Stefan Kärvlings blogg

Kommunstyrelsens sammanträde började med en så kallad “bolagsdag”. (Se “KS (24/3) 1: Kommunens bolag”.) Drygt 2 timmar senare skulle det “workshoppas” kring kommunens förväntade resultat för nästa år. Det gick sådär.

Utvecklingsledare Linéa Stenbock skulle inleda, vilket hon gjorde – i några minuter… Sedan lade Teams av och Stenbock blev bortkopplad. Snart blev fler deltagare också bortkopplade. Det tog nästan en timme innan utvecklingsledaren kunde fortsätta. Vilket självklart var tråkigt för alla inblandade men mest naturligtvis för Stenbock själv. Som förresten alltid är mycket skicklig på att, på ett entusiastiskt, engagerande och pedagogiskt sätt, framföra och förklara meningen med kommunens mål- och resultatstyrning. Det hjälpte dock inte. Moderaterna liksom jag själv är mycket tvivlande på hur styrningen går till i kommunen. Dock har moderaterna och jag olika syn på hur det borde vara istället.

Tjänstemännen lämnade ett förslag på 15 förväntade resultat som alla var kvalitetssäkrade uppföljningsmässigt… Det betyder att det skulle gå att mäta resultaten. Det är nämligen viktigt att kunna mäta…

Jag tar två exempel som kanske kan belysa varför jag är så kritisk och negativ till målstyrning, och mätning.

Exempel 1 – ett inriktningsmål lyder:

“I Vänersborgs kommun ska det finnas mer jämställda och jämlika förutsättningar att påverka sina liv”

Ett av de förväntade resultaten till detta mål föreslås vara:

“Antalet utvecklade bränder i byggnad ska minska”

Exempel 2 – ett annat inriktningsmål lyder:

“Fler barn och unga uppnår bättre skolresultat och fullföljer sina studier”

Det förväntade resultatet, det enda, till detta inriktningsmål föreslås vara:

“Andelen elever som testat cannabis ska minska”

Jag förstår inte hur tjänstemännen eller de styrande politikerna tänker… Å andra sidan förstår sannolikt inte de hur jag tänker… (Se “Tillitskommissionens betänkande om kommunal styrning”.) Jag skriver lite mer om mål- och resultatstyrning i en följande blogg, eftersom det också skedde en målavstämning för 2020 senare på sammanträdet.

Det blev en mycket kort “workshop”. Tiden rann iväg på grund av det tekniska strulet. Vilket som sagt var tråkigt för de inblandade.

Direkt efter lunchen, som var kort, följde flera timmar av information. Jag återkommer vid ett senare tillfälle med lite tankar och synpunkter på några av föredragningarna. Jag tänkte i denna blogg nöja mig med att redogöra för ärendet som låg mig närmast om hjärtat på onsdagens sammanträde, nämligen ärende 8: “Tilläggsanslag mot bakgrund av tillfällig förstärkning av statligt stöd till skolväsendet 2021”. Det handlade alltså om den statliga “skolmiljarden”.

“Skolmiljardens” syfte är att:

“bidra till goda förutsättningar för kommunerna att kunna säkerställa att alla barn och elever får den utbildning de har rätt till, trots pandemin”

Jag har tidigare beskrivit mer ingående vad det handlar om och även min egen uppfattning i några bloggar – se “Vad sysslar Trollhättan med?” och “Vem ska ha skolmiljardens pengar?”. Jag ska inte upprepa det.

Mitt yrkande skickades ut under onsdagen och förhoppningsvis hade någon ledamot hunnit läsa det innan beslutet skulle fattas. (Det handlar om ett beslutsförslag till kommunfullmäktige, fullmäktige kommer senare att avgöra frågan.) Jag redogjorde för yrkandet. (Det återges nedan.) Kortfattat var det liggande förslaget att fördelningen av den statliga “skolmiljarden” skulle fördelas lika mellan samtliga grundskolans elever (inklusive förskoleklassen) och gymnasiets elever (dock inte de som studerade på vuxenutbildningen). Det skulle innebära 2,88 milj kr till barn- och utbildningsnämnden (BUN) och 1,08 milj till Kunskapsförbundet Väst (KFV). Mitt förslag, som även James Bucci, min partikamrat i kommunstyrelsen, stod bakom, innebar att KFV skulle få 2/3 av statsbidraget (då skulle även de vuxenstuderande få del av pengarna) och BUN 1/3.

Det vore en överdrift att påstå att förslaget togs emot med någon större glädje eller entusiasm. Flera argument riktades genast mot förslaget.

De viktigaste argumenten var att Vänersborg inte kunde besluta annorlunda än Trollhättan, Vänersborg kunde inte riskera att betala för trollhätteelever (om Trollhättan inte beslutade om samma fördelning som Vänersborg) och att det var – för sent…

“Det är för sent…”

Sa Kenneth Borgmalm (S) och Bo Carlsson (C)…

Det här sista gjorde mig illa till mods. Borgmalm (S) och Carlsson (C) menade att det inte fanns tid för eleverna på gymnasiet att hinna ta igen missad eller sämre undervisning på grund av coronan under den lilla tid som återstod av terminen. Jag vet inte om de menade att detta gällde också åk 9, men rent logiskt borde det ha gjort det.

Jag tyckte att det var cyniskt resonerat. Ja, jag använde ordet “cyniskt” även om Borgmalm och Carlsson inte uppskattade det. De menade att de inte var cyniska utan realistiska.

Jag försökte beskriva situationen.

Tänk dig att du som lärare, eller rektor, står framför en avgångselev (åk 9 på grundskolan eller åk 3 på gymnasiet eller en vuxenstuderande) som vill göra allt för att få godkänt i en kurs. Eller en avgångselev som vill höja sitt betyg. Eleven vill få ett eftertraktat jobb eller komma in på en önskad utbildning.

Skulle du då svara eleven ifråga att:

“det är ingen idé att du försöker, du hinner ändå inte, det blir ändå inget betyg eller någon höjning, det är för sent.”

Och sedan fortsätter du med att säga till eleven att det är bättre att pengarna används till eleverna i låg- eller mellanstadiet? Eller till Vux – så att du till hösten, när du inte fick det eftertraktade jobbet eller kom in på den önskade utbildningen, kan ta igen det du förlorade under läsåret?

Finns det något annat ord än cynism?

Det strider mot all den läraretik som jag har burit med mig under ett helt yrkesliv som pedagog. Och jag är också övertygad om att all skolpersonal alltid gör sitt yttersta för att hjälpa och stödja eleverna i deras strävan att nå bättre kunskapsresultat. Det gäller för övrigt tror jag alla som arbetar i skolan.

Om Kunskapsförbundet skulle få en större andel av de statliga pengarna hade möjligheterna ökat för att fler elever skulle få bättre resultat. Förbundet skulle kunna förlänga kurser, anordna kvällsundervisning, lovskola och lördagsskola. Förbundet skulle också kunna ha mindre grupper, ha coronasäkrad undervisning i mindre grupper för praktiska moment. Det finns säkert ännu fler möjligheter att använda pengar på ett bra sätt. Särskilt stöd kan t ex ges i form av distansundervisning. (De tänkbara åtgärderna gäller naturligtvis också eleverna i åk 9 på grundskolan.)

Och det är nog inte bara en moralisk rättvisefråga…

Det står i Skollagen 3 kap att 

• “Alla barn och elever … ska ges den ledning och stimulans som de behöver i sitt lärande och sin personliga utveckling för att de utifrån sina egna förutsättningar ska kunna utvecklas så långt som möjligt enligt utbildningens mål.”
• “Om en utredning visar att en elev är i behov av särskilt stöd, ska han eller hon ges sådant stöd.”

Det finns fler tillämpliga paragrafer i Skollagen, och det kan väl också tilläggas att det i Gymnasieförordningen finns kompletterande bestämmelser om gymnasieelevers rätt till stöd. I förordningen framgår det att elever under vissa förutsättningar också kan ha rätt att gå om en kurs, få ett individuellt anpassat program, få ett program reducerat eller få förlängd undervisning.

Med dessa två exempel från Skollagen, som bekant gäller även gymnasieelever, vill jag visa att det torde vara olagligt att säga nej till elever som vill ha hjälp och stöd… Det går inte att säga till elever i åk 9 eller elever i åk 3 på gymnasiet att det är ”för sent”. Som ”realisterna” Bo Carlsson (C) och Kenneth Borgmalm (S) påstår.

Vänsterpartiet var ensamt i sin syn och sitt yrkande. Vi får se om alla partier står fast vid sin uppfattning när ärendet hamnar i fullmäktige nästa månad. Det ska bli intressant att framför allt se hur Kunskapsförbundets och barn- och utbildningsnämndens ledamöter kommer att rösta, särskilt då BUN:s ordförande Bo Carlsson (C)…

Till sist återger jag mitt yrkande “Hur ska man lära sig svetsa på distans?” (som du också kan ladda ner här).

===

Ärende 8: Tilläggsanslag mot bakgrund av tillfällig förstärkning av statligt stöd till skolväsendet 2021 (KS 2021/123)

Yrkande: Hur ska man lära sig svetsa på distans?

“Skolmiljarden” är det extra bidrag som staten betalar ut till kommunerna under pandemin. Syftet med pengarna är mycket tydligt:

“bidra till goda förutsättningar för kommunerna att kunna säkerställa att alla barn och elever får den utbildning de har rätt till, trots pandemin”.

Pengarna ska användas till att betala för de extra åtgärder som krävs för att kompensera eleverna för att de har gått miste om den undervisning som sker fysiskt i klassrummen.

3.960 tkr är egentligen inte särskilt mycket pengar i sammanhanget, i synnerhet inte om pengarna fördelas på samtliga elever och studenter i grundskolan och på gymnasiet. Då kommer inte pengarna att räcka till särskilt mycket.

Min uppfattning är att pengarna ska gå till de elever och studerande som har drabbats allra hårdast av pandemin. Och det är i första hand de som har haft distansundervisning. Det är dessa elever som inte har fått den undervisning “de har rätt till”. Och de som har haft i särklass mest distansundervisning är gymnasie- och vuxenutbildningseleverna. De har haft undervisning på distans i 17-20 veckor, och har fortfarande distansundervisning. Det kan bli sammanlagt en hel årskurs. De vuxenstuderande har varit borta från skollokalerna ännu längre tid. I andra hand är det högstadieeleverna som har drabbats, men dessa elever har å andra sidan bara haft distansundervisning i 4 veckor. 

De elever som drabbas allra hårdast är självklart de som ska ta examen nu i vår. De elever som går i åk 1 och 2 på gymnasiet eller åk 7 och 8 på högstadiet har 1 eller 2 år på sig att ta igen förlorad undervisning och förlorade möjligheter till kunskap. De möjligheterna har inte eleverna i avgångsklasserna eller “vuxeleverna”. De får sina slutliga betyg nu och med dom ska de söka till gymnasiet respektive högskola eller yrkeshögskola eller jobb i arbetslivet.

Jag anser att statsbidraget ska gå till de som är i störst behov av stöd och hjälp, dvs elever i åk 9 i grundskolan och studerande i åk 3 i gymnasiet, samt vuxenundervisningseleverna. Därför anser jag att en rimlig fördelning borde vara att 2/3 av Vänersborgs del av statsbidraget går till Kunskapsförbundet Väst och 1/3 till barn- och utbildningsnämnden.

Jag menar: Hur ska man lära sig svetsa på distans…?

Jag yrkar att två tredjedelar, 2.640 tkr, av Vänersborgs del av statsbidraget går till Kunskapsförbundet och en tredjedel, 1.320 tkr, till barn- och utbildningsnämnden.