Stefan Kärvlings blogg

I samband med att samhällsbyggnadsnämndens ordförande Anders Wiklund (MP) ansökte om förhandsbesked och strandskyddsdispens för att bygga ytterligare ett enbostadshus på sin fastighet på Vänersnäs kommunicerade han med byggnadsförvaltningen. (Se ”Wiklunds strandskyddsdispens upphävs!”.) Då motiverade han sin ansökan.

Jag tänkte i denna blogg redovisa vad Wiklund har skrivit till byggnadsnämnden om orsaken till att han ansökte om strandskyddsdispens. Och varför han ansåg att han borde få dispens. Det finns flera skäl.

Anders Wiklund har ägt fastigheten på Vänersnäs i nästan 30 år. Då tog han över gården från en person som inte bodde på gården, eller i kommunen. Då brukades enbart de större åkrarna, medan de mindre fick växa igen. Det nämns särskilt i skrivelsen att just den del av fastigheten som de vill bygga det nya huset på var ett av de områden som “var starkt påverkat av igenväxning”.

Wiklund är mycket “miljömedveten”. Han har brukat marken med hjälp av sina “får och kor”, som han skriver till byggnadsnämnden. Wiklund har “öppnat upp markerna”, gynnat sällsynta växter och genomfört en restaurering av betesmarker i sjönära läge. Målsättningen har varit att öka den biologiska mångfalden utan att t ex använda konstgödsel eller kemiska bekämpningsmedel.

Det här har lyckats, skriver Wiklund, och fortsätter. Gården har:

“beviljats jordbruksstöd för betesmarker med särskilt höga naturvärden, av Statens Jordbruksverk och Länsstyrelsen i Västra Götaland. Gården är även eko-certifierad enligt EU:s regelverk.”

Wiklund skriver vidare att det har varit många besök av flera “kunniga personer” som har bekräftat att det finns en värdefull artrikedom på markerna.

Det är alltså genom Wiklunds eget arbete som den biologiska mångfalden på markerna har ökat och marken fått så höga naturvärden som den har nu.

Tiden går och det börjar snart bli dags att någon annan tar över gården. En av sönerna är beredd att göra det. Det är därför som Anders Wiklund har sökt förhandsbesked och strandskyddsdispens. Det är sonen som ska bo i det nya huset. Det är tänkt att far och son ska sköta gården tillsammans i ett övergångsskede och att sonen sedan helt tar över.

Uppförandet av ytterligare ett bostadshus är således för att möjliggöra en generationsväxling. Den skulle säkra en fortsatt skötsel, menar Anders Wiklund, som inte skulle äventyra den fina flora och fauna som gården har. De höga naturvärdena i ängsmarker, betesmarker och kulturlandskap skulle långsiktigt bevaras.

Wiklund skriver i kommunikationen till byggnadsförvaltningen:

“I rapporten “Riktlinjer för jordbruksmarken i Vänersborg” (2022-04-04) framgår i Del 3 “Metodik för bedömning gällande bl a planarbete och handläggning av förhandsbesked” på sid 31 att ”Generationsväxling för att upprätthålla lantbruk” är ett exempel på väsentligt samhällsintresse. I kommunikationen/tjänsteskrivelsen har detta inte nämnts. Vi anser likt författarna att generationsväxling kan vara, och i detta fall är, ett samhällsintresse som skall beaktas i beslutet.”

Jag kan förstå den besvikelse Anders Wiklund ger uttryck för i skrivelsen. Det är så att säga hans förtjänst att markerna har blivit biologiskt värdefulla och han vill genom generationsväxlingen se till att de fortsätter vara det. Men Länsstyrelsen, och kommunens tjänstepersoner, anser att han istället är på väg att “förstöra” växt- och djurlivet och de höga naturvärdena… Som inte hade funnits där om inte Wiklund hade funnits där.

När det gäller placeringen av det nya bostadshuset påpekar Wiklund att det har tagits hänsyn till strandskyddet. Tomtplatsen har valts där det redan ligger ett antal bostäder mindre än 100 m ifrån. Tomten ligger vidare i den “yttersta delen” av strandskyddsområdet och dessutom öster om tillfartsvägen till husen. Vänern ligger drygt 200 m åt väster. (Se karta.)

Det nya huset ska byggas på jordbruksmark. Wiklund menar emellertid att fördelarna överväger med att placera huset här. Tomten upptar bara 0,2 av ca 18 ha av marken och bostadshuset är nödvändigt för generationsväxlingen. Wiklund har blivit rekommenderad att överväga en alternativ lokalisering inom fastigheten. Han kommenterar:

“Om vi skulle hitta ett tomtläge i skogen, skulle det behövas en lång framfartsväg på jordbruksmark, vilket skulle väsentligt försämra gårdens arrondering.”

Det finns inte heller någon skogsmark med lågt naturvärde på fastigheten. Wiklund har haft en långsiktig tanke med skogen och gallrat bort barrträd och gynnat lövträd. Det sökta läget är alltså i princip det enda möjliga för en tomt anser Wiklund.

Området som Wiklund bor på är även utpekat som ett så kallat LIS-område. LIS är en förkortning för “Landsbygdsutveckling i strandnära lägen”.

Boverket skriver:

“Inom ett LIS-område kan det särskilda skälet för landsbygdsutveckling användas vid dispens och upphävande av strandskyddet.”

Områden för landsbygdsutveckling i strandnära läge är alltså ett dispensskäl från strandskyddet. Dessutom står det i Miljöbalken (7 kap 18 d §):

“Som särskilda skäl vid prövningen av en fråga om upphävande av eller dispens från strandskyddet inom ett område för landsbygdsutveckling i strandnära lägen får man också beakta om ett strandnära läge för en byggnad, verksamhet, anläggning eller åtgärd bidrar till utvecklingen av landsbygden. Om prövningen gäller en dispens för att uppföra enstaka en- eller tvåbostadshus med tillhörande komplementbyggnader och andra åtgärder får man i stället beakta om huset eller husen avses att uppföras i anslutning till ett befintligt bostadshus.”

Det nya bostadshuset ligger mindre än 100 m ifrån det befintliga huset…

Jag vet inte vilka bevekelsegrunder den tidigare ordförande Bo Dahlberg (S) i byggnadsnämnden hade för sitt ställningstagande vid beslutet om strandskyddsdispens, men jag är helt övertygad om att Anders Wiklund (MP) inte på något sätt använde sin politiska position för att få fördelar. Det är för mig helt otänkbart. Sedan måste väl även en politiker kunna ansöka om strandskyddsdispens. En politiker ska ju inte behandlas annorlunda – på ”det andra hållet”, heller.

Slutligen vill jag säga att när jag har satt mig in i Wiklunds ärende har jag fått en annan bild av hans ansökan om strandskyddsdispens. Jag kan emellertid inte avgöra vem som har “rätt”. Det finns skäl som talar för dispens och skäl som talar mot. Det tycks dock enligt min mening inte som om varken Länsstyrelsen, eller byggnadsförvaltningen, har beaktat Anders Wiklunds synpunkter och argument i tillräcklig omfattning. Det kanske till och med var så att politikerna i byggnadsnämnden gjorde en helhetsbedömning – och hade rätt?

För övrigt tycker jag att det är lite synd att enskilda tjänstepersoner på Länsstyrelsen kan fatta sådana här avgörande beslut…

Vi får se om Anders Wiklund överklagar Länsstyrelsens beslut till Mark- och miljödomstolen.