Stefan Kärvlings blogg

Jag trodde ärligt talat att jag redan hade skrivit min sista fiskmåsblogg för denna sommar. Förra veckan berättade jag ju (se “Lugnet lägrar sig”) att måsarna hade tagit sitt pick och pack och flyttat tillbaka ut till kobbarna och skären i Vänern. Men det visade sig vara fel, fiskmåsarna ville annorlunda. I varje fall några av dom. Det handlar närmare bestämt om en familj på far och mor och deras två äckliga, högljutt pipande ungar.

Måsarnas flytt från Lovisebergsgatan berodde tydligen enbart på de renoveringsarbeten som utfördes på två av hyreshusen – med medföljande byggnadsställningar och ”spring” av arbetare. Vilket alltså visade sig vara tillfälligt. Några dagar efter att byggnadsställningarna monterades ner i veckan som gått var ett av fiskmåsparen tillbaka.

Och det visade sig vara fullt tillräckligt för att även terrorn skulle vara tillbaka. För trots att ungarna kan flyga, och växla mellan de olika taken på de höga hyreshusen, så har föräldrarna fått för sig att jag utgör ett hot mot de två ungarna. Jag hade hoppats att jag hade varit det, ett hot, men med min svindel så är de tyvärr säkra där uppe. Och inget gevär har jag heller, vilket i och för sig hade varit ganska lönlöst. Med den ytterst begränsade erfarenhet av skjutträning, som jag fick som malaj på S2 i Karlsborg för ett antal decennier sedan, hade jag sannolikt bommat.

Det som är unikt med detta fiskmåspar är nämligen aggressiviteten. När jag öppnar ytterdörren på morgonen och tittar ut så blir jag omedelbart attackerad av måsföräldrarna. Jag lydde rådet i GP häromsistens – att stirra fiskmåsarna i ögonen. Det hjälpte inte… Tvärtom, det verkade nästan som om måsen på bilden blev ännu mer aggressiv. Kolla bara på ögonen… De stirrar på mig…

Det har aldrig hänt förut att jag har tvingats ner i försvarsställning vid min egen ytterdörr, inte ens när fiskmåsungar har irrat runt i trädgården. De här föräldrarna har inget som helst begrepp om de verkliga hotbilderna. Även om pennor, och tangentbord, kan vara vassa utgör inte mina skriverier något reellt hot. Och förresten tror jag inte att fiskmåsar läser bloggar.

Kanske känner de av mina “vibbar”…

Vi får se hur länge fiskmåsfamiljen behagar stanna på Lovisebergsgatan. Ungarna är ju tämligen stora, och kan flyga som sagt, så det finns ett visst hopp om att de inte ska bli alltför långvariga. Förhoppningsvis drar de till sjöss inom de närmaste dagarna. Så länge de behagar vara kvar så har jag dock försett mig med ett paraply som jag har i beredskap om jag, via omvägar, behöver lämna huset.

Eller som igår, en snabb hukande rusch till garaget – och bilen härifrån…

Men så här ska det tydligen vara när man har flyttat till Nordstan – till fiskmåsarnas naturliga habitat…