Stefan Kärvlings blogg

Det närmar sig beslut om budgeten för år 2020.

Vänersborgs kommun, liksom de flesta kommuner i Sverige, har svårt att få pengarna att räcka till. Eller egentligen, så svårt är det ju inte. Inte teoretiskt i varje fall. Det är ju bara att dra ner på kostnaderna för de gamla och sjuka, barnen och ungdomarna… Det går att avskeda hemtjänstpersonal, vårdare, förskolelärare, lärare osv… Då kommer budgeten att gå ihop…

Men det är naturligtvis nonsens. De flesta invånarna vill ha och kräver en fungerande välfärd. Det är liksom det som är Sverige. Och det är ju också det som är kärnuppdraget för offentlig sektor – att så bra som möjligt möta medborgarnas behov och önskemål. Vi kommer alla någon gång, förr eller senare, att själva behöva utnyttja välfärdstjänsterna. De flesta i Sverige är beredda att betala högre skatt – förutsatt att pengarna går till vård, skola och omsorg.

Men hur får man då pengarna att räcka till?

Istället för nedskärningar talas det istället, både i Vänersborg och i övriga landet, om ”effektiviseringar”. Det är egentligen samma sak som nedskärningar, men det låter ”finare”. Ja det låter till och med eftersträvansvärt. För vem är emot effektivisering?

Vänersborgs kommun har effektiviserat i många år. Och kommunen ska arbeta ännu effektivare de närmaste åren. I den omvärldsanalys som har utarbetats inför budgetarbetet sätts en stor tilltro till t ex digitaliseringen. Digitaliseringen ska reducera kostnader, öka effektiviteten och servicegraden. Och visst kan digitaliseringen leda till förbättringar.

Men vad är det kommunen vill effektivisera? Någon borde kanske formulera en tydlig sammanfattning om vad som är realistiskt att förvänta sig.

I verksamheterna är det människor som arbetar. Det är människorna ”på golvet” som möter de äldre, som möter de sjuka, som möter barnen och ungdomarna. Det är vårdpersonal, anställda i hemtjänsten och på äldreboenden, anställda på förskolor och skolor som gör jobbet. Det är dessa människor som tar hand om dom som behöver välfärdstjänsterna. Det går inte att byta ut dem mot datorer. Eller digitalisering.

Kan dessa människor effektivisera sitt arbete?

Marcus Larsson på Tankesmedjan Balans ställer frågan (se ”Vill vi att människor ska bete sig som maskiner?”):

”Hur effektiv kan en människa egentligen bli?”

Marcus Larsson fortsätter:

”Hur mycket snabbare kan man byta blöja på ett barn från ett år till ett annat? På hur många procent mindre tid kan man lära någon ett mattetal? Hur mycket mer volym per tidsenhet kan en anställd i hemtjänsten kissa där ute i skogen mellan besöken hos två brukare? Med hur många färre ord kan en rektor hålla sina medarbetarsamtal? Hur många fler klasser kan gymnasieläraren ha? Och behövs det alls någon som jobbar på biblioteken?”

Välfärden är beroende av att människor möter människor, att medarbetare möter medborgare. Det är som Tillitsdelegationen skriver i sitt huvudbetänkande (se ”Tillitskommissionens betänkande om kommunal styrning”):

”Detta möte är ”sanningens ögonblick”, det är här som värde och kvalitet uppstår.”

Människor som arbetar med vård, skola och omsorg, ”kommunens medarbetare”, kostar pengar. Och det tycks ofta som om politiker, ekonomer och administratörer, i sann New Public Management-anda, anser att människorna ”på golvet” bara är en kostnad – en kostnad som dessutom kan ”effektiviseras”. Bytas ut och ersättas med digitalisering.

Och för att kunna genomföra och administrera dessa effektiviseringar krävs det ständigt fler administratörer, kommunikatörer, konsulter och byråkrater. Så medan det offentliga Sverige drar ner på anställda inom välfärdsyrkena så växer alla dessa nya personalgrupper lavinartat. Samtidigt som de medarbetare som ska utföra själva servicetjänsterna, dvs vårdpersonal, lärare osv, mår allt sämre. Den ständiga jakten på effektiviseringar ökar hetsen och stressen och sjukskrivningstalen ökar. Sjuksköterskor, vårdare, förskollärare och lärare lämnar sina yrken.

Kommunen, eller det offentliga Sverige, kan inte fortsätta med ”effektiviseringarna” på detta sätt.

Det offentliga Sverige, och Vänersborgs kommun, måste istället utveckla ett annat system för att styra. Vi måste bort från mål- och resultatstyrningen, vi måste skära ner på alla byråkrater, konsulter och administratörer, vi måste drastiskt minska kraven på dokumentation, mätning, insamling och bearbetning av statistik, vi måste sluta med alla omorganisationer. Vi måste istället ha tillit till och förtroende för de medarbetare som möter medborgarna.

En tillitsbaserad styrning och ledning av verksamheterna skulle med all sannolikhet minska kostnaderna samtidigt som servicen skulle förbättras. Men det räcker antagligen inte. Det måste säkerligen också till resurstillskott.

Staten kan höja skatterna på olika sätt, den kan bestämma vilka grupper i samhället som ska betala skatt och hur mycket. Och på vad. I kommunerna har vi en skatt, inkomstskatten. Och den kan vi inte göra t ex progressiv. Det är samma skattesats för alla inkomsttagare.

I Vänersborg vill inte de flesta partierna höja kommunalskatten. De vill istället hålla tillbaka eller sänka kostnaderna. I Vänersborg betyder det att nämnderna får samma summa pengar nästa år som innevarande år. Och det verkar ju inte som någon direkt besparing i allmänhetens ögon. Men samtidigt ökar kostnaderna för de sociala verksamheterna och utbildningen. Allt fler har behov av välfärdstjänster. Det betyder i praktiken en nedskärning av verksamheterna. Samma antal anställda ska ta hand om fler gamla och sjuka, fler barn och elever…

Jag tror att det är nödvändigt med både en inkomstförstärkning och ett annat sätt att styra vår kommun. Och också att det är nödvändigt att sluta sänka skatterna för de allra rikaste i Sverige, så att vi kan finansiera en välfärd för alla som behöver den. Vad jag förstår så innehåller inte regeringens vårändringsbudget några sådana pengar.