Stefan Kärvlings blogg

Anm. Detta blogginlägg är en direkt fortsättning på inlägget “VA 1 (19/2): Augustsson sågar Wendels motion”.

Första delen av debatten om Lena Eckerbom Wendels (M) motion stod, med något undantag, mellan motionären själv och kommunstyrelsens ordförande Benny Augustsson (S). I den andra delen blev det en debatt mellan Augustsson och Stefan Kärvling (V). Men det började med ett längre anförande av Kärvling.

Benny Augustsson hade i debatten med Eckerbom Wendel hela tiden hävdat att alla fastigheter i ett verksamhetsområde var tvungna att ansluta sig till det kommunala VA-nätet och betala anslutningsavgift till kommunen. Augustsson menade att när verksamhetsområdet väl hade inrättats hade kommunen redan prövat behovet av allmänna vattentjänster.

Jag började med att ta exemplet Hallby Södra på Vänersnäs. När kommunens Vattentjänstplan var ute på samråd så var förslaget att området skulle bilda ett verksamhetsområde. Länsstyrelsen blev inblandad i frågan av en helt annan orsak (se “Beslut om Vattentjänstplan 3”) och kom i januari 2025 att fatta ett beslut som fick kommunen att arbeta om Vattentjänstplanen.

Länsstyrelsen tittade på hälso- och miljörekvisiten i området och kom fram till att de enskilda avloppen var bristfälliga. Slutsatsen skilde sig emellertid helt från kommunens:

“avloppshanteringen [bör] inom de flesta fastigheter kunna lösas genom andra lösningar som exempelvis genom separata system som WC till sluten tank och en separat rening för BDT-avloppen.”

Länsstyrelsen bedömde alltså att problemen kunde lösas med enskilda VA-anläggningar. Det var antagligen en lösning som inte kommunen ens hade tänkt på som en möjlighet. I varje fall hade det nog aldrig fallit Augustsson in.

Länsstyrelsen hänvisade i sitt beslut till Vattentjänstlagen 6 §.(Se “Länsstyrelsens bedömning får stora konsekvenser (2)”.) Det nämndes inte specifikt i beslutet att den nya lagens uppdaterade tillägg spelade någon roll men troligtvis gjorde tillägget det. Det hade varit logiskt. Det nya tillägget i 6 § lyder:

“Vid bedömningen av behovet enligt första stycket ska särskild hänsyn tas till förutsättningarna att tillgodose behovet av en vattentjänst genom en enskild anläggning som kan godtas med hänsyn till skyddet för människors hälsa och miljön.”

Länsstyrelsens beslut betydde att det område som kommunen hade pekat ut som aktuellt för verksamhetsområde var felaktigt. Exemplet Hallby Södra är därför ett exempel på att Augustssons påstående om att ”behovet redan är prövat” när verksamhetsområdet ska beslutas inte stämmer med verkligheten. Här gjorde kommunen en bedömning – och Länsstyrelsen gjorde en helt annan, baserad på samma lagrum. Det visar att behovsprövningen inte är en administrativ process utan en faktisk, materiell prövning som kan utfalla olika beroende på hur noggrant den görs.

Jag tog också upp följande påstående i kommunens underlag till KF:

“VA-huvudmannen tar dock ut avgift för anläggningen oavsett om fastigheten har anslutit till det kommunala VA-nätet eller inte.”

Här hamnade förvaltningen och de styrande fel, väldigt fel, trots att Benny Augustsson (S) hävdade denna synpunkt under hela debatten. Det finns inget lagstöd för påståendet. Tvärtom, det hänvisades till Vattentjänstlagen 24 §, som alltså lyder (min markering):

“En fastighetsägare skall betala avgifter för en allmän va- anläggning, om fastigheten
  1. finns inom va-anläggningens verksamhetsområde, och
  2. med hänsyn till skyddet för människors hälsa eller miljön behöver en vattentjänst och behovet inte kan tillgodoses bättre på annat sätt…”

Det står ”och” (inte ”eller”) mellan punkterna i paragrafen. Det betyder att både punkt 1 och punkt 2 ska vara uppfyllda för att en fastighetsägare ska betala avgifter för en allmän VA-anläggning. Det är juridiskt grundläggande att båda rekvisiten måste vara uppfyllda, särskilt eftersom MÖD i flera domar uttryckligen har betonat just denna punkt.

Att det skulle finnas ett behov av en kommunal VA-anslutning för skyddet av människors hälsa eller miljön är inte alls givet bara för att ett verksamhetsområde är beslutat. Det är anmärkningsvärt att Augustsson fortsätter att hävda denna felaktiga tolkning, trots att MÖD i flera domar uttryckligen har klargjort att avgiftsskyldigheten inte är kopplad till geografisk placering utan till faktisk nytta och behov. När både lagtext och prejudikat pekar åt ett håll, och kommunen åt ett annat, är det inte lagstiftningen som är oklar – det är Benny Augustssons (S) och kommunförvaltningarnas läsning som är fel.

Och den som fortfarande inte är övertygad om att underlaget inte är korrekt kan (återigen) läsa den prejudicerande domen från Mark- och miljööverdomstolen (MÖD), som Eckerbom Wendel anförde (dom M 7274-25). Eller allra helst en dom från den 17 augusti 2020 (dom M4976-19). Det är en dom som James Bucci hänvisade till i initiativärendet i samhällsbyggnadsnämnden med samma yrkanden som Eckerbom Wendels motion. Och även Kohagen i sin lyckade kamp mot kommunen. (Se “VA 1 (19/2): Augustsson sågar Wendels motion”.)

I MÖD:s dom står det:

”I likhet med vad som gällde enligt tidigare lagstiftning medför inte enbart det förhållandet att huvudmannen har byggt ut den allmänna va-anläggningen inom ett område automatiskt att fastigheterna där kan avgiftsdebiteras, utan avgiftsskyldigheten är i princip motiverad av den enskilda fastighetens behov av de vattentjänster som erbjuds.”

Är det inte tydligt? Domen slår fast att det inte räcker med att den allmänna VA-anläggningen har byggts ut för att fastigheterna där ska tvingas betala anslutningsavgift. Det är den enskilda fastighetens behov som är avgörande. Precis som det står i 24 § i Vattentjänstlagen. Augustsson, de styrande partierna och förvaltningarna har hamnat på fel sida av rättspraxis. Det är inte ok.

Kommunen borde känna till hur det förhåller sig. Kretslopp och Vatten gör det.

Det var en gång… 

På en fastighet i Sikhall uppfördes det en gång i tiden ett naturhus. Det var familjen Solvarm som ville slå ett slag för miljön med cirkulära VA-lösningar. Det var inte populärt i kommunhuset. Solvarm tvingades till en lång och bitter kamp mot kommunen. Kommunen var nämligen inte intresserad av kommunikation och dialog eller att vara en serviceenhet… (Inte på den tiden heller.) Kommunfullmäktige hade ju beslutat att naturhuset (Sikhall 1:20) skulle ingå i ett verksamhetsområde… (Den 25 augusti 2015 skrev jag mitt allra första blogginlägg om familjens Solvarms kamp mot Vänersborgs kommun – “Solvarm i Sikhall vs kommunen”. Det följdes av ytterligare några inlägg…)

Solvarm överklagade kommunens beslut att de skulle betala nästan 200.000 kr i anslutningsavgift till kommunen. Solvarm överklagade således skyldigheten att betala anslutningsavgift. Alltså den avgift som underlaget till fullmäktige påstår är obligatorisk att betala om fastigheten ingår i ett verksamhetsområde. (Se “Solvarm i Mark- och miljödomstolen”.)

Den 2 september 2019 kom domen från Mark- och miljödomstolen (se “Solvarm fick rätt mot kommunen!!”. Det går också att ladda ner domen här – M 1607-18):

“Mark- och miljödomstolen fastställer att Anders och Rosemary Solvarm för deras fastighet Vänersborg Sikhall 1:20 inte ska vara avgiftsskyldiga för vatten och avlopp.”

Påståendet i underlaget om att kommunen får ta ut “avgift för anläggningen oavsett om fastigheten har anslutit till det kommunala VA-nätet eller inte” är alltså felaktigt. Kommunen har alltså redan fått sina tolkningar av lagen underkända av domstol. Det gör det än mer märkligt att Augustsson nu försöker hävda att lagändringen 2023 skulle ha gjort kommunens tidigare agerande korrekt i efterhand. Domstolen slog i fallet Solvarm fast att fastigheten inte var avgiftsskyldig – och det berodde inte på någon ”gammal lag”, utan på samma 24 § som gäller idag

Det räcker inte att kommunen har beslutat om ett verksamhetsområde för att alla fastigheter inom området ska anslutas till det kommunala VA-nätet eller att de måste betala anslutningsavgifter. Det finns utrymme i lagstiftningen för ett sådant regelverk som Lena Eckerbom Wendel (M) efterlyser i motionen. Det skulle dessutom vara i linje med kommunens ambition att bli en myndighet som man själv vill möta och att kommunen ska bli mer av en serviceenhet än en myndighet.

Och till sist var jag tvungen att påpeka ytterligare ett stort fel i underlaget. Det stod:

“Då måste fastighetsägaren bevisa att fastigheten inte har behovet av vattentjänsterna eller att de enskilda anläggningarna är likvärdiga eller bättre än den allmänna VA-anläggningen.”

I samma dom från Mark- och miljööverdomstolen, som citerades tidigare (M 4976-19), så framgår det att bevisbördan för att enskilda VA-lösningar är undermåliga ligger på kommunen:

“Det är huvudmannen … som har bevisbördan för att fastigheten har ett sådant behov av vattentjänsterna som avses i LAV.”

Detta är en grundläggande rättssäkerhetsprincip i Vattentjänstlagen, det är kommunen som måste visa att behovet finns. Att underlaget och Augustsson påstår motsatsen är inte bara felaktigt – det riskerar att leda till att fastighetsägare tror att de måste bevisa sin “oskuld”. Men så fungerar inte svensk förvaltningsrätt.

Jag avslutade mitt anförande lite provokativt:

“Egentligen skulle jag yrka på återremiss för att de styrande partierna och förvaltningen skulle få ytterligare en chans att faktiskt få läsa domstolsutlåtanden, domar från Mark- och miljööverdomstolen, för att skriva ett underlag som faktiskt håller sig till lag, domar och sanningen om lagstiftningen och att dom kommer tillbaka och visar att dom har lärt sig nånting. Det skulle vara som ett omprov i skolan ungefär.”

Mitt anförande gav naturligtvis upphov till både anföranden och repliker från en frustrerad Benny Augustsson (S). Det tar jag upp i nästa inlägg.

Fortsättning följer…