Stefan Kärvlings blogg

Jag vet inte riktigt hur jag ska bete mig för att få igång en diskussion eller åtminstone få ta del av andras synpunkter. Jag misslyckas hela tiden. För inte är det väl någon som stänger av min mikrofon när jag börjar prata…?   ;)

Det blev ett kortare möte än förväntat. Dagens sammanträde med barn- och utbildningsnämnden (BUN) slutade redan kl 12.35.

Igår beskrev jag de ärenden som skulle avhandlas idag. Så istället för att upprepa mig så hänvisar jag till den bloggen för mer fakta i de olika ärendena. (Se “BUN 15 mars 2021”.)

Nämnden fick en längre information om förbättringsarbetet kring “trygghet och studiero” på Frändeskolan. Det har varit en del problem på skolan tidigare under åren, men det verkar som om rektor tillsammans med personalen har lyckats vända på utvecklingen. Och det är mycket glädjande, även om det gäller att inte “slå sig till ro” utan fortsätta arbetet.

De två rektorerna på Norra skolan informerade om rastverksamheten. Det är väl ingen överraskning för någon att raster är, och kanske alltid har varit, en stor potentiell källa till oro. Det som händer på rasterna tar eleverna ofta med sig till lektionerna… Norra skolan, liksom de flesta (alla?) LM-skolor i kommunen, arbetar med rastverksamhet, ett inslag är att elever kan bli trivselledare för sina kamrater.

Jag frågade representanterna från de båda skolorna om de ansåg att de hade tillräckligt med personella resurser i arbetet. Det hade de inte. Det finns inga rektorer som anser att de har tillräckligt med resurser för skolornas behov, fick jag som svar. Svaret förvånade mig självklart inte, men jag tycker att det är viktigt att det hela tiden framförs till politikerna. Det är ju vi politiker som bestämmer hur mycket pengar skolorna ska få…

Projektledare Henrik från samhällsbyggnadsförvaltningen berättade om Holmängenskolan och att byggstarten är satt till årsskiftet 2021/2022. Han redogjorde också för avtalet med Serneke. (Det skrev jag om i gårdagens blogg, se “BUN 15 mars 2021”.) Avtalet möjliggör en ökad samverkan mellan kommunen och byggföretaget. Det gynnar en tät dialog under byggprocessen och också en större möjlighet till ekonomisk styrning och kontroll från kommunen.

Det blev en månadsuppföljning. Redan vid informationen så framgick det att de första två månadernas positiva ekonomiska siffror berodde på de neddragningar av personal som vidtogs under förra året. Det var bara att konstatera att så är det och att det är viktigt att det inte glöms bort. (Det var i grundskolan 63 färre anställda år 2020 än 2019. BUN minskade sina personalkostnader med 29,2 milj kr förra året.)

När nämnden behandlade internkontroll och “omfallsplaner” (se gårdagens blogg) så reagerade jag mot skrivningen:

“säkerställa att verksamheten kan utföra sitt uppdrag även vid minskad personalstyrka”

Om det verkligen vore sant, så skulle det ju vara ett utmärkt argument för ytterligare neddragningar av personal… Det var ingen annan som kommenterade, varken skrivningen eller mig. Å andra sidan var Henrik Josten (M) frånvarande idag, fast vi brukar å andra sidan tycka ganska lika.

Hela nämnden, tror jag, fast det var ju inte så många som yttrade sig, var tacksam för allt det arbete som rektorer, lärare och annan skolpersonal lägger ner, och har lagt ner, i dessa coronatider. Särskilt betungande har den “partiella fjärr- och distansundervisningen” varit, dvs en del klasser och elever har distansundervisning, medan andra är i skolan.

Jag kunde inte låta bli att framföra att tacksamhet eller applåder inte räcker. Vi som arbetsgivare måste, på något sätt, ta ansvar för personalens arbetsmiljö och arbetsbelastning. Vi kan inte bara se på när personalen får “ta smällen” och riskera ohälsa.

Ingen tog upp denna tråd…

BUN diskuterade också elevernas situation med distansundervisning etc. Och jag tog upp “skolmiljarden”, dvs den extra miljard som staten betalar ut till kommunerna under pandemin. Pengarna är ju till för att säkerställa att alla elever får den utbildning de har rätt till, trots pandemin.

Min uppfattning var att pengarna ska gå till de elever som har haft distansundervisning, och i synnerhet de som ska gå ur åk 9 nu i vår.

Nämndens 1:e vice ordförande Gunnar Henriksson (L) höll med mig. Det gjorde dock inte förvaltningen. Den tyckte att alla hade drabbats. Och visst är det så, men alla andra har ju betydligt längre tid på sig att reparera “skadorna”. Pengasumman är inte heller särskilt stor, så ska den smetas ut på samtliga grundskoleelever så lär det så att säga inte räcka till särskilt mycket.

Ordförande Bo Carlsson (C) menade att:

“Vi tar en sväng till när vi ska besluta.”

Nämnden hade även en dialog om förväntade resultat. Förvaltningschefen betonade inledningsvis att nämnden bara skulle lämna förslag idag. Det är i april som BUN ska fatta det formella beslutet.

Nämndens politiker fick fylla i en digital enkät under mötet. Och det var en bra idé. Huruvida alla fixade ifyllandet samtidigt som de hade Teams igång låter jag vara osagt. Jag fick dock intrycket av redovisningen att det inte hade kommit så många svar…

Det blev en del diskussion. Det var i mitt tycke en del strid om påvens skägg, men det kanske är orättvist. Alla förslag till förväntade resultat som förvaltningen hade arbetat fram handlade om att allt skulle öka, allt skulle bli bättre. Jag tyckte inte detta var ok – inte när resurserna minskar. Fast som Bo Carlsson mycket riktigt påpekade, de förväntade resultaten skulle gälla 2022, och det finns ingen budget tagen för nästa år. Jag tror emellertid, vis av många år i politikens Vänersborg, inte på några mirakel… Jag lade därför en protokollsanteckning om min uppfattning. Det var ingen annan som kommenterade, varken protokollsanteckningen eller mig.

Det var det mesta värt att rapportera från dagens sammanträde med Vänersborgs barn- och utbildningsnämnd. Till sist återger jag min protokollsanteckning i ärende 6, “Dialog om förväntade resultat 2022”:

“Min uppfattning är att målstyrning innebär att vi politiker abdikerar från vårt ansvar. Vi ger inte verksamheterna tillräckligt med resurser, samtidigt som målen är desamma eller ännu högre än tidigare. Det råder helt enkelt ingen balans mellan krav och resurser – och de som får sitta emellan är personalen. Personalen får ansvaret om inte målen uppfylls, trots att de gör sitt yttersta för att allt ska fungera så bra som möjligt. Vilket gör att ohälsan ökar…

Vi politiker borde bli ärliga, vi borde typ säga:

“Vi har inte råd – vi måste skära ner – vi tar ansvar genom att sänka kraven.”

Eller tilldela mer resurser…”