Arkiv

Archive for 19 januari, 2019

Mer om inkludering och särskild undervisning

19 januari, 2019 1 kommentar

Det var väl inte helt oväntat att min blogg ”Inkludering och särskilda undervisningsgrupper” skulle ge upphov till diskussion och många synpunkter (på Facebook). Det är ett ämne som är hett diskuterat i hela landet. Glädjande nog kan jag konstatera att de allra flesta som har kommit med kommentarer har varit positiva till bloggen och idéerna. Och det tycks vara flera av dessa personer som själva har barn/elever i behov av särskilt stöd.

Naturligtvis framfördes även kritik. Och visst fanns det någon enstaka som påstod just det här som jag var rädd för – var man kritisk till eller problematiserade det här med inkludering så var man reaktionär och i det närmaste människofientlig. Det är tråkigt. Det blir inget bra debattklimat med sådana invektiv. Det handlar ju om barnens och elevernas bästa. Det är både utgångspunkten och målet. Och att skapa en skola för elevernas bästa, det vill vi ju alla. Det är också uppdraget i skolans styrdokument. Det måste kunna gå att föra en sådan här diskussion med sakliga och objektiva argument.

Det är också viktigt att ha begreppen klara för sig, och det är inte helt självklart om man inte är ”skolmänniska”. Men det är självklart en förutsättning för att kunna förstå (var)andra och för att diskussionen ska bli fruktbar.

Skolverket förklarar ”särskilt stöd” (se ”Att göra extra anpassningar av undervisningen och ge särskilt stöd”).

”Det är insatsernas omfattning och varaktighet som skiljer särskilt stöd från sådant stöd som ges i form av extra anpassningar. Särskilt stöd brukar vara mer omfattande och pågå under en längre tid. Att en elev får stöd av speciallärare eller får enskild undervisning några enstaka gånger under en kortare period räknas till exempel som extra anpassningar, inte som särskilt stöd.”

Särskilt stöd ska alltså skiljas från ”extra anpassningar”, ett annat begrepp som är bra att känna till. Extra anpassningar är helt enkelt olika sätt att göra undervisningen mer ”tillgänglig”. Det är ofta lättare att förstå med exempel, och Skolverket ger sådana:

  • ett särskilt schema över skoldagen
  • ett undervisningsområde förklarat på annat sätt
  • extra tydliga instruktioner
  • stöd att sätta igång arbetet
  • hjälp att förstå texter
  • digital teknik med anpassade programvaror
  • anpassade läromedel
  • någon extra utrustning
  • extra färdighetsträning
  • enstaka specialpedagogiska insatser.

Särskilt stöd är insatser av mer ”ingripande karaktär” (Skolverkets uttryck). Särskilt stöd ges oftast inte inom ramen för den ordinarie undervisningen. Insatserna är nödvändiga när elevens behov av stöd är mer omfattande och varaktigt.

Även när det gäller särskilt stöd ger Skolverket exempel:

  • regelbundna specialpedagogiska insatser i ett visst ämne, till exempel undervisning av en speciallärare under en längre tid
  • placering i en särskild undervisningsgrupp
  • enskild undervisning
  • anpassad studiegång, vilket innebär avvikelser från timplanen och de ämnen och mål som gäller för utbildningen, exempelvis att ett ämne eller delar av ett eller flera ämnen tas bort

Det är lärarna som bestämmer när extra anpassningar ska göras. Det behövs inga formella beslut för det. När särskilt stöd ska ”sättas in” måste detta däremot föregås av en utredning och dokumenteras i ett åtgärdsprogram. Det är rektor som beslutar om åtgärdsprogrammet.

Skollagen 3 kap 9 §:

”Ett åtgärdsprogram ska utarbetas för en elev som ska ges särskilt stöd. Av programmet ska behovet av särskilt stöd och hur det ska tillgodoses framgå. Av programmet ska det också framgå när åtgärderna ska följas upp och utvärderas och vem som är ansvarig för uppföljningen respektive utvärderingen. Eleven och elevens vårdnadshavare ska ges möjlighet att delta när ett åtgärdsprogram utarbetas.
Åtgärdsprogrammet beslutas av rektorn. Om beslutet innebär att särskilt stöd ska ges i en annan elevgrupp eller enskilt enligt 11 § eller i form av anpassad studiegång enligt 12 § får rektorn inte överlåta sin beslutanderätt till någon annan.”

En viktig fråga är också hur detta särskilda stöd ska organiseras. Naturligtvis är utgångspunkten hela tiden vad som är bäst för eleverna. Olika elever har olika behov. Organisationen kan också bero på hur många elever det handlar om. Oftast är särskilda undervisningsgrupper förlagda på de ”vanliga” skolorna och det är säkerligen också det bästa i de flesta fall, bland annat av sociala skäl. Då kan kompisar träffas på raster och kanske på vissa lektioner. Vid andra tillfällen kan det vara att föredra att undervisningen organiseras på en egen skola.

Men jag vet att det finns många elever som inte går (kan gå) till skolan. Det är alldeles för många människor där, både i klassrummen, korridorerna och på skolgården. De klarar inte av denna situation, de fixar inte att vistas i utrymmen med många människor – hur mycket de än vill. De blir ”hemmasittare”. De skolkar inte, de kan helt enkelt inte vistas i en skola, inkluderad eller ej. Antalet hemmasittare ökar i både Vänersborg och i landet som helhet.

I sådana här frågor har naturligtvis föräldrar och professionen den bästa kunskapen om vad som är bäst för den enskilde eleven. Ibland kan det dock vara så, som en på Facebook framhöll, att vårdnadshavarna kanske inte riktigt har den objektiva kunskap om sitt barn i skolsituationen som den pedagogiska professionen har. Som jag skrev i min förra blogg har rektor möjlighet att fatta beslut som ”frångå[r] elevens vårdnadshavares önskemål” (Skollagen).

Det är också viktigt att ha i minnet, när vi pratar om alla elever, så gäller det ALLA barn/elever. Det gäller även de elever som inte har behov av särskilt stöd. Det står Skollagen:

”Alla barn och elever i samtliga skolformer och i fritidshemmet ska ges den ledning och stimulans som de behöver i sitt lärande och sin personliga utveckling för att de utifrån sina egna förutsättningar ska kunna utvecklas så långt som möjligt enligt utbildningens mål.”

Frågorna kring inkludering och särskilt stöd är inte enkla – hur utformar vi en skola där ALLA elever kan utvecklas så långt som möjligt? Och det är inte bara den enskilda läraren, eller rektorn, som ”äger frågan” eller har ansvar. Det är också, och kanske framför allt, huvudmannens uppgift, dvs kommunens och ytterst politikernas ansvar. I Linköping har politikerna (som jag skrev om i den förra bloggen) tagit sitt ansvar, i Vänersborg är jag tveksam. (Det var väldigt snällt sagt…) I Vänersborg finns det ju inte ens tillräckligt med ändamålsenliga skollokaler, inte heller tillräckligt med personalresurser.

Det finns skolor som hävdar att de har lyckats med inkluderingen, att de har utformat en skola för ALLA elever – både för de elever som är i behov av särskilt stöd och de som inte är det. Ibland framhålls att en skola i Huddinge har kommit långt på denna väg. (Se ”Så blev deras skola NPF-säkrad”.)

Det är emellertid svårt för en utomstående att avgöra hur skolan har lyckats utan att ha sett en ordentlig utvärdering. (Vilken kanske finns, men som jag inte hittar.) Men visst finns det metoder och ”knep” för inkludering som kan användas i andra skolor. Å andra sidan så vet jag att det redan används många metoder i klassrummen – och jag vet att rektorer och lärare i bla Vänersborg gör allt vad de kan för att undervisningen ska fungera för ALLA elever.

Men hur gör en lärare när situationen i klassen ser ut så här? Det är en lärare i Vänersborg som beskriver situationen. (Beskrivningen lämnades som en kommentar till min förra blogg).

”När jag slutade som lärare hade jag en klass på 25 elever med många bekymmer. Det var 1 elev med adhd som skulle undervisas på förskoleklassnivå, 1 elev med Adhd som var särbegåvad i matte, 1 elev med grava medicinska problem samt Asperger. Han kunde plötsligt bli dålig och utan hjälp då dö. Dessa 3 elever tjöt i högan sky. De första månaderna var det 2 resurser men de 2 adhd eleverna rymde titt som tätt åt var sitt håll så då kom ytterligare en resurs till klassen. I klassen fanns ytterligare en elev i behov av resurs. Eleven hade troligen adhd. Fler bekymmer fanns. En med hörselskada. Han fick stänga av hörapparaten då eleverna tjöt. En elev med grav språkstörning. Han vågade inte prata då ingen förstod vad han sa. 3 stycken barn som inte förstod svenska. Dessa barn hade ingen som hjälpte dem med språket. De 3 elever med resurser kunde inte vara tysta under genomgång utan talade med sina resurser då. Då lärde sig eleven 20 % mindre pga av ljud. De enda elever som skolledningen talade om var de med resurser. Denna blandning av elever i samma klass var helt tokig. Skrikande elever och elev med hörselskada borde inte gå i samma klass. Språkstörda elever vågar tala i mindre grupper. Detta var i åk 1 när det sedan i åk 2 skulle komma ytterligare 1 elev som inte förstod språket samt var på särskolenivå så gav jag upp. Så många elever med bekymmer, så många resurser ska inte vara i samma klass. Klassen borde delats men icke sa Nicke. Vart tog de vanliga eleverna vägen i detta? De fick inte någon bra skolgång. Vem brydde sig om dem? Ja, fram för mindre grupper, klasser, där dessa elever kunde få hjälp av spec lärare. Där ALLA elever blev sedda och trygga. Tja, bara en liten berättelse från verkliga livet Önskar att det gick att ändra när sånt här förekommer men med mindre pengapåse är det svårt att göra något.”

Politikerna i Vänersborg måste börja diskutera, och agera, i frågorna kring inkludering och särskilt stöd. Och kanske är det på gång. I januariöverenskommelsen mellan S, L, C och MP (i riksdagen inför regeringsbildningen) så lyder punkt 52 (se ”Januariavtalet: Här är alla 73 punkter som S, L, C och MP enats om”):

”Inkluderingstanken har gått för långt: gör det lättare att få särskilt stöd i mindre undervisningsgrupp (Uppdrag till Skolverket hösten 2019).”

Jag hoppas på en fortsatt bra och saklig diskussion.

%d bloggare gillar detta: