska organiseras och administreras. … [Det finns] inte några särskilda regler som innebär att en kommun vid sidan av den ordinarie grundskolan är förhindrad att organisera skolenheter i form av resursskolor med inriktning mot elever som är i behov av särskilt stöd.”

Domstolen anslår alltså tonen direkt. Det finns inte i varken lagtext eller förarbeten något förbud för kommuner att inrätta särskilda resursskolor. Det som inte är förbjudet är tillåtet med andra ord. Domstolens tolkning stöds, anser domstolen själv, av den bestämmelse som ger fristående skolor möjlighet att begränsa utbildningen till att avse elever i behov av särskilt stöd.

I domen betonas det fria skolvalet och att (främst) vårdnadshavarna ska ha frihet att välja skola för eleverna. Det är således helt avgörande för domstolen att en placering i en resursskola är vårdnadshavarnas val.

Ur domen:

”Principen om det fria skolvalet gäller såväl kommunala som fristående skolor. Det saknas därför även av detta skäl anledning att tolka skollagens bestämmelser om kommunala grundskolor på ett sätt som skulle utesluta en ordning som ger en vårdnadshavare möjlighet att välja en kommunal skola med inriktning mot elever som är i behov av särskilt stöd och därmed enbart vara hänvisad till en fristående skola med en sådan inriktning.”

Det finns dock undantag från denna princip, Skollagen 10 kap 30 §:

”Kommunen får annars frångå elevens vårdnadshavares önskemål endast om
   1. den önskade placeringen skulle medföra betydande organisatoriska eller ekonomiska svårigheter för kommunen, eller
   2. det är nödvändigt med hänsyn till övriga elevers trygghet och studiero.”

Det är rektorn som kan fatta ett sådant beslut.

Till slut tar domstolen också upp villkoren för placering i resursskolorna, som möjligtvis har att göra med ovanstående undantag:

”Den behovsprövning som sker i samband med placering vid en skola med inriktning mot elever i behov av särskilt stöd kan enligt Högsta förvaltningsdomstolens mening inte likställas med sådana tester och prov som avses i 10 kap. 9 § skollagen. Placering vid en resursskola efter en sådan prövning står därmed inte heller i strid med förbudet mot tester och prov som grund för antagning eller urval till en grundskola.”

Det följer alltså av domen i Högsta Förvaltningsdomstolen att det inte finns några hinder för kommuner att inrätta och driva resursskolor för elever i behov av särskilt stöd. Det skulle vara helt möjligt för t ex Vänersborg. Kommunen har haft sådana särskilda undervisningsgrupper förr. Och det finns således inga hinder att anordna sådana igen. Det är ytterst en fråga för politikerna i barn- och utbildningsnämnden och kommunfullmäktige.

Min uppfattning är att Vänersborg noga bör överväga att inrätta sådana här grupper/skolor – med kompetens och god kvalitet.

%d bloggare gillar detta: