Stefan Kärvlings blogg

På den norska nationaldagen ska barn- och utbildningsnämnden (BUN) sammanträda för näst sista gången innan sommaruppehållet.

Det är en ganska kort dagordning.

Mötet börjar med en lokalinformation. Det är alltid bra för nämndens ledamöter att känna till hur de olika byggprojekten, renoveringar etc fortlöper, och om det t ex har tillkommit några oväntade problem, och kostnader. Det är inga beslut som ska fattas och det följer inte heller med några underlag i kallelsen.

Premier delas fortfarande ut. I år ska utvalda elever i kommunens fem högstadieskolor (inkl Fridaskolan) dela på 14.200 kr. Det är faktiskt nästan dubbelt så mycket som förra året. Pengarna kommer från olika stiftelser, t ex A J Landströms donationsstiftelse och August Hedmans stiftelse. Enligt stadgarna ska viss procent av dessa fonders avkastning fördelas som premier för utdelning till elever i grundskolan vid vårterminens slut.

BUN ska besluta om hur pengarna ska fördelas, vilket inte är så svårt. Fördelningen mellan skolorna grundar sig nämligen på antalet elever. Vilka elever som till sist ska få ta del av pengarna beslutas på respektive skola.

Sedan är det dags för ytterligare en delårsrapport. Jag har för länge sedan tappat räkningen på hur många jag har läst under mina år som politiker. Och jag har också tappat räkningen på alla röda, gula och gröna ploppar jag sett i den för delårsrapporten obligatoriska resultatavstämningen… 

Resultatavstämningen är en del av sättet att styra kommunen. Det som kallas mål- och resultatstyrning. Som jag ser det tar arbetet med avstämningen inte bara en oerhört massa tid för personal, i BUN för t ex rektorer – tid som istället borde ha lagts på verksamheten, i stället för att försöka beskriva den… Resultatavstämningen har också väldigt lite att göra med verkligheten. Den speglar inte den komplexa vardagen ute på förskolorna och skolorna. Den tvingar istället personalen att försöka se och kategorisera verkligheten och sina uppgifter så att de passar in i de uppsatta målen och förväntade resultaten. Det leder till att i stort sett samtliga pedagoger struntar i dessa kommunala mål och resultat. (För skolans personal gäller bara de statliga styrdokumenten som skollag och läroplaner.) Och i efterhand ska rektorer och tjänstemän ändå försöka passa in verksamheten i de förväntade resultaten…

Och då vill man också visa hur bra verksamheten är. Och det är ofta ytterligare ett problem. Den komplexa och problemfyllda verkligheten förenklas och alla resultat blir positiva. Och eventuella problem blir i stället utmaningar… (Jag utvecklar detta lite senare.)

Nämnden och förvaltningen är alltså tvingade att utvärdera verksamheten i förskola och skola utifrån de mål och förväntade resultat som politikerna har bestämt. Och då gör man det. Man gör som man blir tillsagd… Och då blir det som sagt inte särskilt många röda ploppar. Om förvaltningar, nämnder och kommunen får säga det själva så är det mesta nämligen väldigt, väldigt bra i Vänersborg. Det kan knappast bli bättre – och då kan det ju bara bli gröna ploppar…

BUN:s förväntade resultat ska bidra till att fullmäktiges inriktningsmål uppnås. Och det är förvaltningen själv som föreslår “betyg” på sin egen verksamhet… Förslaget redovisas för nämnden i det utskickade underlaget. 

Det finns 9 förväntade resultat och förvaltningen ger “betygen” 6 gröna ploppar (=uppnås) och 3 gula (=uppnås delvis). Och det är inte dåligt för en verksamhet som gjorde sig av med 63 tjänster under hösten förra året och där det även saknas resurser för att ge elever i behov av särskilt stöd det stöd som de enligt Skollagen har rätt till. Eller som det uttrycks senare i delårsrapporten:

“En annan utmaning är rektors uppdrag att inom budget möta barn och elever i behov av särskilt och språkligt stöd, både inom förskola och grundskola.”

De gröna plopparna, som alltså markerar att det förväntade resultatet uppnås, ges till följande förväntade resultat:

• “Andelen barn och elever som upplever trygghet i lärandemiljön ökar.”
• “Andelen barn i förskolan som tar del av en undervisning av hög kvalité ökar.”
• “Andelen elever i årskurs 9 som har behörighet till gymnasiet ökar.”
• “Andelen barn och elever som upplever delaktighet i undervisningen och tar ansvar i miljö- och hållbarhetsfrågor ökar.”
• “Vårdnadshavare upplever att kommunikationsplattformen skapar förutsättningar för vårdnadshavare att vara delaktiga i sitt barns utbildning.”
• “Fler medarbetare upplever hållbart, kommunikativt och modigt ledarskap.”

När det gäller tryggheten, den första punkten, så motiveras den på följande sätt för förskolan:

“Mindre barngrupper bidrar till större möjligheter för både barn och personals arbetsmiljö”

Några förskolor har statsbidrag för mindre barngrupper, medan andra enheter inte har det. De förskolor som inte får statsbidrag kan inte göra barngrupperna mindre med de resurser som kommunfullmäktige ställer till förfogande. Upplever barnen i dessa förskolor samma trygghet?

För grundskolan motiveras den gröna ploppen till stor del av insatser på raster och andra ställen än i klassrummen. Men personalorganisationerna har rapporterat om att den minskade personaltätheten har lett till minskad trygghet och ökad oro. Tillbuden ökade under 2020 och uppgick till 397 stycken. Det har inneburit en fördubbling av de anmälda tillbuden på två år. Och det stod i verksamhetsberättelsen att de flesta tillbuden:

“sker i klassrum under undervisning. Hot och våld av barn/elev är den vanligaste anmälda händelsen.”

Jag får inte riktigt den gröna ploppen att gå ihop med verksamheten. Men tillbuden kanske har sjunkit under vårterminen. Det står dock inget om det i delårsrapporten.

 När kommunala mål och förväntade resultat inte passar in i verkligheten, och när man ändå måste utvärdera, så kan utvärderingen ta sig speciella uttryck. Jag har ärligt svårt att förstå motiveringen till varför undervisningen av hög kvalité i förskolan ökar:

“Förskolans systematiska kvalitetsarbete är utvecklingsorienterat, tydligt och det utgår från en helhet och en röd tråd. Formen för uppföljningen är kvalitativ och bidrar till att fler pedagoger kan följa sitt utvecklingsarbete på bra sätt. Arbetet är på god väg med att utveckla innehåll med fokus på hur pedagogerna använder dokumentationen för att utveckla verksamheten samt följa upp sitt arbete och se vad som behöver förändras. Analysarbetet kan fördjupas tillsammans med det situationsanpassade förhållningssättet.”

Visst är det fantastiskt fint uttryckt, men vad innebär detta i mötet mellan pedagog och barn – och hur vet pedagogen att barnet lär sig det pedagogen avser?

Behörigheten till gymnasiet har ökat. Det är svårt att förstå när så väldigt många elever har varit frånvarande från skolan längre perioder och många pedagoger dessutom har varit sjukskrivna. Vi vet samtidigt att kunskaperna hos svenska elever sjunker jämfört med andra länder i internationella undersökningar.

Det har jag skrivit om tidigare. Som motivering till den gröna ploppen står det bland annat:

“Vad gäller elevernas kunskapsutveckling arbetar man utifrån hypotesen att det gynnar elevernas kunskapsutveckling om de informeras om hur de ligger till och vad som krävs för att ta nästa steg.”

En pensionerad lärare av den gamla stammen kan inte låta bli att se vissa farhågor i ett sådant arbetssätt. Även om det ger bra resultat och läroplanen faktiskt tillåter detta. Min farhåga gäller vilken typ av kunskap eleverna får med sig in i framtiden, både till gymnasiet, arbetslivet och livet. För vad händer när kunskapskraven reduceras till konkreta mål av typen “detta ska du kunna”. Vart tar då kunskapsformerna (kvaliteterna) färdigheter, förståelse och förtrogenhet vägen, dvs den kunskap som krävs för att möta och bemästra nya problem och situationer?

Märk väl att detta är en farhåga från en fd lärare. Jag kan ha fel. 

Jag räknar upp de förväntade resultat som uppnås delvis, dvs har en gul plopp. Jag avstår från att kommentera.

• “Andelen barn inskrivna i förskolan ökar.”
• “Andelen elever som når kunskapskraven i årskurs 1 ökar.”
• “Andelen elever i årskurs 7–9 med mer än 25 % frånvaro minskar.”

Jag vill avsluta denna del av delårsrapporten, och även denna blogg, med en kommentar.

I konkurrensen mellan skolor och friskolor, och inte sällan också mellan kommunala skolor både inom kommunen och utom, t ex Trollhättans kommun, är det viktigt att visa sina styrkor – hur bra skolan är. Varje elev har nämligen med sig en elevpeng och ju fler elever som väljer en skola, ju mer resurser får denna skola. Och ju fler som väljer bort en skola, ju mindre resurser får skolan. Så är det på en marknad – och på en marknad finns det som bekant alltid vinnare. Och förlorare… 

Det leder ofta till en tysthetskultur i verksamheterna, både bland rektorer och pedagoger, och en tendens att vilja marknadsföra skolan på ett sätt som inte stämmer med verkligheten. Det kan ju vara avgörande för att elever och föräldrar ska välja just din skola… Då gäller det att framhålla det positiva, även om det inte alltid stämmer – och vara tyst om det som är mindre bra, om problem… Det kan också vara orsaken till olika slags repressalier, typ omplacering, för de som ändå är ärliga…

Det skulle för övrigt vara intressant att få aktuell statistik på hur många elever i varje årskull som inte är inskrivna i någon av kommunens egna skolor, utan som har valt friskolor eller kommunala skolor i andra kommuner.

Ska nog fråga om det.

Anm. Fortsättning följer i ”Barn- och utbildningsnämnden 17/5 (2)”.

PS. Läs gärna Lutz Rininslands blogg om onsdagens kommunfullmäktigesammanträde: ”Blogg och blogg – påverkas fullmäktige?”.