Stefan Kärvlings blogg

Så var det då dags igen, årets andra sammanträde med barn- och utbildningsnämnden (BUN) – tillika det andra sammanträdet med det före detta mångåriga kommunalrådet Bo Carlsson (C) som ordförande.

Denna gång häpnade man lite när utskicket kom i måndags. Det var på inte mindre än 258 sidor… Det börjar närma sig samma klass som utskicken till kommunstyrelsen och kommunfullmäktige…

Men först kan jag meddela att den 5 februari kom en dom från Förvaltningsrätten i Göteborg. Det var i målet om den nya skolan på Holmängen. Peab Sverige AB hade överklagat att Serneke Bygg AB hade vunnit upphandlingen om att få bygga den nya skolan.

Förvaltningsrätten avslog ansökan med motiveringen:

“Sammantaget har Peab inte förmått visa att kommunen har agerat i strid med bestämmelserna i LOU. Peab har därmed inte heller visat att bolaget har lidit eller riskerat att lida skada. Ansökan ska därför avslås.”

Det var bra. Nu kan processen med att uppföra den nya Holmängenskolan rulla vidare.

Nämndens dagordning på måndag har följande utseende:

Det är dags för nämnden att godkänna den “långa” verksamhetsberättelsen. Den är, kan man väl säga, den “riktiga” verksamhetsberättelsen, den som liksom gäller. (Förra nämndsmötet i januari behandlade och godkände den “korta” verksamhetsberättelsen, se “BUN: Året som gått”.)

Verksamhetsberättelsen börjar ganska högtidligt:

“Kommunfullmäktige är huvudman för utbildning inom skolväsendet och ansvarar för att i enlighet med nationella lagar och styrdokument bedriva en likvärdig utbildning för alla barn…”

Jag tror att nämnden borde vara lite konkretare här och skriva ut vilka nationella lagar som åsyftas, att det handlar om Skollagen men även Arbetsmiljölagen. Jag är nämligen inte säker på att kommunfullmäktige eller de som styr är riktigt klara över vad dessa lagar verkligen föreskriver.

I Arbetsmiljölagens direkta inledning (1 kap 1 §) står det:

“Lagens ändamål är att förebygga ohälsa och olycksfall i arbetet samt att även i övrigt uppnå en god arbetsmiljö.”

Arbetstagare ska helt enkelt ha en bra arbetsmiljö och inte bli sjuka av sitt arbete.

Skollagen handlar naturligtvis om skolväsendet och lagen slår tidigt (1 kap 4 §) fast att utbildningens syfte är:

“…att barn och elever ska inhämta och utveckla kunskaper och värden. Den ska främja alla barns och elevers utveckling och lärande samt en livslång lust att lära. … I utbildningen ska hänsyn tas till barns och elevers olika behov. Barn och elever ska ges stöd och stimulans så att de utvecklas så långt som möjligt. En strävan ska vara att uppväga skillnader i barnens och elevernas förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen.”

Skrivningarna i Skollagen innebär självklart att förskola och skola ska ha de ekonomiska och andra resurser som krävs för att kunna följa och uppfylla sitt uppdrag och lagens krav. För att ta ett enda konkret exempel, Skollagen kap 3 kap 7 §:

“Om en utredning visar att en elev är i behov av särskilt stöd, ska han eller hon ges sådant stöd.”

Det står “ska”, det är inte förhandlingsbart. Kommunen som huvudman måste tillhandahålla de medel och ge de förutsättningar som krävs för att genomföra lagens uppdrag.

Innebörden av Skollag och Arbetsmiljölag står i stark kontrast till de styrandes inställning. I mål- och resursplanen (MRP), dvs i “budgetbeslutet”, står det nämligen något helt annat:

“Kommunfullmäktiges budgetbeslut är överordnat och vid målkonflikter är det ekonomin som ytterst sätter gränsen för det totala verksamhetsutrymmet…”

Kommunfullmäktige sätter alltså sitt budgetbeslut över de svenska lagarna. Det är egentligen mycket anmärkningsvärt. Det betyder att om de begränsade ekonomiska resurserna inte räcker till för att uppfylla Skollagens och Arbetsmiljölagens krav så är kommunfullmäktiges budgetbeslut överordnat …

Och är någon tveksam vad som gäller så görs det ännu tydligare i MRP:

“Vid hantering av befarade eller konstaterade budgetavvikelser är nämnder och enheter skyldiga att vidta de åtgärder som krävs för att styra verksamheten, så att de ekonomiska ramarna hålls.”

Finns det inga pengar kvar till särskilt stöd, så får eleverna i behov av sådant stöd klara sig utan.

Den här “prioriteringen”, som kommunfullmäktige har antagit, kan naturligtvis inte barn- och utbildningsnämnden ändra på, men en liten konkretisering av vilka lagar det handlar om skulle nämnden kunna faktiskt kunna skriva ut. Det är ju nämndens eget dokument…

Verksamheterna beskrivs på ett mer omfattande och tydligare sätt i den “långa” verksamhetsberättelsen än i den “korta”. Nämndens ledamöter, och andra intresserade, kan läsa om kompetensutveckling, olika samarbeten, projekt och metoder för att öka måluppfyllelsen.

I den “långa” verksamhetsberättelsen hittar vi också, liksom i den “korta”, målavstämningar. Jag ska inte gå in något på dem, utan hänvisar till diskussionen och redogörelsen i den tidigare bloggen, “BUN: Året som gått”.

Verksamhetsberättelsen handlar självklart också om ekonomi, men det viktigaste har det redogjorts för redan i den “korta” berättelsen.

BUN redovisar som bekant ett överskott år 2020 på 1 milj kr. Det är självklart de extra statliga bidragen under pandemin som till stor del har räddat den ekonomiska situationen – inte bara för BUN utan för hela kommunen.

Jag tycker att det här avsnittet ur verksamhetsberättelsen redogör för statsbidragens funktion och konsekvenser på ett bra sätt. Statsbidragen är nämligen inte helt oproblematiska. (Jag har tidigare återgett åtminstone delar av dessa synpunkter.) Förvaltningen skriver:

“Den nationella styrningen med många och omfattande riktade bidrag leder till ryckighet i planering och ger bristande långsiktighet i kvalitetsarbetet. De riktade statsbidragen är självklart värdefulla finansiella tillskott men de riskerar samtidigt att motverka en önskvärd utveckling genom oförutsägbarheten och korta ledtider. Särskilt problematiska är de bidrag som riktas mot ökad bemanning och löner. De skapar oro i verksamheterna och kortsiktighet i insatserna eftersom man inte vet hur länge man kan räkna med bidragen eller om man får behålla dem utifrån eventuella förändringar i kommunens tilldelning. Statsbidragshanteringen ökar administrationen, och trots att de är värdefulla och omfattande intäkter så skapar det problem med planering, styrning och prioritering lokalt.”

Det är naturligtvis viktigt att ha koll på nämndens kostnader, här syns kostnaderna ”i stort”:

Det är stora summor som går till annat än själva undervisningen. Det är naturligtvis nödvändiga kringkostnader, men ibland får jag känslan av att de är högre än de borde vara. Som t ex lokalkostnaderna…

Det hör till saken att BUN höll nere kostnaderna år 2020:

“grundskolans verksamheter har arbetat intensivt för budget i balans”

Det glädjer naturligtvis de styrande politikerna liksom ekonomer och revisorer. Frågan är vad elever, vårdnadshavare och skolpersonal anser…

Personalneddragningarna har varit omfattande. I grundskolan var det 63 färre anställda år 2020 än 2019. Totalt sett minskade antalet anställda inom barn- och utbildningsförvaltningen förra året jämfört med 2019 med 40 personer… 40 personer… (Det har anställts personal inom förskola och grundsärskola på grund av fler barn och elever.)

Det innebar att BUN förra året minskade sina personalkostnader med 29,2 milj kr. Och det gjordes trots att lönerna ökade. Med all sannolikhet dessutom mer än “budgeterat”, eftersom det krävs ganska höga löner för att locka legitimerade pedagoger till kommunen (sk löneglidning).

En annan åtgärd som sparade pengar var återhållsamheten med vikarier. Det har också varit svårare att få tag i vikarier under pandemin. Det är inget positivt för de tillsvidareanställda att inte vikarier sätts in. Det blir ökad arbetsbörda och sämre arbetsmiljö för de som är ”kvar på arbetsplatsen”. Och det har varit väldigt många pedagoger sjuka och frånvarande under pandemin…

Samtidigt har nettokostnaden per elev i årskurs 1-9 ökat på grund av elevers behov av särskilt stöd, både psykosocialt och språkligt. Och också beroende på minskade statsbidrag för nyanlända. 

Grundsärskolan uppvisade ett underskott 2020 på nästan 3,5 milj kr. Och det trots ökade intäkter på grund av fler elever från andra kommuner och bidrag för sjuklöner på 624.000 kr. Men med fler elever har även kostnaderna ökat. Det har krävts mer personal och utökade lokalytor.

Även i förskolan har det strävats efter budgetar i balans på de olika enheterna. Och det berör mig särskilt när jag läser:

“Det finns dock variationer mellan förskolorna, där främst resurskostnader för barn i behov av särskilt stöd är svåra att täcka inom tilldelad budget.”

Det måste väl finnas fler partier än Vänsterpartiet som finner det oacceptabelt att rektorer överhuvudtaget kan ställas, och ställs, inför sådana här dilemman och överväganden?

Konsekvensen av besparingar och neddragningar brukar bli ökad sjukfrånvaro. Och sjukfrånvaron ökade förra året till 10,0 %. Men på grund av coronapandemin är det naturligtvis svårt att dra säkra slutsatser om orsakerna. År 2018 var sjukfrånvaron 7,5% och år 2019 var den 7,3%. Både korttidssjukfrånvaron och långtidssjukskrivningarna ökade.

Personalorganisationerna (lärarnas fackliga organisationer) menar att den minskade personaltätheten har lett till minskad trygghet och ökad oro i skolorna. Och rapporterna om tillbud har ökat. 2018 var de anmälda tillbuden i grundskolan 195 och 2019 var de 327. En kraftig ökning med andra ord. Tillbuden ökade också under 2020 och uppgick till 397. De anmälda tillbuden har alltså fördubblats på två år.

De flesta tillbuden:

“sker i klassrum under undervisning. Hot och våld av barn/elev är den vanligaste anmälda händelsen.”

När BUN behandlade den korta verksamhetsberättelsen i januari så var jag tämligen ensam om att vilja diskutera förra årets verksamhet, besparingar och nedskärningar. (Se “BUN 18 jan”.) Det blir nog ingen diskussion nu heller.

Jag återkommer med fler ärenden.

PS. Lutz Rininsland (V) förklarar i sin senaste blogg “Dags att tala högt och tydligt” budgetprocessen i Vänersborg på ett enkelt sätt. Budgetprocessen för 2022 är ju i full gång.