Arkiv

Archive for the ‘Vänersborgs Segelsällskap’ Category

Bortglömd överklagan i Sikhall fick ett tvivelaktigt avslut (2/2)

15 juli, 2025 1 kommentar

Anm. Detta inlägg är en direkt fortsättning på ”Bortglömd överklagan i Sikhall fick ett tvivelaktigt avslut (1/2)”.

Den 19 mars 2024 överklagade Jan Andersson, ordförande för Gestad Hembygdsförening, MMD:s dom till Mark- och miljööverdomstolen (MÖD) i Stockholm.

Den 29 maj 2024 kom beslutet från MÖD (Mark- och miljööverdomstolen). Domstolen beslutade att lämna över:

“Gestads hembygdsförenings överklagande av länsstyrelsens två beslut den 13 februari 2024 med diarienummer 323-2024 och 340-2024 till mark- och miljödomstolen för erforderlig behandling.”

MÖD ansåg att Mark- och miljödomstolen (MMD) i Vänersborg hade gjort en miss, ett gravt fel… I MMD:s dom hade endast privatpersonen Jan Andersson varit upptagen som part och inte Gestad Hembygdsförening. MÖD skrev i sitt beslut:

“I mark- och miljödomstolens dom har endast Jan G Andersson varit upptagen som part. … Mark- och miljööverdomstolen bedömer … att … Gestad hembygdsförening överklagat länsstyrelsens båda beslut. Vid sådant förhållande ska hembygdsföreningens överklagande lämnas över till mark- och miljödomstolen för erforderlig behandling.”

Mark- och miljööverdomstolen (MÖD) bedömde alltså, helt riktigt och självklart, att Gestad hembygdsförening hade överklagat Länsstyrelsens beslut.

Jag är inte riktigt säker på hur MÖD:s beslut skulle tolkas. Var det MÖD:s mening att MMD bara skulle fatta ett nytt beslut om Gestad Hembygdsförening skulle få överklaga eller inte? Eller var det tänkt att Gestad hembygdsförening hade rätt att överklaga själva sakfrågan? Jag lutar åt det sistnämnda, dvs att MÖD ansåg att Gestad Hembygdsföreningen hade rätt att överklaga. Det innebar i så fall att MMD var tvunget att pröva byggnadsnämndens beslut, i sak.

Jag skrev vid tre tillfällen till Mark- och miljödomstolen (MMD) i Vänersborg sedan domstolen fick ärendet tillbaka av MÖD och ställde frågan om något beslut hade fattats. Svaren var vid samtliga tillfällen att domstolen hade mycket att göra och att det jobbades med ärendet. Det talade som jag ser det för att MMD arbetade med överklagandet i sak. Hade det bara gällt om hembygdsföreningen hade rätt att överklaga hade säkerligen målet avgjorts snabbt.

Men strax före sommarvilan kom, efter en ny fråga, ett “protokoll” från MMD i Vänersborg. Protokollet var från den 14 maj 2025, dvs nästan ett helt år efter MÖD:s dom…

Protokollet konstaterade att Gestad hembygdsförening hade överklagat:

“Länsstyrelsens i Västra Götalands län beslut den 13 februari 2024”

MMD uppfattade det som om MÖD:s dom innebar att MMD bara skulle fatta ett nytt beslut om Gestad Hembygdsförening skulle få överklaga eller inte. MMD tänkte inte pröva ärendet i sak.

Och under rubriken “SAKEN” stod:

“Avvisning av överklagande”

Det var ingen överraskning, men naturligtvis nedslående. Hade det tagit MMD ett år att komma fram till det? I protokollet beskrevs hur det gick till när MMD fattade beslutet.

Gestad hembygdsförening hade fått en kallelse med ett slags ultimatum. I MMD:s protokoll stod det nämligen:

“Målet ropas på, varvid konstateras att Gestad hembygdsförening, som delgetts kallelse till sammanträdet vid äventyr av att målet kan komma att skrivas av vid utevaro, inte inställer sig.”

MMD kallade alltså till sammanträde med Gestad Hembygdsförening. Och kom inte hembygdsföreningen till mötet så skulle målet kunna skrivas av, dvs läggas ner.

Jag förstår inte varför MMD överhuvudtaget skulle ha ett möte med Gestad Hembygdsförening. MMD skulle ju enligt MÖD avgöra om hembygdsföreningen hade rätt att överklaga. Eller pröva ärendet “i sak”. Det kunde väl MMD göra på egen hand genom att läsa Miljöbalken och eventuellt åka ut till Sikhall, studera förhållandena på platsen, ta in eventuella vittnesmål, jämföra med lagtexten och förkunna en dom? Varför gjorde inte MMD det?

Men som sagt, MMD ville antagligen slippa att avgöra ärendet i sak. En sådan prövning hade kunnat få stora konsekvenser för Segelsällskapet…

När det var dags för sammanträde så visade det sig att Jan Andersson, ordförande i Gestad hembygdsförening, inte infann sig till sammanträdet. Chat GPT förklarar:

“Eftersom Gestad hembygdsförening inte kom till förhandlingen, trots att de blivit kallade och varnade för att det kunde leda till att målet avskrivs, så valde domstolen att avsluta ärendet utan att pröva det vidare.”

I protokollet framgick, eftersom det inte finns någon anteckning om detta, att MMD inte hade brytt sig om att ta reda på varför ordförande Jan Andersson hade uteblivit från sammanträdet – eller helt enkelt blivit försenad. Domstolen var ointresserad av om Andersson hade krockat på vägen till domstolen eller om han blivit akut sjuk etc. Och sanningen är att Jan Andersson var på väg till MMD men av olika orsaker blivit försenad…

Men efter 25 minuter, det framgår av protokollet att “sammanträdet” bara varade mellan 13.00-13.25, bestämde MMD:

“Mark- och miljödomstolen avskriver målet.”

Beslutet var naturligtvis helt enligt någon ”bortglömd” paragraf, men inte desto mindre ett enkelt och bekvämt sätt att avsluta målet.

Microsofts AI-motor, Copilot fick en fråga om rättssäkerheten i fallet. Svaret blev mycket tänkvärt: 

“beslutet framstår inte som rättssäkert i materiell mening, även om det formellt sett kan stödjas i lag. En avskrivning efter 25 minuter, utan att ens pröva om parten kunde inställa sig kort därefter, är i strid med principen om rätt till domstolsprövning (6 kap. EKMR, Århuskonventionen, RF 2:11) och kan ifrågasättas för att vara oproportionerlig och rigid.”

Det hade varit intressant om Mark- och miljööverdomstolen (MÖD) hade fått pröva om Mark- och miljödomstolens (MMD) avskrivning av målet var ok. Hela ärendet hade dock tagit en väldigt lång tid med många diskussioner, mycket dokumentation och korrespondens och Jan Andersson orkade inte överklaga MMD:s beslut en gång till…

För mig är hanteringen av detta ärende en stor skandal, ända från anmälan 2021 om misstänkt brott mot strandskyddsreglerna (se ”Update: Tillsynen av Sikhall 1:22” och ”Byggnadsnämnden och strandskydd”) till MMD:s beslut 4 år senare. Vanliga människor och en ”vanlig” ideell förening har behandlats på ett styvmoderligt och partiskt sätt av Vänersborgs byggnadsnämnd och -förvaltning, Länsstyrelsen i Vänersborg och Mark- och miljödomstolen i Vänersborg. Invånarnas rättigheter har på flera sätt satts åt sidan av myndigheterna genom att ärendet systematiskt har förhalats, komplicerats och ”byråkratiserats”. Det egentliga strandskyddsärendet har kvävts av detaljer och begravts under en hög av petitesser och formalia…

Jag tror att myndigheternas hantering strider mot de flesta kommuninvånares rättsuppfattning. Och det kan naturligtvis få konsekvenser. Bristande tillit till myndigheter, som ska vara ”samhällets stöttepelare”, kan i förlängningen leda till att tilltron till demokratin och rättsväsendet undergrävs…

Och byggnadsnämndens beslut om att avskriva det ursprungliga tillsynsärendet och lämna strandskyddsdispens i efterhand har alltså inte ens blivit prövat av högre instans. Och tänk, jag kan inte släppa tanken på att det har varit myndigheternas agenda hela tiden…

===

Tidigare blogginlägg i detta ämne:

Kategorier:Byggnadsnämnden, Juridik, Länsstyrelsen, Sikhall, strandskydd, Vänersborgs Segelsällskap

Bortglömd överklagan i Sikhall fick ett tvivelaktigt avslut (1/2)

13 juli, 2025 2 kommentarer

En överklagan om strandskyddsdispens på Sikhall 1:22 fick den 14 maj ett mycket tvivelaktigt avslut. Och det handlar inte om Magnus Larsson…

Bakgrunden till detta blogginlägg är att en kommuninvånare år 2021 misstänkte att Vänersborgs Segelsällskap (VSS) hade brutit mot strandskyddsreglerna på sin fastighet i Sikhall. Personen anmälde därför VSS till miljö- och byggnadsförvaltningen där ett tillsynsärende upprättades. (Se “Brott mot strandskyddet i Sikhall”.) Efter många turer med förelägganden (byggnadsförvaltningen höll helt med anmälaren), mailkorrespondens och ränksmideri bakom kulisserna (vilket fick byggnadsförvaltningen att totalt ändra uppfattning) beslutade byggnadsnämnden den 5 december 2023 att dels avskriva tillsynsärendet och dels ge strandskyddsdispens i efterhand… (Se “Byggnadsnämnden och strandskydd”.)

Det var ett bra beslut för Vänersborgs Segelsällskap och jag ska inte lägga några synpunkter eller värderingar på denna utgång. Dock med ett undantag, behandlingen av Segelsällskapets fastighet, Sikhall 1:22, skilde sig helt från hur byggnadsnämnden behandlade andra fastigheter i kommunen i motsvarande situation, t ex Juta. Byggnadsnämnden satte likställighetsprincipen helt åt sidan.

Länsstyrelsen ska som bekant alltid granska strandskyddsdispenser beslutade av en kommun. Redan samma dag(!) som Sikhallsärendet hamnade på Länsstyrelsens bord, den 15 december 2023, bestämde sig Länsstyrelsen. Den beslutade att godkänna Vänersborgs kommuns beslut om strandskyddsdispens – med följande motivering:

“Länsstyrelsen anser inte att det finns någon grund för att pröva kommunens beslut.“

Det var ett närmast provocerande beslut med tanke på hur Länsstyrelsen behandlade ett mycket likartat ärende på Juta. (Se “Är Länsstyrelsen objektiv? (1/2)”.)

Byggnadsnämndens beslut, och Länsstyrelsens godkännande, uppmärksammades av SVT:s Lokala Nyheter Väst som den 30 januari 2024 sände ett längre avsnitt, ca 3.30 min, om Sikhall. (Se “SVT och strandskyddsdispensen på Sikhall 1:22”.) Byggnadsnämndens beslut upprörde flera i området och i programmet intervjuades Jan Andersson, ordförande i Gestad Hembygdsförening. Andersson ansåg att besluten bröt mot strandskyddsreglerna. (Se “Strandskyddsdispensen på Sikhall överklagad”.) I programmet intervjuades även Segelsällskapets ordförande Henrik Stålheim. Stålheim var av motsatt uppfattning, men utlovade en del förändringar på fastigheten. Området skulle göras mer öppet för allmänheten. Stålheim sa till SVT:s reporter att Segelsällskapet skulle:

“bredda den gången [vid grillhuset; min anm] och även en liten ramp upp mot bryggan och även flytta … en bänk som upplevs stå i vägen…”

Jan Andersson, som var ordförande i Gestad Hembygdsförening, överklagade byggnadsnämndens beslut till Länsstyrelsen. (Det gjorde också två privatpersoner.) Länsstyrelsen skulle alltså pröva ett beslut om strandskyddsdispens som den redan hade tagit ställning till. Så är det, men Länsstyrelsen prövade faktiskt inte ens ärendet i sak. Den 13 februari 2024 kom beslutet:

“Länsstyrelsen i Västra Götalands län beslutar att avvisa överklagandena.”

Länsstyrelsen menade att de två privatpersonerna och hembygdsföreningen inte hade rätt att överklaga.

En person måste vara mer konkret berörd av ett beslut för att ha rätt att klaga skrev Länsstyrelsen. Och om det handlade om, fortsatte Länsstyrelsen, “vissa allmänna intressen” som t ex strandskyddsärenden, så tillvaratogs de av myndigheterna. Med andra ord, ett moment 22. Det var myndigheter som byggnadsnämnden och Länsstyrelsen som bevakade de allmänna intressena…

Länsstyrelsen ansåg inte heller att Gestad Hembygdsförening uppfyllde Miljöbalkens kriterier (16 kap. 13–14 §§) eftersom föreningen bara hade 80 medlemmar den 8 januari 2024. (Hembygdsföreningen redovisade 186 personer i sitt medlemsregister. Antagligen hade inte alla medlemmar betalat in sin medlemsavgift den 8 januari…) Se “Vad hände med överklagan av VSS strandskyddsdispens? (2)”.)

Länsstyrelsen var alltså inte intresserad om själva beslutet i sak skulle vara riktigt och lagenligt. Den ville inte pröva de nya fakta som hade lagts fram. Istället gled Länsstyrelsen enkelt och behändigt bort från sakfrågan, bort från beslutet om strandskyddsdispensen.

Ordförande i hembygdsföreningen Jan Andersson gav sig inte, han överklagade Länsstyrelsens beslut till Mark- och miljödomstolen (MMD). MMD.s dom kom snabbt, redan den 1 mars 2024. Inte helt överraskande gick MMD i Vänersborg på Länsstyrelsens linje:

“Mark- och miljödomstolen avslår överklagandet, dvs. ändrar inte länsstyrelsens beslut.“

Århuskonventionen är en FN-konvention som trädde i kraft 2001 och ratificerades av Sverige 2005. Syftet med Århuskonventionen är (citerat från Naturvårdsverket):

“Konventionen grundas på princip 10 i Riodeklarationen från 1992 vilken knyter samman frågor om miljö och mänskliga rättigheter. Konventionen handlar i grunden om förhållandet mellan medborgarna och deras regeringar och är därför också ett avtal om myndigheternas skyldigheter, om krav på öppenhet, deltagande och möjlighet att få myndigheters beslut, handlingar och underlåtenheter inom miljöområdet överprövade.”

Det är oerhört förvånande att MMD inte berörde Århuskonventionen i domen…

MMD höll således med Länsstyrelsen. 

En vanlig människa skulle antagligen ge upp i detta läge, men Andersson hade krafter kvar. Den 19 mars 2024 överklagade han MMD:s dom till Mark- och miljööverdomstolen (MÖD) i Stockholm. Hur han nu kunde komma på en sådan idé… Trodde verkligen Andersson att Länsstyrelsen och Mark- och miljödomstolen hade fel? Och byggnadsförvaltningen och byggnadsnämnden?

Fortsättning följer i inlägget ”Bortglömd överklagan i Sikhall fick ett tvivelaktigt avslut (2/2)”.

===

Tidigare blogginlägg i detta ämne:

Kategorier:Byggnadsnämnden, Juridik, Länsstyrelsen, Sikhall, strandskydd, Vänersborgs Segelsällskap

Vad hände med överklagan av VSS strandskyddsdispens? (3)

12 mars, 2024 1 kommentar

Anm. Detta blogginlägg är en fortsättning på “Vad hände med överklagan av VSS strandskyddsdispens? (2)”.

I Sverige är det av tradition svårt att överklaga beslut på miljöområdet och i strandskyddsfrågor har det varit ännu svårare. Det är särskilt svårt, i stort sett omöjligt, att t ex överklaga en dispens som beviljats någon annan. Som “X” och Jan Andersson har gjort på Sikhall 1:22.

 För att ha en möjlighet att kunna överklaga måste man åberopa ett enskilt intresse för att anses som sakägare. Om man endast åberopar allmänna intressen anses man inte vara sakägare och man har då inte rätt att överklaga. Det finns dock undantag som för t ex ideella föreningar. (Se “Vad hände med överklagan av VSS strandskyddsdispens? (2)”.)

Länsstyrelsen uttrycker det på följande sätt i beslutet om att avvisa “X” och Anderssons överklaganden av byggnadsnämndens beslut om Sikhall 1:22:

“En person måste vara mer konkret berörd av ett beslut för att ha rätt att klaga på det. Ett annat uttryckssätt är att beslutet antingen måste påverka personens rättsställning eller beröra ett intresse som på något sätt är erkänt av rättsordningen.”

I praktiken har det alltså blivit Länsstyrelsen som har fått till uppgift att ta tillvara allmänhetens intressen. Och det är en intressant ordning eftersom de som sitter och beslutar på Länsstyrelsen inte är demokratiskt valda. Och det blir ju särskilt intressant i Sikhall 1:22…

Strandskyddet har ju som bekant två syften: att långsiktigt trygga allmänhetens tillgång till strandområden och att bevara goda livsvillkor för djur- och växtlivet. (Miljöbalken 7 kap 13 §.) Och så anser en jurist på Länsstyrelsen att det är okej att ett privatiserande staket får sättas upp runt fastigheten (juristen hade tydligen dessutom missat en dom från MÖD 2020 om staket – se M 7394-19) och att ett grillhus med tak får finnas alldeles bredvid strandkanten. Och ingen i allmänheten får överklaga… Och inte heller Gestads Hembygdsförening eftersom det enligt Länsstyrelsen saknas 20 medlemmar… (Se “Vad hände med överklagan av VSS strandskyddsdispens? (2)”.)

Det är i Miljöbalken 16 kap 12 § som man kan hitta en definition på “sakägare”, dvs det man måste vara för att kunna överklaga ett beslut:

“Överklagbara domar eller beslut får överklagas av
1. den som domen eller beslutet angår, om avgörandet har gått honom eller henne emot”

Det är inte helt solklar definition. Det är inte heller lätt att tolka och tillämpa den i konkreta situationer. Det hänvisas på flera ställen, bland annat gör Länsstyrelsen det, till regeringens proposition om Miljöbalken från 1997 (kan laddas ner här). Där står det en sammanfattning som verkar vara giltig än idag:

“Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att ge en entydig definition av sakägarbegreppet. Ibland uttrycks det på det enkla sättet att sakägare är den som saken angår. Klart är dock att en person på ett mer konkret sätt måste vara berörd av ett beslut för att anses som sakägare. Ett annat ibland använt uttryckssätt är att beslutet antingen måste påverka vederbörandes rättsställning eller beröra ett intresse som på något sätt är erkänt av rättsordningen.”

Vi känner igen formuleringar från Länsstyrelsens beslut.

Det är alltså svårt att ge en entydig definition av sakägarbegreppet. Det har utformats en praxis men jurister, forskare och andra har stött och blött frågan i många år. Det har diskuterats och det har skrivits böcker om delaktighet och talerätt i miljömål, om lagstiftningens mål blir uppfyllda genom den nuvarande regleringen osv. Det har delvis skett en förskjutning i uppfattning, så har t ex MÖD slagit fast att Svenska Naturskyddsföreningen uppfyllde kriterierna för klagorätt i Miljöbalken (M 3100-12). Diskussionen fortsätter. Det finns t ex krafter i riksdag och regering idag som bland annat vill flytta en stor del av ansvaret i strandskyddsfrågor från Länsstyrelserna till kommunerna.

I propositionen ovan (s 485) står det något som myndigheter som Länsstyrelser och Mark- och miljödomstolar har tagit fasta på:

“Vidare bör en anknytning som endast grundar sig på allemansrätt aldrig vara tillräcklig för att talerätt skall föreligga.”

Formuleringen står alltså i en proposition, i ett förslag från regeringen. Den finns inte med i Miljöbalken. Istället menade propositionen att frågan om vem som skulle vara sakägare skulle överlämnas till rättstillämpningen. Praxis skulle klargöra frågan. Och då har regeringens formulering gällt som “lag” och rättesnöre.

Länsstyrelsen har i avvisningen av “X” och Jan Anderssons överklagande hänvisat till prejudicerande domar i Mark- och miljööverdomstolen (MÖD). Jag har tittat igenom alla dessa domar, och det är inte mycket att säga om. Länsstyrelsens beslut grundar sig så vitt jag kan bedöma på de domar av MÖD som Länsstyrelsen har angett. I flera domar har emellertid MÖD haft ”djupare” diskussioner och resonemang som visar att det inte alltid är helt enkelt att navigera i alla situationer för att komma fram till en slutsats. Det bortser Länsstyrelser och Mark- och miljödomstolar (MMD) ifrån. Men det kanske är en signal från MÖD att de borde anta en “vidare”, mer reflekterande och tillåtande hållning… Sedan är ju också frågan, har Länsstyrelsen hänvisat till alla relevanta domar?

Länsstyrelsen nämner i sitt beslut Århuskonventionen. Århuskonventionen är en FN-konvention som trädde i kraft 2001 och ratificerades av Sverige 2005. Syftet med Århuskonventionen är (citerat från Naturvårdsverket):

“Konventionen grundas på princip 10 i Riodeklarationen från 1992 vilken knyter samman frågor om miljö och mänskliga rättigheter. Konventionen handlar i grunden om förhållandet mellan medborgarna och deras regeringar och är därför också ett avtal om myndigheternas skyldigheter, om krav på öppenhet, deltagande och möjlighet att få myndigheters beslut, handlingar och underlåtenheter inom miljöområdet överprövade.”

Konventionen handlar om att myndigheter ska visa öppenhet och ge allmänheten tillgång till information, att medborgare ska få delta i beslut och tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor. Det är det sista som är mest intressant i det här sammanhanget.

Naturvårdsverket skriver att allmänheten har rätt att:

“under vissa förutsättningar få tillgång till domstolsprövning eller prövning i administrativ ordning av myndigheters eller personers handlingar, eller underlåtenheter att handla i strid med nationell miljörätt.”

I en dom i Miljööverdomstolen (MÖD 2012:47) diskuteras Århuskonventionen och dess eventuella konsekvenser för svensk del:

“…Allmänheten utgörs av såväl fysiska och juridiska personer som föreningar, organisationer och grupper (artikel 2.4). … Några inskränkningar i klagorätten anges inte.”

Århuskonventionen tycks ha större ambitioner för allmänhetens deltagande än svensk lagstiftning. Det finns t ex inga inskränkningar i klagorätten skriver MÖD, men i Sverige har praxis blivit en formulering från en regeringsproposition:

“Vidare bör en anknytning som endast grundar sig på allemansrätt aldrig vara tillräcklig för att talerätt skall föreligga.”

Och i en senare dom skriver MÖD (MÖD 2015:8) faktiskt:

“Konventionen syftar bland annat till att ge berörda enskilda och miljöorganisationer en bred tillgång till rättslig prövning…”

Länsstyrelsen skriver i sitt beslut om “X” och Andersson:

“Länsstyrelsen bedömer att det inte har framkommit något som ger anledning att anta att de nationella reglerna inte uppfyller Århuskonventionens krav på tillgång till en effektiv prövning.”

Jag är inte helt bekväm med Länsstyrelsens formulering… Det kan knappast vara Länsstyrelsens i Vänersborg uppgift att pröva de nationella reglerna… Formuleringen verkar snarast vara ett sätt att glida undan de aktuella överklagandena. Kanske Länsstyrelsen borde ha tittat på följande resonemang av MÖD, som återfinns i domen M 7960-14 från 2015:

“Vid bedömningen av klagorättens omfattning i fråga om bl.a. strandskyddsdispens, landskapsskyddsförordnande och beslut efter anmälan om samråd enligt 12 kap. 6 § miljöbalken har en avgörande betydelse lagts vid vad som bedömts vara det skyddsvärda intresset med den rättsregel som varit aktuell vid prövningen. En sådan utgångspunkt kan ses som ett uttryck för den s.k. skyddsnormsläran. Följaktligen har enskilda inte kunnat komma till tals i exempelvis mål om strandskydd eftersom syftet med strandskyddsreglerna inte är att skydda enskilda utan allmänna intressen. Det kan ifrågasättas om en strikt tillämpning av skyddsnormsläran är förenlig med dagens syn på frågan om klagorätt på miljörättens område. Avgränsningen är också tveksam ur ett Århuskonventionsperspektiv och behöver mot den bakgrunden analyseras närmare i varje enskilt fall.”

Sakägarbegreppet är alltså väldigt luddigt i Miljöbalken. Dessutom förändras och utvecklas förhållanden och värderingar med tiden. Det händer mycket på miljö- och strandskyddsområdet, både i Sverige och internationellt. MÖD:s resonemang om klagorätten i ovanstående dom (M 7960-14) pekar på att en förändring kan vara på väg. Men samtidigt måste jag säga att det borde vara läge för Mark- och miljööverdomstolen (MÖD) att kanske pröva några rättsfall för att klargöra och definiera begreppen sakägare och talerätt på ett avsevärt tydligare sätt. Det kan inte vara så att Mark- och miljödomstolar i Sverige (MMD) ska analysera varje enskilt fall närmare… Fram tills eventuella prejudicerande domar i MÖD kan det bli så att bedömningar från Länsstyrelser och Mark- och miljödomstolar i Sverige kommer att skilja sig åt och att invånare behandlas olika beroende på var i landet de bor.

Det man slutligen kan konstatera är att det än så länge inte finns någon praktisk möjlighet för en enskild att överklaga ett beslut baserat på ett allmänt intresse, i varje fall inte i Vänersborg. Det är orimligt enligt min uppfattning. En jurist på Länsstyrelsen ska inte ensam kunna företräda allmänhetens intressen.

Det vore tämligen meningslöst för “X” och Jan Andersson att som enskilda personer överklaga Mark- och miljödomstolens (MMD) beslut. Däremot finns det vissa möjligheter att Gestads Hembygdsförening skulle kunna få gehör för ett överklagande till Mark- och miljööverdomstolen (MÖD). Det råder tydligen skilda meningar på antalet medlemmar i föreningen (är de fler än 100?), och vad betyder det att ha allmänhetens stöd som det står i Miljöbalken. Det skulle möjligtvis också kunna vara ett argument att MÖD borde definiera och bli tydligare med sakägarbegreppet. Det skulle även vara av intresse att synkronisera och harmoniera svensk rättstillämpning med de större ambitioner som kan utläsas i Århuskonventionen.

Ja, det var några funderingar som jag har fått efter att ha studerat besluten från Länsstyrelsen och domen från Mark- och miljödomstolen (MMD) i Vänersborg. För övrigt avslog även Förvaltningsrätten i Göteborg Jan Anderssons överklagan. Byggnadsnämndens beslut var lagligt fattat. Förvaltningsrätten tittar inte på innehållet i beslutet.

Författaren Joseph Heller hade kunnat illustrera moment 22 på ett lika bra sätt i sin roman med exempel från Vänersborg.

===

Inlägg i denna bloggserie:

Kategorier:Byggnadsnämnden, Juridik, Länsstyrelsen, Sikhall, strandskydd, Vänersborgs Segelsällskap

Vad hände med överklagan av VSS strandskyddsdispens? (2)

10 mars, 2024 Lämna en kommentar

Anm. Detta blogginlägg är en fortsättning på “Vad hände med överklagan av VSS strandskyddsdispens? (1)”.

En privatperson, “X”, och Gestads Hembygdsförening genom sin ordförande Jan Andersson överklagade byggnadsnämndens beslut att ge strandskyddsdispens till Vänersborgs Segelsällskap. (Se “Strandskyddsdispensen på Sikhall överklagad”.)

Det gav Länsstyrelsen en del huvudbry. Det är nämligen enligt svensk rättspraxis inte möjligt för alla utan urskillning att överklaga beslut. Länsstyrelsen undrade därför på vilket sätt Gestads Hembygdsförening och “X” var berörda av det överklagade beslutet. 

“X” menade bland annat att han tillhörde den allmänhet som har rätt till tillgång och användning av strandområden. Jan Andersson skrev till Länsstyrelsen (jag citerar ur Länsstyrelsens sammanfattning):

“…föreningen värnar om platsens karaktär utan avgränsande staket på ett så kulturellt viktigt besöksmål som Sikhall. … En av orsakerna till att stiftelsen Sikhalls magasin upplöstes var just att stärka lokalt inflytande kring hamnen där det fanns en vision för området att fritt kunna röra sig på bryggor.”

Det dög inte:

“Länsstyrelsen i Västra Götalands län beslutar att avvisa överklagandena.”

Länsstyrelsen motiverade beslutet med att:

“En person måste vara mer konkret berörd av ett beslut för att ha rätt att klaga på det. Ett annat uttryckssätt är att beslutet antingen måste påverka personens rättsställning eller beröra ett intresse som på något sätt är erkänt av rättsordningen”

Länsstyrelsen gjorde följaktligen inte någon bedömning av de överklagandes argument i frågan om byggnadsnämndens beslut om strandskyddsdispensen på Sikhall 1:22. Länsstyrelsen var inte intresserad av att själva beslutet i sak skulle vara riktigt och lagenligt. Den ville inte pröva de nya fakta som hade lagts fram. Istället gled Länsstyrelsen enkelt och behändigt bort från sakfrågan, bort från beslutet om strandskyddsdispensen.

Länsstyrelsen menade att sådan var lagen, alla har inte rätt att överklaga beslut. Länsstyrelsen gav exempel på både lagparagrafer och prejudicerande domar från Mark- och miljööverdomstolen (MÖD) för att förklara och motivera sitt beslut.

 För dem som överklagar blir det emellertid ett dilemma, ett moment 22 om man så vill. De överklagar därför att de anser att byggnadsnämnden genom sitt beslut brutit mot Miljöbalken och strandskyddslagstiftningen. De har läst lagen och de har prejudicerande domar från MÖD, de har vittnen, dokument och fotografier etc för att kunna hävda och styrka sin uppfattning. Men de fråntas möjligheten att argumentera för sin sak i domstol… De har ingen chans att få rättvisa skipad och lagen att gälla lika för alla.

Innan jag går in ytterligare på Länsstyrelsens argument och motiveringar för sitt beslut ska jag gå händelserna i förväg. Jan Andersson och “X” överklagade nämligen Länsstyrelsens beslut till Mark- och miljödomstolen (MMD) i Vänersborg.

MMD meddelade sin dom i ärendet tämligen snabbt och lätt:

“Som länsstyrelsen anfört är rätten att överklaga beslut enligt miljöbalken begränsad. Rätten att överklaga är särskilt begränsad vad gäller beslut om områdesskydd såsom strandskydd. Här har bara den som har ett av rättsordningen skyddat enskilt intresse rätt att överklaga. Som länsstyrelsen anfört ska det allmänna intresset i dessa frågor bevakas och tillvaratas av myndigheter och vissa föreningar.”

Mark- och miljödomstolen gör alltså inte heller någon bedömning i sakfrågan. Domstolen bara konstaterar att den delar:

“länsstyrelsens bedömning att Jan Andersson (respektive “X”; min anm) inte är berörd av beslutet på sådant sätt att han har rätt att överklaga byggnadsnämndens beslut.”

MMD avslår därför de båda överklagandena.

Mark- och miljödomstolen motiverar inte sin dom mer än så. Den anför inga lagparagrafer eller domar i Mark- och miljööverdomstolen (MÖD), MMD hänvisar bara till Länsstyrelsen. Länsstyrelsen motiverar dock sina domar på ett utförligt sätt.

Länsstyrelsen utvecklar motiveringen till sitt beslut att avvisa överklagandena (se ovan): 

“I ärenden som enbart gäller prövning av vissa allmänna intressen, till exempel strandskyddsärenden, anses som huvudregel varken närboende, ägare av berörd fastighet eller övriga enskilda ha klagorätt (jämför MÖD 2001:29, MÖD 2010:4 och MÖD 2011:44). Det allmänna intresset tillvaratas i dessa ärenden av myndigheter och vissa föreningar.
“X” och Jan G Andersson har till stöd för sina överklaganden bara åberopat allmänna intressen.
Länsstyrelsen bedömer att den beviljade strandskyddsdispensen som sådan inte påverkar deras rättsställning på så sätt att de har rätt att överklaga kommunens beslut.”

Och det tycks vara ett enkelt och oomtvistligt beslut. Men Gestads Hembygdsförening då? I Miljöbalken 16 kap. 13–14 §§ står det:

“…får överklagas av en ideell förening eller en annan juridisk person som
   1. har till huvudsakligt ändamål att tillvarata naturskydds- eller miljöskyddsintressen, (eller att “tillvarata friluftsintressen”, 14 §; min anm)
   2. inte är vinstdrivande,
   3. har bedrivit verksamhet i Sverige under minst tre år, och
   4. har minst 100 medlemmar eller på annat sätt visar att verksamheten har allmänhetens stöd.”

Länsstyrelsen slår fast i sitt beslut:

“Länsstyrelsen anser inte att Gestads Hembygdsförening har visat att föreningen uppfyller kriterierna i 16 kap. 13–14 §§ miljöbalken. Länsstyrelsen noterar i sammanhanget att föreningen har 80 medlemmar enligt protokollet från styrelsemötet den 8 januari 2024. Föreningen har därför inte rätt att överklaga kommunens beslut.”

Det tycks som att Länsstyrelsen anser att Gestads Hembygdsförening uppfyller 3 av 4 av Miljöbalkens kriterier, men det fattas 20 medlemmar i föreningen. Och därför förlorar de sin rätt att överklaga… (Jag vet inte hur det här hänger ihop eftersom hembygdsföreningen redovisar 186 personer i sitt medlemsregister. Om Länsstyrelsen har fel så kan naturligtvis det vara ett skäl för att överklaga.)

Det kan tyckas mycket småaktigt att rätten att överklaga skulle upphävas på grund av att det saknas en handfull i en förening (om det nu gör det), men Miljöbalken är tydlig. Å andra sidan står det ju också i lagparagrafen:

“eller på annat sätt visar att verksamheten har allmänhetens stöd.”

Det har Länsstyrelsen inte kommenterat. Varför inte det? Tänker åtminstone jag. Borde inte Länsstyrelsen ha gjort det? Jag kan nämligen tänka mig att invånare i Gestad, Sikhall och Brålanda har en positiv inställning till Gestads Hembygdsförening. 

I motiveringen till sitt beslut att avslå överklagandena skriver Länsstyrelsen (se ovan):

“Det allmänna intresset tillvaratas i dessa ärenden av myndigheter och vissa föreningar.”

I ett sista blogginlägg tänkte jag titta lite mer på varför det är så svårt för allmänheten, för “vanligt folk” att överklaga beslut som på ett eller annat sätt fattas i deras namn. Av någon enstaka jurist på Länsstyrelsen, och på Mark- och miljödomstolen

Fortsättning följer i inlägget ”Vad hände med överklagan av VSS strandskyddsdispens? (3)”.

Kategorier:Byggnadsnämnden, Juridik, Länsstyrelsen, Sikhall, strandskydd, Vänersborgs Segelsällskap

Vad hände med överklagan av VSS strandskyddsdispens? (1)

7 mars, 2024 4 kommentarer

Det är onekligen en del som händer i Vänersborgs kommun just nu. Eller rättare sagt, som alltid. På senare tid har som bekant även Länsstyrelsen i Vänersborg “blandat sig i” och jobbat på att Vänersborg ska “sättas på kartan”. Länsstyrelsen har nämligen aktivt bidragit till att behandla och bedöma kommuninvånare på olika sätt utifrån, som det tycks, personliga överväganden, synpunkter och preferenser. Det berättade jag för övrigt om i två blogginlägg “Är Länsstyrelsen objektiv?” för en månad sedan. Samma personer på Länsstyrelsen har tolkat underlag, vittnesuppgifter, bevis, fotografier och Miljöbalken på helt olika sätt i de båda fallen.

Det handlar om två ärenden om strandskyddsdispenser – på Sikhall 1:22 och Juta. Fallet Juta är överklagat till Mark- och miljööverdomstolen i Stockholm (MÖD). Det har jag redogjort för i flera inlägg. (Se det första inlägget “MMD: Dom över Juta”.) Nu tänkte jag redovisa vad som har hänt i fallet Sikhall 1:22.

Den 5 december 2023 fattade byggnadsnämnden i Vänersborgs kommun två beslut om fastigheten Sikhall 1:22. Bakgrunden till de båda ärendena var att en kommuninvånare redan 2021 misstänkte att Vänersborgs Segelsällskap (VSS) hade brutit mot strandskyddsreglerna. VSS anmäldes därför till miljö- och byggnadsförvaltningen som då upprättade ett tillsynsärende. (Se “Brott mot strandskyddet i Sikhall”.)

Miljö- och byggnadsförvaltningen inspekterade fastigheten och enligt rutinerna kommunicerades resultatet med fastighetsägaren, dvs Segelsällskapet. VSS redogjorde för sin syn, och passade dessutom på att söka strandskyddsdispens för några anordningar som föreningen uppenbarligen insåg inte var okej utifrån strandskyddsreglerna.

Byggnadsnämnden beslutade, nästan 3 år efter anmälan, att dels avskriva tillsynsärendet och dels ge:

“strandskyddsdispens i efterhand för tak över grillplats 4,2m x 4,2m samt förråd 2,5m x 5m.”

Det var ett bra beslut för Vänersborgs Segelsällskap. Jag ska inte diskutera innebörden av beslutet, det har jag gjort i ett antal blogginlägg – se fem inlägg med början “Byggnadsnämnden och strandskydd”. Hela ärendet blev dessutom välkänt i västra Sverige när SVT uppmärksammade byggnadsnämndens beslut… (Se “SVT och strandskyddsdispensen på Sikhall 1:22”.)

Alla strandskyddsdispenser ska prövas av Länsstyrelsen. Det brukar vara en oviss och “svettig” väntan för de kommuninvånare som av någon anledning har fått dispens av byggnadsnämnden. Denna gång gick prövningen emellertid mycket lätt och smidigt. Redan samma dag som ärendet hamnade hos Länsstyrelsen, den 15 december, bestämde sig Länsstyrelsen.

“Länsstyrelsen beslutar att godkänna Vänersborgs kommuns beslut den 5 december 2023 i ärende STR.2023.15 om strandskyddsdispens för förråd och tak över grillplats på fastigheten Sikhall 1:22, Vänersborgs kommun.”

Det var tydligen ett enkelt beslut. Länsstyrelsen motiverade:

“Länsstyrelsen anser inte att det finns någon grund för att pröva kommunens beslut.”

Tillsynsärenden prövas inte av Länsstyrelsen, inte heller detta ärende. Det innebar att staket, lekplats, sandlådor mm på Sikhall 1:22 som hade anmälts till miljö- och byggnadsförvaltningen, och som nämnden hade beslutat att avskriva, inte behandlades av Länsstyrelsen.

Byggnadsnämndens beslut, och därmed också Länsstyrelsens bedömning, överklagades av Gestads Hembygdsförening genom sin ordförande Jan Andersson. Dessutom överklagade också en privatperson, “X”. De överklagade nämndens beslut till Länsstyrelsen. (Se “Strandskyddsdispensen på Sikhall överklagad”.) Jan Andersson överklagade också till Förvaltningsrätten i Göteborg.

Andersson och “X” reagerade framför allt mot att fastigheten hade privatiserats. “X” skrev i överklagan bland annat:

“Utestängande av det rörliga friluftslivet är ett faktum…”

Jan Andersson skrev:

“Hembygdsföreningen anser att staket och grillplats mm mycket starkt privatiserar den gräsmatta som inte är privatzon, likaså grillplatsens läge just där tillgängligheten måste vara till gästhamnen, samt för att den andra infarten till tomten har en vägbom.”

Andersson skickade med ett flertal fotografier varav några som var “nya” sedan behandlingen i byggnadsnämnden. Det var fotografier som styrkte hans sak, bland annat fotografier som visade när staket fanns och inte fanns. (Se “SVT och strandskyddsdispensen på Sikhall 1:22” och “Strandskyddsdispensen på Sikhall överklagad”.)

Det blev en del kommunikation mellan parterna. Länsstyrelsen ville att Andersson och “X” skulle förtydliga sig och förklara på vilket sätt de var berörda av det överklagade beslutet.

Länsstyrelsen visade inget intresse av det som Andersson och “X” förde fram i sakfrågan, dvs om byggnadsnämndens beslut i frågan om Sikhall 1:22. Länsstyrelsen var inte intresserad av om Segelsällskapet hade brutit mot strandskyddsdispensen eller inte. Länsstyrelsen var bara intresserad av om Gestads Hembygdsförening och personen “X” hade rätt att överklaga överhuvudtaget.

Fortsättning följer i blogginlägget ”Vad hände med överklagan av VSS strandskyddsdispens? (2)”.

Kategorier:Byggnadsnämnden, Juridik, Länsstyrelsen, Sikhall, strandskydd, Vänersborgs Segelsällskap

Är Länsstyrelsen objektiv? (2/2)

8 februari, 2024 3 kommentarer

Anm. Detta inlägg är en fortsättning på “Är Länsstyrelsen objektiv? (1/2)”.


Länsstyrelsen hade olika glasögon på sig när den granskade strandskyddsdispenserna på Juta respektive Segelsällskapets fastighet Sikhall 1:22.

Bengt Davidsson på Juta får inte klippa gräsmattan på sin tomt. Det privatiserar området. Byggnadsförvaltningen skrev den 27 januari 2021:

“Upphör att klippa gräsmatta utanför tomtplatsavgränsningen, marken kan slås 2ggr/år.”

Dessutom motverkade klippningen växt- och djurlivet. Länsstyrelsen skrev den 17 maj 2023 i överprövningen av kommunens Jutabeslut:

“goda livsvillkor för djur- och växtliv, är mycket starkt. Den allemansrättsliga tillgången till naturen är även grundlagsfäst”

Det var ord och inga visor, grundlagen åberopades mot Davidsson…

Till grund för byggnadsnämndens beslut den 5 december 2023 om Sikhall 1:22 hade miljö- och hälsoskyddsnämndens yttrat sig:

“Ytan där grillplatsen är placerad utgörs av klippt gräsmatta och saknar värden för växt- och djurlivet.”

Länsstyrelsen hade inget att erinra mot nämndens beslut.

Segelsällskapet får klippa gräsmattan utanför sin tomtplatsavgränsning, men inte Davidsson. Varför denna skillnad? Är växter och djur mindre värda i Dalsland? Eller gäller inte grundlagen i Dalsland?

Synen på träd och buskar inom de två allemansrättsligt tillgängliga områdena är också olika. Byggnadsförvaltningen skrev till Davidsson i januari 2021. 

“Ta bort 4 st planterade trädgårdsträd med inhägnad utanför tomtplatsavgränsning”

Inhägnaden runt de nyplanterade träden var till för att skydda dem mot älgar och rådjur etc.

I miljö och hälsas yttrande stod det om Sikhall 1:22:

“I anslutning till förrådscontainer växer två stycken uppväxta björkar med visst värde för växt- och djurlivet. Trädens värde utgörs av att de i stort sett är de enda träd som finns på fastigheten.”

De 4 trädgårdsträden på Juta var också de enda träd som fanns på gräsmattan. Träd är tydligen mer värda i Dalsland än på Juta…

Det är viktigt att komma ihåg att byggnadsnämnden senare ändrade sin syn på strandskyddsdispensen på Juta. Det gjorde inte Länsstyrelsen.

Davidsson fick också ett föreläggande av kommunen i januari 2021 att:

“Ta bort 2 st utemöbler placerade utanför tomtplatsavgränsning”

Ungefär 2 år senare skrev samma förvaltning om Sikhall 1:22:

“… lekutrustning, utemöbler, skyddsräcke vid servicebyggnad bedöms i detta fall inte vara avhållande med hänsyn till att området utgör en gästhamn och är allemansrättsligt tillgängligt.”

Davidsson ska kanske sätta upp en skylt vid vattnet – “Juta Gästhamn”… Då kanske Länsstyrelsen godkänner hans strandskyddsdispens också. Och sedan kan Davidsson få ha några utemöbler på sin gräsmatta… Som kanske då också får klippas…

Det som blev fastigheten Juta, som den ser ut idag, avstyckades 1970. Ägare till marken var vid tillfället staten. Älvsborgs läns Landstingskommun blev ny ägare. Det var en följd av att landstinget övertog den statliga mentalsjukvården.

Landstinget satte upp staket för att avgränsa fastigheten. Det syns emellertid inte på de suddiga flygfotona från 1975. (Se “Är Länsstyrelsen objektiv? (1/2)”.) Staketet, som antagligen är utbytt vid ett senare tillfälle, dock innan Davidsson köpte Juta, finns kvar än idag. Davidsson har däremot satt upp trädgårdsbelysning ner mot älven.

Länsstyrelsen vill att Davidsson ska ta bort både staket och trädgårdsbelysning eftersom de ligger utanför tomtplatsavgränsningen. Anordningarna privatiserar Juta och hindrar allmänhetens passage. Länsstyrelsen skrev den 17 maj 2023 att “ljuspollarna”:

“avhåller allmänheten från att röra sig i området.”

Dessutom har en av Länsstyrelsens ärendehandläggare påpekat att öppningen på staketet vid den traditionella vandringsleden nere vid älven är för liten. Det var också privatiserande.

Länsstyrelsen granskade aldrig tillsynsärendet med staketet efter kommunens beslut för Sikhall 1:22. De granskar ju enbart givna dispenser. Det borde emellertid inte ha hindrat Länsstyrelsens ärendehandläggare att påpeka att staket är oerhört privatiserande. Det kan ju nämnas att samma handläggare från Länsstyrelsen anmälde Davidssons granne för att ha brutit mot strandskyddslagstiftningen vid besök på Juta… Fast det är klart, Länsstyrelsen var ju aldrig ute och kollade på Sikhall 1:22…

I protokollet från byggnadsnämndens sammanträde den 5 december 2023 konstateras inledningsvis att:

“Staketet runt fastigheten bedöms ha en avhållande effekt och bedöms vara en förbjuden åtgärd om staketet uppförts efter de generella strandskyddslagstiftningen år 1975.”

Och här är parallellen med Juta anmärkningsvärt tydlig. Byggnadsnämndens slutsats i Jutas fall var under drygt 5 år att det aldrig hade funnits något staket på Juta. Det syntes ju inte på flygfotona. I det här fallet, Sikhall 1:22, skriver nämnden:

“Staketet runt fastigheten bedöms funnits på platsen innan strandskyddslagstiftningen år 1975 och är därmed lagligen uppfört.”

Bevisen är flygfoton och privata foton samt uppgifter från de inblandade. Byggnadsnämnden, och Länsstyrelsen, tolkade dock denna information helt olika. (Se “Är Länsstyrelsen objektiv? (1/2)”.) Länsstyrelsen hade för övrigt inga synpunkter på staketöppningens storlek i Sikhall – trots att öppningen är mindre än på Juta… (OBS. ”Skalan” på fotografierna är inte samma.)

Som sagt, byggnadsnämnden har ändrat sin bedömning i Jutaärendet, det har inte Länsstyrelsen…

Jag vill avsluta den här serien blogginlägg med att påpeka ett som jag ser det stort förbiseende från Länsstyrelsens sida när det gäller Juta. Det har med kompensationsåtgärder att göra. Byggnadsnämnden citerade i sitt beslut om strandskyddsdispens den 7 mars 2023 en dom från Mark- och miljööverdomstolen från den 4 mars 2020 (M 4244-19):

“Om en redan utförd åtgärd avviker från en given strandskyddsdispens eller från vad som skulle kunna godtas vid en helt ny dispensprövning bör det däremot inte vara uteslutet att vid en proportionalitetsavvägning beakta om det finns möjlighet att på annat sätt kompensera för den negativa påverkan som åtgärden medför”

Mark- och miljööverdomstolen lutar sig mot Miljöbalken (16 kap. 9 § 3 p). Byggnadsnämnden kommenterade i sitt beslut:

“Fastighetsägaren har under en tid lagt dit en bro som möjliggör för allmänheten att passera det djupa diket i fastighetens norra del. Det har fallit väl ut och varit mycket uppskattat och ökat tillgänglighet och möjligheten att röra sig förbi fastigheten.”

Det tycks som om Vänersborgs byggnadsnämnd har följt lagen och de prejudicerande domarna noggrannare och bättre än Länsstyrelsen (och Mark- och miljödomstolen i Vänersborg).

Byggnadsnämnden i Vänersborg har fattat beslut om två strandskyddsdispenser, en på Juta och en på Sikhall 1:22. Man kan tycka vad man vill om båda dispenserna, men nämnden har helt klart ändrat attityd och uppfattning jämfört med den traditionella negativa synen. Och på sätt och vis har nämnden varit, så att säga, mycket flexibel och tillåtande i båda fallen och behandlat båda fastighetsägarna lika.

Länsstyrelsen däremot har bedömt de båda strandskyddsdispenserna helt olika. Det som de tillåter, eller blundar för, i det ena fallet blir oerhört avgörande i det andra. I fallet Juta är det bara avslag, avslag och avslag. Jag förstår inte orsaken till Länsstyrelsens prövningar och beslut. Kanske någon annan gör det.

Tyvärr delar Mark- och miljödomstolen i Vänersborg Länsstyrelsens syn på strandskyddsdispensen på Juta. (Se ”MMD: Dom över Juta”.) Det förstår jag inte heller. Men till det återkommer jag.

===

Inlägg i denna bloggserie:

  •  

Kategorier:Byggnadsnämnden, Juridik, Juta, Länsstyrelsen, Sikhall, strandskydd, Vänersborgs Segelsällskap, VSS

Är Länsstyrelsen objektiv? (1/2)

5 februari, 2024 1 kommentar

Anm. Detta inlägg är en fortsättning på “Strandskyddsdispensen på Sikhall överklagat”.

Länsstyrelserna i Sverige kontrollerar enligt lag alla strandskyddsdispenser i alla kommuner. Länsstyrelsen i Vänersborg granskar varenda strandskyddsdispens som byggnadsnämnden i Vänersborg beviljar. I två blogginlägg ska jag granska Länsstyrelsens granskning och hantering av två strandskyddsdispenser, den på Bengt Davidssons Juta och den på Segelsällskapets fastighet Sikhall 1:22. 

Länsstyrelsen har genom åren delat Vänersborgs byggnadsnämnds mycket restriktiva syn på att bevilja strandskyddsdispenser. (Se “SVT och strandskyddsdispensen på Sikhall 1:22”.) När byggnadsnämnden avslår en strandskyddsdispens så tycks Länsstyrelsen i Vänersborg alltid vara nöjd. Men beviljar Vänersborgs kommun en strandskyddsdispens så brukar Länsstyrelsen som regel överpröva byggnadsnämndens beslut – och då blir dispensen avslagen.

När byggnadsnämnden den 7 mars 2023 ändrade inriktning och beviljade Juta en ny strandskyddsdispens sa Länsstyrelsen nej. Men när byggnadsnämnden beviljade Vänersborgs Segelsällskap strandskyddsdispens på fastigheten Sikhall 1:22 sa Länsstyrelsen – ja. Det var en stor överraskning…

Det finns flera paralleller mellan fallet Juta och fallet Sikhall 1:22. Jämförelserna visar att Länsstyrelsen inte har behandlat och bedömt Juta och Segelsällskapet på samma sätt. Den har haft olika bedömningsgrunder och ”bevisvärderingar” vid prövningen av de båda strandskyddsdispenserna. Det ska jag visa i det följande. I jämförelsen kommer jag att använda utdrag och citat från både Länsstyrelsens egna bedömningar, så klart, men även Vänersborgs byggnadsnämnds beslut och underlag, i de fall som Länsstyrelsen ställer sig bakom dessa bedömningar.

Det kan vara viktigt att vara ute och studera verkligheten. Det är nämligen inte alltid så lätt att göra riktiga tomtplatsavgränsningar utifrån en karta. Det kan ju faktiskt hända att kartan inte stämmer överens med verkligheten. (Fråga gärna ledamöter i byggnadsnämnden och tjänstepersoner på Länsstyrelsen som 2018 utifrån en felaktig karta godkände en tomtplatsavgränsning över Davidssons altan.)

Länsstyrelsen har under årens lopp gjort ett flertal besök på Juta. (Anmärkningsvärt nog utan att uppmärksamma att kartan 2018 inte överensstämde med verkligheten.) Handläggarna har vandrat omkring med anteckningsblock och kameror vid åtminstone 3 tillfällen. När det gällde bedömningen av Sikhall 1:22, Segelsällskapets fastighet alltså, ansåg handläggaren på Länsstyrelsen att det inte behövdes något besök på plats. Det räckte med kartor och fotografier…

I både fallet Juta och fallet Sikhall 1:22 fanns det fotografier som låg till grund för bedömningarna och besluten. Fotografiernas bevisvärde varierade dock avsevärt enligt Länsstyrelsen. Det handlade dels om flygbilder från det strategiska årtalet 1975 och dels om privata foton från andra tidpunkter. (Flygfotografiet till vänster visar Juta och fotografiet till höger Sikhall 1:22.)

 

 

Den 17 maj 2023 skrev Länsstyrelsen om Juta:

“Länsstyrelsen har tagit del av de uppgifter och flygbilder som fanns i kommunens ärenden, samt ytterligare flygbilder … Länsstyrelsen konstaterar att markområdet öster och norr om grusvägen inte har varit kontinuerligt hävdat som tomtmark efter 1975.”

Det tycks i och för sig som om Länsstyrelsen inte var riktigt säker på att Juta inte hade varit tomtmark 1975, och garderade sig därför med att det inte hade varit det, kontinuerligt(!), “efter 1975”… (Har Länsstyrelsen i Vänersborg en egen tolkning om årtalets betydelse?) Den 15 okt 2018 var emellertid Länsstyrelsen desto säkrare, och faktiskt, det var samma handläggare som gjorde bedömningen då som gjorde den i år, 2024, på Sikhall:

“Flygbilder över Jutatorpet visar att marken framför torpet inte var privat när strandskyddslagstiftningen kom 1975.”

Det var ingen tvekan. Det suddiga flygfotot från 1975 bevisade menade Länsstyrelsen att Juta inte var ianspråktaget. Juta var allmänrättsligt tillgängligt. Det var inte helt lätt att förstå Länsstyrelsens bedömning, eftersom t ex ett staket inte syns på ett sådant flygfoto. Samma handläggare(!) godkände dock byggnadsnämndens bedömning den 5 december 2023 av flygfotografiet från 1975 över Segelsällskapets blivande fastighet i Sikhall:

“Staketet syns inte på flygfoto från 1975. Med hänsyn på kvalitén på flygfotot samt tillkommen information bedöms fastighetsägaren har styrkt att staketet funnits på platsen innan 1975 och därmed lagligen uppfört.”

Ja, “kvalitén på flygfotot” var inte särskilt bra, det kan man lätt hålla med om. Saken var ju bara den att “kvalitén på flygfotot” över Juta 1975 inte heller var särskilt bra… Men i det fallet ansåg handläggaren på Länsstyrelsen att flygfotografiet var ett avgörande bevis…

Davidsson på Juta hade också andra fotografier, från “marken”, som visade staket och skyltar mm på Juta. De visade att marken hade varit ianspråktagen. De fotografierna räknades dock inte som ”tillkommen information” av Länsstyrelsen och kommenterades överhuvudtaget inte. Det var till skillnad från de kompletterade fotografierna på Sikhall som tydligen hade mycket högt bevisvärde. Det var ju nämligen så att “föreningen har angett…” och då måste ju de uppgifterna vara sanna. Varken byggnadsnämnden eller Länsstyrelsen behövde kontrollera uppgifterna. Eller rättare sagt, de blundade för de bevis som visade motsatsen.

Det handlade bland annat om fotografiet med en bil i bakgrunden som uppgavs vara taget i slutet av 70-talet. Den bilmodellen fanns emellertid inte före 1980… Det var dock inget som Länsstyrelsen tog i beaktande. (Se “Byggnadsnämnden och strandskydd 4” eller SVT när Pontus Gläntegård, V, förklarar – se “Hembygdsförening rasar mot kommunen” – 2.50 min in i sändningen .)

Det är många som har följt med i ärendena Juta och Sikhall 1:22 som undrar varför Länsstyrelsen inte granskar och bedömer alla på samma sätt…

Det finns fler exempel. I byggnadsnämndens underlag och beslut i ärendet Sikhall 1:22 den 27 nov 2023 ingick följande bedömning, som Länsstyrelsen inte hade några problem med att “godkänna”:

“Befintlig grillplats utan tak har funnits på platsen sedan innan -1975”

Studerar man det suddiga flygfotot från 1975 (se ovan) så kan man med hög grad av säkerhet konstatera att fotografiet visar, trots att det är otydligt, att det inte fanns något grillhus på fastigheten 1975… Det finns dessutom andra fotografier. Ett av dem visar en inskrift i grillfundamentet – “2000-05-06”… Det var då grillhuset byggdes. Det fanns helt enkelt inget grillhus på fastigheten 1975.

Länsstyrelsen höll med byggnadsnämnden om att det hade funnits en grillplats utan tak på Sikhall 1:22 ända sedan 1975. Det bekräftar den ansvarige ärendehandläggaren på Länsstyrelsen till SVT. Grillplatsen var därför laglig och att sedan sätta ett tak på den skulle inte motverka strandskyddets syften. Allmänhetens tillgång till strandområden var ändå säkrad, som byggnadsnämnden formulerade det i motiveringen till sitt beslut.

På Juta finns det inget grillhus. I varje fall inte än så länge, men det kanske är ett tips till Davidsson att bygga ett. Allmänhetens tillgång till strandområden skulle ju ändå vara säkrad… Davidsson har däremot ett mindre trädgårdsland på tomten. Det fanns där när Davidsson köpte Juta. Denna mindre odling, som de flesta husägare i t ex Nordstan har på sin tomt, kommer däremot att hindra tillgängligheten för allmänheten.

Byggnadsnämnden ger en intressant men ytterst tveksam motivering till dispensen för grillhuset:

“Särskilt skäl till grund för dispensen är att behövs för en anläggning som för sin funktion måste ligga vid vattnet och behovet inte kan tillgodoses utanför området (…) samt behövs för att utvidga en pågående verksamhet och utvidgningen inte kan genomföras utanför området”

Den motiveringen för att ge strandskyddsdispens för ett grillhus utanför tomtplatsavgränsningen slår det mesta tycker jag. Måste en grillplats “ligga vid vattnet”? Och inte nog med det, nämnden skrev:

“Tak över grillplatsen bedöms stärka friluft-/båtlivet på fastigheten som är tillgänglig för allmänheten…”

I resonemangen kring Juta visar Länsstyrelsen inget av denna överslätande, förstående och “vidsynta” attityd…

 Tvärtom! När Davidsson menar att allmänhetens insyn i hans bostadshus är ett “särskilt skäl”, precis som grillhuset var ett “särskilt skäl”, liksom den privata äganderättens ökade betydelse i bedömningarna (jämför Mark- och miljööverdomstolens domar “M 12640-19” och “M 1850-15”) så skrev byggnadsnämnden i oktober 2022:

“För att åberopa ett mycket angeläget intresse krävs mycket speciella omständigheter och bör tillämpas särskilt restriktivt när det gäller enskilda intressen. Förvaltningens bedömning är att de framkomna intressena inte anses vara av sådan karaktär att det är att se som mycket angelägna intressen utifrån de särskilda skälen.”

Grillhuset var ett “särskilt skäl” men inte Mark- och miljööverdomstolens domar…

Länsstyrelsen har inte haft något intresse av att kontrollera fakta på Sikhall 1:22. Och på Juta har Länsstyrelsen bara tagit hänsyn till “fakta” som den kunde tolka som stöd för sin egen uppfattning om avslag. Det är svårt att förstå varför Länsstyrelsen behandlar Davidsson på Juta annorlunda.

Det finns fler exempel…

Fortsättning följer i ”Är Länsstyrelsen objektiv? (2/2)”.

===

Inlägg i denna bloggserie:

Kategorier:Byggnadsnämnden, Juridik, Juta, Länsstyrelsen, Sikhall, strandskydd, Vänersborgs Segelsällskap, VSS

Strandskyddsdispensen på Sikhall överklagad

4 februari, 2024 Lämna en kommentar

Anm. Detta inlägg är en fortsättning på “SVT och strandskyddsdispensen på Sikhall 1:22”.

I SVT:s Lokala Nyheter Väst intervjuade Lisa Johansson Gestad Hembygdsförenings ordförande Jan Andersson. (Se “Hembygdsförening rasar mot kommunen” – 50 sek in i sändningen.) Det handlade alltså om det nedlagda tillsynsärendet och strandskyddsdispensen på Vänersborgs Segelsällskaps fastighet Sikhall 1:22.

Ordförande Andersson var inte glad. Han uppfattade strandskyddsdispensen som gavs av byggnadsnämnden i Vänersborg till Vänersborgs Segelsällskap som ovanligt generös. Och visst var den det om man t ex jämför med handläggningen och alla turer under 5 års tid kring strandskyddsdispensen på Juta.

Andersson ansåg att Segelsällskapets staket och byggnader hindrar allmänhetens tillgång till bryggan. Allmänheten kan inte röra sig längs strandkanten från den ena hamnen till den andra. Staketet gör att fastigheten blir:

“ett sånt där monument över vi och dom.”

Jan Andersson sa vidare till SVT att han upplevde att kommunen och Vänersborgs Segelsällskap (VSS) hade kommit överens. Jag vet inte riktigt vad han menade med det.

Segelsällskapets ordförande Henrik Stålheim intervjuades också av SVT. Stålheim menade att allmänheten redan nu använder bryggan för att bada, och att det är helt på sin plats för VSS. Segelsällskapet ska också göra, berättade Stålheim vidare, en del förändringar på fastigheten för att göra området mer “öppet för allmänheten”, eller som en ledamot i byggnadsnämnden skulle uttrycka det – mindre privatiserad.

Ordförande Stålheim sa till SVT att Segelsällskapet ska:

“bredda den gången [vid grillhuset; min anm] och även en liten ramp upp mot bryggan och även flytta … en bänk som upplevs stå i vägen…”

Stålheim talade alltså om det som i strandskyddssammanhang kallas “kompensationsåtgärder”. Det ska Segelsällskapet göra frivilligt, föreningen är inte ålagd av byggnadsnämnden, eller Länsstyrelsen, att göra detta.

Jag vet inte om Gestad Hembygdsförening är nöjd med dessa förändringar eller hur förändringarna påverkar Förvaltningsrätten i Göteborg. Byggnadsnämndens beslut är nämligen överklagat både av ordförande Jan Andersson och en privatperson, “X”. Jag tänkte återge det viktigaste i överklagandena.

“X” skrev den 22 december till Länsstyrelsen:

“Tomten som VSS äger i Sikhall är varje sommar en diskussion kring privatisering. Utestängande av det rörliga friluftslivet är ett faktum … man blir ofta hänvisad ifrån deras brygga, som för övrigt är belagd med en vägbom för promenad. … De stänger alltså ute människor från det fria rörliga friluftslivet. Staketet som tillkommit på 79-80-81 är ytterligare ett övertramp.”

“X” framförde också sina synpunkter till miljö- och byggnadsförvaltningen. Han undrade om likställighetsprincipen gäller i Vänersborgs kommun. Det frågade han även Länsstyrelsen:

“Gäller inte lagen lika för alla i Vänersborgs kommun?”

Jan Andersson skrev den 25 december till Länsstyrelsen:

“Hembygdsföreningen anser att staket och grillplats mm mycket starkt privatiserar den gräsmatta som inte är privatzon, likaså grillplatsens läge just där tillgängligheten måste vara till gästhamnen, samt för att den andra infarten till tomten har en vägbom. Grillplats är väl utmärkt men kan inte vara i ett planerat gångstråk och ingången bör vändas mer neutralt mot vattnet.”

I detta mail på juldagen anför Andersson ett viktigt vittne, den tidigare delägaren i Sikhalls gård och ägaren till Sikhall 1:22. Han heter Jan Txxx (fullständigt namn och mobilnummer anges) och bor i Göteborg. Jan Txxx uppger enligt Andersson att:

“inget staket fanns innan de [VSS; min anm] fått lagfart på tomten 1978”

Den 28 december skrev Jan Andersson en överklagan till miljö- och byggnadsförvaltningen, vilket vad jag förstår vidarebefordrades till Förvaltningsrätten i Göteborg:

“Överklagan gäller att grillplatsen har alltid varit och ligger inom i pågående planarbete och är klassad som allmän plats och skall bilda hamntorg. Frågan borde bordläggas tills planarbetet är klart, grillplatsens läge blockerar tillträdet till Gästhamnen inom Sikhall 1:22 som även staketet i §139 avser. Grillplatsen kan vara kvar men flyttas ur planerat gångstråk till gästhamnen.”

Andersson hävdar också med fotografier som stöd att både staket och grillplats uppfördes efter det magiska årtalet 1975, då strandskyddsreglerna började gälla i hela landet.

Den 2 januari 2024 fattades ett delegationsbeslut i byggnadsnämndens namn. Det konstaterades i beslutet att det har inkommit två överklaganden av Jan Andersson och “X”, men:

“Inget har tillförts ärendet som föranleder en omprövning av beslutet.”

Det är positivt att Segelsällskapet på eget initiativ förändrar och förbättrar tillgängligheten i strandområdet för allmänheten. Huruvida allmänheten och hembygdsföreningen anser att åtgärderna är tillräckliga vet jag inte, men hembygdsföreningen skrev i sin överklagan:

“En avgränsning för Segelsällskapets verksamhet på någon del av tomten bör finnas.”

Jag antar att Jan Andersson i Gestad Hembygdsförening menar att det skulle kunna finnas staket på en mindre del av fastigheten, t ex runt lekplatsen. Det visar i varje fall, som jag ser det, att det finns ett utrymme för att komma överens oavsett vilken slutsats Förvaltningsrätten kommer fram till.

Man får inte heller glömma att Segelsällskapet inte är ålagda att göra några förändringar, men att VSS ändå visar en vilja att ”öppna upp” tomten för att markera att allmänheten har tillträde. Och allmänheten har ju faktiskt rätt att både gå och uppehålla sig, leka och grilla på Sikhall 1:22.

Det är viktigt att alla parter blir nöjda och att alla samarbetar. Det kommer att gynna utvecklingen av Sikhall. Det kanske till och med är ett måste för att det ska hända saker i Sikhall.

Byggnadsnämnden tycks, som sagt, ha gjort en 180 graders vändning jämfört med tidigare bedömningar och beslut i strandskyddsärenden. Nu inte bara friar nämnden hellre än fäller. Den friar oavsett omständigheter… Men hur kunde Länsstyrelsen i Vänersborg bedöma Vänersborgs Segelsällskaps och Bengt Davidssons ansökningar om strandskyddsdispens så olika?

Fortsättning följer i blogginlägget ”Är Länsstyrelsen objektiv? (1/2)”.

===

Inlägg i denna bloggserie:

Kategorier:Byggnadsnämnden, Juridik, Sikhall, strandskydd, Vänersborgs Segelsällskap

SVT och strandskyddsdispensen på Sikhall 1:22

2 februari, 2024 1 kommentar

SVT:s Lokala Nyheter Väst har återigen satt Vänersborg och kommunen på kartan. I tisdags, 30 januari, sändes ett längre avsnitt, ca 3.30 min, om Sikhall. (Se “Hembygdsförening rasar mot kommunen” – 50 sek in i sändningen.)

Reportern Lisa Johansson uppmärksammade än en gång Vänersborgs byggnadsnämnd. Reportaget handlade om det nedlagda tillsynsärendet och strandskyddsdispensen på Vänersborgs Segelsällskaps fastighet Sikhall 1:22. För att vara tydlig, det handlade inte om fastighetsregleringarna mellan kommunen och Sikhall och det överklagande till Förvaltningsrätten som är aktuellt. (Se blogginläggen om “SBN/Sikhall”.)

Vänersborgs Segelsällskap (VSS) anmäldes redan 2021 av en kommuninvånare som misstänkte att VSS hade brutit mot strandskyddsreglerna. Miljö- och byggnadsförvaltningen upprättade därför ett tillsynsärende som emellertid tog sin tid. Ärendet behandlades inte i byggnadsnämnden förrän den 5 december 2023. (Se “Brott mot strandskyddet i Sikhall”.)

Byggnadsnämnden beslutade då, den 5 december 2023:

“att avskriva ärende gällande tillsyn inom strandskyddat område utan vidare åtgärd.”

Beslutet innebar att nämnden inte ansåg att Segelsällskapet behövde strandskyddsdispens för lekplats, utemöbler, skyddsräcke vid servicebyggnad och staket som ringar in fastigheten. Men det var två saker som inte byggnadsnämnden kunde blunda för och låta passera. Det löste dock nämnden snabbt och lätt. 

“Byggnadsnämnden ger strandskyddsdispens i efterhand för tak över grillplats 4,2m x 4,2m samt förråd 2,5m x 5m.”

Det var två bra beslut för Segelsällskapet, men beslut som skilde sig markant från andra beslut i tillsynsärenden och strandskyddsdispenser som har fattats av byggnadsnämnden de senaste åren. Byggnadsnämnden och miljö- och byggnadsförvaltningen i Vänersborg har som bekant en lång tradition av att vända på varenda sten för att hitta argument som begränsar fastighetsägarnas rättigheter. Mottot har varit att om det finns oklarheter och tveksamheter – tolka dem till den sökandes nackdel. Det har erfarits av bland annat blåbärsodlaren vid Hästefjorden, Magnus Larsson i Sikhall och Bengt Davidsson på Juta.

Nu vände alltså byggnadsnämnden helt om och intog en totalt motsatt position. Det verkade som om Miljöbalkens strandskyddsregler inte skulle gälla överhuvudtaget. Och som Pontus Gläntegård (V) skrev i sin reservation mot beslutet om den beviljade strandskyddsdispensen:

“Det kommer vara svårt med likhetsprincipen enligt kommunallagen om det räcker att skicka in ett kort från 80-talet och ange att det visar det man vill och myndigheten tar det som bevis på att det är från före 1975. Hur ska myndigheten hantera nästa liknande ärende?”

Byggnadsnämndens majoritet har onekligen ändrat färdriktning.

Jag har beskrivit byggnadsnämndens beslut i 5 blogginlägg. Om du vill veta mer så rekommenderar jag en genomläsning. Det första inlägget hittar du här: “Byggnadsnämnden och strandskydd”.

Byggnadsnämndens och förvaltningens bedömningar och beslut har regelmässigt setts med stort gillande av Länsstyrelsen i Vänersborg. Länsstyrelsen studerar och prövar alla beslut om strandskyddsdispens som fattas av kommunen. Det måste Länsstyrelsen enligt lag.

Länsstyrelsen i Vänersborg har som “tradition” haft samma grundinställning som Vänersborgs kommun – hellre fälla än fria. I fallet Davidsson på Juta anade antagligen Länsstyrelsen att det var “fara å färde”… Vad hade tagit åt byggnadsnämnden, hade den gett Davidsson dispens? (Se “Juta: Idag fick Davidsson en tomt!”.) Så verkade det i varje fall som Länsstyrelsen resonerade. Den bestämde sig nämligen snabbt för att överpröva beslutet – och upphävde det. Länsstyrelsen visade tydligt var skåpet skulle stå – på samma plats som alltid…

Länsstyrelsen studerade självklart också byggnadsnämndens strandskyddsdispens i Sikhall för Segelsällskapet. Det ska noteras att det var dispensen den prövade, inte tillsynsärendet. De flesta var tämligen säkra på att det skulle bli en överprövning, och att byggnadsnämndens beslut skulle upphävas. Sannolikheten var också stor att Länsstyrelsen även skulle ta upp staketet som avgränsade och privatiserade fastigheten – med precis samma attityd och uppträdande som den visade på Juta.

Och så, som en blixt från en klar himmel…

Tio dagar efter byggnadsnämndens beslut, den 15 december, och tydligen samma dag som ärendet hamnade hos Länsstyrelsen, så bestämde sig Länsstyrelsen snabbt och lätt om strandskyddsdispensen för Sikhall 1:22:

“Länsstyrelsen beslutar att godkänna Vänersborgs kommuns beslut den 5 december 2023 i ärende STR.2023.15 om strandskyddsdispens för förråd och tak över grillplats på fastigheten Sikhall 1:22, Vänersborgs kommun.”

Det var tydligen ett enkelt beslut för handläggaren på Länsstyrelsen. Länsstyrelsen motiverade beslutet:

“Länsstyrelsen anser inte att det finns någon grund för att pröva kommunens beslut.”

Det fanns inga skäl skrev Länsstyrelsen att anta att:

“det inte finns förutsättningar för dispens, eller
en brist i ärendets handläggning [som] kan ha haft betydelse för utgången i ärendet”

Det var ett minst sagt överraskande beslut. Länsstyrelsen bedömde att alla Segelsällskapets åtgärder i Sikhall var lagenliga – medan samma ärendehandläggare bara några månader innan hade ansett att det mesta på Juta var olagligt… (Se “Länsstyrelsen upphäver Jutabeslutet”.)

Det var helt klart en 180 graders vändning av den ärendehandläggare på naturavdelningen på Länsstyrelsen i Vänersborg som sysslar med strandskyddsdispenser. Särskilt som man betänker att ärendehandläggaren och hennes fåtaliga kollegor var inblandade i upphävandet av byggnadsnämndens beslut på Juta… 

Även Länsstyrelsen är självklart, precis som byggnadsnämnden, en myndighet som måste fatta beslut som följer lagen. Den måste också behandla alla invånare lika. Allmänheten får inte misstänka eller spekulera om att vissa avgöranden kan bero på handläggarnas uppfattning om enskilda fastighetsägare. Eller egna intressen. Eller att man känner varandra sedan tidigare…

Länsstyrelsen ska vara saklig i alla lägen, ta reda på fakta, vara objektiv, behandla alla lika och följa lagarna.

Byggnadsnämndens strandskyddsdispens, som alltså också “godkändes” av Länsstyrelsen, har överklagats.

Fortsättning följer i blogginlägget ”Strandskyddsdispensen på Sikhall överklagad”.

===

Inlägg i denna bloggserie:

Kategorier:Byggnadsnämnden, Länsstyrelsen, Sikhall, SVT, Vänersborgs Segelsällskap

Byggnadsnämnden och strandskydd 5

2 januari, 2024 4 kommentarer

Anm. Detta blogginlägg är en fortsättning på inlägget “Byggnadsnämnden och strandskydd 4”.

Byggnadsnämnden fattade de två besluten om Sikhall 1:22 den 5 december. I det första ärendet, om att bevilja strandskyddsdispens i efterhand för tak över grillplats samt förråd, reserverade sig Torbjörn Moqvist (SD) mot nämndens beslut. Vänsterpartiets Pontus Gläntegård förde fram att beslutet i det här ärendet borde fattas efter nästa ärende om att “avskriva ärende gällande tillsyn inom strandskyddat område utan vidare åtgärd”. Gläntegård menade att staketets vara eller inte vara kring fastigheten Sikhall 1:22 var avgörande för beslutet om strandskyddsdispens. Om staketet fick vara kvar ansåg Gläntegård att grillhuset och förrådet bröt mot strandskyddsreglerna i och med att de privatiserade fastigheten och hindrade allmänhetens fria tillträde till strandområdet.

Ordförande ändrade dock inte ärendeordningen. Gläntegård reserverade sig inte mot beslutet om strandskyddsdispens. Han hade antagligen den uppfattningen att nämnden trots allt inte skulle låta staketet vara kvar.

I tillsynsärendet yrkades det på återremiss. Torbjörn Moqvist (SD), Jimmy Lindqvist (SD) och Pontus Gläntegård (V) ansåg att nämnden på ett noggrannare sätt skulle undersöka om staketet hade funnits runt fastigheten Sikhall 1:22 år 1975. Det skulle nämnden kunna göra genom att fråga grannar eller tjänstepersoner på kommunen. Det ansågs emellertid vara ett för hårt krav. Eller varför inte fråga, lägger jag till nu i efterhand, den markägare som sålde marken till Segelsällskapet. Han heter Jan T och lever i Göteborg och är inte svår att nå… (Om någon i byggnadsnämnden vill ha namn och nummer är det bara att höra av sig. Jan T har en mycket bestämd uppfattning i staketfrågan.)

Det blev votering i tillsynsärendet. Med röstsiffrorna 6-3 röstades kravet på återremiss ner. Nämndens två moderater var med i majoriteten. Därmed beslutade byggnadsnämnden att:

“avskriva ärende gällande tillsyn inom strandskyddat område utan vidare åtgärd.”

Torbjörn Moqvist (SD) och Jimmy Lindqvist (SD) reserverade sig mot beslutet och Pontus Gläntegård (V) reserverade sig skriftligt.

Gläntegård arbetar i sitt yrkesliv med byggfrågor. Han är mycket kunnig på området och därför vill jag återge hans reservation i sin helhet.

“Förvaltningen anger att staketet har en avhållande effekt för allmänheten, vilket jag med fler i nämnden instämmer i, ”att det inte hade medgetts i en ansökan idag”. Syftet med staketet är att avhålla allmänheten, något annat syfte kan inte ses. Staketet inhägnar varken vattnet eller lekplatsen enbart utan följer fastighetsgränsen utanför tomtplatsen varvid inget annat syfte kan ses, så som till exempel säkerhet.

Att staketet är uppfört före 1975 kan inte visas i underlaget som nämnden fått tillgång till. I bildmaterialet visas däremot tvärtom att det spikas på staketet med en Volvo 240 av modellår 1980 i bakgrunden. Volvon har de rektangulära framljusen, stötfångaren samt de nya backspeglarna som var komna i modellår 1980, bilen fanns därmed inte innan 1980. Av bilden framgår även att gräset inte ger något spår av att staket funnits på platsen innan. Varvid det antagligen inte är reparation som pågår på bilden utan uppförandet.

Av flygbilden i materialet framgår heller inga spår i gräs eller marken av ett staket. Det brukar påverka klippandet av gräset och hur personer sliter på marken med sina rörelser.

På annat foto som uppges vara från 70-talet i underlaget framgår att de spikar på ett trädäck vid vattnet på fotot syns en byggnad vid ladugården i bakgrunden. På flygbild från 1975 så finns inte den byggnaden med varvid oklarhet råder om när dessa uppförts. (Se nedan; min anm.)

Förvaltningen har inte begärt in flygbilder av Lantmäteriet enligt uppgift på nämnden. Man har heller inte hört sig för bland de boende eller i kommunens arkiv om de vet till exempel när ladugården revs. Det kan därmed finnas mer material att tillgå.

Jag reserverar mig därmed mot beslutet då detta bygger på för stor osäkerhet i beslutsunderlaget. Det kommer vara svårt med likhetsprincipen enligt kommunallagen om det räcker att skicka in ett kort från 80-talet och ange att det visar det man vill och myndigheten tar det som bevis på att det är från före 1975. Hur ska myndigheten hantera nästa liknande ärende?”

Det fotografi som Gläntegård kommenterar i reservationen, om hur man spikar på ett trädäck, är bilden till vänster.

På fotografiet syns en byggnad vid ladugården i bakgrunden (se pilarna). På flygbilden från 1975 verkar inte byggnaden finnas med.

Fanns det ett staket eller inte runt Segelsällskapets byggnad i Sikhall 1975? Byggnadsnämnden borde ha lagt ner mer tid och kraft för att förvissa sig om hur det var. Det är en viktig och avgörande fråga.

Jag förstår helt varför Vänersborgs Segelsällskap söker strandskyddsdispens och kämpar med näbbar och klor för att slippa vidta åtgärder (eller betala vite) som öppnar upp för allmänhetens fria tillträde på eller passage över Sikhall 1:22. Föreningens klubbhus, och “gästhamn”, har byggts upp under lång tid och klubben vill slå vakt om sin anläggning. Det är självklart.

Men byggnadsnämnden är en myndighet som måste fatta beslut som följer lagen och den måste också behandla alla kommuninvånare lika. Inget ska lämnas outrett. Nu när nämnden och förvaltningen i vissa fall ser mellan fingrarna på “bevisningen” och i andra, de absolut flesta, vänder på varenda sten för att hitta argument som begränsar den enskildes rättigheter, blir ärendena snarare politiska än juridiska.

Så får det inte vara. Allmänheten får överhuvudtaget inte ana, misstänka eller spekulera om att vissa avgöranden kan bero på ledamöternas uppfattning av enskilda fastighetsägare. Det är därför viktigt, jag upprepar återigen, att kommunen är saklig i alla lägen, tar reda på fakta, är objektiva, behandlar alla lika och följer lagarna.

Det gäller även Länsstyrelsen i Vänersborg.

Alla strandskyddsdispenser som beslutas av byggnadsnämnden skickas automatiskt vidare till Länsstyrelsen. Så gjorde nämnden i Bengt Davidssons fall (Juta) 2018. Då höll Länsstyrelsen med byggnadsnämnden att tomtplatsavgränsningen skulle gå över Davidssons altan. När byggnadsnämnden i mars i år (äntligen) insåg att kartmaterialet som beslutet grundade sig på var felaktigt, ändrade nämnden sitt beslut. Länsstyrelsen ändrade dock inte sin uppfattning, den accepterade inte byggnadsnämndens beslut. Vi får inom de närmaste veckorna reda på hur Mark- och miljödomstolen ser på saken.

Redan den 15 december hade Länsstyrelsen bestämt sig om strandskyddsdispensen för Sikhall 1:22:

“Länsstyrelsen beslutar att godkänna Vänersborgs kommuns beslut den 5 december 2023 i ärende STR.2023.15 om strandskyddsdispens för förråd och tak över grillplats på fastigheten Sikhall 1:22, Vänersborgs kommun.”

Det var tydligen ett enkelt beslut. Länsstyrelsen motiverade:

“Länsstyrelsen anser inte att det finns någon grund för att pröva kommunens beslut.”

Det fanns t ex inga skäl att anta:

“en brist i ärendets handläggning [som] kan ha haft betydelse för utgången i ärendet”

Nähä….

Jag förstår inte. Hur kan handläggare ha så olika bedömningar i samma typ av ärenden? Särskilt när handläggaren i Sikhall tidigare också har varit inblandad i handläggningen av Juta…

I Regeringsformen, en av Sveriges grundlagar, står det i 1 kap 9 §, att:

“Domstolar samt förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör offentliga förvaltningsuppgifter ska i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet.”

Formuleringen “iaktta saklighet och opartiskhet” kallas “objektivitetsprincipen”. Den är grundläggande och central för en tjänsteperson. Tjänstepersoner måste alltså vara opartiska, sakliga och korrekta. Mot alla, i alla sammanhang. Objektivitetsprincipen slås även fast i Förvaltningslagen 5 § andra stycket.

Behandlas alla lika i Vänersborg?

Anm. Precis när jag ska publicera detta blogginlägg får jag ett mail som meddelar att byggnadsnämndens beslut är överklagat till Förvaltningsrätten i Göteborg. Det betyder att det blir fler blogginlägg i ärendet…

==

Blogginlägg i denna ”serie”:

Kategorier:Byggnadsnämnden, Länsstyrelsen, Sikhall, strandskydd, Vänersborgs Segelsällskap