Stefan Kärvlings blogg

Det har blivit många bloggar om VA i år, och även tidigare år. I sommar har jag bland annat skrivit fyra bloggar om Kohagens kamp mot kommunen ute på Gardesanna (se “VA: Kohagen vs kommunen (1/4)”). Och det blev lika många bloggar om James Buccis och den samlade oppositionens kamp, i kommunhuset, för att få kommunen att följa lagen och sluta med att tvångsansluta kommuninvånare. (Se “Fattar politikerna i SBN olagliga VA-beslut? (1/4)”.)

VA-problematiken har uppmärksammats även i lokalpressen. TTELA skrev i april om hur Astrid och andra fastighetsägare i Gardesanna tvingades att ansluta sig till det kommunala VA-nätet. (Se “Är detta Vänersborgs kommun?”.)

Kommunens uppfattning är att alla i ett verksamhetsområde ska anslutas – vare sig de vill eller inte, vare sig de behöver eller inte. Kommunen anser att alla enskilda avloppslösningar är sämre än kommunens, utom möjligtvis Solvarms avloppsanläggning i naturhuset i Sikhall. (Se ”Kommunens kamp mot Solvarm”.) Och inte nog med det, de enskilda lösningarna kan inte godtas med hänsyn till skyddet för människors hälsa och miljön.

Kommunens uppfattning framgår tydligt när TTELA skrev (se “Astrid, 79, tvingas låna 400.000 för att betala räkningen från kommunen”):

“På miljö och hälsa på kommunen vet man egentligen inget om den aktuella statusen på Astrids VA-anläggning.”

Kommunen vet inget om Astrids enskilda VA-anläggning, men kommunen tar för givet att den är undermålig och inte lever upp till Miljöbalkens krav.

Kommunen förutsätter nämligen att alla enskilda VA-anläggningar i ett av kommunfullmäktige beslutat verksamhetsområde är en “olägenhet för människors hälsa och miljön”. (Miljöbalken 9 kap. 7 § 1 st.) Eller som det uttrycks i Lagen om allmänna vattentjänster (LAV 6 §) – inte kan “godtas med hänsyn till skyddet för människors hälsa och miljön”. Och finns det någon annan uppfattning så är det upp till den enskilde fastighetsägaren att bevisa att den enskilda VA-anläggningen uppfyller Miljöbalkens eller LAV:s krav. Eller är ”lika bra” eller ”bättre” än kommunens, vilket många kommuner felaktigt hävdar. Det här är lättare sagt än gjort. Det är nämligen inte helt enkelt att bevisa för en enskild fastighetsägare. Det kan bli både svårt, kostsamt och ta lång tid. Och kommunen kanske inte accepterar resultatet ändå.

Det har två fastighetsägare i Vedum, Vara kommun, erfarit. Deras VA-anläggning har varit uppe för beslut i Vara kommun, Länsstyrelsen och även Mark- och miljödomstolen. (Alla faktauppgifter i det följande är tagna från ett beslut i Mark- och miljödomstolen i Vänersborg den 13 maj 2022. Beslutet kan laddas ner här.)

Bakgrunden är att Vara kommun i februari 2014 skickade ut ett informationsbrev till de två fastighetsägarna om att avloppsanläggningen behövde åtgärdas och att ett föreläggande skulle skickas om de inte gjorde det.

Det framgår inte av underlaget om fastigheten ingick i ett verksamhetsområde eller inte, men i och med att det inte nämns någonstans så är det sannolikt att fastigheten inte gjorde det, inte ingick i ett verksamhetsområde alltså. Då är det inte Vattentjänstlagen (LAV) som är tillämplig utan det är helt och hållet Miljöbalken som är aktuell.

Vara kommun hade gjort en så kallad “skrivbordstillsyn”. Kommunen hade, vilket Länsstyrelsen skrev i ett yttrande:

“som grund för sitt beslut gjort en generell bedömning utifrån hur avloppsanordningen är utformad enligt tidigare beviljat tillstånd från 1983.”

Det handlar alltså om en gammal anläggning och Vara kommuns bedömning grundade sig, skrev Länsstyrelsen vidare, framför allt på avloppsanordningens:

“konstruktion, ålder och svårighet att utföra provtagningar på.”

Miljö och hälsa i Vänersborg resonerade på samma sätt när den gjorde sin skrivbordstillsyn av VA-anläggningarna på Vänersnäs. (Se “KS: VA Vänersnäs”.)

De två fastighetsägarna i Vara kommun protesterade. De menade att provtagningar hade genomförts vid VA-anläggningen vid ett flertal tillfällen och att anläggningens rening var tillräcklig. De menade också att Miljöbalken är teknikneutral och de hänvisade även till 12 § i “Förordningen om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd” (se här). Där står det beskrivet att det räcker med slamavskiljare eller annan typ av anordning, om man kan bevisa att reningen är tillräcklig.

Ärendet gick fram och tillbaka. Den 10 december 2020 beslutade Miljö- och byggnadsnämnden i Vara kommun (genom delegationsbeslut) att förbjuda de två fastighetsägarna vid vite om 50.000 kronor vardera att släppa ut avloppsvatten från fastigheten. Nämndens beslut överklagades till Länsstyrelsen i Västra Götalands län. Den 13 maj 2022 upphävde Länsstyrelsen kommunens beslut.

Länsstyrelsen konstaterade att det enligt Miljöbalken är verksamhetsutövaren, dvs fastighetsägaren, som har bevisbördan för att visa att verksamheten som bedrivs inte strider mot lagstiftningen. Men…

“Länsstyrelsen gör därför bedömningen att den omvända bevisbördan blir orimligt betungande för den enskilde i detta fall om provtagning analyser inte skulle kunna göras gällande som bevis. Även om bevisbördan som grundregel ligger på den enskilde, ligger det förvaltningsrättsliga utredningskravet för handläggningen av ett ärende på förvaltningsmyndigheten. Det är Länsstyrelsens uppfattning att det av kommunens utredning inte går att bedöma om klagandenas avloppsanläggning följer MB:s regler eller inte.”

Länsstyrelsen bedömde att här hade Vara kommun passerat gränsen för den enskilde fastighetsägarens ansvar och förpliktelser. I Miljöbalken finns en rimlighetsavvägning (Miljöbalken 2 kap 7 §) vilken innebär att kommunen inte kan kräva vad som helst av den enskilde. Kommunen ska dessutom ta särskild hänsyn till:

“nyttan av skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått jämfört med kostnaderna för sådana åtgärder.”

Det var upp till kommunen att bevisa att den enskilda avloppsanläggningen inte kunde godtas med hänsyn till skyddet för människors hälsa och miljön. Det dög inte med en “skrivbordstillsyn”.

Miljö- och byggnadsnämnden i Vara yrkade att Mark- och miljödomstolen skulle upphäva Länsstyrelsens beslut.

Den 8 augusti 2022 kom Mark- och miljödomstolens beslut:

“Mark- och miljödomstolen avvisar Miljö- och byggnadsnämnden i Vara kommuns överklagande.”

Mark- och miljödomstolen gjorde egentligen ingen bedömning i sak. Domstolen menade att Länsstyrelsen hade återförvisat ärendet till Vara kommun därför att det inte gick att bedöma om avloppsanläggningen följde miljöbalkens regler eller inte. Enligt Mark- och miljödomstolen:

“innehåller inte länsstyrelsens beslut sådana uttalanden att beslutet ska få överklagas. Nämndens överklagande bör därför avvisas.”

Jag vet inte, men antagligen hade Mark- och miljödomstolen beslutat annorlunda om den hade hållit med Vara kommun i sak, dvs att VA-anläggningen var undermålig. Eller om Mark- och miljödomstolen inte hade instämt i Länsstyrelsens bedömning att “den omvända bevisbördan blir orimligt betungande för den enskilde i detta fall”.

Länsstyrelsens beslut stod fast. Och det var ett riktigt beslut. Den 15 april 2021 hade nämligen Mark- och miljööverdomstolen slagit fast i ett prejudicerande beslut (M 4447-20):

“…så måste tillsynsmyndigheten kunna ange vilka brister [VA-]anläggningen har och ange i vart fall tecken på olägenhet som sammantaget kan medföra att anläggningen inte uppfyller dagens krav på rening och därför inte ska få användas.”

Mark- och miljööverdomstolen är mycket tydlig med att det inte duger med en generell bedömning, en så kallad “skrivbordstillsyn”. Kommunen måste ut och inspektera varje fastighet och varje enskild avloppsanläggning – om fastighetsägaren har uppfyllt sin del av lagen, t ex tagit prover vid flera tillfällen.

Myndigheternas bedömning har uppenbarligen ändrats. Tidigare domar från “gamla tider” har lagt hela bevisbördan på den enskilde, nu har det satts en gräns för vad som kan krävas av en fastighetsägare. På det sättet har rättstillämpningen närmat sig vad Mark- och miljööverdomstolen har kommit fram till tidigare när det gäller enskilda VA-anläggningar som ligger inom ett av kommunen beslutat verksamhetsområde, dvs där Lagen om allmänna vattentjänster är tillämplig (LAV). Där har domstolen betonat kommunernas ansvar.

Den 17 augusti 2020, dom M 4976-19, konstaterade Mark- och miljööverdomstolen, också i en prejudicerande dom:

“Det är huvudmannen, dvs. bolaget (=kommunen; min anm), som har bevisbördan för att fastigheten har ett sådant behov av vattentjänsterna som avses i LAV.”

Den här bloggen är lätt att sammanfatta.

Det är kommunerna som måste bevisa att varje enskild VA-anläggning inte kan godtas med hänsyn till skyddet för människors hälsa och miljön innan förelägganden skickas ut eller krav ställs på anslutning till det kommunala VA-nätet. Det betyder att Vänersborgs kommun måste avsätta pengar till och utföra denna verksamhet innan kommunen fortsätter sin nuvarande linje med tvångsanslutningar mm.

Just saying…